16.12.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 309/96

0.1.

EESK anser att EU:s grannskapspolitik är av mycket stor strategisk betydelse, vars potential för fred, stabilitet, gemensamma värden och gemensam politik, främjande av utbyte på alla nivåer med grannländer måste tas tillvara genom att den genomförs på ett enhetligt och ansvarsfullt sätt.

0.2.

EESK betonar särskilt behovet av samordning mellan

0.3.

EESK ber alla berörda aktörer vid olika institutioner att i praktiken visa att principen om gemensamt ansvar (eller egenansvar) innebär ett klart och tydligt stöd för demokratiska värden som måste respekteras och främjas och inte bara är något som man formellt delar: Det gemensamma ansvaret måste vara en vägledande princip inte bara i kontakterna mellan EU och grannländerna utan också inom EU, och i grannländerna mellan de nationella myndigheterna och företrädarna för det civila samhället. För att grannskapspolitiken skall kunna genomföras på ett effektivt och tillfredsställande sätt måste organisationerna i det civila samhället därför regelbundet delta i denna process, och då särskilt samhällsaktörer och arbetsmarknadens aktörer vars rådgivande roll och förhandlingskapacitet uttryckligen måste erkännas och tas tillvara. Därför måste man sörja för följande:

0.4.

EESK åtar sig att bygga upp, underhålla och utveckla kontakterna med de rådgivande organen och/eller arbetsmarknadens organisationer i grannländerna, att alltid vara lyhörd för deras synpunkter och att i samarbete med Europaparlamentet och Regionkommittén bidra till att grannskapspolitiken genomförs med deltagande av alla berörda parter, på ett sätt som är effektivt och samordnat med målen om fred, stabilitet, säkerhet och en hållbar utveckling som alla ställer sig bakom.

1.1

Under integrationsprocessen har gemenskapens myndigheter alltid tagit hänsyn till förhållandena i de angränsande länderna av åtminstone två goda skäl:

1.2

Under den långa period då världen var uppdelad i två block ledde de skilda ekonomiska systemen i Öst- och Västeuropa och i synnerhet de skilda politiska systemen tyvärr till att utbytet (inte bara det ekonomiska utan också det mänskliga, kulturella och sociala utbytet) inskränktes till ett minimum och till att kontakten mellan människorna i de båda delarna av Europa i över fyra decennier begränsades till diplomatiska förbindelser och ytliga kontakter mellan olika organisationer och kommunala myndigheter. Detta fick den dubbla negativa effekten att stereotyperna från det kalla kriget befästes och att sovjetsystemets administration fick en förment internationell demokratisk legitimitet som den varken ägde eller kunde äga.

1.3

Under samma period stärkte emellertid Europeiska gemenskapen kontakterna med de demokratiska grannländerna i Europa (eller de länder som övergått från diktatur till demokrati, t.ex. Grekland, Spanien och Portugal) och upplevde fyra utvidgningsprocesser (2). Med de länder som inte hade några utsikter eller inte hade avsikt att gå med i gemenskapen knöts stadigvarande kontakter via särskilda avtal: Europeiska frihandelssammanslutningen (Efta) från 1960, Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) från 1994, men också via en lång rad bilaterala avtal (särskilt med länderna i Medelhavsområdet).

1.4

Mellan slutet av 1980-talet och början av 1990-talet fick området som gränsade till länderna söder och öster om Medelhavet en allt större betydelse i Europeiska gemenskapens ögon, vilket kulminerade i ministerkonferensen i Barcelona 1995. Där upprättades ett strategiskt partnerskap som byggde på associeringsavtal och regionala projekt. Målsättningen var att senast 2010 skapa ett område för frihandel, fred, säkerhet och gemensamt välstånd.

1.5

Men den händelse som radikalt förändrade gemenskapens geopolitiska villkor – integrationen av marknaderna var nu genomförd och den gemensamma valutan låg i stöpsleven – var de Central- och Östeuropeiska ländernas befrielse från sovjetsystemet och deras övergång till demokrati och marknadsekonomi.

1.6

Den europeiska kontinentens återförening i och med utvidgningen den 1 maj 2004 är EU:s viktigaste politiska seger under efterkrigstiden. Den har gjort unionen rikare än någonsin tidigare ur såväl mänsklig, kulturell, historisk, ekonomisk som social synvinkel. Denna omfattande kvantitativa och kvalitativa förändring av EU kräver en djup förståelse av de nya förhållandena och att man utnyttjar, främjar och värnar om dem genom en anpassning av gemenskapens samtliga politikområden, också kontakterna med grannländerna. EU:s grannskapspolitik har uppstått ur denna övertygelse, som EESK helt ställer sig bakom. Kommittén har bidragit till dessa framgångar genom sitt djupa engagemang för samarbete och dialog med organisationerna i det civila samhället i kandidatländerna.

2.1

Behovet av en grannskapspolitik påpekades av rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) redan i november 2002. I december samma år uppmanades EU av Europeiska rådet i Köpenhamn att intensifiera kontakterna med grannländerna på grundval av gemensamma värden för att undvika nya block i Europa och för att främja stabilitet och välstånd såväl inom som utanför EU. I början fokuserades på kontakterna med Ryssland, Ukraina, Vitryssland och Moldavien, förutom på partnerländerna runt Medelhavet.

2.2

2003 och 2004 offentliggjorde kommissionen två meddelanden och, likaså 2004, ett förslag till förordning om upprättandet av ett europeiskt partnerskaps- och grannskapsinstrument (3).

2.3

På uttrycklig begäran av de tre länderna i södra Kaukasus utsträcktes grannskapspolitiken under 2004 till att förutom ovannämnda länder också omfatta Armenien, Azerbajdzjan och Georgien. Tidigare hade Ryssland meddelat att landet inte ämnade delta i grannskapspolitiken, men att landet ville fortsätta förbindelserna med EU inom ramen för det specifika ”strategiska partnerskapet”. Grannskapspolitiken omfattar inte heller länderna på Balkan som ingår i stabilitetspakten på Balkan och/eller är kandidatländer som Kroatien och inte heller Turkiet (som tidigare omfattades av politiken för partnerskapet EU-Medelhavsområdet och som i dag är kandidatland och den 3 oktober 2005 inledde anslutningsförhandlingarna).

2.4

Grannskapspolitikens mål är att tillsammans med de angränsande länderna dela en lång rad politiska insatser, vilket kräver ett starkt engagemang från EU:s och partnerländernas sida för att främja gemensamma värden (gemensamt ansvar eller egenansvar): rättsstaten, sund förvaltning, respekt för mänskliga rättigheter och minoriteters rättigheter, stöd för principen om jämlikhet mellan könen, marknadsekonomi och hållbar utveckling. Av partnerländerna krävs också ett särskilt engagemang i kampen mot terrorismen, mot spridning av massförstörelsevapen, för respekt för internationell rätt och för en fredlig konfliktlösning.

2.5

I samråd med partnerländerna utarbetas nationella handlingsplaner alltefter de berörda parternas specifika förhållanden och behov (principen om differentiering), men utifrån gemensamma prioriteringar som bygger på värdena i föregående punkt. De nationella handlingsplanerna godkänns sedan av de olika associeringsråden och genomförs i samarbete mellan det berörda partnerlandet och EU. Genomförandet av de nationella handlingsplanerna skall övervakas av EU genom regelbundna rapporter från kommissionen, vilket skall göra det möjligt att anpassa strategin efter de resultat som varje partnerland kan uppnå.

2.6

Fram till slutet av den nuvarande programperioden (i slutet av 2006) kommer anslagen att vara desamma som för Tacis- och Meda-programmen. I budgetplanen för 2007–2013 bör det däremot bara finnas ett enda finansieringsinstrument för grannskapspolitiken (europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet) med en budget som ännu inte är fastställd, men som enligt kommissionens förslag bör motsvara ungefär dubbelt så stora resurser som i dag anslås till de båda ovannämnda programmen.

2.7.

EESK måste tyvärr konstatera att kommissionen vare sig i sina dokument eller under förhandlingarna om utformningen av de nationella handlingsplanerna hittills inte föreslagit några element som är utmärkande för gemenskapens utveckling och som tjänat som stöd för integrationsprocessen eller gjort den mer demokratisk och öppen för delaktighet. Särskilt saknas begreppen ”social dialog” och ”rådgivande funktion”. EESK har redan vid flera tillfällen påpekat dessa brister för kommissionen och förväntar sig att samtliga myndigheter inom gemenskapen verkar för att dessa begrepp blir allmänt vedertagna i genomförandet av de nationella handlingsplanerna.

3.1

”Grannskap” kan intuitivt uppfattas som ett ganska tydligt begrepp, men det är inte alls självklart hur man skall skapa tillräckligt strikta ramar för en politik som grundar sig på denna uppfattning och samtidigt är ambitiös. EU har utformat en utrikespolitik som fortfarande är begränsad, eftersom medlemsländerna svartsjukt bevakar och utövar många befogenheter på detta område. Det man måste förstå är att EU:s utrikespolitik inte berövar medlemsstaterna deras internationella strategier, utan tvärtom kan komplettera dessa strategier och ge dem mervärde, om medlemsstaterna är villiga att handla tillsammans och utveckla instrument för att samordna sina utrikespolitiska åtgärder, så att alla berörda aktörers insatser på ett visst område blir garanterat konsekventa och effektiva. Detta mål kan uppnås inom EU:s grannskapspolitik, under förutsättning att medlemsländerna och EU beslutsamt håller sig inom de europeiska ramarna och uppträder som ett block med samma målsättningar och likartade förslag i förhållande till partnerländerna.

3.2

Begreppet ”grannskapspolitik” utesluter enligt kommitténs åsikt en enbart geografisk tolkning. I de olika dokument som nämns i fotnot 3 ges grannskapspolitiken just en definition som starkt betonar gemensamma (eller strävan efter gemensamma) värden, kulturer och avsikter (4). Det handlar om ett grannskap som har geografiska, men även och framför allt politiska och värdemässiga kännetecken. För närvarande kan man därför inte utesluta att andra länder kan omfattas av grannskapspolitiken i framtiden.

3.3

Ett problem som kan uppstå i samband med principen om egenansvar (eller gemensamt ansvar) för de planerade insatserna är det faktum att det för grannskapspolitikens partnerländer inte är fråga om anslutning. En eventuell anslutning skulle förvisso vara ett mer motiverande framtidsperspektiv. Men det bör framhållas att de nationella handlingsplanernas innehåll, metoder och, proportionellt sett, tillgängliga resurser för genomförande liknar – eller är identiska med – dem som användes i den senaste utvidgningens anslutningsprocess för nya medlemsstater. Även genomförandet av utvecklingspolitiken i partnerländerna bör ske med de strukturpolitiska erfarenheterna som förebild och bygga på ett nära partnerskap mellan EU och dessa länder. Grannskapspolitikens metoder kännetecknas bland annat av att man avancerar successivt, steg för steg, och därför kan granska de metoder och instrument som används men framför allt bedöma viktiga utvecklingsprocesser som kan leda till ändringar av de nuvarande målen. Redan i grannskapspolitikens nya fas planerar man ännu närmare förbindelser med de partnerländer som genomför de nationella handlingsplanerna på bästa sätt. Det handlar om en ”belöning” som bör leda till att de ekonomiska, politiska och förhoppningsvis även de samhälleliga förbindelserna intensifieras, så att man uppfyller de ibland mycket stora förväntningarna hos partnerländernas befolkningar. I dag vore det enligt kommitténs mening fel både att föreslå en strikt ram som utesluter alla anslutningsmöjligheter och att inge orimliga förhoppningar.

3.4

I mars 2005 offentliggjorde kommissionen ett meddelande med rekommendationer för länder för vilka ännu inga nationella handlingsplaner antagits (5). Det gäller de tre länderna i södra Kaukasus samt Egypten och Libanon. Europeiska rådet gav sitt stöd till detta dokument vid rådsmötet den 25 april 2005 och efterlyste en snabb komplettering av definitionen av de nationella handlingsplanerna, så att de behöriga organen (associeringsråden) snarast kan godkänna planerna och dessa kan börja genomföras. Rådet uppmärksammade även hur viktigt det är att tillämpa differentieringsprincipen, men visade samtidigt sin uppskattning för de tre kaukasiska ländernas förklaring att de avser att använda grannskapspolitikens instrument för att stärka det regionala samarbetet (se även punkt 4).

4.1

EU:s grannskapspolitik präglas av en stark tvåsidighet EU/partnerländerna, men de områden som omfattas av grannskapspolitiken (i stort sett länderna i Central- och Östeuropa, Medelhavsområdet och södra Kaukasus) har olika särdrag. De som ansvarar för genomförandet av grannskapspolitiken bör därför särskilt främja samverkanseffekter och interna förbindelser i områdena. Detta mål kan uppnås genom insatser och incitament som gör det lämpligt och önskvärt att utveckla förbindelser och samarbete både inom ett område och mellan olika områden. På så sätt skulle man inte bara gynna länderna i de tre områdena – som ofta uttryckligen begärt detta – utan även bidra till stabilitet, säkerhet och fred i hela EU och även i länder som inte omfattas av grannskapspolitiken. Det är dock viktigt att även i fortsättningen vara flexibel och pragmatisk, så att man kan garantera en korrekt balans mellan tvåsidigheten och samarbetet inom området och mellan områdena.

4.2

Genomförandet av EU:s grannskapspolitik förutsätter en viss grad av konkurrens mellan de olika partnerländerna. I takt med att ett land närmar sig de mål som fastställts tillsammans med EU kan dess villkor som EU:s partner förbättras (större förmåner, mer stöd till viktiga insatser, mer marknadsöppning, lättnader i fråga om rörlighet för personer etc.). Konkurrensen kan även förekomma på områdesnivå, och i detta fall bör man noga se till att den inte leder till frustration och uppgivenhet i de områden – eller länder inom ett område – som har större problem. Det är mycket viktigt att främja kontakter mellan olika länder och områden. Om grannskapspolitikens alla aktörer blir övertygade om att de inte bara arbetar för sig själva, utan även för att stort gemensamt företag, kan detta bidra till ömsesidig förståelse och eventuella samarbetslösningar som ingen hittills kommit på. Det civila samhällets insatser kan bli en viktig drivkraft i detta sammanhang.

4.3

Samtidigt bör det påpekas att det förekommer öppna, latenta eller potentiella konflikter i alla de tre stora områden som omfattas av EU:s grannskapspolitik. Spänningar kan också iakttas inom vissa partnerländer, framför allt där demokratin inte har konsoliderats. Oron för möjliga följdverkningar inom EU är berättigad, men det är ännu viktigare att ägna sig åt säkerheten och stabiliteten inom partnerländerna och deras befolkningar. Man bör därför särskilt och kontinuerligt satsa på riktade åtgärder inom de nationella handlingsplanerna i syfte att motverka orsakerna till spänningar och motsättningar, skapa förutsättningar för att övervinna svårigheterna och främja samarbete mellan länder, ekonomier och folk. Man behöver knappast påpeka att det civila samhällets organisationer absolut bör bli delaktiga i dessa åtgärder, eftersom de är huvudaktörer i det ekonomiska, sociala och kulturella samarbete som är ett oundgängligt redskap för fredlig samexistens.

4.3.1

Det är också viktigt att EU:s olika utrikespolitiska initiativ utvecklas i överensstämmelse med de olika delarna i grannskapspolitiken. I samband med det strategiska partnerskapet är förbindelserna med Ryssland särskilt känsliga, vilket den nyligen inträffade gaskrisen visar. Det är lämpligt att undersöka vilka sociala och ekonomiska följder marknadsekonomistatusen får både för det land som berörs och för EU (detta gäller inte bara Ukraina).

4.3.2

Det vore hyckleri att i detta sammanhang förtiga att ett av grannskapspolitikens mål är att garantera goda relationer med länder som levererar energiråvaror till EU. Det finns ingen anledning att bli upprörd över detta, om bara två villkor uppfylls: Att den berättigade omsorgen om leveranserna inte går före målet att den ekonomiska och den sociala utvecklingen i partnerländerna skall vara förenliga med varandra, och att EU-länderna agerar konsekvent och visar verklig vilja att samarbeta med varandra för att lösa de känsliga och strategiska energifrågorna.

4.4

Det gränsöverskridande samarbetet mellan EU-länderna och partnerländerna spelar en viktig roll för dessa idéer och målsättningar. De nya EU-länderna gränsar till stor del mot länder som omfattas av grannskapspolitiken, och därmed berörs de både av de svårigheter och de möjligheter som grannskapet medför. Genomförandet av EU:s grannskapspolitik bör därför syfta till att minska riskerna för (såväl politisk som ekonomisk och social) instabilitet, men framför allt till att främja övergången från positiva möjligheter till konkret politik och resultat som är värdefulla för båda parter. Följderna kommer att bli positiva inom EU:s hela territorium – som nu i hög grad är öppet och homogent – och ta sig uttryck i mer och bättre handel, ökad säkerhet och det faktum att befolkningarna lär känna varandra bättre.

4.5

I detta yttrande skall vi inte analysera förhållandena i de olika länderna eller de olika områdena, eftersom kommittén som tidigare sagts redan har utarbetat särskilda dokument om Medelhavsområdet och de nya grannländerna i öster. I februari 2006 ledde EESK:s initiativ i Kiev med det ukrainska civila samhällets organisationer till stor entusiasm bland dessa organisationer – som är mycket positiva till EU och har stora förväntningar på grannskapspolitiken – och det visade sig att arbetet med det ovannämnda yttrandet om grannländer i öster börjar ge märkbara resultat. Kommittén är fast besluten att ställa upp mer strukturerade och långsiktiga mål för dialog och samarbete med organisationerna i Ukrainas civila samhälle.

4.5.1

När det gäller Vitryssland är kommittén djupt oroad över den senaste tidens händelser och fördömer förtrycket, det antidemokratiska agerandet och de förföljelser som inverkar negativt på de medborgerliga och samhälleliga rättigheterna. Kommittén, som fortsätter att utveckla allt närmare förbindelser med organisationerna i Vitrysslands civila samhälle, håller på att utarbeta ett yttrande om detta ämne (6).

4.5.2

Tyvärr saknar EESK fortfarande en direkt analys av och stabila kontakter med det civila samhällets organisationer i södra Kaukasus. Denna brist skulle snabbt kunna åtgärdas genom ett djupgående arbete i form av en informationsrapport och ett eventuellt yttrande.

5.1

Metoderna för genomförande av de nationella handlingsplanerna innefattar en kontinuerlig process med dialog och förhandlingar mellan EU och de berörda länderna. För att insatserna skall kunna förverkligas bör alla följa de förfaranden som används inom gemenskapen. EESK har tidigare gett uttryck för sin oro när det gäller svårigheterna för stödmottagare, i synnerhet det civila samhällets organisationer, att få tillgång till Meda-programmets resurser (7). Det är av största vikt att förfaranden för tilldelning och kontroll är tydliga, öppna (formulären bör exempelvis översättas till mottagarnas språk!), enkla och direkt knutna till grannskapspolitikens mål, samtidigt som det krävs största möjliga strikthet för att undvika att resurserna missbrukas. Om förfarandena för att få tillgång till medel blir orimligt många och kompliceras i enlighet med en byråkratisk tradition, kommer man varken att kunna följa prioriteringsordningen bättre eller uppnå den effektivitet som krävs. I stället främjas den ”professionalisering av samarbetet” som representeras av konsultbyråer och som leder till att samarbetsparternas tillgångar i form av särdrag och initiativförmåga går förlorade. EU:s myndigheter insisterar på att grannskapspolitiken bör uppfattas som en skräddarsydd politik. Det är mycket viktigt, men en förutsättning är att detta återspeglas i genomförandemetoderna, så att de systematiskt och kontinuerligt anpassas till de ekonomiska och sociala situationerna i de olika länderna och därmed blir begripliga för de olika samhällsaktörerna.

5.1.1

Att det civila samhällets organisationer har svårt att få tillgång till program och resurser beror ofta, åtminstone delvis, på bristande kunskap om regler och förfaranden. Tillgången till ett gemenskapsprogram eller åtgärder inom en politik som främjas av EU får inte betraktas som ett upphandlingsförfarande där konkurrenterna måste skaffa sig tillräckliga kunskaper och organisationsmetoder för att kunna delta. EU-institutionerna bör ta ett tydigt ansvar och stödja samhällsaktörerna och arbetsmarknadsaktörerna, så att dessa kan utveckla en lämplig kapacitet och professionalitet. Fram till för några år sedan skedde detta genom att kommissionen genomförde kurser för ”programdeltagare” mot en rimlig kostnad. Nyligen tredubblades dessa kostnader, som därmed blev oöverkomliga för en stor del av de samhällsaktörer som behöver delta. Kommittén menar att spridning av detta slags kunnande bland det civila samhällets organisationer är lika oundgängligt som kapacitetsuppbyggnad för partnerländernas myndigheter. Om man vill att det civila samhället skall bidra till genomförandet av grannskapspolitiken, bör det därför betraktas som en oundgänglig tjänst som skall vara kostnadsfri.

5.2

Eftersom de nationella handlingsplanerna omfattar all politik inom de olika kommissionärernas ansvarsområden är det viktigt att alla generaldirektorat förstår och deltar i grannskapspolitiken, och att de genom nätverksarbete och på ett ansvarsfullt sätt bidrar till att denna politik lyckas.

5.3

För att mekanismen för regelbunden utvärdering skall bli effektiv måste den begränsas till väsentliga uppgifter, och man måste undvika upprepningar och koncentrera sig på prioriteringarna. Det organiserade civila samhället, som är en oersättlig aktör när det gäller att lyckas både med grannskapspolitiken och all annan politik, kan därmed medverka till genomförandet och utvärderingen av denna politik på ett mer effektivt och fruktbart sätt (se även punkt 6). Man bör prioritera fastställandet av kriterier för att bedöma de demokratiska framstegen och respekten för grundläggande värden och rättigheter i partnerländerna. När det gäller metoderna bör man prioritera ett system med baser för information och statistik som möjliggör säkra och jämförbara bedömningar av resultaten i vart och ett av de berörda länderna. Bedömningsrapporterna bör utarbetas mer eller mindre samtidigt. Detta vore värdefullt både för bedömningen av vilka resultat som är bäst och för fastställandet av prioriteringar som kräver mer eller annorlunda stöd.

5.4

EU är förvisso den viktigaste handelspartnern för de länder som omfattas av grannskapspolitiken, men ibland och i vissa länder är unionens samarbetsbudget mindre än andra aktörers budgetar. Partnerländerna har dock vid flera tillfällen förklarat att EU:s insatser är kvalitativt viktiga för deras utveckling och kan leda till konsolidering av vissa framsteg, en avsevärd kapacitetsuppbyggnad och ett partnerskap i vilket alla parter betraktas som ansvariga och likvärdiga aktörer och aldrig som biståndsmottagare vilka mer eller mindre tvingas gå med på målsättningar som de inte ställer sig bakom.

5.5

Våra samarbetsparters förväntningar får inte komma på skam. Därför måste alla gemenskapsaktörer ta ett tydligt ansvar, i synnerhet medlemsstaterna som ju har den främsta budgetbehörigheten. Det är viktigt att denna politik får en framträdande plats i budgetplanen för perioden 2007–2013, eftersom den är central både för EU:s interna utveckling och säkerhet och för unionens ökande betydelse som internationell aktör. Om dessa krav uppfylls blir det även möjligt att uppbringa större privata resurser, eftersom investerarna kan verka i en enhetlig och säker miljö.

6.1

Kommittén är övertygad om att ett eventuellt lyckat resultat av grannskapspolitiken är nära förbundet med alla institutioners kapacitet att involvera det civila samhällets organisationer i genomförandet av de nationella handlingsplanerna, och vi har framfört omfattande argument för detta i tidigare yttranden, t.ex. alla yttranden om utvidgningsprocessen (8). Det vore önskvärt att kommissionen gav en tydlig signal i detta hänseende, genom att föreslå kriterier, förfaranden och instrument för det organiserade civila samhällets delaktighet i genomförandet av de nationella handlingsplanerna. Utan att punkt 3.3 påverkas är erfarenheterna från utvidgningen en viktig referens. Detta gäller såväl kandidatländernas samhällsaktörer och arbetsmarknadsaktörer och deras medverkan i förhandlingsprocessen som dialogen mellan det civila samhällets organisationer i EU respektive kandidatländerna. Den förstnämnda aspekten ägnades stor uppmärksamhet, särskilt i vissa kandidatländer som numera är medlemsländer, medan den sistnämnda aspekten överläts åt organisationers, stiftelsers och rådgivande organs frivilliga initiativ, inte minst EESK:s. I genomförandet av grannskapspolitiken måste denna medverkan däremot struktureras och garanteras.

6.2

Med utgångspunkt i EESK:s erfarenheter och arbete samt förslagen i de yttranden som omnämns i fotnot 1 följer här en förteckning över enbart de åtgärder som vi anser vara nödvändiga för att åstadkomma ett effektivt och samhällsinvolverande genomförande av grannskapspolitiken.

6.3

EESK uppmanar kommissionen att göra följande:

6.4

EESK uppmanar EU-ländernas regeringar att göra följande:

6.5

EESK uppmanar partnerländernas regeringar att göra följande:

6.6.

EESK uppmanar det civila samhällets organisationer i partnerskapsländerna att göra följande:

6.7.

Kommittén åtar sig å sin sida att noga bevaka genomförandet av grannskapspolitiken i de olika områdena och utveckla effektivast möjliga samarbetsformer med Europaparlamentet och Regionkommittén, för att bidra till det organiserade civila samhällets medverkan i denna viktiga politik.