Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om "Meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet - Mot en strategi för att skydda och bevara den marina miljön"

(KOM(2002) 539 slutlig)

(2003/C 208/04)

Den 2 oktober 2002 beslutade kommissionen att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ovannämnda meddelande.

Facksektionen för jordbruk, landsbygdsutveckling och miljö, som ansvarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 1 april 2003. Föredragande var María Candelas Sánchez Miguel.

Vid sin 399:e plenarsession den 14 och 15 maj 2003 (sammanträdet den 14 maj) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 103 röster för och 3 nedlagda röster.

1. Inledning

1.1. Ett av många teman i det sjätte åtgärdsprogrammet för miljön är att skydda och bevara den marina miljön i syfte att främja såväl en hållbar användning av haven som skyddet av dem. I dagsläget är det uppenbart att de enskilda åtgärder som vidtagits på havsmiljöområdet inte har fått avsett resultat. Det kan konstateras att många av de hot som identifierades i samband med att det sjätte åtgärdsprogrammet för miljön utarbetades faktiskt har blivit verklighet, och detta med konsekvenser som överträffar de värsta farhågorna.

1.2. Prognoserna om en minskad eller utarmad biologisk mångfald liksom förlusterna av livsmiljöer på grund av hamnanläggningar och ökade utsläpp av farliga substanser och näringsämnen nödvändiggör tillsammans med andra inslag som inte alltid beaktas fullt ut (till exempel havstransporter och fiskeri) en samordning av alla sektorer som påverkar den marina miljön. Detta är en förutsättning för att en övergripande politik som minskar och hejdar försämringen av våra hav skall kunna utformas.

1.3. För det första bör samordningen av de olika politiska åtgärder som påverkar den marina miljön planeras på gemenskapsnivå. Det geografiska området bör begränsas till de hav och oceaner som ingår i gemenskapens eller kandidatländernas territorialvatten, samtidigt som potentiella konsekvenser av undertecknade internationella avtal och överenskommelser givetvis måste beaktas.

1.4. Därigenom kan strategin för bevarande och skydd av den marina miljön även fortsättningsvis utgöra en del av gemenskapens strategi för hållbar utveckling, vilket möjliggör ekonomisk och social tillväxt samtidigt som miljön kan skyddas.

1.5. På internationellt plan måste slutsatserna från Johannesburgstoppmötet beaktas(1). Detta gäller särskilt de slutsatser som hänvisar till kapitlen om oceaner och hav, fiskeri, föroreningar av havet och forskning. Följande slutsatser är de viktigaste:

- Senast 2010 skall strategin som baseras på ekosystem ha införts, med beaktande av Reykjavikdeklarationen om ansvarsfullt fiske och av beslut 5/6 av konferensen med avtalsslutande parter i konventionen om biologisk mångfald.

- Kapitel 17 i Agenda 21 om inrättande av en handlingsplan för en hållbar utveckling av oceaner, hav och kuster skall tillämpas.

- En mekanism för samordning mellan alla FN-organ skall inrättas.

- Fiskbestånden skall bevaras eller återställas till en nivå som kan ge största möjliga fångst som är hållbar på lång sikt. Man skall snarast försöka uppnå de mål som gäller utfiskade bestånd, om möjligt senast 2015.

- FAO:s uppförandekod för ett ansvarsfullt fiske från 1995 skall tillämpas.

- FAO:s plan för förvaltning av fiskekapaciteten skall införas senast 2005, och planen för att förhindra illegalt fiske senast 2004.

- Samordningen skall förbättras mellan stödgivare och partnerskap i avsikt att öka den nationella, regionala och lokala kapaciteten att utveckla infrastrukturen och en integrerad förvaltning av fiskebestånden.

- Stöd skall ges till utvecklingen av ett hållbart vattenbruk.

- Det globala handlingsprogrammet (UNEP-GPA) och Montrealdeklarationen om skydd av den marina miljön mot landbaserade verksamheter skall tillämpas. Under perioden 2002-2006 skall särskild tonvikt läggas på kommunalt avloppsvatten samt på förändringar och förlust av livsmiljöer.

- Utökade åtgärder skall vidtas när det gäller internationella sjötransporter av radioaktivt material, radioaktivt avfall och utbränt kärnbränsle.

- Det vetenskapliga och tekniska samarbetet skall förbättras, och en process skall införas för regelbunden information till FN om tillståndet i den marina miljön.

1.6. Man får dock inte glömma att EU:s mål och insatser på miljöområdet är bättre definierade och mer långtgående än många av förslagen från Johannesburgstoppmötet. EU bör därför utgöra en drivkraft för de åtgärder som beskrivits ovan, så att Kyoto- och Göteborgsavtalen uppfylls.

1.7. Med detta meddelande inleds en diskussion om en strategi för att skydda och bevara den marina miljön i Europeiska unionen. Syftet är att påverka både den europeiska och internationella nivån så att alla slutsatser som dras får en multiplikatoreffekt. Vi får inte sitta overksamma i en situation där den marina miljön försämras. Åtgärder inom en sektor eller på nationellt plan är inte tillräckliga; dessa måste utgöra en del av en europeisk och internationell strategi.

2. Innehållet i meddelandet

2.1. Tillståndet i den marina miljön är till stora delar okänt för gemenskapens myndigheter. Avsaknaden av en övergripande angreppsmetod, baserad på alla åtgärder som berör den marina miljön, innebär för kommissionens vidkommande att det behövs en inventering av all tillgänglig information. Denna information skulle sedan kunna användas till att skapa en databas som grund för en tematisk strategi.

2.2. Bland tillgänglig information om miljöns kvalitet i haven och oceanerna finns bland annat följande:

- Regionala havskonventioner(2).

- Rapporter från Europeiska miljöbyrån.

- Information om den biologiska mångfalden, hämtad från översynen av den gemensamma fiskeripolitiken(3); anläggningsarbeten i havsområden; eutrofiering av vattnet; transporter och utsläpp av olja, osv.

2.3. Den andra sidan av ekvationen är den gällande lagstiftningen på miljöskydds- och naturvårdsområdet. Här skall en distinktion göras mellan gemenskapens normer och internationell rätt. De förstnämnda(4) innefattar - i generella termer - ramdirektivet om vatten(5); direktiven om livsmiljöer(6) och fåglar(7); IPCC-direktivet(8); och - mer specifikt - de direktiv som rör rening av avloppsvatten, badvatten, normer för sjötransporter, gemensamma jordbrukspolitiken osv.

2.4. Den internationella rätten fastläggs genom konventioner som reglerar generella aspekter, t.ex. skydd av den marina miljön, och konkreta aspekter, t.ex. skydd av marina arter, hinder mot föroreningar genom utsläpp av farliga ämnen, beständiga oljeföroreningar, osv. De viktigaste konventionerna är OSPAR-konventionen(9), Helsingforskonventionen(10) och Barcelonakonventionen(11).

2.5. Det finns endast begränsade upplysningar om den befintliga lagstiftningens effekter, eftersom dessa vanligen visar sig först på lång sikt och eftersom det inte förekommer någon nationell övervakning av tillståndet i den marina miljön i de egna territorialvattnen. Kommissionen beskriver situationen ur två perspektiv:

- Brister i den tillgängliga informationen.

- En översyn av befintlig verksamhet i fråga om övervakning, bedömning, rapportering och datahantering samt forskning(12).

2.6. Mot bakgrund av att framtidsutsikterna är mycket mörka föreslås ett antal mål för varje särskild aspekt av den marina miljön. Generellt fastslås att den marina strategin bör utgöra ett bidrag till gemenskapens strategi för hållbar utveckling. Såsom anges i det sjätte åtgärdsprogrammet för miljön bör strategin främja en hållbar användning av haven och bevara de marina ekosystemen, inklusive havsbottnar, flodmynningar och kustområden, och speciellt uppmärksamma platser som är särskilt värdefulla för den biologiska mångfalden.

2.6.1. De konkreta målen rör följande:

- Minskad biologisk mångfald och förluster av livsmiljöer (tre mål ställs upp i syfte att hindra försämringar av den biologiska mångfalden).

- Farliga ämnen (ett mål).

- Eutrofiering (ett mål).

- Radionuklider (ett mål).

- Beständiga oljeföroreningar (ett mål).

- Avfall (ett mål).

- Sjötransport (ett mål).

- Hälsa och miljö (ett mål).

- Klimatförändringar (tre mål).

- Förbättra kunskapsbasen.

2.7. Kommissionen föreslår 23 åtgärder i syfte att uppnå de föreslagna målen genom förebyggande insatser och tillämpning av försiktighetsprincipen. Alla baseras på åtgärder inom ramen för befintlig lagstiftning och syftar främst till att bevara den biologiska mångfalden genom införande av särskilda naturskyddsområden och regionala förvaltningsplaner för vatten i enlighet med de regionala havskonventionerna.

2.8. Det bör noteras att några av de föreslagna åtgärderna särskilt syftar till att förbättra samordningen och samarbetet inte bara på gemenskapsnivå utan även på internationellt plan. Här skall förslaget till samarbete mellan alla organ som verkar för att skydda den marina miljön inom ramen för FN och Agenda 21 framhållas.

2.9. Förbättringen av kunskapsbasen är i dagsläget en av de åtgärder som har kommit längst. Bland annat har en tidsplan fastställts för utformning av övervakningsförfaranden i linje med ramdirektivet för vatten.

3. Allmänna kommentarer

3.1. EESK ser positivt på kommissionens förslag, eftersom det innebär början på en diskussion mellan alla aktörer som verkar för att skydda och bevara den marina miljön. De allvarliga olyckor som leder till förorening av vårt havsvatten blir dock allt vanligare. Det är därför på sin plats att kräva ett större politiskt åtagande när det gäller medlemsstaternas tillämpning av den nuvarande lagstiftningen, och att verkligen utkräva ansvar av alla dem som orsakar skadorna.

3.2. När det gäller meddelandets innehåll vill vi påpeka att både principerna - som kommittén i stor utsträckning stöder - och samordning av de olika politikområden som påverkar en miljö - i detta fall den marina miljön - redan har framhållits i åtskilliga av kommitténs yttranden. Vi inser att gemenskapens strategi för hållbar utveckling förutsätter en enhetlig tillämpning av denna politik. Det är dock ingen idé att fortsätta lagstifta ifall de behöriga myndigheterna inte tillämpar och kontrollerar bestämmelserna. Befogenhetsfördelningen mellan myndigheterna får inte leda till att det uppstår luckor i lagstiftningen och att efterlevnaden av bestämmelserna blir bristfällig.

3.3. Granskningen av de olika målen visar att det oftast är frågan om att tillämpa befintlig lagstiftning, analysera och bedöma verkningarna av olika ämnen och annan påverkan på den marina miljön, observera och studera andra effekter etc. Kommittén är positiv till en "ekosystembaserad strategi", så länge det innebär att man använder nya metoder, men faktum är att det inte framgår vad denna strategi består i. Det är nödvändigt att veta detta för att kunna bedöma om den strategi som lagts fram (mål och insatser) är förenlig med den ekosystembaserade strategin(13). Det räcker att konstatera att det finns 33 ekosystem i Medelhavet och de påfrestningar och den påverkan de utsätts för varierar stort med det geografiska läget.

3.4. Sammanfattningen av strategin begränsas till en fortsättning av de riktlinjer som redan fastställts och den verksamhet som påbörjats. Precis som när det gäller mycket annan miljöpolitik kan resultatet formuleras på följande sätt: "Miljöskyddet tar ett steg framåt samtidigt som miljötillståndet tar två steg bakåt". Med utgångspunkt i detta begränsar sig de föreslagna insatserna till följande:

- Följa befintliga direktiv och/eller anpassa dem.

- Bedöma, studera, analysera och observera.

- Samordna konventioner och rapporter.

3.5. Det är eventuellt nödvändigt att utforma en ny strategi. Bland de möjligheter som bör utforskas kunde man lägga särskild vikt vid effektivitet, betraktad som EU:s verkliga kapacitet att påverka den marina miljön. Man bör då bedöma följande:

- De rättsliga instrumenten (de som är bindande och obligatoriska, eller bara överenskommelser och konventioner).

- De ekonomiska instrumenten (handelsavtal, finansieringsprogram som riktar sig till tredje land).

3.6. På detta sätt skulle man kunna vidta åtgärder på olika områden, till exempel följande:

- Område 1. Kustvatten, det vill säga medlemsstaternas territorialvatten, där inflytandet i form av reglerings-, övervaknings- och påföljdskapacitet är totalt och där det redan finns flera bestämmelser på gemenskaps- och medlemsstatsnivå.

- Område 2. Vatten och hav i områden där EU har stort inflytande (tvåhundra sjömil), antingen därför att de ingår i dess territorialvatten eller därför att de omfattas av politiska eller ekonomiska förhållanden som EU kan påverka.

- Område 3. Vatten och hav där EU:s inflytande är svagt eftersom det gäller internationella vatten (gemenskapsflottans fångstplatser och områden som är turistmål för EU-medborgare).

3.7. När man granskar den gemenskapslagstiftning som rör påverkan på den marina miljön, upptäcker man åtskilliga luckor i miljöskyddsåtgärderna. Vissa åtgärder håller för närvarande på att ändras och andra tillämpas inte, eftersom det föreligger ett moratorium för ikraftträdandet och många medlemsstater är negativa(14). I andra fall dröjer införlivandet i den nationella lagstiftningen och därmed tillämpningen.

3.8. Havskonventionerna spelar en viktig roll i meddelandet, som bör sättas i relation till och delvis ersättas med lagstiftningsinitiativ från EU. Dessa internationella avtal är fortfarande begränsade, särskilt när det gäller verkliga skyldigheter. Avtalen har stor betydelse när man utformar mål och involverar heterogena länder etc., men det saknas möjligheter till påföljder i de fall då enskilda stater bryter mot konventioner som inte är införlivade i deras lagstiftning. Möjligheterna att anpassa avtalen till vetenskapliga, tekniska och sociala framsteg är också mycket begränsade, eftersom förfarandena för utformning, ratificering och ikraftträdande är så omständliga.

3.9. När det gäller de internationella konventionerna bör man framhålla deras begränsningar. Dels är deras tillämpning geografiskt begränsad, i och med att de endast omfattar oceaner och hav som ligger inom medlemsländernas och i bästa fall några av de omkringliggande ländernas jurisdiktion, och det går inte att skydda andra områden där gemenskapen har intressen, t.ex. de fångstplatser i den afrikanska delen av Atlanten som används av europeiska företag. Dels är konventionerna endast i viss utsträckning bindande, eftersom parterna inte kan tvingas till efterlevnad, och de är därför inte helt effektiva.

3.9.1. Kommittén konstaterar att effekterna är begränsade, men anser trots detta att EU måste fortsätta utvecklingen av sin miljöpolitik inom de internationella konferenserna och organen, och på så sätt hävda sin modell för hållbar utveckling.

3.10. De föreslagna målen bör utökas på åtminstone följande tre viktiga punkter:

- Förebyggande av allvarliga olyckor med miljökonsekvenser för havsvattnet, både sådana som sker på land och sådana som sker till havs och omfattas av direktiv (Seveso II, Erika).

- Reglerat utnyttjande av kustområdena i enlighet med vad som fastställs i ramdirektivet om vatten (stadsplanering, infrastruktur och därmed sammanhängande ekonomisk verksamhet samt hantering av avloppsvatten).

- Internationella sjötransporter och tillämpning av tvivelaktiga rättsliga metoder, t.ex. "bekvämlighetsflagg", som till stor del är orsaken till de rådande missförhållandena på detta område och till de allvarliga miljöeffekterna som blir följden (utsläpp, olyckor, transport av farliga produkter utan garantier, användning av giftiga ämnen i den marina miljön).

3.11. De övriga målen i meddelandet är mycket ambitiösa och utan tvivel rimliga i förhållande till det övergripande målet (hållbart utnyttjande av havet och bevarande av dess ekosystem). Emellertid överensstämmer varken åtgärderna eller tidsplanen helt och fullt med målen.

3.12. De 23 åtgärder som är knutna till de 14 målen är inte av någon särskilt innovativ karaktär och saknar faktorer som kan stödja införlivandet. Hörnstenen i det ramdirektiv om vatten (RDV) som denna politik bygger på är "god vattenstatus".

3.13. Många åtgärder är inte knutna till någon tidsfrist för genomförande, och när det finns tidsfrister är de så väl tilltagna att åtgärderna knappast kan få önskat resultat. Ett undantag utgörs av vissa analyser (för år 2004 planeras undersökningar om förhållandet mellan OSPAR-konventionen i relation till radioaktiva ämnen, om strategin för att eliminera oljeutsläpp från olika källor samt om avfall).

Som ett exempel kan man nämna tidsfristerna för att minska de ständiga oljeföroreningarna.

- År 2010 för att uppfylla de tidsfrister som gäller utsläpp.

- År 2020 för att komma till rätta med utsläppskällorna.

Denna försening är obegriplig med tanke på att det med tillgänglig teknik nu är möjligt att upptäcka och lokalisera olagliga utsläpp från fartyg i realtid (med satelliter av ENVISAT-typ).

3.14. När det gäller bedömningen av gemenskapsdirektivens effekter förekommer det olika åsikter och uppfattningar om havens tillstånd inom EU. Indikatorerna på den marina miljöns status visar inga betydande framsteg, utan i många fall tvärtom en tillbakagång. Fiskenivån i Medelhavet visar på överfiske i kustfiskeområdena, fiskodlingarna är inte miljövänliga etc.

3.15. Denna tillbakagång sker trots de många direktiv som syftar till att reglera förvaltningen och utnyttjandet av havsvattnen. Det är därför lämpligt att bedöma effekterna av gemenskapslagstiftningen, så att man kan komma till rätta med orsakerna till misslyckandet och vidta konkreta åtgärder för större effektivitet. Det är nödvändigt att alla berörda parter deltar i denna bedömning (miljöorganisationer, fackföreningar, näringslivet) och att det avsätts tillräckliga ekonomiska, vetenskapliga och tekniska resurser för detta. Europeiska miljöbyrån har här en viktig roll att spela.

4. Förslag till nya åtgärder som bör övervägas i syfte att skydda och bevara den marina miljön

4.1. EESK anser att det är nödvändigt att utöka åtgärderna, eftersom de händelser som inträffat sedan meddelandet utarbetades tydligt visar att det krävs en skärpning, och åtgärderna bör även innefatta bestämmelser som kan bidra till att de gemenskapsbestämmelser som redan finns uppfylls.

4.2. Utan att förlora meddelandets målsättning ur sikte, dvs. att skydda och bevara den marina miljön, vore det därför lämpligt att låta följande förslag ingå bland åtgärderna, dels för att förbättra samordningen mellan olika politiska beslut som påverkar den marina miljön, dels för att försöka att ta itu med situationer som väcker oro bland EU-medborgarna.

4.2.1. När det gäller den politiska samordningen bör kommissionen fastställa god marin status som den slutliga målsättningen för de 23 åtgärder som är kopplade till de 14 målen. Detta skulle ge en koppling mellan samtliga åtgärder och innebära en enda nyskapande och samlande metod.

4.2.2. Att minska tidsfristerna för tillämpningen av bestämmelserna och perioderna under vilka man genomför skyddsåtgärderna vore också ett effektivt sätt att bromsa förstörelsen av den marina miljön. De långa tidsfristerna för genomförandet av ett stort antal åtgärder riskerar att göra dem ineffektiva med hänsyn till den snabba miljöförstöringen.

4.2.3. På internationell nivå kan en ökad kontroll via Internationella sjöfartsorganisationen av att de internationella avtalen uppfylls, i enlighet med besluten från Europeiska rådets möte i Köpenhamn den 12 och 13 december 2002(15), bidra till att ge skyddsnormerna ökade effekter även på mer allmänna områden. Samtidigt bör man söka vägar för att göra dessa konventioner effektivare med hjälp av ekonomiska instrument som innebär att man med tekniskt och finansiellt stöd premierar de tredje länder som undertecknat dem och som uppfyller normerna.

4.2.4. En viktig fråga som hamnat i rampljuset i samband med de senaste fartygsolyckorna är forskningen om bioremediering som gör det möjligt att reparera skadorna på ett sätt som i högre grad respekterar den marina miljön(16). Mot denna bakgrund bör kommissionen förbättra samordningen mellan det sjätte forskningsprogrammet och det sjätte miljöhandlingsprogrammet så att en del av anslagen kan avsättas till praktisk miljöforskning.

4.2.5. EESK är av den uppfattningen att man trots förslagen till nya åtgärder inte får förlora de åtgärder som syftar till att informera om miljöpolitik ur sikte, och kommittén vill särskilt påpeka att det är viktigt att utbildning förblir ett instrument som även i framtiden ligger till grund för ökad kunskap om denna politik och dess tillämpning.

4.2.6. När det gäller att integrera nya åtgärder som syftar till att förebygga orsakerna till de senaste fartygskatastroferna, varav många redan har antagits tidigare och i situationer som liknar den nuvarande(17), bör man göra åtskillnad mellan åtgärder som endast avser bestämmelser som ännu inte har trätt i kraft, åtgärder som kräver ekonomiskt stöd för att fullbordas och åtgärder som behöver utvecklas.

4.2.6.1. Bland de förstnämnda återfinns följande:

- Omformulering av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 417/2002 av den 18 februari 2002(18) om dubbelskrov eller likvärdig konstruktion för oljetankfartyg, i syfte att uppnå målsättningen om miljövänligare och säkrare fartyg.

- Omedelbar tillämpning av Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/106/EG av den 19 september 2001 om en ändring av direktiv 95/21/EG om tillämpning av internationella normer för säkerhet på fartyg, förhindrande av förorening samt boende- och arbetsförhållanden ombord.

- Antagande och tillämpning av förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om ansvar för att förebygga och avhjälpa miljöskador, och förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om skydd för miljön genom strafflagstiftning(19).

4.2.6.2. När det gäller den andra gruppen, dvs. de åtgärder som endast kräver ekonomiskt stöd från EU(20) för att kunna tillämpas, bör följande åtgärder övervägas:

- Omedelbar tillämpning av de åtgärder som ingår i paketen Erika I och Erika II, särskilt de som avser inrättande av nödhamnar för fartyg i nödsituationer, ett utbyggt transeuropeiskt nät för övervakning av sjöfarten, och säkerställande av att medlemsstaterna rekryterar tillräckligt många inspektörer till gemenskapshamnarna.

- Att avlägsna riskfartyg från de viktigaste sjövägarna genom att upprätta korridorer långt ifrån kusten.

- Att inrätta ett övervakningssystem för de medlemsstater där fartygen registreras.

- Att undersöka och inventera avfall i marin miljö, t.ex. kemiska bomber och behållare med radioaktivt material.

4.2.6.3. Slutligen bör man när det gäller åtgärderna i den tredje gruppen utveckla nya förfaranden för tillämpningen av bestämmelser som syftar till att hindra att företag och behöriga myndigheter använder sig av olika metoder för att frånta sig ansvar och undgå kontroller och avgifter, exempelvis bekvämlighetsflagg, fartyg som har ett brevlådeföretag som registrerad ägare osv.

4.3. EESK bekymrar sig över avsaknaden av samordning mellan behöriga myndigheter, inte bara mellan de olika medlemsstaterna utan också mellan de olika regionala förvaltningarna, oavsett om de tillhör en och samma medlemsstat eller inte. Följaktligen vill kommittén föreslå att man skall använda sig av de system som i detta syfte redan finns inom gemenskapslagstiftningen, exempelvis bestämmelsen i ramdirektivet om vatten, där det fastställs att de olika myndigheterna i ett avrinningsdistrikt skall agera samordnat vid tillämpningen av förvaltningsplanerna för avrinningsdistrikt, och framför allt att de skall ge regelbunden information om utvecklingen i förhållande till dessa planer.

Bryssel den 14 maj 2003.

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Roger Briesch

(1) Världsmötet om hållbar utveckling i Johannesburg, Sydafrika, den 16 augusti till 4 september 2002. Kapitel I-IV.

(2) I bilaga I finns information hämtad ur dessa konventioner.

(3) KOM(2002) 181 slutlig (EUT C 85, 8.4.2003).

(4) Se förteckningen i bilaga 2.

(5) Direktiv 2000/60/EG (EGT L 327, 22.12.2000).

(6) Direktiv 92/43/EEG (EGT L 206, 22.7.1992).

(7) Direktiv 79/409/EEG (EGT L 103, 25.4.1979).

(8) Direktiv 96/61/EG (EGT L 82, 22.3.1997).

(9) Konventionen för skydd av den marina miljön i nordöstra Atlanten.

(10) Helsingforskonventionen om skydd av Östersjöns marina miljö.

(11) Konventionen om skydd av Medelhavet mot föroreningar.

(12) Bilaga 3.

(13) Konferensen med de aktörer som berörs av kommissionens förslag hölls den 4-6 december 2002 i Køge, Danmark. Detta begrepp definierades då som heltäckande förvaltning av mänskliga aktiviteter, med utgångspunkt i de bästa tillgängliga vetenskapliga rönen om ekosystemet och dess dynamik. Syftet är att kartlägga påverkan på de marina ekosystemens tillstånd och agera för att åstadkomma ett hållbart utnyttjande av ekosystemets tillgångar och tjänster samtidigt som dess integritet bevaras. Den ekosystembaserade strategin är dessutom den viktigaste ramen för åtgärder under konventionen om biologisk mångfald. En sådan strategi för den marina miljön och kustmiljön är fortfarande under utveckling.

(14) Reformen av den gemensamma fiskeripolitiken, KOM(2002) 181 slutlig - EUT C 85, 8.4.2003.

(15) Kommissionens meddelande till Europaparlamentet och rådet om ökad sjösäkerhet med anledning av oljetankern Prestiges förlisning (KOM(2002) 681 slutlig) och ordförandeskapets slutsatser, Europeiska rådet i Köpenhamn den 12-13 december 2002 (13.12.2002, nr 400/02).

(16) Denna metod användes med goda resultat vid Exxon Valdez-olyckan i Alaska.

(17) De åtgärder som antogs av Europaparlamentet och rådet och som ingick i paketen Erika I och Erika II trädde i kraft den 1 januari 2003 för fartyg med enkelskrov.

(18) Kommissionen lade fram ett förslag till ändring den 20 december 2002.

(19) Principen om förorenaren betalar motsvar den modell som gäller i USA. Man måste emellertid se till att det inte finns möjlighet - såsom det tidigare visat sig vara fallet - att undgå detta ansvar genom att använda sig av bekvämlighetsflagg, vilket inte omfattas av gemenskapsrätten. Kommissionen har nyligen lagt fram ett direktivförslag om föroreningar orsakade av fartyg/påföljder (KOM(2003) 92 slutlig).

(20) Europeiska rådet godkände vid sitt möte den 21-22 mars 2003 en förstärkning av dessa ekonomiska åtgärder.