28.5.2009

Europeiska unionens officiella tidning

C 120/65

Yttrande från Regionkommittén om ”Gränsöverskridande hälso- och sjukvård”

2009/C 120/12

REGIONKOMMITTÉNS STÅNDPUNKT

—	Regionkommittén anser att patientrörlighet inte får leda till att de nationella sjukvårdssystemen inom EU försätts i ekonomisk eller finansiell fara.

—	Kommittén anser att gränsöverskridande samarbete inom hälso- och sjukvård bör stödjas, särskilt i gränsregioner.

—	Kommittén påpekar att det måste finnas en bra balans mellan behovet av att vidareutveckla det europeiska samarbetet, vars mervärde är erkänt av alla parter, och respekten för närhetsprincipen.

—	Kommittén rekommenderar att man skapar garantier för att mer utsatta och sårbara patientgrupper också ska kunna utnyttja de rättigheter som de tillskrivs enligt gemenskapslagstiftningen.

—	Kommittén anser att försäkringsmedlemsstaterna bör ha all rätt att etablera ett allmänt system med förhandstillstånd för sjukhusvård i annan behandlingsmedlemsstat.

—	Kommittén anser att man vid inrättandet av det utskott som ska bistå kommissionen i genomförandet av direktivet bör ta till vara den kunskap som finns på lokal och regional nivå och göra Regionkommittén delaktig i arbetet.

Föredragande

Karsten Uno Petersen (DK/PSE), regionrådsmedlem i Region Syddanmark

Referensdokument

Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om tillämpningen av patienträttigheter vid gränsöverskridande hälso- och sjukvård

KOM(2008) 414 slutlig.

I. ALLMÄNNA SYNPUNKTER OCH REKOMMENDATIONER

REGIONKOMMITTÉNS STÅNDPUNKT

Allmänna kommentarer

1.	Regionkommittén välkomnar direktivförslagets målsättning att i enlighet med EG-domstolens rättspraxis skapa ett tydligare rättsläge i fråga om patienters rättigheter och garantera en mer allmän och effektiv tillämpning av rätten att utnyttja hälso- och sjukvård.

2.	I artikel 152 i EG-fördraget fastslås att sjukvården är en nationell angelägenhet. Regionkommittén utgår från att denna artikel respekteras och understryker därmed att medlemsstaterna har huvudansvaret för hälsopolitiken.

Kommittén stöder uppfattningen att hälsa är en viktig angelägenhet för alla människor som ska stödjas genom en effektiv och överskådlig politik samt åtgärder i medlemsstaterna, på EU-nivå och globalt. Vi anser att kommissionen i förlängningen bör säkerställa att de lokala och regionala myndigheter som ansvarar för hälso- och sjukvård görs delaktiga i samarbetet om sjukvård och medicinsk behandling.

Regionkommittén betonar att fri rörlighet för tjänster och folkhälsa är frågor som både faller inom medlemsstaternas och gemenskapens behörighetsområde. Av den anledningen är det viktigt att göra en bedömning av närhetsprincipens tillämpning i fråga om de lagförslag som läggs fram på de här områdena.

ReK framhåller dessutom att man bör skilja mellan den fria rörligheten för personer (dvs. patienter) och den för tjänster, som regleras av lagstiftningen för inre marknaden. Om man utgår från principen att hälsovården är en fråga av allmänt intresse motsätter sig ReK att hälso- och sjukvård ska omfattas av bestämmelserna för inre marknaden. Medlemsstaterna och i förekommande fall de lokala och regionala myndigheterna måste fortsätta att ha möjlighet att fastställa regler för hälso- och sjukvården för att med hänsyn tagen till de ekonomiska begränsningarna se till att de håller hög kvalitet och är tillgängliga.

Kommittén utgår från att den ekonomiska balansen inom sjukvården är en nationell angelägenhet som måste garanteras. Direktivförslaget kan få betydande återverkningar särskilt på lokalt plan, exempelvis i gränsregioner och i mindre medlemsstater. Patient-rörlighet får inte leda till att de nationella sjukvårdssystemen inom EU försätts i ekonomisk eller finansiell fara.

Med tanke på att vården jämställs med andra tjänster i förslaget till direktiv om tjänster anser kommittén att det är viktigt att kommissionen skapar garantier för att vården inte grundar sig på utsikter till ekonomisk vinst. I stället bör en sådan utveckling baseras på hänsyn till den enskilde individens hälsa, förebyggande hälsovård, behandlingsförlopp och livskvalitet.

Kommittén anser att gränsöverskridande samarbete inom hälso- och sjukvård bör stödjas, särskilt i gränsregioner. Dessutom är det synnerligen viktigt att ge stöd till de nya medlemsstaterna i utvecklingen av åtgärder på hälso- och sjukvårdsområdet och insatser som syftar till att uppnå än bättre hälso- och sjukvård i de EU-länder där behovet att jämna ut skillnaderna och obalansen i EU är störst, så att man successivt kan närma sig den högsta nivån i EU.

9.	Kommittén anser vidare att det är av största vikt att medlemsstaternas initiativ och bestämmelser om hög patientsäkerhet och patienträttigheter inte undermineras i framtida initiativ.

10.

Vidare konstaterar kommittén att de patienträttigheter som fastslås i direktivförslaget i första hand är riktade till icke-akutpatienter och patienter i gränsregioner, och att dessa patienter inte får prioriteras framför andra patientgrupper, exempelvis akutpatienter, som utgör den allra största delen av patienterna.

Medlemsstaternas ansvar

11.

Regionkommittén påpekar att det måste finnas en god balans mellan behovet av att vidareutveckla det europeiska samarbetet, vars mervärde är erkänt av alla parter, och respekten för närhetsprincipen med medlemsstaterna, eller i vissa fall de regionala och lokala myndigheterna, som garanter för välfungerande hälso- och sjukvårdssystem. Vi efterlyser större klarhet när det gäller de punkter i direktivet där krav ställs på att medlemsstaterna ska anpassa sina egna hälso- och sjukvårdssystem och socialförsäkringssystem och systemens tillämpningsområde i enlighet med subsidiaritetsprincipen.

12.

I detta sammanhang hänvisar vi till Regionkommitténs nätverk för övervakning av subsidiaritetsprincipen (1) som med utgångspunkt i samråd med nätverkets deltagare har utarbetat en rapport om direktivförslaget. I rapporten understryks bland annat att direktivförslaget riskerar att undergräva befintliga styrinstrument hos lokala och regionala myndigheter som ansvarar för hälso- och sjukvård.

13.

Regionkommittén anser dessutom att det inte enbart gäller att säkerställa medborgarnas rättigheter enligt gemenskapslagstiftningen och upplysa om dem. Man bör även i högre grad undersöka möjligheterna att säkerställa ett försäkringssystem som är tillgängligt och lätt-hanterligt, så att alla patientgrupper kan utnyttja de rättigheter och möjligheter som står dem till buds. Man bör skapa garantier för att mer utsatta och sårbara patientgrupper också ska kunna utnyttja de rättigheter som de tillskrivs enligt gemenskapslagstiftningen. Det handlar till exempel om äldre med bristande kunskaper i främmande språk eller patienter med fysiska eller psykiska funktionshinder. Det bör också föras en diskussion om huruvida den behöriga institutionen i den medlemsstat där vårdtagaren är sjukförsäkrad ska ersätta kostnader för resa och logi under behandlingen. Den totala kostnaden bör inte överskrida behandlingskostnaden i den medlemsstat där vårdtagaren är sjukförsäkrad.

14.

Regionkommittén anser att det är medlemsstaternas, eller i vissa fall de regionala och lokala myndigheternas, ansvar att säkerställa en välfungerande hälso- och sjukvård med beaktande av principerna om allmängiltighet, tillgång till vård av god kvalitet, rättvisa och solidaritet och fastställa tydliga kvalitets- och säkerhetsnormer för vården. Dessutom är följande av vikt:

—	Att det finns system som säkerställer att normer följs och att efterlevnaden övervakas.

—	Att relevant patientinformation (välgrundat val) ges i samband med behandling och vård.

—	Att det finns ett system för patienter att framföra klagomål.

—	Att yrkesverksamma inom vården omfattas av en ansvarsförsäkring.

—	Att säkerställa en hög nivå för skydd av personuppgifter.

—	Att patienter behandlas lika, oberoende av vilket EU-land de kommer ifrån.

Även om dessa ansvarsområden är centrala för en välfungerande sjukvård tillhör de medlemsstaternas, eller i vissa fall de regionala och lokala myndigheternas, behörighetsområden. Direktivförslaget bör inte ses som ett steg mot harmonisering.

Trots att också ansvaret för att utforma kvalitetskrav faller på medlemsstaterna, eller i vissa fall behöriga lokala och regionala myndigheter, finns det inte något som hindrar EU-organ från att utfärda rekommendationer i syfte att standardisera dessa kriterier och uppmuntra samarbetet genom att inrätta referensnätverk och -tjänster.

15.	Kommittén välkomnar att vårdtjänster ska tillhandahållas enligt behandlingsstatens bestämmelser och förfaranden.

EU-ländernas sjukvård – undersökning och kapacitet

16.	ReK ställer sig positiv till att försäkringsstatens administrativa förfaranden för undersökning och remittering förblir oförändrade, förutsatt att de inte är diskriminerande eller utgör ett hinder mot den fria rörligheten.

17.

Kommittén välkomnar att kommissionen i direktivförslaget understryker att medlemsstaterna får behålla allmänna villkor och kriterier samt rättsliga och administrativa formaliteter för att få vård och ersättning för vårdkostnader i en annan medlemsstat, t.ex. att remittering till specialistbehandling sker via en allmänläkare.

18.

Kommittén anser att försäkringsmedlemsstaterna bör ha all rätt att etablera ett allmänt system med förhandstillstånd för sjukhusvård i en annan behandlingsmedlemsstat. På så sätt ökar möjligheterna att planera ett effektivt sjukvårdssystem och komma till rätta med eventuella problem med in- och utflöde av patienter. Samtidigt minskar risken att patientströmmarna stör den ekonomiska jämvikten i de nationella sjukvårdssystemen eller underminerar möjligheterna till planering, exempelvis kapacitetsplanering, effektivisering och tillgänglighet. Kommissionens direktiv bör innehålla en uppsättning kriterier för de fall då den medlemsstat där vårdtagaren är sjukförsäkrad kan vägra lämna tillstånd. Utan sådana fastställda kriterier riskerar direktivet att undermineras. Ett allmänt system med förhandstillstånd bör också medverka till att de medlemsstater som tillhandahåller vårdtjänsterna får större möjligheter till kompensation för de vårdtjänster de erbjuder. Slutligen är tanken att man genom ett allmänt system med förhandstillstånd kan fokusera på patientförloppet, så att lämplig rehabilitering kan sättas in efter avslutad behandling.

19.

Kommittén påpekar att skillnaden mellan sjukhusvård och vårdtjänster som inte kräver sjukhusvistelse kan skapa problem, eftersom behandlingspraxis varierar från land till land. Mot den bakgrunden bör det vara medlemsstaterna, eller i vissa fall de regionala och lokala myndigheterna, som bestämmer vilka tjänster som kräver sjukhusvistelse med utgångspunkt i den senaste forskningen och utvecklingen och med hänsyn tagen till de lokala och regionala förhållandena.

20.

Regionkommittén önskar att man i samband med utvecklingen av initiativ som syftar till att säkerställa utnyttjande av kapacitetsöverskott och gränsöverskridande vård ser till att initiativen inte leder till en ojämn fördelning av vårdresurserna, inklusive personal, både inom landet och mellan medlemsstaterna, exempelvis till följd av olika lönesystem.

21.	Regionkommittén konstaterar att vårdinsatser för patienter från andra medlemsstater inte får inkräkta på medlemsstatens möjligheter och skyldigheter att erbjuda vård till den egna befolkningen.

22.

Kommittén anser att det i princip är nödvändigt att inrätta kontaktcentrum där patienter kan få relevant information om sina rättigheter när det gäller gränsöverskridande sjukvård. Kontaktcentrumens uppgifter bör utföras av befintliga organ om sådana finns. Kontaktcentrumen bör inte fungera som juridiska enheter, utan som informationscentrum för patienter.

Ersättning för vårdkostnader

23.

Kommittén anser att patienters utgifter som kan ersättas i samband med gränsöverskridande sjukvård ska begränsas till de vårdtjänster som omfattas av försäkringsmedlemsstatens socialförsäkringssystem. ReK välkomnar kommissionens förslag till garantier för att patienter inte väljer gränsöverskridande sjukvård i vinstsyfte.

24.

Kommittén påpekar att den berörda vårdgivaren i medlemsstaterna ska få ersättning för alla faktiska kostnader i samband med behandlingen. Den medlemsstat där patienten är försäkrad är endast skyldig att ersätta kostnader för behandling upp till den nivå som skulle ha betalats om samma eller liknande vård hade getts i den medlemsstat där patienten är försäkrad, utan att överskrida de faktiska kostnaderna för den mottagna vården. Alla övriga kostnader ska betalas av patienten.

25.

Regionkommittén vill påpeka att kostnadsersättningen i praktiken ofta innebär ett problem och anser därför att medlemsstaterna bör kunna vidta åtgärder för att underlätta eller trygga betalning av behandlingskostnader. Det kan t.ex. handla om överenskommelser mellan socialförsäkringar och aktörer som tillhandahåller sjuk- och hälsovårdstjänster eller mellan medlemsstaterna själva eller också åtgärder för att se till att patienten betalar.

26.	Det är glädjande att det skapas klarhet kring medborgarnas rättigheter i kommissionens förslag till direktiv om patienträttigheter i samband med gränsöverskridande hälso- och sjukvård och förordning 1408/71 om samordning av socialförsäkringssystem.

Samarbete inom hälso- och sjukvård

27.	Kommittén anser att endast de områden som har direkt betydelse för patienternas rättigheter bör regleras genom direktivförslaget.

28.

ReK påpekar att läkemedel omfattas av nationella bestämmelser och att gemenskapslagstiftningen inte får stå i vägen för strängare nationella normer för patientsäkerhet när det gäller recept och medicin. Dessutom bör harmoniseringssträvanden inte underminera medlemsstaternas möjligheter att reglera läkemedelsområdet i syfte att uppnå högsta möjliga patientskydd och säkerställa den ekonomiska jämvikten och möjligheten att rikta offentliga medel till läkemedelsområdet.

29.

Kommittén anser att medlemsstaterna bör främja inrättandet av nätverk inom hälso- och sjukvård för att underlätta samarbete som rör högt specialiserade och särskilt resurskrävande behandlingar. Att samarbeta om särskilda typer av behandlingar och därigenom säkra innovation, kvalitet och effektivt resursutnyttjande skapar ett mervärde. Dessa referenscentrum bör dock inte omfattas av harmonisering eller reglering av specialistbehandlingar.

30.

Kommittén påpekar att kommissionens åtgärder när det gäller informations- och kommunikationssystem som kan användas mellan medlemsstaterna (interoperabilitet) inte får stå i vägen för medlemsstaternas egna åtgärder på området. Kommittén anser att kommissionens åtgärder måste återspegla den tekniska utvecklingen, respektera skyddet av personuppgifter och ta fram nödvändiga normer och terminologi för interoperabilitet.

31.

I detta sammanhang anser Regionkommittén att ett strukturerat och samordnat samarbete på EU-nivå som syftar till erfarenhetsutbyte, utbyte av vetenskaplig kunskap samt forskning kring utvecklingen inom medicinsk teknologi kan medföra ett tydligt mervärde för medlemsstaterna. Samarbetet bör dock inte omfattas av harmonisering eller reglering.

32.	ReK är av den uppfattningen att tillgång till tillförlitliga data och information av hög kvalitet är av största vikt. Det bör dock säkerställas att uppgifterna i största möjliga utsträckning är baserade på redan insamlad information i medlemsstaterna.

De lokala och regionala myndigheternas deltagande

33.

Kommittén påminner om att det i många medlemsstater är den lokala och regionala nivån som ofta står för planeringen, ledningen, driften och utvecklingen av hälso- och sjukvården, och att de befinner sig nära medborgarna och därför utgör en stor tillgång och källa till kunskap på hälso- och sjukvårdsområdet.

34.	Vi förutsätter att de regionala och lokala myndigheterna får medverka i Europeiska gemenskapens verksamhet och initiativ på hälsoområdet.

35.	Dessutom uppmanar Regionkommittén medlemsländerna att fastställa förfaranden, så att de egna lokala och regionala myndigheterna kan involveras i ett tidigt skede i lagstiftningsförslag på EU-nivå beträffande hälso- och sjukvård.

36.	Regionkommittén anser att man vid inrättandet av det utskott som ska bistå kommissionen i genomförandet av direktivet bör ta till vara den kunskap som finns på lokal och regional nivå och göra Regionkommittén delaktig i arbetet.

II. ÄNDRINGSREKOMMENDATIONER

Ändringsförslag 1

Ändra första ledet i beaktandemeningen

Kommissionens förslag	Regionkommitténs ändringsförslag
med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 95,	med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel artiklarna 152, 95 och 16,

Motivering

Som föredraganden betonar i punkt 2 i yttrandet och kommissionen anger i skäl 1 i förslaget till direktiv utgör det mål om en hög hälsoskyddsnivå för människor som fastställs i artikel 152 i EG-fördraget den politiska legitimiteten för detta direktivförslag. Man bör också framhålla den viktiga roll som tjänster av allmänt ekonomiskt intresse spelar på hälso- och sjukvårdsområdet och som nämns i artikel 16 i EG-fördraget.

Ändringsförslag 2

Lägg till ett nytt skäl efter skäl 3:

Kommissionens förslag

Regionkommitténs ändringsförslag

(3a)

De befintliga skillnaderna mellan målen i hälsopolitiken och målen för inre marknaden för tjänster gör det vid en konflikt nödvändigt att av tvingande hänsyn till allmänintresset alltid prioritera hälsopolitikens mål (t.ex. folkhälsa, socialpolitikens mål, bibehållande av den ekonomiska jämvikten i socialförsäkringssystemet etc.).

Ändringsförslag 3

Skäl 10 – Ändra enligt följande:

Kommissionens förslag

Regionkommitténs ändringsförslag

(10)

I detta direktiv avses med gränsöverskridande hälso- och sjukvård följande sätt att tillhandahålla hälso- och sjukvård:

—	Användning av hälso- och sjukvård utomlands (dvs. patienten beger sig till en vårdgivare i en annan medlemsstat för att få behandling); det är detta som kallas patientrörlighet.

—	Gränsöverskridande tillhandahållande av hälso- och sjukvård (dvs. tillhandahållande av tjänster från en medlemsstat till en annan), t.ex. telemedicin, fjärrdiagnoser, utskrivning av läkemedelsrecept på distans och laboratorietjänster.

—	Etablering av vårdgivaren (dvs. en vårdgivare etablerar sig i en annan medlemsstat).

—	Tillfällig närvaro av personer (dvs. rörlighet för hälso- och sjukvårdspersonal när de t.ex. under en viss period vistas i patientens medlemsstat för att ge vård).

(10)

I detta direktiv avses med gränsöverskridande hälso- och sjukvård följande sätt att tillhandahålla hälso- och sjukvård:

—	Användning av hälso- och sjukvård utomlands (dvs. patienten beger sig till en vårdgivare i en annan medlemsstat för att få behandling); det är detta som kallas patientrörlighet.

—	Gränsöverskridande tillhandahållande av hälso- och sjukvård (dvs. tillhandahållande av tjänster från en medlemsstat till en annan), t.ex. telemedicin, fjärrdiagnoser, utskrivning av läkemedelsrecept på distans och laboratorietjänster.

—	Etablering av vårdgivaren (dvs. en vårdgivare etablerar sig i en annan medlemsstat).

—	Tillfällig närvaro av personer (dvs. rörlighet för hälso- och sjukvårdspersonal när de t.ex. under en viss period vistas i patientens medlemsstat för att ge vård).

Motivering

Tredje strecksatsen i kommissionens text rör en fråga som omfattas av Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden. För att undvika överlappningar eller oklara bestämmelser förslår vi att denna strecksats stryks.

Den fjärde strecksatsen i kommissionens text rör en fråga som omfattas av Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer. För att undvika överlappningar eller oklara bestämmelser föreslås att även den strecksatsen stryks.

Ändringsförslag 4

Ändra skäl 31

Kommissionens förslag

Regionkommitténs ändringsförslag

Tillämpningen av principerna om fri rörlighet på utnyttjande av vård i en annan medlemsstat inom ramarna för vad som ingår i det lagstadgade socialförsäkringssystemet i den medlemsstat där patienten är försäkrad kommer enligt tillgängliga belägg inte att urholka medlemsstaternas hälso- och sjukvård eller socialförsäkringssystemens ekonomiska hållbarhet. Domstolen har emellertid erkänt att det inte kan uteslutas att den möjliga risken för att allvarligt undergräva den ekonomiska balansen i de sociala trygghetssystemen eller målet att upprätthålla en balanserad hälso- och sjukvård tillgänglig för alla kan utgöra tvingande hänsyn till allmänintresset, vilket skulle kunna motivera ett hinder för rätten att fritt tillhandahålla tjänster. Domstolen har också erkänt att det är nödvändigt att kunna planera i fråga om antalet sjukhus, deras geografiska spridning, hur de organiseras och vilka resurser de ska ha samt vilken typ av vårdtjänster de ska erbjuda. Genom detta direktiv bör det införas ett system med förhandstillstånd för ersättning av kostnader för sjukhusvård i en annan medlemsstat som uppfyller följande villkor: Om vården hade getts i den egna medlemsstaten, skulle den ha ersatts av dess socialförsäkringssystem. Utflödet av patienter till följd av genomförandet av direktivet skulle innebära eller sannolikt innebära ett allvarigt hot mot den ekonomiska balansen i landets socialförsäkringssystem och/eller detta utflöde av patienter skulle innebära eller sannolikt innebära ett allvarligt hot mot planering och rationaliseringar som gjorts inom sjukhussektorn för att undvika överkapacitet på sjukhusen, obalans i utbudet av sjukhusvård och slöseri med logistiska och ekonomiska resurser, eller att medlemsstaterna inte kan garantera en balanserad hälso- och sjukvård tillgänglig för alla eller behålla sin vårdkapacitet eller medicinska kompetens. Eftersom en bedömning av de exakta konsekvenserna av ett förväntat utflöde av patienter förutsätter komplicerade antaganden och beräkningar medger direktivet ett system med förhandstillstånd om det finns tillräckliga orsaker att anta att socialförsäkringssystemet allvarligt försvagas. Detta bör även omfatta fall av redan befintliga system för förhandstillstånd som är förenliga med villkoren i artikel 8.

Motivering

1)	Vilka är de tillgängliga beläggen för en tillämpning av principerna om fri rörlighet på utnyttjande av vård i en annan medlemsstat? Man bör under alla omständigheter inte antyda att syftet med direktivförslaget är att uppmuntra patienternas fria rörlighet.

2)	Andra delen av ändringsförslaget är självförklarande.

Ändringsförslag 5

Artikel 1 – Syfte – Ändra enligt följande:

Kommissionens förslag	Regionkommitténs ändringsförslag
I detta direktiv fastställs allmänna bestämmelser för en säker, högkvalitativ och effektiv gränsöverskridande hälso- och sjukvård.	I detta direktiv fastställs allmänna bestämmelser för tillgång till en säker, högkvalitativ och effektiv gränsöverskridande hälso- och sjukvård, med hänsyn tagen till att det är medlemsstaternas ansvar att organisera och tillhandahålla vårdtjänster och medicinsk behandling.

Motivering

Det är mycket viktigt att i inledningen slå fast att direktivförslaget utgår från att det är medlemsstaterna som har ansvaret för hälso- och sjukvården och att gemenskapens insats enbart utgör ett komplement till den nationella politiken på hälsoområdet.

Ändringsförslag 6

Artikel 2 – Tillämpningsområde – Ändra enligt följande:

Kommissionens förslag	Regionkommitténs ändringsförslag
Detta direktiv gäller hälso- och sjukvårdstjänster, oavsett hur de organiseras, tillhandahålls och finansieras och om de är offentliga eller privata.	Detta direktiv gäller enskilda patienters gränsöverskridande tillgång till hälso- och sjukvårdstjänster, oavsett hur den organiseras, tillhandahålls och finansieras och om den är offentliga eller privata.

Motivering

Självförklarande.

Ändringsförslag 7

Artikel 4 – Definitioner – led b – Ändra enligt följande:

Kommissionens förslag	Regionkommitténs ändringsförslag
gränsöverskridande hälso- och sjukvård hälso- och sjukvård som ges i en annan medlemsstat än den där patienten är försäkrad person, eller hälso- och sjukvård som ges i en annan medlemsstat än den där vårdgivaren är bosatt, registrerad eller etablerad,	gränsöverskridande hälso- och sjukvård hälso- och sjukvård som ges i en annan medlemsstat än den där patienten är försäkrad person, eller hälso- och sjukvård som ges i en annan medlemsstat än den där vårdgivaren är bosatt, registrerad eller etablerad,

Motivering

Det är inte det land där vårdgivaren är etablerad som är viktigt, utan det land där patienten är försäkrad.

Ändringsförslag 8

Artikel 4 – Definitioner – led d – Ändra enligt följande:

Befintlig text	Ändringsförslag
hälso- och sjukvårdspersonal: läkare, sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tandläkare, barnmorska eller farmaceut enligt direktiv 2005/36/EG eller annan person som utövar yrkesverksamhet inom hälso- och sjukvård som är begränsad till ett reglerat yrke enligt definitionen i artikel 3.1 a i direktiv 2005/36/EG,	hälso- och sjukvårdspersonal: läkare, sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tandläkare, barnmorska eller farmaceut enligt direktiv 2005/36/EG eller annan person som utövar yrkesverksamhet inom hälso- och sjukvård som är begränsad till ett reglerat yrke enligt definitionen i artikel 3.1 a i direktiv 2005/36/EG,

Motivering

[Berör inte den svenska översättningen. I den spanska versionen ändras ”doctor en medicina” till ”médico”, eftersom den högsta akademiska graden i många länder, bl.a. Spanien, inte är nödvändig för att utöva läkaryrket; ö.a.]

Ändringsförslag 9

Artikel 5 – Myndigheternas ansvar i den behandlande medlemsstaten – rubriken – Ändra enligt följande:

Kommissionens förslag

Regionkommitténs ändringsförslag

Artikel 5 –

Myndigheternas ansvar i den behandlande medlemsstaten

Artikel 5 –

Myndigheternas ansvar i den behandlande medlemsstaten medlemsstaterna

Motivering

I artikel 5 behandlas även det ansvar som de försäkrades medlemsstater har.

Ändringsförslag 10

Artikel 5 – Myndigheternas ansvar i den behandlande medlemsstaten – Ändra enligt följande:

Kommissionens förslag

Regionkommitténs ändringsförslag

Den behandlande medlemsstaten ansvarar för organisation och tillhandahållande av hälso- och sjukvård. Under sådana omständigheter ska de med beaktande av principerna om allmängiltighet, tillgång till vård av god kvalitet, rättvisa och solidaritet fastställa tydliga kvalitets- och säkerhetsnormer för den vård som bedrivs på deras territorium och se till

a)	att det finns arrangemang som säkrar att vårdgivarna kan uppfylla sådana normer med beaktande av internationell medicinsk vetenskap och allmänt vedertagen god medicinsk praxis,

b)	att vårdgivarnas praktiska tillämpning av sådana normer regelbundet övervakas och att lämpliga återgärder vidtas om relevanta normer inte följs inte uppnås, med beaktande av nya medicinska rön och metoder,

c)	att vårdgivarna ger patienterna all relevant information så att de kan fatta välgrundade beslut, särskilt information om vårdens tillgänglighet, kostnad och resultat och uppgifter om deras försäkringsskydd eller annat personligt eller kollektivt skydd rörande yrkesansvar,

d)	att patienterna har möjlighet att klaga och garanteras prövning och kompensation när de lider skada på grund av den vård de fått,

e)	att det för den vård som bedrivs på deras territorium finns system med yrkesansvarsförsäkring eller en garanti eller liknande arrangemang som är likvärdiga eller i allt väsentligt jämförbara när det gäller syftet och som är anpassade till riskens art och omfattning,

f)	att den grundläggande rätten till personlig integritet vid behandling av personuppgifter skyddas i överensstämmelse med nationella åtgärder som genomför gemenskapens bestämmelser om skydd av personuppgifter, särskilt direktiven 95/46/EG och 2002/58/EG,

g)	att patienter från andra medlemsstater behandlas på samma villkor som medborgarna i den behandlande medlemsstaten, vilket även omfattar skydd mot diskriminering enligt gemenskapsrätt och nationell lagstiftning i den behandlande medlemsstaten.

2.	Alla åtgärder som medlemsstaterna vidtar för att genomföra denna artikel ska vara förenliga med bestämmelserna i direktiv 2005/36/EG om erkännande av yrkeskvalifikationer och direktiv 2000/31/EG om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel.

3.	I den mån det är nödvändigt för att underlätta tillhandahållandet av gränsöverskridande hälso- och sjukvård, och med utgångspunkt i en hög hälsoskyddsnivå, ska kommissionen i samarbete med medlemsstaterna utarbeta europeiska riktlinjer för att underlätta genomförandet av punkt 1.

Den behandlande medlemsstaten ansvarar för organisation och tillhandahållande av hälso- och sjukvård. Under sådana omständigheter ska de Detta ska ske med beaktande av principerna om allmängiltighet, tillgång till vård av god kvalitet, rättvisa och solidaritet fastställa tydliga kvalitets- och säkerhetsnormer för den vård som bedrivs på deras territorium och se till

a)	att det finns arrangemang som säkrar att vårdgivarna kan uppfylla sådana normer med beaktande av internationell medicinsk vetenskap och allmänt vedertagen god medicinsk praxis,

b)	att vårdgivarnas praktiska tillämpning av sådana normer regelbundet övervakas och att lämpliga återgärder vidtas om relevanta normer inte följs inte uppnås, med beaktande av nya medicinska rön och metoder,

c)	att vårdgivarna ger patienterna all relevant information så att de kan fatta välgrundade beslut, särskilt information om vårdens tillgänglighet, kostnad och resultat och uppgifter om deras försäkringsskydd eller annat personligt eller kollektivt skydd rörande yrkesansvar,

d)	att patienterna har möjlighet att klaga och garanteras prövning och kompensation när de lider skada på grund av den vård de fått,

e)	att det för den vård som bedrivs på deras territorium finns system med yrkesansvarsförsäkring eller en garanti eller liknande arrangemang som är likvärdiga eller i allt väsentligt jämförbara när det gäller syftet och som är anpassade till riskens art och omfattning,

a f)	att den grundläggande rätten till personlig integritet vid behandling av personuppgifter skyddas i överensstämmelse med nationella åtgärder som genomför gemenskapens bestämmelser om skydd av personuppgifter, särskilt direktiven 95/46/EG och 2002/58/EG,

b g)	att patienter från andra medlemsstater behandlas på samma villkor som medborgarna i den behandlande medlemsstaten, vilket även omfattar skydd mot diskriminering enligt gemenskapsrätt och nationell lagstiftning i den behandlande medlemsstaten.

2.	Alla åtgärder som medlemsstaterna vidtar för att genomföra denna artikel ska vara förenliga med bestämmelserna i direktiv 2005/36/EG om erkännande av yrkeskvalifikationer och direktiv 2000/31/EG om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel.

3.	I den mån det är nödvändigt för att underlätta tillhandahållandet av gräns-överskridande hälso- och sjukvård, och med utgångspunkt i en hög hälsoskydds-nivå, ska kommissionen i samarbete med medlemsstaterna utarbeta europeiska riktlinjer för att underlätta genomförandet av punkt 1.

Motivering

I artikel 5 behandlas även det ansvar som de försäkrades medlemsstater har.

Motiveringen till ändringsförslaget till artikel 5 är i första hand att organisationen och tillhanda-hållandet av vårdtjänster och medicinsk behandling helt och hållet är medlemsstaternas ansvar; se artikel 152 i EG-fördraget.

Genom att föreslå riktlinjer för de nationella sjukvårdssystemen om kvalitetsnormer och övervakningssystem lägger sig kommissionen i hur medlemsstaterna organiserar de nationella sjukvårdssystemen, och följer därmed inte artikel 152 i fördraget.

Ändringsförslag 11

Artikel 6 – Punkterna 1 och 2 – Ändra enligt följande:

Befintlig text

Ändringsförslag

Artikel 6 – Hälso- och sjukvård i en annan medlemsstat

Utan att det påverkar bestämmelserna i detta direktiv, särskilt artiklarna 7, 8 och 9, ska den medlemsstat där patienten är försäkrad se till att försäkrade personer som reser till en annan medlemsstat för att få hälso- och sjukvård där, eller söker hälso- och sjukvård som ges i en annan medlemsstat, inte hindras från att få hälso- och sjukvård i en annan medlemsstat om behandlingen i fråga ingår i de förmåner som omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat där patienten är försäkrad och som den försäkrade personen har rätt till. Den medlemsstat där patienten är försäkrad ska ersätta de kostnader till den försäkrade personen som skulle ha betalats via dess lagstadgade socialförsäkringssystem om samma eller liknande vård hade getts i den medlemsstaten. Det är under alla händelser den medlemsstat där patienten är försäkrad som ska avgöra vilka vårdkostnader som ska ersättas, oavsett var vården bedrivs.

Kostnaderna för hälso- och sjukvård som ges i en annan medlemsstat ska ersättas av den medlemsstat där patienten är försäkrad i enlighet med detta direktiv upp till den kostnadsnivå som skulle ha ersatts om samma eller liknande vård hade getts i den medlemsstat där patienten är försäkrad, utan att överskrida de faktiska kostnaderna för den mottagna vården.

Artikel 6 – Hälso- och sjukvård i en annan medlemsstat

Utan att det påverkar bestämmelserna i detta direktiv, särskilt artiklarna 7, 8 och 9, ska den medlemsstat där patienten är försäkrad se till att försäkrade personer som reser till en annan medlemsstat för att få hälso- och sjukvård där, eller söker hälso- och sjukvård som ges i en annan medlemsstat, inte hindras från att få hälso- och sjukvård i en annan medlemsstat. om b Behandlingen i fråga ska ingår i de förmåner som omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat där patienten är försäkrad och som den försäkrade personen har rätt till. Ett villkor är dock att behandlingen inte i skälig tid kan utföras i den medlemsstat där patienten är försäkrad. Det behöriga organet i Den den medlemsstat där patienten är försäkrad ska ersätta de kostnader till den försäkrade personen som skulle ha betalats via dess lagstadgade socialförsäkrings- eller hälso- och sjukvårdssystem om samma eller liknande vård hade getts i den medlemsstaten. Det är under alla händelser den medlemsstat där patienten är försäkrad som ska avgöra vilka vårdkostnader som ska ersättas, oavsett var vården bedrivs.

Kostnaderna för hälso- och sjukvård som ges i en annan medlemsstat ska ersättas av den det behöriga organet i den medlemsstat där patienten är försäkrad i enlighet med detta direktiv upp till den kostnadsnivå som skulle ha ersatts om samma eller liknande vård hade getts i den medlemsstat där patienten är försäkrad, utan att överskrida de faktiska kostnaderna för den mottagna vården.

Motivering

Genom förslaget till direktiv vill man klargöra patienternas rättigheter i enlighet med EG-domstolens avgöranden.

Begreppet ”without undue delay” har använts i avgöranden från EG-domstolen (t.ex. i målen Watts och Inizan), varför man i det engelska ändringsförslaget anser att begreppet bör användas även i detta yttrande. [Ö.a: Det finns ingen enhetlig översättning av begreppet till svenska.] Domstolen har fastställt att sådan vård som ges i en annan medlemsstat än den där den försäkrade personens socialförsäkringsinstitution är belägen ska beviljas, förutsatt att den nödvändiga behandlingen inte i skälig tid kan utföras i den medlemsstat i vilken patienten är bosatt. Begreppet ”i skälig tid” måste tolkas på basis av kliniska undersökningar i varje enskilt fall.

Genom de övriga ändringarna vill man klargöra att det inte är medlemsstaten utan den eller de berörda socialförsäkringsinstitutionerna som ska ersätta kostnaderna, och att det inte enbart är de kostnader som omfattas av det lagstadgade socialförsäkringssystemet utan också de som täcks av de statligt finansierade hälso- och sjukvårdssystemen som ska ersättas.

Ändringsförslag 12

Artikel 6 – Lägg till punkterna 3 och 4:

Befintlig text

Ändringsförslag

Artikel 6 Hälso- och sjukvård i en annan medlemsstat

Den medlemsstat där patienten är försäkrad kan kräva att en patient som söker vård i en annan medlemsstat uppfyller samma villkor och kriterier samt rättsliga och administrativa formaliteter för att få vård och ersättning för vårdkostnaderna som skulle ha gällt om samma eller liknande vård hade getts på dess territorium, i den mån de inte är diskriminerande eller hindrar den fria rörligheten för personer.

Medlemsstaterna ska ha en mekanism för beräkning av kostnader för vård i en annan medlemsstat som ska ersättas till den försäkrade personen genom det lagstadgade socialförsäkringssystemet. Denna mekanism ska vara baserad på objektiva, icke diskriminerande kriterier som är kända på förhand och de kostnader som ersätts enligt denna mekanism ska inte understiga de som skulle ha ersatts om samma eller liknande vård hade getts i den medlemsstat där patienten är försäkrad.

Patienter som reser till en annan medlemsstat för att få vård där eller för att söka vård som ges i en annan medlemsstat ska garanteras tillgång till sin patientjournal i överens-stämmelse med nationella åtgärder som genomför gemenskapens bestämmelser om skydd av personuppgifter, särskilt direktiven 95/46/EG och 2002/58/EG.

Artikel 6 Hälso- och sjukvård i en annan medlemsstat

3.	Den behöriga behandlande institutionen ska få ersättning för samtliga faktiska kostnader (totala kostnader) som uppstår i samband med behandlingen.

4.	Medlemsstaterna får vidta åtgärder för att underlätta eller trygga betalningen av kostnaderna för behandlingen.

3. 5.

4. 6.

Medlemsstaterna ska ha en mekanism för beräkning av kostnader för vård i en annan medlemsstat som ska ersättas till den försäkrade personen genom det lagstadgade socialförsäkrings-systemet. Denna mekanism ska vara baserad på objektiva, icke diskriminerande kriterier som är kända på förhand och de kostnader som ersätts enligt denna mekanism ska inte understiga de som skulle ha ersatts om samma eller liknande vård hade getts i den medlemsstat där patienten är försäkrad.

5. 7.

Motivering

Frågan om den ekonomiska ersättningen till den medlemsstat där behandlingen sker och den praktiska betalningsfrågan lämnas i direktivförslaget helt och hållet utan beaktande. Den nya punkt 3 i artikel 6 i direktivet syftar därför till att garantera den finansiella stabiliteten och funktionssäkerheten för systemet i den medlemsstat där behandlingen sker, genom att man ser till att denna medlemsstat får samliga kostnader som uppstår i samband med en behandling ersatta. Det innebär också att det krav som framförs i punkt 24 i yttrandet omsätts i praktiken. Den nya punkt 4 ska ge medlemsstaterna en möjlighet att reglera hur behandlingskostnaderna ska betalas och att trygga den faktiska betalningen.

Ändringsförslag 13

Artikel 8 – Sjukhusvård och specialistvård – Ändra enligt följande:

Kommissionens förslag

Regionkommitténs ändringsförslag

För kostnadsersättning för vård i en annan medlemsstat enligt detta direktiv avses med sjukhusvård

a)	sådan hälso- och sjukvård som kräver att patienten läggs in minst en natt,

hälso- och sjukvård som upptas i en särskild förteckning och som inte kräver att patienten läggs in minst en natt. Denna förteckning ska endast innehålla

—	sådan hälso- och sjukvård som kräver högt specialiserad och kostnads-intensiv medicinsk infrastruktur eller utrustning, eller

—	hälso- och sjukvård som innebär behandlingar som utgör en särskild risk för patienten eller allmänheten.

2.	Förteckningen ska sammanställas och kan regelbundet uppdateras av kommissionen. Sådana åtgärder, som syftar till att ändra icke väsentliga delar av detta direktiv genom komplettering, ska antas enligt det föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 19.3.

Medlemsstaterna där vårdmottagaren är sjukförsäkrad får införa ett system med förhandstillstånd för ersättning genom sina socialförsäkringssystem av kostnaderna för sjukhusvård som ges i en annan medlemsstat när följande villkor är uppfyllda:

a)	Om vården har getts på medlemsstatens territorium skulle den ha ersatts av medlemsstatens socialförsäkringssystem.

Syftet med systemet är att hindra utflödet av patienter till följd av genomförandet av denna artikel och hindra det från att allvarligt försvaga eller sannolikt allvarligt försvaga

i)	den ekonomiska balansen i medlemsstatens system för social trygghet, och/eller

ii)

planering och rationaliseringar som gjorts inom sjukhussektorn för att undvika överkapacitet på sjukhusen, obalans i utbudet av sjukhusvård och slöseri med logistiska och ekonomiska resurser, tillhandahållande av en balanserad hälso- och sjukvård tillgänglig för alla eller upprätthållande av vårdkapacitet eller medicinsk kompetens i den berörda medlemsstaten.

4.	Systemet med förhandstillstånd ska begränsas till vad som är nödvändigt och proportionellt för att undvika sådana effekter och får inte utgöra ett medel för godtycklig diskriminering.

5.	Den berörda medlemsstaten ska ge allmänheten tillgång till all relevant information om de system med förhandstillstånd som införts i enlighet med punkt 3.

För kostnadsersättning för vård i en annan medlemsstat enligt detta direktiv avses med sjukhusvård

a)	sådan hälso- och sjukvård som kräver att patienten läggs in minst en natt,

hälso- och sjukvård som upptas i en särskild förteckning och som inte kräver att patienten läggs in minst en natt. Denna förteckning ska endast kan innehålla :

—	sådan hälso- och sjukvård som kräver högt specialiserad och kostnadsintensiv medicinsk infrastruktur eller utrustning, eller

—	hälso- och sjukvård som innebär behandlingar som utgör en särskild risk för patienten eller allmänheten.

c)	andra typer av behandling som på grund av sjukdomens art bäst utförs på sjukhus.

Förteckningen ska sammanställas och kan regelbundet uppdateras av kommissionen. Sådana åtgärder, som syftar till att ändra icke väsentliga delar av detta direktiv genom komplettering, ska antas enligt det föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 19.3. av varje medlemsstat och uppdateras regelbundet, så att den är anpassad till medlemsländernas, eller i vissa fall de regionala och lokala myndigheternas, hälso- och sjukvårds-system.

Medlemsstaterna där vårdmottagaren är sjukförsäkrad får har möjlighet att införa ett allmänt system med förhandstillstånd för ersättning genom sina social-försäkringssystem av kostnaderna för sjukhusvård som ges i en annan medlemsstat om vården skulle ha ersatts av medlemsstatens socialförsäkringssystem. när följande villkor är uppfyllda:

a)	Om vården har getts på medlemsstatens territorium skulle den ha ersatts av medlemsstatens socialförsäkringssystem.

Syftet med systemet är att hindra utflödet av patienter till följd av genomförandet av denna artikel och hindra det från att allvarligt försvaga eller sannolikt allvarligt försvaga

i)	den ekonomiska balansen i medlemsstatens system för social trygghet, och/eller

ii)

4.	Systemet med förhandstillstånd ska begränsas till vad som är nödvändigt och proportionellt för att skydda patienternas rättigheter undvika sådana effekter och får inte utgöra ett medel för godtycklig diskriminering.

5.	Planerade vårdinsatser får inte inkräkta på medlemsstatens möjligheter och skyldigheter att erbjuda vård till den egna befolkningen.

6. 5.

Den berörda medlemsstaten ska ge allmänheten tillgång till all relevant information om de system med förhandstillstånd som införts i enlighet med punkt 3.

Motivering

Det är inte möjligt att utarbeta en komplett EU-förteckning över alla de typer av behandlingar som kräver sjukhusvård, eftersom sjukvården varierar från ett land till ett annat.

När det gäller förhandstillstånd (punkt 3) strider bestämmelserna mot artikel 152 i EG-fördraget. För närvarande utgör den gränsöverskridande patientmobiliteten enbart en liten del av det sammanlagda antalet patienter inom sjukvården, men i och med att föreliggande direktiv utarbetas kan man anta att patientmobiliteten ökar, i synnerhet i gränsområden och för en viss typ av behandling såsom elektiv kirurgi.

Mot den bakgrunden föreslås att ett allmänt system med förhandstillstånd för sjukhusvård utformas så att medlemsstaterna har möjlighet att styra och planera utifrån de samlade sjukhustjänsterna. Behandlingsmedlemsstaterna får därmed större garantier för att få kompensation för den sjukvård de tillhandahåller, eftersom behandlingen har godkänts i det land där patienten är försäkrad.

Vidare bör ett system med förhandstillstånd bidra till att patienter erbjuds relevant, nödvändig och säker behandling. Det i sin tur bör bidra till att patienter känner trygghet i att få vård i ett annat EU-land samt till att främja lämplig rehabilitering.

Avslutningsvis måste medlemsstaterna ha möjlighet att neka patienter på grund av kapacitetsbrist. Det är en nödvändighet för att man ska kunna planera och styra den nationella hälso- och sjukvården.

Ändringsförslag 14

Artikel 12 – Nationella kontaktpunkter för gränsöverskridande hälso- och sjukvård – Ändra enligt följande:

Kommissionens förslag

Regionkommitténs ändringsförslag

1.	Medlemsstaterna ska utse nationella kontaktpunkter för gränsöverskridande hälso- och sjukvård och meddela kommissionen deras namn och kontaktuppgifter.

Den nationella kontaktpunkten i den medlemsstat där patienten är försäkrad ska i nära samarbete med andra behöriga nationella myndigheter och med nationella kontaktpunkter i andra medlemsstater, särskilt den behandlande medlemsstaten, och med kommissionen

ta fram och sprida information till patienter, särskilt om deras rättigheter i fråga om gränsöverskridande hälso- och sjukvård och garantierna för kvalitet och säkerhet, skydd av personuppgifter, hur man gör för att överklaga och möjligheterna till prövning när det gäller hälso- och sjukvård som ges i en annan medlemsstat samt om vilka villkor som gäller,

hjälpa patienterna att bevaka sina rättigheter och överklaga på lämpligt sätt i händelse av skada på grund av hälso- och sjukvård i en annan medlemsstat; de nationella kontaktpunkterna ska särskilt informera patienterna om vilka möjligheter till tvistlösning som finns, hjälpa dem att välja lämplig tvistlösning utanför domstol för det specifika fallet samt vid behov hjälpa dem att följa upp ärendet,

c)	samla in detaljerade uppgifter om nationella tvistlösningsorgan utanför domstol och främja samarbetet med dessa organ,

d)	främja internationella mekanismer för tvistlösning utanför domstol när det gäller gränsöverskridande hälso- och sjukvård.

Kommissionen ska i enlighet med det föreskrivande förfarandet i artikel 19.2 anta

a)	åtgärder som behövs för förvaltningen av det nätverk av nationella kontaktpunkter som avses i denna artikel,

b)	vilken art och typ av uppgifter som deltagarna i nätverket ska samla in och utbyta med varandra,

c)	riktlinjer för den patientinformation som föreskrivs i punkt 2 a i denna artikel.

1.	Medlemsstaterna ska utse nationella kontaktpunkter för gränsöverskridande hälso- och sjukvård och meddela kommissionen deras namn och kontaktuppgifter.

ta fram och sprida information till patienter, särskilt om deras rättigheter i fråga om gränsöverskridande hälso- och sjukvård. och garantierna för kvalitet och säkerhet, skydd av personuppgifter, hur man gör för att överklaga och möjligheterna till prövning när det gäller hälso- och sjukvård som ges i en annan medlemsstat samt om vilka villkor som gäller,

c)	samla in detaljerade uppgifter om nationella tvistlösningsorgan utanför domstol och främja samarbetet med dessa organ,

d)	främja internationella mekanismer för tvistlösning utanför domstol när det gäller gränsöverskridande hälso- och sjukvård.

Kommissionen ska i enlighet med det föreskrivande förfarandet i artikel 19.2 anta

a)	åtgärder som behövs för förvaltningen av det nätverk av nationella kontaktpunkter som avses i denna artikel,

b)	vilken art och typ av uppgifter som deltagarna i nätverket ska samla in och utbyta med varandra,

c)	riktlinjer för den patientinformation som föreskrivs i punkt 2 a i denna artikel.

Motivering

Det är av största vikt att patienterna får information om möjligheten att få behandling i en annan EU-medlemsstat. Den informationsplikt som åläggs medlemsstaterna i direktivförslaget är dock mycket omfattande och bedöms vara synnerligen svår att efterleva i praktiken. Det är dessutom oklart vad kommissionen menar med juridiskt förpliktande när det gäller tvistlösning. Därför bör de nationella kontaktpunkternas roll och behörighet beskrivas närmare.

Ändringsförslag 15

Artikel 15 – Europeiska referensnätverk – Stryk text enligt följande:

Kommissionens förslag

Regionkommitténs ändringsförslag

Medlemsstaterna ska främja inrättandet av europeiska referensnätverk av vårdgivare. Dessa nätverk ska alltid vara öppna för nya vårdgivare som kan vilja delta, förutsatt att dessa uppfyller de fastställda villkoren och kriterierna.

De europeiska referensnätverken ska

a)	bidra till att utnyttja potentialen för det europeiska samarbetet om högt specialiserad hälso- och sjukvård för patienter och hälso- och sjukvårdssystem genom att utnyttja nya medicinska rön och metoder,

b)	bidra till att främja tillgången till högkvalitativ och kostnadseffektiv hälso- och sjukvård för alla patienter med sjukdomar som kräver särskilda resurser eller särskild expertis,

c)	se till att resurserna utnyttjas så kostnadseffektivt som möjligt genom att koncentrera dem där det är lämpligt,

d)	bidra till kunskapsutbyte och utbildning för hälso- och sjukvårdspersonal,

e)	ta fram riktmärken för kvalitet och säkerhet och bidra till att utveckla och sprida bästa praxis inom och utanför nätverket,

f)	hjälpa medlemsstater som inte har så många patienter med en viss sjukdom eller saknar teknik eller expertis att erbjuda ett komplett utbud av högt specialiserade tjänster av högsta kvalitet.

Kommissionen ska anta följande:

En förteckning över särskilda kriterier och villkor som de europeiska referensnätverken måste uppfylla, däribland de villkor och kriterier som krävs av vårdgivare som önskar delta, i syfte att särskilt se till att de europeiska referensnätverken

i)	har tillräcklig kapacitet att diagnostisera, följa upp och handlägga patienter med dokumenterat goda resultat i den mån det är tillämpligt,

ii)	har tillräcklig kapacitet och verksamhet för att tillhandahålla relevanta tjänster och upprätthålla god kvalitet på de tjänster som erbjuds,

iii)	har kapacitet att ge expertråd, diagnostisera eller bekräfta en diagnos, utarbeta och följa riktlinjer för god praxis och genomföra resultatåtgärder och kvalitetskontroll,

iv)	kan visa att de arbetar tvärvetenskapligt,

v)	kan erbjuda expertis och erfarenhet på hög nivå, dokumenterat genom publikationer, anslag eller hedersposter och utbildningsverksamhet,

vi)	har en stark forskning,

vii)	deltar i epidemiologisk övervakning, t.ex. register,

viii)

har en nära koppling till och ett nära samarbete med andra expertcentrum och nätverk på nationell och internationell nivå och kapacitet att nätverka,

ix)	har en nära koppling till och ett nära samarbete med eventuella patientföreningar.

b)	Förfarandet för att inrätta de europeiska referensnätverken.

4.	Åtgärderna i punkt 3 som avser att ändra icke väsentliga delar av detta direktiv genom komplettering ska antas enligt det föreskrivande förfarandet med kontroll i artikel 19.3.

De europeiska referensnätverken ska

a)	bidra till att utnyttja potentialen för det europeiska samarbetet om högt specialiserad hälso- och sjukvård för patienter och hälso- och sjukvårdssystem genom att utnyttja nya medicinska rön och metoder,

b)	bidra till att främja tillgången till högkvalitativ och kostnadseffektiv hälso- och sjukvård för alla patienter med sjukdomar som kräver särskilda resurser eller särskild expertis,

c)	se till att resurserna utnyttjas så kostnadseffektivt som möjligt genom att koncentrera dem där det är lämpligt,

d)	bidra till kunskapsutbyte och utbildning för hälso- och sjukvårdspersonal,

e)	ta fram riktmärken för kvalitet och säkerhet och bidra till att utveckla och sprida bästa praxis inom och utanför nätverket,

f)	hjälpa medlemsstater som inte har så många patienter med en viss sjukdom eller saknar teknik eller expertis att erbjuda ett komplett utbud av högt specialiserade tjänster av högsta kvalitet.

Kommissionen ska anta följande:

i)	har tillräcklig kapacitet att diagnostisera, följa upp och handlägga patienter med dokumenterat goda resultat i den mån det är tillämpligt,

ii)	har tillräcklig kapacitet och verksamhet för att tillhandahålla relevanta tjänster och upprätthålla god kvalitet på de tjänster som erbjuds,

iii)	har kapacitet att ge expertråd, diagnostisera eller bekräfta en diagnos, utarbeta och följa riktlinjer för god praxis och genomföra resultatåtgärder och kvalitetskontroll,

iv)	kan visa att de arbetar tvärvetenskapligt,

v)	kan erbjuda expertis och erfarenhet på hög nivå, dokumenterat genom publikationer, anslag eller hedersposter och utbildningsverksamhet,

vi)	har en stark forskning,

vii)	deltar i epidemiologisk övervakning, t.ex. register,

viii)

har en nära koppling till och ett nära samarbete med andra expertcentrum och nätverk på nationell och internationell nivå och kapacitet att nätverka,

ix)	har en nära koppling till och ett nära samarbete med eventuella patientföreningar.

b)	Förfarandet för att inrätta de europeiska referensnätverken.

4.	Åtgärderna i punkt 3 som avser att ändra icke väsentliga delar av detta direktiv genom komplettering ska antas enligt det föreskrivande förfarandet med kontroll i artikel 19.3.

Motivering

Vi stöder ett gränsöverskridande samarbete som skapar ett mervärde för medlemsstaterna. Det finns dock ingen anledning att i ett direktiv reglera ett samarbete om specialistbehandling och förvaltning av ny sjukvårdsteknik, eftersom det skapar en juridisk skyldighet för medlemsstaterna att samarbeta. Mot den bakgrunden anser kommittén att bestämmelsen inte omfattas av direktivets syfte enligt artikel 1.

Ändringsförslag 16

Artikel 17 – Samarbete om nya medicinska metoder – Stryk text enligt följande:

Kommissionens förslag

Regionkommitténs ändringsförslag

Medlemsstaterna ska främja inrättandet och förvaltningen av ett nätverk med nationella myndigheter eller organ som är ansvariga för utvärdering av medicinska metoder.

Nätverket för utvärdering av medicinska metoder ska

a)	stödja samarbetet mellan nationella myndigheter eller organ,

b)	bidra till objektiv, tillförlitlig, aktuell, tydlig och överförbar information om hur verkningsfulla metoderna är på kort och lång sikt samt möjliggöra ett effektivt utbyte av sådan information mellan nationella myndigheter eller organ.

3.	Medlemsstaterna ska utse de myndigheter eller organ som ska delta i det nätverk som avses i punkt 1 och meddela kommissionen myndigheternas eller organens namn och kontaktuppgifter.

4.	Kommissionen ska i enlighet med det förfarande som avses i artikel 19.2 anta de åtgärder som krävs för att inrätta och förvalta detta nätverk och ange vilken art och typ av information som ska utbytas.

Medlemsstaterna ska främja inrättandet och förvaltningen av ett nätverk med nationella myndigheter eller organ som är ansvariga för utvärdering av medicinska metoder.

Nätverket för utvärdering av medicinska metoder ska

a)	stödja samarbetet mellan nationella myndigheter eller organ,

b)	bidra till objektiv, tillförlitlig, aktuell, tydlig och överförbar information om hur verkningsfulla metoderna är på kort och lång sikt samt möjliggöra ett effektivt utbyte av sådan information mellan nationella myndigheter eller organ.

3.	Medlemsstaterna ska utse de myndigheter eller organ som ska delta i det nätverk som avses i punkt 1 och meddela kommissionen myndigheternas eller organens namn och kontaktuppgifter.

4.	Kommissionen ska i enlighet med det förfarande som avses i artikel 19.2 anta de åtgärder som krävs för att inrätta och förvalta detta nätverk och ange vilken art och typ av information som ska utbytas.

Motivering

Vi stöder ett gränsöverskridande samarbete som skapar ett mervärde för medlemsstaterna. Det finns dock ingen anledning att i ett direktiv reglera ett samarbete om specialistvård och förvaltning av ny sjukvårdsteknik, eftersom det skapar en juridisk skyldighet för medlemsstaterna att samarbeta. Mot den bakgrunden anser inte kommittén att bestämmelsen omfattas av direktivets syfte i enlighet med artikel 1.

Ändringsförslag 17

Artikel 18.1 – Insamling av uppgifter för statistik- och övervakningsändamål – Ändra enligt följande:

Kommissionens förslag

Regionkommitténs ändringsförslag

Medlemsstaterna ska för övervakningsändamål samla in statistisk och andra kompletterande uppgifter som behövs om gränsöverskridande hälso- och sjukvård, vilken vård som getts, uppgifter om vårdgivare och patienter samt kostnader och resultat. De ska samla in sådana uppgifter som ett led i deras allmänna system för insamling av hälso- och sjukvårdsuppgifter i enlighet med nationell lagstiftning och gemenskapslagstiftning om produktion av statistik och skydd av personuppgifter

Medlemsstaterna ska för övervakningsändamål samla in statistisk och andra kompletterande uppgifter som behövs om gränsöverskridande hälso- och sjukvård, vilken vård som getts, uppgifter om vårdgivare och patienter samt kostnader och resultat. De ska enbart samla in sådana uppgifter som ett led i deras allmänna system för insamling av hälso- och sjukvårdsuppgifter i enlighet med nationell lagstiftning och gemenskapslagstiftning om produktion av statistik och skydd av personuppgifter.

Motivering

Det är en god idé att samla in data om gränsöverskridande sjukvård, men endast under förutsättning att det rör sig om redan befintliga data som samlas in och vidarebefordras. Kompletterande datainsamling kan nämligen vara tidskrävande. Om ny information ska samlas in bör därför tidsaspekten vägas mot nyttan och effekterna av informationen.

Bryssel den 12 februari 2009.

Regionkommitténs ordförande

Luc VAN DEN BRANDE

(1) Rapport om samrådet med nätverket för bevakning av subsidiaritetsprincipen om förslaget till direktiv om tillämpningen av patienträttigheter vid gränsöverskridande hälso- och sjukvård, http://subsidiarity.cor.europa.eu