16.5.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 120/57

1.1

Miljöpolitiken är i dag en av de största sociala utmaningarna för de offentliga myndigheterna och de ekonomiskt ansvariga. Att miljöproblemen hanteras i så långsam takt på internationell nivå får inte längre vara en ursäkt för att skjuta upp de förändringar av lagstiftning och agerande som krävs för att man ska uppnå EU:s viktigaste mål, det vill säga en hållbar utveckling.

1.2

Den europeiska industrin har potentialen att utvecklas till en hållbar ekonomi, men dess framgång kommer i allt högre grad att bero på dess innovationsförmåga. En sådan förmåga krävs vid den industriella omvandling som följer av öppnare marknader, globaliseringsprocessen och de tekniska och kunskapsmässiga förändringar som sker allt snabbare i takt med att människor blir mer medvetna om vikten av att värna om miljön och naturtillgångarna.

1.3

Kommittén anser att såväl alla ekonomiska och sociala aktörer, både de offentliga och de privata, som de ansvariga politikerna och de offentliga myndigheterna måste bli medvetna om att de står inför en ny industriell revolution. Kärnan i denna revolution är utvecklingen av livskvalitet och miljö, och den medför ett nytt, integrerat sätt att planera, producera, konsumera samt bevara och förvalta naturtillgångarna.

1.4

Kommittén anser att det är viktigt att snarast möjligt gå från ett defensivt och reflexartat agerande till ett beslutsamt och förebyggande agerande, och förbereda sig för framtiden genom att både på gemenskapsnivå och medlemstatsnivå anta en tydlig och stabil uppsättning konkreta åtgärder med hållbar grund, vilka kan påskynda arbetet på följande områden:

1.5

EESK anser att det är viktigt att detta nya aktiva angreppssätt grundar sig på att förebygga i stället för att korrigera i efterhand, och på enhetliga förfaranden för alla parter inom ramen för en europeisk miljölagstiftning som är till nytta både för lagstiftaren, aktörerna och konsumenterna.

1.6

Kommittén är övertygad om att ansvaret för teknisk utveckling och innovation framför allt ligger hos företagarna och de offentliga myndigheterna. Både företagen och myndigheterna bör dock få stimulans, uppmuntran och stöd genom en lämplig gemensam, nationell och lokal politik samt offentlig-privata partnerskap som underlättar för och frigör de resurser som behövs för att anta utmaningarna.

1.7

Det är viktigt att nya och hållbara industriinitiativ på EU-nivå omfattas av strukturfonderna, gemenskapens program för innovation, forskning och utbildning samt lämpliga finansiella instrument.

1.8

Kommittén vill erinra kommissionen och medlemsstaterna om vikten av att snabbt anta konkreta förenklingsåtgärder, för att avskaffa onödiga förfaranden och minska de ökande ekonomiska kostnaderna i samband med den nuvarande miljölagstiftningens administrativa och tekniska krav. Denna lagstiftning bör rationaliseras och konsolideras på ett konsekvent sätt.

1.8.1

Det är nödvändigt att åstadkomma nära samordning och att på olika nivåer utveckla politikområden och instrument, samtidigt som man genomför en miljöpolitik som är så tydlig användarvänlig och omkostnadsfri som möjligt, särskilt för de små och medelstora företagen. Principen om ”mindre och bättre lagstiftning” bör omsättas i praktiken genom konsoliderade och enhetliga lagtexter som medför rättslig säkerhet och öppenhet för den industriella omvandlingsprocessen och som syftar till bättre skydd av resurser och miljö samt tillämpning av tekniskt hållbara innovationer som är konkurrenskraftiga på de internationella marknaderna. De små och medelstora företagen måste få kapacitet att ta på sig kostnaderna för att efterleva bestämmelserna utan att äventyra sina konkurrensfördelar.

1.9

Det är viktigt att snabbt anta en integrerad och långsiktig gemenskapsstrategi som ger de offentliga och privata beslutsfattarna en fast grund att stå på vid genomförandet av de tekniska och organisatoriska anpassningar som krävs för att uppfylla strikta miljöskyddsnormer.

1.10

Stabilitets- och tillväxtpakten skulle eventuellt kunna anpassas, så att den i högre grad innefattar de mål från Lissabon- och Göteborgsstrategierna som rör miljöns hållbarhet, och så att nödvändiga offentliga investeringar kan uppmuntras på ett tydligt, öppet och långsiktigt sätt, utan att konkurrensen snedvrids och utan att de räknas in i det offentliga underskottet.

1.11

I sina årsrapporter om Lissabonprocessen bör medlemsstaterna ta med detaljerade uppgifter i sina årliga investeringsplaner om miljöaspekterna och resultaten av utvärderingarna av genomförda lagstiftningsåtgärder och finansiella åtgärder. Dessa redan tillgängliga uppgifter bör bli tydligare i fråga om den miljöaspekt som bör ingå i kommissionens sammanfattningsrapport som årligen ska överlämnas till Europeiska rådet vid dess vårmöte samt till parlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén.

1.12

Det är viktigt att den nationella politiken visar att olika ekonomiska instrument och skatteincitament påverkar miljön positivt. Detta gäller framför allt skatterna – med önskvärda europeiska lösningar (1) – som påverkar följande:

1.13

Mätbara och gemensamma mål bör definieras i snabbare takt, så att man kan verkställa de ambitiösa besluten från Europeiska rådets vårmöte och det efterföljande miljöministerrådsmötet.

1.14

Kommittén upprepar att arbetsmarknadsparterna och företrädarna för det organiserade civila samhället på såväl branschövergripande nivå som branschnivå måste spela en viktig roll på olika nivåer, främst den europeiska, för att kunna ta itu med de problem som rör konkurrens, energi och miljö. Sådana problem påverkar i hög grad många industrier, och de kräver omfattande strukturella anpassningar, framför allt inom tillverkningsindustrin, liksom nära samordning och en integrerad strategi i kombination med kontinuerliga insatser för förenkling och smidigare administrativa förfaranden.

1.15

Om man ska kunna ta itu med miljöproblemen, utnyttja naturtillgångarna på ett hållbart sätt och skapa miljövänliga marknadsmöjligheter och nya, mer kvalificerade jobb, samtidigt som man är medveten om miljöbegränsningarna, måste man enligt kommittén skapa ett klimat som gynnar företagen och arbetstagarna och kan stödja arbetstagarnas innovationsförmåga och de ekonomiska, sociala, kulturella och utbildningsrelaterade ansträngningar som de kontinuerligt måste göra för att klara konkurrensen på marknaden.

1.16

Som EESK, kommissionen, rådet och Europaparlamentet flera gånger framhållit är det ytterst viktigt att minska de betungande administrativa kraven på företagen, så att man kan frigöra de ekonomiska och sociala krafterna och rikta in dem på en hållbar modernisering av företagsmiljön, produktionsstrukturerna och organisationsstrukturerna.

1.17

Det krävs en integrerad och framsynt företagspolitik som förenar miljöskyddsåtaganden och ökad konkurrenskraft samtidigt som man slår vakt om livskvaliteten och arbetets kvalitet genom att höja sysselsättningsnivån och garantera tillgången till kvalificerad personal. Man bör stärka FoTU-programmen, programmen för innovation och konkurrenskraft och LIFE+ genom att förbättra tillgången till och samordningen med instrumenten för strukturåtgärder och territoriell sammanhållning.

1.18

När det gäller utbildningsprogrammen bör gemenskapens insatser för att utveckla kunskapssamhället inriktas på införlivandet av miljöaspekterna, från grundskolan över yrkesutbildning, ledarskapsutbildning och forskarutbildning.

1.19

Man bör konsekvent undersöka vad de sociala, ekonomiska och miljörelaterade aspekterna får för konsekvenser på inhemsk och internationell nivå, så att företagen kan konkurrera på lika villkor på den internationella marknaden och så att den hållbara utvecklingen genomförs med hänsyn till det nya och mer omfattande ömsesidiga beroende som uppstått mellan länder och världens stora regionala ekonomier.

1.20

Europa måste kunna tala med en enda röst i de bilaterala och multilaterala forumen för att förutom den sociala dimensionen även garantera en stark miljövänlig dimension, bland annat genom att lämpliga miljöklausuler införs i de avtal som förhandlas fram inom WTO och bilateralt.

2.1

Vid sitt möte den 8–9 mars 2007 i Bryssel ägnade Europeiska rådet särskild uppmärksamhet åt frågor som rörde miljön och klimatförändringarna, och formulerade därvid konkreta mål.

2.1.1

Målet är att minska koldioxidutsläppen med mellan 20 och 30 % fram till 2020 och med mellan 60 och 80 % fram till 2050, jämfört med 1990 års nivåer.

2.2

Redan i 2007 års rapport om Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning framhöll kommissionen att klimatförändringarna, miljöinnovation, energieffektivitet, förnybara energikällor och energimarknaderna är mycket viktiga frågor.

2.2.1

I rapporten framhålls att insatserna på dessa områden bör leda till effektiva lösningar på miljöproblemen, hållbart utnyttjande av naturtillgångar samt nya marknadsmöjligheter och nya jobb.

2.3

Rådet (miljö) framhöll vid sitt möte den 20 februari 2007 att EU:s reviderade strategi för hållbar utveckling och Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning kompletterar varandra, och att den sistnämnda i hög grad bidrar till att målet hållbar utveckling kan uppnås. Rådet betonade även att det är viktigt att förstärka miljöskyddet, som ska betraktas som en av de tre grundläggande pelarna för hållbar utveckling, och att det är nödvändigt att införliva miljöaspekterna i alla typer av politik.

2.4

En korrekt utformad miljöpolitik, som omfattar tillräckligt långa tidsfrister för anpassningen och införlivar principerna om bättre lagstiftning och förenkling av lagstiftningen och de administrativa förfarandena, kan bidra till konkurrenskraften, tillväxten och sysselsättningen genom att främja miljöinnovation och resurshushållning. Omarbetningar som medför kontinuerliga ändringar av lagstiftningen bör undvikas.

2.5

Rådet uppdrog åt kommissionen att snabbt lägga fram en grönbok om marknadsbaserade instrument inom miljöpolitiken. Den ska innehålla eventuella nya miljöpolitiska instrument som är kostnadseffektiva och kan användas i kombination med lagstiftning och finansiella incitament inom medlemsstaterna. Dessa åtgärder bör inte leda till en illojal snedvridning av marknaden, och miljöeffektivitet bör eftersträvas inom alla produktionssektorer samtidigt som lokala lösningar används för lokala problem.

2.5.1

”För att en strategi för hållbar utveckling ska kunna fungera pådrivande behöver den emellertid omsättas i specifika, mätbara mål, på grundval av noggrann analys”, vilket EESK har framhållit. Det rådsdokument som innebär en översyn av EU:s strategi för hållbar utveckling ”innehåller förvisso ett stort antal mål och åtgärder, men dessa relateras inte till någon kvantitativ analys av data och tendenser eller någon kvalitativ analys av frågor och problem” (2).

2.6

Därför är det mycket viktigt att CCMI tar itu med den omfattande frågan om den europeiska miljölagstiftningens inverkan på den industriella omvandlingen, med hänsyn till de erfarenheter som EESK och CCMI har använt sig av under utarbetandet av flera yttranden på detta tema.

2.7

Rådet (konkurrenskraft) framhöll vid sitt möte den 4 december 2006 hur viktigt det är att främja miljöinnovation (framför allt inom industrin), konkurrenskraft samt forskning och utveckling, och optimalt utnyttja de möjligheter som de ledande marknaderna inom de olika sektorerna erbjuder. Det rör sig bland annat om följande möjligheter:

I detta sammanhang borde man lägga till effektiv materialanvändning (3).

2.7.1

Målet är att Europa ska bli ledande inom miljöinnovation och den världsdel där energianvändningen är mest effektiv.

2.8

På senare år har CCMI fördjupat sig i frågan om begränsning av efterfrågan, framför allt i EESK:s yttranden från september 2003 och september 2006 om Industriella förändringar i Europa: Sammanfattning och prognoser – ett helhetsperspektiv respektive Hållbar utveckling som drivkraft för industriell omvandling  (4). Dessa yttranden syftar främst till att undersöka dynamiken i ”en utveckling som tillgodoser dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillgodose sina behov” (5).

2.9

I detta initiativyttrande vill kommittén i stället fördjupa sig i frågan om utbudet av miljömässigt hållbar produktion och granska de europeiska miljönormerna, som i hög grad påverkar tillverkningsindustrins och distributörernas gemensamma arbetssätt och får allt större effekter på de produkter, processer och tjänster som erbjuds.

2.10

När den integrerade produktpolicyn (IPP) är definitivt utformad och alla dess praktiska konsekvenser har utvärderats, kommer den att bli en integrerad del i EU:s strategi för hållbar utveckling. Alla produkter påverkar miljön, både under produktionsfasen, användningsfasen och avfallshanteringsfasen. Detta gäller även tjänster. EU söker göra de ekonomiska aktörerna och det civila samhället delaktiga i miljöskyddet genom åtgärder som miljömärkning, gemenskapens miljölednings- och miljörevisionsordning och frivilliga överenskommelser.

2.11

Ett effektivt miljöskydd förutsätter en noggrann bedömning av hur beslut och åtgärder påverkar miljön. Miljöpåverkan kan undersökas både på förhand, med hjälp av systemet för att bedöma inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt, och i efterhand, med hjälp av miljökontroller som medlemsstaterna utför med medverkan av berörda aktörer.

2.11.1

Man bör ägna lika mycket uppmärksamhet åt hållbar industripolitik och hållbar konsumtion.

2.12

Skador på naturskyddsområden och vattenmiljön samt markföroreningar är numera föremål för påföljder. Principen om att förorenaren ska betala har omsatts i praktiken genom att direktivet om miljöansvar antogs 2004. Direktivet föreskriver att den som orsakar miljöskador ska reparera dem. Det finns numera europeiska regelverk som rör avfallshantering, förpackningar, buller, vatten- och luftföroreningar, klimatförändringar, naturliga och tekniska faror samt allvarliga olyckshändelser där farliga ämnen ingår (6).

2.13

Att miljökrav systematiskt införlivas i utformningen av produkter (7) för att minska den negativa miljöpåverkan under produktens hela livscykel är en viktig målsättning på en alltmer globaliserad marknad, en målsättning som är föremål för tydliga europeiska regler. Frågan hör hemma bland de prioriteringar som definierats i EU:s sjätte miljöhandlingsprogram (2002–2012), enligt vilket sju temainriktade strategier (8) ska utarbetas och godkännas. Kommittén har haft tillfälle att i ett särskilt yttrande framföra sina åsikter om dessa strategier, som både i allmänhet och i synnerhet rör produktions- och distributionssystemet.

2.14

Att produkter och produktions- och distributionsprocesser ska få en utformning som i alla skeden uppfyller miljökraven är ett mål som CCMI helt och fullt stöder. Detta mål bör eftersträvas som en integrerad del i Lissabonstrategin, så att man kan öka konkurrenskraften hos en europeisk industri under omvandling, både i fråga om hållbar och konsekvent utveckling och i fråga om förenkling och smidigare tekniska och administrativa förfarandena för företagen, framför allt småföretagen.

2.15

En sammanhängande ram för införlivande av miljökraven i utformningen, utvecklingen, distributionen och avfallshanteringen av energianvändande produkter skulle omfatta mer än 70 % av de produkter som cirkulerar fritt på den inre marknaden (9). Denna ram är inte begränsad till energieffektivitetsaspekterna utan innefattar alla former av miljöpåverkan (utsläpp, både fasta, gasformiga, bullerrelaterade, elektromagnetiska etc.).

2.16

Produktions- och distributionssystemet påverkas dock av en lång rad bestämmelser rörande miljöpåverkan som kommer att medföra en djupgående förändring av produktionen och tillhandahållandet av tjänster inom EU. Denna lagstiftning kräver öppenhet, förenkling och konsolidering. Gemenskapens åtaganden på miljöområdet får effekter inom alla andra typer av politik, från teknisk standardisering över reglering av kemiska ämnen genom Reach-förordningen till arbetsmarknadspolitiska åtgärder och åtgärder som rör den inre marknaden och utbyte av varor och tjänster.

2.17

Genomförandet av politiken bör ske med hänsyn till sidoeffekterna, som ofta minskar de huvudsakliga målens (10) räckvidd och får betydande, oönskade följder för ekonomin när det inte görs en övergripande helhetsbedömning (11).

3.1

Miljöpolitiken är i dag en av de största sociala utmaningarna för de offentliga myndigheterna och de ekonomiskt ansvariga. Att miljöproblemen hanteras i så långsam takt på internationell nivå får inte längre vara en ursäkt för att skjuta upp de förändringar av lagstiftning och agerande som krävs för att man ska uppnå det viktiga målet hållbar utveckling, en global utmaning som också våra partner världen över ställs inför.

3.2

Hållbar utveckling bör enligt kommitténs åsikt (12) leda till ett europeiskt samhälle med större välfärd och mer rättvisa och säkerställa en renare, säkrare och sundare miljö som ger både oss, våra barn och våra barnbarn högre livskvalitet och arbetskvalitet. Detta förutsätter dock att EU:s olika politikområden och instrument blir mer enhetliga, så att man kan åstadkomma ett angreppssätt som innebär mer förebyggande insatser, mindre byråkrati, respekt för den industriella omvandlingens ekonomiska och sociala dimensioner och förstärkning av företagens förmåga att konkurrera effektivt i en global miljö.

3.3

Vetenskapliga och tekniska framsteg är en nödvändig förutsättning för att ekonomisk tillväxt ska gå att förena med social och miljömässig hållbarhet. Kommittén har framhållit detta i ett av de senaste årens yttranden: ”Vetenskapliga och tekniska topprestationer och en omsättning av dessa i en konkurrenskraftig ekonomi är avgörande förutsättningar för att vi ska kunna trygga vår framtid – t.ex. när det gäller energi- och klimatproblematiken – behålla och förbättra vår nuvarande position i den globala miljön och inte äventyra utan bygga ut den europeiska sociala modellen” (13).

3.4

I det sjunde ramprogrammet för verksamhet inom området forskning, teknisk utveckling och demonstration (2007–2013) får miljöområdet en tydlig prioritet. I samband med detta har EESK hävdat följande: ”För dagens och framtida generationers livskvalitet och levnadsvillkor är miljöskyddet av grundläggande betydelse. Att känna igen och lösa de problem som hänger samman med detta är ett mycket ambitiöst och möjligen också livsviktigt mål. Denna uppgift hänger nära samman med frågor på de mest skilda områden inom forskning och politik: ekonomisk politik, energipolitik, hälso- och sjukvårdspolitik och jordbrukspolitik, inklusive övervakning och, på grund av de globala aspekterna, internationella överenskommelser” (14).

3.4.1

De europeiska teknikplattformarna (15) utgör ett viktigt instrument för att frigöra Europas innovationspotential. Dessutom finns handlingsplanen för miljöteknik, i vilken man hänvisar till ledande marknader.

3.4.2

Tillverkningsindustrin kommer även fortsättningsvis att ha stor betydelse för den ekonomiska verksamheten i Europa, under förutsättning att dess utveckling sker i överensstämmelse med de nya parametrarna för livskvalitet och miljöskydd samt en sund resursförvaltning i fråga om

3.5

Instrumenten för sammanhållningspolitiken 2007–2013 ägnas till stor del åt hållbar utveckling, som är ett av deras främsta mål, och syftar till att främja samverkan mellan den sociala dimensionen och miljödimensionen genom ett totalt anslag på 308 miljarder euro: ”Miljöskyddet måste beaktas när program och projekt för hållbar utveckling utarbetas” (17).

3.5.1

ERUF stöder program som rör regional utveckling, ekonomiska förändringar, förstärkning av konkurrenskraften och territoriellt samarbete inom hela EU. Bland dess finansieringsprojekt ingår även miljöskydd, forskning och riskförebyggande inom denna viktiga sektor, framför allt i regioner som släpar efter i utvecklingen.

3.5.2

Sammanhållningsfonden bidrar till att främja åtgärder som rör miljöfrågor och de transeuropeiska transportnäten. Fondmedel beviljas för medlemsstater vars bruttonationalinkomst (BNI) är lägre än 90 % av gemenskapsgenomsnittet (18). Det saknas dock medel för järnvägsinfrastrukturen jämfört med vägtransporterna, vilket får oroväckande följder för miljön och livskvaliteten.

3.5.3

Enligt en ny fördelning ska sammanhållningsmedlen koncentreras till olika gemensamma områden, bland annat forskning och teknisk utveckling, innovation och företagande, informationssamhället, transporter, energi inbegripet förnybara energikällor, miljöskydd och frågor som sammanhänger med mänskliga resurser och arbetsmarknadspolitiken.

3.5.4

Kommittén erinrar om följande: ”Strukturfonderna och Sammanhållningsfonden har bidragit till att Lissabonstrategins målsättningar genomfördes redan i förtid med avseende på alla dess aspekter: tillväxt, sammanhållning, sysselsättning och arbetskvalitet samt en hållbar miljö. Detta har bidragit till att stärka den europeiska sociala modellen” (19).

3.5.5

Ramprogrammet för konkurrenskraft och innovation 2007–2013, som fick ett ytterst positivt mottagande av kommittén (20) omfattar bland annat programmet Intelligent energi – Europa, som syftar till att främja hållbar utveckling på energiområdet och att förbättra energieffektiviteten, försörjningstryggheten och de förnybara energikällorna. Det finansiella instrumentet Life +, som tyvärr har alltför små anslag (21), ska bidra till utvecklingen av innovativa angreppssätt och instrument samt ökade kunskaper, så att man kan få till stånd kontroll och utvärdering, kapacitetsutveckling, utbyte av välfungerande metoder samt bättre styresformer, informationsspridning och opinionsbildning på miljöområdet.

3.5.6

Som kommittén har framhållit i tidigare yttranden bör man dessutom nämna de separata finansieringsinsatser som EIB beviljar till miljöskyddsprojekt. Dessa projekt utgör en tredjedel av de separata finansieringsinsatsernas sammanlagda belopp, som 2005 uppgick till 10,9 miljarder euro.

3.5.7

Kommittén har tidigare framhållit följande: ”I vår miljö, som är öppen för internationell konkurrens, måste en styresformsstrategi för utveckling av ett område med socialt ansvar säkerställa en varaktigt dynamisk ekonomisk utveckling och hög social kvalitet” som möjliggör ”verkligt hållbar utveckling i miljöhänseende och socialt hänseende, både när det gäller produktion och konsumtion.” (22).

3.5.8

Kommittén har framhållit att eftersom 40 % av alla trafikrelaterade utsläpp av växthusgaser äger rum i de europeiska storstäderna, är en stadsplaneringspolitik också viktig för ”att respektera EU:s målvärden och bestämmelser om luftkvaliteten i städer” (23).

3.6

Det bör påpekas att det nuvarande systemet för statsstöd på miljöområdet, som EESK har haft tillfälle att yttra sig över (24), omfattar följande tre huvudtyper av stöd:

Detta system bör ses över före utgången av 2007.

3.7

Enligt kommittén bör man snarast göra följande:

3.7.1

Effekten av att bränslena blir allt effektivare har hittills delvis omintetgjorts i och med att gods- och passagerartransporterna har ökat, vilket har lett till en total ökning av utsläppen av växthusgaser (se databasen International Climate Change Partnership – Europeiska miljöbyrån) (28). På lokal nivå kvarstår allvarliga problem, i synnerhet trafikstockningar, buller och utsläpp av partiklar, även om den tekniska utvecklingen av filter kan ge goda resultat i framtiden (29).

3.8

När det gäller regelverk och bestämmelser på miljöområdet förefaller situationen inte särskilt tillfredsställande, med tanke på att den senaste resultattavlan för den inre marknaden, vilken presenterades i februari 2007 anger att det största antalet överträdelser av bestämmelserna för den inre marknaden rör miljöområdet. Sådana överträdelser har kommit att utgöra mer än 18 % av alla överträdelser. Om man därtill lägger de överträdelser som rör energi och transporter utgör de cirka en tredjedel av alla överträdelser (30).

3.8.1

Den första rättsakt inom gemenskapslagstiftningen som haft principen om att förorenaren ska betala som ett av sina viktigaste mål är direktiv 2004/35/EG av den 21 april 2004 om miljöansvar för att förebygga och avhjälpa miljöskador. Kommittén gjorde en mycket positiv bedömning (31) av direktivet, eftersom det syftar till att förebygga skador och att återställa naturens grundförhållanden.

3.8.2

I syfte att förbättra och förenkla regelverket, bestämmelserna och administrationen gjordes under 2006 en översyn av bland annat följande rättsakter:

3.8.3

Enligt kommitténs mening får producenterna härmed ett bra tillfälle att införliva miljöaspekterna i sina långsiktiga företagsstrategier och att skapa marknadsmöjligheter genom att ge produkterna och produktionsprocesserna högre miljöprestanda.

3.8.4

När det gäller den integrerade produktpolicyn (IPP) bör man särskilt uppmärksamma ramdirektiv 2005/32/EG (ekodesign för energianvändande produkter), vilket kommittén har framhållit i ett yttrande (33) på detta tema. Direktivet, som rör alla energianvändande produkter oavsett om det är el eller fossila bränslen som används, syftar till att främja en ram för införlivande av miljöaspekter i olika industrisektorers planering.

3.8.5

Förordning (EG) nr 1907/2006, mer känd som Reach-förordningen – Registration, Evaluation and Authorisation of Chemicals – kommer att ersätta ett fyrtiotal förordningar och skapa ett enhetligt system för alla kemikalier. Kommittén har tidigare (34) uttryckt viss förvåning över att denna förordning är så komplicerad och att de tekniska bilagorna är så omfattande.

3.9

När det gäller frivilliga åtgärder har olika värdefulla instrument utarbetats, från miljöavtal och EU:s miljömärke till miljölednings- och miljörevisionsordningen (EMAS). Därtill kommer de föreslagna åtgärderna för företagens sociala ansvar och utveckling av ett område med socialt ansvar.

3.9.1

I den handlingsplan för miljöavtal som kommissionen lade fram i juli 2002 (35) och som EESK tidigare yttrat sig över (36) är det viktigaste målet att utarbeta ”samordnade insatser för att förenkla bestämmelser”, i enlighet med det uppdrag som Europeiska rådet gav kommissionen vid sitt möte i Lissabon och bekräftade i Stockholm, i Laeken och sedan i Barcelona, för att garantera rättslig säkerhet och underlätta de ekonomiska aktörernas dynamik.

3.9.2

Kommissionen införde dock frivilliga miljöavtal redan 1996. Det är instrument för självreglering och samreglering som har den fördelen att de utnyttjar industrins framförhållning och erbjuder effektiva och lämpliga problemlösningar. Dessa instrument säkerställer ett snabbare genomförande och förbättrar ”lagstiftningen på ett sådant sätt att den blir mindre komplex och mer flexibel, [och] förs närmare unionens medborgare”, samtidigt som den ”främja[r] frivilliga miljöavtal på gemenskapsnivå” (37).

3.9.3

Kommittén har i detta sammanhang påpekat följande: ”Kommissionen bör alltid överväga om de uppställda målen verkligen kräver lagstiftning eller om det räcker med självreglering eller samreglering. Kommittén anser att man bland de olika alternativen måste välja det alternativ som kan garantera att man uppnår målen till en lägre kostnad och med minst administrativa bördor och som garanterar största möjliga insyn och delaktighet för de berörda aktörerna” (38).

3.9.4

EU:s miljömärke, som företagen kan begära i enlighet med förordning (EG) nr 1980/2000 för att främja produkter som har reducerad påverkan på miljön och förse konsumenterna med noggrann och vetenskapligt grundad information, kan bli framgångsrikt. Det enda som kan hota dess eventuella framgångar är mångfalden av olika typer av miljömärkning på gemenskapsnivå och nationell nivå. ”Hänvisningen till antagandet av olika slag av miljömärkning (inklusive miljö- och varudeklarationer) väcker tvivel vad gäller behovet av ytterligare instrument och kontrollmekanismer på medlemsstatsnivå för att fastställa giltigheten. I samband med detta uttryckte ESK i yttrandet om den nya miljömärkningsförordningen (39) sina invändningar mot den rika” floran ”av miljödeklarationer, eftersom dessa är förvirrande för konsumenterna och dessutom kan vara vilseledande” (40).

3.9.5

När det gäller organisationers frivilliga anslutning till miljölednings- och miljörevisionsordningen (EMAS) har kommittén yttrat sig mycket positivt (41) och hävdat att ”EMAS är ett instrument som är lämpligt att använda i arbetet med att uppnå det viktiga målet att främja hållbara produktions- och konsumtionsmetoder (en hållbar utveckling)” och att ”syftet med EMAS är att identifiera och belöna organisationer som går längre än vad lagarna kräver och hela tiden förbättrar sina miljöprestanda” (42). Genom att tillämpa EMAS kan enskilda organisationer och institutioner hitta konkreta sätt att mäta och minska olika aktiviteters miljöinverkan, t.ex. användning av energi och material samt resor med bil, järnväg eller flyg (43).

3.9.6

När det gäller företagens sociala ansvar anser kommittén, vilket den flera gånger har gett uttryck för (44), att detta ansvarstagande ”är ett viktigt bidrag till att förverkliga det strategiska målet från Lissabon” och inte kan skiljas från begreppet område med socialt ansvar och hanteringen av industriell omvandling på lokal och regional nivå, samt att man åstadkommer det ”genom att upprätta och utveckla nya företag, nya yrkesprofiler och genom att inrätta fler och bättre arbetstillfällen samtidigt som man bevarar den europeiska sociala modellen (45) med inriktning på en kunskapsbaserad ekonomi” och genom en integrerad områdesbaserad strategi till stöd för ”optimalt miljöskydd under den ekonomiska och industriella omvandlingen” (46). Under perioden 2000–2005 uppgick utgifterna för EU:s miljöskydd i genomsnitt till cirka 1,7 % av industrins värde (47).

3.9.7

Integrering av miljöaspekter i europeisk standardisering är ett tema som flera gånger behandlats av kommittén (48), som har sagt sig vara ”övertygad om att standardiseringsprocessen måste bli snabbare utan att bli tyngre, om man ska kunna garantera utveckling och hög kvalitet på den inre marknaden i alla avseenden, även i miljöhänseende. Målet är att standardiseringsprocessen ska bli effektivare, billigare och mindre byråkratisk, och att medlemsstaternas institutionella kapacitet ska öka i förebyggande syfte”.

3.9.8

I detta sammanhang är det nödvändigt att de frivilliga tekniska standarderna, som är ett resultat av att miljö- och kvalitetsmedvetandet ökar, kompletterar de gällande miljöbestämmelserna. Kommittén uppmanar också till främjande av mer flexibla uppförandekoder som leder till miljövänliga standardiseringsprocesser för företagen, i synnerhet de små och medelstora.

3.9.9

Kommittén anser att det är särskilt viktigt att den offentliga upphandlingen uppfyller kraven i fråga om miljöskydd och miljömässig hållbarhet, när det gäller såväl offentliga arbeten och koncessioner som de så kallade undantagna sektorerna.

4.1

De frågor som rör konkurrenskraft, energi och miljö är nära förbundna med varandra och påverkar i hög grad råvaru- och halvfabrikatsindustrin, samtidigt som de medför betydande strukturanpassningar för tillverkningsindustrin. Det är därför nödvändigt att åstadkomma en nära samordning av och integrerad planering för en rad politikområden och instrument på olika nivåer, i kombination med kontinuerliga insatser för förenkling och smidigare administrativa förfaranden som i första hand riktar sig till små och medelstora företag.

4.2

För att de olika initiativen ska överensstämma med varandra samtidigt som hållbarheten och konkurrenskraften ökar, är enligt EESK:s åsikt följande nödvändigt:

4.3

De åtgärder som syftar till att införliva miljöaspekterna i industriverksamheten har gjort det möjligt att åstadkomma avsevärda resultat. Under perioden 1985–2000 ledde de till att tillverkningsindustrin inom EU totalt minskade koldioxidutsläppen med mer än 11 % samtidigt som produktionen ökade med 31 % (49). Dessutom har produktionen helt frikopplats från utsläppen av försurande och ozonbildande ämnen och delvis frikopplats från användningen av energi och råvaror.

4.4

Kommittén är övertygad om att miljöskyddet kan ge nya möjligheter till dialog mellan arbetsmarknadsparterna och det civila samhället på såväl branschövergripande nivå som branschnivå, för att få i gång processer för hållbar industriell omvandling.

4.5

Man bör avsätta större resurser till forskning och utveckling av ny produktutformning, så att man kan lösa problemen vid roten och bibehålla en hög kvalitet på produktionen och sysselsättningen, i stället för att handla med certifikat utan att lösa problemen.

4.5.1

Enligt kommittén kan man med hjälp av långsiktiga visioner och färdplaner för att uppnå miljömålen förbättra och samordna de tillgängliga instrumenten och resurserna, vilket har gjorts för den europeiska teknikplattformen för stål (ESTEP), och därmed utnyttja spetsforskningen och det tekniska kunnandet optimalt.

4.5.2

Nationell lagstiftning som införlivar EU:s direktiv och förordningar bör innehålla olika incitament i syfte att främja nya metoder när det gäller produktutformning som kan leda till en effektivare produktåtervinning.

4.6

Konkurrens, energi och miljö är politikområden som är nära förbundna med varandra och har ett stort inflytande på många företag som tillverkar basprodukter och mellanprodukter.

4.7

För att åstadkomma en industri med hållbar produktion krävs balanserad medverkan av alla berörda parter, i syfte att åstadkomma ett stabilt och trovärdigt regelverk som tillmäter konkurrenskraft, energi och miljö lika stor betydelse. Man behöver bland annat ta itu med följande frågor:

4.8

Inom den politik som rör ”lokala kollektiva nyttigheter”, exempelvis luftkvalitet och stadsparker, är det tydligt att förändringar i ”miljökvaliteten” får tydliga lokala konsekvenser i fråga om bostadspriser, sysselsättning och låginkomsttagarnas möjlighet att göra sina röster hörda i miljöskyddsbeslut samt deras kapacitet eller möjlighet att följa energibesparingsnormer.

4.8.1

När det gäller sysselsättningen kräver miljöinriktad omskolning inom tredje sektorn stora insatser i fråga om utbildning och en europeisk strategi för hållbar rörlighet, eftersom föråldrade jobb till stor del ersätts med nya jobb inom den offentliga och den privata sektorn.

4.9

För att öka miljöskyddsåtgärdernas effektivitet och positiva effekter bör man enligt EESK:s mening se till att gemenskapens samordningsinsatser får en internationell dimension. Det är viktigt att uppslutningen runt och respekten för de europeiska miljöskyddskraven blir så stor som möjligt, vilket även kan garanteras med hjälp av lämpliga miljöklausuler i avtal. Särskilt när det gäller världshandelsreglerna bör man inte bara behandla frågan om social dumpning, utan även miljödimensionen (50), och främja övergången till miljöteknik och tillämpningen av miljöinnovationer på internationell nivå (51).

4.10

I detta sammanhang bör man uppmuntra och stödja initiativ till ambitiösa men genomförbara färdplaner och till internationell och sektorsindelad benchmarking av energieffektivitet och minskning av skadliga utsläpp som grundar sig på bästa tillgängliga teknik (BAT) (52).

4.11

EU bör även fortsättningsvis verka för att industriländerna och de stora länder som är på ekonomisk frammarsch, framför allt Kina och Indien, ska hitta nya metoder för att engagera alla länder i strävan efter en hållbar utveckling, däribland genom en omvandling av gemenskapens politik för utvecklingssamarbete (53).

—

Luftföroreningar.

—

Havsmiljöpolitik.

—

Hållbar användning av naturresurser.

—

Förebyggande och återvinning av avfall.

—

Markskydd.

—

Användning av bekämpningsmedel.

—

Stadsmiljön.