Förslag till EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgas inom gemenskapen och om ändring av rådets direktiv 96/61/EG

(framlagt av kommissionen)

MOTIVERING

1. Allmänna synpunkter

1.1. Ett miljöstrategiskt styrmedel för att sänka kostnaderna för minskningen av växthusgasutsläppen

Detta förslag har uppkommit ur Europeiska unionens behov av att minska sina växthusgasutsläpp på ett kostnadseffektivt sätt och uppfylla sina förpliktelser enligt Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringen och Kyotoprotokollet. Handel med utsläppsrätter är i första hand ett instrument för att skydda miljön, men också ett styrmedel som syftar till att genomföra utsläppsminskningar med minsta möjliga negativa inverkan på konkurrenskraften.

I mars 2000 antog kommissionen en grönbok om handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom Europeiska unionen [1], som gav upphov till en debatt i hela unionen om huruvida det är lämpligt att införa handel med utsläppsrätter, och hur den i så fall skulle fungera. Av de ungefär hundra svar som inkommit var de flesta mycket positiva till handel med utsläppsrätter. Inom ramen för det europeiska klimatförändringsprogrammet, som samlar många berörda parter, har handeln med utsläppsrätter diskuterats och analyserats ingående, vilket har ökat kunskapen om detta instrument och om de olika berörda parternas ståndpunkter. I september 2001 genomfördes ytterligare samråd med berörda parter och med medlemsstaterna och kandidatländerna. Vid dessa samråd uttryckte alla tillfrågade sitt stöd för handel med utsläppsrätter. Detta förslag bygger på resultaten av dessa diskussioner.

[1] KOM(2000)87, 8.3.2000.

I förslaget, som grundar sig på artikel 175.1 i fördraget, upprättas rättsliga ramar för direkta utsläpp av de växthusgaser som omfattas av Kyotoprotokollet. Den sammanlagda mängden växthusgaser som omfattas av detta system skulle vara begränsad. Dessutom skulle anläggningarna ha möjlighet att delta i handel med utsläppsrätter över hela gemenskapen. Denna möjlighet är viktigt om man vill kunna utnyttja den tillgängliga potentialen för kostnadseffektiva utsläppsminskningar. Utsläppsminskningarna kommer att företas där det är billigast. Andra aktörer, på andra håll i gemenskapen, som inte själva har tillgång till lika billiga minskningsmetoder kommer att kunna dra fördel av dessa billigare utsläppsminskningar. Därför gynnar handel med utsläppsrätter både köpare och säljare. Ekonomiskt sett talar ett antal aktuella undersökningar för ett sådant gemenskapsomfattande system, och visar att det är möjligt att göra effektivitetsvinster [2]. Ett gemenskapsprogram skulle innebära minsta möjliga snedvridning av konkurrensen och förebygga eventuella hinder för den inre marknaden som annars skulle kunna uppstå till följd av att en mängd olika handelssystem (och priser för koldioxidutsläpp) infördes i Europeiska unionen.

[2] Källor: The Economic Effects of EU-wide Industry-Level Emission Trading to Reduce Greenhouse Gases - Results from PRIMES model

En förutsättning för handeln med utsläppsrätter är att de anläggningar som deltar accepterar de begränsningar som föreskrivs i gällande nationell lagstiftning när det gäller utsläpp från källor som omfattas av systemet. Om utsläppen skall kunna begränsas krävs det insatser från anläggningarnas sida, men handeln med utsläppsrätter kommer att innebära att dessa insatser kan göras på ett mer kostnadseffektivt sätt.

1.2. Förslaget struktur och funktion

Två koncept ligger till grund för förslaget. Det första är ett "tillstånd" för att släppa ut växthusgaser, som alla anläggningar som omfattas av programmet skulle behöva uppvisa. Det andra är "rätter" för växthusgaser, uttryckta i ton koldioxidekvivalenter, och som ger innehavaren rätt att släppa ut motsvarande mängd växthusgaser.

Medlemsstaterna eller deras behöriga myndigheter utfärdar tillstånd för att släppa ut växthusgaser som omfattar kravet att man måste förfoga över utsläppsrätter som motsvarar de faktiska utsläppen, och som dessutom föreskriver lämplig övervakning och rapportering av utsläpp. Utsläppsrätterna kommer att vara överförbara, medan själva tillståndet utfärdas för en viss anläggning eller ett visst område. Utöver tillstånden kommer medlemsstaterna eller deras behöriga myndigheter att utfärda utsläppsrätter. Rätterna kan köpas och säljas mellan företagen, om de så önskar. Varje år måste företagen överlämna det antal utsläppsrätter som motsvarar deras faktiska utsläpp. Om de inte har tillräckligt med utsläppsrätter kommer sanktioner att vidtas mot dessa företag. Med hjälp av ett elektroniskt register kommer utsläppsrätterna att kunna hanteras och spåras.

Systemets första fas, dvs. perioden mellan 2005 och slutet av 2007, föregår den period för vilken åtaganden gjorts enligt Kyotoprotokollet. Kommissionen anser att gemenskapen skulle kunna dra stor fördel av att samla erfarenheter av handel med utsläppsrätter under denna inledande fas, så att den är förberedd inför den internationella handel inom ramen för Kyotoprotokollet som kommer att inledas under 2008. Däremot erkänns det i detta förslag att det under den inledande fasen från 2005 till slutet av 2007 inte finns några rättsligt bindande mål som begränsar medlemsstaternas utsläpp av växthusgaser. Med tanke på detta har särskilda villkor införts i den inledande fasen. Bland annat bör utsläppsrätter under denna fas tilldelas de deltagande anläggningarna utan avgift, och det föreskrivs en lägre gemensam nivå för de böter som deltagande anläggningar som inte uppfyller kraven måste betala.

Fr.o.m. år 2008 kommer utbyte av utsläppsrätter mellan anläggningar i olika medlemsstater att leda till att den sammanlagda utsläppsmängd som dessa medlemsstater har rätt till enligt förslaget till rådets beslut om ratificering av Kyotoprotokollet justeras med motsvarande mängd koldioxidekvivalenter.

Den första omgången av anslutningar till EU kommer förmodligen redan att ha genomförts när detta system börjar tillämpas, och de nya medlemsstaterna skulle därmed omfattas av detta förslag. Länder som ännu inte anslutit sig till EU när detta system träder i kraft kommer dock att ha möjlighet att koppla gemenskapssystemet till andra system som tillämpas av Kyotoprotokollets parter genom att sluta avtal om ömsesidigt erkännande av utsläppsrätter med dessa andra parter.

2. Miljöfördelar och ekonomiska fördelar med handel med utsläppsrätter

Miljöfördelarna med sådan handel har att göra med den totala mängd utsläppsrätter som delas ut, som utgör gränsen för alla utsläpp inom systemet. Vad som bland annat gör handeln med utsläppsrätter attraktiv är att den ger en relativt säker uppfattning om miljöresultaten. Handeln i sig själv leder dock inte till minskade utsläpp.

Genom detta förslag omfattas direkta utsläpp från fastställda källor av alla växthusgaser som omfattas av Kyotoprotokollet av gemenskapsövergripande rättsliga ramar. Genom dessa ramar begränsas utsläppen i de berörda sektorerna och införs sanktioner, t.ex. böter, för överträdelser av dessa begränsningar.

Den viktigaste ekonomiska principen bakom handeln med utsläppsrätter är strävan att se till att de utsläppsminskningar som måste företas för att uppnå ett på förhand fastställt miljömål genomförs där kostnaderna för dessa minskningar är lägst. Genom handel med utsläppsrätter kan enskilda företag släppa ut mer än planerat vid den ursprungliga tilldelningen av utsläppsrätter, förutsatt att de kan hitta ett annat företag som släppt ut mindre och som är villigt att överföra sina "överblivna" utsläppsrätter. Det sammanlagda miljöresultatet är det samma som om båda företagen använde sina utsläppsrätter så som ursprungligen planerats, men den stora skillnaden är att både det säljande och det köpande företaget drar fördel av den flexibilitet som handeln erbjuder, utan att det får negativa följder för miljön.

3. Överenskommelsen om bördefördelning och övervakningsmekanismen

Förslaget går ut på att varje medlemsstat när den för första gången fastställer den mängd utsläppsrätter som den tänker tilldela tar hänsyn till bestämmelserna i direktivet och grundar sig på sina allmänna åtaganden inom ramen för överenskommelsen om bördefördelning. Medlemsstaterna har kommit överens om att omfördela de mål de fastställt inom ramen för Kyotoprotokollet i enlighet med överenskommelsen om bördefördelning, så som den är formulerad i rådets slutsatser av den 16 juni 1998.

Om anläggningar köper och säljer utsläppsrätter sinsemellan i en och samma medlemsstat ändrar detta inte antalet ton koldioxid som den berörda medlemsstaten har rätt att släppa ut inom ramen för överenskommelsen om bördefördelning. Om en anläggning däremot köper utsläppsrätter från en anläggning i en annan medlemsstat krävs justeringar i de nationella registren av det antal ton koldioxidutsläpp som varje medlemsstat har rätt till enligt överenskommelsen om bördefördelning. Försäljning av en utsläppsrätt till en anläggning i ett annat land innebär att den ursprungliga medlemsstaten förlorar rätten att släppa ut ett ton koldioxidekvivalenter enligt överenskommelsen om bördefördelning. Köp av en utsläppsrätt från en annan medlemsstat skulle däremot innebära att den medlemsstat i vilken den köpande anläggningen ligger skulle få rätt att släppa ut ett extra ton koldioxidekvivalenter.

Sammanlagt kommer gemenskapen att släppa ut lika många ton som förutses enligt Kyotoprotokollet. Däremot kommer de enskilda medlemsstaternas rätter att justeras så att de motsvarar de transaktioner som deras anläggningar gör. Systemet bör inte medföra några problem med medlemsstater som inte uppfyller kraven så länge de enskilda anläggningarna har tillräckligt många utsläppsrätter för att täcka de faktiska utsläppen. Om en anläggning säljer utsläppsrätter måste den också minska sina utsläpp med samma mängd. Därför krävs det stränga nationella bestämmelser för deltagande anläggningar som inte efterlever kraven.

Systemet med sammanlänkade nationella system är av avgörande betydelse, inte bara för att hantera utsläppsrätter och hålla reda på transaktioner, utan också för att justera medlemsstaternas åtaganden enligt överenskommelsen om bördefördelning. De sammanlänkade nationella registren kommer att vara en viktig faktor i gemenskapens övervakningsmekanism, införd genom rådets beslut 93/389/EEG, eftersom de gör det möjligt att korrekt fastställa varje enskild medlemsstats kvoter enligt överenskommelsen om bördefördelning. Dessutom kommer de nationella registren att tillhandahålla korrekta uppgifter om hur mycket de olika sektorerna som handlar med varandra i varje enskild medlemsstat har rätt att släppa ut, vilket fungerar som kontroll för de enskilda medlemsstaternas och hela gemenskapens potential att leva upp till de åtaganden som gjorts.

4. Grundläggande krav

Enligt detta förslag behöver verksamhetsutövarna i anläggningar inom de verksamhetsområden som omfattas av bilaga I till direktivet ett tillstånd för utsläpp av växthusgaser från de berörda anläggningarna. I tillstånden att släppa ut växthusgaser kommer det att anges krav för övervakning, rapportering och kontroll av direkta utsläpp av växthusgaser som specificeras för verksamheten. Dessa krav utgör ramen för de berörda anläggningarnas deltagande i systemet för handel med utsläppsrätter.

I tillståndet föreskrivs dessutom att verksamhetsutövarna för anläggningar inom de verksamhetsområden som omfattas av systemet varje år skall överlämna tillräckligt många utsläppsrätter för att täcka de utsläpp av de berörda växthusgaserna som uppmätts under det föregående kalenderåret. Om de inte är i stånd att lägga fram tillräckligt många utsläppsrätter för att täcka de uppmätta utsläppen skall medlemsstaterna införa substantiella sanktioner.

5. En balansgång mellan enkelhet, effektivitet, subsidiaritetsprincipen och öppenhet

Det är svårt att förena kraven på ett enkelt system med de berörda parternas olika intressen. Försök har gjorts för att följa näringslivets upprepade önskemål och göra detta direktiv så enkelt som möjligt. För att skydda den inre marknaden skulle direktivet innebära att det införs en gemensam tilldelningsmetod för perioden 2005-2007. Medlemsstaterna skulle vara skyldiga att dela ut utsläppsrätter utan kostnad och utgående från objektiva och öppna kriterier. Antalet utfärdade utsläppsrätter skulle inte harmoniseras. Detta är förenligt med det faktum att medlemsstaterna genom överenskommelsen om bördefördelning förbinder sig att av solidaritet med gemenskapen göra en insats för att minska utsläppen. Nationella strategier och åtgärder har också olika inverkan på företagen. Dessutom varierar de olika berörda sektorernas andel av de nationella utsläppen i de olika medlemsstaterna, bland annat beroende på vilka bränslen som används i ländernas elproduktion. Därför har en kompromiss gjorts mellan fördelarna med en Europaövergripande marknad och subsidiaritetsprincipen. Därför skulle medlemsstaterna vara tvungna att grunda tilldelningen av utsläppsrätter på en rad gemensamma kriterier. Dessutom skulle medlemsstaterna vara tvungna att i förväg meddela kommissionen hur de tänker agera i fråga om tilldelning av utsläppsrätter, och kommissionen skulle ha möjlighet att motsätta sig tilldelning om inte vissa kriterier beaktas. Utgående från de erfarenheter som görs kan kommissionen komma att se över de kriterier som skall tillämpas vid tilldelningen.

Genom förslaget skulle en europeisk marknad för utsläppsrätter uppstå. Detta skall jämföras med den splittring som skulle uppstå utan ett gemenskapsinstrument, om medlemsstaterna stegvis bygger upp egna nationella program och sedan försöker koppla ihop dem.

Insyn och öppenhet skall garanteras av kravet på att medlemsstaterna rapporterar till kommissionen. Kommissionen kommer även framöver att hålla ett vaksamt öga på statliga stöd, begränsningar av marknadstillgång, konkurrensfientligt beteende och missbruk av dominerande ställning, men allt detta regleras av bestämmelser i fördraget och gäller under alla omständigheter.

6. Avreglering av energimarknaderna och den inre marknaden

Det är mycket viktigt att detta instrument är förenligt med avregleringen av energimarknaderna. Handel med utsläppsrätter erbjuder två stora fördelar gentemot traditionella miljöpolitiska styrmedel.

För det första, om en elproducent i en medlemsstat lyckas vinna en marknadsandel i en annan medlemsstat kan utsläppen öka i producentens hemland. Utan handel med utsläppsrätter skulle den medlemsstaten behöva bära konsekvenserna av dessa ökade utsläpp, vilket skulle kunna kräva nya strategier i andra sektorer, medan elproducenten får alla fördelar av sina ökade marknadsandelar. Genom handel med utsläppsrätter kan den medlemsstat där elproducenten är etablerad vara säker på att elproducenten skaffar sig utsläppsrätter för att täcka alla extra utsläpp.

För det andra kommer ett EG-övergripande program för handel med utsläppsrätter, vare sig det handlar om elproduktion eller andra konkurrerande produkter, att betyda att priset för en utsläppsrätt kommer att vara lika över hela handelssystemet vid ett och samma tillfälle. Från och med det ögonblick då handeln inleds kommer alla anläggningar som omfattas av programmet att behöva betala samma pris för att få släppa ut ett extra ton koldioxidekvivalenter, var de än ligger i gemenskapen. Handel med utsläppsrätter är ett instrument som så snart de ursprungliga tilldelningarna har gjorts kommer att ger rättvisare villkor genom att det bidrar till att skapa en inre marknad för utsläppen av varje ton av koldioxidekvivalenter, åtminstone för alla som deltar i detta system. Men det är av avgörande betydelse hur den inledande tilldelningen av utsläppsrätter genomförs. Om olika principer tillämpas för tilldelningen till företag som konkurrerar på EU:s inre marknad för el, exempelvis, kan detta leda till en betydande snedvridning av konkurrensen. Därför har det införts bestämmelser i förslaget som syftar till att skydda den inre marknaden, bland annat att medlemsstaterna skall tillämpa gemensamma kriterier för sina nationella tilldelningsplaner, att de skall anmäla tilldelningen till kommissionen och de övriga medlemsstaterna, och att kommissionen har rätt att avvisa en nationell tilldelningsplan om den inte uppfyller kriterierna. I avsnitt 13 nedan redogörs mer i detalj för de principer som ligger till grund för bestämmelserna i förslaget om tilldelning av utsläppsrätter.

Det finns inga begränsningar för hur mycket en viss anläggning får släppa ut så länge den skaffar sig tillräckligt många utsläppsrätter. Att man måste betala för alla eventuella extra utsläppsrätter som man kan komma att behöva är förenligt med principen om att förorenaren betalar. Antalet utsläppsrätter som utfärdas av en medlemsstat kan föregripa framtida utsläppsökningar, om medlemsstaten är beredd att ta den risken. Antalet utsläppsrätter kommer inte nödvändigtvis att vara lägre än tidigare års utsläpp, även om man kan vänta sig att medlemsstaterna kommer att utfärda färre utsläppsrätter i syfte att uppfylla sina åtaganden inom ramen för överenskommelsen om bördefördelning. Men det kommer även fortsättningsvis inte att vara tillåtet för medlemsstater att ge statligt stöd som är oförenligt med gemenskapslagstiftningen i form av utsläppsrätter som överskrider de sannolika behoven inom en viss sektor eller anläggning. Om man är generös med tilldelningen av utsläppsrätter till källor som omfattas av handel med utsläppsrätter kommer man att behöva ställa högre krav på andra sektorer, eller vara beredd att förvärva fler enheter av den fastställda mängden, eller minskningar från projektbaserade mekanismer inom ramen för Kyotoprotokollet, när sådana blir tillgängliga.

7. Sambanden med energibeskattning

Energibeskattning med syfte att bekämpa koldioxidutsläppen samt handel med utsläppsrätter bör organiseras på ett sätt som gör att de kompletterar varandra och täcker upp alla typer av utsläpp. Båda instrumenten kan användas samtidigt inom olika sektorer i näringslivet, men om de används parallellt inom en och samma sektor kan det påverka konkurrenskraften negativt. Kommissionen vill återigen påminna om sitt förslag från 1997 [3]om beskattning av energiprodukter, och anser även fortsättningsvis att gemenskapen behöver allmänna ramar för beskattning av energiprodukter. Inom dessa allmänna ramar är det däremot lämpligt att för de verksamheter som omfattas av gemenskapens system för handel med utsläppsrätter ta hänsyn till nivån på sådan beskattning som syftar till uppnåendet av samma mål, utan att detta påverkar tillämpningen av artiklarna 87 och 88 i fördraget.

[3] KOM(1997)30 slutlig, 12.3.1997, Förslag till rådets direktiv om en omstrukturering av gemenskapens regelverk för beskattning av energiprodukter (EGT C 139, 6.5.1997, s. 14).

8. Samspel med miljööverenskommelser

I många medlemsstater förekommer miljööverenskommelser, vilket är en form av kollektiva överenskommelser om att uppnå ett förbestämt mål. Det är viktigt att betona att sådana avtal är förenliga med handeln med utsläppsrätter, eftersom avtalen begränsar deltagarnas utsläpp.

I praktiken skulle så gott som alla gällande miljööverenskommelser kunna anpassas till nya faktorer, som ett gemenskapsövergripande system för handel med utsläppsrätter. De mål som fastställts för miljööverenskommelserna kan fungera som utgångspunkt för medlemsstaternas fördelning av utsläppsrätter. Om en medlemsstat vill tilldela sin industri utsläppsrätter på grundval av resultatrelaterade prestandanormer eller "relativa mål" skulle detta vara möjligt. Detta direktiv innebär visserligen att utsläppsmängderna skall fastställas, uttryckta i ton koldioxidekvivalenter, men relativa mål kan alltid omvandlas till utsläppsmängder för en viss period genom tillämpning av resultatprognoser.

Inom ramen för sådana avtal kan vissa företag komma att gå längre än andra för att uppnå de gemensamma, förutbestämda målen. Avtalen kan också, men behöver inte, omfatta vissa kompensationer för skillnaderna i insats mellan företag som trots allt konkurrerar inom samma sektor.

I praktiken kan man uppnå samma flexibilitet genom handel med utsläppsrätter. Om de deltagande anläggningarna så önskar kan de slå ihop sina utsläppsrätter, t.ex. inom en sektor, i syfte att låta sektororganisationen köpa extra utsläppsrätter eller sälja överflödiga utsläppsrätter på allas vägnar. Varje anläggning skulle behöva övervaka sina egna utsläpp, på samma sätt som inom befintliga miljööverenskommelser. I slutet av året skulle sektororganisationen ge tillbaka det antal utsläppsrätter till varje företag som dessa behöver för att täcka sina faktiska utsläpp. Verksamhetsutövarna vid de deltagande anläggningarna, som skulle vara ansvarsskyldiga om de inte uppfyllde kraven, skulle behöva se till att alla anläggningar har tillgång till tillräckligt antal utsläppsrätter för att täcka sina faktiska utsläpp när sammanräkningen sker. Dessa bestämmelser skall inte påverka artiklarna 81 och 82 i EG-fördraget om konkurrensregler för företag avseende avtal mellan företag och missbruk av dominerande ställning.

Handeln med utsläppsrätter kan ge ännu mer flexibilitet än miljööverenskommelser på två punkter. Den ena är de fall där deltagande anläggningar släpper ut mer än vad som planerats inom ramen för miljööverenskommelsen. Genom att de har möjlighet att köpa fler utsläppsrätter från andra sektorer kan de undgå att behöva bryta ett avtal. På så sätt kan avtalet fortbestå även i framtiden. Den andra punkten är de fall där utsläppen är mindre än vad som förutsätts i avtalet: i sådana fall kan överskottet säljas på marknaden och intäkterna fördelas bland deltagarna.

9. Samband med gemenskapens befintliga miljölagstiftning

Detta förslag går ut på att utnyttja synergier med gällande lagstiftning, i synnerhet med direktivet om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar [4], det s.k. IPPC-direktivet. Programmet skulle omfatta de flesta betydande verksamheter som ger upphov till utsläpp av växthusgaser som redan berörs av IPPC-direktivet, men också en del anläggningar som inte täcks av det direktivet. Medlemsstaterna skall kunna kombinera tillståndsförfarandena för detta direktiv och IPPC-direktivet samtidigt som skillnaderna mellan de båda typerna av tillstånd, och deras respektive mål, respekteras.

[4] Rådets direktiv 96/61/EG om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar, EGT L 257, 10.10.1996, s. 26.

Detta förslag innebär att medlemsstaterna kan utgå från befintliga tillståndsförfaranden inom ramen för IPPC-direktivet för utfärdandet av en annan typ av tillstånd - tillstånd för utsläpp av växthusgaser - men att de måste begära in ytterligare upplysningar utöver vad som för närvarande krävs inom ramen för det direktivet. Förutsättning för att en anläggning skall få fortsätta sin verksamhet är att ett sådant tillstånd utfärdas, och att anläggningen förfogar över ett tillräckligt antal utsläppsrätter för att täcka de faktiska utsläppen från anläggningen under en viss period. De berörda anläggningarna skulle dessutom, om de så önskar, ha möjlighet att delta i handeln med utsläppsrätter, dvs. att köpa och sälja utsläppsrätter inom hela EU, med allt vad det innebär i form av ökad flexibilitet och kostnadsfördelar jämfört med de mer traditionella regleringsmetoderna.

IPPC-direktivet omfattar utsläpp av växthusgaser. I direktivet föreskrivs att medlemsstaterna skall se till att alla lämpliga föroreningsförebyggande åtgärder vidtas vid drift av anläggningar, och i synnerhet att bästa tillgängliga teknik tillämpas. I IPPC-direktivet definieras "föroreningar" mycket allmänt [5] Enligt direktivet skall de behöriga myndigheterna normalt sett fastställa gränsvärden för föroreningar som kan väntas släppas ut från berörda anläggningar i betydande mängder. Sådana gränsvärden skall grundas på bästa tillgängliga teknik.

[5] I direktivet definieras förorening som "direkt eller indirekt överföring genom mänsklig verksamhet av ämnen, vibrationer, värme eller buller till luft, vatten eller mark, som kan skada människors hälsa eller kvaliteten på miljön, medföra försämring av materiell egendom, medföra försämring av eller hindra möjligheterna att dra nytta av de fördelar naturen erbjuder eller annan legitim användning av miljön".

Enligt det tillvägagångssätt som valts för detta förslag skulle man i de tillstånd som utfärdas i enlighet med IPPC-direktivet inte fastställa några gränsvärden för direkta utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser från anläggningar som omfattas av systemet för handel med utsläppsrätter, såvida inte dessa utsläpp har betydande lokala effekter. För att se till att systemet för handel med utsläppsrätter fungerar smidigt tillsammans med IPPC-direktivet måste det direktivet ändras. I ändringarna bör det fastställas att om föroreningar från en anläggning omfattas av det här direktivet skall inga utsläppsgränsvärden fastställas för de direkta utsläppen av sådana gaser från anläggningen i enlighet med IPPC-direktivet, såvida utsläppen inte har betydande lokal inverkan. Till dess att växthusgaser från specifika källor omfattas av handeln med utsläppsrätter, genom att dessa källor tas med i bilaga I till detta förslag, skall IPPC-direktivet fortsätta att gälla.

I det direktivet föreskrivs också att effektiv energianvändning skall föreskrivas i samband med utfärdandet av tillstånd, och detta krav påverkas inte av förslaget. Följaktligen ger detta förslag i princip medlemsstaterna frihet att fastställa hur stränga minskningskrav de vill föreskriva för olika verksamheter, förutsatt att vissa kriterier uppfylls, men effektivitetskravet på användningen av energi (el, ånga, varmvatten, kylning osv.) i IPPC-direktivet innebär ändå en gemensam grund för de insatser som måste göras inom de verksamhetsområden som omfattas av det direktivet.

10. Vilka gaser omfattas-

Det gemenskapssystem som föreslås i detta direktiv omfattar i princip utsläpp av alla växthusgaser som omfattas av Kyotoprotokollet - enligt förteckningen i bilaga II. Till en början omfattas dock endast koldioxidutsläpp från de verksamheter som ingår i förteckningen i bilaga I till detta förslag. År 1999 bestod över 80 % av gemenskapens utsläpp av växthusgaser av koldioxid. Det anses dessutom allmänt att det går att övervaka koldioxidutsläpp på ett sätt som ger data av hög kvalitet och enhetlighet.

Det är önskvärt att även få med de andra gaser som omfattas av Kyotoprotokollet, men det kräver att man löser frågorna om hur de skall övervakas, rapporteras och kontrolleras och vilka deras eventuella lokala verkningar är, samt samordnar med andra gemenskapsstrategier och -åtgärder avseende utsläpp av dessa gaser. I synnerhet förutsätter handel med utsläppsrätter tillräckligt noggrann övervakning av utsläpp, och osäkerhetsfaktorerna vid mätning av andra växthusgaser än koldioxid är fortfarande för stora. Därför omfattas inte utsläppen av andra växthusgaser än koldioxid av systemets första fas.

Det föreslås att frågan om att låta bilaga I omfatta även andra växthusgaser än koldioxid tas upp i samband med en ändring av direktivet, eftersom denna fråga inte är lämplig för behandling i en föreskrivande kommitté.

11. Vilka sektorer omfattas-

De sektorer som detta direktiv omfattar fastställs med utgångspunkt från de rättsliga ramar som IPPC-direktivet tillhandahåller.

Till en början omfattar systemet dock endast koldioxidutsläpp från de verksamheter som ingår i förteckningen i bilaga I till detta förslag. Genom att ta med de viktigaste verksamheter som omfattas av förteckningen i bilaga I i systemet kan man täcka upp ungefär 46 % av EU:s beräknade koldioxidutsläpp år 2010 [6], och mellan 4 000 och 5 000 anläggningar. Viktiga källor till koldioxidutsläpp som för närvarande inte omfattas av IPPC-direktivet, t.ex. el- och värmekraftverk mellan 20 och 50 MW kommer också att omfattas eftersom de bidrar kraftigt till koldioxidutsläppen och deras antal kommer att öka i framtiden.

[6] Motsvarande cirka 38 % av de förutsedda sammanlagda växthusgasutsläpp i Europeiska gemenskapen som omfattas av Kyotoprotokollet 2010.

Kemisektorn och avfallsförbränningssektorn kommer inte att omfattas, även om koldioxidutsläpp från el- eller värmekraftverk inom kemianläggningar räknas om deras produktion överskrider en tröskel på 20 MW. Beslutet att inte ta med kemisektorn i den första fasen har fattats av två skäl: dels är kemisektorns koldioxidutsläpp inte så betydande (ungefär 26 miljoner ton koldioxid under 1990, vilket motsvarar mindre än 1 % av EU:s sammanlagda koldioxidutsläpp under det året). Dels är antalet kemianläggningar i gemenskapen mycket stort, i storleksordningen 34 000 anläggningar, och det skulle medföra en betydligt mer komplicerad systemadministration om de togs med. Inte heller avfallsförbränningssektorn omfattas, eftersom det är mycket komplicerat att mäta kolhalten i det avfall som förbränns.

Det föreslås att frågan om att låta bilaga I omfatta även andra verksamheter tas upp i samband med en ändring av direktivet, eftersom denna fråga inte är lämplig för behandling i en föreskrivande kommitté.

12. Tillståndsförfarande

Medlemsstaternas behöriga myndigheter skall utfärda tillstånd för utsläpp av växthusgaser. Det kan vara samma myndigheter som genomför IPPC-direktivet, eller nya myndigheter, beroende på hur de enskilda medlemsstaterna vill ha det. För verksamheter som omfattas av IPPC-direktivet skulle tillstånden för utsläpp av växthusgaser kunna utfärdas i samma förfarande som det som gäller för IPPC-direktivet. Förändringar som företas inom en anläggning måste rapporteras och kan medföra att villkoren i tillståndet ändras.

13. Tilldelning och utfärdande av utsläppsrätter

Det föreslås att alla medlemsstater under perioden 2005 till 2007 gratis utfärdar utsläppsrätter till de deltagande anläggningarna. Detta gemensamma tillvägagångssätt syftar till att skydda den inre marknaden. Utan sådan harmonisering är det risk för att konkurrensen snedvrids, om utsläppsrätter exempelvis auktioneras ut i en medlemsstat och delas ut gratis i en annan. Om man tvingar deltagarna att betala för sina första utsläppsrätter skulle det medföra särskilda problem under den första perioden eftersom priserna för utsläppsrätterna fortfarande är okända.

Senast den 30 juni 2006 skall kommissionen ha granskat de erfarenheter som gjorts i samband med tilldelningen av utsläppsrätter för perioden 2005-2007, för att avgöra vilken typ av harmoniserad tilldelningsmetod som skulle vara lämpligast i framtiden. Det är möjligt att tiden inte räcker för att kommissionen skall kunna lägga fram ett förslag till tilldelningsmetod för perioden 2008-2012 så att det hinner antas och införlivas och att man i god tid kan informera verksamhetsutövarna om hur tilldelningen kommer att gå till under den perioden. Det föreslås därför att kommissionen, med bistånd från den föreskrivande kommittén, fram till dess att ett sådant förslag antas skall ha rätt att bestämma tilldelningsmetod för perioden 2008-2012.

Medlemsstaterna kan i stort sett själva bestämma hur många utsläppsrätter de sammanlagt vill utfärda. För att se till att de sektorer som omfattas av systemet för handel med utsläppsrätter bidrar i tillräckligt stor utsträckning till den sammanlagda minskning av växthusgasutsläpp som blir nödvändig för att uppfylla gemenskapens internationella åtaganden, och för att se till att företag som konkurrerar på den inre marknaden får lika villkor, skall tilldelningen av utsläppsrätter uppfylla en rad kriterier som skall gälla för hela EU. Dessa kriterier beskrivs i bilaga III till förslaget. Denna bilaga kan komma att ändras när de första erfarenheterna gjorts med genomförandet av direktivet.

Mängden tilldelade utsläppsrätter skall dessutom vara sådan att de sammanlagda utsläppen från alla deltagande anläggningar inte blir större än de skulle vara om de reglerades av IPPC-direktivet. Detta bör kunna uppnås om kriterierna i bilaga III tillämpas. När medlemsstaterna utarbetar sina nationella planer för tilldelning av utsläppsrätter skall de ta hänsyn till de berörda anläggningarnas tekniska möjligheter att minska direkta utsläpp av växthusgaser. Alla beslut om tilldelning måste dessutom naturligtvis vara förenliga med gemenskapens bestämmelser om statligt stöd. I förslaget fastställs inte i detalj vilka former av tilldelning som är förenliga eller oförenliga med lagstiftningen om statligt stöd, eftersom detta måste undersökas från fall till fall. Medlemsstaterna skall också se till att nya verksamhetsutövare har tillräcklig tillgång till utsläppsrätter så att de kan etablera sig inom medlemsstaten i enlighet med artikel 43 i fördraget.

För att göra tilldelningsförfarandet mer öppet och rättvist kommer medlemsstaterna att behöva offentliggöra och i förväg delge kommissionen en nationell tilldelningsplan som skall omfatta objektiva och öppna kriterier för tilldelning som skall gälla i den medlemsstaten. De nationella tilldelningsplanerna kan granskas inom ramen för den föreskrivande kommittén. Enligt detta förslag har kommissionen rätt att inom tre månader avvisa planer som är oförenliga med kriterierna. Om en nationell tilldelningsplan omfattar statligt stöd enligt artikel 87 i EG-fördraget måste planen däremot anmälas till kommissionen i enlighet med bestämmelserna i artikel 88.

Det bör betonas att statligt stöd granskas avseende dess eventuella snedvridande effekter på konkurrenskraften genom undantag från allmänna tilldelningsregler inom en och samma medlemsstat. I regel skall tilldelningsmetoderna gälla alla anläggningar, och eventuella undantag skall motiveras.

Det finns också risk för att oförutsedda händelser efter det att medlemsstaterna fattat beslut om tilldelning av utsläppsrätter för den första treårsperioden eller de följande femårsperioderna leder till plötsliga höjningar av priserna på utsläppsrätter. Sådana pristoppar har inte ställt till med problem i system för handel med utsläppsrätter på andra håll i världen, men det förutsätter att det finns en tillräckligt stor och likvid marknad som gör det möjligt för medlare att delta och utveckla optioner, derivat och andra riskhanteringsinstrument. I detta sammanhang är det viktigt att se till att marknadsmellanhänder och andra personer som inte har några skyldigheter till följd av utfärdade utsläppsrätter enligt detta förslag, men vars deltagande bidrar till marknadens likviditet ges obegränsat tillträde till marknaden.

Vad gäller frågan huruvida andra aktörer, såsom icke-statliga miljöorganisationer, skall ha möjlighet att köpa utsläppsrätter för att dra dem ur systemet och på så sätt minska tillgången till utsläppsrätter, så är denna möjlighet redan införd i utkastet till regler för tillämpning av Kyotomekanismerna och nationella register inom ramen för Kyotoprotokollets genomförandebestämmelser [7]. Denna möjlighet innebär inte bara att systemet förblir förenligt med FN:s regler för internationell handel med utsläppsrätter enligt protokollet, utan ger dessutom samhället och allmänheten tillfälle att delta på ett meningsfullt sätt, samtidigt som den inte får några kännbara inverkningar på priserna för utsläppsrätter på en så stor marknad som den som förväntas uppstå.

[7] FCCP/CP/2001/2/Add.4 sid. 24, stycke 21.b "rättssubjekt som bemyndigats av parten kan också fylla denna funktion" [dvs. kassera utsläppsrätter från Kyotoprotokollets flexibla mekanismer].

14. Rätternas giltighet och lagring

Genom detta direktiv kommer utsläppsrätter som utfärdas inom ramen för detta system att vara giltiga i hela EU utan att medlemsstaterna behöver vidta fler åtgärder i fråga om ömsesidigt erkännande.

Det föreslås att utsläppsrätternas giltighetstid inte skall överskrida den ursprungliga treårsperioden eller den påföljande femårsperioden efter deras utfärdande. Detta förslag möjliggör därför obegränsad lagring av utsläppsrätter från ett år till ett annat under den inledande treårsperioden, eller under varje följande femårsperiod. Medlemsstaterna kan själva bestämma om de vill tillåta lagring av utsläppsrätter mellan den period som slutar år 2007 och den som inleds år 2008. Från och med 2008 föreskrivs det däremot i direktivet att medlemsstaterna skall tillåta lagring av utsläppsrätter från en femårsperiod till nästa. Sådan lagring har inga negativa följder för miljön och medför större flexibilitet. Lagringen skall möjliggöras genom att medlemsstaterna åläggs att till anläggningar som har lagrat utsläppsrätter i slutet av varje femårsperiod utfärda motsvarande antal "nya" utsläppsrätter för den följande perioden, utöver de utsläppsrätter som anläggningen normalt sett skulle ha fått för den perioden.

Det bör noteras att lagring av utsläppsrätter inom ramen för Kyotoprotokollet förutsätter att den berörda parten efterlever sina åtaganden. Dessa möjligheter att lagra utsläppsrätter skall garantera att innehavare av extra utsläppsrätter inom ett nationellt register inte går miste om fördelarna av att ha skaffat sig detta överskott, även om medlemsstaten i fråga inte lever upp till sina internationella åtaganden. I slutet av varje femårsperiod skulle företagen alltså inte berövas eventuella övertaliga utsläppsrätter. Om osäkerheterna skulle kvarstå, skulle det kunna innebära att företagen blev obenägna att spara utsläppsrätter som säkerhet för oförutsedda situationer, och det skulle dessutom kunna medföra att övertaliga utsläppsrätter plötsligt kunde flöda ut ur en medlemsstat som har problem med att uppfylla sina åtaganden, vilket skulle förvärra medlemsstatens situation. Därför har medlemsstaterna rätt att hålla kvar alla utsläppsrätter som är registrerade i deras nationella register i slutet av en åtagandeperiod inom ramen för Kyotoprotokollet.

15. Spårning av utsläppsrätter

Det är meningen att ett stort antal olika aktörer och grupper skall delta i EU:s marknad för handel med utsläppsrätter, även om kravet att överlämna utsläppsrätter för att uppfylla sina förpliktelser endast kommer att gälla för de verksamhetsområden som omfattas av förteckningen i bilaga I. Utsläppsrätterna kommer endast att existera i elektronisk form. På så sätt kan varje fysisk eller juridisk person inneha utsläppsrätter och dra dem ur systemet, förutsatt att de upprättar konton i nationella register i enlighet med den förordning som väntas komma att antas. Rätterna kommer endast att kunna köpas och säljas av dem som har konton i nationella register.

Om marknaden för handel med utsläppsrätter skall kunna fungera effektivt krävs det ett väl fungerande sätt att spåra utsläppsrätterna som bygger på systemet med de nationella registren. Avvikelser och bedrägerier skulle skada systemets miljöintegritet och urholka dess trovärdighet. De element som ingår i förslaget bygger på erfarenheter med spårningssystemet för utsläppsrätter (ATS - allowance tracking system) inom ramen för USA:s handelssystem för svavelutsläpp, utvecklingen av riktlinjer för nationella register inom ramen för Kyotoprotokollet och den metodik som valts inom ramen för gemenskapens lagstiftning om mervärdesskatt [8]. Dessa erfarenheter tyder på att det behövs oberoende bokföring av transaktioner. Om oegentligheter uppdagas genom automatiska kontroller kommer de berörda registren inte att bekräfta transaktionerna för de berörda utsläppsrätterna innan problemet har lösts. Anläggningar som inte har fått sina utsläppsrapporter kontrollerade och godkända skulle förlora rätten att köpa och sälja utsläppsrätter fram till dess att de uppnått överensstämmelse med bestämmelserna i detta direktiv.

[8] Rådets förordning (EEG) nr 218/92 av den 27 januari 1992 om administrativt samarbete inom området för indirekt beskattning (mervärdesskatt), EGT L 24, 1.2.1992, s. 1.

Eftersom denna aspekt av handelssystemet kommer att kräva en hög grad av samstämmighet, som enklast uppnås genom harmonisering, föreslås det att detaljerade regler för hur de nationella registren skall fungera fastställs i en särskild kommissionsförordning.

16. Övervakning, rapportering och kontroll

Utsläppen måste omfattas av de gemensamma krav avseende övervakning, kontroll och rapportering som gäller för de källor som omfattas av systemet, om systemet skall vara trovärdigt ur miljösynpunkt. I förslagets bilaga IV ingår grundläggande principer för övervakning och rapportering, och i förslaget fastställs också ramarna för utveckling av riktlinjer utgående från dessa principer genom ett föreskrivande kommittéförfarande. Särskilda övervaknings- och rapporteringskriterier för den typ av verksamhet som genomförs i en anläggning kommer att fastställas i den berörda anläggningens tillstånd.

I förslagets bilaga V ingår dessutom en förteckning över bindande kontrollkriterier. Det faller på medlemsstaternas ansvar att bestämma huruvida kontrollerna genomförs av deras behöriga myndigheter eller av opartiska kontrollörer, och vem som skall stå för kostnaderna för sådana kontroller. Om en anläggning försummar att uppfylla övervaknings- och rapporteringskraven, eller inte låter sina utsläppsrapporter verifieras i tid och på korrekt sätt, bör sanktioner vidtas, bl.a. frysning av alla vidare transaktioner av utsläppsrätter fram till dess att verksamhetsutövaren har åtgärdat bristerna.

17. Efterlevnad

Försummelse av plikten att överlämna tillräckligt antal utsläppsrätter för att täcka de utsläpp som fastställts genom kontroll skall behandlas på ett stringent och samordnat sätt inom hela gemenskapen. Detta kan uppnås genom införandet av böter, antingen till ett belopp på 100 euro per övertaligt ton, eller dubbla marknadspriset under en förutfastställd period, beroende på vilket som är högre. Under den period som föregår Kyotoprotokollets inledande period skulle dessa böter uppgå till 50 euro per övertaligt ton, eller dubbla marknadspriset under en på förhand fastställd period, beroende på vilket som är högre. Utöver att fastställa bötesbeloppet för varje ton koldioxidekvivalenter som släpps ut för mycket, skall medlemsstaterna fastställa och genomföra sanktioner vid brott mot direktivet. Sanktionerna skall vara "effektiva, rimliga och avskräckande".

Det är viktigt att bötesbeloppet för försummelse är tillräckligt högt för att garantera att det under alla omständigheter är fördelaktigare för verksamhetsutövarna att ge sig ut på marknaden och köpa tillräckligt många utsläppsrätter för att täcka anläggningens faktiska utsläpp. USA:s system för handel med svavelutsläpp har efterlevts mycket väl, inte minst på grund av de höga böter som utfärdades vid brott mot bestämmelserna.

Att en verksamhetsutövare bötfälls innebär inte heller att han under det kommande året slipper lägga fram utsläppsrätter för de övertaliga utsläppen från den berörda anläggningen med för höga utsläpp, annars skulle systemets på förhand fastställda miljömål hotas.

Det skall påpekas att när bötesnivån fastställs för bristande efterlevnad bör man utgå ifrån att högst några få deltagare kommer att ådra sig sådana böter. Utsläppsrätter gäller för hela den period under vilken de utfärdats. Medlemsstaterna är skyldiga att varje år, före den 28 februari, utfärda en andel av dessa utsläppsrätter. Verksamhetsutövarna måste överlämna utsläppsrätter för det föregående årets utsläpp senast den 31 mars, och vid den tidpunkten skall tilldelningen av utsläppsrätter för det pågående året ha ägt rum. Eftersom verksamhetsutövarna kan använda alla utsläppsrätter de förfogar över för att uppfylla sina skyldigheter är det ytterst osannolikt att en verksamhetsutövare som handlar i god tro kommer att ådra sig böter för bristande efterlevnad innan en period avslutas.

18. Tillgång till information och allmänhetens delaktighet

I enlighet med direktiv 90/313/EEG om rätt att ta del av miljöinformation skall allmänheten ha tillgång till uppgifter om resultaten av övervaknings-, rapporterings- och kontrollförpliktelserna, samt om tillgodohavanden i nationella register och om åtgärder i samband med brott mot bestämmelserna i direktivet.

Man måste även införa möjligheter till insyn i samband med tilldelningen av utsläppsrätter. De nationella tilldelningsplanerna är mycket viktiga som informationskälla om hur medlemsstaterna tänker uppfylla sina klimatförändringsåtaganden, men också om vilken mängd som kommer att tilldelas enskilda anläggningar. Tilldelningen bör ske på ett öppet sätt och grundas på objektiva kriterier. Därför krävs det i förslaget att medlemsstaterna skall offentliggöra sin nationella tilldelningsplan, ge allmänheten möjlighet att ta ställning till den och lämna in den till kommissionen innan de slutgiltiga besluten fattas. De slutgiltiga besluten skall ta vederbörlig hänsyn till allmänhetens synpunkter.

De föreslagna bestämmelserna är förenliga med Århuskonventionen, som inom kort kommer att ratificeras av gemenskapen. Många av de verksamhetsområden som omfattas av detta förslag ingår i förteckningen i bilaga I till den konventionen och kommer att få se sina utsläppsmängder granskade av allmänheten i enlighet med direktiv 96/61/EG när kommissionens förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om åtgärder för allmänhetens deltagande i utarbetandet av vissa planer och program avseende miljön och om ändring av rådets direktiv 85/337/EEG och 96/61/EG [9] antagits.

[9] KOM(2000) 839.

19. Medlemsstaternas rapportering

I detta avsnitt föreskrivs det att medlemsstaterna skall rapportera till kommissionen om frågor som berör genomförandet av systemet för handel med utsläppsrätter, bland annat om de erfarenheter som görs med tilldelning av utsläppsrätter, förvaltning av nationella register, övervakning, rapportering, kontroll och efterlevnad.

Det föreslås att den första rapporten lämnas senast i juni 2005, och därefter en gång per år. På så sätt skulle det ligga tolv månader mellan den första och den andra rapporten. Kommissionen skall rapportera om förvaltningen av systemet varje år, nio månader efter det att en överensstämmelseperiod löpt ut. Kommissionen får dessutom i uppdrag att organisera informationsutbyte om genomförandet av direktivet mellan medlemsstaternas behöriga myndigheter. Insamling av övervakningsdata för utsläpp av växthusgaser enligt gemensamma regler kommer att göra det lättare för medlemsstaterna att rapportera sina utsläpp till det europeiska registret över förorenande utsläpp [10] och även att förbättra kvaliteten på uppgifterna i registret.

[10] Kommissionens beslut av den 17 juli 2000 om upprättandet av ett europeiskt register över förorenande utsläpp (EPER) i enlighet med artikel 15 i rådets direktiv 96/61/EG om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar (IPPC), EGT L 192, 28.7.2000, s. 36.

20. Kopplingar till andra system för handel med utsläppsrätter och förnybara certifikat

Detta system har utvecklats så att det är förenligt med den internationella handel med utsläppsrätter som skall upprättas mellan de parter som ingår i förteckningen i bilaga B till Kyotoprotokollet. Det kan också kopplas till nationella handelssystem som inrättas i vissa länder, t.ex. i kandidatländerna om de ännu inte anslutit sig till unionen. En sådan koppling till andra nationella system förutsätter att avtal sluts med andra stater, i vilka regeringarna kommer överens om att ömsesidigt erkänna varandras system och de utsläppsrätter som utfärdas så att de inhemska anläggningarna kan uppfylla sina förpliktelser. Innan ett sådant avtal kan slutas kommer regeringarna att vilja kontrollera att de utsläppsrätter som utfärdas i den andra staten uppvisar tillfredsställande miljökvalitet och att övervakningen, efterlevnaden och bestämmelserna avseende de nationella registren är förtroendeingivande. Dessa och andra frågor skulle gemenskapen och medlemsstaterna behöva ta upp med de berörda länderna. Det gäller också för handel inom ramen för Kyotoprotokollet, där man endast kan handla med de enheter som kan köpas och säljas ("enheter av den tilldelade mängden") om de berörda regeringarna kommer överens om att dessa kommer att erkännas och räknas som nationella åtaganden, och om de nationella registren justeras med motsvarande mängder.

Handeln med utsläppsrätter inom ramen för detta förslag skall dessutom vara förenlig med ett annat marknadsbaserat instrument som utvecklas inom flera medlemsstater, nämligen köp- och säljbara gröna certifikat. Dessutom ingår bestämmelser om utfärdandet av ursprungsgaranti för el som producerats från förnybara energikällor i gemenskapslagstiftningen om förnybar energi [11]. Sådana certifikat eller garantier speglar de ytterligare fördelar som kan dras från elutvinning från förnybara energikällor. Eftersom förnybara energikällor inte leder till utsläpp av växthusgaser omfattas de inte av bestämmelserna i detta förslag. Elföretag kan därför välja att investera i förnybar energiproduktion för att minska sina utsläpp av växthusgaser, och samtidigt uppnå målen för ökad användning av förnybar energi. För att undvika förvirring bör gröna certifikat inte integreras med de rätter för utsläpp av växthusgaser som krävs enligt bestämmelserna i detta direktiv. Medlemsstaterna bör dessutom beakta målen för användning av förnybar energi när de beslutat hur många utsläppsrätter de tänker utfärda enligt detta direktiv.

[11] Europaparlamentets och rådets direktiv av den 7 september 2001 om främjande av el från förnybara energikällor på den inre marknaden för el (EGT L).

21. Organisation av marknaden

I förslaget fastställs inte hur marknaden för utsläppsrätter skall organiseras. Det beror på att kommissionen anser att marknadsstrukturerna kommer att uppstå av sig själva när kraven är klart fastställda och utsläppsrätterna som behövs för att uppfylla kraven är införda. Kommissionen vill att organisationen av marknaden för utsläppsrätter skall vara öppen för lösningar som initieras av den privata sektorn. Mäklare kommer att etablera sig på marknaden för att erbjuda tjänster som förmedlare, och därmed öka likviditeten. Det förutses också att det kommer att uppstå konkurrens mellan börser om att tillhandahålla mötesplatser för köpare och säljare. Sådana marknadsmellanhänder kommer att göra det lättare att ta reda på priserna, och de anläggningar som omfattas av detta direktiv kommer att kunna dra nytta av ökad likviditet och flexibilitet. Detta tillvägagångssätt överensstämmer med de erfarenheter som gjorts i samband med handel med utsläppsrätter på andra håll i världen.

22. Kopplingar till projektbaserade mekanismer

Om detta förslag antas kommer det att innebära att det inrättas ett system för handel med utsläppsrätter som potentiellt omfattar hela EES-området. Detta är en mycket stor utmaning. Därför omfattar detta förslag inga bestämmelser om införande av tillgodohavanden från nationella eller internationella projektbaserade mekanismer, t.ex. sådana som avses i artikel 6 (Gemensamt genomförande) eller artikel 12 (Mekanismen för ren utveckling) i Kyotoprotokollet. Kommissionen anser att det vore önskvärt att inkludera sådana tillgodohavanden så småningom förutsatt att alla olösta frågor avseende deras miljöintegritet löses på ett tillfredsställande sätt. Kommissionen har för avsikt att föreslå detta vid ett senare tillfälle, i form av en separat rättsakt om genomförande av projektbaserade mekanismer i EU. Det är för tidigt att yttra sig om hur ett sådant direktiv skulle se ut, inte minst med tanke på att man ännu inte kommit överens om reglerna och villkoren för dessa internationella mekanismer.

Sambanden mellan ett gemenskapsövergripande system för handel med utsläppsrätter och internationella projektbaserade mekanismer bör undersökas i detalj. Om de regler som man kommit överens om i Förenta nationerna inte är tillräckligt förtroendeingivande i fråga om deras miljövärde kan vissa medlemsstater vilja ha möjlighet att vägra verksamhetsutövare att använda sådana tillgodohavanden för att uppfylla sina plikter inom ramen för växthusgastillstånden för handel med utsläppsrätter. Om andra medlemsstater då fortsätter att tillåta användningen av dessa tillgodohavanden kan det i praktiken bli svårt för medlemsstater som vill begränsa deras användning inom sitt territorium att genomdriva detta, eftersom anläggningar som har möjlighet att använda sådana tillgodohavanden skulle kunna lägga ihop dem med sina nationella utsläppsrätter och sälja utsläppsrätter på marknaden. Ett sådant ytterligare instrument skulle också möjliggöra nationella utjämningsprojekt förutsatt att projekten är förenliga med godtagbara miljönormer och normer för kontroll och tillståndsgivning.

23. Subsidiaritet och proportionalitet

Detta förslag till ett ramdirektiv tar hänsyn till subsidiaritetsprincipen. De verkliga ekonomiska fördelarna med handeln med utsläppsrätter kan endast uppnås om utsläppsrätterna godkänns och kan köpas och säljas fritt över hela gemenskapen. För att detta skall bli möjligt måste gemensamma ramar skapas, om inte detta nya instrument, som redan utvecklas i vissa medlemsstater, skall medföra ytterligare handelshinder på den inre marknaden. Där så är lämpligt har genomförandebesluten däremot överlåtits till medlemsstaternas behöriga myndigheter. Vad beträffar proportionaliteten så regleras endast sådana element som är nödvändiga för att instrumentet skall fungera korrekt och för att målen i fördraget skall uppnås i detta förslag.

24. Tidsschema och översyn

Systemet för gemenskapens handel med utsläppsrätter kommer att ta sin början under 2005. Det kommer till en början att löpa till den 31 december 2007. Därefter börjar en ny flerårig period, som sammanfaller med Kyotoprotokollets åtagandeperiod (2008-2012). Sedan kommer systemet att löpa i femårsperioder. Inför varje ny period kommer medlemsstaterna att få möjlighet att ompröva hur många utsläppsrätter de vill tilldela de olika sektorerna. På så sätt kommer medlemsstaterna, om så är lämpligt, stegvis att minska antalet utsläppsrätter i enlighet med mer ambitiösa åtaganden i framtiden. Under den inledande treårsperioden eller de påföljande femårsperioderna kommer företagen däremot att kunna vara säkra på hur många utsläppsrätter som sammanlagt finns tillgängliga.

Senast den 31 december 2004 kan kommissionen lägga fram ett förslag om att ta med andra verksamheter och utsläpp av andra växthusgaser, förutsatt att det är möjligt att utarbeta riktlinjer för exakt övervakning av sådana gaser.

En översyn kan också komma att genomföras senast den 30 juni 2006, utgående från erfarenheter som görs i samband med genomförandet av detta förslag och mot bakgrund av den internationella utvecklingen. Denna översyn skall i förekommande fall följas upp med förslag.

2001/0245 (COD)

Förslag till EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen och om ändring av rådets direktiv 96/61/EG

(text av betydelse för EES)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 175.1 i detta,

med beaktande av kommissionens förslag [12],

[12] EGT C

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande [13],

[13] EGT C

med beaktande av Regionkommitténs yttrande [14],

[14] EGT C

i överensstämmelse med det förfarande som fastställs i artikel 251 i fördraget [15], och

[15] EGT C

av följande skäl:

(1) Genom grönboken om handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom Europeiska unionen [16] inleddes en debatt i hela Europa om huruvida det är lämpligt med ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom Europeiska unionen, och hur detta skulle fungera. I meddelandet om det europeiska klimatförändringsprogrammet [17] beaktas möjligheterna att införa gemenskapsstrategier och -åtgärder genom en process där alla berörda parter deltar, inbegripet ramar för handel med utsläppsrätter för växthusgaser i gemenskapen grundade på grönboken. I sina slutsatser av den 8 mars 2001 bekräftar rådet att det europeiska klimatförändringsprogrammet och den verksamhet som grundas på grönboken är av största vikt, och betonar att det finns ett trängande behov av konkreta åtgärder på gemenskapsnivå.

[16] KOM(2000) 87.

[17] KOM(2000) 88.

(2) I det sjätte miljöhandlingsprogrammet: Miljö 2010: Vår framtid - vårt val [18] fastställs att klimatförändringen är en prioriterad fråga för åtgärder, och att ett system för handel med utsläppsrätter som omfattar hela gemenskapen bör upprättas till 2005. I programmet anges att gemenskapen håller fast vid sitt åtagande att minska sina utsläpp av växthusgaser med 8 % till 2008-2012 jämfört med 1990 års nivåer, och att man på längre sikt kommer att behöva minska de globala utsläppen av växthusgaser med ungefär 70 % jämfört med 1990 års nivåer.

[18] KOM(2001) 31.

(3) Förenta nationernas konvention om klimatförändringen, som godkändes genom rådets beslut 94/69/EG av den 15 december 1993 om slutande av Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändring [19], har som slutgiltigt mål att koncentrationen av växthusgaser i atmosfären skall stabiliseras på en nivå som förhindrar farlig antropogen interferens med klimatsystemet.

[19] EGT L 33, 7.2.1994, s. 11.

(4) Kyotoprotokollet, som godkändes genom rådets beslut xx/xxx/EG av den ... [om ingående, på Europeiska gemenskapens vägnar, av Kyotoprotokollet till Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar, och gemensamt uppfyllande av åtaganden inom ramen för detta] [20], kommer, när det träder i kraft, att förplikta gemenskapen och medlemsstaterna att minska de sammanlagda antropogena utsläppen av sådana växthusgaser som anges i förteckningen i bilaga A till protokollet med 8 % jämfört med 1990 års nivåer under perioden 2008-2012.

[20] EGT L

(5) Gemenskapen och dess medlemsstater har enats om att gemensamt uppfylla sina åtaganden att minska de antropogena utsläppen av växthusgaser enligt Kyotoprotokollet, i enlighet med beslut xx/xxx/EG [av den ... om ingående, på Europeiska gemenskapens vägnar, av Kyotoprotokollet till Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar, och gemensamt uppfyllande av åtaganden inom ramen för detta].

(6) Genom rådets beslut 93/389/EEG av den 24 juni 1993 om en övervakningsmekanism för utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser i gemenskapen [21], införs en mekanism för övervakning av utsläppen av växthusgaser och bedömning av framstegen i fråga om att uppfylla de åtaganden som gjorts i fråga om sådana utsläpp. Denna mekanism kommer att vara till hjälp för medlemsstaterna när de fastställer den sammanlagda mängden av utsläppsrätter som de kan fördela.

[21] EGT L 167, 9.7.1993, s. 31. Beslutet ändrat genom rådets beslut 1999/296/EG (EGT L 117, 5.5.1999, s. 35).

(7) Det krävs gemenskapsbestämmelser om medlemsstaternas fördelning av utsläppsrätter för att bevara den inre marknadens integritet och undvika snedvridning av konkurrensen.

(8) Medlemsstaterna bör se till att verksamhetsutövare inom vissa bestämda verksamhetsområden övervakar och rapporterar sina utsläpp av de växthusgaser som angivits för dessa verksamhetsområden.

(9) Medlemsstaterna bör föreskriva påföljder för överträdelser av bestämmelserna i detta direktiv, och se till att dessa påföljder tillämpas. Påföljderna bör vara effektiva, proportionella och avskräckande.

(10) För att garantera insyn bör allmänheten ha tillgång till uppgifter om fördelningen av utsläppsrätter och resultaten av övervakningen av utsläppen och detta bör endast begränsas av bestämmelserna i direktiv 90/313/EEG av den 7 juni 1990 om rätt att ta del av miljöinformation [22].

[22] EGT L 158, 23.6.1990, s. 56.

(11) Medlemsstaterna bör lämna in en rapport om genomförandet av detta direktiv, som bör sammanställas i enlighet med rådets direktiv 91/692/EEG av den 23 december 1991 om att standardisera och rationalisera rapporteringen om genomförandet av vissa direktiv om miljön [23].

[23] EGT L 377, 31.12.1990, s. 48.

(12) De åtgärder som behövs för genomförandet av detta direktiv utgör åtgärder med allmän räckvidd enligt artikel 2 i rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter [24] och de bör därför antas enligt det föreskrivande förfarandet i artikel 5 i nämnda beslut.

[24] EGT L 184, 17.7.1999, s. 23.

(13) I rådets direktiv 96/61/EG av den 24 september 1996 om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar [25] fastställs allmänna ramar för förebyggande och begränsning av föroreningar, som kan omfatta tillstånd för utsläpp av växthusgaser. Direktiv 96/61/EG bör ändras så att inga gränsvärden sätts för direkta utsläpp av växthusgaser från anläggningar som omfattas av det här direktivet, utan att det påverkar andra bestämmelser i direktiv 96/61/EG.

[25] EGT L 257, 10.10.1996, s. 26.

(14) Eftersom målet att upprätta ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser i gemenskapen inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna var för sig, utan på grund av den föreslagna åtgärdens omfattning och verkningar bättre kan uppnås på gemenskapsnivå, kan gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel, går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(15) Detta direktiv är förenligt med Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringen och med Kyotoprotokollet. Direktivet bör ses över mot bakgrund av utvecklingen på detta område, och för att ta hänsyn till erfarenheter som görs i samband med att det genomförs och till framsteg i fråga om övervakning av växthusgasutsläpp.

(16) Handel med utsläppsrätter bör ingå i ett omfattande och samordnat paket av strategier och åtgärder som genomförs på medlemsstats- och gemenskapsnivå. Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 87 och 88 i fördraget är det lämpligt att för de verksamheter som omfattas av gemenskapens system för handel med utsläppsrätter för växthusgas ta hänsyn till nivån på sådan beskattning som syftar till att uppnå samma mål. Vid översynen av detta direktiv bör man ta hänsyn till i vilken utsträckning dessa mål uppnåtts.

(17) Detta direktiv respekterar de grundläggande rättigheter och principer som särskilt erkänns i Europeiska unionens stadga om grundläggande rättigheter .

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Syfte

Genom detta direktiv införs ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser i gemenskapen, som syftar till att minska utsläppen av växthusgaser på ett kostnadseffektivt sätt.

Artikel 2

Tillämpningsområde

1. Detta direktiv skall gälla för utsläpp från de verksamheter som anges i bilaga I av sådana växthusgaser som angivits för dessa verksamheter.

2. Detta direktiv skall inte påverka några bestämmelser i direktiv 96/61/EG som rör energieffektivitet.

Artikel 3

Definitioner

I detta direktiv avses med

a) utsläppsrätt: en rätt att släppa ut ett ton koldioxidekvivalenter under en fastställd period, som endast gäller för att uppfylla de krav som fastställs i detta direktiv och som kan överföras i enlighet med bestämmelserna i direktivet,

b) utsläpp: utsläpp i atmosfären av växthusgaser från källor belägna inom en anläggning,

c) växthusgaser: de gaser som anges i bilaga II,

d) tillstånd för utsläpp av växthusgaser : ett tillstånd som utfärdas i enlighet med artiklarna 5 och 6,

e) anläggning: en fast teknisk enhet där en eller flera av de verksamheter som anges i bilaga I utförs,

f) verksamhetsutövare: en person som driver eller innehar en anläggning, eller, där detta föreskrivs i nationell lagstiftning, varje person som har givits rätten att fatta avgörande ekonomiska beslut med avseende på anläggningens tekniska funktionssätt,

g) person: en fysisk eller juridisk person,

h) allmänheten: en eller flera fysiska eller juridiska personer och, i enlighet med nationell lagstiftning eller praxis, sammanslutningar, organisationer eller grupper,

i) ton koldioxidekvivalenter: ett ton koldioxid (CO2) eller en mängd av någon annan växthusgas som anges i bilaga II som har en motsvarande potential för global uppvärmning.

Artikel 4

Tillstånd för utsläpp av växthusgaser

Medlemsstaterna skall se till att inga anläggningar efter den 1 januari 2005 bedriver sådan verksamhet som anges i bilaga I som resulterar i utsläpp av en växthusgas som angivits för den verksamheten, såvida inte verksamhetsutövaren har ett tillstånd som utfärdats av en behörig myndighet i enlighet med artiklarna 5 och 6.

Artikel 5

Ansökningar om tillstånd

En ansökan om tillstånd att släppa ut växthusgaser som lämnas till den behöriga myndigheten skall innehålla uppgifter om följande:

a) Anläggningen och de verksamheter som bedrivs där.

b) Råvaror och insatsvaror vars användning sannolikt kommer att leda till utsläpp.

c) Utsläppskällorna inom anläggningen.

d) Planerade åtgärder för att övervaka utsläpp, i överensstämmelse med de riktlinjer som antagits i enlighet med artikel 14.

Ansökan skall dessutom innehålla en icke-teknisk sammanfattning av de uppgifter som avses i första stycket.

Artikel 6

Villkor för tillståndet och tillståndets innehåll

1. Den behöriga myndigheten skall utfärda tillstånd för utsläpp av växthusgaser från hela eller en del av en anläggning, om den anser att verksamhetsutövaren är i stånd att övervaka och rapportera utsläppen.

Ett tillstånd kan omfatta en eller flera anläggningar på samma plats som drivs av samma verksamhetsutövare.

2. Tillstånd för utsläpp av växthusgaser skall innehålla följande:

a) Verksamhetsutövarens namn och adress.

b) En redogörelse för anläggningens verksamheter och utsläpp.

c) Övervakningskrav som skall innefatta övervakningsmetod och -frekvens.

d) Rapporteringskrav.

e) Krav på att överlämna utsläppsrätter motsvarande de sammanlagda utsläppen från anläggningen under kalenderåret, efter kontroll i enlighet med artikel 15, senast tre månader efter det berörda kalenderårets slut.

Artikel 7

Förändringar av anläggningarna

Verksamhetsutövaren skall informera de behöriga myndigheterna om alla planerade förändringar av anläggningens art eller funktion, eller utvidgningar av anläggningen, som kan innebära att tillstånden för utsläpp av växthusgaser bör förnyas. Där så är lämpligt skall den behöriga myndigheten förnya tillstånden.

Om en ny verksamhetsutövare tar över driften av en anläggning, skall den behöriga myndigheten förnya tillståndet och ange den nya verksamhetsutövarens namn och adress.

Artikel 8

Samordning med direktiv 96/61/EG

För anläggningar där sådan verksamhet bedrivs som anges i bilaga I till direktiv 96/61/EG skall medlemsstaterna vidta de åtgärder som krävs för att se till att villkoren och förfarandena för utfärdande av tillstånd för utsläpp av växthusgaser samordnas med de villkor och förfaranden som gäller för tillstånd enligt det direktivet. Kraven i artiklarna 5, 6 och 7 i detta direktiv får samordnas med de förfaranden som anges i direktiv 96/61/EG.

Artikel 9

Nationella fördelningsplaner

1. Varje medlemsstat skall för var och en av de perioder som avses i artikel 11.1 och 11.2 upprätta en nationell plan över det sammanlagda antalet utsläppsrätter som medlemsstaten avser att fördela för den perioden, och hur fördelningen skall genomföras. Planen skall utgå från objektiva och öppna kriterier, däribland dem som anges i bilaga III.

För den period som avses i artikel 11.1 skall planerna offentliggöras och anmälas till kommissionen och till de övriga medlemsstaterna senast den 31 mars 2004. För de följande perioderna skall planerna offentliggöras och anmälas till kommissionen och till de övriga medlemsstaterna senast arton månader före den berörda periodens början.

2. De nationella fördelningsplanerna skall granskas av den kommitté som avses i artikel 23.1.

3. Inom tre månader efter det att en nationell fördelningsplan anmälts av en medlemsstat i enlighet med punkt 1 kan kommissionen avvisa planen eller delar av denna, på den grunden att den är oförenlig med de kriterier som anges i bilaga III eller med artikel 10. Medlemsstaten skall fatta beslut enligt artikel 11.1 eller 11.2 endast om kommissionen godtagit de föreslagna ändringarna.

Artikel 10

Fördelningsmetod

1. För den treårsperiod som inleds den 1 januari 2005 skall medlemsstaterna fördela utsläppsrätter gratis.

2. Kommissionen skall fastställa en harmoniserad fördelningsmetod för den femårsperiod som börjar den 1 januari 2008 i enlighet med det förfarande som avses i artikel 23.2.

Artikel 11

Fördelning och utfärdande av utsläppsrätter

1. För den treårsperiod som börjar den 1 januari 2005 skall varje medlemsstat bestämma det sammanlagda antalet utsläppsrätter som medlemsstaten skall fördela för den perioden, och fördelningen av utsläppsrätterna till verksamhetsutövare för varje anläggning. Detta beslut skall fattas minst tre månader innan den berörda perioden börjar, och skall utgå från den nationella fördelningsplan som utarbetats i enlighet med artikel 9 och i överensstämmelse med artikel 10, samt med vederbörlig hänsyn tagen till allmänhetens synpunkter.

2. För den femårsperiod som börjar den 1 januari 2008, samt för varje påföljande femårsperiod, skall varje medlemsstat bestämma det sammanlagda antalet utsläppsrätter som medlemsstaten skall fördela för den perioden, och fördelningen av utsläppsrätterna till verksamhetsutövare för varje anläggning. Detta beslut skall fattas minst tolv månader innan den berörda perioden börjar, och skall utgå från den nationella fördelningsplan som utarbetats i enlighet med artikel 9 och i överensstämmelse med artikel 10, samt med vederbörlig hänsyn tagen till allmänhetens synpunkter.

3. Beslut som fattas i enlighet med punkterna 1 och 2 skall vara förenliga med bestämmelserna i fördraget, särskilt artiklarna 87 och 88 i detta. När medlemsstaterna beslutar om fördelning av utsläppsrätter skall de beakta behovet av att ge nya verksamhetsutövare tillgång till utsläppsrätter.

4. Den behöriga myndigheten skall senast den 28 februari varje år under den period som avses i punkt 1 och 2 utfärda en andel av det sammanlagda antalet utsläppsrätter.

Artikel 12

Överföring, överlämnande och annullering av utsläppsrätter

1. Medlemsstaterna skall se till att utsläppsrätter kan överföras mellan personer inom gemenskapen utan andra begränsningar än dem som anges i eller antas i enlighet med detta direktiv.

2. Medlemsstaterna skall se till att utsläppsrätter som utfärdats av en annan medlemsstats behöriga myndighet erkänns för att en verksamhetsutövare skall kunna fullgöra sina skyldigheter enligt punkt 3.

3. Medlemsstaterna skall se till att verksamhetsutövaren för varje anläggning senast den 31 mars varje år överlämnar det antal utsläppsrätter som motsvarar de sammanlagda utsläppen från anläggningen under det gångna kalenderåret i överensstämmelse med den kontroll som utförts i enlighet med artikel 15, och att dessa utsläppsrätter därefter annulleras.

4. Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som krävs för att se till att utsläppsrätter när som helst kan annulleras på innehavarens begäran.

Artikel 13

Utsläppsrätternas giltighet

1. Utsläppsrätterna skall gälla under den period som anges i artikel 11.1 eller 11.2 för vilken de utfärdats.

2. Utsläppsrätter som inte längre är giltiga och som inte överlämnats och annullerats i enlighet med artikel 12.3 skall, tre månader efter det att den första femårsperioden som avses i artikel 11.2 börjat löpa, annulleras av den behöriga myndigheten.

Medlemsstaterna kan utfärda utsläppsrätter till personer för den innevarande perioden i syfte att ersätta utsläppsrätter som innehafts av dessa personer och som annulleras i enlighet med första stycket.

3. Utsläppsrätter som inte längre är giltiga och som inte överlämnats och annullerats i enlighet med artikel 12.3 skall, tre månader efter det att varje därpå följande femårsperiod som avses i artikel 11.2 börjat löpa, annulleras av den behöriga myndigheten.

Medlemsstaterna skall utfärda utsläppsrätter till personer för den innevarande perioden i syfte att ersätta utsläppsrätter som innehafts av dessa personer och som annulleras i enlighet med första stycket.

Artikel 14

Riktlinjer för övervakning och rapportering av utsläpp

1. Kommissionen skall anta riktlinjer för övervakning och rapportering av utsläpp från de verksamheter som anges i bilaga I av växthusgaser som anges för dessa verksamheter, i enlighet med det förfarande som avses i artikel 23.2. Riktlinjerna skall grundas på de principer för övervakning och rapportering som anges i bilaga IV.

2. Medlemsstaterna skall se till att utsläppen övervakas i enlighet med dessa riktlinjer.

3. Medlemsstaterna skall se till att varje verksamhetsutövare vid en anläggning i slutet av varje kalenderår rapporterar utsläppen från anläggningen under det berörda kalenderåret till den behöriga myndigheten i enlighet med dessa riktlinjer.

Artikel 15

Kontroll

Medlemsstaterna skall se till att rapporter som lämnas in av verksamhetsutövarna i enlighet med artikel 14.3 kontrolleras i enlighet med kriterierna i bilaga V och att de behöriga myndigheterna underrättas om detta.

Medlemsstaterna skall se till att verksamhetsutövare, vars rapporter har kontrollerats avseende det föregående årets utsläpp och inte befunnits vara tillfredsställande i enlighet med de kriterier som anges i bilaga V senast den 31 mars varje år, inte kan överföra fler utsläppsrätter förrän en rapport från den berörda verksamhetsutövaren kontrollerats och befunnits vara tillfredsställande.

Artikel 16

Påföljder

1. Medlemsstaterna skall föreskriva påföljder för överträdelser av de nationella bestämmelser som antagits i enlighet med detta direktiv och skall vidta de åtgärder som krävs för att se till att dessa påföljder tillämpas. Påföljderna skall vara effektiva, proportionella och avskräckande. Medlemsstaterna skall anmäla dessa bestämmelser till kommissionen senast den 31 december 2003 och alla senare ändringar av dem så snart som möjligt.

2. Medlemsstaterna skall offentliggöra namnen på de verksamhetsutövare som överträtt de nationella bestämmelser som antagits i enlighet med detta direktiv.

3. Medlemsstaterna skall se till att verksamhetsutövare som inte senast den 31 mars varje år överlämnar tillräckligt många utsläppsrätter för att täcka anläggningens utsläpp under det föregående året åläggs att betala böter för överskridande av utsläppsrätterna. Böterna för varje ton koldioxidekvivalenter som släpps ut av den anläggning för vilken verksamhetsutövaren inte överlämnat tillräckligt många utsläppsrätter skall vara det högsta av beloppen 100 euro eller det dubbla genomsnittliga marknadspriset under perioden den 1 januari till den 31 mars det året för utsläppsrätter som gäller för utsläpp under det föregående året. Betalning av böterna skall inte befria verksamhetsutövaren från skyldigheten att överlämna det antal utsläppsrätter som motsvarar de överskridande utsläppen när denne skallöverlämna utsläppsrätter för det följande året.

4. Under den treårsperiod som börjar den 1 januari 2005 skall medlemsstaterna, för varje ton koldioxidekvivalenter som släpps ut av den anläggning för vilken verksamhetsutövaren inte överlämnat tillräckligt många utsläppsrätter, utfärda lägre böter som uppgår till det högsta av beloppen 50 euro eller det dubbla genomsnittliga marknadspriset under perioden den 1 januari till den 31 mars det året för utsläppsrätter som gäller för utsläpp under det föregående året. Betalning av böterna skall inte befria verksamhetsutövaren från skyldigheten att överlämna det antal utsläppsrätter som motsvarar de överskridande utsläppen när denne skall överlämna utsläppsrätter för det följande året.

Artikel 17

Tillgång till information

Beslut om fördelning av utsläppsrätter och sådana rapporter om utsläpp som krävs enligt tillståndet för utsläpp av växthusgas och som innehas av den behöriga myndigheten skall göras tillgängliga för allmänheten av den myndigheten, med de begränsningar som fastställs i artikel 3.2 och 3.3 i direktiv 90/313/EEG.

Artikel 18

Behörig myndighet

Medlemsstaterna skall vidta de administrativa åtgärder som krävs, däribland utse en eller flera lämpliga behöriga myndigheter, för att genomföra bestämmelserna i detta direktiv. Om fler än en myndighet utses skall deras verksamhet inom ramen för detta direktiv samordnas.

Artikel 19

Register

1. Medlemsstaterna skall upprätta och föra ett register för att se till att utfärdande, innehav, överföring och annullering av utsläppsrätter redovisas korrekt. Medlemsstaterna kan föra sina register inom ramen för ett konsoliderat system tillsammans med en eller flera andra medlemsstater.

2. Alla personer har rätt att inneha utsläppsrätter. Registret skall omfatta separata konton för redovisningen av de utsläppsrätter som innehas av varje person till vilken utsläppsrätter utfärdas eller överförs.

3. För att genomföra detta direktiv skall kommissionen anta en förordning i enlighet med det förfarande som avses i artikel 23.2 för att införa ett standardiserat och säkert system av register i form av standardiserade elektroniska databaser som innehåller gemensamma uppgifter för spårning av utfärdande, innehav, överföring och annullering av utsläppsrätter, samt för att i förekommande fall garantera sekretess och se till att överföringar inte genomförs där detta skulle vara oförenligt med åtaganden inom ramen för Kyotoprotokollet.

Artikel 20

Central förvaltare

1. Kommissionen skall utse en central förvaltare som skall föra en oberoende transaktionsförteckning i vilken utfärdande, överföring och annullering av utsläppsrätter redovisas.

2. Den centrala förvaltaren skall genomföra automatiska kontroller av varje transaktion i registren med hjälp av den oberoende transaktionsförteckningen, för att se till att inga oegentligheter uppkommer vid utfärdandet, överföringen eller annulleringen av utsläppsrätter.

3. Om oegentligheter framkommer vid en automatisk kontroll skall den centrala förvaltaren underrätta den eller de medlemsstater som berörs av detta, och den berörda medlemsstaten skall inte registrera den ifrågavarande transaktionen eller senare transaktioner med de berörda utsläppsrätterna förrän oegentligheterna avhjälpts.

Artikel 21

Medlemsstaternas rapportering

1. Medlemsstaterna skall varje åröverlämna en rapport till kommissionen om tillämpningen av detta direktiv. I rapporten skall särskild uppmärksamhet ägnas metoderna för fördelning av utsläppsrätter, förandet av register, tillämpningen av riktlinjerna om övervakning och rapportering, kontrollen samt frågor som gäller efterlevnaden av direktivet. Den första rapporten skall skickas till kommissionen senast den 31 maj 2005. Den skall sammanställas på grundval av ett frågeformulär eller en mall som utformas av kommissionen i enlighet med det förfarande som anges i artikel 6 i direktiv 91/692/EEG. Dessa frågeformulär eller mallar skall sändas till medlemsstaterna senast sex månader innan tidsfristen för inlämnandet av den första rapporten löper ut.

2. Kommissionen skall på grundval av de rapporter som avses i punkt 1 inom tre månader från det att medlemsstaternas rapporter inkommit offentliggöra en rapport om tillämpningen av direktivet.

3. Kommissionen skall organisera ett informationsutbyte mellan medlemsstaternas behöriga myndigheter som skall avse utvecklingen av utfärdandet av utsläppsrätter, förandet av register, övervakning, rapportering, kontroll och efterlevnad.

Artikel 22

Ändringar av bilaga III

Kommissionen kan i enlighet med det förfarande som avses i artikel 23.2 ändra bilaga III på grundval av de rapporter som utarbetas i enlighet med artikel 21 och de erfarenheter som görs av tillämpningen av direktivet.

Artikel 23

Kommittéförfarande

1. Kommissionen skall biträdas av den kommitté som inrättats med stöd av artikel 8 i beslut 93/389/EEG.

2. När hänvisning sker till denna punkt skall det föreskrivande förfarandet i artikel 5 i beslut 1999/468/EG tillämpas, varvid bestämmelserna i artikel 7 och artikel 8 i det beslutet skall iakttas.

3. Den period som avses i artikel 5.6 i beslut 1999/468/EG skall fastställas till tre månader.

Artikel 24

Kopplingar till andra system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser

1. Gemenskapen kan sluta avtal med tredje land för att möjliggöra ömsesidigt erkännande av utsläppsrätter mellan gemenskapens system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser och andra system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser i enlighet med de regler som fastställs i artikel 300 i fördraget.

2. Om ett sådant avtal som avses i punkt 1 har slutits skall kommissionen i enlighet med det förfarande som avses i artikel 23.2 utarbeta erforderliga bestämmelser om ömsesidigt erkännande av utsläppsrätter inom ramen för det avtalet.

Artikel 25

Ändring av direktiv 96/61/EG

I direktiv 96/61/EG skall följande stycke läggas till artikel 9.3:

"Om utsläppen av växthusgaser från en anläggning fastställs i bilaga I till Europaparlamentets och rådets direktiv xx/xxxx/EG av den .... [om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgas inom gemenskapen och ändring av rådets direktiv 96/61/EG]* för en verksamhet som bedrivs vid den anläggningen, skall tillståndet inte omfatta gränsvärden för direkta utsläpp av denna gas, såvida detta inte är nödvändigt för att förhindra betydande lokala föroreningar. Vid behov skall de behöriga myndigheterna ändra tillståndet i syfte att avlägsna gränsvärdet för utsläpp.

______________

* EGT L ..."

Artikel 26

Översyn

1. På grundval av de framsteg som gjorts i fråga om övervakning av utsläpp av växthusgaser kan kommissionen senast den 31 december 2004 till Europaparlamentet och rådet överlämna ett förslag om att ändra bilaga I så att den skall innefatta andra verksamheter och utsläpp av andra växthusgaser som anges i bilaga II.

2. På grundval av erfarenheterna av tillämpningen av detta direktiv och de framsteg som gjorts i fråga om övervakningen av utsläpp av växthusgaser, och med hänsyn tagen till den internationella utvecklingen, kan kommissionen sammanställa en rapport om tillämpningen av direktivet och undersöka :

a) om bilaga I bör ändras för att innefatta andra verksamheter och utsläpp av andra växthusgaser som anges i bilaga II, i syfte att ytterligare öka systemets ekonomiska effekter,

b) vilken harmoniserad fördelningsmetod som krävs,

c) utnyttjandet av tillgodohavanden från projektbaserade mekanismer,

d) sambandet mellan handeln med utsläppsrätter och andra strategier och åtgärder som genomförs i samma syfte på medlemsstats- och gemenskapsnivå, inbegripet beskattning,

e) om det är lämpligt att införa ett gemensamt register för hela gemenskapen.

Kommissionen skall senast den 30 juni 2006 överlämna en sådan eventuell rapport till Europaparlamentet och rådet, i förekommande fall åtföljd av förslag.

Artikel 27

Genomförande

Medlemsstaterna skall sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den 31 december 2003. De skall genast underrätta kommissionen om detta. Kommissionen skall underrätta de övriga medlemsstaterna om dessa lagar och andra författningar.

När en medlemsstat antar dessa bestämmelser skall de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen skall göras skall varje medlemsstat själv utfärda.

Artikel 28

Ikraftträdande

Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det hat offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

Artikel 29

Adressater

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i Bryssel den

På Europaparlamentets vägnar På rådets vägnar

Ordförande Ordförande

BILAGA I

VERKSAMHETSKATEGORIER SOM AVSES I ARTIKLARNA 2.1, 3, 4, 14.1 OCH 26

1. Anläggningar eller delar av anläggningar som används för forskning, utveckling och provning av nya produkter och processer omfattas inte av detta direktiv.

2. Nedan angivna tröskelvärden avser normalt sett produktionskapacitet eller produktion. Om samma näringsidkare utövar flera verksamheter som omfattas av samma rubrik inom en och samma anläggning eller på en och samma plats skall dessa verksamheters produktionskapacitet räknas samman.

Verksamhetsområden // Växthusgaser

Energisektorn

Förbränningsanläggningar med en tillförd effekt på mer än 20 MW (med undantag för anläggningar för hantering av farligt avfall och hushållsavfall). //

Koldioxid

Mineraloljeraffinaderier // Koldioxid

Koksverk // Koldioxid

Produktion och bearbetning av järnmetaller

Anläggningar för rostning och sintring av metallhaltig malm (inklusive svavelhaltig malm). //

Koldioxid

Anläggningar för tackjärns- eller ståltillverkning (primär- eller sekundärsmältning) inklusive stränggjutning, med en kapacitet som överstiger 2,5 ton per timme. // Koldioxid

Mineralindustrin

Anläggningar för produktion av cementklinker i roterugn med en produktionskapacitet som överstiger 500 ton per dag, eller av kalk i roterugn med en produktionskapacitet som överstiger 50 ton per dag eller i andra typer av ugnar med en produktionskapacitet som överstiger 50 ton per dag. //

Koldioxid

Anläggningar för produktion av glas, inklusive sådana som är avsedda för tillverkning av glasfibrer, med en smältningskapacitet som överstiger 20 ton per dag. // Koldioxid

Anläggningar för tillverkning av keramiska produkter genom bränning, i synnerhet takpannor, tegel, eldfast sten, kakel, stengods eller porslin med en produktionskapacitet som överstiger 75 ton per dygn och/eller en ugnskapacitet som överstiger 4 m³ och med en satsningsdensitet på mer än 300 kg/m³. // Koldioxid

Annan verksamhet

Industriella anläggningar för framställning av

(a) pappersmassa av trä eller andra fibermaterial, //

Koldioxid

(b) papper och papp där produktionskapaciteten överstiger 20 ton per dag. // Koldioxid

BILAGA II

VÄXTHUSGASER SOM AVSES I ARTIKLARNA 3 OCH 26

Koldioxid (CO2)

Metan (CH4)

Dikväveoxid (N2O)

Fluorkolväten (HFC)

Perfluorkolväten (PFC)

Svavelhexafluorid (SF6)

BILAGA III

KRITERIER FÖR DE NATIONELLA TILLDELNINGSPLANER SOM AVSES I ARTIKEL 9

(1) Det sammanlagda antalet utsläppsrätter som tilldelas för en period skall vara förenligt med medlemsstaternas skyldighet att begränsa sina utsläpp enligt beslut xx/xxx/EG och Kyotoprotokollet, varvid hänsyn skall tas till vilken andel av de sammanlagda utsläppen dessa utgör, i jämförelse med utsläpp från källor som inte omfattas av det här direktivet.

(2) Den sammanlagda mängden utsläppsrätter som skall tilldelas skall vara förenlig med bedömningen av faktiska och planerade framsteg mot uppfyllandet av de åtaganden som gemenskapen gjort i enlighet med beslut 93/389/EEG.

(3) Antalet utsläppsrätter som tilldelas skall vara förenligt med anläggningarnas tekniska möjligheter att minska sina utsläpp.

(4) Planen skall vara förenlig med övrig EG-lagstiftning och EG:s övriga politiska styrmedel. I synnerhet skall inga utsläppsrätter tilldelas för att täcka utsläpp som skulle minskas eller förebyggas till följd av gemenskapens lagstiftning om förnybara energikällor i elproduktionen. Hänsyn skall tas till oundvikliga utsläppsökningar till följd av nya krav i lagstiftningen.

(5) Planen skall inte diskriminera mellan företag eller sektorer på ett sätt som gör att vissa företag eller verksamheter främjas på ett otillbörligt sätt. Inga anläggningar skall heller erhålla fler utsläppsrätter än de sannolikt kommer att behöva.

(6) Planen skall innehålla uppgifter om hur nya verksamhetsutövare skall kunna börja delta i systemet för handel med utsläppsrätter för växthusgaser i medlemsstaten.

(7) Planen skall innehålla uppgifter om hur tidiga åtgärder kommer att beaktas.

(8) Planen skall ge allmänheten möjlighet att yttra sig, och skall innehålla uppgifter om de arrangemang som medlemsstaten gjort för att ta hänsyn till sådana synpunkter innan beslut fattas avseende tilldelning av utsläppsrätter.

BILAGA IV

DE PRINCIPER FÖR ÖVERVAKNING OCH RAPPORTERING SOM AVSES I ARTIKEL 14

Övervakning av koldioxidutsläpp

Utsläppen skall övervakas antingen genom beräkning eller med hjälp av mätningar.

Beräkning

För beräkning av utsläpp skall följande formel användas:

Verksamhetsuppgifter x emissionsfaktor x oxidationsfaktor

Verksamhetsuppgifter (bränsleförbrukning, produktionstakt osv.) skall övervakas utgående från leveransdata eller mätningar.

Allmänt vedertagna emissionsfaktorer skall tillämpas. Verksamhetsspecifika emissionsfaktorer kan godtas för alla bränslen. Standardvärden kan godtas för alla bränslen utom för icke-kommersiella sådana (avfallsbränslen som däck och processgaser från industrianläggningar). Flötsspecifika standardvärden för kol samt EU-specifika respektive tillverkarlandspecifika standardvärden för naturgas kräver ytterligare utveckling. Standardvärden från FN:s internationella klimatpanel (IPCC) kan godtas för raffinaderiprodukter. Emissionsfaktorn för biomassa skall vara noll.

Om emissionsfaktorn inte reflekterar huruvida delar av kolet är oxiderat eller inte skall dessutom en oxidationsfaktor tillämpas. Om verksamhetsspecifika emissionsfaktorer har beräknats, som redan tar hänsyn till oxidation, behöver oxidationsfaktorn inte tillämpas.

Standardvärden för oxidationsfaktorn som utvecklats i enlighet med direktiv 96/61/EG skall tillämpas om inte verksamhetsutövaren kan visa att verksamhetsspecifika faktorer är mer exakta.

En separat beräkning skall genomföras för varje verksamhetsområde och för varje bränsle.

Mätning

Mätning av utsläpp skall göras med hjälp av standardmetoder eller allmänt vedertagna metoder, och skall styrkas genom kompletterande beräkningar av utsläppen.

Övervakning av utsläpp av andra växthusgaser

Standardiserade eller allmänt vedertagna metoder skall tillämpas.

Rapportering av utsläpp

Varje verksamhetsutövare skall tillhandahålla följande uppgifter i sin rapport från en anläggning:

A. Uppgifter rörande anläggningen, bland annat följande:

- Anläggningens namn.

- Dess adress, med postnummer och land.

- Typ av och antal verksamheter som omfattas av bilaga I och som bedrivs inom anläggningen.

- Adress, telefonnummer, fax och e-postadress till en kontaktperson.

- Namn på anläggningens ägare samt eventuellt moderföretag.

B. För varje verksamhet som omfattas av bilaga I och som genomförs inom den anläggning för vilken utsläppen beräknas:

- Verksamhetsuppgifter.

- Emissionsfaktorer.

- Oxidationsfaktorer.

- Sammanlagda utsläpp.

C. För varje verksamhet som omfattas av bilaga I och som bedrivs inom den anläggning för vilken utsläppen mäts:

- Sammanlagda utsläpp.

- Uppgifter om mätmetodernas tillförlitlighet.

D. För utsläpp från förbränning för energiproduktion skall rapporten dessutom innehålla oxidationsfaktorn såvida inte oxidationen redan tagits med i beräkningen vid utvecklingen av verksamhetsspecifika emissionsfaktorer.

Medlemsstaterna skall vidta åtgärder för att samordna rapporteringskraven med befintliga rapporteringskrav, i syfte att i möjligaste mån minska företagens rapporteringsbörda.

BILAGA V

DE KRITERIER FÖR KONTROLL SOM AVSES I ARTIKEL 15

Allmänna principer

(1) Utsläppen från varje verksamhet som omfattas av förteckningen i bilaga I skall kontrolleras.

(2) Kontrollförfarandet skall omfatta granskning av den rapport som sammanställts i enlighet med artikel 14.3 och av övervakningen under det gångna året. Det skall också omfatta en kontroll av huruvida övervakningssystemen och de rapporterade uppgifterna och den information som ges om utsläppen är tillförlitliga, trovärdiga och korrekta, i synnerhet följande:

(a) De rapporterade uppgifterna om verksamheterna samt de mätningar och beräkningar som ligger till grund för dessa uppgifter.

(b) Val och tillämpning av emissionsfaktorer.

(c) De beräkningar som ligger till grund för fastställandet av de sammanlagda utsläppen.

(d) Om mätning tillämpas: de valda mätmetodernas lämplighet och tillämpning.

(3) Rapporterade utsläpp får endast valideras om det är möjligt att med hjälp av tillförlitliga och trovärdiga uppgifter fastställa utsläppen med hög precision. En hög noggrannhetsnivå innebär att verksamhetsutövaren skall kunna visa följande:

(a) Att de rapporterade uppgifterna inte är motstridiga.

(b) Att uppgifterna har samlats in i enlighet med tillämpliga vetenskapliga normer.

(c) Att de berörda uppgifterna för anläggningen är kompletta och samstämmiga.

(4) Kontrollören skall ha tillgång till alla anläggningar och all information som kan beröra de aspekter som skall kontrolleras.

(5) Kontrollören skall beakta huruvida anläggningen är registrerad i gemenskapens miljölednings- och miljörevisionsordning (EMAS).

Metodik

Strategisk analys

(6) Kontrollerna skall utgå från en strategisk analys av all verksamhet som genomförs inom anläggningen. Detta förutsätter att kontrollören har en god överblick över alla verksamheter och deras betydelse för utsläppen.

Processanalys

(7) I förekommande fall skall kontrollerna av de inlämnade uppgifterna genomföras på plats inom anläggningen. Kontrollören skall tillämpa punktkontroller för att fastställa huruvida de rapporterade uppgifterna är tillförlitliga.

Riskanalys

(8) Kontrollören skall kontrollera uppgifternas tillförlitlighet för alla enskilda källor för växthusgasutsläpp som inom en anläggning bidrar till denna anläggnings sammanlagda utsläpp.

(9) Utgående från denna analys skall kontrollören uttryckligen fastställa vilka källor som uppvisar en hög risk för felaktiga uppgifter samt andra aspekter av övervaknings- och rapporteringsförfarandet som kan medföra fel i fastställandet av de sammanlagda utsläppen. Detta omfattar i synnerhet valet av emissionsfaktorer och de beräkningar som krävs för att fastställa utsläppen från enskilda utsläppskällor. Särskild uppmärksamhet skall ägnas åt sådana källor och aspekter av övervakningsförfarandet som uppvisar en hög osäkerhetsfaktor.

(10) Kontrollören skall ta hänsyn till eventuella effektiva riskkontrollmetoder som tillämpas av verksamhetsutövaren för att minska osäkerhetsfaktorn.

Rapportering

(11) Kontrollören skall sammanställa en rapport om valideringsprocessen i vilken det skall anges huruvida den rapport som sammanställts i enlighet med artikel 14.3 är tillfredsställande. I rapporten skall alla frågor som har att göra med det utförda arbetet tas upp. Den rapport som sammanställts i enlighet med artikel 14.3 kan anses vara tillfredsställande om kontrollören finner att uppgifterna om de sammanlagda utsläppen inte är felaktigt återgivna.

Minimikrav avseende kontrollörens kompetens

(12) Kontrollören, som skall vara oberoende av verksamhetsutövaren, skall utföra sina uppgifter på ett korrekt, objektivt och professionellt vis och ha kunskap om följande:

(a) Bestämmelserna i detta direktiv samt relevanta standarder och riktlinjer som antagits av kommissionen i enlighet med artikel 14.1.

(b) Lagstiftning och förvaltningsbestämmelser som berör den verksamhet som skall kontrolleras.

(c) Metoderna för sammanställning av alla uppgifter rörande varje enskild utsläppskälla i anläggningen, och i synnerhet avseende insamling, mätning, beräkning och rapportering av uppgifter.

FINANSIERINGSÖVERSIKT FÖR RÄTTSAKT

Politikområde(n): Miljö

Verksamhet(er): Politikutveckling

Åtgärdens beteckning: Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgas inom gemenskapen och ändring av rådets direktiv 96/61/EG.

1. BERÖRDA BUDGETPOSTER (nummer och beteckning)

B4-304

2. ALLMÄNNA UPPGIFTER

2.1. Sammanlagda anslag för åtgärden (avsnitt B): 2,2 miljoner euro i åtagandebemyndiganden.

2.2. Tillämpningsperiod:

Stegvist införande från och med år 2002 och obegränsad fortsättning.

2.3. Flerårig total utgiftsberäkning:

a) Förfalloplan för åtagandebemyndiganden/betalningsbemyndiganden (finansiellt stöd) (se punkt 6.1.1 )

miljoner euro (avrundat till tredje decimalen)

>Plats för tabell>

b) Tekniskt och administrativt stöd och stödutgifter (se punkt 6.1.2)

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

c) Total budgetkonsekvens i form av personalutgifter och övriga administrativa utgifter (se punkterna 7.2 och 7.3)

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

2.4. Förenlighet med den ekonomiska planeringen och budgetplanen

Förslaget är förenligt med gällande ekonomisk planering.

2.5. Påverkan på inkomsterna

Inkomsterna påverkas inte.

3. BUDGETTEKNISKA UPPGIFTER

>Plats för tabell>

4. RÄTTSLIG GRUND

Artikel 175.1

5. BESKRIVNING AV OCH SKÄL FÖR ÅTGÄRDEN

5.1. Behovet av gemenskapsåtgärder

5.1.1. Mål för åtgärden

Förslaget till denna rättsakt syftar till att införa ett system för handel med utsläppsrätter inom Europeiska gemenskapen. Till en början skulle systemet omfatta koldioxidutsläpp från större fasta källor. Ett sådant system skulle på ett kostnadseffektivt sätt bidra till uppfyllandet av Europeiska gemenskapens och dess medlemsstaters internationella åtaganden inom ramen för Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringen och Kyotoprotokollet.

Förslaget syftar till inrättandet av ett system av nationella register för registrering och spårning av utsläppsrätter. Detaljerna för hur dessa sammankopplade register skall se ut är ännu inte fastställda. I det följande skall en särskild kommissionsförordning antas för att i detalj redogöra för kraven på dessa nationella register. Kostnaderna för skapandet av sådana register skall bäras av medlemsstaterna (som kommer att vara skyldiga att upprätta nationella register i enlighet med artikel 19 i detta förslag).

Enligt förslaget skall kommissionen emellertid utse en central förvaltare som skall föra en oberoende transaktionslogg i vilken utfärdandet, innehavet, överföringen och annulleringen av utsläppsrätter bokförs. Den centrala förvaltaren skall dessutom genomföra automatiska kontroller av transaktionerna. Den centrala förvaltaren kan vara ett befintligt externt organ som finansieras ur gemenskapsbudgeten, som Europeiska miljöbyrån, eller utgöra del av kommissionens avdelningar. Den centrala förvaltaren har till uppgift att se till att inga oegentligheter förekommer i samband med driften av de nationella registren. Den centrala förvaltaren bör därför ha tillgång till de olika nationella registren och ha överinseende över transaktionsloggen. Denna verksamhet medför sannolikt extra kostnader för kommissionen. Den största kostnaden för gemenskapsbudgeten väntas uppstå i samband med utvecklingen av de tekniska specifikationerna för transaktionsloggen, som måste vara kompatibel med nationella register, och vid upprättandet av denna logg.

Utöver den transaktionsloggfunktion som den centrala förvaltaren utövar vill kommissionen delta i nätet av nationella register för att övervaka framstegen mot gemenskapens egna internationella åtaganden inom ramen för Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringen och Kyotoprotokollet. Integrationen skall inte bara innebära att kommissionen får tillgång till nätverket av nationella register kopplade till EU:s system för handel med utsläppsrätter, utan också till ett gemenskapsregister inom ramen för Kyotoprotokollets "flexibla mekanismer". Därför skall ytterligare utgifter förutses. Sådana utgifter är nödvändiga för att Europeiska gemenskapen skall kunna uppfylla sina åtaganden enligt Kyotoprotokollet, som tar sin början från och med den 1 januari 2008, och för att Europeiska gemenskapen skall kunna delta i protokollets "flexibla mekanismer" om så beslutas.

5.1.2. Åtgärder som vidtagits som följd av för- och efterhandsutvärdering

Inga.

5.2. Planerad verksamhet och villkor för finansiering via budgeten

Den föreslagna åtgärden syftar till att garantera att inga oegentligheter förekommer i de nationella registren. Motivet bakom detta är inte av ekonomisk art, utan har i första hand att göra med miljöskydd. I registret skall utsläppsrätter tas upp. Dessa utgör rättigheter att släppa ut växthusgaser. Den viktigaste åtgärden är att inrätta en central förvaltare av de nationella registren, som kan fungera som "polis" för registreringssystemet. Detta förutsätter tillträde till ett nät av sammankopplade dataregister, och möjligheten att ingripa i detta. Den andra delen av åtgärden går ut på att skapa ett "nationellt register" för Europeiska gemenskapen, som är fullvärdig part till Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändring, och som har för avsikt att bli part till Kyotoprotokollet så snart detta har ratificerats av Europeiska gemenskapen och trätt i kraft. Ett nationellt register är en förutsättning för att Europeiska gemenskapen skall kunna utnyttja Kyotoprotokollets "flexibla mekanismer". Ett sådant register skulle behöva vara i funktion senast år 2008, när den första åtagandeperioden börjar, eller tidigare om det är möjligt (eftersom tillgodohavanden från mekanismen för ren utveckling kan utfärdas tidigare).

5.3. Genomförandebestämmelser

Hittills har det inte beslutats huruvida det är kommissionen som kommer att fungera som central förvaltare, eller om uppgiften kommer att delegeras till Europeiska miljöbyrån. I båda fall skulle kommissionen behöva övervaka verksamheten för att se till att den centrala förvaltaren utför uppgifterna på ett tillfredsställande sätt och att registret fungerar korrekt och förvaltas väl.

6. BUDGETKONSEKVENSER

6.1. Totala budgetkonsekvenser för avsnitt B (för hela programperioden)

6.1.1. Finansiellt stöd

Åtagandebemyndiganden (i miljoner euro, avrundat till tredje decimalen)

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

6.2 Kostnadsberäkning per åtgärd för avsnitt B (för hela programtiden)

7. EFFEKTER PÅ PERSONALRESURSER OCH ADMINISTRATIVA UTGIFTER

7.1. Personalbehov för åtgärden

>Plats för tabell>

7.2. Total budgetkonsekvens av ytterligare personalbehov

>Plats för tabell>

Beloppen avser totala utgifter för 12 månader.

7.3. Övriga administrativa utgifter till följd av åtgärden

>Plats för tabell>

Beloppen avser totala utgifter för 12 månader.

I. Totalbelopp/år (tabell 7.2 + 7.3)

II. Varaktighet

III. Totalkostnad för åtgärden (I x II) // EUR 610 000

Inga andra personalresurser kommer att behövas inom kommissionen. Personal bör kunna göras tillgänglig från befintliga resurser.

8. UPPFÖLJNING OCH UTVÄRDERING

8.1. Metod för uppföljning

8.2. Planerad form och tidsplan för utvärderingar

Regelbunden utvärdering av registrets funktion och av andra aspekter av systemet för handel med utsläppsrätter föreskrivs i detta förslag.

9. BESTÄMMELSER OM BEDRÄGERIBEKÄMPNING

Kommissionens vanliga regler gäller. Registret är avsett för spårning och registrering av utsläppsrätter som ger rätt att släppa ut en viss mängd växthusgaser. Dessa utsläppsrätter kommer att ha ett ekonomiskt värde, men registret kommer inte att medföra möjligheter till bedrägeri riktat mot gemenskapens budget.

BLANKETT FÖR KONSEKVENSBEDÖMNING Förslagets inverkan på näringslivet, särskilt de små och medelstora företagen

Förslagets titel

Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgas inom gemenskapen och ändring av rådets direktiv 96/61/EG.

Dokumentets referensnummer

KOM(2001) 581.

Förslaget

Förslaget syftar till att införa ett system för handel med utsläppsrätter inom Europeiska gemenskapen. Till en början skulle systemet omfatta koldioxidutsläpp från större fasta källor. Ett sådant system skulle på ett kostnadseffektivt sätt bidra till uppfyllandet av Europeiska gemenskapens och dess medlemsstaters internationella åtaganden inom ramen för Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringen och Kyotoprotokollet.

Inverkan på näringslivet

Vem kommer att påverkas av förslaget-

- Vilka näringslivssektorer-

Främst berörs de företagstyper som avses i bilaga I till direktivet. De kommer gemensamt att behöva inskränka sina utsläpp till en viss mängd som motsvarar det totala antalet utsläppsrätter som utfärdats av medlemsstaterna.

De direkt berörda sektorerna kommer att ha tillgång till ett strategiskt instrument som möjliggör ett kostnadseffektivare uppfyllande av gemenskapen internationella åtaganden än vad som är fallet med mindre flexibla strategiska instrument. Indirekt kommer flera andra sektorer att påverkas positivt, bland annat sådana som erbjuder tekniska lösningar för minskning av växthusgasutsläpp i de direkt påverkade sektorerna, och de som fungerar som mellanhänder på den europeiska marknaden för utsläppsrätter för koldioxid.

- Vilka storlekstyper av företag (vilken är andelen små och medelstora företag)-

För de direkt påverkade företagen har storlekströsklar införts som innebär att endast stora anläggningar kommer att delta från början, t.ex. el- och värmeproducenter med en anläggningskapacitet på minst 20 MW.

- Är de berörda företagen koncentrerade i särskilda geografiska områden inom gemenskapen-

De verksamheter som avses i bilaga I till direktivet bedrivs i alla gemenskapens medlemsstater. Det föreligger inga särskilda geografiska koncentrationer.

Vad måste företagen göra för att efterleva bestämmelserna i förslaget-

De som är direkt delaktiga och verksamma inom de områden som avses i bilaga I kommer att åläggas att för varje kalenderår till den behöriga myndigheten på medlemsstatsnivå överlämna ett antal utsläppsrätter som motsvarar de kontrollerade direkta koldioxidutsläppen från deras anläggningar. Deltagande anläggningar måste dessutom övervaka och rapportera sina utsläpp i enlighet med riktlinjerna. Anläggningarna kommer att kunna sälja överblivna utsläppsrätter eller köpa ytterligare utsläppsrätter på marknaden. Därigenom får näringslivet större flexibilitet än med många andra alternativa strategier.

Vilka ekonomiska effekter kommer förslaget sannolikt att få-

Genom det föreslagna direktivet fastställs endast ramarna för upprättandet av ett system för handel med utsläpp av växthusgaser i Europeiska gemenskapen, och många mer specifika beslut lämnas åt medlemsstaterna, t.ex. beslutet om vilket antal utsläppsrätter som skall tilldelas de deltagande anläggningarna (medlemsstaternas åtgärder måste dock vara förenliga med överenskommelsen om bördefördelning). Därför är det i detta stadium inte möjligt att lägga fram en omfattande bedömning av de ekonomiska effekterna.

De ekonomiska analyser som finns att tillgå (undersökningar genomförda på kommissionens uppdrag och en rad andra studier) tyder på att handel med utsläppsrätter på gemenskapsnivå kan minska efterlevnadskostnaderna avsevärt. Kommissionen har lagt fram en ingående ekonomisk analys av handeln med utsläppsrätter inom Europeiska gemenskapen i bilaga 1 till grönboken om handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom Europeiska unionen (KOM(2000)87 slutlig, 8.3.2000).

I denna analys uppskattas de årliga kostnadsbesparingarna genom ett EU-övergripande system för handel med utsläppsrätter för koldioxid inom ett begränsat antal sektorer (som i stort sett överensstämmer med de sektorer som ingår i bilaga I till detta direktiv) till upp till 35 % eller 1,3 miljarder euro. Detta jämfört med ett scenario där medlemsstaterna genomför sina åtaganden på nationell nivå utan att köpa eller sälja utsläppsrätter över medlemsstatsgränserna. För analysen användes det mest lämpade instrumentet i Europa, nämligen Primes-modellen. Denna modell används också av kommissionen för förberedandet av EU:s energiprognoser [26]. Medlemsstaterna granskar regelbundet och ingående de uppgifter som ligger till grund för modellen och dess resultat.

[26] T.ex. Europeiska unionens energiprognos fram till 2020, offentliggjord i november 1999 och även känd under benämningen "Shared Analysis Project".

Det pris som kommer att fastställas på marknaden förväntas ligga i storleksordningen 20 euro [27] till 33 euro [28] per utsläppsrätt (för ett ton koldioxidekvivalenter). Dessa priser får antas ligga i övre ändan av den tänkbara prisskalan, eftersom den politiska överenskommelse som nåddes vid parternas sjätte konferens i Bonn i juli 2001 omfattade en rad beslut som kan väntas sänka prisnivån. Det pris för utsläppsrätter som kommer att uppstå när direktivet genomförs kommer naturligtvis att vara beroende av de beslut som medlemsstaterna fattar om tilldelning, liksom av andra förändringar av yttre variabler.

[27] Ett pris på 20 euro per utsläppsrätt grundas på slutsatserna i undersökningen "Economic Evaluation of Sectoral Emission Reduction Objectives for Climate Change" som lades fram i maj 2001 (http://europa.eu.int/comm/environment/enveco/climate_change/sectoral_objectives.htm ). I denna undersökning fastställs att gemenskapens Kyotomålsättningar (med beaktande av alla sex växthusgaser som omfattas av Kyotoprotokollet) skulle kunna uppnås till ett pris av 20 euro per ton koldioxidekvivalenter.

[28] Priset 33 euro per utsläppsrätt grundar sig på slutsatserna från undersökningen "The Economic Effects of EU-wide Industry-Level Emission Trading to Reduce Greenhouse Gases - Results from PRIMES model", framlagd i februari 2000 (tillgänglig på GD Miljös hemsida). Denna undersökning utgjorde grunden för grönboken och var, till skillnad från den undersökning som nämns i fotnot 1, endast inriktad på koldioxidutsläpp.

Med hjälp av aktuella beräkningar som utgår från effekterna av alla växthusgaser som omfattas av Kyotoprotokollet har man kunnat uppskatta kostnadsbesparingarna för de sektorer som avses i bilaga I till direktivet. Till grund för de framlagda siffrorna ligger återigen en jämförelse mellan bästa möjliga strategier på medlemsstatsnivå och en EU-omfattande marknad för koldioxidrätter [29] Att förutsätta bästa möjliga strategier i medlemsstaterna är likvärdigt med att utgå ifrån att det uppstår femton nationella, fristående marknader för handel med utsläppsrätter för alla gaser och sektorer. Om marknaden för de sektorer som avses i bilaga I öppnas på gemenskapsnivå kan man räkna med kostnadsbesparingar på 1 326 miljoner euro per år för de sektorer som deltar i det EU-omfattande handelssystemet. Detta motsvarar besparingar på ungefär 35 % för de deltagande sektorerna. (Se tabell nedan).

[29] Det bör noteras att sektorsindelningen i Primes-modellen inte överensstämmer helt med de kategorier som anges i bilaga I till direktivet. Dessutom tar analysen inte hänsyn till tillämpningen av storlekströsklar, så som det föreslagits i direktivet. Men om inte varje medlemsstat skulle tillämpa bästa möjliga blandning av strategier och åtgärder, skulle fördelarna med det EU-omfattande systemet för handel med utsläppsrätter underskattas.

>Hänvisning till>

Källa: Europeiska kommissionen, GD Miljö, utgående från undersökningen Economic Evaluation of Sectoral Emission Reduction Objectives for Climate Change.

De stora besparingarna kan göras inom energiverksamhet (1 084 miljoner euro eller 33 % av efterlevnadskostnaderna) där energiproducenter och övrig elproduktion förväntas spara ungefär 599 miljoner euro (29 %) och industriella kraftvärmeanläggningar och pannor står för resten (485 miljoner euro eller 38 %). Det bör noteras att även om industriell kraftvärme och pannor räknas till energiverksamheterna, så ägs eller drivs de ofta av industrin, vilket innebär att de i praktiken minskar industrisektorns efterlevnadskostnader.

EU-omfattande handel med utsläppsrätter kommer även direkt att främja de sektorer som omfattas av direktivet. Hit hör järnmetallindustrin (järn och stål), som väntas spara 209 miljoner euro eller 50 % av efterlevnadskostnaderna, mineralindustrin (cement, glas och keramik) som väntas spara 31 miljoner euro eller 38 % samt massa- och pappersindustrin som väntas spara 2 miljoner euro eller 36 %. Det bör noteras att elproducenternas besparingar i fråga om efterlevnadskostnader i första hand främjar energiintensiv industri, eftersom energipriserna förväntas stiga mindre snabbt när ett EU-omfattande system för handel med utsläppsrätter tas i drift [30]

[30] Dessa siffror avviker från vad som angivits i grönboken om handel med utsläppsrätter på grund av att det övergripande mål som satts för koldioxidutsläpp (-8 % jämfört med 1990 års nivåer) var strängare än vad som anses vara lämpligt enligt de senaste analyserna (-5 %). Detta mindre stränga mål har sin förklaring i att utsläppen av andra växthusgaser kan minskas på ett mer kostnadseffektivt sätt (med upp till -17 % jämfört med 1990 års nivåer). Därför är de sammanlagda efterlevnadskostnaderna för EU lägre än tidigare beräknat (de minskar från 9 miljarder euro till 7,5 miljarder euro per år), och de besparingar som kan göras genom handel med utsläppsrätter minskar alltså också i absoluta siffror (från 2,2 miljarder till 1,3 miljarder euro). Dessutom omfattas ett något snävare urval av sektorer än vad som förutsågs i grönboken.

- För sysselsättningen-

Inga större effekter på sysselsättningen väntas i samband med genomförandet av förslaget. Förslaget kommer sannolikt att leda till större koleffektivitet, men utan att detta får negativa konsekvenser för sysselsättningen. Det är viktigt att komma ihåg att handel med utsläppsrätter ger möjlighet att minska kostnaderna för, och därmed de ekonomiska konsekvenserna av, uppfyllandet av EU:s åtaganden inom ramen för Kyotoprotokollet. Med andra ord skulle det vara dyrare att uppfylla dessa åtaganden utan handel med utsläppsrätter, och det skulle få större negativa följder för sysselsättningen i de berörda sektorerna, än om systemet för handel med utsläppsrätter infördes. Dessutom kommer genomförandet av handeln med utsläppsrätter att skapa nya sysselsättningsmöjligheter inom tjänstesektorn, för verksamhet till stöd för den EU-omfattande marknaden för utsläppsrätter, t.ex. marknadsmellanhänder. Nya arbetstillfällen kommer sannolikt också att skapas i sektorer som tillhandahåller tekniska lösningar för minskning av växthusgasutsläppen.

- För investeringar och bildandet av nya företag-

En del investeringar förväntas uppstå i de sektorer som kommer att skära ned sina växthusgasutsläpp. Det kan också uppstå nya företag inom sektorn för marknadsmellanhänder på utsläppsrättsmarknaden (företag som sammanför köpare och säljare av utsläppsrätter, som regelbundet samlar och offentliggör uppgifter om priser och handelsvolymer osv.).

- För företagens konkurrenskraft-

Förslagets direkta effekter på EU-företagens konkurrenskraft skall ses i jämförelse med andra strategier och åtgärder som skulle kunna vidtas för att uppfylla gemenskapens internationella åtagande att minska växthusgasutsläppen med 8 % under perioden 2008-2012 och med ännu mer på längre sikt. Handel med utsläppsrätter ger större flexibilitet för de företag som bidrar till att uppnå det allmänna målet, så att de kan göra detta på ett mer kostnadseffektivt sätt.

De långsiktiga indirekta effekterna förväntas vara positiva, eftersom företag som går i täten för utvecklingen är motiverade att utveckla nya produkter och förfaranden för minskning av växthusgasutsläppen. Dessutom kommer förslaget att medföra att det europeiska näringslivet bygger upp en infrastruktur och gör erfarenheter med ett instrument som kommer att vara av avgörande betydelse för att lösa problemet med klimatförändringen.

Omfattar förslaget åtgärder som tar särskild hänsyn till de små och medelstora företagens situation (mindre stränga eller ändrade krav osv.)-

Till en början berör förslaget endast företag med anläggningar som utgör betydande fasta källor för direkta utsläpp. De sektorer och trösklar som valts syftar till att undanta små och medelstora företag som inte är betydande utsläppskällor från detta direktivs tillämpningsområde. Genom sådana undantag undviker man att belasta små och medelstora företag som inte utgör betydande utsläppskällor med kostnader för övervakning och rapportering.

Samråd

Förteckning över organisationer som konsulterats om förslaget

Detta förslag har utvecklats efter ingående samråd med näringslivet, som en uppföljning av kommissionens offentliggörande av grönboken om handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom Europeiska unionen (KOM(2000)87) i mars 2000. Följande organisationer inom näringslivet inkom med synpunkter på grönboken:

Association Française des Entreprises Privées (AFEP-AGREF), British Energy, British Nuclear Fuels Limited (BNFL), Bundesverband der Deutschen Industrie e.V. (BDI), Centre for Business and Environment, Chalmers, Confederation of European Forest Owners (CEPF), Confederation of Danish Industries, Confederation of European Paper Industries (CEPI), Confederation of Norwegian Business and Industry, Confederation of United Kingdom Coal Producers, Chambre Syndicale Nationale de l'Industrie des Lubrifiants, Conféderation Générale des Petites et Moyennes Entreprises (France), Development Initiative for Chemical Industry Dependent Areas in the United Kingdom (DICIDA-UK), Deutscher Industrie-und Handelstag (DIHT), E.ON A.G. and RWE A.G., E5, Elyo, Endesa, ENER-G8, Entreprises pour l'Environnement, Euroheat and Power and the International Energy Agency (IEA), EUROMETAUX, European Aluminium Association (EAA), European Association for the Promotion of Cogeneration (COGEN), European Atomic Forum (FORATOM), European Cement Association (CEMBUREAU), European Chemical Industry Council (CEFIC), European Confederation of Iron and Steel Industries (EUROFER), European Energy Millenium Forum (EEMF), European Independent Steel Works Association (EISA), European Lime Association (EuLA), European Metalworkers' Federation (EMI), European Petroleum Industry Association (Europia), European Round Table of Industrialists (ERT), EU Committee of the American Chamber of Commerce (AMCHAM), European Union of the Natural Gas Industry (EUROGAS), European Union Road Federation (ERF), Federation of Belgian Large Industrial Energy Consumers (FEBELIEC), Fédération des Entreprises de Belgique (FEB/VBO), Federación Empresarial de la Industria Quinica EspaXola (FEIQUE), Fédération Française de l'Acier, Fédération de l'Industrie du Verre de Belgique (FIV), Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Finska Energibranschens Centralförbund rf (FINERGY), Gaz de France, International Federation of Industrial Energy Consumers (IFIEC), International Organisation of Oil and Gas Producers (OPG), Liaison Office of the European Ceramic Industry (CERAME-UNIE), Lloyd's Register, Montedison, Nordiska metall, OM Environment Exchange, Powergen group, Svenska kraftverksföreningen och Sveriges elleverantörer, Texaco, TXU Europe, Union of the Electricity Industry (EURELECTRIC), Union Europeenne de l'Artisanat et des Petites et Moyennes Entreprises (UEAPME), Union Europäischer Industrie and Handelskammern (UECC), Samarbetsorganisationen för europeiska arbetsgivareföreningar och industriförbund (UNICE), United Kingdom Emissions Trading Group (ETG), United Kingdom Electricity Association (EA), United Kingdom Steel Association, Vereinigung Deutscher Elektrizitätswerke e.V. (VDEW), Vereinigte Energiewerke AG (VEAG) samt Verband der Industriellen Energie- und Kraftwirtschaft e.V. (VIK).

Näringslivet har också varit aktivt delaktigt i det europeiska klimatförändringsprogrammet (arbetsgrupp 1) som särskilt behandlat frågan om handel med utsläppsrätter. Bland näringslivets företrädare märktes Samarbetsorganisationen för europeiska arbetsgivareföreningar och industriförbund (UNICE), European Round Table of Industrialists (ERT), Elindustrins fackförbund (EURELECTRIC), UK Emissions Trading Group (ETG), Bundesverband der Deutschen Industrie e.V. (BDI), European Chemical Industry Council (CEFIC) och International Federation of Industrial Energy Consumers (IFIEC).

Detta förslag har utarbetats på grundval av ingående samråd med näringslivet, och även utgående från samråd med andra berörda parter, bland annat regeringar och icke-statliga miljöorganisationer. I september 2001 genomfördes en andra samrådsrunda med berörda parter och företrädare för alla medlemsstater, EES och kandidatländerna. Företrädare från följande organisationer deltog i mötet med berörda parter.

Europeiska handelskammarorganisationen (EUROCHAMBRES), Association Française des Entreprises Privées (AFEP-AGREF), CECSO, Climate Network Europe, Confederation of British Industry (CBI), Confederation of European Paper Industries (CEPI), CO2e.COM, Dutch CO2 Emission Trading Committee, European Business Council for a Sustainable Energy Future (E5), ENER-G8, Entreprises pour l'Environnement, Euroheat and Power, EUROMETAUX, European Aluminium Association (EAA), European Association for the Promotion of Cogeneration (COGEN), European Cement Association (CEMBUREAU), European Chemical Industry Council (CEFIC), European Confederation of Iron and Steel Industries (EUROFER), European Independent Steel Works Association (EISA), European Lime Association (EuLA), European Petroleum Industry Association (Europia), European Round Table of Industrialists (ERT), Fédération des Entreprises de Belgique (FEB/VBO), Foundation for International Environmental Law Development (FIELD), German Emissions Trading Group, Hessen, International Federation of Industrial Energy Consumers (IFIEC), International Organisation of Oil and Gas Producers (OPG), Union of the Electricity Industry (EURELECTRIC - EDF, Powergen, VDEW), Ständiga kommittén för den europeiska glasindustrin (CPIV), Samarbetsorganisationen för europeiska arbetsgivareföreningar och industriförbund (UNICE - BDI, NHO, Industrins och Arbetsgivarnas Centralförbund (Finland)), United Kingdom Emissions Trading Group (ETG), World Business Council for Sustainable Development (WBCSD), WKO - Österrikiska handelskammaren samt World Wide Fund for Nature (WWF).