Förslag till RÅDETS RAMBESLUT om vissa rättssäkerhetsgarantier i brottmål i Europeiska unionen {SEK(2004) 491}

(framlagt av kommissionen)

MOTIVERING

1. Inledning

1. Syftet med detta förslag till rambeslut är att fastställa miniminormer för vissa rättssäkerhetsgarantier som skall gälla i brottmål i hela Europeiska unionen.

2. I artikel 6 i Fördraget om Europeiska unionen föreskrivs att unionen skall respektera de grundläggande rättigheterna, såsom de garanteras i Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, och såsom de följer av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner. Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna undertecknades och proklamerades högtidligen av Europeiska kommissionen, rådet och Europaparlamentet i december 2000.

3. I slutsatserna från Europeiska rådets möte i Tammerfors 1999 [1] angavs att principen om ömsesidigt erkännande borde bli en hörnsten i det rättsliga samarbetet, men det klargjordes samtidigt att ömsesidigt erkännande "... samt en nödvändig tillnärmning av lagstiftningen skulle underlätta [...] det rättsliga skyddet av enskildas rättigheter" [2]. Europeiska rådet uppmanade också rådet och kommissionen att gå vidare med åtgärder för att underlätta tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande, samtidigt som medlemsstaternas grundläggande rättsprinciper respekteras [3].

[1] 15-16 oktober 1999.

[2] Slutsats 33.

[3] Slutsats 37.

4. I kommissionens meddelande till rådet och Europaparlamentet av den 26 juli 2000 om ömsesidigt erkännande av slutgiltiga avgöranden i brottmål [4] angavs att det därför måste "garanteras att behandlingen av misstänkta och rätten till försvar inte försämras av att principerna [om ömsesidigt erkännande] tillämpas, utan att förfarandet till och med bidrar till ökad rättssäkerhet."

[4] KOM(2000) 495 slutlig, 29.7.2000.

5. Detta bekräftades i det åtgärdsprogram för genomförande av principen om ömsesidigt erkännande av domar i brottmål [5] (nedan kallat åtgärdsprogrammet) som har antagits av rådet och kommissionen. I programmet påpekades att omfattningen av ömsesidigt erkännande hänger nära samman med "förekomsten av och innehållet i vissa parametrar som är avgörande för dess effektivitet".

[5] EGT C 12, 15.1.2001, s. 10.

6. Dessa parametrar inbegriper "[m]ekanismer till skydd för (...) de misstänktas rättigheter" (parameter 3) och "[f]astställande av nödvändiga gemensamma miniminormer för att underlätta tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande" (parameter 4). Detta förslag till rambeslut är ett uttryck för det fastslagna målet att stärka skyddet av personers rättigheter.

7. Förslaget syftar till att stärka misstänktas och tilltalades rättigheter i allmänhet. Ett likvärdigt skydd för misstänkta och tilltalade i hela unionen genom införande av dessa gemensamma miniminormer skulle underlätta tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande på det sätt som anges i avsnitt 5, "Principen om ömsesidigt erkännande", nedan. Det var i samband med stats- och regeringschefernas överläggningar i Tammerfors som man konstaterade att "nödvändig tillnärmning" borde ske.

8. Samtidigt som rambeslutet syftar till att stärka rätten till en rättvis rättegång i allmänhet, kommer det också att ha till effekt att garantera ett rimligt skydd för i synnerhet utländska misstänkta och tilltalade [6], eftersom flera av bestämmelserna är särskilt avsedda för dem. Antalet utländska tilltalade ökar på grund av flera olika faktorer (ökad rörlighet i arbetslivet, fler människor som semestrar i utlandet, förändrade migrationsmönster samt ökat antal asylsökande, flyktingar och fördrivna personer i unionen etc.), och detta kommer att fortsätta. Under senare år har medvetandet ökat om den allvarliga gränsöverskridande brottsligheten; brottslig verksamhet riktad mot Europeiska unionens finansiella intressen har en gränsöverskridande karaktär. EG-fördraget gör det möjligt för människor att "fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier" [7]. Statistik visar att omkring 6 miljoner EU-medborgare är bosatta i en annan medlemsstat än ursprungsmedlemsstaten [8]. Logiskt sett kommer antalet migranter som blir inblandade i brottmål att öka med det ökande utövandet av rätten till fri rörlighet och bosättning. Det är medlemsstaterna som ansvarar för att se till att EU-medborgare behandlas på rätt sätt om de skulle hamna inför domstol i ett brottmål i en annan medlemsstat än sin egen.

[6] Med "utländska misstänkta och tilltalade" avses personer som inte är medborgare i det land där de anhålls. Det finns ytterligare en uppdelning som måste beaktas: vissa utlänningar är EU-medborgare från en annan medlemsstat, medan andra är medborgare i tredje land. Om inte annat anges så spelar det med avseende på detta förslag ingen roll vilken av dessa kategorier de tillhör.

[7] Artikel 18 i EG-fördraget.

[8] Källa: i Eurostats migrationsstatistik för 1998, 1999 och 2000 anges antalet EU-medborgare som är bosatta i en annan medlemsstat än ursprungsmedlemsstaten uppgå till 5 900 000.

2. Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna

9. Alla medlemsstater har straffrättssystem som uppfyller kraven i artikel 5 (rätten till frihet och säkerhet) och artikel 6 (rätten till en rättvis rättegång) i konventionen om de mänskliga rättigheterna, och använder sig av en rad rättssäkerhetsgarantier. Syftet här är inte att upprepa innehållet i människorättskonventionen, utan att främja en viss standard i tillämpningen. Detta kan åstadkommas genom att man får medlemsstaterna att enas om en unionsövergripande modell för en "rättvis rättegång".

10. Antalet fall där talan väcks vid Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna och den rättspraxis som emanerar från denna domstol visar att efterlevnaden av konventionen inte är universell. Antalet fall där talan väcks ökar från år till år [9], och Europadomstolen är gravt överbelastad [10]. Antalet ärenden växte med över 500 % under 1993-2000. Bättre information om rättssäkerhetsgarantier skulle ge ökade kunskaper om vilka rättigheter som gäller hos alla aktörer i de straffrättsliga systemen och underlätta efterlevnaden av de relevanta bestämmelserna.

[9] Rapport från Evaluation Group to the Committee of Ministers on the European Court of Human Rights (EG(2001)1 av den 27 september 2001.

[10] Förord till den rapport från som det hänvisas till i fotnot 9.

11. Detta förslag till rambeslut tar upp vissa rättigheter som identifierats som grundläggande. Många av dessa finns redan i en eller annan form i medlemsstaternas straffrättsliga system. Till dessa rättigheter hör rätten till rättshjälp och rätten att förstå innebörden av och grunden för anklagelsen, som i sin tur ligger till grund för rätten till översättning av handlingar och tillgång till en tolk i de fall den tilltalade inte förstår rättegångsspråket. Även om det är lämpligt att varje medlemsstat beslutar om sitt eget straffrättsliga system, bör skillnaderna beträffande dessa grundläggande rättssäkerhetsgarantier minimeras.

3. Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna

12. Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna undertecknades och proklamerades högtidligen av Europeiska kommissionen, rådet och Europaparlamentet i december 2000 [11]. Stadgan omfattar de medborgerliga, politiska, ekonomiska och sociala rättigheter som tillkommer EU-medborgarna och sammanfattar de konstitutionella traditioner och internationella åtaganden som är gemensamma för medlemsstaterna. Betydelsefullt är att stadgan bekräftar att Europeiska unionen är en politisk gemenskap och inte endast en ekonomisk organisation. Stadgan föreskriver vidare att de grundläggande rättigheterna skall vara grunden för all europeisk lagstiftning.

[11] Stadgetexten finns på följande webbadress: : http://www.europarl.eu.int/charter/ default_sv.htm.

13. I kapitlet "Rättskipning" (artiklarna 47-50) fastställs att var och en har rätt till en rättvis rättegång (artikel 47) och att var och en som har anklagats [för en lagöverträdelse] skall garanteras respekt för rätten till försvar (artikel 48). Bestämmelserna tar upp presumtionen att en åtalad är oskyldig tills motsatsen bevisats, legalitetsprincipen ("inget brott utan lag, inget straff utan lag") och proportionalitetsprincipen (proportionalitet mellan brott och straff). Principen om att ingen skall åtalas och dömas två gånger för samma brott (ne bis in idem) utsträcks till att gälla hela EU.

14. Detta förslag har utformats i människorättskonventionens anda. Det bidrar till definitionen av "rättvis rättegång" och fastställandet av gemensamma normer för "rätten till ett försvar", och därigenom till att främja en likvärdig behandling vid rättegångar i hela EU.

4. Bakgrund till kommissionens rambeslut

15. I enlighet med slutsatserna från Tammerfors har kommissionen vidtagit nödvändiga åtgärder för att genomföra åtgärdsprogrammet om ömsesidigt erkännande och därvid tagit hänsyn till relevanta parametrar. I inledningen till åtgärdsprogrammet påpekas att omfattningen av det ömsesidiga erkännandet hänger nära samman med förekomsten av och innehållet i vissa parametrar som är avgörande för dess effektivitet. För att kunna beakta parametrarna 3 och 4, som nämns i punkt 6 ovan, var det nödvändigt att överväga möjligheterna att vidta åtgärder för rättssäkerhetsgarantier på EU-nivå. Kommissionen lät frågan gå på remiss och utförde en utvidgad konsekvensanalys.

16. I februari 2003 lade kommissionen fram en grönbok om rättssäkerhetsgarantier för misstänkta och tilltalade i brottmål i Europeiska unionen [12]. I grönboken konstaterades att alla EU-medlemsstater har undertecknat den traktat som i första hand fastställer dessa grundnormer, nämligen Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Det gäller även samtliga kandidatländer, så förutsättningarna för att skapa ömsesidigt förtroende finns redan. Det klargjordes dock samtidigt att skillnader i tillämpningen hittills hade legat i vägen för ömsesidigt förtroende och tillit, och att det för att komma till rätta med problemet är motiverat att EU vidtar åtgärder för rättssäkerhetsgarantier i enlighet med artikel 31 i EU-fördraget.

[12] KOM(2003) 75 slutlig, 19.2.2003.

17. Kommissionen mottog 78 skriftliga svar på frågorna i grönboken [13], samt en rad e-postmeddelanden, telefonsamtal och andra reaktioner. De allra flesta som svarade stödde kommissionens förslag om att fastställa miniminormer för rättssäkerhetsgarantier. Många välkomnade förslagen, men ansåg samtidigt att de inte var tillräckligt långtgående [14]. Av medlemsstaterna svarade Irland, Luxemburg, Österrike, Förenade kungariket, Nederländerna, Finland, Danmark Tyskland, Sverige och Frankrike genom antingen sitt justitieministerium eller något annat regeringsorgan. Synpunkterna från dessa organ sträckte sig från stöd [15] till motstånd [16]. Även de nya medlemsstaterna deltog i samrådet. Slovakien och Republiken Tjeckien svarade på frågorna i grönboken och företrädare från alla de nya medlemsstaterna deltog i bilaterala och andra möten.

[13] De skriftliga svaren finns tillgängliga på GD RIF:s webbplats:

[14] Till dem som kom med positiva reaktioner hörde bland annat Amnesty International: "AI welcomes any measures taken which aim to ensure the implementation of existing obligations of Member States under international human rights treaties and ensure the highest possible standards for the protection of human rights, including the rights to fair trial, and do not risk weakening existing standards or practice to the lowest common denominator". Law Society of England and Wales: "The Law Society welcomes the publication of the Green Paper, which we consider an important step in developing mutual trust between member states in the protections of individuals". Den franska kassationsdomstolen: "This type of initiative seems particularly appropriate insofar as it is part of the creation of a real European area of justice. It is even more interesting because it is capable of giving people greater confidence in the different European legal systems, by harmonising procedural safeguards". Kritiken från Liberty (vars svar i princip var positivt) var typisk för många av invändningarna på vissa punkter: It is a weakness of this Green Paper that it does not address certain critical rights, namely the right to bail; the right to have evidence handled fairly; symmetry in sentencing; double jeopardy; and trials in absentia".

[15] Som ett exempel på stöd följer ett yttrande från det finska justitieministeriet: "As regards the areas proposed in the Green Paper, Finland supports minimum Union-level standards on the right to legal assistance, the right to interpretation and translation assistance, and the Letter of Rights. It is particularly important to ensure that these rights are catered for at a sufficiently early stage, i.e. right from the moment the suspect is apprehended or at the latest by the time he/she starts to be questioned".

[16] För en negativ bedömning, se svaren från Minister for Justice, Equality and Law Reform i Irland: "[t]he Green Paper [...]seeks to introduce obligations which would apply internally in each Member State. This is outside the scope of article 31 and breaches the principle of subsidiarity".

18. I juni 2003 höll kommissionen en offentlig utfrågning om rättssäkerhetsgarantier. Alla som hade svarat på frågorna i grönboken eller uttryckt intresse inbjöds att närvara och komma med synpunkter muntligen. Dessutom uppmanades alla medlemsstater att sända en företrädare. Vid utfrågningen framkom ett tämligen stort stöd för kommissionens förslag från rättstillämpare och icke-statliga organisationer. Medlemsstaternas företrädare var splittrade i sitt stöd. Slovakien och Tjeckien sände observatörer. De medlemsstater som vänder sig emot idén åberopar (1) subsidiaritetsprincipen, (2) farhågor om den rättsliga grunden och (3) en oro för att gemensamma miniminormer skulle kunna leda till en generell sänkning av standarden som skäl för sitt motstånd, samt (4) argumentet att gemensamma miniminormer redan har fastställts i människorättskonventionen. Slutligen (5) uttrycktes farhågor om att det skulle tekniskt svårt att genomföra dessa förslag.

19. Kommissionen anser för det första att endast åtgärder på EU-nivå är tillräckligt effektiva för att garantera gemensamma normer på detta område. Hittills har medlemsstaterna respekterat principen om rättvis rättegång, som i huvudsak härrör från människorättskonventionen, på nationell nivå. Detta har lett till skillnader när det gäller vilka skyddsnivåer som tillämpas i olika medlemsstater. Det har också lett till spekulationer om nivån i andra medlemsstater och vid några tillfällen har det förekommit anklagelser om brister i en medlemsstats straffrättsliga system i en annan medlemsstats press och andra medier. Detta problem skulle lösas om miniminormer infördes. Normer kan per definition endast vara gemensamma om de fastställs av medlemsstaterna i samverkan, så det är inte möjligt uppnå gemensamma normer om man endast förlitar sig på åtgärder på nationell nivå.

20. Vad gäller den rättsliga grunden åberopar sig kommissionen på artikel 31.1 i Fördraget om Europeiska unionen. I artikel 31.1 föreskrivs att EU kan utforma gemensamma insatser för att säkerställa förenlighet mellan regler när detta är nödvändigt för att förbättra samarbetet. Rättsligt samarbete, och särskilt ömsesidigt erkännande, förutsätter förenliga regler. Därför inbegriper parametrarna i programmet för ömsesidigt erkännande "[m]ekanismer till skydd för (...) de misstänktas rättigheter" (parameter 3) och "[f]astställande av nödvändiga gemensamma miniminormer för att underlätta tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande" (parameter 4).

21. Det finns inga skäl för farhågorna att gemensamma normer kommer att leda till en standardsänkning. Det står medlemsstaterna fritt att ha så förmånliga regler de vill, så länge de följer den överenskomna miniminivån. Vidare framgår det klart av bestämmelsen i artikel 17 om bevarande av skyddsnivån att ingenting i rambeslutet kan tolkas som en "begränsning av eller ett avsteg från" några befintliga rättigheter. Förslaget gäller gemensamma miniminormer. Det är otänkbart att medlemsstater, som enligt artikel 6.2 i EU-fördraget är bundna att respektera grundläggande rättigheter, skulle använda detta som grund för att sänka standarden när de egna bestämmelserna är förmånligare än vad EU-rätten föreskriver.

22. Vad gäller den fjärde punkten visar kommissionen undersökningar och samråd samt Europadomstolens rättspraxis att människorättskonventionen tillämpas på mycket olika sätt i medlemsstaterna och att det förekommer många överträdelser av denna konvention. Dessa skillnader inverkar negativt på det gemensamma skyddet av rättssäkerhetsgarantier i unionen, äventyrar det ömsesidiga förtroendet och hindrar en effektiv tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande. Vidare är kommissionens mål att genom detta rambeslut göra den praktiska tillämpningen av rättigheterna i människorättskonventionen mer effektiv och öppen, så att alla som är involverade i det straffrättsliga systemet får en ökad medvetenhet om dessa rättigheter, inte bara tilltalade, utan även poliser, jurister, översättare och tolkar samt alla andra aktörer inom det straffrättsliga systemet. Detta borde leda till en bättre efterlevnad av människorättskonventionen.

23. Vad slutligen gäller de tekniska svårigheterna och kostnaderna vill vi hävda att förslaget i slutändan inte skulle leda till orimliga kostnader för medlemsstaterna, eftersom bestämmelserna i huvudsak är en bekräftelse av redan befintliga bestämmelser i människorättskonventionen och relevant rättspraxis.

24. Kommissionen har konstaterat att det bästa sättet att få åtgärderna i åtgärdsprogrammet att fungera väl är att komplettera dem med gemensamma miniminormer på relevanta områden. I ett första skede föreslås miniminormer på följande områden:

- Möjligheterna att få juridisk rådgivning, både före och efter en rättegång.

- Tillgången till kostnadsfri tolkning och översättning.

- Garantier för att personer som inte är kapabla att förstå eller följa ärendets gång får nödvändigt stöd.

- Rätt för utländska misstänkta att meddela sig med bland annat konsulära myndigheter.

- Information till misstänkta om deras rättigheter (rättighetsinformation).

Beslutet att i detta inledande skede lägga fram förslag om dessa fem rättigheter fattades eftersom de har särskild betydelse i samband med frågan om ömsesidigt erkännande. De har nämligen ett gränsöverskridande inslag som inte förekommer hos andra rättssäkerhetsgarantier, bortsett från rätten till frigivning mot borgen, som kommer att tas upp separat i en grönbok längre fram. En utländsk tilltalad behöver i allmänhet en tolk och kan även behöva konsulärt bistånd. Det är också mindre sannolikt att han eller hon känner till sina rättigheter i det land där han eller hon gripits och därmed skulle rättighetsinformation på det egna språket vara till desto större hjälp. Alla misstänkta är i en starkare ställning om de har en advokat, och en person som har en advokat har större möjligheter att försvara sina rättigheter, eftersom det då finns någon som är bekant med dessa och kan kontrollera om de respekteras. Därför var det viktigt att ha med rätten till juridisk rådgivning. Personer som inte är kapabla att förstå eller följa ärendets gång och som behöver visas lämplig hänsyn är en särskild kategori av tilltalade som kräver ett starkare skydd. Detta är ett uttryck för principen om att det skall råda en rättvis balans mellan parterna i en rättegång.

25. Vi vill på nytt påpeka att detta utkast till rambeslut är ett första steg och att andra åtgärder planeras under de kommande åren. Det finns ingen avsikt att framställa dessa fem rättigheter som viktigare än andra. Det är bara så att de har mer direkt relevans för ömsesidigt erkännande och de problem som hittills har givit sig till känna i diskussionen om åtgärder för ömsesidigt erkännande. Kommissionen har redan börjat undersöka behovet av garantier för korrekt bevishantering i EU. Även de rättigheter som hänger samman med presumtionen att en åtalad är oskyldig tills motsatsen bevisats (inklusive rätten att tiga, rätten att inte röja sig själv och reglerna om bevisbördan) kommer att undersökas. Kommissionens första utvärdering av detta redan påbörjade arbete kommer att offentliggöras under 2004.

5. Principen om ömsesidigt erkännande

26. Vid Europeiska rådets möte i Tammerfors i oktober 1999 nåddes enighet om att principen om ömsesidigt erkännande skulle vara en hörnsten i det rättsliga samarbetet i såväl civil- som straffrättsliga frågor. Ömsesidigt erkännande betyder att även om en annan stat inte behandlar en viss fråga på samma sätt eller ens på ett liknande sätt som ens egen stat, är slutresultatet sådant att det kan anses vara ekvivalent, eller likvärdigt, med ett beslut av ens egen stat [17].

[17] KOM(2000) 495 slutlig, 29.7.2000, s. 4.

27. Europeiska rådet uppmanade också rådet och kommissionen att senast i december 2000 anta åtgärdsprogrammet för genomförande av principen om ömsesidigt erkännande av domar i brottmål [18].

[18] EGT C 12, 15.1.2001, s. 10.

28. Åtgärdsprogrammet består av 24 områden som anses lämpliga för ömsesidigt erkännande. Vissa av dessa kommer att slås samman så att till sist mellan 15 och 20 förslag kommer att läggas fram i programmet. Det första instrumentet som antogs om ömsesidigt erkännande i straffrättsliga frågor är rådets rambeslut av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna [19]. Detta följdes av ett rambeslut om verkställighet i Europeiska unionen av beslut om frysning av egendom eller bevismaterial [20], och kommer att följas av åtgärder om beslut om förverkande, bötesstraff och överlämnande av bevis och kriminalregister. Om dessa åtgärder och övriga förslag som följer av åtgärdsprogrammet skall kunna genomföras med framgång, måste ömsesidigt erkännande välkomnas i medlemsstaterna, inte bara på statlig och politisk nivå, utan också av dem som kommer att ansvara för den löpande tillämpningen av åtgärderna. Ömsesidigt erkännande kan bara fungera effektivt i en anda av tillit, varigenom inte endast de rättsliga myndigheterna utan alla aktörer i den straffrättsliga processen likställer beslut av rättsliga myndigheter i andra medlemsstater med beslut som fattats i den egna staten och inte ifrågasätter deras dömande verksamhet och deras respekt för rätten till rättvisa rättegångar. Detta är viktigt för att den allmänna synen på ömsesidigt erkännande skall kunna påverkas positiv riktning och omfatta "inte bara förtroende för innehållet i den andra partens bestämmelser, utan också för tillämpningen av dem" [21].

[19] EGT L 190, 18.7.2002, s. 1.

[20] Rådets rambeslut 2003/577/RIF av den 22 juli 2003 om verkställighet i Europeiska unionen av beslut om frysning av egendom eller bevismaterial, EGT L 196, 2.8.2003, s. 45.

[21] KOM(2000) 495 slutlig, 29.7.2000, s. 4.

29. Alla medlemsstater är parter i Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna, vilket ibland framhävs som en tillräcklig grund för ömsesidigt förtroende. Erfarenheten visar dock att det trots allt inte alltid finns tillräckligt förtroende för andra medlemsstaters straffrättsliga system, fastän de alla har undertecknat människorättskonventionen [22]. Detta förslag till rambeslut är ett indirekt erkännande av att förtroendet brister, då det erbjuder en mekanism för att stärka det ömsesidiga förtroendet. Frågan blir av ännu större betydelse när det måste finnas förtroende mellan 25 medlemsstater eller fler.

[22] Till exempel i Förenade kungariket konstaterade High Court i sin dom av den 27 juni 2002 i målet R v. Secretary of State ex parte Ramda, att Frankrikes status som signatär av Människorättskonventionen inte kunde ses som en fullgod invändning mot den påstådda bristen på rättssäkerhet i den aktuella rättegången. I sin dom av den 16 maj 2003 i målet Irastorza Dorronsoro vägrade Cour d'Appel i Pau (Frankrike) att bifalla en spansk begäran om utlämning på den grunden att det fanns misstankar om att en medåtalad hade blivit "torterad" av spanska poliser.

30. De föreslagna rättigheterna kommer att bidra till att öka det ömsesidiga förtroendet och därigenom stärka alla former av ömsesidigt erkännande på det straffrättsliga området. Fortsatt utvärdering och övervakning kommer, om det visar sig att normerna följs och det sker förbättringar på områden som för närvarande vållar bekymmer, att bidra till att stärka detta förtroende.

6. Särskilda bestämmelser

6.1. Rätt till juridisk rådgivning

31. Under remissperioden granskade kommissionen skillnaderna i medlemsstaternas system. Reglerna om tillgång till juridiska ombud och hur tilldelningen av sådana ombud skall organiseras skiljer sig från en medlemsstat till en annan.

32. I detta rambeslut föreslås EU-övergripande mekanismer för att ge misstänkta tillgång till juridisk rådgivning från en kvalificerad advokat så snabbt som möjligt. För närvarande föreskriver vissa medlemsstater att tillgången till rådgivning skall vara begränsad, att den misstänkte under en inledande period inte har tillgång till en advokat eller att det inte är möjligt att ha en advokat närvarande under polisförhören. Vissa medlemsstater saknar ett formellt system för att erbjuda tillgång till advokat 24 timmar om dygnet, vilket innebär att personer som grips nattetid eller under helger förnekas advokat, åtminstone tillfälligt. Det föreslås att juridisk rådgivning skall vara en rättighet genom hela brottmålsförfarandet, definierat som alla förfaranden som äger rum i Europeiska unionen och som syftar till att avgöra om en person är skyldig eller oskyldig till att ha begått ett brott eller för att besluta om följderna av ett erkännande av ett brott.

33. Misstänkta som hör till någon av de kategorier av personer som inte förstår eller kan följa ärendets gång, eller är underåriga eller föremål för en europeisk arresteringsorder eller en begäran om utlämning eller något annat överlämnandeförfarande bör ges tillgång till juridisk rådgivning. Detta påverkar inte en persons rätt att sköta sitt eget försvar. Medlemsstaterna bör stå för kostnaderna för juridisk rådgivning i sådana fall då dessa utgör en alltför stor börda för den misstänkte eller personer som står under hans eller hennes försörjningsansvar.

34. Det föreslås också att medlemsstaterna skall införa ett system för tillhandahållande av en ersättare om den ursprungligen förordnade advokaten inte utför sin uppgift på ett tillfredsställande sätt.

6.2. Rätt till kostnadsfri tolkning och översättning

35. I artikel 6.3 i människorättskonventionen föreskrivs att en misstänkt skall ha rätt att utan kostnad bistås av tolk, om han inte förstår det språk som används i domstolen. Av Europadomstolens rättspraxis [23] framgår att den tilltalade har rätt till översättning av alla handlingar av relevans i förfarandet.

[23] Kamasinski mot Österrike (dom av den 19 december 1989, serie A, nr 168), punkt 74.

36. Kommissionens efterforskningar visade att även om medlemsstaterna var medvetna om denna skyldighet i teorin, så uppfylldes den inte i verkligheten. Under polisförhör fanns det inte alltid en kvalificerad tolk närvarande. Ibland användes lekmän med vissa kunskaper i den tilltalades språk. Det fanns begränsningar i översättningen av handlingar för den tilltalades räkning. Trots att det av artikel 6.3 e tydligt framgår att det är en skyldighet att utan kostnad tillhandahålla en tolk för tilltalade som inte förstår eller talar det språk som används i domstolen, tycktes tolkarna ibland finnas där för domaren och/eller åklagaren, snarare än för den tilltalade. I vissa fall tolkades inte domarens eller åklagarens yttranden för de tilltalade och tolkens roll var begränsad till tolkning av domarens direkta frågor till den tilltalade och dennes svar på domarens frågor, i stället för att fungera som en garanti för att den tilltalade kunde förstå ärendets gång.

37. Kommissionen konstaterade också att vissa medlemsstater hade svårigheter att rekrytera tillräckligt många domstolstolkar och -översättare. I vissa medlemsstater har yrket som offentlig domstolstolk/ -översättare officiell status, med utbildning på nationell nivå, registrering, auktorisering och fortlöpande fortbildning. Så är dock inte fallet i alla medlemsstater. Yrket har inte särskilt hög status. Översättare och tolkar kan vara dåligt betalda och sakna sociala förmåner (som sjukersättning och pensionsförmåner). De tenderar också att klaga över att inte har tillräcklig kontakt med sina kolleger i den juridiska yrkesvärlden.

38. Kommissionen kommer att fortsätta att undersöka dessa frågor i hopp om att finna en lösning. Det är mycket viktigt att det finns tillräckligt många översättare och tolkar för att täcka behoven för utländska tilltalade [24].

[24] Se fotnot 6 om utländska tilltalade.

6.3. Personer som inte kan förstå eller följa ärendets gång

39. Vissa tilltalade är på grund av sin ålder eller sitt fysiska, psykiska eller känslomässiga tillstånd i en svagare position än gemene man när det gäller att kunna förstå eller följa ärendets gång. Dessa personer behöver särskild uppmärksamhet för att garantera att deras rättigheter tas tillvara och skydda dem mot felaktiga domslut.

40. Tjänstemän vid brottsbekämpande myndigheter och domstolar bör få ökad medvetenhet om de problem som drabbar personer som inte kan förstå eller följa ärendets gång. De bör vara skyldiga att kontrollera om den misstänkte eller tilltalade behöver visas särskild hänsyn och, om så är fallet, vidta nödvändiga åtgärder för att så sker.

41. Formen för denna hänsyn kommer att variera beroende på situationen. Till exempel bör barn ha en förälder eller annan lämplig vuxen närvarande vid förhör, och personer i behov av medicinsk hjälp bör få träffa en läkare etc. Även om det inte går att täcka in alla tänkbara situationer i en rättsakt som denna, måste medlemsstaterna se till att deras straffrättsliga system ger utrymme att visa särskild hänsyn mot de misstänkta och tilltalade som är särskilt utsatta.

6.4. Rätten att kommunicera

42. En person som frihetsberövats bör ha rätt att informera familjemedlemmar, personer som kan likställas med familjemedlemmar och eventuella arbetsgivare om den uppkomna situationen. Detta kan uppnås genom att information meddelas på den frihetsberövade personens vägnar, om det skulle bedömas som nödvändigt för att bevara bevisning.

43. Om den frihetsberövade personen inte är medborgare i det berörda landet, kan det vara lämpligt att informera hemlandets konsulära myndigheter. Utländska misstänkta och tilltalade är en sårbar grupp som är lätt att identifiera. Personer ur denna kategori behöver ibland extra skydd. Av 1963 års Wienkonvention om konsulära förbindelser följer således att utlänningar som grips eller frihetsberövas skall ha rätt att informera sitt hemlands konsulat om frihetsberövandet och motta besök från konsulära tjänstemän.

44. Utländska medborgare kan vägra att träffa en konsulär tjänsteman som företräder hemlandet om de exempelvis är asylsökande eller flyktingar som flyr förföljelse i hemlandet. Personer som faller inom denna kategori kan i stället kontakta företrädare från en erkänd internationell människorättsorganisation.

6.5. Skriftlig information om vilka rättigheter som gäller (rättighetsinformation)

45. Det är inte alltid som misstänkta, eller ens de polistjänstemän som förhör dem, känner vilka rättigheter som gäller. Om misstänkta verkligen kände till sina rättigheter redan vid gripandet, skulle det förekomma färre anklagelser om felaktiga domslut och brott mot människorättskonventionen. Ett enkelt och billigt sätt att garantera tillräckliga kunskaper är ställa krav på medlemsstaterna att utforma ett kortfattat skriftligt meddelande ("rättighetsinformation") och föreskriva att alla misstänkta skall erhålla detta meddelande på ett språk som de förstår, vid tidigast möjliga tillfälle och framför allt innan något förhör inleds.

6.6. Utvärdering och övervakning

46. Eftersom principen om ömsesidigt erkännande endast kan genomföras effektivt om det finns ömsesidigt förtroende, och eftersom miniminormer kommer att påverka förtroendet positivt, är det viktigt att gemensamt överenskomna normer respekteras. Miniminormerna bör följas på en påvisbart hög nivå. För att varje medlemsstat skall kunna förvissa sig om i vilken grad andra medlemsstater följer normerna, måste det finnas någon form av utvärdering.

47. Det ömsesidiga förtroendet måste vara något mer än en känsla av tillit mellan medlemsstaternas myndigheter. Det måste också förankras i medvetandet hos advokater, brottsbekämpande personal, domstolstjänstemän och alla de som regelbundet fattar beslut baserade på principen om ömsesidigt erkännande. Detta kan inte uppnås över en natt, och kanske inte alls om det inte finns pålitliga metoder för att utvärdera hur miniminormerna följs i Europeiska unionen som helhet. Utvärdering och övervakning bör ske regelbundet och fortlöpande och resultaten bör göras tillgängliga. Detta kommer att leda till ett system som gör det möjligt att se till att normerna följs och som garanterar att både förbättringar och/eller försämringar kommer till andra medlemsstaters och de Europeiska institutionernas kännedom.

48. Som ansvarig för att lägga fram förslag [25] bör kommissionen, inom ramen för sin normala övervakning av att rambeslut genomförs korrekt i medlemsstaterna [26], samordna utvärderingen och övervakningen. Medlemsstaterna bör tillhandahålla nödvändiga uppgifter som kommissionen kan kontrollera. Kommissionen kommer om det behövs delegera analysen av uppgifter till ett utomstående organ, till exempel en expertgrupp.

[25] Artikel 34.2 i Fördraget om Europeiska unionen.

[26] Normal praxis efter antagande av ett rambeslut är att medlemsstaterna sänder kommissionen uppgifter om sin genomförandelagstiftning, varpå kommissionen sammanställer en rapport om genomförandet som översänds till rådet.

7. Rättslig grund

49. Den rättsliga grunden för detta förslag är artikel 31 i Fördraget om Europeiska unionen, i dess ändrade lydelse enligt Nice-fördraget. Bestämmelsen avser gemensamma insatser rörande straffrättsligt samarbete.

50. I artikel 31.1 c i EU-fördraget föreskrivs "säkerställande av förenlighet mellan tillämpliga regler i medlemsstaterna när detta är nödvändigt för att förbättra [det straffrättsliga samarbetet]". Förenlighet kan uppnås bland annat om man genomdriver en viss tillnärmning av minimikraven när det gäller rättssäkerhetsgarantier i medlemsstaterna och därigenom stärker det ömsesidiga förtroendet.

51. Kommissionen anser att detta förslag fungerar som ett nödvändigt komplement till de åtgärder för ömsesidigt erkännande som har utformats för att öka effektiviteten i lagföringen. En samling gemensamt antagna rättssäkerhetsgarantier som säkerställer likvärdig behandling av misstänkta i hela EU bör göra det möjligt att tillämpa rättsliga samarbetsåtgärder så effektivt som möjligt, särskilt sådana som rör utlämning eller överlämnande av bevisning till en annan medlemsstat. Eventuell tvekan från myndigheterna i en medlemsstat att överlämna en medborgare till de rättsliga myndigheterna i en annan medlemsstat skulle kunna överbryggas på detta sätt.

8. Kommentarer till de enskilda artiklarna

52. Könsneutralitet: "han" och "hon" används ofta i texten för att hänvisa till den misstänkte eller den misstänktes advokat. Syftet är att skapa en könsneutral text.

Artikel 1 - Rättssäkerhetsgarantiernas tillämpningsområde

53. I denna artikel anges rambeslutets tillämpningsområde. Rambeslutet är tillämpligt på alla personer som misstänks för brott och som är föremål för förfaranden för att avgöra om de verkligen har begått ett brott, för att besluta om följderna av ett erkännande av ett brott eller för att fälla avgörande vid ett överklagande av en brottmålsdom. Det görs ingen åtskillnad mellan EU-medborgare och tredjelandsmedborgare, eftersom bättre skydd för någon av dessa grupper skulle kunna leda till kritik om diskriminering som skulle undergräva målet att öka medlemsstaternas förtroende för varandras straffrättsliga system.

54. Eftersom Europadomstolen rättspraxis har klargjort att personer som förhörs om brott men som ännu inte har åtalats bör omfattas av artikel 6 i människorättskonventionen, bör även personer som grips eller frihetsberövas i samband med en anklagelse om brott omfattas av denna bestämmelse. Dessa rättigheter börjar att gälla från den tidpunkt då personen i fråga informeras om att han eller hon misstänks för ett brott (det vill säga vid gripandet eller när den misstänkte inte längre är fri att lämna polisens förvar).

Artikel 2 - Rätt till juridisk rådgivning

55. Denna artikel tar upp den grundläggande rätten för misstänkta att erhålla juridisk rådgivning. Juridisk rådgivning skall tillhandahållas utan dröjsmål. Det är viktigt att en misstänkt kan erhålla juridisk rådgivning innan vederbörande besvarar några frågor och råkar säga något som han eller hon ångrar utan att förstå de rättsliga följderna.

Artikel 3 - Skyldighet att tillhandahålla juridisk rådgivning

56. Av artikel 6.3 c i människorättskonventionen följer att en misstänkt har rätt att försvara sig personligen, vilket innebär att han eller hon kan vägra att låta sig representeras av en advokat. Trots denna rätt är det under vissa omständigheter särskilt önskvärt att den misstänkte erhåller juridisk rådgivning. Dessa omständigheter anges i punkt 3 och inbegriper fall där den misstänkte hålls häktad inför rättegång, eller har åtalats för ett brott där de sakliga eller rättsliga omständigheterna är särskilt komplicerade (i synnerhet om i en medlemsstat ett straff på mer än ett års fängelse gäller för brottet), eller är föremål för en europeisk arresteringsorder eller en begäran om utlämning eller något annat överlämnandeförfarande, eller är underårig, eller förefaller att inte kunna förstå eller följa ärendets gång på grund av sin ålder eller sitt psykiska, fysiska eller känslomässiga tillstånd. Enligt denna bestämmelse skall medlemsstaterna göra allt de kan för att se till att i synnerhet dessa personer får juridisk rådgivning.

Artikel 4 - Skyldighet att se till att den juridiska rådgivningen är effektiv

57. I denna artikel föreskrivs att medlemsstaterna skall se till att den rådgivning som ges verkligen är effektiv.

58. I en strävan att bevara effektiviteten har kommissionen valt att specificera att juridisk rådgivning endast får ges av advokater som motsvarar definitionen i artikel 1.2 a i direktiv 98/5 EG [27]. Om den juridiska rådgivning som erbjuds inte är verkningsfull är medlemsstaterna skyldiga att tillhandahålla ett alternativ [28]. Denna rätt, som härrör från artikel 6.3 c i människorättskonventionen, har klargjorts i Europadomstolens rättspraxis (till exempel Artico mot Italien).

[27] Rådets och Europaparlamentets direktiv nr 98/5/EG av den 16 februari 1998.

[28] Artico mot Italien, dom av den 13 maj 1980, series A, nr 37.

59. Eftersom den misstänkte inte alltid kan bedöma om den juridiska rådgivning som ges verkligen är effektiv bör det åligga medlemsstaterna att ha ett system som gör det möjligt att kontrollera den saken.

Artikel 5 - Rätt till kostnadsfri juridisk rådgivning

60. I denna artikel föreskrivs att i de fall där artikel 3 är tillämplig skall juridisk rådgivning tillhandahållas den misstänkte kostnadsfritt om kostnaderna för sådan rådgivning skulle innebära orimliga ekonomiska uppoffringar för den misstänkte själv eller de personer som han eller hon har försörjningsansvar för. Medlemsstaterna måste ha en mekanism för att bedöma om den misstänkte har de tillgångar som krävs för att betala för juridisk rådgivning. Enligt Europadomstolens rättspraxis behöver den tilltalade inte bevisa utom allt rimligt tvivel att han saknar tillräckliga medel för att betala för sitt försvar (Pakelli mot Tyskland [29]). Medlemsstaterna bör följa dessa riktlinjer från Europadomstolen vid sin bedömning av den berörda personens tillgångar.

[29] Pakelli mot Tyskland, dom av den 25 april 1983, serie A, nr 64, punkt 34.

61. I denna artikel föreskrivs att juridisk rådgivning bör vara kostnadsfri om den berörda personens tillgångar understiger en viss miniminivå. Vissa medlemsstater använder sig av en tillgångsprövning för att avgöra om den tilltalade saknar tillräckliga medel för att betala för sitt försvar. Andra tillhandahåller juridiskt rådgivning utan kostnad för alla, med motiveringen att ett system med tillgångsprövning kostar mycket att administrera och att en del av kostnaderna under vissa omständigheter kan återkrävas från den tilltalade. Medlemsstaterna får använda det system som de finner mest kostnadseffektivt förutsatt att kostnadsfri juridisk rådgivning tillhandahålls när det ligger i rättvisans intresse.

Artikel 6 - Rätt till kostnadsfri tolkning

62. Biträde från en tolk eller översättare skall tillhandahållas den misstänkte utan kostnad. Denna rättighet har fastslagits i Europadomstolens rättspraxis. I målet Luedicke, Belkacem och Koç mot Tyskland ansåg Europadomstolen att det av artikel 6.3 b i Europakonventionen följer att rätten för envar som inte talar eller förstår domstolsspråket att erhålla kostnadsfritt bistånd av en tolk, utan krav på återbetalning i efterhand [30], måste respekteras. I målet Kamasinski mot Österrike [31] ansåg Europadomstolen vidare att principen om rätt till översättning och tolkning även omfattar översättning av handlingar.

[30] Luedicke, Belkacem och Koç mot Tyskland - dom av den 28 november 1978, serie A, nr 29, punkt 46.

[31] Kamasinski mot Österrike (se ovan).

63. Medlemsstaterna är skyldiga att tillhandahålla en tolk så snart det har framkommit att den misstänkte inte förstår rättegångsspråket. Denna rättighet utsträcker sig till alla polisförhör, möten mellan den misstänkte och dennes advokat och, sedan åtal väckts, tillfällen när den berörda personen måste inställa sig personligen vid domstolen. Av Europadomstolen rättspraxis framgår det klart att skyldigheten att tillhandahålla en tolk, som föreskrivs i människorättskonventionen, inte alltid följs [32]. I artikel 6 i rambeslutet fastställs denna rättighet, samtidigt som det påpekas att rättigheten gäller under hela rättegången.

[32] Ett tydligt exempel på detta är målet Cuscani mot Förenade kungariket - dom av den 24 september 2002. Den aktuella domstolen hade föreslagit att den tilltalades bror skulle stå för tolkningen, vilket ansågs strida mot artikel 6 i konventionen.

64. Denna artikel omfattar även personer med hör- eller talsvårigheter. I artikel 6.3 i människorättskonventionen föreskrivs att var och en som blivit anklagad för brott har rätt att underrättas om innebörden av och grunden för anklagelsen mot honom. Den anklagade skall också ha rätt att bistås av tolk om han inte förstår eller talar det språk som används i domstolen. Detta gäller även hörselskadade tilltalade och personer med hör- eller talsvårigheter. Bristfällig kommunikation kan påverka en hörselskadad persons möjligheter att få en rättvis behandling i förhörssituationer. Det påverkar även hans eller hennes möjligheter att få en rättvis rättegång. Medlemsstaterna måste därför se till att polisstationer och domstolar kan tillhandahålla kvalificerad teckenspråkstolkning för döva misstänkta. Då bristfällig tolkning kan få så allvarliga konsekvenser är det viktigt att endast kvalificerade och erfarna teckentolkar utses för tolkning vid rättegångar och polisförhör.

65. Vissa hörselskadade personer behöver bistånd av någon som behärskar läppläsning. Sådana personer kan kommunicera med hörselskadade som inte behärskar teckenspråket, men som i stället är goda läppläsare. Även denna situation tas upp som ett alternativ i artikeln.

Artikel 7 - Rätt till kostnadsfri översättning av relevanta handlingar

66. Det finns en rätt till översättning av relevant material, men denna rätt är inte obegränsad. Europadomstolen har konstaterat att artikel 6.3 e inte innebär ett krav på skriftlig översättning av all skriftlig bevisning eller alla officiella handlingar i rättegången. Endast handlingar som den tilltalade behöver förstå för att kunna få en rättvis rättegång måste översättas [33]. Bestämmelserna om hur mycket material som skall översättas varierar från en medlemsstat till en annan och efter målens natur. Dessa skillnader kan godtas så länge rättegången förblir "rättvis". Det bör vara försvarsadvokatens uppgift att begära översättning av de handlingar som han eller hon anser nödvändiga utöver vad som tillhandahålls av domstolen. Eftersom försvarsupplägget huvudsakligen är en fråga mellan den tilltalade och dennes advokat, är försvarsadvokaten mest lämpad att bedöma vilka handlingar som är nödvändiga. Följaktligen föreskrivs i denna artikel att det är den behöriga myndigheten som avgör vilka handlingar som skall tillhandahållas i översättning, men att den misstänktes advokat har rätt att begära översättning av ytterligare handlingar.

[33] Kamasinski mot Österrike (se ovan), punkt 74.

Artikel 8 - Korrekt översättning och tolkning

67. Översättningen och tolkningen måste vara på en sådan nivå att den misstänkte kan förstå innebörden av och grunden för anklagelsen mot honom.

68. Medlemsstaterna måste se till att det i deras rättsväsende finns ett system som gör det möjligt för advokater, domare, tilltalade eller andra som är involverade i brottmål och som blir varse att den nödvändiga tolkningsnivån inte har uppnåtts av en viss tolk eller i ett visst mål att rapportera om detta så att en ny översättare eller tolk kan tillhandahållas.

Artikel 9 - Inspelning av rättegången

69. Den nivå som krävs enligt människorättskonventionen är att tolkningen måste göra det möjligt för den tilltalade att faktiskt delta i rättegången. Om denne sedan vänder sig till Europadomstolen på den grunden att tolkningen varit bristfällig och hindrat hans eller hennes faktiska deltagande i rättegången, är det viktigt att ha en metod för att kontrollera tolkningen. Medlemsstaterna är därför skyldiga att se till att det finns en inspelning, om tvist skull uppstå om nivån på tolkningen.

70. Syftet med denna bestämmelse är att ha en metod för att kontrollera att tolkningen varit korrekt och inte att ifrågasätta de straffrättsliga förfarandena ur någon annan synvinkel, något som skulle kunna leda till särbehandling av misstänkta som behöver tolkning. Inspelningarna får därför bara användas för detta enda syfte.

Artikel 10 - Rätt till särskild hänsyn

71. I denna artikel föreskrivs att medlemsstaterna skall se till att en person som inte kan förstå eller följa ärendets gång på grund av sin ålder eller sitt mentala, fysiska eller känslomässiga tillstånd visas den särskilda hänsyn som kan krävas, till exempel sjukvård eller, om det gäller barn, närvaro av en förälder. Skyldigheten att visa särskild hänsyn gäller under hela det rättsliga förfarandet. Denna stärkta skyldighet att visa särskild hänsyn syftar till att främja rättvisa rättegångar och undvika att domar blir felaktiga på grund av den tilltalades särskilda utsatthet. Det har vid samråd och i svaren på frågorna i grönboken framgått att det är svårt att avgränsa denna kategori av misstänkta. Minimikravet bör vara att tjänstemän vid de brottsbekämpande myndigheterna frågar sig själva om den misstänkte kan förstå eller följa ärendets gång, med hänsyn till hans eller hennes ålder eller psykiska, fysiska eller känslomässiga tillstånd. Eventuella åtgärder som vidtas som en följd av denna rätt bör noteras skriftligt i akten.

Artikel 11 - Rättigheter för misstänkta som är berättigade till särskild hänsyn

72. I denna artikel anges vilka åtgärder som skall vidtas i enlighet med artikel 10. För att kontrollera att de korrekta förfarandena har följts när poliser, åklagare m.fl. förhört personer som inte kan följa eller förstå ärendets gång, måste medlemsstaterna se till att det görs en ljud- eller videoupptagning av eventuella förhör inför rättegången. En part som vid en eventuell tvist begär en kopia av upptagningen skall erhålla en sådan.

73. Den misstänkte skall erhålla sjukvård vid behov.

74. En misstänkt som är berättigad till särskild hänsyn bör om det är skäligt tillåtas att ha en lämplig tredje person närvarande under polisförhöret, som en ytterligare garanti för att det rättsliga förfarandet verkligen är rättvist.

Artikel 12 - Rätt att kommunicera

75. I denna artikel föreskrivs att en häktad person skall ha rätt att informera familjemedlemmar, personer som kan likställas med familjemedlemmar och eventuella arbetsgivare utan dröjsmål.

76. Här föreslås att kommunikationen sker via andra kanaler, exempelvis konsulära myndigheter eller en internationell människorättsorganisation, om direkt kommunikation skulle vara olämplig.

Artikel 13 - Rätt att kommunicera med konsulära myndigheter

77. Denna artikel tar upp rätten att kommunicera med konsulära myndigheter. Medlemsstaterna åläggs att se till att alla frihetsberövade utlänningar kan underrätta sitt hemlands konsulära myndigheter om frihetsberövandet om de så önskar.

78. Om den frihetsberövade inte vill ha något bistånd från hemlandets konsulära myndigheter, skall han eller hon ha rätt till bistånd från en internationell människorättsorganisation. Om inte de enskilda medlemsstaterna beslutar annat skall Internationella rödakorskommittén anses som den lämpligaste internationella människorättsorganisationen för denna typ av bistånd. Besök hos frihetsberövade ingår i kommitténs officiella verksamhet [34]. Medlemsstaterna uppmanas att fastställa vilka internationella människorättsorganisationer de erkänner, så att begreppet "erkänd internationell människorättsorganisation" kan användas korrekt och för att hindra inblandning av organisationer som inte har godkänts av den berörda medlemsstaten.

[34] Utdrag ur Internationella rödakorskommitténs årsrapport 2002: "[In 2002] ICRC delegates visited 448,063 detainees held in 2,007 places of detention in more than 75 countries. Of this number, 26,727 detainees were registered and visited in 2002 for the first time. A total of 47,205 detention certificates were issued. Detainees who were not individually monitored but nevertheless benefited from ICRC assistance are included in the total number visited."

79. Medlemsstaterna har en skyldighet gentemot varaktigt bosatta utländska medborgare, i synnerhet om de är flyktingar. En person som flytt från den sittande regimen i sitt hemland kan vara benägen att avböja bistånd från det landets konsulära myndigheter. Flyktingar måste kunna kontakta företrädare för andra stater som har åtagit sig att se efter deras intressen [35] eller en internationell människorättsorganisation för denna typ av bistånd [36]. Här föreslås att rätten till konsulärt bistånd utsträcks till varaktigt bosatta medborgare i den sändande staten, särskilt om de kan åberopa flyktingstatus. Medlemsstaterna skall se till att denna typ av bistånd finns tillgängligt för den misstänkte.

[35] Bestämmelse 38 i miniminormerna för behandling av frihetsberövade, antagna 1955 av FN-konferensen om förebyggande av brott och behandlingen av lagöverträdare: Prisoners who are nationals of States without diplomatic or consular representation in the country and refugees or stateless persons shall be allowed similar facilities to communicate with the diplomatic representative of the State which takes charge of their interests or any national or international authority whose task it is to protect such persons."

[36] Princip 16 i FN:s principer till skydd av alla personer som är under någon form av frihetsberövande (Body of Principles), som antogs av FN:s generalförsamling 1988: "If a detained or imprisoned person is a foreigner, he shall also be promptly informed of his right to communicate by appropriate means with [...] the representative of the competent international organisation, if he is a refugee or is otherwise under the protection of an intergovernmental organisation."

Artikel 14 - Skyldighet att skriftligen informera misstänkta om deras rättigheter - rättighetsinformation

80. I artikel 14 anges att medlemsstaterna är skyldiga att se till att alla frihetsberövade eller gripna informeras om sina grundläggande rättigheter genom ett skriftligt meddelande om dessa rättigheter. Rättighetsinformationen bör hållas tillgänglig på de officiella gemenskapsspråken, antingen i pappersform eller på dator så att den kan skrivas ut vid behov. Medlemsstaterna får själva bedöma vilka behov det finns att ha översättningar till språk som är vanligt förekommande på plats i lokalerna, och behöriga myndigheter är bäst lämpade att avgöra vilka dessa språk är. Kommissionen föreslår att misstänkta erhåller denna rättighetsinformation så snart som möjligt efter gripandet. Idealiskt sett undertecknas rättighetsinformationen av både den berörda polistjänstemannen och den misstänkte, som bevis på att informationen har erbjudits, överlämnats och mottagits. Kommissionen är dock medveten om att misstänkta kan känna tvekan inför att underteckna något på polisstationen. Rättighetsinformationen bör finnas i dubbla exemplar; en (undertecknad) kopia som behålls av polistjänstemannen och en (undertecknad) kopia som behålls av den misstänkte. En anteckning om att rättighetsinformation har erbjudits och om huruvida den misstänkte har gått med på att underteckna den bör föras in i protokollet.

81. Bilaga A innehåller ett förslag till gemensam utformning av rättighetsinformationen. På meddelandet anges vilken språkversion det är fråga om, så att den misstänkte kan få informationen på ett språk han eller hon förstår. Därefter anges den grundläggande rätten till juridisk rådgivning, tolkning, särskild uppmärksamhet och konsulärt bistånd, i skäliga fall, i form av punkter som skall fyllas i av medlemsstaterna.

Artikel 15- Utvärdering och övervakning av rambeslutets effektivitet

82. Det är mycket viktigt att detta rambesluts effektivitet utvärderas och övervakas fullständigt. Bortsett från rapportering om huruvida bestämmelserna genomförs korrekt i nationell lagstiftning, föreslår kommissionen regelbunden övervakning. Detta är särskilt viktigt i fråga om lagstiftning som medför rättigheter, eftersom dessa rättigheter är meningslösa om de inte genomförs i praktiken. Endast regelbunden övervakning kan visa om rambeslutet följs till fullo. Om rambeslutet skall nå det uppställda målet att stärka det ömsesidiga förtroendet måste det dessutom finnas offentliga och kontrollerbara statistiska uppgifter och rapporter som visar att rättigheterna respekteras, så att observatörer i andra medlemsstater (inte bara regeringsanknutna sådana, utan även advokater, akademiker och icke-statliga organisationer) kan vara övertygade om att rätten till en rättvis rättegång respekteras i vart och ett av de nationella systemen. Utvärderingen och övervakningen bör utföras under kommissionens tillsyn. Ett oberoende team kan anlitas för genomförandet av nödvändig efterforskning och analys.

83. I sin resolution av den 5 juli 2001 om situationen vad gäller de grundläggande rättigheterna i Europeiska unionen rekommenderade Europaparlamentet att det skulle inrättas ett nätverk bestående av juridiskt sakkunniga på området för mänskliga rättigheter och yrkesverksamma jurister från var och en av medlemsstaterna, för att garantera en hög nivå av sakkunskap och göra det möjligt för parlamentet att få en bedömning av genomförandet av var och en av de rättigheter som föreskrivs bland annat i stadgan om de grundläggande rättigheterna, med hänsyn till utvecklingen av den nationella lagstiftningen, EG-domstolens och Europadomstolens rättspraxis och eventuell relevant rättspraxis vid medlemsstaternas nationella och konstitutionella domstolar [37]. Ett nätverk av oberoende experter på området för grundläggande rättigheter har upprättats. Nätverket lade fram sin första rapport den 31 mars 2003. Bland dess uppgifter ingår att utarbeta en årlig rapport om situationen vad gäller de grundläggande rättigheterna i Europeiska unionen. I samband med detta undersöker det i vilken mån artiklarna 47 och 48 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna [38] följs. I artikel 47 i stadgan föreskrivs följande: "Var och en har rätt att inom skälig tid få sin sak prövad i en rättvis och offentlig rättegång och inför en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag." Var och en skall ha möjlighet att erhålla rådgivning, låta sig försvaras och företrädas. Rättshjälp skall ges till personer som inte har tillräckliga medel, om denna hjälp är nödvändig för att ge dem en effektiv möjlighet att få sin sak prövad inför domstol." I artikel 48 i stadgan föreskrivs: "[...] Var och en som har blivit anklagad för en lagöverträdelse skall garanteras respekt för rätten till försvar."

[37] Europaparlamentets resolution om situationen när det gäller de grundläggande rättigheterna i Europeiska unionen (2000/2231(INI)).

[38] EGT C 364, 18.12.2000.

84. Det kunde vara lämpligt att utnyttja den utvärdering som nätverket genomfört beträffande artiklarna 47 och 48 i stadgan för att bedöma om detta kunde vara en lämplig lösning på längre sikt. Kommissionen kan dock komma att besluta sig för ett annat system för utvärdering och övervakning längre fram. Om nätverket skulle upphöra med sin verksamhet eller med att tillhandahålla de nödvändiga tjänsterna, eller om kommissionen skulle besluta sig för ett annat system för utvärdering och övervakning, kunde ett annat organ utses för att analysera de uppgifter som medlemsstaterna tillhandahåller i enlighet med rambeslutets bestämmelser.

85. Utvärderingen och övervakningen kommer att vara till fördel för alla medlemsstater. Den kommer att ge dem möjlighet att visa andra länder att de respekterar rätten till en rättvis rättegång och att övertyga de som genomför åtgärderna i programmet för ömsesidigt erkännande hos dem (om sådan övertygelse behövs) att det finns sådana garantier för rättvisa rättegångar också i andra medlemsstater. Utvärderingen skall ligga till grund för den allmänna bedömningen. Domstolsavgöranden kommer inte att granskas.

Artikel 16 - Skyldighet att samla in uppgifter

86. För att rambeslutets effektivitet skall kunna övervakas och för att den nödvändiga utvärderingen av i vilken mån rambeslutet följs skall kunna utföras, åläggs medlemsstaterna enligt artikel 16 en skyldighet samla in relevanta uppgifter som också måste analyseras för att det skall vara någon mening med det hela. Medlemsstaterna måste tillhandahålla relevant statistik om bland annat följande:

(a) Det totala antalet personer som förhörts i samband med en brottsutredning, antalet personer som åtalats för brott samt antalet fall där juridisk rådgivning givits och i hur många av dessa fall rådgivningen varit helt eller delvis kostnadsfri.

(b) Antalet personer som förhörts i samband med en brottsutredning, vilkas kunskaper i rättegångsspråket varit sådana att det krävts tolkning vid polisförhör. Det bör anges hur fördelningen mellan nationaliteter ser ut och hur många personer som behövt teckentolkning.

(c) Antalet personer som förhörts i samband med en brottsutredning, vilka varit utländska medborgare och för vilkas räkning konsulärt bistånd begärts. Antalet utländska misstänkta som vägrat ta emot konsulärt bistånd bör anges, liksom de misstänktas fördelning på nationaliteter.

(d) Antalet personer som åtalats och för vilkas räkning tolkningsbiträde begärts före eller under rättegången och/eller eventuell överprövning. Även fördelningen på nationaliteter och språk bör anges.

(e) Antalet personer som åtalats och för vilkas räkning biträde från en översättare begärts för översättning av handlingar före eller under rättegången och/eller eventuell överprövning. Även fördelningen på nationaliteter och språk bör anges. Antalet personer i behov av en teckentolk bör anges.

(f) Antalet personer som förhörts och/eller åtalats i förbindelse med ett brott, vilka bedömts vara oförmögna att förstå eller följa ärendets gång på grund av sin ålder eller sitt fysiska, psykiska eller känslomässiga tillstånd, samt statistik om vilken typ av särskild hänsyn som beviljats.

(g) Antalet meddelanden med rättighetsinformation som överlämnats till misstänkta och uppgifter om vilka språk de var utformade på.

Artikel 17 - Bevarande av skyddsnivån

87. Syftet med denna artikel är att garantera att rambeslutet inte leder till en sänkt standard i medlemsstaterna. Under samrådsfasen uttryckte företrädare för vissa medlemsstater oro för att detta skulle bli resultatet om man fastställer gemensamma miniminormer. Medlemsstaterna har full frihet att anta förmånligare normer än de som fastslås i rambeslutet.

Artikel 18 - Genomförande

88. I denna artikel föreskrivs att medlemsstaterna skall genomföra rambeslutet före den 1 januari 2006 och före den dagen även översända texten till de bestämmelser som införlivar rambeslutet med nationell lag till rådets generalsekretariat och kommissionen. Sex månader efter genomförandet skall kommissionen lägga fram en rapport för Europaparlamentet och rådet om i vilken utsträckning medlemsstaterna har vidtagit nödvändiga åtgärder för att följa detta rambeslut, om nödvändigt tillsammans med relevanta lagförslag.

Artikel 19 - Ikraftträdande

89. Här föreskrivs att rambeslutet träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Bilaga A - Standardutformning av rättighetsinformationen

90. I bilaga A finns en modell för den gemensamma utformningen av rättighetsinformationen. Som rubriker används de rättigheter som föreskrivs i detta rambeslut och som kommissionen anser vara grundläggande allmänna rättigheter som bör tillkomma en misstänkt vid gripandet (rätt till juridisk rådgivning, rätt till en tolk, rätt till särskild hänsyn i vissa fall, rätt till kommunikation med konsulära myndigheter för utlänningar).

2004/0113 (CNS)

Förslag till RÅDETS RAMBESLUT om vissa rättssäkerhetsgarantier i brottmål i Europeiska unionen

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA RAMBESLUT

med beaktande av Fördraget om Europeiska unionen, särskilt artikel 31.1 c i detta,

med beaktande av kommissionens förslag [39],

[39] EUT C ...

med beaktande av Europaparlamentets yttrande [40], och

[40] EUT C ...

av följande skäl:

(1) Europeiska unionen har uppställt som mål att skapa ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. Av slutsatserna från Europeiska rådets möte i Tammerfors den 15-16 oktober 1999, särskilt punkt 33 i dessa, framgår att principen om ömsesidigt erkännande bör bli en hörnsten i det rättsliga samarbetet på både det civilrättsliga och det straffrättsliga området.

(2) Den 29 november 2000 antog rådet i enlighet med slutsatserna från Tammerfors ett åtgärdsprogram för genomförande av principen om ömsesidigt erkännande i brottmål [41]. I inledningen till åtgärdsprogrammet anges att ömsesidigt samarbete bör göra det möjligt att förstärka samarbetet mellan medlemsstater, men också att förstärka skyddet av personers rättigheter [42].

[41] EGT C 12, 15.1.2001, s. 10.

[42] EGT C 12, 15.1.2001, s. 10.

(3) Genomförandet av principen om ömsesidigt erkännande av domar i brottmål förutsätter att medlemsstaterna har förtroende för varandras straffrättsliga system. Omfattningen av det ömsesidiga erkännandet hänger nära samman med förekomsten av och innehållet i vissa parametrar som är avgörande för dess effektivitet [43]. Dessa parametrar inkluderar "mekanismer till skydd för [...] de misstänktas rättigheter" (tredje parametern) och "nödvändiga gemensamma miniminormer för att underlätta tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande".

[43] EGT C 12, 15.1.2001, s. 10.

(4) Ömsesidigt erkännande kan bara fungera effektivt i en anda av tillit, där inte endast de rättsliga myndigheterna utan alla aktörer i den straffrättsliga processen likställer beslut av rättsliga myndigheter i andra medlemsstater med egna beslut och inte ifrågasätter deras dömande verksamhet och deras respekt för rätten till en rättvis rättegång. Detta är viktigt för att den allmänna synen på ömsesidigt erkännande skall kunna påverkas i positiv riktning och omfatta "inte bara förtroende för innehållet i den andra partens bestämmelser, utan också för tillämpningen av dem" [44].

[44] KOM(2000) 495 slutlig, 29.7.2000, s. 4.

(5) Alla medlemsstater är parter i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Erfarenheten visar dock att det trots behovet inte alltid finns tillräckligt förtroende för andra medlemsstaters straffrättsliga system, och detta trots att de alla har undertecknat människorättskonventionen. De föreslagna rättigheterna kommer att stärka det ömsesidiga förtroendet och därigenom skapa förutsättningar för en bättre tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande.

(6) Rådets rambeslut av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna [45] var den första konkreta lagstiftningsåtgärden för ömsesidigt erkännande på det straffrättsliga området. Detta följdes av ett rambeslut om verkställighet i Europeiska unionen av beslut om frysning av egendom eller bevismaterial [46], Andra åtgärder som planeras inom programmet rör beslut om förverkande, bötesstraff och överlämnande av bevis och kriminalregister.

[45] EGT L 190, 18.7.2002, s. 1.

[46] Rådets rambeslut 2003/577/RIF av den 22 juli 2003 om verkställighet i Europeiska unionen av beslut om frysning av egendom eller bevismaterial, EGT L 196, 2.8.2003, s. 45.

(7) Principen om ömsesidigt erkännande grundar sig på en hög grad av förtroende mellan medlemsstaterna. För att stärka detta förtroende föreskriver detta rambeslut vissa garantier för skydd av grundläggande rättigheter. Dessa garantier återspeglar medlemsstaternas traditioner när det gäller att följa bestämmelserna i människorättskonventionen.

(8) De föreslagna bestämmelserna är inte avsedda att påverka särskilda åtgärder mot vissa allvarliga och komplexa former av brott i medlemsstaternas lagstiftning, i synnerhet terrorism.

(9) I artikel 31.1 c i EU-fördraget föreskrivs "säkerställande av förenlighet mellan tillämpliga regler i medlemsstaterna när detta är nödvändigt för att förbättra [det straffrättsliga samarbetet]". Om gemensamma miniminormer tillämpas på grundläggande rättssäkerhetsgarantier i hela unionen, så kommer detta att leda till ökat förtroende för de straffrättsliga systemen i alla medlemsstater, vilket i sin tur kommer att leda till ett effektivare rättsligt samarbete i en anda av ömsesidigt förtroende.

(10) Fem områden har ansetts som lämpliga för tillämpning av gemensamma miniminormer i ett första skede. Dessa är: tillgång till rättsligt biträde, tillgång till tolkning och översättning, garantier för att personer i behov av särskild hänsyn på grund av att de inte kan följa ärendets gång verkligen visas sådan hänsyn, konsulärt bistånd till utländska frihetsberövade och skriftlig information till misstänkta och tilltalade om deras rättigheter.

(11) Detta åtgärdspaket garanterar att utländska misstänktas eller tilltalades rättigheter skyddas även om personen i fråga inte talar eller förstår domstolslandets språk eller saknar kunskaper om hur det straffrättsliga systemet fungerar. Säkerställandet av att utländska misstänkta och tilltalade behandlas korrekt kommer att ha den dubbla effekten att göra varje medlemsstat mer positivt inställd till andra medlemsstaters rättssystem och förbättra situationen för alla misstänkta och tilltalade i brottmål.

(12) Rätten till rättsligt biträde följer av artikel 6 i människorättskonventionen. Bestämmelserna i detta rambeslut innebär inte något åliggande för medlemsstaterna att gå längre än människorättskonventionen, utan anger endast gemensamma metoder för att följa artikel 6 i konventionen. Det klargörs vid vilken tidpunkt rätten till juridisk rådgivning börjar att gälla och under vilka omständigheter sådan rådgivning bör tillhandahållas kostnadsfritt. I vissa fall innebär kravet på en rättvis rättegång att den tilltalade bör erhålla juridisk rådgivning, oberoende av rätten att sköta sitt eget försvar. Detta anges i rambeslutet, tillsammans med en angivelse av vilka tilltalade som bör erhålla juridisk rådgivning, att juridisk rådgivning skall tillhandahållas av personer med lämpliga kvalifikationer och att kostnaderna för rådgivningen inte får utgöra en alltför stor börda för dessa tilltalade eller personer som står under hans eller hennes försörjningsansvar. Medlemsstaterna är därför skyldiga att se till deras straffrättsliga system helt eller delvis står för kostnaderna för den juridiska rådgivningen under sådana förhållanden.

(13) Även rätten till kostnadsfritt och korrekt språkligt bistånd i form av tolkning och översättning för utlänningar och, om så krävs, för personer som lider av hör- eller talsvårigheter följer av artikel 6 i människorättskonventionen. Bestämmelserna i detta rambeslut innebär inte något åliggande för medlemsstaterna att gå längre än människorättskonventionen, utan anger endast gemensamma metoder för att följa artikel 6 i denna konvention i överensstämmelse med Europadomstolens rättspraxis och för att kontrollera att den tolkning och översättning som tillhandahålls är korrekt.

(14) Skyldigheten att visa särskild hänsyn mot misstänkta som inte kan förstå eller följa ärendets gång är en förutsättning för en rättvis handläggning av brottmål. Om en misstänkt skulle befinna sig i en svag position på grund av sin ålder eller sitt mentala, fysiska eller känslomässiga tillstånd, kan åklagare, brottsbekämpare och domstolar hamna i ett överläge. Därför bör dessa myndigheter vara medvetna om eventuella faktorer som gör den misstänkte sårbar och vidta lämpliga åtgärder för att återställa balansen. Följaktligen har bestämmelserna i rambeslutet utformats för att förbättra ställningen för denna kategori genom att föreskriva vissa särskilda rättigheter.

(15) Frihetsberövade har enligt rambeslutet rätt att utan dröjsmål informera familjemedlemmar, personer som kan likställas med familjemedlemmar och eventuella arbetsgivare om frihetsberövandet, förutsatt att förfarandet inte riskeras genom förmedlingen av sådan information. Det föreskrivs också en rätt att kontakta relevanta konsulära myndigheter. Principiellt handlar det om den frihetsberövades rätt att ha kontakter med omvärlden.

(16) Rätten till konsulärt bistånd följer av artikel 36 i 1963 års Wienkonvention om konsulära förbindelser, där stater ges rätt att via sina konsulära tjänstemän hålla kontakt med egna medborgare. Enligt bestämmelserna i rambeslutet tillkommer denna rättighet EU-medborgaren, snarare än en stat. Detta torde bidra till ökad insyn och därigenom till större effektivitet. På längre sikt bör dock skapandet av ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, där det råder ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna, minska och slutligen undanröja behovet av konsulärt bistånd.

(17) Om misstänkta och tilltalade informeras skriftligen om sina grundläggande rättigheter, leder detta till rättvisare rättsliga förfaranden och bidrar i hög grad till att alla som misstänks eller åtalas för brott är medvetna om sina rättigheter. En person som inte känner till sina rättigheter har naturligtvis svårt att hävda dem. Skriftlig rättighetsinformation till alla misstänkta, i form av ett särskilt meddelande, kommer att råda bot på detta problem.

(18) Det behövs en mekanism för att utvärdera om rambeslutet fungerar effektivt. Medlemsstaterna bör därför samla in och sammanställa information i utvärderings- och övervakningssyfte. Kommissionen kommer att använda den insamlade informationen för att utarbeta rapporter som kommer att offentliggöras. Detta kommer att stärka det ömsesidiga förtroendet, då varje medlemsstat vet att andra medlemsstater respekterar rätten till en rättvis rättegång.

(19) Eftersom målet för den föreslagna åtgärden, nämligen att införa miniminormer för rättssäkerhetsgarantier i brottmål, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och de därför, på grund av åtgärdens omfattning eller verkningar, bättre kan uppnås på unionsnivå, kan rådet vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 2 i Fördraget om Europeiska unionen och artikel 5 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i den senare artikeln går beslutet inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(20) Detta rambeslut syftar till att stärka de grundläggande rättigheter och principer som erkänns såsom allmänna gemenskapsrättsliga principer, bland annat i artikel 6 i Fördraget om Europeiska unionen och artikel 47-50 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Det kan inte leda till motstridiga rättsliga tolkningar av de relevanta bestämmelserna i människorättskonventionen, eftersom hänvisningen till de grundläggande rättigheterna i artikel 6 i EU-fördraget med nödvändighet är betingad av hur dessa tolkas i Europadomstolens rättspraxis.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE

om vissa rättssäkerhetsgarantier i brottmål i Europeiska unionen.

Artikel 1

Rättssäkerhetsgarantiernas tillämpningsområde

1. Detta rambeslut innehåller bestämmelser om rättssäkerhetsgarantier som skall tillämpas i alla förfaranden som handläggs i Europeiska unionen i syfte att avgöra om en person har begått ett brott eller för att besluta om följderna av ett erkännande av ett brott. Även överklaganden i sådana förfaranden som anges ovan omfattas av rambeslutet.

Sådana förfaranden betecknas i fortsättningen som "brottmål".

2. Rättssäkerhetsgarantierna skall tillämpas på var och en som misstänks för brott (en misstänkt), från det att personen fråga underrättas av behöriga myndigheter i en medlemsstat om att han eller hon misstänks för brott och fram till dess att slutlig dom har fallit.

Artikel 2

Rätt till juridisk rådgivning

1. En misstänkt som så önskar skall ha rätt att utan dröjsmål erhålla juridisk rådgivning under hela brottmålsförfarandet.

2. En misstänkt skall ha rätt till juridisk rådgivning innan han eller hon besvarar några frågor med anknytning till anklagelsen.

Artikel 3

Skyldighet att tillhandahålla juridisk rådgivning

Utan att det påverkar en misstänkt persons rätt att vägra ta emot juridisk rådgivning och att företräda sig själv vid en rättegång, är det ett krav att vissa misstänkta skall erbjudas juridisk rådgivning för att garantera en rättvis rättegång. Medlemsstaterna skall följaktligen se till att juridisk rådgivning finns tillgänglig för varje misstänkt som

- hålls häktad i avvaktan på rättegång, eller

- anklagas formellt för ett brott där de sakliga eller rättsliga omständigheterna är särskilt komplicerade eller där påföljden är allvarlig, i synnerhet om det i en medlemsstat är föreskrivet fängelse i mer än ett år för brottet, eller

- är föremål för en europeisk arresteringsorder eller en begäran om utlämning eller något annat överlämnandeförfarande, eller

- är underårig, eller

- refaller oförmögen att förstå eller följa ärendets gång på grund av sin ålder eller sitt mentala, fysiska eller känslomässiga tillstånd.

Artikel 4

Skyldighet att se till att den juridiska rådgivningen är effektiv

1. Medlemsstaterna skall se till att endast advokater i den mening som avses i artikel 1.2 a i direktiv 98/5/EG [47] är berättigade att ge sådan juridisk rådgivning som avses i detta rambeslut.

[47] Europaparlamentets och rådets direktiv 98/5/EG av den 16 februari 1998.

2. Medlemsstaterna skall se till att det finns en mekanism för att byta ut en advokat om den juridiska rådgivningen befinnes vara ineffektiv.

Artikel 5

Rätt till kostnadsfri juridisk rådgivning

1. I de fall där artikel 3 är tillämplig skall kostnaderna för den juridiska rådgivningen bäras helt eller delvis av medlemsstaten, om dessa kostnader skulle innebära orimliga ekonomiska uppoffringar för den misstänkte själv eller de personer som han eller hon har försörjningsansvar för.

2. Medlemsstaterna får i efterhand kontrollera om den misstänkte har tillräckligt stora tillgångar för att kunna bidra till kostnaderna för den juridiska rådgivningen, i syfte att få till stånd en återbetalning av hela eller delar av kostnaderna.

Artikel 6

Rätt till kostnadsfri tolkning

1. Medlemsstaterna skall se till att en misstänkt som inte förstår eller talar rättegångsspråket erhåller kostnadsfri tolkning, för att garantera en rättvis rättegång.

2. Medlemsstaterna skall se till att den misstänkte om nödvändigt erhåller kostnadsfri tolkning av juridisk rådgivning under hela det straffrättsliga förfarandet.

3. Rätten till fri tolkning skall gälla även för personer med hör- eller talsvårigheter.

Artikel 7

Rätt till kostnadsfri översättning av relevanta handlingar

1. Medlemsstaterna skall se till att en misstänkt som inte förstår eller talar rättegångsspråket erhåller kostnadsfri översättning av alla relevanta handlingar, för att garantera en rättvis rättegång.

2. Beslut om vilka handlingar som behöver översättas skall fattas av behöriga myndigheter. Den misstänktes advokat får begära översättning av ytterligare handlingar.

Artikel 8

Korrekt översättning och tolkning

1. Medlemsstaterna skall se till att de översättare och tolkar som anlitas är tillräckligt kvalificerade för att kunna tillhandahålla korrekt översättning och tolkning.

2. Medlemsstaterna skall se till att det finns en mekanism för att byta ut den berörda tolken eller översättaren om översättningen eller tolkningen befinnes vara bristfällig.

Artikel 9

Inspelning av rättegången

Medlemsstaterna skall i de fall brottmålsförfarandet genomförs med hjälp av en tolk se till att det görs en ljud- eller videoinspelning för att garantera kvalitetskontroll. Vid en eventuell tvist om kvaliteten på tolkningen skall en kopia tillhandahållas parterna. Kopian får endast användas för att kontrollera huruvida tolkningen är korrekt.

Artikel 10

Rätt till särskild hänsyn

1. Medlemsstaterna skall se till att en misstänkt som inte kan förstå eller följa ärendets gång på grund av sin ålder eller sitt mentala, fysiska eller känslomässiga tillstånd skall visas särskild hänsyn, i syfte att garantera en rättvis rättegång.

2. Medlemsstaterna skall se till att de behöriga myndigheterna är skyldiga att beakta och skriftligen notera eventuella behov av särskild hänsyn under hela brottmålsförfarandet, så snart det förekommer någon indikation på att artikel 10.1 är tillämplig.

3. Medlemsstaterna skall se till att eventuella åtgärder till följd av denna rättighet protokollförs.

Artikel 11

Rättigheter för misstänkta som är berättigade till särskild hänsyn

1. Medlemsstaterna skall se till att det görs en ljud- eller videoinspelning av eventuella förhör med personer som är berättigade till särskild hänsyn. Vid en eventuell tvist skall en kopia tillhandahållas parterna.

2. Medlemsstaterna skall se till att sjukvård tillhandahålls när så krävs.

3. I lämpliga fall skall särskild hänsyn innefatta rätten att ha en tredje person närvarande under polis- eller domstolsförhör.

Artikel 12

Rätt att kommunicera

1. En misstänkt som häktas skall ha rätt att informera familjemedlemmar, personer som kan likställas med familjemedlemmar och eventuella arbetsgivare utan dröjsmål.

2. De behöriga myndigheterna får kommunicera med sådana personer som avses i artikel 12.1 genom att använda lämpliga mekanismer, även konsulära myndigheter om den misstänkte är medborgare i en annan stat och han eller hon så önskar.

Artikel 13

Rätt att kommunicera med konsulära myndigheter

1. Medlemsstaterna skall se till att en häktad utlänning har rätt att utan dröjsmål informera hemlandets konsulära myndigheter om häktningen och att kommunicera med dessa myndigheter, om han eller hon så önskar.

2. Medlemsstaterna skall se till att en häktad person som inte vill ha bistånd från hemlandets konsulära myndigheter erbjuds bistånd från en erkänd internationell människorättsorganisation.

3. Medlemsstaterna skall se till att en person som är varaktigt bosatt i en EU-medlemsstat utan att vara medborgare där har rätt att få bistånd från den medlemsstatens konsulära myndigheter under samma förutsättningar som medlemsstatens egna medborgare, om personen har goda skäl för att inte vilja ha bistånd från sitt hemlands konsulära myndigheter.

Artikel 14

Skyldighet att skriftligen informera misstänka om deras rättigheter - rättighetsinformation

1. Medlemsstaterna skall se till alla misstänkta görs medvetna om de rättssäkerhetsgarantier som är av direkt betydelse för dem genom ett skriftligt meddelande om dessa rättigheter. Denna information skall inbegripa, men inte vara begränsad till, de rättigheter som föreskrivs i detta rambeslut.

2. Medlemsstaterna skall se till att det finns en standardöversättning av rättighetsinformationen till alla officiella gemenskapsspråk. Översättningarna skall utarbetas centralt och utfärdas till behöriga myndigheter för att säkerställa att samma text används i hela den berörda medlemsstaten.

3. Medlemsstaterna skall se till att polisstationer har sådana skriftliga meddelanden med rättighetsinformation på de officiella gemenskapsspråken tillgängliga, så att en person som gripits kan erbjudas en kopia på ett språk som han eller hon förstår.

4. Medlemsstaterna skall ställa som krav att rättighetsinformationen undertecknas av både den berörda polistjänstemannen och den misstänkte, om den senare så vill, som bevis på att informationen har erbjudits, överlämnats och mottagits. Rättighetsinformationen bör finnas i dubbla exemplar; en (undertecknad) kopia som behålls av polistjänstemannen och en (undertecknad) kopia som behålls av den misstänkte. En anteckning om att rättighetsinformation har erbjudits och om huruvida den misstänkte har gått med på att underteckna den bör föras in i protokollet.

Artikel 15

Utvärdering och övervakning av rambeslutets effektivitet

1. Medlemsstaterna skall underlätta insamlandet av den information som behövs för att utvärdera och övervaka tillämpningen av detta rambeslut.

2. Utvärderingen och övervakningen skall ske under tillsyn av Europeiska kommissionen, som skall sammanställa rapporter om utvärderings- och övervakningsarbetet. Dessa rapporter får offentliggöras.

Artikel 16

Skyldighet att samla in uppgifter

1 För att utvärdering och övervakning av tillämpningen av bestämmelserna i detta rambeslut skall kunna ske, skall medlemsstaterna se till att det finns uppgifter som till exempel relevant statistik och att dessa uppgifter hålls tillgängliga, bland annat i fråga om följande:

(a) Det totala antalet personer som förhörts i samband med en brottsutredning, antalet personer som åtalats för brott samt antalet fall där juridisk rådgivning givits och i hur många av dessa fall rådgivningen varit helt eller delvis kostnadsfri.

(b) Antalet personer som förhörts i samband med en brottsutredning, vilkas kunskaper i rättegångsspråket varit sådana att det krävts tolkning vid polisförhör. Det bör anges hur fördelningen mellan nationaliteter ser ut och hur många personer som behövt teckentolkning.

(c) Antalet personer som förhörts i samband med en brottsutredning, vilka varit utländska medborgare och för vilkas räkning konsulärt bistånd begärts. Antalet utländska misstänkta som vägrat ta emot konsulärt bistånd bör anges, liksom de misstänktas fördelning på nationaliteter.

(d) Antalet personer som åtalats och för vilkas räkning tolkningsbiträde begärts före eller under rättegången och/eller eventuell överprövning. Även fördelningen på nationaliteter och språk bör anges.

(e) Antalet personer som åtalats och för vilkas räkning biträde från en översättare begärts för översättning av handlingar före eller under rättegången och/eller eventuell överprövning. Även fördelningen på nationaliteter och språk bör anges. Antalet personer i behov av en teckentolk bör anges.

(f) Antalet personer som förhörts och/eller åtalats i förbindelse med ett brott, vilka bedömts vara oförmögna att förstå eller följa ärendets gång på grund av sin ålder eller sitt fysiska, psykiska eller känslomässiga tillstånd, samt statistik om vilken typ av särskild hänsyn som beviljats.

(g) Antalet meddelanden med rättighetsinformation som överlämnats till misstänkta och uppgifter om vilka språk de var utformade på.

2. Utvärdering och övervakning skall genomföras regelbundet, genom analys av uppgifter som tillhandahålls för det ändamålet och som samlas in av medlemsstaterna i enlighet med denna artikel.

Artikel 17

Bevarande av skyddsnivån

Ingenting i detta rambeslut skall ses som en begränsning av eller ett avsteg från förmånligare rättigheter och rättssäkerhetsgarantier som eventuellt föreskrivs i vissa medlemsstaters lagstiftning.

Artikel 18

Genomförande

1. Medlemsstaterna skall ha vidtagit de åtgärder som är nödvändiga för att följa bestämmelserna i detta rambeslut före den 1 januari 2006.

2. Senast vid denna tidpunkt skall medlemsstaterna till rådets generalsekretariat och kommissionen överlämna texten till de bestämmelser genom vilka skyldigheterna enligt detta rambeslut införlivas med deras nationella lagstiftning.

3. Kommissionen skall senast den 30 juni 2006 överlämna en rapport till Europaparlamentet och rådet, med en bedömning av i vilken utsträckning medlemsstaterna har vidtagit de åtgärder som är nödvändiga för att följa detta rambeslut och vid behov åtföljd av relevanta förslag till lagstiftning.

4. På grundval av kommissionens rapport skall rådet bedöma i vilken utsträckning medlemsstaterna har följt bestämmelserna i detta rambeslut.

5. Regelbunden utvärdering och övervakning av hur bestämmelserna i detta rambeslut fungerar kommer att genomföras i enlighet med artikel 15 ovan.

Artikel 19

Ikraftträdande

Detta rambeslut träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Utfärdad i Bryssel [...]

På rådets vägnar

Ordförande [...]

Bilaga A

kopia till den misstänkte/kopia till protokollet

Rättighetsinformation på [ange språk]

Ni [namn] misstänks för [ange brott].

A. Rättighetsinformation i enlighet med rådets rambeslut .../.../RIF av den ...

Enligt EU-lagstiftningen skall alla medlemsstater i unionen tillämpa miniminormer i fråga om vissa rättigheter. Dessa rättigheter förtecknas nedan, tillsammans med de nationella bestämmelser som reglerar tillämpningen av rättigheterna och som ibland föreskriver ett förmånligare skydd.

1. Juridisk rådgivning [se fotnot [48]]

[48] Här bör medlemsstaterna föra in texten till de bestämmelser i nationell lagstiftning som reglerar rättigheten i fråga, inklusive genomförandebestämmelserna för de gemensamma miniminormerna enligt rambeslutet och eventuella bestämmelser som är förmånligare än miniminormerna.

2. Rätt till en tolk [se fotnot]

3. Rätt till översättning av relevanta handlingar [se fotnot]

4. Särskild hänsyn [se fotnot]

5. Kommunikation [se fotnot]

B. Övriga rättigheter

Enligt den nationella lagstiftningen i den medlemsstat som du befinner dig i omfattas du av följande rättssäkerhetsgarantier.

[I detta avsnitt skall eventuella andra rättigheter än de som anges i ruta A tas upp. Utrymmet fylls i av medlemsstaterna själva]

Undertecknat: // .......................... Den ansvarige tjänstemannen

// .......................... Den gripne

Datum:

Detta meddelande har upprättats i två exemplar, ett för den misstänkte och ett för protokollet.

COMMISSION STAFF WORKING PAPER - Proposal for a Framework decision on certain procedural rights in criminal proceedings throughout the European Union - Extended Impact Assessment {COM(2004)328 final}

1. Introduction

It is important for the judicial authorities of each Member State to have confidence in the judicial systems of the other Member States and in particular in their criminal justice systems. This will be all the more so when there are twenty-five rather than fifteen Member States after 1 May 2004. Faith in procedural safeguards and the fairness of proceedings operate so as to strengthen that confidence. It is therefore desirable to have certain minimum common standards throughout the European Union, although the means of achieving those standards must be left to the individual Member States.

The Commission has spent more than two years carrying out research and consultation on how EU action in this area can improve the situation, leading to the identification of five areas of concern. The consultation process carried out prior to publication consisted of a Consultation Paper posted on DG-JHA's website in January 2002 to which about 100 responses were received, a questionnaire was sent to the Ministries of Justice of the Member States and an experts' meeting was held in October 2002. After adoption of a Green Paper in February 2003, all respondents were invited not only to submit their comments in writing, but also to attend a public hearing held in June 2003. Over 100 people attended, and there were 40 oral presentations, from practising lawyers, academics, representatives of NGOs and delegates from government departments. The following is a discussion of the Commission's assessment of the different options considered for action in this field as well as their relative merits and potential impacts.

It must be noted however that the impact assessment process started relatively late: policy formulation in the area of procedural safeguards had being underway for more than a year when the decision to carry out this extended impact assessment was taken. Consequently, the influence of impact assessment on the choice of the scope and the alternatives to be proposed was quite limited - it did however add value to the policy design process by usefully assisting in the decision on the most appropriate instrument and on the parameters of intervention. Furthermore, the impact assessment did allow for a more careful consideration of the potential social, economic and environmental impacts of the proposal, in the course of the extensive consultations leading to its formulation.

It can therefore be concluded that the impact assessment process has helped in clarifying how could the EU best intervene in this most sensitive area, as well as what results this action would eventually bring about. The issue of where to focus this proposal specifically was influenced by the extended impact assessment to a lesser extent, and had to take other considerations into account.

2. What issue/problem is the policy/proposals expected to tackle?

* What is the issue/problem in a given policy area expressed in economic, social and environmental terms including unsustainable trends?

* What are the risks inherent in the initial situation?

* What is (are) the underlying motive force(s)?

* Who is affected?

The policy proposal is expected to tackle a number of interrelated and complex issues in the field of procedural safeguards. The table in Annexe n° 1 gives an overview of the main issues to be addressed and the related challenges. It identifies a number of unsustainable economic and social trends, affecting both third-country nationals and the EU at large, which require an appropriate response at EU level.

The main challenge is to increase confidence in the criminal justice system of each Member State and to enhance perception of these systems in the eyes of the public, legal practitioners, the media and governments. In view of enlargement, this mutual trust is more important than ever. Indeed, mutual trust is a precondition for all the mutual recognition measures. One example is the introduction of the European Arrest Warrant, since surrendering an own national to another Member State for trial implies a high level of trust in that Member State's judicial system.

Respect for the procedural rights of suspects and defendants in criminal proceedings is an important aspect of mutual trust. The Member States of the EU are all signatories of the principle treaty governing those rights, the European Convention on Human Rights, as are all the acceding countries, so a mechanism for achieving mutual trust is already in place. However, practice shows that within the European Union, there is a lack of consistency in the application of these rights.

In the broader context, the Commission has found it useful to launch a debate on what constitutes a fair trial. Every Member State recognises this principle as a basic right, but the content differs in practice. We have been able to examine what the minimum requirements for a fair trial are in the minds of different actors in the criminal justice system and in the views of Member States.

The specific challenges in the protection of procedural rights can be classified into five major subdivisions. These are (1) the right to legal assistance and representation, (2) the right to interpretation and translation, (3) the protection of certain potentially vulnerable groups, (4) the possibility for detained persons to communicate their whereabouts to the outside world and for foreign defendants to receive consular assistance and (5) the right to written notification of rights to ensure that each suspect/defendant is aware of his rights (the "Letter of Rights"). Evaluation and monitoring of the situation in the Member States is an essential component in order to achieve common minimum standards and to promote trust.

Legal advice

The key issue is probably that of access to legal advice. The suspect or defendant who has a lawyer is in a far better position as regards enforcement of all his other rights, partly because his chances of being informed of those rights is greater and partly because a lawyer will assist him in having his rights respected. The right of access to legal assistance and representation is prescribed by Article 6 ECHR, and yet the case-law of the European Court of Human Rights demonstrates that there are instances where this right is not complied with in the Member States.

In the Commission's questionnaire to the Member States, there was a question about access to legal assistance and representation. The arrangements in the Member States varied considerably. Differences between Member States appear in organisation, level of qualification required and payment of lawyers.

Moreover, in some Member States, legal advice on arrest is given on a pro bono basis, sometimes by junior inexperienced lawyers, sometimes even by trainees. Lawyers giving legal advice in these circumstances must be competent in order for the proceedings to comply with the ECHR. If there are not enough qualified lawyers prepared to undertake this type of work, this could be in part because the remuneration is not attractive enough.

Interpretation and translation

Defendants who do not speak or understand the language of the proceedings (either because they are non-nationals or because they come from a different linguistic region) are clearly at a disadvantage. There is every chance that they do not have any knowledge of the country's legal system or court procedures. Whatever their circumstances, they are vulnerable as a result of not knowing the language. Consequently, the right to interpretation and translation, which is enshrined in the ECHR, strikes the Commission as particularly important. The difficulty is not one of acceptance on the part of the Member States, but one of levels and means of provision, and perhaps most importantly, concern about the costs of implementation.

Ensuring that persons who are not capable of understanding or following the proceedings receive appropriate attention

It is part of the Commission's philosophy to try where possible to assist the most vulnerable members of society and this is reflected in its policies and instruments. In the consultation phase, the Commission asked experts whether it was appropriate to require Member States to provide suspects and defendants who were members of society's most vulnerable groups with a higher degree of protection as far as procedural safeguards were concerned. This suggestion was well received but it presents two substantial difficulties: (1) defining "vulnerable groups" and (2) establishing the mechanisms for offering this higher degree of protection. It was therefore decided to use the concept of "persons who are not capable of understanding or following the proceedings owing to their age or their physical, medical or emotional condition".

Communication and consular assistance

As already seen above in relation to interpreters and translators, one readily identifiable vulnerable group is that of non-nationals, both nationals of other EU Member States and of third countries. Many NGOs identify this group as one that does not always receive equitable treatment. Some considerable protection would be offered by full implementation of the provisions of the 1963 Vienna Convention on Consular Relations (VCCR). Where foreign nationals refuse to see the representative of their government, for example, in the case of asylum seekers and refugees fleeing persecution in their State of origin and who therefore might not expect or want help from their Consulate, a recognised international humanitarian organisation could provide similar assistance.

It was also noted that detained persons should have a limited right of communication even where they were not foreigners in order to inform their family or place of employment about the detention. Accordingly, a "right to communication" should be considered with use being made of consular authorities to assist in that communication where appropriate.

Written notification of right - the "Letter of Rights"

The research and consultation carried out in the course of preparing this initiative clearly pointed to a problem of ensuring that all suspects have actual knowledge of their rights. It was repeatedly stated that if suspects were properly aware of their rights on arrest, during questioning and in all the phases of the procedure up to and including the trial, there would be fewer allegations of miscarriage of justice and violations of the ECHR. The Commission suggested that a simple and inexpensive way to ensure an adequate level of knowledge was to require Member States to produce an easily understood, written statement of basic rights (the "Letter of Rights") and to make it compulsory for all suspects to be given this written notification in a language they understand at the earliest possible opportunity and certainly before any questioning takes place.

The Letter of Rights would include both common "European" rights and also a section where specific national provisions should be listed.

Evaluation and monitoring

A key condition for successful policy implementation is to improve the tools available for monitoring and evaluation. In order to develop or enhance the effectiveness and credibility of strategies to improve the existing procedural safeguards at national and EU-level, monitoring and evaluation are crucial. Without accurate and comparable data and knowledge about the effectiveness of measures and the extent of the costs, the EU and the Member States are not in a position to know if their policies have the desired outcome. The principle that "justice must not only be done, it must be seen to be done" applies here since some Member States will be reassured by data and reports showing that Member States are complying wit their obligations. Experience has shown that even one negative report in the media can prejudice the perception of the whole of a Member State's criminal justice system.

At present there is a growing demand for evaluation of Justice and Home Affairs measures. Several contributions to Working Group X ("Freedom, security and justice") of the Convention on the Future of Europe have called for evaluation and monitoring of the implementation of the Area of Freedom, Security and Justice.

Who does the proposal address?

Given the diversity of the issues to be addressed, a wide range of groups is affected by the proposal, made up of all those who are directly or indirectly involved with the criminal justice system. The main group consists of suspects and defendants, their lawyers and their families, who rely on a fair treatment during the proceedings. Additionally, all the professionals involved in the proceedings will be confronted with the consequences of this policy. This includes police officers, translators and interpreters, judges, prosecutors, social workers, doctors, etc. Witnesses and victims will also be affected indirectly by the proposal. The scope of the policy is very wide, since anyone could be subject to criminal proceedings. Our research disclosed cases where ordinary law-abiding citizens found themselves unwittingly involved in criminal proceedings, occasionally as defendants. Consequently any EU national or national from a third country residing the EU territory is potentially affected, as well as temporary visitors from third countries.

3. What main objectives is the policy/proposals expected to reach?

* What is the overall policy objective in terms of expected impacts?

* Has account been taken of any previously established objectives?

The overall objectives of EU policy in this area are to enable European citizens to know that they can rely on the criminal justice systems of the Member States to offer protection to suspects and defendants by way of specific guarantees. In this respect, the aim is to ensure that throughout the EU, all persons encounter equivalent fair trial standards in the course of criminal proceedings regardless of the Member State in which those proceedings occur.

A more general objective was to launch a debate on what constitutes a fair trial and what sort of standards could be considered common to EU Member States. This objective was achieved during the preparation of this proposal: indeed, the Commission's preparation, research and consultation in this area (by way of a Consultation Paper, Green Paper, experts meeting and other debates in various fora) and the publicity these measures were given have encouraged Member States to reflect on their own criminal justice systems. This consideration may help the Commission to clarify the priorities for the future action.

As described above, the problem to be tackled was split into five main areas for concern: the corresponding five specific objectives targeted by this initiative are set out below.

Legal advice

The Commission supports the idea of having national schemes in the Member States that meet common minimum standards so that the general rules on eligibility are applied uniformly throughout one Member State, although of course the details of the provision remain the responsibility of Member States. This would lead to a more equitable system, since all arresting officers would be familiar with the nationally applicable provisions. If these were also explained in writing to arrested persons (see Part 6 - The Letter of Rights - below), this would lead to a situation of greater transparency and increased general awareness of the right.

In the case of newly qualified lawyers or trainees giving legal assistance to arrested persons, and indeed for all lawyers undertaking this work, there should be some form of quality control. This quality control must apply also to the preparation for trial and the trial itself. It would therefore be desirable for the Member States to establish a mechanism for ensuring effectiveness and a complaints system in the event of poor standards.

The Commission recognises that schemes that provide legal assistance and representation at the State's expense are very costly. Naturally, this begs the question whether the duty extends to those who can afford to pay for some or all of their legal costs and to persons charged with minor offences only. Some Member States apply a means test, such as "earning less than twice the minimum monthly salary" as the threshold for eligibility. Others have no threshold and deem it more expensive to assess the defendant's means than to grant legal aid without a means test. In view of the costs of the system, there might be common standards regarding the level of seriousness of the offence for which free legal representation should be provided, and whether certain trivial offences can be excluded. Then the Member States would retain the discretion to provide assistance that exceeds that agreed common minimum.

Interpretation and translation

In order to comply with the requirements of the ECHR and other international instruments, all Member States should ensure, not only that a competent interpreter is always available where the defendant does not understand the language of the proceedings but also that training, accreditation and registration of legal translators and interpreters is provided.

Cost is often mentioned as a reason why Member States do not fulfil their ECHR obligations in this respect. Member States must make funds available for this purpose. Court interpreters and translators must be offered competitive rates of pay so as to make this career option more attractive. Professional bodies representing translators and interpreters often mentioned the lack of regulation (leading to a lower status for the profession) during the consultation phase. It was deemed important to try to enhance the status of the profession.

Protection of persons who, owing to their age or their physical, medical or emotional condition, cannot understand or follow the proceedings

The Commission proposes that there be a general obligation for Member States to ensure that their legal system recognises the higher degree of protection that must be offered to all categories of vulnerable suspects and defendants in criminal proceedings. The Commission acknowledges that the assessment of vulnerability can be difficult to make and that simply using a category-based method is not appropriate. The ECtHR considers the legal aid awarding authorities capable of making an assessment of the "personal situation" of defendants in order to decide whether a person is especially vulnerable. Police and law enforcement officers could also be called upon to make this type of assessment. Examples of potentially vulnerable groups are children, foreigners, elderly persons, physically or mentally handicapped persons, persons with a low IQ etc. but this list is indicative and not exhaustive. The Commission suggests that specific and appropriate attention be offered to persons who, owing to their age or their physical, medical or emotional condition, cannot understand or follow the proceedings. The assessment of the "physical, medical or emotional condition" must be made at all relevant stages of the proceedings from arrest onwards.

Law enforcement officers should consider the question. They should be required to show, by making a written record, that they have assessed the suspect. If a finding that, owing to his age or physical, medical or emotional condition, the suspect cannot understand or follow the proceedings, they should be required to demonstrate that they have taken the appropriate steps (for example obtaining medical assistance, contacting the family, enabling the suspect to inform someone of the detention etc) to provide specific attention. They should be required to make a written note, which can be verified subsequently, of the steps they deemed it necessary to take and confirmation that those steps were actually taken.

Once the suspects is charged with a criminal offence, and becomes a defendant facing trial, any potential vulnerability, such as the need for linguistic or medical assistance, should be noted in the court record of the proceedings and in the defendant's custody record if he is kept in pre-trial detention. If it subsequently comes to light that a defendant's relevant age or physical, medical or emotional condition was either not recorded or that if a record was made, it was not acted upon, the Member State in question should provide for some recourse or remedy for the person concerned.

Communication and consular assistance

In the normal course of events, a detained person should have the right to basic communication with the outside world so that his family, dependants and place of employment are aware of the detention. Where circumstances require that the detention not become public knowledge (for example where there is a risk of alerting an accomplice still at large or that evidence may disappear) the right to communication will be adapted.

Where the suspected person is a foreigner, use should be made of the consular authorities of his home State in order to assist with the communication. Proper implementation of the VCCR could be achieved by Member States appointing a dedicated official in each Consulate to cover cases where nationals are accused of crimes while abroad. This consular official could also assist with victims of crime, since they would be required to know the local law and criminal procedure. The consular official could assist in liasing with the family of the accused, with lawyers, with any potential witnesses, with NGOs that offer assistance to prisoners abroad and if necessary in helping to organise special procedures such as appeals for witnesses.

The attraction of this idea is that it would reduce the burden on the Host State and increase the suspect/defendant's chances of getting assistance, especially assistance in a language he understands. Where foreign nationals refuse to see the representative of their government, it should be possible to contact representatives from another State that has agreed to look after their interests or an international humanitarian organisation for this type of assistance.

A consular official can provide:

* a short but simple note on the local legal system covering, for example, preliminaries to trial, trial procedures and serving sentences,

* a list of local lawyers together with details of the availability of legal aid schemes to foreigners,

* where appropriate, information regarding interpreters and translators, including informing the detainee of their right to the free assistance of an interpreter at court hearings,

* a contact point for families of detainees,

* a note on the prison system;

* details of prisoner transfer schemes, where appropriate;

* details of any relevant NGO that may be able to offer support.

Thereafter, Consular officials could visit detainees to ensure, inter alia, that the person is not being subjected to degrading or inhumane treatment, or being discriminated against because of his or her nationality.

Letter of Rights

It is important for both the investigating authorities and the persons being investigated to be fully aware of what rights exist. The Commission suggests that a scheme be instituted requiring Member States to provide suspects and defendants with a written note of their basic rights - a "Letter of Rights". Since such a measure would significantly improve the position of suspects and defendants, Member States should be required to ensure that they receive a Letter of Rights, and ideally to check that this has been done by way of a written note in the custody record.

The European Parliament has reacted favourably to the suggestion of a Letter of Rights and has proposed that a budget line (within the AGIS budget line) be made available for funding research projects to examine what the content of the Letter of Rights should be. The Commission has its own model "Letter of Rights" but further input at a later stage could be useful. Producing such a document should be inexpensive, especially once the initial costs of drawing it up had been met.

The Letter of Rights should have two parts, one for "European" rights under the proposed Framework Decision, and one part where MS should set out what national provisions exist to safeguard the rights of suspected persons.

Evaluation and monitoring

Justice and Home Affairs Commissioner Antonio Vitorino favours "enhancing[...], evaluation and monitoring mechanisms to check the real application of Union legislation at operational level" [49]. Other suggestions are an early warning mechanism for breaches of fundamental rights [50] and evaluation together with a greater involvement on the part of the ECJ.

[49] Working Group X "Freedom, Security and justice", WD 17, 15 November 2002.

[50] Working Group X "Freedom, Security and Justice", WD 13, 15 November 2002

This initiative must be accompanied with a thorough and reliable method of evaluation and monitoring since without that, and the concomitant reports, Member States cannot be offered the reassurance about other Member States' justice systems that forms the foundation of mutual trust.

4. What are the main policy options available to reach the objective?

* What is the basic approach to reach the objective?

* Which policy instruments have been considered?

* What are the trade-offs associated with the proposed option?

* What "designs" and "stringency levels" have been considered?

* Which options have been discarded at an early stage?

* How are subsidiarity and proportionality taken into account?

Proportionality and subsidiarity

It is appropriate to consider the argument that the principles of subsidiarity and proportionality dictate that Member States should be entitled to exercise autonomy in this area and that action at EU level should not go beyond what is necessary. Article 5 of the Treaty establishing the European Community (which applies here by virtue of Article 2 of the TEU) provides:

"The Community shall act within the limits of the powers conferred upon it by this Treaty and of the objectives assigned to it therein.

In areas which do not fall within its exclusive competence, the Community shall take action, in accordance with the principle of subsidiarity, only if and in so far as the objectives of the proposed action cannot be sufficiently achieved by the Member States and can therefore, by reason of the scale or effects of the proposed action, be better achieved by the Community.

Any action by the Community shall not go beyond what is necessary to achieve the objectives of this Treaty."

The subsidiarity principle is intended to ensure that decisions are taken as closely as possible to the citizen and that, if action is taken at EU level, it is justified, having regard to the options available at national, regional or local level. This means that the EU should not take action unless to do so would clearly be more effective than action taken at national, regional or local level. It is closely bound up with the principles of proportionality and necessity, which require that any action by the EU should not go beyond what is necessary to achieve the objectives of the Treaty. The measure adopted must be the least restrictive that could be adopted in the circumstances and the ends must justify the means.

The Commission considers that in this area only action at the EU level can be effective in ensuring common standards. To date, the Member States have complied only on a national basis with their fair trial obligations, deriving principally from the ECHR. This has led to discrepancies in the levels of safeguards in operation in the different Member States. It has also led to speculation about standards in other Member States and on occasion, there have been accusations of deficiencies in the criminal justice system of one Member State in the press and media of another. This could be remedied by the adoption of common minimum standards. However, any Commission proposals would take account of national specificities. The Action Plan of the Council and the Commission on how best to implement the provisions of the Treaty of Amsterdam on an Area of Freedom, Security and Justice [51] states that: "the principle of subsidiarity, which applies to all aspects of the Union's action, is of particular relevance to the creation of an area of freedom, security and justice".

[51] OJ C 19/1 of 23.1.1999

Great care will be taken not to encroach on matters that remain best covered at the national or regional level.

As regards the specific objectives of the TEU, which form the legal basis and the justification for this initiative, the relevant provisions are:

Article 31 TEU:

"Common action on judicial cooperation in criminal matters shall include:

(a) facilitating and accelerating cooperation between competent ministries and judicial or equivalent authorities of the Member States in relation to proceedings and the enforcement of decisions;

[..]

(c) ensuring compatibility in rules applicable in the Member States, as may be necessary to improve such co-operation;[...]" which must be balanced against:

Article 33 TEU:

"This Title [Title VI] shall not affect the exercise of the responsibilities incumbent upon the Member States with regard to the maintenance of law and order and the safeguarding of internal security".

The Commission takes the view that "ensuring compatibility" between the Member States is of paramount importance and that this can only be achieved by action at the EU level.

However, some Member States informed the Commission during the consultation phase that they consider that this measure infringes the subsidiarity principle and that the organisation of the criminal justice system remains a matter of sovereignty. The Member States taking that view point to the existence of the ECHR as an instrument that sets the "common minimum standards" and argue that Member States are free to decide how to implement that convention in their domestic legislation. They consider that the European Court of Human Rights offers sufficient remedy to those whose fair trial rights have been violated. Some Member States also contend that setting common minimum standards at EU level will lead to a lowering in standards in some countries as certain countries will interpret EU legislation as authority to treat "minimum standards" as sufficient.

Policy options

1) No policy change

The first option considered would be to do nothing and carry on with the existing, purely nationally based safeguards and the safety net of the ECHR and European Court of Human Rights.

More and more people are travelling, living or studying abroad and are therefore potential suspects and defendants and also potential victims of crimes committed in a country other than their own. Given the tendency towards greater movement of persons, the no-policy change option would lead to the increased involvement of foreigners in criminal proceedings and the concomitant potentially insufficient protection of foreign suspects and defendants. A lack in consistency of procedural safeguards and the lack of a relevant instrument means that the EU would be unable to protect them adequately against unfair treatment. Since any EU citizen or third country national could, even unwittingly, become involved in criminal proceedings while residing in another country, it is important to ensure that he receives treatment equivalent to that received in his home country.

Consequently, the no-policy change option could also have negative economic impact for the EU as whole. People might be deterred from moving to other Member States for employment purposes (or to a lesser extent, tourism) if they risk criminal procedures which they fear would not be equivalent to their own, should they find themselves involved in criminal proceedings. Moreover, the perceived potential negative impacts stemming from the measures in the Mutual Recognition Programme, and the implementation of the European Arrest Warrant in particular, would stay unsolved. (See section 5.1. below.)

The EU has sometimes been accused of being too "prosecution oriented" and of emphasising the "security" side of the equation at the expense of the "justice" side. It is important to dispel this misconception. A no-policy option in this specific field would give the wrong message. It should be noted that this is not a cosmetic exercise to answer the Commission's critics. There has been a very real commitment to a measure of this sort, and to ensuring a fair balance between prosecution and defence since Tampere. This measure has involved a lot of research and consultation, which is why it has taken longer than some "prosecution oriented" measures but this does not illustrate a lesser commitment to protecting defence rights.

Finally, enthusiasm in the media, from practitioners' organisations, the European Parliament and other quarters was such that the no-policy option could have led to charges of the EU, having floated the idea of this measure, defaulting on its duty if the Commission did not follow up with a proposal.

Hence, for all the reasons set out above, the no-policy change scenario was ruled out.

2) A wide-ranging proposal

A second option consists in creating a wide-ranging instrument that covers all the different aspects tackled in the initial Consultation Paper (about 20 different potential components of a "fair trial"). This would embrace the standards to be applied throughout the EU in criminal proceedings, from the moment an individual first becomes a suspect, throughout the investigation, trial and the post-trial period (detention or other sanction, and any appeal). As well as procedural safeguards, it could cover very wide-ranging issues such as the right to bail, fairness in handling evidence, the ne bis in idem principle and the protection of victims.

However, the wide scope of the instrument would make it unwieldy. Owing to the breadth and the potential scope of such a proposal, the necessary policy design and indeed decision-making processes would be extremely lengthy. Moreover, the subjects would be too disparate to unite in one instrument. In the same way that several instruments are needed to implement the prosecution oriented measures of the Mutual Recognition Programme, it is also the case that defence rights need to be tackled in a logical and structured way, taking topics that are related to each other in a single instrument, and topics that stand alone separately. Explaining why action is justified at EU level for each of the different areas of defence rights can involve different arguments. It is therefore politically easier as well as logistically simpler to make the proposals in a series of stages with rights that are consistent with each other presented in a single instrument and unrelated rights presented separately.

Finally, wide-ranging legislation is very difficult for the Member States to implement in one go.

Consequently, it is clear that this is not an option either.

3) Proposal initially limited to "basic" safeguards in the first instance, with a commitment to cover all the areas mentioned in the Consultation Paper as part of a programme over the next few years.

Some of the areas which could have been covered in a wide-ranging proposal warrant separate measures of their own in order to do them justice. These are primarily the right to bail (provisional release pending trial), the right to have evidence handled fairly, the question of jurisdiction and the related ne bis in idem principle and default judgments. Additionally, the protection of victims has already been covered in a separate instrument [52] and in the area of judicial co-operation in civil matters, work is underway on compensation to victims of crime.

[52] Framework Decision of 15 March 2001 on the Standing of Victims in Criminal Proceedings OJ L 82/1 of 22.3.2001

The work on the right to bail (which also covers detention conditions) is an important and substantial area, which requires separate consideration: it was separated from the work on other safeguards at an early stage. It forms the subject-matter of a measure in the Mutual Recognition Programme (measure 10) and would be more appropriately dealt with as a single issue - a Green Paper in this area is forthcoming.

Also expected this year is a Green Paper on approximation, mutual recognition and enforcement of criminal sanctions in the EU. This is designed to ensure equality of treatment for convicted persons throughout the EU so that, for example, those sentenced in a Member State other than their own are not discriminated against by virtue of their foreign nationality.

Fairness in handling evidence actually covers many rights and many aspects of the proceedings. It soon became clear that all evidence based safeguards should be covered together in a separate measure as the subject of evidence was too vast to cover in a Green Paper that already proposed several rights. The Commission therefore decided to devote more time and a specific study to this topic as soon as the first stage of the procedural safeguards work was completed. We have now started work on a study of safeguards in fairness in gathering and handling of evidence. This will cover, inter alia, the right to silence, the right to have witnesses heard, the problem of anonymous witnesses, the right to disclosure of exculpatory evidence, how the presumption of innocence is to be understood (whether there are circumstances where the burden of proof may be reversed) and many other aspects of the law of evidence.

As far as the protection of victims is concerned, several actions have already been carried out. In May 1999, the Commission adopted a Communication entitled 'Crime victims in the European Union - standards and action' to improve access to justice for victims of crime in the European Union and to protect their rights. This Communication deals with the prevention of victimisation, assistance to victims, the standing of victims in the criminal procedure and compensation. On 15 March 2001, the Council adopted a Framework Decision on the Standing of Victims in Criminal Proceedings with a view to harmonising basic rights for victims of crime within the all territory of the EU. On 16 October 2002, the Commission issued a proposal for a Council Directive on compensation to crime victims.

Given the fact that these issues are very substantial, and warrant separate measures owing to the extent of their impact, it makes sense not to deal with them in this proposal.

Another important factor was the limitations imposed by the legal basis for the measure, namely Article 31 TEU which provides as follows:

"Common action on judicial cooperation in criminal matters shall include:

(a)facilitating and accelerating cooperation between competent ministries and judicial or equivalent authorities of the Member States in relation to proceedings and the enforcement of decisions;

(b) facilitating extradition between Member States;

(c) ensuring compatibility in rules applicable in the Member States, as may be necessary to improve such cooperation;

(d) preventing conflicts of jurisdiction between Member States;

(e) progressively adopting measures establishing minimum rules relating to the constituent elements of criminal acts and to penalties in the fields of organised crime, terrorism and illicit drug trafficking."

This provision, upon which the Commission relies as justification for this action, is open to interpretation and it became clear that there was no agreement that this was a sufficient legal basis for a proposal on procedural safeguards. Consequently, the Commission decided to make a fairly modest, realistic proposal that would be more readily acceptable.

The choice was therefore made to start with a proposal covering basic rights that was capable of being the subject of unanimous agreement, and to cover all the other relevant areas piecemeal at a later date.

Within this policy alternative, a choice had to be made between the different instruments foreseen in Article 34 TEU. This question is important in the light of their different levels of constraint (that is to say, how binding are they on Member States?) and mechanisms for ensuring compliance. The Commission's underlying concerns were to achieve a concrete result, in the shortest possible time, which would be consistent with the philosophy of the Area of Freedom, Security and Justice and the Tampere Conclusions.

a Common position

Common positions are binding on the Member States, who "shall ensure that their national policies conform to the common positions". Nevertheless, no enforcement mechanism is foreseen when a Member State neglects its obligations. Moreover, the European Court of Justice has no jurisdiction regarding this type of instrument. Hence, the option to adopt a common position was discarded.

b Convention

When how to achieve adoption of the European Arrest Warrant was considered, the option of using a convention was considered. Likewise, a convention might have been a way to achieve common minimum standards for procedural safeguards. However, since this instrument requires ratification by the Member States, it does not guarantee early implementation, and Member States that do not agree with it could refuse to ratify it. It could take a long time to come into force and might fail to achieve uniformity of standards. Consequently it was deemed inappropriate here.

c Framework Decision

A Framework Decision has the advantage that recourse to the European Court of Justice is possible on the basis of Art. 35 TEU. Secondly, only implementation in national legislation is required. The Commission retains a role in supervising and monitoring the implementation in national legislation.

It also seemed logical to use the same type of instrument as that used for the European Arrest Warrant. The arguments had been rehearsed in the context of the European Arrest Warrant and the Framework Decision was the instrument of choice for that measure.

5. What are the impacts - positive and negative - expected from the different options?

* What are the expected positive and negative impacts of the options selected, particularly in terms of economic, social and environmental consequences, including impacts on management of risks? Are there potential conflicts and inconsistencies between economic, social and environmental impacts that may lead to trade-offs and related policy decisions?

* How large are the additional ('marginal') effects that can be attributed to the policy proposal, i.e. those effects over and above the "no policy change" scenario?

* Are there especially forceful impacts on any social group, economic sector (including size-class of enterprises) or region?

* Are there impacts outside the European Union on the Acceding Countries and/or other countries ("external impacts")?

* What are the impacts over time?

5.1. The impacts of the different policy options

5.1.1. No policy option:

As pointed out in point 4 above, in the context of the implementation of the EAW, concerns about the level of protection of fundamental rights in EU Member States are bound to increase. Indeed, the EAW presupposes a high level of trust between Member States in their criminal justice systems, and ensuring that criminal procedures safeguard individual rights would certainly contribute to increased trust. It can be said therefore that if no proposal was put forward in this area, the implementation of the EAW would be rendered more difficult and could be undermined by lack of trust between Member States.

Moreover, the EU as an area of freedom, security and justice, needs to assure its citizens that their rights will be adequately protected if they are subject to criminal proceedings in other Member States. If no policy is proposed in this field, and different levels of protection between Member States prevail, citizens may perceive the EU more as an area of "security" rather than of "freedom and justice". These negative perceptions could lead to negative reactions to European integration in this area and also generally. Ultimately, it could affect the sense of belonging to the EU and the emergence of a true European citizenship.

Negative perceptions and lack of trust could in turn affect free movement of people across the EU, labour mobility would be constrained and leisure and business travel could decrease. The economic impacts of such phenomena are difficult to assess, but they seem nevertheless to be significant, in particular they could affect the functioning of the Single Market.

Finally, it can be said that the current level of judicial errors (erroneous convictions, miscarriages of justice) could increase in the future, owing to the increasing number of criminal proceedings involving non-nationals in the EU. This increase has been noted in the recent past, brought about by a number of factors (transborder transport and better communication making transnational crime easier to commit, increased travelling, increased numbers of resident non-nationals in every Member State, etc.) - it can therefore be said that the implementation of the EAW might contribute to increased criminal proceedings involving non-nationals. If no policy or initiative is put forward to protect fundamental rights in criminal proceedings, the increase in the number of cases, and the inevitable judicial errors could lead to the malfunctioning of criminal justice systems and to an increased backlog of cases, including appeals. This situation would lead to an overload of national justice systems, affecting their credibility and causing a waste of resources. It would also have a knock-on effect of submerging the already overloaded European Court of Human Rights in Strasbourg with applications.

5.1.2. A wide-ranging proposal, covering all the safeguards

If all the elements identified as safeguarding individual rights were to be addressed by a single proposal, one could consider that it would be an effective manner to design and implement policy in this field. Indeed, coherence and consistency would be easily ensured across the different areas and practitioners would have a single framework to refer to. It would also favour transparency during the decision-making process.

This policy option however would also have negative impacts. As we saw above in point 4, such a proposal would cover a wide range of issues, cutting across different aspects of criminal justice systems. A single proposal would then target a vast subject matter and audience, which would only result in a complex instrument, difficult to understand and implement.

As stated in point 4, the different elements that could have been included in such a wide-ranging proposal are already at various stages of development. Some of them, such as the right to bail, have evolved in recent months; others still require more thought, research, consultation and data collection (e.g. the fair handling of evidence). If the alternative of proposing a single proposal was selected, then action would have to be delayed until all the different aspects had been satisfactorily developed at European level. This alternative would then mean delaying the proposal of such an instrument for a number of months or even years, which would be difficult to achieve so as to be compatible with the schedule for implementation of the EAW. This alternative would risk failing to address the main challenge at the outset.

It can be concluded that the costs associated with proposing a single instrument covering all the safeguards, in terms of decision-making, responding to the challenges identified and actual implementation would certainly outweigh the advantages listed in the first paragraph of this section.

5.1.3. Instrument limited to the basic safeguards

As detailed in point 4, this alternative seems to be the most appropriate and feasible given the challenges to be addressed. Consequently, thorough consideration was given to the potential impacts of such a proposal, at different levels: on the EU economy and society as a whole, on suspects and defendants, including particularly vulnerable groups, on professionals working in the criminal justice systems and finally on victims in criminal proceedings. Economic and social impacts have been identified, both in direct and indirect terms. Adequate descriptors are given whenever possible and available quantitative evidence presented. As regards environmental impacts, it has been difficult to identify them for all the different levels of impact. Indirect impacts in this area have been included whenever relevant.

The tables annexed to this report present a schematic overview of the potential impacts, which are detailed below (section 5.2.). It must be underlined however that assessing impacts of a proposal safeguarding fundamental rights is extremely difficult and more often than not amounts to educated guesses and estimates. To try to pin down these impacts, a number of descriptors are provided, but again quantification is a difficult exercise.

5.2. Levels of impact

The tables enclosed in the report give an overview of the main potential impacts at different levels. These impacts have been identified through a series of consultations with stakeholders and brainstorming meetings - whenever possible descriptors are included, but we would like to highlight that the measurement and quantification of these impacts is rather difficult. On the basis of this conclusion, it has been decided to include the development of methods and tools for measuring impact on the monitoring and evaluation provisions (see point 6), in particular as regards the costs of implementation.

5.2.1. EU economy and society

The proposal is intended to impact at this level in terms of EU citizens' improved perceptions of the degree of protection of individual rights across different Member States, which should lead to more trust in their law enforcement and judicial systems. It is hoped this will trickle down in terms of increased mobility and free movement within the EU, with all the associated benefits in terms of economic activity.

More transparency in the judicial system will on the one hand lead to more efficiency, and on the other contribute to a better protection of individual rights. This can in turn facilitate the creation of an Area of Freedom, Security and Justice which must be supported by a true civic citizenship and which European citizens must believe in.

5.2.2. Suspects and defendants

This target group is directly affected by the proposal in terms of the protection of their individual rights. In particular, the right to legal advice will have immediate impacts for this group, both in terms of a decrease in costs associated with criminal procedures and in terms of a perception of fairer access to justice. Furthermore, this impact can extend to the suspects' and defendants' families: indeed, one of the criterion to decide on granting this legal aid is that paying for legal advice would cause undue financial hardship to the family. It is clear therefore that the proposal can have direct economic impacts on the situation of suspects and defendants and their families. This perception can contribute to a feeling of belonging in the society and can thus limit the sense of exclusion suspects and defendants or even their families often experience.

Another area which will impact significantly on this target group is the provision of full translation and interpretation during criminal proceedings. In cases where suspects and defendants are not own nationals and / or do not master sufficiently the language of the proceedings or the criminal justice system, access to full interpretation and translation is vital to the equitable administration of justice. It has been reported that, on occasion, the defendant's family or acquaintances have been asked to provide interpretation, with all the risks this implies for the accurate representation of the facts and the protection of the interests of the defendant. (See for example the ECtHR case of Cuscani v. UK - judgment of 24 September 2002; where the trial Court relied on the defendant's brother to interpret and which was held to be a violation of Art. 6). If the criminal justice system provides for proper interpretation, it will serve the interests of justice, and it will increase the trust of suspects and defendants, and also of victims, in the criminal justice system. Particularly disadvantaged groups can benefit more from the provision of interpretation and translation. For example, women from certain cultural backgrounds will probably find it easier to address themselves to an interpreter, in particular if the interpreter is also a woman, rather than having to rely on male members of the family for interpretation. When minors are involved, a properly trained interpreter may also be able to interpret more accurately for them than relatives or acquaintances.

5.2.3. Professionals working in the criminal justice system

Will the policy have an impact on the main professional target groups?

>Plats för tabell>

Nature of the impact on the main professional target groups

>Plats för tabell>

+ : increase - : decrease 0 : neutral

From the tables above, it is clear that the Commission considers that the proposed policy will have an impact on the main professions working in the criminal justice systems. It must be noted that these impacts are greater for three groups: translators, interpreters and lawyers. Overall, these impacts are positive: increases in social status and remuneration, for example.

One negative impact must however be underlined: the workload of these professionals will probably increase across the board. This is bound to impact on the capacity of criminal judicial systems on the whole, and may in fact cause some backlog at the start of the implementation of these safeguards. In the long term, this should be absorbed by the system, and it is expected that the added transparency and reduced numbers of judicial mistakes will in fact decrease the judicial backlog.

An additional impact of this proposal in these professional groups will be the increased training needs almost every area.

Given current levels of provision of qualified legal translators and interpreters and the demand for these professionals that this proposal may create, training needs are expected to be greater for these professional groups. These training needs would be at two levels:

- initial training, as the specialised training for legal translator/ interpreter is not always available as part of the standard third-degree diploma;

- continuous professional development and on-the-job training for current professionals to bring them up to standard and to ensure that they keep up to date with changes in legislation and court practices.

It is difficult to provide estimates for the increased costs of training but the monitoring provisions of this proposal will include considering the costs associated with its implementation.

5.2.4. Victims

Impacts of this proposal on victims are harder to assess, given that they will be more indirect in nature. For example, the fact that the proposal contributes to a better application of justice, with fewer appeals and hence shorter proceedings, will impact favourably on victims, who will be released from the burden of the trial earlier. Studies show victims recover from the trauma faster once there is "closure" (after the trial). Shorter proceedings also reduce costs for victims. Another possible positive indirect impact is linked to the better use (and consequent training) of consular officials, which will benefit victims of crimes who are foreigners. The consular official may provide the victim with information about the local legal system, including any compensation scheme, details of any relevant NGO which may be able to offer him support and information regarding interpreters and translators.

It should perhaps be pointed out that the proposal may also have indirect negative impacts on this target group - indeed, in a context of set resources for the criminal justice system, the costs of implementing the different safeguards put forward in this proposal may be to the detriment of the budget allocated to the protection of the interest of victims (opportunity costs). Given the necessary balance between the different interests at stake, this is a very remote possibility, but should however be flagged up.

6. How to monitor and evaluate the results and impacts of the proposals after implementation?

* How will the policy be implemented?

* How will the policy be monitored?

* What are the arrangements for any ex-post evaluation of the policy?

The implementation of the initiative on procedural safeguards for suspects and defendants in criminal proceedings throughout the European Union will take due account of the ECHR - indeed, it is hoped that as a result of this initiative, Member States will achieve better standards of compliance with the ECHR. The ECtHR cannot be relied upon as a safety net to remedy all breaches of the ECHR. This is unrealistic in view of a number of factors. The ECtHR is a court of last resort and additionally the ECtHR itself has expressed concern over its ability to handle its ever-increasing caseload. If there are repeated allegations of violations of the ECHR, the Member States should have the means to remedy them of their own motion, or better still, to reduce the chances of them occurring at all. Since the principle of mutual recognition may only be implemented efficiently where there is mutual trust, it is important that these common minimum standards be complied with for this reason also.

The level of compliance should be demonstrably high. In order for each Member State to be certain of the level of compliance in other Member States, there should be some form of reliable evaluation. Mutual trust must go beyond the perceptions of governments of the Member States - it must also be established in the minds of representatives of the media, practitioners, law enforcement officers and all those that will administer decisions based on mutual recognition on a daily basis. This cannot be achieved overnight, and cannot be achieved at all unless there is some reliable means of assessing compliance with common minimum standards across the European Union. This will be all the more so in the light of enlargement.

The Commission considers it appropriate that it should play a major role in the evaluation and monitoring process. It needs to be informed of how measures are being implemented in practice.

It would therefore seem appropriate for the Commission to extend its task of collecting information on the transposition of EU obligations into national legislation to a regular monitoring exercise on compliance. This should be on the basis of Member States themselves submitting data or statistics compiled by their national authorities and submitted to be collated and analysed by the Commission. The Commission could use the services of independent experts to analyse the data and assist with the drawing up of reports. One possible team of independent experts is the EU Network of Independent Experts on Fundamental Rights. It was commissioned by DG-Justice and Home Affairs "to assess how each of the rights listed in the Charter of Fundamental Rights of the EU is applied at both national and Community levels...[taking] account of developments in national legislation, the case law of constitutional courts [...] as well as the case law of the Court of Justice of the European Communities and the European Court of Human Rights". The tasks of this network include the production of an annual report summarising the situation of fundamental rights in the context of both European Union law and national legal orders [53]. The network will report to the Commission and to the European Parliament. Since Articles 47 and 48 of the Charter of Fundamental Rights of the EU provide for the right to a fair trial and the rights of the defence, the network is already mandated to consider many of the provisions included in this proposal. In any event, evaluation of common minimum standards for procedural safeguards should be carried out on a continuous basis at regular intervals rather than as a once-off or on an ad hoc basis.

[53] Network of experts on the Charter appointed in July 2002, Unit A5, DG-JHA; its terms of reference are set out in Contract notice 2002/S60 - 046435, OJ S60 of 26.3.2002.

In this way, any persistent breaches will come to light, together with any patterns of standards falling below the agreed minimum.

7. Stakeholder consultation

* Which interested parties were consulted, when in the process, and for what purpose?

* What were the results of the consultation?

For the past two years, the Commission has been carrying out a review of procedural safeguards. To this end, it published a broad Consultation Paper in several languages on the Justice and Home Affairs website in January and February 2002. That paper set out the areas that might become the focus of subsequent measures and asked for comments and responses from interested parties.

At the same time, a questionnaire on various aspects of trial procedures under their own existing domestic system was sent to the Member States, to be answered by their Ministries of Justice. Using the responses to those two documents, the Commission identified the following areas as appropriate for immediate consideration:

- access to legal representation, both before the trial and at trial,

- access to interpretation and translation,

- ensuring that vulnerable suspects and defendants in particular are properly protected,

- consular assistance to foreign detainees,

- notifying suspects and defendants of their rights (the "Letter of Rights").

(The Council of the European Union has sent this questionnaire to acceding countries on its own initiative.)

Additionally the Commission's desk officer attended numerous conferences relating to these topics, both as speaker and listener. In order to get a clear view of the problem, several bilateral meetings were organised with various organisations. The organisations consulted include Amnesty International, the Law Society of England and Wales, JUSTICE, the Bar Council of England and Wales, Fair Trials Abroad, the European Criminal Bar Association, the Council of the Bars and Law Societies of the European Union, several Members of the European Parliament and the UK Liberal Democrat Party. Although it may appear that consultation centred largely on UK based NGOs, the desk officer noted that in any open consultation procedure, UK based NGOs often responded in much greater numbers than their counterparts in other Member States. All relevant bodies who sought an audience were heard and their views noted.

After an experts meeting held on 7 and 8 October 2002 on the appropriateness of EU action in this area, a Green Paper was adopted and published on 19 February 2003, focussing on the five areas mentioned above. The Green Paper listed a number of specific questions and requested comments and observations to be received by 15 May 2003. The Commission ensured that translations into English, French and German were obtained of all the responses received before 16 May 2003. The responses that were sent between 16 May 2003 and 10 June 2003 were translated where possible. Over 70 replies were received and have been published on the JHA website at: .

In June 2003, when the Commission's services had a clearer view of the policy options available and their impacts, a public hearing was organised. All persons and organisations that had responded to the Green Paper were invited to attend, as well as representatives from the Ministries of all Member States and acceding countries. The meeting was publicised on the EU official website, giving anyone the possibility to attend if they so wished. At the hearing, national experts and NGOs concerned made a number of general observations and comments, which have been taken into consideration in the drafting of the proposal.

8. Commission draft proposals and justification

* What is the final policy choice and why?

* Why was a more/less ambitious option not chosen?

* Which are the trade-offs associated to the chosen option?

* If current data or knowledge are of poor quality, why should a decision be taken now rather than be put off until better information is available?

* Have any accompanying measures to maximise positive impacts and minimise negative impacts been taken?

There were many reasons why the European Commission launched an initiative on procedural safeguards. Important ones are freedom of movement, setting standards for an enlarged Europe and perhaps most important of all, facilitating the operation of Mutual Recognition by enhancing the mutual trust in which it is based. The rights of the defence have not suddenly appeared on the Commission's programme. They were explicitly mentioned in the Tampere conclusions [54] and have always been seen as an integral part of the Justice and Home Affairs agenda.

[54] Points 33 and 40, and implicitly in points 35 and 37.

The aim is to achieve an equivalence of protection between the Member States and not the same standards although the starting point will be "common minimum standards" leaving the Member States free to build on those in order to ensure a fair trial system within their jurisdiction. As the Commission indicated in its Communication of 14 July 1998, Towards an Area of Freedom, Security and Justice "procedural rules should respond broadly to the same guarantees ensuring that people will not be treated unevenly according to the jurisdiction dealing with their case".

As regards, freedom of movement - the EU encourages its citizens to move around freely, for work or other reasons. Employment and social security provisions make it easier to find work. European citizens and residents should reasonably be entitled to expect to encounter equivalent standards in respect of safeguards in criminal proceedings wherever they go in the EU.

Options considered included attempting to cover all fair trial rights in one instrument but on reflection, this was deemed too complicated, too unwieldy and less likely to achieve the stated aim. There were also the "third pillar" constraints of putting forward a realistic proposal that could be justified under Art 31 TEU and that would be realistic in view of the unanimity rule. Consequently, a stage by stage approach was adopted, with is proposal being the first of several measures to reach the stage of a draft Framework Decision. It is important to press ahead with this measure now so that agreed safeguards are in place as soon as possible (in view, inter alia, of the timetable for implementation of the European Arrest Warrant). Any follow up and subsequent proposals may be under a new regime if the EU draft Constitution is adopted (affecting the legal basis and unanimity requirements).

To conclude, the Commission sees this measure as necessary in order to ensure the mutual trust which forms the basis of the measures set out in the Mutual Recognition programme, of which the European Arrest Warrant was the first to reach political agreement. However, a common set of minimum standards on safeguards will be necessary for all the Mutual Recognition measures, to allay anxieties about the perceived "lower standards" in other Member States and maybe in the acceding States after enlargement and to counter criticism of certain criminal justice systems in the EU. It will ensure that the fundamental rights of the European citizen are respected uniformly in this important area.

ANNEX 1 -

Problem identification:

Main challenges (not in order of priority):

* Need to build trust between MS in each other's criminal justice systems, especially in the light of the European Arrest Warrant so that law enforcement and judicial authorities respect each other's decisions and procedures

* Need to protect individual rights to a common minimum standard

* Need to take account of right to freedom of movement

* Need to reinforce citizens' trust in other Member States owing to increased mobility including for employment purposes, transport companies (e.g. lorry drivers at risk of unwittingly carrying illegal cargo), tourism (e.g. road accidents and other "innocent activities" can inadvertently lead to criminal proceedings)

* Need to deal with mobility and increasing numbers of third-country nationals in the Member States

* Need to enhance the public understanding of the different criminal justice systems

* Enlargement will introduce 10 new countries into the system - it is harder to have a basic degree of uniformity as regards common standards with 25 than with 15

* ECHR implemented (and interpreted ?) differently in different Member States

* Avoid "naming and shaming" (which already goes on between the 15, especially in the media) but concentrate on agreeing common standards

Related challenges:

1. General

* Launch a debate on what constitutes a fair trial

* Ascertain what common standards already exist

2. Legal advice

* Uneven implementation of the provisions of Article 6 ECHR as regards access to legal representation throughout the EU (not only basic provision of lawyers but when suspect first has access to lawyer - e.g. before or after first police questioning?)

* Differences in access to free legal representation for those who cannot afford to pay

* Differences in how much legal representation is provided (lawyer present for all court appearances? Prison visits from lawyer to prepare case?)

* Substantial differences between Member States in organisation, level of qualification required and payment of lawyers (e.g. reduce reliance on pro bono work, ensure that all defendants represented) NB - different systems of provision may work equally well - e.g. "public defender" system v. own lawyer so not the intention to investigate what system is best, merely to ensure minimum levels of provision

3. Interpretation and translation

* Inadequate provision of competent, qualified language professionals in criminal proceedings in which the defendant is a foreigner and/or doesn't understand the language of the proceedings. Substantial differences between Member States in remuneration of interpreters and translators

* Substantial differences between Member States in training of interpreters and translators

* Insufficient numbers of legal translators and interpreters (especially for the more unusual languages); not "attractive" profession, highly technical, low status (in most MS, translation and interpretation not considered a "profession"), rare for translators and interpreters to be employees - usually employed on a freelance basis so no job security, no holiday or sick pay, no pension and other rights that go with an employment contract

* Many respondents to Green Paper, especially those representing professional organisations of translators and interpreters called for proper training/accreditation/recognition of diplomas/continuous professional education for translators and interpreters - with both language professionals and lawyers/judges involved in the accreditation process.

* Judges and lawyers not trained in how to deal with court translators and interpreters - need to provide for training of judges, lawyers and court personnel

4. Specific attention for persons who, owing to their age or their physical, medical or emotional condition, cannot understand or follow the proceedings

* Disadvantaged situation of certain people who are in an especially vulnerable position during criminal proceedings. Suspects who for physical, medical, emotional or other reasons (such as but not limited to age, nationality, race, gender, sexual orientation, state of health, educational level etc) are in a weaker position than the average person.

* Difficulties in identifying these groups of especially vulnerable people - some categories are obvious (e.g. children) but for others the vulnerability is not immediately obvious (e.g. low IQ, certain health problems etc).

* Once a suspect or defendant has been identified as needing specific attention, certain steps have to be taken. For a child, the parents or a social worker must be alerted, for someone with a health problem, a doctor may be needed.

5. Communication and consular assistance

* A detained person should be entitled to have family members, persons assimilated to family members and any employer informed of the detention. This can be achieved by having the relevant information communicated on behalf of the detained person if there are concerns about preserving any evidence.

* Where the detained person is a foreigner, use should be made of the consular authorities to assist with the communication.

* Problems with lack of compliance with the Vienna Convention on Consular Relations - law enforcement officials do not always contact the Consulate of the detained person; some detained persons choose not to have assistance even if it is offered owing to poor perception of the assistance.

6. Knowing of the existence of rights/ a "Letter of Rights"

* Other problems may arise if the detained person is a refugee or asylum seeker fleeing persecution in his home State and does not want assistance from consular officials - entitlement to have the assistance of a representative of an international humanitarian organisation

* Low awareness of the existing rights available to suspects and defendants during criminal proceedings, and as early on as arrest, (e.g. rights during police questioning)

* Difficulty in informing foreign defendants and/or those who do not speak the language of their basic rights, including the important right to a lawyer and an interpreter

* Lack of equivalence between MS in terms of protection of individual rights.

7. Evidence

* The right to be presumed innocent until proved guilty is at stake where the burden of proof is reversed in the definition of offences in a Member State

* The right to have someone informed of the detention is not always respected (anxiety that evidence will be destroyed, that suspect will alert accomplice etc.)

* Substantial differences between Member States in criteria and conditions governing self-incrimination (right to silence varies from one Member State to another)

* Cultural differences can lead to very different uses and interpretations of practices such as plea bargaining or the use of informers (e.g. pentiti in Italy)

* Discrepancies in rules governing admissibility of evidence

* Problems with prosecution failing to disclose all evidence, especially exculpatory evidence - rules vary from one Member State to another

8. Detention

* Substantial differences between Member States in criteria and conditions of bail

* Discrepancies between the Member States in relation to the right for a national of another Member State to serve any period of detention in their own Member State

* High number of persons in pre-trial detention, especially foreign defendants since they are perceived as presenting a higher risk of absconding (no community ties).

9. Ne bis in idem and lis pendens

* Lack of clarity in Article 54 Schengen Implementing Convention

* Disparities between Article 54 Schengen Implementing Convention and Article 50 Charter of Fundamental Rights

* Adapt current rules to the objective of an Area of Freedom, Security and Justice

10. Evaluation and Monitoring

* Difficulties in obtaining accurate, objective information about the actual situation in a country

* Need to have information at regular intervals so that it may be updated, and any improvement or deterioration noted

ANNEX 2

How to overcome these challenges? Objectives of the proposal

Global // * Create specific guarantees to ensure the protection of individual rights

* Ensure that a person encounters equivalent standards in respect of safeguards in criminal proceedings across the EU as those in his or her Member State

* Improve trust between Member States in their criminal justice systems as well as public perceptions thereof

* New instrument will highlight existing rights

Specific // Legal advice

* Create a more equivalent situation as regards legal advice in all the Member States

* Agree common rules about when (at what point in the proceedings) the suspected person should be entitled to legal advice and in which situations that legal advice should be free (in whole or in part)

* Encourage Member States to create a mechanism for ensuring effectiveness of defence lawyers

Interpretation and translation

* Strengthen compliance with ECHR requirements in this field.

* Enhance the social situation of translators and interpreters

* Aim for an equivalent level of training in Member States

* Encourage Member States to create a mechanism for ensuring competence of interpreters and translators

Specific attention for persons who, owing to their age or their physical, medical or emotional condition, cannot understand or follow the proceedings

Ensure a higher level of protection by:

* Identifying the suspects who need specific attention

* Raising awareness of the vulnerable position of these people

* Ensuring a better training of the police officers and other actors in the criminal process

* Requiring a written record to be made of what specific attention was needed and record the fact that it was given

Communication and consular assistance

* Agreeing that there should be a basic right to communication with the outside world where a person is detained (unless circumstances dictate that this is not appropriate)

* Ensuring that detained persons have the possibility of communicating with their family, dependants and/or place of employment (if necessary through a third party if direct communication is contraindicated). Where the defendant is a foreigner, ensuring that use is made of the consular authorities to assist with such communication.

* Ensuring that consular officials in each Member State are prepared to offer such assistance and have the necessary knowledge of criminal proceedings in the host State.

* Ensuring an appropriate training of police officers

Knowing of the existence of rights/Letter of Rights

* Would a "Letter of Rights" with equivalent contents throughout the Member States, which police stations would have ready in all languages, present a simple, inexpensive solution? Text of L/R could also be available on internet in numerous languages so readily available

* Require Member States to ensure all suspects receive Letter of Rights

* During the preparatory phase, all interested groups are invited to take part in the debate about what the contents of the Letter of Rights should be (budget available for experts meeting to be held in 2004 so can involve outside experts).

* The Letter of Rights should cover both common "European" and specific national rights where relevant.

Evidence

* To include proposals for safeguards relating to evidence at this stage would be inefficient, as the proposal would be too broad and attempt to cover too many areas. The Commission plans to start work on a separate initiative covering all safeguards relating to evidence in 2004 and will develop a relevant strategy nearer the time

Detention

* Create equivalent standards on pre-trial detention and alternatives to such detention throughout the European Union

* Enable control, supervision or preventive measures ordered by a judicial authority pending the trial to be recognised and immediately enforced in another Member State

* Reduce the number of persons in pre-trial detention by covering alternatives to pre-trial detention

* Commission plans separate Green Paper on this topic, to be adopted late 2003 or early 2004.

Ne bis in idem and lis pendens

* Guarantee that citizens are not prosecuted or tried for the same acts several times

* Avoid duplication of work for prosecuting and law enforcement authorities

Horizontal // Evaluation and Monitoring

Extend the Commission's task of collecting information on the transposition into national legislation of the relevant EU obligations to a regular monitoring exercise on compliance

ANNEX 3. Potential impacts

Expected impact on the EU economy and society if the suggested policy is implemented

Target : EU economy and society

Qualitative // Descriptors

Economic impact:

Positive Indirect

* Enhanced mobility and freedom of movement owing to increased trust on the part of citizens in their freedom to move across Europe, (benefits for employment purposes, transport companies (e.g. lorry drivers), tourism

* More transparency leads to more efficiency (unnecessary appeals and people in custody, reduce backlog in courts, etc.)

* Reduce expense of holding foreign nationals in detention (pre-trial and following conviction) , reduce miscarriages of justice

Negative Direct/Indirect

* Associated implementation costs (to be included in the monitoring and evaluation measure)

* MS with no centralised systems for lawyers and translation will have to set them up; market levels of pay for lawyers and translators; Letter of Rights; training for police officers, consular services, lawyers, translators, social workers...

* Abuses of these guarantees may cause undue delay in procedures.

//

* National motoring and touring organisations report the absence of sufficient procedural safeguards for their members when involved as suspects or defendants in cross border criminal proceedings across the EU

* Negative reports in the press about "unfair" criminal proceedings in other Member States (e.g. "plane-spotters' case)

Social impact:

Positive Direct

* Better respect for fundamental rights - citizens reinforced in their value system and in validity of democracy (important especially in the light of fight against terrorism)

* Increased trust between MS - can lead to more active cooperation in the judicial area, increased social cohesion and a sense of belonging

* More transparency can lead to more respect for fundamental rights, which enhances mutual recognition

* Reduce feelings of helplessness of individuals against a system perceived to be unfair

* Increased faith in channels of communication between actors in the criminal justice system

Indirect

* Increased sense of belonging in society, of being a stakeholder

* Concept of civic citizenship, may bring the EU closer to the citizens

Negative Direct/Indirect

//

Environmental impact:

* More effective judicial systems will lead to more efficient use of resources.

* More fluent functioning of the criminal justice system leads to a greater efficiency in the prosecution of environmental crimes.

//

Expected impact on suspects and defendants if the suggested policy is implemented

Target group: suspects and defendants

NB: All these potential impacts apply to own nationals and foreigners alike. However, it must be noted that some aspects of the proposal target mainly foreign suspects and defendants, and hence impacts on this subgroup are multiplied.

Qualitative // Descriptors

Economic impact:

Positive Direct

* Ensure better representation hence lower costs for suspects, automatic right to free assistance of translators and interpreters

* Reduce miscarriages of justice whereby innocent person wrongly convicted - economic costs (e.g. loss of job, loss of trust from employers)

Positive Indirect

* Increased awareness of rights not only on the part of suspects and defendants but also increased awareness on the part of all actors in the criminal justice system

* Better knowledge of rights and better compliance with them may lead to speedier procedures

Negative Direct/Indirect

//

Social impact:

Positive Direct

* Equal access to justice in the broad sense (e.g. financial, linguistic, medical, etc.)

* Awareness of their existing rights: better protection of their fundamental rights

* Increase of independence of suspects/defendants with regards to their family

* Reduce miscarriages of justice

Negative

* Ability for suspect or defendant in bad faith to misuse the guarantees provided

* Abuses of the system may cause undue delay in procedures

//

Environmental impact:

No direct or indirect impacts

// Not applicable

Expected impact on suspects and defendants' families if the suggested policy is implemented

Target group: suspects' and defendants' families

Qualitative // Descriptors

Economic impact:

Positive Direct

* Increased faith in the criminal justice systems of all Member States so more trust both at home and abroad - reduced need to employ lawyer privately or to pay for translator or other assistance

* Fewer miscarriages of justice will lead to fewer people in prison for offences they did not commit - therefore fewer families losing potentially main breadwinner

* Legal aid: should be granted where the legal costs would cause the family undue financial hardship

Positive Indirect

* Greater labour mobility may be achieved, people more prepared to look for work abroad

Negative Direct/Indirect

* Costs of implementing the measures may lead to increased taxes or changes in financial priorities which could have a negative impact on families of suspects and defendants

//

Social impact:

Positive Direct

* Increased faith in the criminal justice system

* Increased trust in the criminal justice systems of other Member States

Negative

* //

* Family members may be asked to assist, for example to stand surety for bail , to help trace witnesses, even to translate and bear other burdens during the proceedings

Environmental impact:

No direct or indirect impacts

// Not applicable

Expected impact on professionals working in the criminal justice system if the suggested policy is implemented

Target group: translators/interpreters/police officers/lawyers/court officers/judges/social workers etc.

Qualitative // Descriptors

Economic impact:

Positive Direct

* Enhanced social status

* Greater recognition of qualifications of translators and interpreters and assistance with obtaining continuous professional development

* Greater recognition for the work of translators and interpreters

Positive Indirect:

* Better remuneration for lawyers working under criminal legal aid schemes

* Better remuneration for legal translators and interpreters

* Increased number of qualified lawyers willing to accept pro bono cases

* Increased numbers of legal translators and interpreters available to courts and police stations

Negative:

* Increased costs in terms of training.

* Increased workload for all actors in the criminal justice system

//

* In some Member States legal advice on arrest is given on a pro bono basis by trainees and students, or under the "commis d'office" system

* The GROTIUS Programme PROJECT 2001/GRP/015 has pointed out the lack of legal interpreters and translators because of the comparative unattractiveness and low status of these professions

Social impact:

Positive Direct

* Reduced criticism of criminal justice will improve the morale of all those working in the system

* Efficient working of the judicial system in and out of court as a consequence of an appropriate training and awareness of courts and legal services to interpreters and translators during interdisciplinary training

Positive Indirect

* Higher social status for translators and interpreters working in the criminal justice system

Negative Direct

//

* See above GROTIUS Programme PROJECT 2001/GRP/015

* The International Federation of Interpreters reports that judges and lawyers are unfamiliar or not trained to work with interpreters and translators which can slow down the procedure

Environmental impact:

No direct or indirect impacts

// Not applicable

Expected impact on victims in the criminal justice system if the suggested policy is implemented

Target group: victims and related pressure groups

Qualitative // Descriptors

Economic impact:

Positive Direct/Indirect

* Better justice leads to fewer contested decisions. Fewer appeals lead to a quicker procedure which can help victims recover and reduce tangential costs for the victim

Negative Direct

* The costs of implementing the policy is chargeable to the justice budget - spending priorities relating to suspects and defendants means less available for compensation to victims

Negative Indirect

* The budget invested in the suggested policy will not be used for other victim centred purposes (opportunity costs)

//

Social impact:

Positive Direct/Indirect

* Fewer appeals (see above) should lead to more expeditious procedures. This has a positive impact on the situation of the victim who is released from the burden of the trial. Studies show victims recover from the trauma faster once there is "closure" (after the trial)

* The proposal raises awareness of the situation of victims

* The proposals for making better use of consular officials will also be to the advantage of victims of crimes who are foreigners. The consular official may provide the victim with information about the local legal system, including any compensation scheme, details of any relevant NGO that may be able to offer him support and information regarding interpreters and translators.

Negative Direct

//

Environmental impact:

No direct or indirect impacts

// Not applicable