13.7.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/54


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Djurskyddsmärkning”

(2007/C 161/17)

I en skrivelse av den 28 november 2006 uppmanade det tyska rådsordförandeskapet Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget utarbeta ett yttrande om ”Djurskyddsmärkning”.

Facksektionen för jordbruk, landsbygdsutveckling och miljö svarade för kommitténs beredning av ärendet.

Med hänsyn till ärendets brådskande karaktär utsåg Europeiska ekonomiska och sociala kommittén vid sin 434:e plenarsession den 14–15 mars 2007 (sammanträdet den 15 mars) Leif E. Nielsen till huvudföredragande och antog följande yttrande med 92 röster för, 6 röster emot och 2 nedlagda röster:

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1

Det finns ett allt större intresse i EU av att främja utvecklingen av bättre produktions- och djurhållningsmetoder. Mot denna bakgrund föreslås att gällande obligatoriska minimikrav i fråga om djurskydd kompletteras med ett frivilligt märkningssystem, som kan användas i samband med både allmänna kommersiella märken och mer kvalitetsrelaterade märken, inte minst ”quality schemes”. Detta skulle vara till stöd för marknadskrafterna och inte innebära någon onödig belastning för vare sig det politiska systemet i EU eller de nationella kontrollmyndigheterna. Kvalitetsmärkena är en viktig parameter i den inbördes konkurrensen på livsmedelsområdet och de innehåller ofta varierande inslag av djurskydd på en nivå över de gällande obligatoriska miniminormerna. Det är dock svårt för konsumenterna att få en överblick över vad som ligger till grund för märkningen och innehållet i bestämmelserna, och djurskyddsaspekterna vilar inte alltid på en tillräckligt vetenskaplig grund.

1.2

Ett sådant marknadsbaserat system, som grundar sig på objektiva djurskyddskriterier, skulle vara mer flexibelt, effektivt och framtidsinriktat än politiskt fastställda kriterier och skulle därför lämpa sig bättre för framtidens produktion och utveckling, som kommer att präglas av större variation i produktionsförhållandena till följd av EU:s utvidgning, fortsatt specialisering och diversifiering av produktionen samt strukturomvandlingar i detaljhandeln och partnerskap kring produktutveckling och märkesvaror.

1.3

Det är viktigt att man främjar utvecklingen av bättre produktions- och djurhållningsmetoder såväl genom utbildning och omsättning av nya forskningsresultat som genom de marknadssignaler som samtidigt kommer att vara en viktig utgångspunkt för en rad prioriteringar för utbildning, investeringar m.m. På så sätt kan ett märkningssystem medverka till att skapa de genomgående samordningsvinster som krävs och bidra till en mer rationell resursanvändning. Djurproducenterna behöver stabilitet, medan de i dag kan vara underkastade mer eller mindre motiverade ändringar från detaljhandelskedjornas sida. Detta påverkar producenternas planering och investeringsstrategi.

1.4

Ett märkningssystem för djurskydd som sträcker sig längre än minimikraven bör alltså införas som ett frivilligt alternativ för de producent-, handels- och industriintressen som berörs. Privata märkningssystem kommer att kunna hänvisa till normer som vilar på en vetenskaplig och praktisk grund och justeras i takt med att nya kunskaper vinns. Den konkreta utformningen kan bestå i en logo i kombination med färgmärkning eller ett poängsystem, som kan införas för de kommersiella märkena och som utgör en saklig grund för saluföringen i kombination med en form av privat och opartisk kontroll. Systemet kommer i princip att kunna tillämpas på samtliga sorters husdjur och animaliska produkter. Det kommer i överensstämmelse med WTO:s bestämmelser också att kunna tillämpas på lika villkor för importerade produkter.

1.5

Klassisk reglering från myndigheternas sida bör dock även i fortsättningen tillämpas när man fastställer minimikrav i EU och, som hittills varit fallet, vid märkning av produktionsformer för ägg och ekologiska produkter. Detta slags reglering är dock politisk, innebär därmed en administrativ belastning och lämpar sig därför mindre som incitament för att utveckla bättre produktions- och djurhållningsmetoder. Samtidigt skulle producenterna, branschen och handeln uppfatta systemet som stelbent och byråkratiskt, utan att det innebär några större fördelar för konsumenterna.

1.6

Det system som föreslås uppvisar stora likheter med de allmänna miljömärkningssystem som finns, bland annat EU:s gemensamma miljömärkning. Miljömärkningen grundar sig alltså på att man tillämpar gemensamma produktionsprinciper och att den tillämpas på mycket olika produkter. Härigenom kan man skapa större samordningsvinster och öka allmänhetens kännedom om märket. Det ligger dock i sakens natur att aktörerna på livsmedelsområdet kommer att prioritera egna kvalitetsmärken som ett led i den inbördes konkurrensen. ”Miljömodellen” är därför inte direkt tillämplig på djurskyddsmärkning. Djurskyddsmärkningen måste dessutom grunda sig på specifik forskning och en inbördes avvägning mellan olika djurskyddsindikatorer.

1.7

Forskningsinsatsen i EU på djurskyddsområdet är alltså helt avgörande för att man i framtiden skall kunna integrera djurskyddet i kedjan från lantbruket och efterföljande produktions- och handelsled på en vetenskaplig och objektiv grund. Det är dock viktigt att man så snart som möjligt fastställer vad ett märkningssystem skall innehålla, så att forskningsresultat och standardiserade – objektiva, mätbara och upprepningsbara – indikatorer kan omsättas i praktiska strategier och tillämpning i märkningssystemet allt eftersom de framträder, på så sätt att de inblandade lär känna systemet.

1.8

Under alla omständigheter krävs det en stor informationsinsats gentemot konsumenter och detaljhandel m.m., bland annat också när det gäller EU:s obligatoriska miniminormer. Samtidigt kan man överväga om man bör inrätta en hemsida och en databas med stöd från EU för att öka överskådligheten och öppenheten, där tillämpningen av de gemensamma riktlinjerna förutsätter att det närmare innehållet offentliggörs. Man bör också överväga att skärpa förbudet mot och kontrollen av oriktiga och missvisande uppgifter för att se till att företagen i högre grad lever upp till sina egna påståenden.

2.   Bakgrund

2.1

I enlighet med begäran från det tyska ordförandeskapet har yttrandet som mål att beskriva möjliga system för djurskyddsmärkning och hur dessa kan utformas i syfte att främja utvecklingen av bättre produktions- och djurhållningsmetoder. Detta skall ses mot bakgrund av det stigande intresset för djurskydd i EU, där djurskyddet i likhet med andra etiska faktorer i allt högre grad ingår som ett inslag i ”den europeiska samhällsmodellen”. Konsumenterna har berättigade förväntningar – i enlighet med vad som framkommit i Eurobarometers undersökningar – om att animaliska livsmedel produceras med hjälp av system som beaktar alla befintliga EU-bestämmelser, framför allt dem som rör djurskyddet, och att det finns objektiva och trovärdiga möjligheter att välja livsmedel som framställs med särskild hänsyn tagen till djurskyddet (1). Härtill kommer att det i flera avseenden finns ett samband mellan det skydd som ges husdjuren och deras hälsa och utvecklingen av sjukdomar som kan överföras till människan.

2.2

De flesta undersökningar har visat att konsumenterna betraktar djurens välbefinnande som en viktig aspekt av produktens kvalitet. Denna uppfattning kan dock vara mindre utpräglad i vissa medlemsstater. Djurs välbefinnande eller livskvalitet kan definieras som summan av positiva och negativa upplevelser under ett djurs liv. Smärta, sjukdom, konfliktbeteende, onormalt beteende och kronisk stress kan som utgångspunkt uppfattas som negativa upplevelser för djuret medan vila, sömn, föda, vård av avkomma och skötsel kan betecknas som positiva upplevelser. Det finns ingen allmängiltig definition av djurs välbefinnande.

2.3

EU har bland annat på grundval av Europarådets rekommendationer antagit en rad miniminormer för djurskydd i form av klassisk myndighetsreglering. Många av dessa miniminormer kommer under de kommande åren att ses över i enlighet med tidigare beslut. Man har dessutom genomfört specifika bestämmelser om frivillig märkning för ekologiska produkter och för obligatorisk märkning av produktionsmetoder vid saluföring av ägg samt enstaka perifera bestämmelser i fråga om saluföring av fjäderfä som föds upp för slakt och nötkött.

2.4

Livsmedelsindustrin och detaljhandeln präglas av allt större koncentration och konkurrens och använder sig i allt större utsträckning av kvalitetsmärken, som visar att särskilda hänsyn tagits till olika, i varierande grad också djurskyddsrelaterade kvalitetsegenskaper. Parallellt med detta har producentorganisationer och kooperativ infört en rad regionalt baserade kvalitetsmärken, som ofta grundar sig på djurskydd och ekologi. En del av dessa produkter kan använda sig av EU:s system för skyddade geografiska beteckningar och specialiteter (2).

2.5

Det finns stora skillnader från land till land. Som exempel kan nämnas att den brittiska marknaden domineras av handelns kvalitetsmärken, medan det i t.ex. Frankrike och Italien finns ett stort antal regionalt baserade kvalitetsmärken. Den nederländska produktionen domineras traditionellt sett av bearbetningsföretagens kvalitetsmärken, medan ett allt större antal märken utvecklas av detaljhandeln och producentorganisationerna. I Sverige dominerar de producentägda märkena, där nationella produkter i likhet med den traditionella uppfattningen i flera andra länder tillskrivs en högre kvalitet, också när det gäller djurskyddet.

2.6

På grundval av erfarenheterna från de frivilliga systemen för märkning har kommissionen för avsikt att främja användningen av specifika, objektiva och mätbara indikatorer för djurskydd i gällande och framtida gemenskapslagstiftning som grundval för lagstiftning om validering av produktionssystem som tillämpar högre djurskyddsnormer än de miniminormer som fastställs i gällande bestämmelser (3). Detta innebär enligt kommissionen en klassificering av de djurskyddsnormer som tillämpas i syfte att främja utvecklingen av bättre produktions- och djurhållningsmetoder och underlätta tillämpningen av dem i EU och internationellt. På denna grundval kommer kommissionen att överväga möjligheterna att införa en EU-märkning.

3.   Allmänna kommentarer

3.1

Som representant för det civila samhället är det naturligt att EESK bidrar till utformningen och är med och tar ansvar för att relevanta märkningssystem införs i form av ett gemensamt system på EU-nivå som kan stödja en hållbar utveckling på den inre marknaden och i handeln med omvärlden. Djurskyddet ingår i det europeiska kulturarvet och i EU:s etiska värderingar på samma sätt som företagens sociala ansvar, miljöskydd och ekologi, som till en viss grad är integrerade i EU:s lagstiftning. Det sammanfaller i viss mån med ekologin, som i egenskap av hållbart produktionssystem inom lantbruksproduktionen grundar sig på miljö och djurskydd.

3.2

EESK ställer sig således bakom kommissionens avsikter att främja djurskyddet i EU på en saklig och hållbar grund (4) och anser det rimligt att införa ett gemensamt system för märkning för att främja utvecklingen av bättre produktions- och djurhållningsmetoder. Syftet med detta är först och främst att bidra till att marknadskrafterna fungerar på en objektiv grund och ”drar åt rätt håll”. Samtidigt är det viktigt att man främjar utvecklingen av bättre produktions- och djurhållningsmetoder genom utbildning och omsättning av nya forskningsresultat. Det ligger i sakens natur att signalerna från marknaden samtidigt kommer att ligga till grund för en rad prioriteringar inom forskning, utbildning av lantbrukare, rådgivare och veterinärer samt framtida investeringar i produktionsapparaten. Märkningssystemet kan på så sätt medverka till att skapa samordningsvinster och bidra till en rationell resursanvändning, inte minst i samband med producenternas planering och investeringsstrategier.

3.3

Det handlar under alla omständigheter om en långsiktig process, som måste ske i takt med att det utvecklas objektiva, mätbara och reproducerbara skyddsindikatorer på vetenskaplig grund samt en validering av de olika produktionssystemen. Det är dock viktigt att på ett tidigt stadium fastställa ramar och principer för utformningen av ett gemensamt märkningssystem för djurskydd, på så sätt att arbetet kan förberedas och standardiserade djurskyddsindikatorer kan integreras i systemet allt eftersom de utvecklas. Därför måste man så tidigt som möjligt skapa förståelse och acceptans bland berörda partner för riktlinjerna och utformningen av det gemensamma systemet, som kan tillämpas på alla animaliska produkter på en så frivillig och flexibel grund som möjligt.

3.4

Samtidigt måste man medge att processen kompliceras inte bara av de bristfälliga kunskaperna om djurskyddsaspekterna och den inbördes prioriteringen dem emellan utan också av mångfalden i konsumenternas preferenser och produktionsförhållandena, av att opinionsbildningen påverkas av olika traditioner och upplysningsnivå, konkurrensen i livsmedelssektorn, komplexiteten i de existerande lagregleringsformerna, svårigheten att jämföra innehållet i privata kvalitetsmärken samt bristen på trovärdighet i samband med privata och offentliga kontrollfunktioner, bland annat i samband med import till EU.

3.5

Tydlig och informativ märkning är under alla omständigheter en nyckelfaktor när det gäller att främja utvecklingen av bättre produktions- och djurhållningsmetoder. Erfarenheterna av ekologiska produkter och alternativa äggproduktionssystem har således visat att det genom märkningsbestämmelserna finns en potentiell möjlighet att påverka produktionssystemen i riktning mot ett bättre djurskydd.

3.6

Det är EU:s sak att besluta om märkningsbestämmelserna. De är ständigt föremål för diskussion och motstridiga intressen, och kommissionen har för avsikt att lägga fram ett förslag till ändring av märkningsdirektivet i slutet av 2007 (5). Relevant och överskådlig märkning är oftast resultatet av en kompromiss, vilket gör det omöjligt att tillgodose alla önskemål och krav. Detta gäller inte minst för de livsmedel där det ofta sägs att märkningskraven är för omfattande. Livsmedelsmyndigheterna hyser också betänkligheter mot ytterligare märkning, som medför en risk för att de grundläggande upplysningarna om ett livsmedels egenskaper överskuggas av andra upplysningar. Konsumenterna är dessutom osäkra på huruvida ett antal upplysningar på livsmedlen är till någon nytta. Detta gäller framför allt etiska faktorer. Djurskyddsmärkningen bör därför grunda sig på en mindre logo i kombination med färgmärkning, stjärnor eller poäng, som kan komplettera den befintliga märkningen.

4.   Import till EU

4.1

Ytterligare lagkrav och restriktioner i EU medför en risk för att import från länder med lägre normer tränger undan EU:s produktion och avsättning så att denna förlorar marknadsandelar på världsmarknaden. En ökad fokusering på djurskydd på den inre marknaden, som består av 30 europeiska länder med 500 miljoner invånare (6), kommer dock att påverka länder utanför EU och deras export till EU. International Finance Corporation under Världsbanken har till exempel påpekat att intresset i världen för djurskydd ökar liksom behovet av anpassningar till denna utveckling, både inom primärproduktionen och i den industriella bearbetningen (7).

4.2

Det är självklart att djur som fötts upp, slaktats och styckats i EU samt bearbetade eller obearbetade produkter av dessa uppfyller EU:s minimikriterier, och att märkning i detta fall därför inte behövs. Däremot har det ofta framförts berättigade krav på att importerade produkter bör märkas med ursprung eller på ett sådant sätt att det direkt eller indirekt framgår huruvida produkten i fråga uppfyller EU:s minimikrav. Som nämnts i EESK:s tidigare yttranden måste djurskyddet på längre sikt erkännas som en fullödig faktor att ta hänsyn till i handeln med lantbruksprodukter, så att man kan kräva att minimikraven är uppfyllda vid import. Mot denna bakgrund bör man undersöka närmare dels i vilken omfattning ett krav på obligatorisk märkning av ursprungsland för importerade produkter skulle vara tillåtet enligt lag, dels – om det inte är säkert att normer motsvarande EU:s minimikrav kan uppfyllas – huruvida ett krav på angivande av ”okänd produktionsmetod” eller liknande skulle vara förenligt med gällande lag.

4.3

För att beakta samtliga europeiska jordbruksprodukter som uppfyller EU:s obligatoriska djurskyddsnormer och skilja dem från icke-europeiska produkter som inte är underkastade samma krav kan man således införa en angivelse av den plats där den jordbruksråvara av vilken produkten består har odlats eller producerats enligt den lämpligaste av följande modeller:

”EU-jordbruk”, om jordbruksråvaran av vilken produkten består har odlats eller producerats i EU.

”Icke-EU-jordbruk”, om jordbruksråvaran av vilken produkten består har odlats eller producerats i tredje land.

”EU-/icke-EU-jordbruk”, om en del av den jordbruksråvara av vilken produkten består har odlats eller producerats i EU och en del i ett tredje land.

Beteckningen ”EU” eller ”icke-EU” kan eventuellt ersättas eller kompletteras av ett land om samtliga jordbruksråvaror som utgör produkten har odlats eller producerats i landet i fråga.

4.4

Oavsett det faktum att förenlighet med WTO:s regelverk bör vara en utgångspunkt och en förutsättning för varje reglering, kan EU vid brist på internationell förståelse som nämnts i EESK:s tidigare yttranden se sig nödsakat att genomföra ensidiga åtgärder för att skapa nödvändig uppmärksamhet kring behovet av en nödvändig anpassning av rättsläget. Under alla omständigheter måste importörer och detaljhandelskedjor på både kort och lång sikt ta ansvar för att se till att motsvarande krav uppfylls genom certifiering och liknande garantier vid import från tredjeland.

5.   Klassisk myndighetsreglering

5.1

Man har fastställt en rad miniminormer för djurskyddet i EU, och tidigare beslut ålägger kommissionen att under de närmaste åren lägga fram förslag till översyn och anpassningar (8). Miniminormerna har fastställts i detaljerade rättsakter, ofta efter besvärliga politiska förhandlingar. I framtiden bör miniminormerna i ännu högre grad grunda sig på forskningsresultat och en objektiv analys av omständigheterna. Detta får antas underlätta den politiska processen. Bestämmelserna bör alltså grunda sig på de kunskaper som finns tillgängliga vid varje given tidpunkt och läggas på en saklig och försvarbar nivå som återspeglar de praktiska möjligheterna under välfungerande omständigheter för primärproduktion samt för transport, bedövning och slaktning. Också i framtiden måste miniminormerna fastställas på detta sätt när man använder sig av klassisk offentligrättslig reglering.

5.2

Bestämmelserna om frivillig märkning av ekologiska produkter och obligatorisk märkning av produktionsmetoder vid saluföring av ägg har också fastställts i detalj i EU-rättsakter. Om man i märkningen med andra ord använder närmare bestämda beteckningar skall EU-bestämmelserna vara uppfyllda. Detta är tänkt att säkra rimliga konkurrensvillkor och korrekta upplysningar till konsumenterna. Dessa former av märkning i kombination med detaljerade obligatoriska krav har införts när märkning varit ett klart önskemål från konsumenterna eller viktig för marknadens funktion, eftersom den reglerar användningen av kommersiella benämningar som konsumenterna associerar med vissa produktionsformer och därmed upprättar de minimivillkor som krävs för att undvika bedrägerier och förvirring på marknaden. Också här visar erfarenheterna att det är svårt och tidskrävande att fastställa kriterierna. Det handlar dessutom om ett omfattande arbete i form av registrering, räkenskaper och kontrollbesök för branschen och för de nationella kontrollmyndigheterna. Det är icke desto mindre ändamålsenligt att den nuvarande regleringsformen på dessa områden bibehålls.

5.3

Enligt förslaget om minimibestämmelser för slaktkycklingar kommer kommissionen senast två år efter antagandet att lägga fram en rapport om ”ett särskilt harmoniserat, obligatoriskt märkningssystem i EU för kycklingkött samt produkter och beredningar därav. Ett sådant märkningssystem bör uppfylla djurskyddsnormer och följa WTO:s bestämmelser” (9). Detta kommer i så fall att leda till ett system som är parallellt till de befintliga gemenskapsbestämmelserna för produktionssystem för ägg med märkningsbestämmelser som hänvisar till olika produktionsformer.

5.4

Den klassiska regleringsmodellen lämpar sig dock endast när man kan urskilja klart definierade produktionsformer som är överskådliga för konsumenterna. Detsamma gäller ”ekologiförordningen”, som i första hand gäller miljön och inte uttryckligen djurskyddet. Modellen kan eventuellt också användas för produktionen av slaktkycklingar, om konsumenterna förstår och kommer ihåg bakgrunden till märkningen, men modellen skulle bli oöverskådlig om den utvidgades till att omfatta flera animaliska produkter.

5.5

Klassisk reglering är dessutom ett alltför stelbent och komplicerat verktyg med tanke på de mycket olika produktionsförhållandena i ett utvidgat EU och den framtida marknadsutvecklingen. Den riskerar att bromsa eller blockera utvecklingen till följd av komplicerade revisionsförfaranden och svårigheterna att ta hänsyn till naturliga skillnader i produktionsmönstret. Modellen är politiskt och administrativt krävande och inte tillräckligt attraktiv för de berörda aktörerna på marknaden, och den minskar incitamenten till privata kvalitetsmärken, som t.ex. hänvisar till produktionen i ett regionalt område. Erfarenheterna visar dessutom att kontrollen blir administrativt mer betungande när märkningen övergår från frivillig märkning till reglerad eller obligatorisk märkning.

5.6

Det är därför inte ändamålsenligt att ytterligare utvidga den klassiska myndighetsreglerade modellen på EU-nivå och använda sig av offentliga märken. Samma sak gäller på nationell nivå, där nationella märkningsbestämmelser i princip skulle stå i strid med den inre marknaden. En märkning av att EU:s miniminormer är uppfyllda har också bara någon nytta om det som för äggproduktionssystemen är ett led i märkningen av differentierade nivåer.

6.   ”Miljömodellen”

6.1

Ett allmänt frivilligt märkningssystem i likhet med systemet för tilldelning av EU:s miljömärke (10) och motsvarande nationella system lämpar sig mindre för att främja utvecklingen av bättre produktions- och djurhållningsmetoder. Livsmedelsindustrin och handeln kommer utan tvivel hellre att vidareutveckla egna kvalitetsmärken. Även om ”miljömodellen” på flera punkter uppvisar likheter med den frivilliga modell för animaliska produkter som föreslås, kommer den inte att lämpa sig som grund för införande av objektiva kriterier i fråga om djurskydd, och en modell liknande EU:s system för miljömärkning skulle vara alltför byråkratisk när det gäller djurskyddsmärkningen.

6.2

Den nuvarande miljömärkningen fungerar i princip med ett sekretariat som bistår de berörda parterna med att fastställa miljörelaterade kriterier på en högre nivå än de lagstadgade kraven, Sekretariatet informerar dessutom konsumenter och inköpare om märkningen. Fördelen med detta är att märkningen i princip kan tillämpas på alla produkter och därigenom få större tillämpning genom samordningsvinster och stor kännedom om systemet. Upplysningarna garanteras av en opartisk tredje part som ett objektivt och kontrollerat bevis på att produkten grundar sig på en mer miljövänlig produktion och tillämpning under hela livscykeln.

6.3

När det gäller animaliska produkter måste kriterierna för uppfödningen av djursorterna och produktionsförhållandena i det enskilda fallet fastställas av sakkunniga med hjälp av forskningsresultat och en närmare utvärdering av produktionssystemen. Det behövs alltså detaljerade och specifika expertbedömningar. Men ”miljömodellens” klara och trovärdiga signal till konsumenterna, den frivilliga tillämpningen och den marknadsbaserade gemensamma märkningen som visar att särskilda etiska kriterier är uppfyllda på en högre nivå än i de lagstadgade minimikraven, bör också användas för att främja utvecklingen av bättre produktions- och djurhållningsmetoder.

7.   Privata kvalitetsmärken

7.1

Privata kvalitetsmärken fungerar på marknadens premisser och inom lagstiftningens ramar rörande förbud mot vilseledande osv. utan någon särskild offentlig förvaltning. Det handlar om flexibla system som på löpande basis kan anpassas till utvecklingen. Ändå är märkningen inte optimal om man ser till djurskyddet. Det allt större utbudet av varor gör det svårt för konsumenterna att få en överblick över och jämföra grundvalen för tillämpningen av de olika märkena. Saluföringen kan ge en missvisande bild av produktionsförhållandena, och de påstådda egenskaperna vilar inte nödvändigtvis på sakliga kriterier, bl.a. eftersom det ännu inte finns tillräckliga objektiva kunskaper som kan fungera som bas. Detta medför bristande trovärdighet och konkurrenssnedvridning gentemot mer seriösa produkter och produktionsförhållanden. Industri- och handelsföretagen kan dessutom vara benägna att till följd av konkurrensen ändra kraven på ett sätt som inte alltid är lika motiverat och som medför svårigheter för djurproducenterna.

7.2

Det finns därför ett behov av att fastställa sakliga kriterier för produktionen. Kommissionen har dessutom föreslagit att man skall inrätta ett centrum eller ett laboratorium som skall ha som mål att utveckla objektiva djurskyddsindikatorer (11), och kommissionen förväntar sig att tillämpningen av fler mätbara indikatorer i gemenskapens djurskyddslagstiftning skall kunna ske med hjälp av resultaten av forskningsprojektet ”Welfare Quality Project”, som slutförs 2009. Det är samtidigt viktigt att använda sig av övrig forskning och utveckling som utförs i medlemsstaterna.

7.3

De framtida insatserna för att främja utvecklingen av vissa produktions- och djurhållningsmetoder som utifrån välgrundade vetenskapliga indikatorer tar större hänsyn till djurens välmående måste därför fungera som ett komplement till privata kvalitetsmärken som den bästa lösningen. Detta ger företagen en möjlighet att hålla fast vid och vidareutveckla egna märken och att på så sätt också med faktisk och saklig grund differentiera sig gentemot konkurrenterna, samtidigt som konsumenterna kan göra sina val efter egna attityder och preferenser på grundval av tillförlitlig information. Systemet kan alltså fungera på marknadens premisser utan onödig offentlig förvaltning. Det kan ske genom att man anger att produkten uppfyller en EU-norm underkastad en form av opartisk kontroll.

8.   Förslag till djurskyddsmärkning

8.1

Det är viktigt att fastställa ramar och principer för utformningen av det gemensamma märkningssystemet, så att arbetet kan förberedas och standardiserade djurskyddsindikatorer integreras i systemet allt eftersom man uppnår nöjaktiga delresultat från bl.a.Welfare Quality-projektet. Detta kommer att göra det möjligt för de sakkunniga, och i så fall det djurskyddscentrum som föreslås, att utarbeta nödvändiga objektiva kriterier. I dessa bör man göra en sammanvägning av olika indikatorer, sedda över djurets livstid, som skall omsättas till praktiska och realistiska produktionsförhållanden, så att samspelet mellan forskning, utveckling och användning av ny teknik främjas på bästa möjliga sätt (12).

8.2

Genom att centrumet i det föreslagna märkningssystemet får ett uppdrag om detta, kan det leda till normer för samtliga sorters husdjur och de viktigaste animaliska produkterna. De enskilda indikatorerna måste kunna mätas och kontrolleras i efterhand. Djurskyddsmärkningen skall alltså i största möjliga utsträckning grunda sig på mätbara och upprepningsbara djurskyddsindikatorer och inte bara på de produktionssystem som används.

8.3

Handel och bransch kan hädanefter på frivillig basis märka animaliska produkter med en av EU erkänd logo, som innebär att en norm högre än EU:s minimikrav är uppfylld. De högre normerna måste understödjas i en rättsakt, om det inte är juridiskt möjligt att hänvisa direkt till de gemensamma normerna. Normerna kan t.ex. vid val av tre högre nivåer som utgångspunkt ligga 20, 40 respektive 60 procent över miniminormerna i den omfattning som kan anses vara lämplig för arten och produkten i fråga. Garantin för att de specifika kraven är uppfyllda och kontrollen av användningen av märket kan grunda sig på företagens kontroll av sig själva under medverkan av en opartisk revisor, ett opartiskt institut eller en opartisk organisation eller ett specialiserat certifieringsorgan, som arbetar med relevanta europeiska och internationella ISO-standarder i EN – ISO – 17000, eller som är godkänt som certifieringsorgan enligt EN – ISO – 45011. Däremot kan det inte bli tal om att i varje enskilt fall låta den offentliga förvaltningen och kontrollmyndigheten godkänna eller ge tillstånd att använda logon i fråga.

8.4

Logon i fråga kan kombineras med ett färgsystem, stjärnor eller ett poängsystem, som kan införas för befintliga kommersiella märken, om det gemensamma märkningssystemet och befintliga kommersiella märken inte står i strid med varandra. Systemet kommer att kunna användas på lika villkor för importerade produkter och kommer därmed inte att skapa några problem när det gäller WTO:s bestämmelser.

9.   Kompletterande åtgärder

9.1

Man kan överväga att skapa en hemsida och en databas, med stöd av EU, där en beskrivning av den föreslagna marknadsordningen och diverse djurskyddsmärkningar och djurskyddssystem läggs in av de ansvariga för respektive märke. Företagen kommer här att kunna lämna upplysningar om produkterna och på detta sätt visa att de tar sitt etiska ansvar. Samma information kan t.ex. också finnas tillgänglig i butikerna. Databasen kan också tjäna som inspiration för fortsatt utveckling på området. Den skulle medföra större överskådlighet, och risken för kritik och avslöjande av fusk och vilseledande marknadsföring skulle kunna medföra viss självdisciplin och intern kontroll.

9.2

Dessutom skulle man kunna överväga att skärpa bestämmelserna om oriktiga och missvisande uppgifter, så att man kan införa större sanktioner vid missbruk med tanke på att det inte handlar om ett system för godkännande i kombination med nationell myndighetskontroll. Det ligger i sakens natur att det inte strider mot lagen när företagen använder påståenden som är korrekta och inte vilseleder konsumenterna, men det är samtidigt helt klart uteslutande företagens ansvar att se till att påståendena om produkterna – oavsett om de verifierats av en opartisk tredje part eller inte – också lever upp till dessa krav.

9.3

Det finns också en möjlighet – och detta är helt klart den enklaste – att endast stödja den fortsatta utvecklingen av privata märkningsordningar genom upplysningskampanjer för konsumenterna och detaljhandeln utan ytterligare åtgärder. Som framgår av ovanstående kommer detta dock inte att vara tillräckligt. Oavsett om man väljer märkningssystem eller andra åtgärder bör man dock under alla omständigheter genomföra omfattande informationskampanjer när grunden för detta är lagd. Det kan ske genom konferenser för opinionsbildare samt genom tv och tidningsartiklar. Kommissionen och respektive nationella myndigheter bör i samband med detta åta sig en stor uppgift tillsammans med lantbruks-, konsument- och djurskyddsorganisationer m.m.

9.4

Under tiden har önskemål framförts om att införa en obligatorisk nationell ursprungsmärkning mot bakgrund av en allmän preferens för nationella produkter. Trots näringslivets påståenden om en risk för snedvridning av konkurrensen har det hittills varit en grundläggande princip att man på nationell nivå får fastställa mer restriktiva bestämmelser för djurskyddet än vad som föreskrivs i EU:s minimikrav. Om man genom tillämpning av subsidiaritetsprincipen överlåter åt de enskilda medlemsstaterna att utveckla sina egna märkningssystem för djurskydd beroende på produktionsförhållanden och konsumentintressen skulle detta lätt utvecklas till en ensidig favorisering av nationella produkter. Varje form av obligatorisk nationell märkning skulle i princip strida mot den inre marknaden och EU:s konkurrensbestämmelser. Medlemsstater som inför högre obligatoriska minimikrav för en eller flera produktionsgrenar har i så fall dock en möjlighet att låta dessa ingå i det föreslagna märkningssystemet.

Bryssel den 15 mars 2007

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


(1)  Enligt ”Attitudes of consumers towards the welfare of farmed animals”, Special Eurobarometer juni 2005, tänker 43 % av konsumenterna i EU på djurskydd när de köper kött och 74 % av de tillfrågade anser att de kan påverka djurskyddet genom sitt köpbeteende. Samtidigt visar en rad vetenskapliga studier dock att de psykologiska och känslomässiga faktorer som påverkar konsumenterna genom att vädja till deras etiska och moraliska värderingar samt detaljhandelns presentation och märkning är utomordentligt invecklade. Det finns bland annat en skillnad mellan attityder och handlingar, och en politiskt korrekt inställning till etisk märkning resulterar inte nödvändigtvis i köp av produkter som framställs med särskilda etiska hänsyn utan beror i högre grad på pris, tillgänglighet, hälsa och smak. Befolkningen reagerar dock kraftigt när nyheter om bristfälliga villkor för produktions- eller försöksdjur når media.

(2)  Rådets förordning (EG) nr 509/2006 av den 20 mars 2006 om garanterade traditionella specialiteter av jordbruksprodukter och livsmedel samt rådets förordning (EEG) nr 510/2006 av den 20 mars 2006 om skydd av geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar för jordbruksprodukter och livsmedel, EUT L 93, 31.3.2006.

(3)  Jfr Kommissionens meddelande om gemenskapens handlingsplan för djurskydd och djurs välbefinnande (KOM(2006) 13 av den 23 januari 2006), som aviserar initiativ gentemot WTO, en rapport under 2009 om obligatorisk märkning av kycklingkött och produkter av kycklingkött, en rapport under 2009 om tillämpning av fler mätbara indikatorer samt eventuellt inrättandet av en europeisk kvalitetsstandard för produkter som härrör från produktionssystem med en hög nivå av djurskydd och skapandet av ett särskilt tekniskt och finansiellt system för att stödja tillämpningen av striktare djurskyddsnormer i och utanför EU .

(4)  Jfr EESK:s yttranden CESE 1356/2006, 26.10.2007, om kommissionens meddelande om en gemenskapens handlingsplan för djurskydd och djurs välbefinnande samt CESE 1246/2005, EUT C 28, 3.2.2006, om kommissionens förslag KOM(2005) 221 om fastställande av minimiregler för skydd av slaktkycklingar.

(5)  Welfare Quality® är ett EU-finansierat forskningsprojekt mellan 39 institut och universitet med speciella expertkunskaper i djurskydd. Projektet har som mål att utveckla normer för djurskydd och praktiska strategier på en vetenskaplig bas i syfte att integrera djurskyddet i kedjan från lantbruk och efterföljande produktions- och handelsled till saluföring med tillhörande konsumentinformation.

(6)  Bland annat Norge, Island och Liechtenstein, som genom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) omfattas av EU:s inre marknad.

(7)  ”Creating Business Opportunity through Improved Animal Welfare” från International Finance Corporation (IFC), World Bank Group, april 2006. IFC omfattar 178 medlemsländer och uppmaningen gäller särskilt investeringar i utvecklingsländerna som syftar till export till de utvecklade länderna. Flera länder har dessutom en tradition av beteendekodex rörande djurskydd utan någon egentlig lagstiftning. Det gäller t.ex. Schweiz, Australien, Nya Zeeland, Argentina och Brasilien.

(8)  Kommissionens meddelande om gemenskapens handlingsplan för djurskydd och djurs välbefinnande 2006–2010, KOM(2006) 13.

(9)  KOM(2005) 221, 30.5.2005 om fastställande av minimiregler för skydd av slaktkycklingar.

(10)  Europaparlamentets och rådets förordning (EG) 1980/2000, 17.7.2000, om ett reviderat gemenskapsprogram för tilldelning av miljömärke, EGT L 237, 21.9.2000, s.1.

(11)  Som föreslagits i EESK:s yttrande om kommissionens meddelande om handlingsplanen bör laboratoriet eller centrumet i fråga inrättas på global nivå i samarbete med EU:s viktigaste handelspartner, så att de metoder som utvecklas vinner så stor internationell acceptans som möjligt.

(12)  Indikatorerna i fråga förutsätts omfatta alla viktiga faktorer för arten i fråga i form av djurhållningsrelaterade faktorer, utrymmesrelaterade förhållanden och uppfödningsförhållanden, daglig tillsyn, sjukdoms- och hälsoaspekter, avvänjning, operativa ingrepp samt transport till slakteri, bedövning och slaktning.