[pic] | EUROPEISKA KOMMISSIONEN |

Bryssel den 25.10.2010

KOM(2010) 593 slutlig

RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET OCH EUROPAPARLAMENTET

Rapport från kommissionen om genomförandet av direktiv 2008/1/EG om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar och direktiv 1999/13/EG om begränsning av utsläpp av flyktiga organiska föreningar förorsakade av användning av organiska lösningsmedel i vissa verksamheter och anläggningar

RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET OCH EUROPAPARLAMENTET

Rapport från kommissionen om genomförandet av direktiv 2008/1/EG om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar och direktiv 1999/13/EG om begränsning av utsläpp av flyktiga organiska föreningar förorsakade av användning av organiska lösningsmedel i vissa verksamheter och anläggningar(Text av betydelse för EES)

1. Inledning

Denna rapport har utarbetats i enlighet med artikel 17.3 i direktiv 2008/1/EG om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar (nedan kallat IPPC-direktivet ) och artikel 11 i direktiv 1999/13/EG om begränsning av utsläpp av flyktiga organiska föreningar förorsakade av användning av organiska lösningsmedel i vissa verksamheter och anläggningar (nedan kallat direktivet om utsläpp av lösningsmedel ).

Rapporten behandlar IPPC-direktivets tredje rapporteringsperiod (2006–2008) och bygger på analysen i tidigare rapporter om genomförandet av detta direktiv[1]. Beträffande direktivet om utsläpp av lösningsmedel så avser rapporten genomförandeperioden 2003–2007, då medlemsstaterna lämnade in två rapporter. Rapporterna för 2003–2004 omfattade EU-15 och för 2005–2007 EU-27. De insamlade uppgifterna omfattar därför i huvudsak perioden före tidsfristen för genomförandet av direktivet om utsläpp av lösningsmedel, dvs. den 31 oktober 2007[2].

Rapporten sammanfattar de uppgifter som har lämnats av medlemsstaterna med hjälp av de relevanta frågeformulär som antagits av kommissionen[3] och den teknik för elektronisk rapportering som finns inom infrastrukturen Reportnet[4], vilket har minskat bördan för medlemsstaterna. För att tillgången till den rapporterade informationen ska vara allmänt tillgänglig har kommissionen dessutom utvecklat webbplatsen ”Industrial Emissions Reporting Information System”[5].

Medlemsstaterna uppfyllde i allmänhet sina rapporteringsskyldigheter enligt båda direktiven, även om många av dem rapporterade sent. Grekland lämnade emellertid inte de uppgifter som krävs enligt IPPC-direktivet, och Luxemburg gjorde det inte förrän nyligen vilket medförde att kommissionen inte kunde utvärdera uppgifterna ordentligt inför denna rapport. Kommissionen varnade de båda länderna, men eftersom detta inte ledde till något resultat inleddes ett överträdelseförfarande i maj 2010 (detta ska avslutas för Luxemburgs del eftersom uppgifterna nyligen lämnats). Denna rapport avser således resultaten för 27 medlemsstater enligt direktivet om utsläpp av lösningsmedel och 25 medlemsstater enligt IPPC-direktivet.

Sedan dess har de båda direktiven, tillsammans med fem andra rättsakter[6], slagits samman och omarbetats till direktivet om industriutsläpp. Rådet och Europaparlamentet har i princip enats om det nya direktivet om industriutsläpp och det förväntas formellt godkännas av medlagstiftarna[7] i slutet av 2010. Brister som uppmärksammats i tidigare rapporter eller under nuvarande rapporteringsperiod har i stor utsträckning åtgärdats i direktivet om industriutsläpp.

2. IPPC-direktivet

Syftet med IPPC-direktivet är att vidta samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar från omkring 50 000 stora industrianläggningar i EU-27. Det kräver att anläggningarna drivs i enlighet med tillstånd som innehåller utsläppsgränsvärden eller andra tekniska åtgärder baserade på bästa tillgängliga teknik, i syfte att förebygga eller minska utsläppen till vatten, luft och mark, och att hantera andra typer av miljöpåverkan.

Det första IPPC-direktivet antogs 1996 och har sedan oktober 1999 varit tillämpligt både för nya anläggningar och befintliga sådana där verksamhetsutövaren har genomfört väsentliga ändringar. Sedan den 31 oktober 2007 har direktivet också gällt för befintliga anläggningar.

2.1 Införlivande av IPPC-direktivet

Kommissionen har utvärderat införlivandet av IPPC-direktivet i nationell lagstiftning i samband med tidigare rapporteringsomgångar. Resultatet blev att överträdelseförfaranden inleddes mot 16 medlemsstater för bristande införlivande. Medlemsstaternas ansträngningar för att åtgärda situationen har lett till avsevärda förbättringar över tiden, och nu är bara två förfaranden fortfarande aktuella (Estland och Litauen).

Den nationella lagstiftningen för införlivande av IPPC-direktivet var föremål för ändringar i 19 medlemsstater under perioden 2006–2008, huvudsakligen i syfte att anpassa nationella och regionala lagar till direktivet, förbättra vissa aspekter rörande allmänhetens deltagande och förändra delningen av kompetens mellan olika myndigheter.

2.2 Genomförande av IPPC-direktivet

Tillståndens utfärdande och kvalitet

Kommissionen övervakade och bistod medlemsstaterna i utfärdandet av tillstånd för att tidsfristen i direktivet (30 oktober 2007) skulle kunna respekteras. Många medlemsstater uppfyllde emellertid inte denna skyldighet.

Till följd av brister i fråga om beviljande och förnyad bedömning av tillstånd inledde kommissionen överträdelseförfaranden mot Belgien, Danmark, Grekland, Spanien, Italien, Malta, Portugal, Slovenien, Österrike, Frankrike, Irland och Sverige. Hittills har alla utom fyra av dessa fall hänskjutits till EU-domstolen, som i det första målet 2010 fällde Belgien för att inte ha respekterat tidsfristen i direktivet.

Kommissionen har också tittat på insatserna för att säkra kvaliteten hos de tillstånd som utfärdats. Totalt har 61 IPPC-anläggningar i 16 medlemsstater och 12 branscher granskats i detalj i form av fallstudier. Slutrapporterna från dessa studier finns på kommissionens webbplats[8]. Det huvudproblem som kommissionen kunde identifiera är den låga andel tillstånd som visar på genomförande av bästa möjliga teknik (nedan kallat BMT ), vilket anges i de relevanta referensdokumenten för bästa tillgängliga teknik (nedan kallat BREF:ar ). Framför allt kunde inga skäl hittas till de avsevärda skillnaderna mellan BREF:arna och tillståndsvillkoren för mer än 50 procent av de undersökta anläggningarna. En annan studie, som pågår för närvarande, kommer att omfatta ytterligare 50 anläggningar i 10 medlemsstater.

I samband med direktivet om industriutsläpp kommer större vikt att läggas vid utnyttjandet av BMT-slutsatserna från BREF:arna för utformningen av tillståndsvillkor. Dessa BMT-slutsatser kommer att antas i form av genomförandeakter och ha rättsverkan. Kommissionen antar därför att genomförandet av BMT kommer att återspeglas tydligare i IPPC-tillstånden.

Översyn av tillstånd

Enligt artikel 13 i IPPC-direktivet ska en förnyad bedömning av, och, om nödvändigt, uppdatering av villkoren i tillståndet göras regelbundet. Detta är framför allt nödvändigt när väsentliga ändringar av BMT möjliggör en betydande minskning av utsläppen utan att detta medför oskäliga kostnader.

Många medlemsstater fastställer särskilda regler för förnyad bedömning och uppdatering av tillstånd; dessa regler varierar dock avsevärt. En del medlemsstater har fastställt en tidsfrist för IPPC-tillstånden. När denna har löpt ut måste de förnyas. Tillstånden gäller till exempel 10 år i Österrike och Rumänien, och 8 år i Tjeckien, Slovakien och Spanien. I Slovakien förlängs denna period till 10 år om anläggningen inför ett miljöledningssystem. Andra länder, som Polen och Förenade kungariket, har infört ett generellt krav om att se över tillstånden inom vissa tidsfrister som anges i det enskilda tillståndet.

BMT är ett dynamiskt koncept som förändras över tiden, och tillstånden måste uppdateras för att fortlöpande miljöförbättring inom industrin ska kunna främjas. Direktivet om industriutsläpp innehåller närmare bestämmelser om översynen av tillstånd och, framför allt, regler om förnyad bedömning av tillstånd inom fyra år efter det att beslut om BMT-slutsatser har offentliggjorts.

Övergångsperioder som beviljats nya medlemsstater

Vissa anläggningar i ett antal nya medlemsstater omfattas av särskilda undantag enligt deras anslutningsfördrag och de akter som hör samman med dem. Dessa undantag avser kravet om att driva anläggningarna i enlighet med utsläppsgränsvärden, likvärdiga parametrar eller tekniska åtgärder som baseras på bästa tillgängliga teknik i enlighet med artikel 9.3 och 9.4. Kommissionen kontrollerar noga att undantagen i anslutningsfördraget efterlevs. Dessa undantag kommer samtliga att ha löpt ut fram till den 31 december 2015.

Samordning mellan myndigheter under tillståndsförfarandet

I de fall olika miljömyndigheter är inblandade i tillståndsförfarandet krävs intern samordning enligt IPPC-direktivet, i syfte att säkerställa ett effektivt samordnat förfaringssätt. Graden av samordning och de administrativa organ som är inblandade varierar emellertid från en medlemsstat till en annan, i stor utsträckning beroende på skillnader i den interna administrativa organisationen. Spanien har till exempel utsett en huvudansvarig myndighet som tar emot bidrag från andra myndigheter (t.ex. kommuner, myndigheter för avrinningsområdet), medan Österrike har inrättat en myndighet med ansvar för det övergripande tillståndsförfarandet och för att utse sakkunniga för de specifika ämnesområdena.

Informationsutbyte om BMT

Enligt artikel 17.2 i IPPC-direktivet ska kommissionen organisera ett informationsutbyte om BMT. Därför samlar flerpartsforumet för informationsutbyte (IEF) företrädare för alla medlemsstater samt företrädare för relevanta industribranscher och icke-statliga miljöorganisationer. Inom IEF diskuteras allmänna frågor kring informationsutbytet om BMT, och forumet yttrar sig också om enskilda BREF:ar innan de antas av kommissionen.

Informationsutbytet sker genom branschspecifika tekniska arbetsgrupper där medlemsstaterna, industrin och experter från icke-statliga organisationer ingår. Grupperna leds av kommissionens europeiska IPPC-byrå[9] (EIPPCB). EIPPCB har ansvaret för utformningen av BREF:arna.

Hittills har kommissionen antagit totalt 33 BREF:ar som omfattar både enskilda branscher (27) och horisontella frågor (6). BREF:ar behöver ses över regelbundet, och kommissionen siktar på ett översynsintervall på ungefär 8 år. Den första granskade BREF:an (framställning av cement, kalk och magnesiumoxid) antogs i juni 2010 och nio andra håller för närvarande på att ses över.

Medlemsstaterna har bekräftat att BREF:arna är användbara för genomförandet av direktivet och uttryckt en allmän tillfredsställelse med innehållet i dem. Vissa medlemsstater, t.ex. Frankrike, Tyskland, Italien, Polen och Spanien, överför BREF:arna i sin helhet eller delvis.

I direktivet om industriutsläpp har både BREF:arnas rättsliga ställning och rollen för de olika aktörerna i informationsutbytet förtydligats. Därigenom garanteras att resultatet av processen blir av hög kvalitet och att användningen av BMT-slutsatserna vid genomförandet av direktivet ökas.

Inspektion och genomförande

Enligt artikel 14 i IPPC-direktivet ska verksamhetsutövaren regelbundet underrätta den behöriga myndigheten om resultaten av utsläppskontrollen och ge de behöriga myndigheternas företrädare allt nödvändigt bistånd så att de kan utföra inspektioner vid anläggningen. Det praktiska tillvägagångssättet för kontroll av efterlevnad samt genomförande varierar kraftigt mellan, och inom, medlemsstaterna. De flesta medlemsstater har databaser on-line och/eller e-post för inlämning av kontrollrapporterna. Kommissionen uppmuntrar till användning av sådana hjälpmedel, vilka underlättar dataflödet mellan verksamhetsutövare och myndigheter, och minskar den administrativa bördan.

Flera medlemsstater har krav på att inspektioner vid anläggningen ska genomföras regelbundet, vanligtvis minst en gång om året (t.ex. Slovenien, Förenade kungariket, Ungern, Estland, Litauen, Frankrike, Malta och Cypern). I vissa fall får de emellertid göras mera sällan.

Bestämmelser om kontroll av efterlevnad har utvecklats längre i direktivet om industriutsläpp. Syftet är att införa en riskbaserad inställning till inspektioner, men direktivet omfattar även regler för hur ofta besök vid anläggningen minst måste göras. Detta kommer att göra det till det mest långtgående miljödirektivet vad beträffar genomförande och inspektion.

Information och allmänhetens deltagande

Under den senaste rapporteringsperioden har många medlemsstater förbättrat både informationen till allmänheten och allmänhetens deltagande. Förbättringarna avser bl.a. oftare uppdatering av information, tillägg till offentliga databaser eller webbplatser, och möjlighet för andra medlemsstater att få tillgång till information. Dessutom främjas användningen av ny teknik för åtkomst till information av alla medlemsstater, och tillgången till tillstånd on-line blir allt vanligare.

Vissa medlemsstater håller på att integrera information om industriutsläpp i ett enda informationssystem, t.ex. genom att presentera de uppgifter som sammanställts genom deras register över utsläpp och överföringar av föroreningar och informationen om IPPC-anläggningar tillsammans. Kommissionen välkomnar dessa initiativ och uppmanar alla medlemsstater att främja denna typ av integrering.

På EU-nivå tillhandahåller det europeiska registret över utsläpp och överföringar av föroreningar (http://prtr.ec.europa.eu/) information om omkring 25 000 industrianläggningar, varav den absoluta majoriteten är IPPC-anläggningar. Dessutom ger kommissionen tillgång till den information som rapporterats av medlemsstaterna om IPPC-direktivet och flera andra direktiv om reglering av industriutsläpp genom ”Industrial Emissions Reporting Information System”, som finns på http://iris.eionet.europa.eu/.

Direktivet om industriutsläpp ökar medborgarnas rättigheter beträffande tillång till information och, i synnerhet, behovet av att offentliggöra de beslut som medför en avvikelse från BMT-slutsatserna under tillståndsförfarandet eller utnyttjandet av Internet för att garantera dessa rättigheter.

Miljökvalitetsnormer

Enligt IPPC-direktivet ska de behöriga myndigheterna komplettera tillståndet med ytterligare åtgärder om en miljökvalitetsnorm ställer högre krav än vad som kan uppnås genom användning av BMT. Detta krav finns i den nationella lagstiftningen hos alla medlemsstater. Det är emellertid bara sex medlemsstater som har anmält behov av att tillämpa sådana bestämmelser.

Exempel på ytterligare åtgärder som har vidtagits är bl. a. krav beträffande utsläpp av avloppsvatten i känsliga (dricks-) vattenområden i Danmark, Irland, Italien och Belgien.

Gränsöverskridande samarbete

Om en medlemsstat konstaterar att driften av en anläggning kan få en betydande, negativ inverkan på miljön i en annan medlemsstat ska verksamhetsutövaren, enligt IPPC-direktivet, till den andra medlemsstatens myndigheter överlämna de uppgifter som ska hållas tillgängliga enligt bilaga V i det direktivet. Detta omfattar även ansökan om tillstånd och närmare uppgifter om den behöriga myndighet som ansvarar för tillståndsbeslutet. Liksom vid tidigare rapporteringsomgångar har medlemsstaterna uppgivit att det gränsöverskridande samarbetet har varit begränsat. Åtta medlemsstater (Tyskland, Belgien, Italien, Rumänien, Slovenien, Slovakien, Frankrike och Nederländerna) har rapporterat att de tillämpat dessa bestämmelser, och då för ett litet antal tillstånd.

2.3 Kommissionens handlingsplan för genomförande av IPPC

Kommissionens meddelande På väg mot en bättre politik för industriutsläpp [10] innehåller en plan för genomförandet där ett antal nyckelfrågor behandlas, bl.a. medlemsstaternas införlivande och genomförande, och förbättringen av förfarandet för utarbetande av BREF. Av den sammanfattande tabellen i bilaga I framgår att handlingsplanen nu nästan helt har genomförts, i mångt och mycket genom direktivet om industriutsläpp.

När nu direktivet om industriutsläpp snart träder i kraft kommer kommissionen att ägna sin uppmärksamhet åt att bistå medlemsstaterna i deras ansträngningar för att till fullo införliva och genomföra det direktivet. Vissa av de åtgärder som förtecknas i bilaga I kommer därför att fortsätta inom ramen för direktivet om industriutsläpp.

3. Direktivet om utsläpp av lösningsmedel

Syftet med direktivet om utsläpp av lösningsmedel är att förebygga eller minska verkningarna på människors hälsa eller miljön av utsläpp av flyktiga organiska föreningar (FOF) i luften. Framför allt främjar direktivet en ersättning av de lösningsmedel som är mest skadliga för hälsan med potentiellt mindre skadliga ersättningsämnen. Direktivet om utsläpp av lösningsmedel omfattar olika verksamheter där organiska lösningsmedel används, t.ex. beläggning, avfettning, tryckning och framställning av tryckfärg, och alla anläggningar som omfattas av direktivets räckvidd skulle ha erhållit tillstånd eller registrerats senast i slutet av oktober 2007.

Direktivet om industriutsläpp innehåller bestämmelserna i detta direktiv.

3.1 Införlivande av direktivet om utsläpp av lösningsmedel

Medlemsstaterna har i allmänhet införlivat direktivet i sin nationella lagstiftning, även om vissa problem konstaterades under den kontroll av överensstämmelse som genomfördes nyligen, framför allt med avseende på införlivandet av vissa definitioner, kraven på övervakning, direktivets räckvidd och gränsvärdena för utsläpp. Kommissionen kommer att ta hänsyn till detta när den ska bistå medlemsstaterna med att införliva direktivet om industriutsläpp.

3.2 Genomförande av direktivet om utsläpp av lösningsmedel (2003–2007)

Allmänt om genomförandet

I informationen från medlemsstaterna finns inget som tyder på några problem med genomförandet av direktivet om utsläpp av lösningsmedel. Generellt sett har medlemsstaterna genomfört de bestämmelser, de åtgärder och den praxis som krävs för överensstämmelse med innehållet i direktivet. Överensstämmelse garanteras genom övervaknings- och rapporteringsskyldighet, samt genom åtgärder för inspektion och genomförande – i form av både dokumentkontroll och besök vid anläggningarna – och förbättras ytterligare genom stödåtgärder som utbildning och riktlinjer för de behöriga myndigheterna.

En del medlemsstater har rapporterat om att genomförandet av direktivet om utsläpp av lösningsmedel inom kemtvättsektorn har stött på vissa problem. Tillämpningen av planen för hantering av lösningsmedel, som är det viktigaste hjälpmedlet vid bedömningen av överensstämmelse för de enskilda anläggningarna, betraktas av en del behöriga myndigheter som alltför komplicerad för denna sektor, och mycket svår att genomföra med tanke på att de flesta av företagen som berörs är mycket små och antalet anläggningar mycket stort. Flera medlemsstater har utvecklat förenklade metoder för kontroll av genomförande och överensstämmelse i linje med bestämmelserna i direktivet, och kommissionen är inblandad i diskussioner kring denna fråga.

Anläggningar som omfattas

I slutet av 2007 var ungefär 53 000 anläggningar som omfattas av direktivet om utsläpp av lösningsmedel i drift i EU-27. Till följd av ändringen av direktivet om utsläpp av lösningsmedel genom direktiv 2004/42/EG[11] (dekorationsfärgsdirektivet), som till stor del uteslöt fordonsreparationslackering från räckvidden för direktivet om utsläpp av lösningsmedel, har antalet befintliga anläggningar i medlemsstaterna minskat avsevärt. Vid slutet av 2004 tillhörde majoriteten av de anläggningar som omfattas av direktivet om utsläpp av lösningsmedel (inom EU-15) sektorerna för fordonsreparationslackering (54 %) och kemtvätt (16 %). I slutet av 2007 blev emellertid kemtvätt den största sektorn (39 % av anläggningarna). Flera medlemsstater fortsatte att rapportera om fordonslackering och fordonsreparationslackering enligt direktivet om utsläpp av lösningsmedel (27 % av alla rapporterade anläggningar), trots att denna verksamhet i stort sett tagits bort från direktivets räckvidd.

Enligt de uppgifter som tillhandahölls var det bara en liten del av alla befintliga anläggningar som fick tillstånd eller registrerades efter 2003. Detta tyder på att många medlemsstater redan före detta datum hade infört bestämmelser om registrering av eller tillstånd för dessa anläggningar.

Utnyttjande av alternativen för att åstadkomma minskade utsläpp

Direktivet om utsläpp av lösningsmedel ger medlemsstaterna i huvudsak två möjligheter för de enskilda anläggningarna att åstadkomma de minskningar av FOF-utsläppen som krävs – de måste uppfylla antingen gränsvärdena för utsläpp, eller motsvarande mål definierade enligt en minskningsplan.

I många medlemsstater är det mycket få, om ens några, anläggningar som använder möjligheten med en minskningsplan, vilket framgår av den inrapporterade informationen. På grund av svårigheterna med att bedöma motsvarigheten mellan minskningsplaner och tillämpningen av gränsvärden för utsläpp verkar dessutom flera behöriga myndigheter föredra att använda gränsvärdena för utsläpp. Detta har framför allt varit fallet i de medlemsstater där anläggningarna reglerades genom gränsvärden för utsläpp före genomförandet av direktivet om utsläpp av lösningsmedel.

Genom direktivet om utsläpp av lösningsmedel får medlemsstaterna ett tredje alternativ för överensstämmelse genom att en nationell handlingsplan utarbetas som är avsedd att generellt minska utsläppen av FOF lika mycket som om metoden på anläggningsnivå hade tillämpats. Ingen medlemsstat har infört en sådan nationell handlingsplan.

Undantag från gränsvärden för utsläpp

Direktivet om utsläpp av lösningsmedel medger undantag från vissa gränsvärden för utsläpp där det har visat sig att reningsåtgärder inte är ekonomiskt eller tekniskt genomförbara. Detta kan vara aktuellt för verksamheter som till exempel skeppsbyggnad och flygplanskonstruktion, som inte kan utövas med inneslutning. Undantag rapporterades av ungefär hälften av medlemsstaterna, men dessa motsvarade mindre än 0,01 % av det totala antalet anläggningar. De kriterier som tillämpades eller de alternativa förhållanden som krävdes kunde inte bedömas på grundval av de uppgifter som tillhandahölls.

Kommissionens initiativ för att främja genomförande

Enligt artikel 7 i direktivet om utsläpp av lösningsmedel ska kommissionen säkerställa att det sker ett informationsutbyte om användningen av organiska lösningsmedel och potentiella ersättningsämnen för dessa. För detta ändamål har kommissionen utvecklat en webbplats med tillgång till vägledande dokument och god praxis om ersättningsämnen för lösningsmedel[12] samt vägledande dokument som är verksamhetsspecifika[13]. Kommissionen har även bedrivit ett nära samarbete med medlemsstaterna om svar beträffande frågor som tagits upp angående genomförandet av direktivet om utsläpp av lösningsmedel, i synnerhet avseende minskningsplanens räckvidd och tillämpning.

Samverkan med övrig EU-lagstiftning

Dekorationsfärgsdirektivet innehåller gränsvärden för FOF-innehållet i vissa dekorationsfärger och produkter för fordonsreparationslackering. Flera av dessa produkter används i anläggningar som omfattas av direktivet om utsläpp av lösningsmedel. Följaktligen ändrades direktivet om utsläpp av lösningsmedel för att utesluta sådan verksamhet från direktivets räckvidd. Som redan påpekats har denna ändring lett till en kraftig minskning av antalet anläggningar som omfattas av direktivet om utsläpp av lösningsmedel. Vissa medlemsstater har emellertid valt att bibehålla kraven i direktivet om utsläpp av lösningsmedel för denna sektor, vilket uttryckligen är tillåtet enligt dekorationsfärgsdirektivet. Dekorationsfärgsdirektivet medger också undantag för produkter från att uppfylla gränsvärdena för FOF om de säljs för att endast användas i en anläggning som omfattas av direktivet om utsläpp av lösningsmedel.

Överlappningen mellan de två direktiven har till viss del bekymrat intressenterna och de behöriga myndigheterna. Kommissionen har försökt att klargöra läget, och frågan har också berörts i samband med översynen av dekorationsfärgsdirektivet som kommissionen kommer att rapportera om i ett särskilt meddelande.

En del av de större anläggningar som är verksamma inom ytbehandlingsområdet omfattas både av direktivet om utsläpp av lösningsmedel och av IPPC-direktivet. Dessa anläggningar måste således ha tillstånd; gränsvärdena för utsläpp i tillstånden ska grundas på BMT. I dessa fall ska de gränsvärden för utsläpp som anges i direktivet om utsläpp av lösningsmedel gälla som minimikrav. Samverkan mellan direktivet om utsläpp av lösningsmedel och IPPC-direktivet har noga beaktats genom direktivet om industriutsläpp.

4. Avslutande kommentarer

IPPC-direktivet

I medlemsstaternas rapporter om genomförandet av IPPC-direktivet har det framkommit att vissa länder behöver avsluta utfärdandet av tillstånd för att direktivets efterlevnad ska kunna garanteras. Studier som kommissionen genomfört har dessutom visat att tillstånden inte i tillräcklig grad baseras på BMT. Ett antal andra frågor har också identifierats, t.ex. behovet av en mer sammanhängande inspektionsmekanism, behovet av att minska den administrativa bördan och IPPC-direktivets oförmåga att uppfylla vissa avgörande politiska mål. Dessa problem bör till största delen kunna lösas genom direktivet om industriutsläpp.

Direktivet om utsläpp av lösningsmedel

Medlemsstaternas rapporter om genomförandet av direktivet om utsläpp av lösningsmedel före sista datum för genomförandet för befintliga anläggningar gav ingen antydan om några större horisontella problem. Genomförandet av direktivet inom kemtvättsektorn har stött på vissa problem på grund av vissa särdrag inom sektorn, men användbara förenklade metoder håller på att tas fram.

Det framtida direktivet om industriutsläpp

Direktivet om industriutsläpp, som ännu inte har antagits slutgiltigt, ska slå samman sju direktiv, däribland IPPC-direktivet och direktivet om utsläpp av lösningsmedel, till en enda rättsakt. Detta kommer att förtydliga den samverkan som finns mellan alla dessa rättsakter och strama upp många viktiga bestämmelser, däribland de som avser övervakning och rapportering.

Direktivet om industriutsläpp stärker i stor utsträckning betydelsen av BMT i tillståndsförfarandet och rättar till vissa brister i IPPC-direktivet, framför allt med avseende på översyn av tillstånd och inspektioner. Medlemsstaternas genomförande förväntas bli mer effektiv när direktivet träder i kraft.

Framtida åtgärder

Det finns fortfarande planer på ytterligare en rapporteringsomgång för direktivet om utsläpp av lösningsmedel (2008–2010) och för IPPC-direktivet (2009–2011) innan direktivet om industriutsläpp träder i kraft, och kommissionen kommer att fortsätta att följa upp genomförandet av dessa två rättsakter. Samtidigt kommer kommissionen också att bereda marken för stöd till och främjande av införlivandet och genomförandet av direktivet om industriutsläpp i medlemsstaterna.

Bilaga I: Bedömning av framstegen med genomförandet av kommissionens IPPC-handlingsplan från 2007

Åtgärd | Bedömning av framsteg |

1. Säkerställa fullständigt införlivande av direktivet | IPPC-direktivet är korrekt införlivat i 25 medlemsstater. Förfaranden mot EE och LT pågår. |

2. Stödja medlemsstaterna i att undanröja onödiga administrativa bördor | Genom direktivet om industriutsläpp kommer de onödiga bördorna att minska med 32 miljoner euro per år. Fortsatt arbete med högnivågruppen av oberoende intressenter för administrativa bördor och med medlemsstaterna för att minska de nationella bördorna. |

3. Stödja medlemsstaterna i deras genomförande av lagstiftningen | Kommissionen fortsatte kommunicera med de medlemsstater som har problem med utfärdande av tillstånd. Utbyte av information om genomförandet av IPPC i EU och seminarier tillsammans med medlemsstaterna. |

4. Förbättra övervakning och kontroll av hur lagstiftningen om industriutsläpp tillämpas | Kommissionen håller på att se över både de utfärdade tillstånden totalt och antalet enskilda tillstånd som utfärdats i en majoritet av medlemsstaterna. Fortsatt översyn av genomförandet till följd av klagomål från medborgare och frågor från Europaparlamentet. Elektroniska register över utsläpp och överföringar av föroreningar används för att övervaka och kartlägga möjliga problem med genomförandet. |

5. Förbättra datainsamlingen för översyn av BREF:ar och förstärka kopplingen till ramprogrammet för forskning | Publicering av riktlinjer om förbättring och inlämning av uppgifter för översyn av BREF:ar. Samarbete med GD RTD om kopplingar mellan BREF:ar och ramprogrammet för forskning. Högre status för ny teknik i samband med direktivet om industriutsläpp. |

[1] Referenser: KOM(2003) 354, KOM(2005) 540, KOM(2007) 843.

[2] Uppgifterna har sammanfattats och analyserats mer detaljerat i två tekniska rapporter: http://circa.europa.eu/Public/irc/env/voc/library?l=/2006_reportspdf/_EN_1.0_&a=d och http://circa.europa.eu/Public/irc/env/voc/library?l=/implementation_2005-07/final12_marchpdf/_EN_1.0_&a=d.

[3] IPPC: beslut 2006/194/EG, direktiv 1999/13/EG: beslut 2002/529/EG.

[4] För mer information om Reportnet: http://www.eionet.europa.eu/reportnet.

[5] För mer information om Industrial Reporting Information System: http://iris.eionet.europa.eu/.

[6] Det omarbetade IPPC-direktivet innehåller, utöver direktiv 1999/13/EG och IPPC, direktivet om begränsning av utsläpp till luften av vissa föroreningar (2001/80/EG), direktivet om förbränning av avfall (2000/76/EG), och de tre direktiven om titandioxid (78/176/EEG, 82/883/EEG och 92/112/EEG).

[7] Europaparlamentet antog en ståndpunkt vid andra behandlingen den 7 juli 2010: http://www.europarl.europa.eu/sides/getDoc.do?pubRef=-//EP//TEXT+TA+P7-TA-2010-0267+0+DOC+XML+V0//EN&language=EN#top.

[8] http://circa.europa.eu/Public/irc/env/ippc_rev/library. Den tredje rapporten kommer att publiceras på samma webbplats under 2011.

[9] För mer information om IPPC-byrån: http://eippcb.jrc.es/.

[10] KOM(2007) 843 slutlig.

[11] EUT L 143, 30.4.2004, s. 87–96.

[12] http://ec.europa.eu/environment/air/pollutants/stationary/solvents/index.htm.

[13] http://circa.europa.eu/Public/irc/env/voc/library?l=/guidance_documents/final_versions&vm=detailed&sb=Title.