[pic] | EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION |

Bryssel den 21.5.2007

KOM(2007) 253 slutlig

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET, RÅDET, EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN OCH REGIONKOMMITTÉN

Kommissionens rapport om tillämpningen av rådets förordning (EG) nr 1407/2002 om statligt stöd till kolindustrin.{SEK(2007) 602}

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET, RÅDET, EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN OCH REGIONKOMMITTÉN

Kommissionens rapport om tillämpningen av rådets förordning (EG) nr 1407/2002 om statligt stöd till kolindustrin.

INLEDNING

1.1. Historisk återblick på det statliga stödet till kolindustrin

Kol i alla former, från brunkol till stenkol, är i dag en viktig energikälla i EU. 17 % av den totala energiförbrukningen och omkring 30 % av elproduktionen kommer från kol. Ungefär en tredjedel av EU:s kolförbrukning täcks med import.

Från och med början på 1950-talet tappade delar av den europeiska kolproduktionen sin konkurrenskraft på marknaden. Detta berodde huvudsakligen på sänkta transportkostnader för kol från tredjeländer, brist på kolfält med gynnsamma geologiska förutsättningar och höjda arbetskostnader. Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) och senare Europeiska gemenskapen (EG) tillät medlemsstaterna att bevilja stöd till sin kolindustri. Syftet var att möjliggöra omstrukturering och nedläggning under ordnade former.

Den senaste rättsliga grunden för detta har varit rådets förordning (EG) nr 1407/2002 om statligt stöd till kolindustrin (”kolförordningen”).[1] Den antogs på grundval av artikel 87.3 e i EG-fördraget och föreskriver ett undantag från det allmänna förbudet mot statligt stöd. Förordningen tillåter nedläggningsstöd (artikel 4), driftsstöd (artikel 5.3), investeringsstöd (artikel 5.2) och stöd för ärvda åtaganden (artikel 7). Stöd enligt artiklarna 4 och 5 är dock förknippat med villkoret att stödet fortlöpande skall minska (artikel 6) och att medlemsstaterna skall ta med gruvorna i en plan för tillgång till kolreserver, som måste godkännas av kommissionen (artikel 9). Kommissionen har godkänt statligt stöd i flera medlemsstater på grundval av kolförordningen.

1.2 Rapportens omfattning

I artikel 11 i kolförordningen fastställs omfattningen av denna rapport.

I artikel 13 fastställs reglerna för översyn av kolförordningen på grundval av kommissionens slutsatser i rapporten.

Artikel 14.3 innehåller en bortre tidsgräns som innebär att ”Denna förordning skall tillämpas till och med den 31 december 2010”.

Den politiska bakgrunden till den här rapporten utgörs av kommissionens meddelande ”En energipolitik för Europa”[2], grönboken ”En europeisk strategi för en hållbar, konkurrenskraftig och trygg energiförsörjning”,[3] den förnyade strategin för hållbar utveckling,[4] Göteborgsstrategin[5] och kommissionens meddelande ”Hållbar utveckling i Europa för en bättre värld: En strategi för hållbar utveckling i Europeiska unionen”.[6]

RESULTAT AV TILLÄMPNINGEN AV KOLFÖRORDNINGEN MELLAN 2002 OCH 2006

Kolförordningen trädde i kraft den 24 juli 2002. Enligt artikel 14 har dock medlemsstaterna rätt att bevilja stöd för perioden mellan den 24 juli 2002 och den 31 december 2002 enligt reglerna i beslut nr 3632/93/EKSG av den 28 december 1993 om gemenskapsregler för statsstöd till kolindustrin (kolbeslutet). Alla medlemsstater som beviljade stöd under den perioden utnyttjade denna möjlighet[7]. Därmed började kolförordningen i praktiken inte att tillämpas förrän den 1 januari 2003.

För de medlemsstater som anslöt sig till EU den 1 maj 2004 respektive den 1 januari 2007 började kommissionen tillämpa kolförordningen från och med den 1 maj 2004 respektive den 1 januari 2007. Fram till dessa datum tillämpade deras nationella konkurrensmyndigheter kolförordningens text, i enlighet med de så kallade Europaavtalen. I den mån som kommissionen har tillgång till uppgifter från tiden före anslutningen har dessa tagits med i rapporten.

Efter att kolproduktionen i Frankrike avvecklades 2004 är det elva medlemsstater som producerar kol som omfattas av kolförordningen[8]. Av kandidatländerna producerar Turkiet och f.d. jugoslaviska republiken Makedonien kol som omfattas av kolförordningen.

2.1. Överblick över användningen av statligt stöd för kolindustrin samt resultaten av omstruktureringen

2.1.1 Driftsstöd och investeringsstöd (artikel 5.2 och artikel 5.3 i kolförordningen)

Medlemsstaterna kan delas upp i följande tre grupper: Länder som har avvecklat kolstödet för gruvor i drift (Tjeckien, Frankrike, Italien), länder som beviljar investeringsstöd (Polen, Slovakien, Förenade kungariket) och länder som beviljar driftsstöd (Bulgarien, Tyskland, Ungern, Rumänien, Slovenien, Spanien).

Totalstopp för kolstöd

Frankrike stängde sin sista kolgruva 2004. År 2006 gav Frankrike ett privat företag tillstånd att inleda gruvdrift i ett nytt dagbrott i området L'arc (Gardanne). Detta företag kommer dock inte att erhålla något stöd. Tjeckien har privatiserat sina tidigare statligt ägda kolgruvor och beslutat att sluta bevilja stöd. Detta har lett till att både gruvproduktionen och sysselsättningen gått ned avsevärt. I dag konkurrerar det privatiserade gruvbolaget OKD med framgång på världsmarknaden. Italien har en kolgruva i drift på Sardinien. Inget statligt stöd för den har anmälts till kommissionen.[9]

I dessa tre länder har omstruktureringen slutförts.

Investeringsstöd (artikel 5.2 i kolförordningen)

Förenade kungariket, Polen och Slovakien har begränsat sina stöd till investeringsstöd enligt artikel 5.2 i kolförordningen. Förenade kungariket och Slovakien har helt privatiserat sina tidigare statsägda gruvor. I Polen pågår en privatiseringsprocess. Tabell 1 (se SEK(2007) 602) visar det totala investeringsstöd som har godkänts av kommissionen.

Omstruktureringen av kolgruveindustrin har slutförts i dessa länder, i så måtto att alla gruvor som gick med stor förlust har försvunnit från marknaden. Dessa medlemsstater har dock, som ett led i sin övergripande energistrategi, beslutat att de vill att de kolgruvor som har vissa utsikter att bli livskraftiga utan driftsstöd blir kvar på marknaden.

Driftsstöd (artikel 5.3 i kolförordningen)

Bulgarien, Tyskland , Ungern, Rumänien och Spanien har beslutat att behålla system med driftsstöd. De nationella gruvindustrierna i dessa länder kan förmodligen inte överleva utan sådant driftsstöd. Framgångarna med omstruktureringen tycks ha varit begränsade, eftersom produktionskostnaderna endast har minskat marginellt eller till och med höjts[10]. I dessa länder tycks gränsen ha nåtts för möjliga effektivitetsvinster inom kolgruvesektorn. Produktionskostnaderna är fortsatt extremt höga, jämfört med världsmarknadspriset på kol (Tabell 2 baserad på siffror från 2006[11] - se SEK (2007) 602).

Genomsnittspriset för importerat kol var 60 euro per ton kolekvivalent under andra halvåret 2005[12], vilket är mindre än hälften så mycket som den genomsnittliga produktionskostnaden i Spanien, Tyskland och Ungern. Därmed är dessa gruvor strukturellt sett inte konkurrenskraftiga på världsmarknaden. Tabell 3 (se SEK (2007) 602) visar det totala driftsstöd som godkänts av kommissionen. I Spanien utgör el som produceras med den här typen av kol 4 % av den totala elproduktionen, i Tyskland 10 % och i Ungern 0,1 %.

Ungern planerar för närvarande att avveckla driftsstödet 2014. Tyskland avser att göra det 2018.

2.1.2 Nedläggningsstöd (artikel 4 i kolförordningen) och stöd för ärvda åtaganden (artikel 7 i kolförordningen)

Kolförordningen omfattar följande två instrument som skall underlätta nedläggning av gruvor som inte kan konkurrera på världsmarknaden: Nedläggningsstöd, som täcker driftsförluster för gruvor fram till nedläggningsdagen, och stöd för ärvda åtaganden, som omfattar vissa kategorier av sociala och miljömässiga åtaganden till följd av kolbrytning[13].

Nedläggningsstöd (artikel 4 i kolförordningen)

I alla medlemsstater som producerar kol har förlustbringande gruvor lagts ner, utom i Italien. Tyskland , Spanien och Frankrike har beviljat nedläggningsstöd enligt artikel 4 i kolförordningen för att mildra de sociala konsekvenserna av gruvnedläggning. Tabell 4 (se SEK (2007) 602) visar hur mycket stöd som beviljats. Under perioden 2003–2006 stängde Frankrike två gruvor och Tyskland två. Spanien stängde åtta produktionsenheter och har förbundit sig att stänga ytterligare nio gruvor före utgången av 2007[14].

Även i andra medlemsstater lades gruvor ned under den här tidsperioden. Ungern stängde två gruvor, Slovakien en gruva och Polen tre gruvor. Dessa nedläggningar har skett utan något nedläggningsstöd.

Stöd för ärvda rättigheter (artikel 7 i kolförordningen)

I Tjeckien och Frankrike fortsätter staten att betala ut stöd för ärvda sociala och miljömässiga åtaganden. De gruvbolag som fortfarande är i drift verkar dock inte dra nytta av dessa utbetalningar[15].

Övriga medlemsstater, med undantag av Ungern och Italien, har i viss utsträckning tagit över ärvda sociala och miljömässiga kostnader som inte bara avser nedlagda gruvor utan även gruvor som fortfarande är i drift[16]. Tabell 5 (se SEK (2007) 602) visar det totala investeringsstöd som godkänts av kommissionen.

2.1.3 Tendenser i fråga om gruvproduktion och sysselsättning

I EU-25 gick den totala produktionen och sysselsättningen inom gruvindustrin ned under perioden 2003–2006. Tabellerna 6 (gruvproduktion för åren 1998–2004, se SEK (2007) 602) och 7 (sysselsättning inom gruvindustrin 2004, se SEK (2007) 602) illustrerar utvecklingen landsvis.

2.2 Inhemska energikällors betydelse i EU:s totala energimix och kolstödets inverkan på den inre marknaden för energi

2.2.1 Inhemska energikällors betydelse i EU:s energimix

Den primära energiförbrukningen präglas av mångfald vad gäller använda bränslen. Det viktigaste primära bränslet i de flesta medlemsstater är olja och det näst viktigaste är naturgas. Detta visas i figur 1 (se SEK (2007) 602).

Användningen av inhemska fossila bränslen varierar mycket mellan olika medlemsstater, beroende på geografiska förutsättningar och grad av resursutnyttjande. Vid sidan av kol finns det produktion av gas (Danmark, Frankrike, Tyskland, Ungern, Nederländerna, Förenade kungariket), olja (Tjeckien, Tyskland, Ungern, Förenade kungariket), oljeskiffer (Estland) och torv (flera medlemsstater, men används i synnerhet i Irland och Finland).

När det gäller elproduktionen använder de flesta medlemsstater många olika bränslen för att generera el. Varje land har sin egen speciella bränslemix, men man förlitar sig i hög grad på kol, gas, kärnenergi och vattenkraft (se figur 2, SEK (2007) 602). Kol har en framträdande roll i bränslemixen, med 30 % av elproduktionen. En tredjedel av den här elen[17] produceras med lågvärdigt kol av klass C ( brunkol ), som inte berättigar till statligt stöd enligt kolförordningen. En tredjedel produceras med inhemskt kol som berättigar till statligt stöd enligt kolförordningen. Den återstående tredjedelen produceras med importerat kol. Omkring 45 % av det inhemska kol som berättigar till statligt stöd enligt kolförordningen omfattas av antingen driftsstöd eller investeringsstöd. Med andra ord kommer omkring 4,5 % av elproduktionen inom EU från subventionerat inhemskt kol.

Användningen av inhemska förnybara energikällor har de senaste åren ökat i EU-25. Detta syns i figur 3 (se SEK(2007) 602). I dag kommer ungefär 6 % av den totala energiförbrukningen och omkring 16 % av den totala elförbrukningen från förnybara energikällor. Detta väntas öka ytterligare, eftersom medlemsstaterna har godtagit mål avseende elproduktion från förnybara energikällor i enlighet med direktiv 2001/77/EG om främjande av el producerad från förnybara energikällor på den inre marknaden för el[18]. Den 10 januari 2007 antog kommissionen ”Färdplan för förnybar energi”[19]. Där föreslås att man skall anta ett bindande mål som innebär att 20 % av energiförbrukningen i EU skall täckas med förnybar energi 2020. Detta mål stöddes av Europeiska rådet vid dess möte den 8–9 mars 2007.

2.2.2 Kolstödets effekter på den inre marknaden

Statligt stöd till kolindustrin kan påverka tre olika produktmarknader: Kolmarknaden, stålmarknaden och elmarknaden. Det finns också följdeffekter inom gruvmaskin- och miljötekniksektorn.

Effekter på kolmarknaden

Kol kan vara av mycket varierande kvalitet. Priset och användningsmöjligheterna varierar beroende på kvaliteten. Därför är det i konkurrenshänseende nödvändigt att urskilja mer än en produktmarknad för kol[20]. Produktmarknadernas geografiska dimension varierar också i de flesta fall, eftersom högvärdigt och medelvärdigt kol enkelt kan transporteras och har en världsmarknad. När det gäller lågvärdigt kol fann kommissionen att transportkostnaderna begränsar den geografiska produktmarknaden[21].

Statligt stöd till kolindustrin påverkar kolmarknaderna, eftersom det håller liv i företag och gruvor som annars inte skulle överleva. Snedvridningen av marknaden inom EU tycks dock begränsas av att huvuddelen av det subventionerade kol som omfattas av kolförordningen konsumeras på nationella marknader. Förutom Polen, och i mindre utsträckning, Tjeckien, exporterar inget av länderna kol. Detta tyder på att det inte finns mycket direkt konkurrens mellan kol producerad i olika medlemsstater[22]. Den här analysen har bekräftats i det samråd som kommissionen genomfört som förberedelse för den här rapporten.

När det gäller lågvärdigt kol tycks det statliga stödets effekter begränsas av att transportkostnaderna är höga för lågvärdigt kol och att konkurrensen mellan gruvor är begränsad, eftersom huvuddelen av produktionen används av näraliggande kraftverk[23].

Effekter på elmarknaden

För undvika att det statliga stödet till kolindustrin får följdverkningar på elmarknaden omfattar artikel 4 e i kolförordningen en skyddsklausul.

Tre miljöorganisationers[24] bidrag till kommissionens samråd tyder dock på att kolsubventioner lett till att marknaden för elproduktion snedvridits till förmån för kol. De hävdar att ”det är fortfarande en lång väg kvar till en energisektor med lika konkurrensvillkor för alla energikällor. Nedsmutsande energialternativ, som kol och kärnenergi, har gynnats av statligt stöd i flera årtionden, ofta på starkt skyddade och monopolistiska marknader.”

I en studie som gjorts av Europe Economics för kommissionens räkning analyserades den här frågan ingående. Slutsatsen var att statligt stöd till kolindustrin endast påverkar källan till kolet, dvs. beslutet att köpa inhemskt producerat kol eller importerat kol. Man fann inget som tydde på att statligt stöd till kolindustrin skulle påverka den övergripande bränslemixen, dvs. kolets andel av elproduktionen. EURELECTRIC:s bidrag till samrådet stöder denna ståndpunkt.

Kommissionen anser att den kombinerade tillämpningen av artikel 4 c och artikel 4 e i förordningen också bör innebära att man kan utesluta att kolsubventioner skulle påverka elmarknaden[25].

Kommissionen konstaterar dock att statligt stöd till kolindustrin kan påverka den inre marknaden för el, framför allt när det gäller investeringsbeslut för nya koleldade kraftverk. Om investeraren kan känna sig säker på att statligt stöd kommer att hjälpa inhemska gruvor att producera kol under överskådlig tid kommer han eller hon att bygga ett nytt kraftverk nära gruvan, för att minimera transportkostnaderna. Om stödet till inhemsk, ej konkurrenskraftig produktion är osäkert kan man däremot välja att bygga kraftverket nära en inre vattenväg, för att minimera transportkostnaderna för importerat kol.

Effekter på marknaden för koksproduktion och stål

Skyddsklausulen i artikel 4 e i förordningen är också tillämplig på marknaderna för koksproduktion och stål. Varken aktörerna eller medlemsstaterna har nämnt något om eventuell snedvridning av konkurrensen på dessa marknader.

2.3 Problem som kommissionen har stött på vid tillämpningen av kolförordningen

Kommissionen har huvudsakligen stött på följande fem problemområden vid tillämpningen av de nya reglerna om statligt stöd till kolindustrin: Kontroll av kriteriet ”ingen snedvridning” (artikel 4 c i kolförordningen), åtskillnad mellan kol som omfattas av förordningen och kol som inte omfattas av förordningen, sänkning av produktionskostnaderna, kontroll av de kategorier stöd för ärvda rättigheter som fastställs i bilagan till kolförordningen och kontroll av gruvnedläggning.

2.3.1 Kontroll av att artikel 4 c i kolförordningen följs

I artikel 4 c i kolförordningen fastställs att ”Stödbeloppet per ton kolekvivalent får inte leda till att leveranspriserna för kol från gemenskapen hamnar under priserna på kol av motsvarande kvalitet från tredje land” . Det är i två situationer svårt att kontrollera att denna artikel följs.

Integrerade gruv- och kraftbolag. I flera medlemsstater[26] ingår kolgruvor och kraftverk i samma integrerade företag. I dessa fall fastställs kolpriset som ett led i en transaktion inom företaget, som till sin natur är sådan att den är svår att kontrollera utifrån. Kommissionen har i möjligaste mån löst detta genom ingående analys av de enskilda fallen.

Inget världsmarknadspris. Det finns inget världsmarknadspris på lågvärdigt kol, eftersom det i princip inte bedrivs någon handel med sådant kol. Såsom tidigare förklarats behöver lågvärdigt kol förbrukas i geografisk närhet till produktionsplatsen, på grund av höga transportkostnader och lågt värmevärde. I sådana fall har kommissionen verifierat om metoderna för beräkning av priset tycktes rimliga och inte medförde någon snedvridning av konkurrensen på marknaden för elproduktion[27].

2.3.2 Åtskillnad mellan kol som omfattas av förordningen och kol som inte omfattas

Enligt artikel 2 a i kolförordningen omfattar denna endast högvärdigt, medelvärdigt och lågvärdigt kol av klass A och B enligt den klassificering som Förenta nationernas ekonomiska kommission för Europa upprättat i det internationella systemet för kodifiering av kol, medan lågvärdigt kol av klass C och andra inhemska fasta fossila bränslen, som oljeskiffer, bituminös sand och torv inte omfattas. Alla de senare omfattas alltså av de allmänna reglerna om statligt stöd.

För medlemsstater som tillhör EKSG fastställde kommissionen kolkvaliteten i sitt meddelande om tolkningarna av begreppen ”kol” och ”brunkol” som anges i bilaga I till EKSG-fördraget av den 11 oktober 1986[28]. För kolförordningen antogs det att denna distinktion mellan kol och brunkol motsvarar den nya skiljelinjen mellan lågvärdigt kol av klass B och lågvärdigt kol av klass C. För EG-medlemsstater som inte var medlemsstater i EKSG har kommissionen i sin beslutspraxis godtagit geologiska analyser som utförts av ackrediterade laboratorier i medlemsstaterna. Kommissionen har på så sätt fastställt att gruvorna Màrkushegy i Ungern och Bana Dolina och Hornonitrianske bane Prievidza i Slovakien producerar lågvärdigt kol av klass B, medan gruvan Lignit Hodonín i Tjeckien producerar lågvärdigt kol av klass C[29].

2.3.3 Sänkning av produktionskostnader

I kolbeslutet fastställdes att varje gruva som får driftsstöd måste ”successivt minska produktionskostnaderna” . Detta villkor har inte införts i kolförordningen. I sitt beslut N 552/2005 om statligt stöd till den tyska kolindustrin för 2006 , konfronterades kommissionen med frågan om den enligt förordningen måste godkänna driftsstöd oavsett hur produktionskostnaderna utvecklades, dvs., även om produktionskostnaderna ökade. Dess slutsats var att i princip måste företag som ansöker om statligt stöd enligt artikel 5.3 i kolförordningen vara på väg att sänka sina produktionskostnader.

2.3.4 Tillämpning av kategorierna i bilagan

I bilagan till kolförordningen fastställs kategorierna för godkännande av statligt stöd för att täcka ärvda åtaganden. De kostnader för vilka stöd tillåts enligt bilagan till kolförordningen har ibland ingen, eller enbart en indirekt, koppling till omstruktureringen av kolindustrin. Dessutom är några av kategorierna extremt vaga[30]. Detta kan leda till att man tillåter stöd för de berörda företagens kostnader utan att driva fram någon fortsatt omstrukturering. I detta hänseende bör det också noteras att stöd enligt artikel 7, till skillnad från stöd enligt artiklarna 4 och 5, inte omfattas av någon övre gräns och inte måste trappas ned.

2.3.5 Kontroll av nedläggning av gruvor

Kommissionen har konfronterats med problemet att Spanien inte har följt upp sitt åtagande att lägga ned gruvor som erhållit nedläggningsstöd enligt artikel 4 i kolförordningen. I sitt beslut C 14/04 om statligt stöd till den spanska kolindustrin för 2003 och en omstruktureringsplan för åren 2003 –2005 gjorde kommissionen en detaljerad redogörelse för dessa problem[31]. Kommissionen kommer dock att fortsätta att följa detta noga.

BEHOV AV ATT ÄNDRA KOLFÖRORDNINGEN

Enligt artikel 13.1 och skälen 9 och 23 i kolförordningen skall kommissionen bedöma om utvecklingen på kolmarknaden och/eller de sociala och regionala konsekvenserna av kolbrytning bör föranleda en ändring av kolförordningen från och med den 1 januari 2008.

3.1 Utvecklingen på kolmarknaden och när det gäller den allmänna försörjningstryggheten för energi

Under perioden 2003–2006 fluktuerade kolpriserna på världsmarknaden[32] mycket. Priserna var dock mer stabila än för olja och naturgas. Det underliggande skälet till prisändringarna var en starkt ökad efterfrågan på kol, i kombination med kolgruvornas begränsade produktionskapacitet och den begränsade transportkapaciteten. Efterfrågeökningen berodde huvudsakligen på den stora efterfrågan på kol i Kina och Indien. Samtidigt innebar de höga priserna på naturgas att koleldade kraftverk blev mer konkurrenskraftiga än tidigare, vilket också kan ha ökat efterfrågan.

Den begränsade produktions- och transportkapaciteten beror på att investeringar i ny gruv- och transportkapacitet tar ett eller flera år Anpassningen till ändrade efterfrågemönster sker därmed relativt långsamt.

Europeiska unionens energiförsörjning sattes högt på dagordningen efter gastvisten mellan Ryssland och Ukraina i början av 2006 och oljetvisten mellan Ryssland och Vitryssland i början av 2007. Rent allmänt är medvetenheten om försörjningstrygghetens betydelse betydligt större 2007 än den var 2003. Problemen rör dock huvudsakligen olja och naturgas. När det gäller kol verkar världsmarknaden fungera effektivt, vilket också visades av att den ökade efterfrågan från Indien och Kina också ledde till en ökad kolproduktion. Den europeiska kolimporten är i dag ungefär lika trygg som 2003.

Utvecklingen på världsmarknaden för kol är viktig för de europeiska kolgruvornas livskraft. Många gruvor i Tjeckien, Polen, Förenade kungariket och Italien går med vinst tack vare de relativt höga kolpriser som vi haft sedan 2005. De skulle dock inte kunna överleva om kolpriserna åter sjönk till samma nivå som i början av 2000-talet.

3.2 Sociala och regionala konsekvenser av gruvdrift

Det finns inget i aktörernas och medlemsstaternas svar som tyder på några betydande förändringar av kolbrytningens sociala och regionala aspekter. Tyskland, Spanien och flera av aktörerna föreslår dock att det statliga stödet för driftsinskränkning enligt artikel 4 i kolförordningen skall förlängas till 2010. De säger sig vara rädda för att det annars kan bli svårare att minska produktionskapaciteten.

Kommissionen har redan godkänt alla medlemsstaters planer för tillgång till kolreserver och för gruvnedläggning fram till 2010, med undantag för Spaniens och Rumäniens planer där granskningen av anmälan fortfarande pågår[33]. Det faktum att stöd enligt artikel 4 fasas ut från och med 2008 gav inte upphov till några särskilda problem i samband med dessa godkännanden. Utöver de gruvnedläggningar som anges i punkt 2.1.2 planerar Tyskland att lägga ned ytterligare två gruvor fram till 2010 och Slovakien att stänga en annan gruva under 2007. De spanska nedläggningsplanerna granskas för närvarande av kommissionen. Tvärtemot vad som framförs i ovannämnda bidrag, har kommissionens granskning av dessa gruvnedläggningar inte tytt på att det skulle vara nödvändigt att förlänga artikel 4, eftersom allt statligt stöd som behövs för nedläggningarna skulle kunna godkännas enligt artiklarna 5 och 7 i kolförordningen.

Dessutom skulle de praktiska följderna av en sådan ändring för perioden 2008–2010 vara mycket begränsade. Kommissionen har redan godkänt Tysklands, Ungerns, Polens, Förenade kungarikets och Slovakiens planer för tillträde till kolreserver. Spaniens och Rumäniens planer granskas för närvarande. Dessa länder står för huvuddelen av allt statligt stöd som beviljas till kolindustrin. För att göra ändringar av det statliga stödet enligt dessa planer skulle kommissionen behöva lämna förslag till dessa medlemsstater om lämpliga åtgärder enligt artikel 17 och i enlighet med rådets förordning (EG) nr 659/1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 93 i EG-fördraget[34]. Detta skulle kräva stora administrativa resurser från både kommissionens och de berörda medlemsstaternas sida.

3.3 Slutsats

Mot bakgrund av ovanstående anser kommissionen inte att det är nödvändigt att föreslå några ändringar av kolförordningen. Kommissionen inbjuder Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén, Regionkommittén och alla aktörer att inkomma med synpunkter på den här rapporten.

[1] EGT L 205, 2.8.2002, s. 1–8, Ändrad genom bilaga II, punkt 12 i anslutningsfördragen för 2004 och 2007 års utvidgningar av EU.

[2] KOM(2007) 001 slutlig.

[3] KOM(2006) 105 slutlig.

[4] Rådets dokument 10117/06, antaget av rådet den 9 juni 2006.

[5] Antagen av rådet i Göteborg den 15 och 16 juni 2001.

[6] KOM(2001) 264 slutlig.

[7] Det rör sig om Spanien (se beslut N 3/2002, C 17/2003), Frankrike (se beslut N 551/2002), Tyskland (se beslut N 550/2002) och Förenade kungariket (se beslut N 740/2002).

[8] Kolförordningen omfattar högvärdigt, medelvärdigt och lågvärdigt kol av klass A och B enligt den klassificering som Förenta nationernas ekonomiska kommission för Europa upprättat i det internationella systemet för kodifiering av kol. Se artikel 2 a i kolförordningen. Lågvärdigt kol av klass C omfattas inte. De länder som producerar kol som omfattas av kolförordningen är Bulgarien, Tjeckien, Tyskland, Ungern, Italien, Polen, Rumänien, Slovenien, Slovakien, Spanien och Förenade kungariket.

[9] Kommissionen håller dock för närvarande på att utreda ett klagomål med innebörden att Italien skulle ge statligt stöd till gruvan i fråga.

[10] Se beslut N 552/2005, statligt stöd till den tyska kolindustrin för 2006 .

[11] Bulgarien och Rumänien måste meddela kommissionen sina planer för tillgång till kolreserver senast den 30 april 2007. Rumänien meddelade sin plan till kommissionen före den angivna tidsgränsen och kommissionen gör nu sin granskning.

[12] Se kommissionens rapport enligt kolförordningen (EG) nr 405/2003 av den 27 februari 2003 om övervakning på gemenskapsnivå av import av stenkol med ursprung i tredje land, som kan nås via http://ec.europa.eu/energy/coal/market_pricing/doc/price_post_2002/hard_coal_electricity_semester_2005_2_eur25.pdf.

[13] Bilaga till kolförordningen.

[14] Kommissionen håller för närvarande på att kontrollera om detta åtagande har uppfyllts.

[15] Det finns inget enhetligt system för hantering av dessa utbetalningar inom ramen för reglerna för statligt stöd. När det gäller Tjeckien har kommissionen godkänt statligt stöd för miljöåtaganden (ärende CZ 45 och 110/2004). Kommissionen har beslutat att inleda en utredning på eget initiativ avseende statligt stöd för ärvda sociala åtaganden. Detta ärende pågår fortfarande.

[16] Dessa har godkänts i kommissionens beslut N 574/2004 (Polen), N 27 och 53/2005, N 419/2005, N 168/2005, NN 9/2006 och N 387/2006 (Slovakien), N 421/2003 och N 321/2004 (Frankrike), N 746 och N 474/2002, N 493/2003, N 320/2004, N 497/2004, N 552/2005 (Tyskland), N 20/2003 (Förenade kungariket) C 14/2004 (Spanien) och, före anslutningen, av Sloveniens nationella konkurrensmyndighet.

[17] Detta motsvarar 10 % av den totala elproduktionen.

[18] EGT L 283, 27.10.2001, s. 33 .

[19] KOM (2006) 848 slutlig.

[20] I ärendet IV M.402 PowerGen/NRG Energy/Morrison Knudsen/Mibrag kom kommissionen fram till att det fanns en separat produktmarknad för brunkol. Se http://ec.europa.eu/comm/competition/mergers/cases/decisions/m402_en.pdf

[21] I ärendet IV M.402 ansåg kommissionen att den geografiska marknaden för brunkol var regional (i det aktuella ärendet: Östra Tyskland). I beslutet om statligt stöd N 597/2004 Lignite Hodonín s.r.o. , fann kommissionen att det finns en gränsöverskridande handel med brunkol, fast endast mellan grannländer och över korta avstånd. Den geografiska marknaden kan alltså i specialfall vara en region som överlappar två eller flera medlemsstaters territorium.

[22] De enda tecknen på sådan konkurrens rör Tyskland, som har ersatt delar av den inhemska produktionen med polsk och tjeckisk import.

[23] Se ärendena IV M.402 och N 597/2004 Hodonín s.r.o .

[24] European Environmental Bureau, Climate Action Network och Greenpeace.

[25] I detta hänseende, se även punkt 2.3.1.

[26] Exempelvis Tyskland, Polen, Spanien och Ungern.

[27] Se beslut N 92/2005, statligt stöd till den ungerska kolindustrin och beslut N 320/2004, statligt stöd till den tyska kolindustrin .

[28] EGT C 254, 11.10, 1986, s.2.

[29] Se beslut N 92/2005, statligt stöd till den ungerska kolindustrin , för Ungern. Se beslut N 27 och N 53/2005, statligt stöd till den slovakiska kolindustrin, och beslut NN 9/2006, statligt stöd till kolgruvan Bana Dolina , för Slovakien. Se beslut N N 597/2004 Lignite Hodonín s.r.o. , för Tjeckien.

[30] Exempelvis kategori 1 f, som tillåter att staten ersätter ”Resterande kostnader på grund av skattemässiga, rättsliga eller administrativa bestämmelser” .

[31] Se beslut C 14/04, omstruktureringsplan för den spanska kolindustrin och statligt stöd för 2003–2005.

[32] En världsmarknad existerar endast för högvärdigt och medelvärdigt kol. Lågvärdigt kol används alltid nära produktionsplatsen.

[33] Bulgarien har inte anmält sin plan för tillgång till kolreserver och nedläggning av gruvor.

[34] EGT L 83, 27.3.1999, s. 1.