27.10.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 267/57


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till rådets beslut om systemet för Europeiska gemenskapernas egna medel”

(KOM(2004) 501 slutlig – 2004/0170 CNS)

(2005/C 267/09)

Den 22 oktober 2004 beslutade rådet att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ovannämda yttrande.

Facksektionen för Ekonomiska och monetära unionen, ekonomisk och social sammanhållning, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 15 april 2005. Föredragande var Umberto Burani.

Vid sin 417:e plenarsession den 12 maj 2005 antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 118 röster för, 2 röster emot och 15 nedlagda röster:

1.   Inledning

1.1

I artikel 9 i rådets beslut om systemet för Europeiska gemenskapernas egna medel (1) anges att kommissionen före den 1 januari 2006 skall göra en allmän översyn av systemet för egna medel för perioden 2007–2013 och eventuellt lägga fram ändringsförslag. Europaparlamentet har å sin sida uttryckligen begärt en översyn av bidragskriterierna. Kommissionen har därför i överenskommelse med rådet lagt fram föreliggande förslag. Kommissionen har haft en svår och komplicerad uppgift på grund av ärendets tekniska karaktär, men frågan har framför allt varit politiskt känslig eftersom den berör förbindelserna mellan medlemsstaterna och mellan dessa och de egna medborgarna.

1.2

Den tekniska delen av dokumentet är inte lättförståelig ens för personer med kunskaper om principerna för offentliga finanser. Kommissionen är dock värd en eloge för att ha gjort sitt yttersta för att dokumentet skall kunna diskuteras åtminstone av specialister och förstås av beslutsfattarna. Till förslaget har bifogats en rapport (2) med en redogörelse för den nuvarande situationen och fördelarna och nackdelarna med de olika alternativen. Det ingår också en teknisk bilaga (3) som behandlar ekonometriska aspekter och som innehåller detaljerade redovisningsuppgifter samt matematiska och ekonomiska uppgifter.

1.3

EESK tänker därför koncentrera sig på frågor som direkt berör rättvisa finansiella bidrag och mekanismer för bidrag och fördelning av avgifter och vinster mellan medlemsstaterna, särskilt som de svårförståeliga tekniska resonemangen ibland kan skymma den ekonomiska och politiska betydelsen av deras effekter. Det är dessutom svårt att entydigt definiera en ”rättvis” mekanism för egna medel, eftersom den omfattar en rad objektiva och subjektiva faktorer. Om det till exempel är möjligt att mäta välståndsnivån, är det betydligt svårare att värdera de indirekta fördelarna av EU-medlemskapet. Vad slutresultatet blir beror på vilken balans som man lyckas uppnå när förhandlingarna i rådet är avslutade – och det kommer knappast att bli en enkel process.

1.3.1

Kvaliteten på lösningarna kommer att visa om man lyckats uppnå en korrekt jämvikt mellan två principer: å ena sidan principen om skälig ersättning, enligt vilken var och en förväntar sig att det egna bidraget skall stå i proportion till summan av fördelarna av EU-medlemskapet – som inte alla är mätbara – och å andra sidan principen om solidaritet, som kräver en viss flexibilitet för att göra fler – eller färre – eftergifter beroende på behoven i gemenskapen i stort. Man måste också beakta att dessa principer är allmänt vedertagna, men att de av varje medlemsstat tolkas enligt de egna värderingarna. Varje regering strävar efter att skydda sina egna finanser och vet att den allmänna opinionen i landet ofta spelar en avgörande roll för dess beslut. Skall man komma fram till beslut som alla är nöjda med måste man godta lösningar som inspirerats av en anda av sann ”finansiell federalism”.

2.   Den nuvarande situationen

2.1

Egna medel är en företeelse som är specifik för Europeiska unionen och är ett av bevisen för gemenskapens oberoende. Detta innebär att gemenskapen måste ha egna finansiella medel som är oberoende av medlemsstaterna. I detta sammanhang kan de egna medlen definieras som intäkter som beviljas gemenskapen för finansiering av den egna budgeten och som gemenskapen har rätt till utan ytterligare beslut av de nationella myndigheterna.

2.2

Enligt de vägledande kriterierna, som formulerades vid Europeiska rådet i Berlin den 24–25 mars 1999, bör systemet för Europeiska gemenskapernas egna medel vara rättvist, öppet för insyn och kostnadseffektivt och bygga på kriterier som bäst ger uttryck för varje medlemsstats förmåga att bidra. Denna deklaration, som är fullkomligt självklar, har nonchalerats i olika hänseenden och vid skilda tillfällen.

2.3

Rådets beslut att upprätta ett system med egna medel hänför sig till den 21 april 1970 och har därefter anpassats och ändrats genom ett beslut av den 24 juni 1988 och senast av Europeiskarådet i Berlin 1999. I nuläget kan de egna medlen indelas i tre kategorier:

Traditionella egna medel: huvudsakligen tullar och jordbruksavgifter.

Mervärdesskattegrundade medel: en avgift – som ursprungligen fastställts till 1 % och som därefter justerats – på de nationella mervärdesskatteintäkterna som beräknats utifrån en ”teoretiskt”harmoniserad statistisk bas. Denna bas får dock inte överstiga 50 % av bruttonationalinkomsten (BNI).

BNI-grundade medel: en avgift som står i proportion till varje medlemsstats BNI. För denna avgift finns ingen gräns per land, men det finns ett ”tak” som begränsar den totala summan av gemenskapens samtliga egna medel till 1,24 % av hela unionens BNI.

2.3.1

1996 utgjorde samtliga traditionella egna medel och mervärdesskattegrundade medel mer än 70 % av intäkterna. 2003 var siffran 38 %, och enligt kommissionens beräkningar kommer den att ha sjunkit ytterligare till ca 26 % såväl under 2004 som innevarande år. Denna gradvis sjunkande tendens är förklaringen till en motsvarande ökning av den relativa andelen av de BNI-grundade medlen (den s.k. fjärde resursen).

2.4

Den mekanism som kallas den fjärde resursen ändrades genom rådets beslut av den 7 maj 1985, där det erkändes att Storbritannien hade bidragit med en för hög andel i förhållande till sin egen bidragskapacitet, och där det fastställdes att landet skulle få ersättning för 2/3 av sitt nettobidrag. Detta beslut har över tiden varit föremål för olika ändringar och enligt kommissionen har mekanismen därigenom blivit ännu mer invecklad och svårbegriplig.

2.4.1

Beslutet att vidta en ”justering” togs för övrigt redan tidigare, av Europeiska rådet i Fontainebleau 1984, även om det uttrycktes i generella termer som innebar en mer allmän inriktning enligt vilken ”varje medlemsstat som bär en för tung budgetbörda i förhållande till sitt relativa välstånd vid lämplig tidpunkt kan beviljas en korrigering”. Storbritannien var det enda land som fick en ”korrigering” från och med året efter (Fontainebleaubeslutet) och åtnjuter den alltjämt. Det genomsnittliga belopp som årligen tillerkänts landet (för åren 1997–2003) ligger på ca 4,6 miljarder euro. Kommittén undrar vad som menas med ”lämplig tidpunkt”, som ger intryck av en tillfällig åtgärd som skall kontrolleras från gång till gång (vilket inte är fallet) och frågar sig också om även andra medlemsstater hade kunnat vara berättigade till en liknande korrigering.

2.4.2

Begreppet för tung budgetbörda härrörde delvis från det faktum att Storbritannien på den tiden hade den lägsta bruttonationalinkomsten (BNI) per invånare jämfört med EU-genomsnittet (100) (4): 90,6 mot 92,6 för Italien, 104 för Frankrike och 109,6 för Tyskland. I dag är läget det omvända (2003): Storbritannien ligger faktiskt i topp med en BNI på 111,2 tillsammans med Danmark, medan Frankrike ligger på 104,2, Tyskland på 98,6 och Italien på 97,3. Ett annat viktigt skäl var att Storbritannien var tvunget att erlägga ett mycket högt mervärdesskattebaserat bidrag, medan landet fick relativt blygsamma bidrag från jordbrukspolitiken och regionalpolitiken. Resultatet blev att Storbritannien såg ut att vara den största nettobidragsgivaren till gemenskapsbudgeten – en haltande situation som krävde en rättelse, vilket också skedde.

2.4.3

Ersättningen till Storbritannien finansieras fortfarande av de övriga medlemsstaterna i proportion till deras respektive BNP. Storbritannien är naturligtvis inte med i den kalkylen. Regeln om kopplingen till BNP genomgick för övrigt en omfattande förändring 1999, när fyra av de största bidragsgivarna (i relativa tal) till EU-budgeten (Tyskland, Nederländerna, Österrike och Sverige) beviljades en 75 procentig sänkning av det bidrag som de enligt korrigeringen skulle betala. Det nya bidragssystemet har medfört att Frankrike och Italien tillsammans finansierar 52 % av Storbritanniens avgiftssänkning.

2.4.4

Om det nuvarande systemet skulle bestå, skulle den utveckling som väntas för perioden 2007–2013 kunna leda till en paradoxal situation, nämligen att korrigeringen till Storbritanniens fördel skulle öka med i genomsnitt 50 %. Resultatet skulle bli att Storbritannien blev den minsta nettobidragsgivaren och att de övriga medlemsstaternas börda, även de nyas, skulle öka avsevärt (5). Enligt kommittén skulle också den planerade utsträckningen av mekanismen till övriga länder (se punkt 3.6) kräva en anpassning av reglerna. Det blir således uppenbart att korrigeringsmekanismen – om den skulle visa sig nödvändig (se punkt 3.6.4) – ändå måste ses över, vilket kommissionen för övrigt avser, och ersättas med andra mekanismer som respekterar Fontainebleaukriterierna och leder till rättvisa lösningar som är öppna för insyn.

3.   Kommissionens förslag: kommentarer till de viktigaste artiklarna

3.1

Artikel 2: egna medel. Punkt 1 a bibehåller det nuvarande systemet med vissa ändringar. Intäkterna av det första slaget (traditionella egna medel) – se punkt 2.3 – utgörs huvudsakligen av avgifter, bidrag, tilläggs- eller utjämningsbelopp, tullar på handel med tredje land samt bidrag och avgifter på socker. För att täcka kostnaderna för uppbörden skall medlemsstaterna behålla 25 % av beloppen. Ett så högt avdrag behöver förtydligas. Ursprungligen låg procentsatsen på 10 % och höjdes 1999 till 25 % när den för första gången definierades som ”uppbördskostnader”. Det rörde sig uppenbarligen om en atypisk korrigering, som främst kom Nederländerna och Storbritannien till del – ett bevis på förfarandets brist på insyn.

3.1.1

Intäkterna från traditionella egna medel sjunker kontinuerligt, räknat i procent av gemenskapens totala intäkter, (uppgifterna i denna och följande punkter är hämtade från kommissionens rapport Att finansiera Europeiska unionen) (6) och har i själva verket minskat från 19 % 1996 till 11,4 % 2003. De beräkningar och den statistik som behövs för att fastställa vilka avgifter som skall betalas kräver ansenliga resurser och utgifter också efter en sänkning av tullarna.

3.1.1.1

EESK frågar sig om det verkligen är mödan värt att hålla detta avgiftssystem vid liv eller om man inte snarare borde göra en drastisk nedskärning av det och ersätta det med en justering av BNI-satsen. EESK noterar också att kommissionen har antagit det motsatta förhållningssättet genom att hävda att skatteintäkterna naturligt tillhör EU och att kommissionen inte ämnar ändra denna ståndpunkt, särskilt som den tycks stödjas av majoriteten av medlemsstaterna.

3.2

I punkt 1 b fastställs en för alla medlemsstater enhetlig procentsats på de harmoniserade beräkningsunderlagen för mervärdesskatt. Det beräkningsunderlag som skall användas får inte överstiga 50 % av BNI för varje medlemsstat. Den enhetliga procentsatsen fastställs i punkt 4 till 0,30 %. Den relativa omfattningen av denna intäkt i gemenskapens budget har krympt avsevärt – från 51,3 % 1996 till ca 14 % (prognos) 2004 och 2005.

3.2.1

EESK har flera gånger framfört kritik mot mervärdesskattesystemet, som i ännu högre grad än de traditionella egna medlen medför höga kostnader för uppbörd, administration och kontroll. Enligt OLAF är mervärdesskatten dessutom ”föremål för det mesta skatteundandragandet” vilket är till förfång för gemenskapsbudgeten (något som kompenseras av en höjd BNI-sats).

3.2.2

Också här ifrågasätter EESK om det är rationellt att bibehålla denna avgift, som kommissionen dock tycks föredra även om den tänker omvandla den till en verklig skatteresurs, som var den ursprungliga tanken. Procentuttaget på BNI bör kunna justeras så att de egna medel som kommer från momsavgiften i stället tas in via BNI-avgiften. Med momsintäkternas nära relation till BNI:s storlek så bör det inte innebära några märkbara omfördelningar av avgifterna mellan länderna. Statistikberäkning och uppbörden av momsdelen av EU-avgiften upphör dock. I den ovannämnda rapporten om unionens finansiering (se punkt 3.1.2) övervägde kommissionen möjligheten av att avskaffa mervärdesskatteresursen, men avstod från att göra detta.

3.2.2.1

EESK är medveten om att detta är en komplicerad fråga, men anser att det innan ett definitivt beslut fattas vore värt att ta en närmare titt på hur denna avgift är beskaffad och dess många brister, något som kommittén tagit upp vid ett flertal tillfällen. Utöver det som anförts i punkten ovan skall påpekas att mervärdesskatten sedan flera årtionden är ett ”provisoriskt system”.

3.3

Punkt 1 c är den viktigaste delen av förslaget eftersom den rör en avgift på summan av alla medlemsstaters BNI, genom tillämpning av en procentsats, som ”skall fastställas enligt budgetförfarandet”. Detta förfarande är så specifikt att kommittén avstår från att kommentera det. EESK betonar också att denna avgift håller på att bli proportionellt allt viktigare i förhållande till andra resurser, och dessutom har den fördelen att med stor marginal vara den administrativt minst kostnadskrävande av de olika finansieringskällorna. I bilagan till kommissionens rapport erinras om att den administrativa kostnaden är ett av de kriterier, dock inte det enda, som skall beaktas. Den är däremot inte nödvändigtvis det viktigaste. EESK noterar detta och påpekar också att efterlevnaden av principerna när det gäller bidrag till budgeten ofta måste ge vika för ekonomiska hänsyn.

3.4

De tre ovannämnda finansieringskällorna (punkt 1 a, b, och c utgör en ”mix” (kompletterad av ”nya avgifter som införs” enligt punkt 2) som kan variera avsevärt år från år. Rådet och kommissionen har länge ifrågasatt om detta system bör bibehållas. I den ovannämnda rapporten Att finansiera Europeiska unionen  (7) behandlar kommissionen olika sätt att skapa en optimal struktur och tar upp tre alternativ till granskning: bibehållande av det nuvarande systemet, antagande av ett finansieringssystem som enbart bygger på BNI och antagande av ett system som företrädesvis bygger på skatteintäkter. Frågan kommer troligtvis att diskuteras under nästa år så att ett definitivt beslut kan fattas. Kommittén hoppas bli informerad om utvecklingen, men varnar för en tendens som dykt upp i de hittills utförda studierna, nämligen ett rent tekniskt-redovisningsmässigt synsätt som bortser från beslutens politiska aspekter.

3.4.1

Bland ”de nya avgifter som införs” som nämns i punkten ovan, eller rent av som ersättning för mervärdesskatteintäkterna, diskuteras tanken på en skatt på förorenande energi som skall tillfalla gemenskapsbudgeten men specifikt gå till miljöförbättrande åtgärder. EESK motsätter sig en sådan lösning eftersom det inte finns någon regel som tillåter att en del av bidragen får avsättas för särskilda ändamål. Dessutom medger inte den internationella politiska situationen beslut som skulle kunna påverka den framtida utvecklingen.

3.5

Artikel 3: egna medel och åtaganden: I denna artikel fastställs ett ”tak” för intäkter och utgifter. Taket för egna medel fastställs till 1,24 % av medlemsstaternas totala BNI och för anslagen för åtaganden till 1,31 %. Balansen bör vara säkrad av andra intäkter av skilda slag. Av diskussionerna mellan medlemsstaterna framgår vad gäller utgifter att det förekommer olika metoder att bestämma det högsta tak som fastställs i den s.k. budgetplanen. Utgången är avhängig av jämvikten mellan dem som önskar en starkare kommission och ambitiösa program för ekonomiska och sociala framsteg och som kräver nya och omfattande intäkter och dem som förordar en ökad autonomi för medlemsstaterna och en konsoliderande politik, vilket innebär att man behåller status quo eller rent av minskar de nuvarande intäkterna (vilket är föga troligt). Problemen i de nya medlemsstaterna förtjänar att särskilt beaktas. I stor utsträckning kommer de framtida riktlinjerna att avgöras av två begrepp som skulle kunna definieras som global solidaritet och global utveckling – begrepp som är lätta att bejaka, men som är allt annat än lätta att översätta i budgettermer.

3.6

Artikel 4.1: den generella korrigeringsmekanismen: Fontainebleaubeslutet om Storbritannien blir här en allmän bestämmelse, som föreskriver att den generella korrigeringsmekanismen skall tillämpas på varje medlemsstat som uppvisar en negativ balans gentemot budgeten som överstiger en viss procentsats av dess BNI. Tröskelnivån preciseras inte i förslaget, men i motiveringen anges det till –0,35 % av BNI. De totala korrigeringarna får inte överstiga ”den största tillgängliga återbetalningsvolymen”. Beräkningen av korrigeringarna och det disponibla beloppet skall utföras av rådet enligt förfarandet i artikel 279.2 i EG-fördraget. Korrigeringen för den berörda medlemsstaten fastställs genom att beräkna skillnaden mellan de totala inbetalningar och de sammanlagda erhållna beloppen och genom att multiplicera denna skillnad med de totala fördelade utgifterna. Resultatet (om det är positivt) skall multipliceras med en återbetalningssats som är fastställd till högst 0,66 av de totala inbetalningarna och vilken ”om så krävs” skall reduceras proportionellt för att den största tillgängliga återbetalningsvolymen inte skall överskridas. Formeln är kort sagt svårtolkad och resultatet av den är ännu svårare att kontrollera. Här har vi ytterligare ett exempel, om inte på bristande insyn, så i alla fall på behovet av förenkling.

3.6.1

EESK konstaterar att de frågor som ställs i punkt 2.4.1 och förslagen i punkt 2.4.4 faktiskt fått gehör genom att alla nu omfattas av en åtgärd som även om den var motiverad tidigare begränsades till en enda medlemsstat och inte hade något bestämt slutdatum. Vi noterar också att den generella korrigeringsmekanismen har förvandlat begreppet ”en för tung budgetbörda” till en matematisk-redovisningsteknisk strategi, som å enda sidan har den fördelen att den eliminerar subjektiva bedömningar och å den andra inte beaktar aspekter som skulle kunna beskrivas som ”kvasi-kvalitativa”; utöver per capita-inkomst, konkurrenskraft, nivån på den sociala tryggheten och den svarta ekonomin. Om det å andra sidan är riktigt att inte enbart siffror avspeglar den verkliga situationen i ett land skulle en generell regel som beaktar externa bedömningselement riskera att införa subjektiva aspekter som inte är förenliga med kraven på insyn. Det återstår bara att acceptera den generella korrigeringsmekanismen som den är, i full vetskap om att den inte alltid kommer att leda till optimala resultat.

3.6.2

Artikel 4.1 är positiv såtillvida att den avskaffar medlemsstaternas direkta bidrag för att täcka korrigeringsbeloppet genom att bidragen slussas via gemenskapsbudgeten. Detta skulle innebära slutet på ett system som inte på något sätt är logiskt och i varje fall saknar insyn. Kommissionens rapport innehåller en mängd inte alltid lättbegripliga beräkningar och synpunkter som underlättar förståelsen av beslutförslagets räckvidd. En av de upplysningar som hjälper till att förstå den generella korrigeringsmekanismens räckvidd är att den beräknade årliga volymen på bruttokorrigeringarna med ett tröskelvärde på –0,35 % av BNI skulle uppgå till 7 miljarder euro brutto. Tillämpningen av den generella korrigeringsmekanismen parallellt med ändringen av finansieringssystemet innebär enligt kommissionen att korrigeringsnivån inom det nuvarande systemet”inte kan bli helt exakt”. I och med att systemet och de föreslagna parametrarna antas, kommer kommissionens beräkningar att ge kvantitativa resultat som återges i jämförande tabeller för olika alternativ som kommer att föreläggas medlemsstaterna för bedömning och beslut. EESK har inte tillräcklig information för att kommentera detta komplexa område.

3.6.3

EESK vill också framhålla två synpunkter som skulle kunna äventyra den generella korrigeringsmekanismen. Först och främst är mekanismen stelbent och har inga tidsgränser. I sammanhanget påpekas att det är riskabelt att upprätta regler som bygger på aktuella förhållanden som kan förändras radikalt i framtiden. Som exempel kan nämnas stabilitets- och tillväxtpakten. För det andra vore det måhända irrationellt att ålägga medlemsstaterna bidrag som senare ändras genom ”korrigeringar” som i insynens namn snarare borde kallas ”återbetalningar”.

3.6.4

EESK påminner slutligen om att kommittén i ett nyligen antaget yttrande (8) är mycket förbehållsam till en institutionalisering av den generella korrigeringsmekanismen. Vi frågar oss emellertid om det inte vore på sin plats att radikalt ändra begreppet ”korrigering” genom att låta den generella korrigeringsmekanismen bli en integrerad del av bidragskriterierna. De kriterier som föreslagits för den generella korrigeringsmekanismen borde närmare bestämt ingå i beräkningen av bidragen. Kommissionen har i praktiken redan antagit detta förfarande, som borde institutionaliseras tillsammans med en klausul för periodisk översyn, exempelvis vart sjunde år.

3.7

Artikel 4.2 a: ”Förenade kungarikets” korrigering: Denna punkt innehåller övergångsbestämmelser enligt vilka Storbritannien utöver rätt till korrigering enligt punkt 4.1 får behålla ”Fontainebleaurättigheterna” fram till 2011 enligt en sjunkande skala: 2 miljarder euro 2008, 1,5 miljarder 2009, 1 miljard 2010 och 0,5 miljarder 2011. Dessa utbetalningar skulle frikopplas från den generella korrigeringsmekanismen och i praktiken fortsätta att finansieras enligt de nu gällande bestämmelserna, enligt vilka Storbritannien inte deltar i finansieringen, och Tysklands, Nederländernas, Österrikes och Sveriges andelar av kostnaden skulle reduceras till 25 % av deras normala andel (se punkterna 2.4.3 och 2.4.4). Enligt kommissionen bör dessa bestämmelser, i fyra avtagande steg, mildra de ekonomiska konsekvenserna för Storbritannien av den nya generella korrigeringsmekanismen. Under de senaste åren (1997–2003) har Storbritannien fått en nettokorrigering på i genomsnitt 4,5 miljarder euro per år, medan landet med den generella korrigeringsmekanismen förväntas få i genomsnitt 2,1 miljarder euro årligen. De föreslagna övergångsbestämmelserna innebär att det totala genomsnittliga beloppet (Fontainebleau plus korrigeringsmekanismen) uppgår till 3,1 miljarder per år.

3.7.1

Den föreslagna bestämmelsen är uppenbarligen resultatet av en rad olika faktorer: beaktande av tidigare förhållanden, krav på insyn och politisk opportunism. Det är förvisso inte första gången som undantag från gemensamma regler införs: Anslutningsfördrag, både nya och gamla, är ett bevis på detta. För utomstående observatörer och sådana som inte är direkt berörda kan det vara svårt att acceptera dessa bestämmelser, men den verklighet vi alla måste leva i kanske kan förmå beslutsfattarna att presentera balanserade lösningar som framför allt är öppna för insyn och välgrundade. Utöver kompromissen mellan den ”skäliga ersättning” och den solidaritet som nämns i punkt 1.3.1 bör förhandlarna visa prov på en politisk fingertoppskänsla som beaktar den politiska opinionen i EU och särskilt opinionen i de nya medlemsstaterna.

3.8

Artikel 4.2 b: infasning av den generella korrigeringsmekanismen: De bestämmelser som inrättar den generella korrigeringsmekanismen bör få en gradvis tillämpning: Den högsta återbetalningssatsen på 66 % som nämns i artikel 4.1 (se punkt 3.6) skall tillämpas först från och med 2011. Det år den introduceras, 2008, skulle den ligga på 33 % för att därefter stiga till 50 % 2009 och 2010 och till sist uppnå sin slutliga nivå året därpå. Kommissionen påpekar att denna åtgärd är nödvändig ”för att kompensera för de ökade kostnader som följer av de föreslagna extra korrigeringsbeloppen till Storbritannien, och på så sätt begränsa de totala kostnaderna under övergångsperioden”. Detta är en tydlig indikation på de svårigheter som EU kämpar med, och det vore brottsligt att dölja dem för medborgarna. EESK vill åter med eftertryck framhålla synpunkterna i punkt 3.7.1.

3.9

Artikel 5: redovisning av korrigeringarna: Kostnaden för korrigeringarna skall bäras av samtliga medlemsstater i proportion till deras andel av unionens samlade BNI. Korrigeringar skall beviljas den medlemsstat som har rätt till dem genom att dess betalningar till budgeten reduceras, medan den kostnad som bärs av alla medlemsstater skall adderas till deras betalningar som fastställs utifrån en procentsats av summan av alla medlemsstaters BNI. EESK har ingen särskild kommentar till detta. När mekanismen väl är införd kan den inte tillämpas på annat sätt.

3.10

Artiklarna 6, 7 och 8: de icke-redovisningsmässiga förfarandena rörande egna medel: Inte heller dessa bestämmelser föranleder några särskilda kommentarer eftersom de ligger i linje med de allmänna principerna för offentlig redovisning: förbud mot öronmärkning av intäkter för särskilda utgifter, överföring av överskott till efterföljande år, former för uppbörd av egna medel.

3.11

Artikel 9: ändring av systemet för egna medel: Om denna artikel godkänns åtar sig kommissionen att införa direkta skattebaserade egna medel med verkan från och med den 1 januari 2014.

3.11.1

I den ovannämnda rapporten om finansiering av unionen (9) behandlas denna fråga i detalj. Sammanfattningsvis vill kommissionen föreslå en radikal minskning av de BNI-grundade medlen och ersätta dem med en motsvarande höjning av de skattebaserade medlen. Extremt kortfattat – och därmed mycket förenklat – kommer tre alternativ i fråga: en skatt på energiförbrukning, en mervärdesskatteavgift baserad på faktiska och inte statistiska intäkter samt en bolagsskatt. Att delvis ersätta den fjärde resursen med ett ”skattesystem” skulle enligt kommissionen (punkt 4.1.1.1 i rapporten) få fördelen att EU:s synlighet gentemot medborgarna ökar och att en direkt koppling till dem skapas. Med det nuvarande systemet, som huvudsakligen vilar på den fjärde resursen, tenderar medlemsstaterna, och särskilt nettobidragsgivarna, att bedöma EU:s politikinsatser och initiativ uteslutande utifrån sina egna nationella anslag och ägnar föga uppmärksamhet åt huvudinnehållet i gemenskapspolitiken, och riskerar därmed att underskatta dess ”mervärde”.

3.11.2

EESK upprepar sina synpunkter på rapporten, som förtjänar särskild uppmärksamhet, men som enligt kommittén är preliminär och behöver diskuteras ytterligare. Kommittén vill inte beröra de tre skattealternativen i föregående punkt (varav det första genast ser ut att kunna förkastas (10)) men vill uppmärksamma den kommentar från kommissionen som nämns i föregående punkt och som tydliggör motiveringen i artikel 9. Kommittén menar att en ”europeisk” beskattning av medborgarna som bygger på övertygelsen att detta skulle närma dem till EU och att unionens synlighet skulle öka, skulle kunna få precis motsatt effekt. Kommissionens kritik av medlemsstaternas hållning – som EESK delar – skulle följdriktigt även kunna gälla medborgarna.

3.11.3

EESK noterar att kommissionen inte tänker föreslå höjda skatter, utan snarare tydligt ange för skattebetalarna vilken del av skatterna som är avsedd för nationella skattesystem och vilken som skall gå till unionens finansiering. Trots denna precisering är kommittén fortfarande tveksam. Om å ena sidan en explicit hänvisning till en ”europeisk skatt” skulle kunna bidra till ökad insyn utan att leda till en ökning av skattebetalarnas totala börda, kan man å andra sidan inte bortse från att vissa medborgare i olika länder är motståndare till det ”europeiska” idealet, eller i varje fall inte har tillräcklig information om det. En ”europeisk skatt” skulle – även om det är oförskyllt – kunna spä på de kritiska argumenten.

3.12

I föregående punkt sammanfattas EESK:s kommentarer till kommissionens dokument, men inför en framtida översyn av frågan vi vill ändå framföra ytterligare en reflexion till beslutsfattarna. En strategi med lösningar som ökar insynen och är enkla att tillämpa skulle enligt EESK kunna bestå av följande element:

Ett bruttobidrag baserat på BNI per invånare: EESK har redan tagit upp denna punkt i yttrandet om ”Kommissionens meddelande till Europaparlamentet och rådet – Bygga en gemensam framtid: Politiska utmaningar och budgetmedel i ett utvidgat EU 2007–2013” (11).

Ett nettobidrag beräknat på bruttobidraget och korrigerat efter den generella korrigeringsmekanismen, som på så sätt skulle ingå direkt i bidragsmekanismen utan att kräva återbetalningar eller justeringar i efterskott.

Även om en sådan strategi säkert skulle behöva finslipas och justeras ytterligare, skulle den ha fördelen att ständigt avspegla det rådande läget i varje land, utan att bidragssystemet skulle behöva ses över.

4.   Avslutande kommentarer

4.1

EESK är medveten om att de slutgiltiga besluten, som säkerligen kommer att påverkas av politiska hänsyn, skall fattas av medlemsstaterna. Det är i egenskap av företrädare för det civila samhället, dvs. de människor som slutligen kommer att bära skattebördan för EU-budgeten, som kommittén lägger fram sina synpunkter och förslag i förhoppningen om att dessa kommer att beaktas.

4.2

Det civila samhället, och i slutändan de europeiska medborgarna, vill påpeka att mekanismen för bidrag till unionens egna medel inte bara är tämligen okänd utan framför allt saknar insyn. En generell korrigeringsmekanism i form av återbetalning av redan inbetalade bidrag på bekostnad inte av gemenskapsbudgeten utan av de övriga medlemsstaterna skulle vara ännu svårare att genomblicka. Om man verkligen vill ”närma medborgarna till EU”, måste medlemsstaterna vara medvetna om sitt ansvar vad gäller det mål som gång efter annan har framförts och åberopats, nämligen att kommunikation måste bygga på ett klart och tydligt språk. Denna uppgift åvilar de enskilda nationella regeringarna snarare än kommissionen. Det är de enda som kan kommunicera med de egna medborgarna genom att de känner till deras mentalitet och behov. EU:s trovärdighet är kort sagt de enskilda nationella myndigheternas specifika ansvar.

4.3

Om de ovannämnda villkoren uppfylls skulle förslaget att skapa ett bidragssystem som bygger på en ”europeisk” beskattning kunna vara förnuftigt. I annat fall framstår den föreslagna mekanismen som minst sagt förhastad.

Bryssel den 12 maj 2005

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordföranden

Anne-Marie SIGMUND


(1)  EGT L 253, 7.10.2000, s. 42.

(2)  KOM(2004) 505 slutlig.

(3)  KOM(2004) 505 slutlig, vol. II.

(4)  Se tabell 1, s. 3 i kommissionens dokument KOM(2004) 501 slutlig.

(5)  Se tabell nr 4 i ovannämnda kommissionsdokument.

(6)  KOM(2004) 505 slutlig.

(7)  KOM(2004) 505 slutlig.

(8)  EESK:s yttrande om ”Kommissionens meddelande till Europaparlamentet och rådet – Bygga en gemensam framtid: Politiska utmaningar och budgetmedel i ett utvidgat EU 2007–2013”, EUT C 74, 23.3.2005, s. 32, punkt 5.5.1.

(9)  KOM(2004) 505 slutlig, 14.7.2004.

(10)  En energiskatt är anakronistisk såväl i dagens läge som vad gäller den framtida utvecklingen (se EESK:s yttrande om ”Skattepolitiken i Europeiska unionen - Prioriteringar för de kommande åren”, EGT C 48, 21.2.2002, punkt 3.1.2.1.1. Med avseende på en energiskatt till skydd för miljön har kommittén vid upprepade tillfällen påpekat att ”ett införande av ekologiskt motiverade skatter och avgifter inte får leda till att de europeiska företagens konkurrenskraft hotas eller att antalet arbetsplatser i synnerhet i energikrävande branscher minskar”.).

(11)  EUT C 74, 23.3.2005, s. 32, punkt 5.5.


BILAGA

Följande ändringsförslags avslogs under debatten:

Punkt 3.1.1.1

Stryk punkten.

Motivering

Beräkningen av tullintäkterna och kostnaderna för tullväsendet kvarstår även om det inte ingår i EU:s egna medel. Eftersom handelspolitiken är en politik delegerad till EU är det naturligt att alla delar av den ingår i EU:s politik, inklusive tulluppbörden och tullintäkterna.

Röstningsresultat:

Röster för: 38

Röster emot: 51

Nedlagda röster: 18