Rapport från Kommissionen till rådet och Europaparlamentet om tillämpningen av förordning (EG) nr 2679/98

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1. Inledning

2. Allmänt

2.1. Bakgrund och syften

2.2. Förordningens uppbyggnad

2.3. Åtagandena i resolutionen

3. Genomförandet av förordningen och resolutionen

3.1. Av kommissionen

3.2. Av domstolen

3.3. Av medlemsstaterna

4. Tillämpning av förordningen

4.1. Fallstudier

4.2. Slutsatser

5. Bedömning

5.1. Förordningens svaga sidor

5.2. Uppfattning av kommissionens roll

6. Hur förordningen kan ändras

6.1. Den politiska frågan

6.2. Gränser för kommissionens och medlemsstaternas ingripanden

6.3. Slutsatser: tre möjligheter

6.3.1. Inga ändringar

6.3.2. Aktivare tillämpning av förordningen och bättre efterlevnad av resolutionen

6.3.3. Ändring av förordningen för att utvidga och förbättra dess räckvidd

BILAGOR

RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET OCH EUROPAPARLAMENTET om tillämpningen av förordning (EG) nr 2679/98

(Text av intresse för EES)

1. Inledning

Två år efter det att rådets förordning (EG) nr 2679/98 av den 7 december 1998 om den inre marknadens sätt att fungera i samband med den fria rörligheten för varor mellan medlemsstaterna (nedan benämnd förordningen) [1] trädde i kraft är det dags att se över dess tillämpning med ledning av erfarenheterna av den.

[1] EGT L 337, 12.12.1998, s. 8.

Kommissionen svarar på så sätt på den uppmaning som rådet och företrädarna för medlemsstaternas regeringar, församlade i rådet, riktat i sin resolution av samma dag som förordningen (nedan benämnd resolutionen) [2].

[2] EGT L 337, 12.12.1998, s. 10.

2. Allmänt

2.1. Bakgrund och syften

*Europeiska rådet konstaterade vid sitt möte i Amsterdam den 16 och 17 juni 1997 att det fanns begränsningar för underlåtelseförfarandet enligt artikel 226 i EG-fördraget vid sådana allvarliga hinder för den fria rörligheten för varor som måste undanröjas skyndsamt. Europeiska rådet betonade att det var mycket viktigt att införa särskilda förfaranden med vilka hinder för den fria rörligheten för varor snabbt och effektivt kunde undanröjas, och uppmanade därför kommissionen att undersöka hur den fria rörligheten för varor kunde säkerställas, bl.a. genom sanktioner mot medlemsstaterna.

*Som svar på denna uppmaning förelade kommissionen den 18 november 1997 rådet och Europaparlamentet ett förslag till förordning om införande av en ingripandemekanism för kommissionen [3]. Enligt förslaget skulle kommissionen genom ett beslut begära att den berörda medlemsstaten vidtar de åtgärder som krävs för att undanröja ett påtagligt och särskilt hinder mot den fria rörligheten för varor enligt artiklarna 28-30 i EG-fördraget. Enskilda skulle enligt förslaget snabbt kunna åberopa beslutet i nationell domstol och enligt nationell rätt utverka interimistiska åtgärder, eventuellt med vite, för att se till att hindret inte utvidgas eller förvärras, för att se till att hindret avlägsnas och i förekommande fall även se till att skadestånd utbetalas.

[3] Förslag till rådets förordning (EG) om införande av en ingripandemekanism för kommissionen för att undanröja vissa handelshinder. KOM (97) 619 slutlig- 97/0330 (CNS), EGT C 10, 15.1.1998, s. 14.

*Rådet följde inte förslaget [4], utan valde istället en kompromisslösning med två delar:

[4] Jfr yttrandet från rådets rättstjänst av den 4 februari 1998, 5731/98 JUR 53.

-En förordning [5] med tre beståndsdelar: en mekanism för snabb varning vid hinder eller risk för hinder, en skyldighet för medlemsstaterna att vidta nödvändiga och proportionerliga åtgärder för att säkerställa varors fria rörlighet samt insatser från kommissionens sida som genom ett meddelande uppmanar medlemsstaterna att vidta sådana åtgärder.

[5] Bilaga till 9348/98 MI 66.

-En resolution [6] i vilken medlemsstaterna bekräftar sin beslutsamhet att snabbt svara på alla kommissionens åtgärder och se till att enskilda som vållats skada får ersättning.

[6] Bilaga II till 8902/98.

*Europaparlamentet började genast diskutera förordningens tillämpningsområde, dess mervärde och dess inverkan på strejkrätten. Parlamentet föreslog tre ändringar [7] varav rådet behöll en [8].

[7] 12752/98 PE-RE 76.

[8] En redaktionell ändring av artikel 5.5 i förordningen.

*Samtidigt med diskussionerna i rådet och parlamentet avkunnade Europeiska gemenskapernas domstol en dom rörande allvarliga hinder för den fria rörligheten för varor [9]. I domen sade domstolen att en medlemsstat inte uppfyller sina skyldigheter enligt artikel 28 i EG-fördraget, jämförd med artikel 10 i EG-fördraget, "då de åtgärder den vidtagit för att hindra enskildas handlingar som hindrat den fria rörligheten för vissa jordbruksprodukter uppenbarligen inte varit tillräckliga [...] för att säkerställa en fri rörlighet för jordbruksprodukter inom sitt territorium, genom att hindra och på ett effektivt sätt avhålla skadegörarna från att utföra ytterligare skadegörelse" [10].

[9] Domstolens dom av den 9 december 1997, Kommissionen mot Frankrike (C-265/95, REG s. I-6959), nedan benämnd jordgubbsdomen.

[10] Se sammanfattningen av domen.

*Senare har hos domstolen en begäran om förhandsavgörande anhängiggjorts om ett yrkande på skadestånd för skada som vållats på grund av en motorvägsblockad som tillåtits av myndigheterna i en medlemsstat [11].

[11] Mål C-112/00, Eugen Schmidberger, Int. Transporte, mot Österrike.

2.2. Förordningens uppbyggnad

*I artikel 1 i förordningen definieras vilka hinder som förordningen är tillämplig på. Hindren skall kunna utgöra en överträdelse av artiklarna 28-30 i EG-fördraget [12], medföra en allvarlig störning av den fria rörligheten för varor, orsaka stora förluster för de enskilda som drabbas och kräva omedelbara åtgärder för att det skall förhindras att störningen eller förlusterna i fråga består, tilltar eller förvärras. Det är oväsentligt om hindren uppstår på grund av en medlemsstats handlande eller underlåtenhet att handla, då underlåtenhet definieras enligt domstolens ovan nämnda rättspraxis.

[12] Förordningen är alltså endast tillämplig på handel inom gemenskapen och inte på varuhandel mellan medlemsstater och tredje land, där istället internationella avtal äger tillämpning (bl.a. associationsavtalen och GATT). Här bör det också påpekas att en eventuell utvidgning av förordningens tillämpning till hela Europeiska ekonomiska samarbetsområdets territorium måste tas upp i den blandade EES-kommittén.

*I artikel 2 sägs dock att förordningen inte påverkar utövandet av grundläggande rättigheter, i synnerhet inte strejkrätten.

*Varningsmekanismen anges i artikel 3. Den skall användas när ett hinder uppstår eller riskerar att uppstå; medlemsstaterna skall skicka information till kommissionen, som denna vidarebefordrar till övriga medlemsstater.

*Enligt artikel 4 skall medlemsstaterna vidta alla nödvändiga och proportionerliga åtgärder så att fri rörlighet för varor garanteras på medlemsstatens territorium och informera kommissionen om det.

*När ett hinder uppstår skall kommissionen enligt artikel 5 skicka ett meddelande till den berörda medlemsstaten. I meddelandet anger den vilka skäl den har för att anse att ett hinder föreligger och för att uppmana medlemsstaten att vidta alla nödvändiga och proportionerliga åtgärder som krävs för att undanröja hindret. Meddelandet kan offentliggöras i EGT och skall överlämnas till alla som begär det.

2.3. Åtagandena i resolutionen

*Medlemsstaterna åtar sig att upprätthålla den fria rörligheten för varor och snabbt och effektivt ta itu med allvarliga hinder i förordningens mening för den fria rörligheten för varor, att informera sina ekonomiska aktörer om detta, att se till att det finns snabba och verkningsfulla förfaranden för ersättning för dem som vållats skada av hindren och att göra vad som krävs för att snabbt inleda en diskussion i rådet om så krävs.

*Rådet och medlemsstaterna uppmärksammar de snäva tidsfristerna för underlåtelseförfaranden enligt förordningen samt att den tidsfrist som kommissionen fastställt för inlämnande av synpunkter kan vara så kort som fem arbetsdagar och att fristen för att svara på ett motiverat yttrande kan vara lika kort.

*Rådet uppmanar domstolen att skynda på handläggningen av förfaranden som har med förordningen att göra och lovar att ge alla förslag till ändringar av rättegångsreglerna för domstolen snabb behandling i en positiv anda.

3. Genomförandet av förordningen och resolutionen

3.1. Av kommissionen

*För att fall skall kunna handläggas snabbt har handläggningen koncentrerats till ett av kommissionens generaldirektorat [13]. Generaldirektoratet samordnar förordningens tillämpning med andra berörda avdelningar vid kommissionen (jordbruk, fiske, näringsliv, transporter, rättstjänst, sysselsättning och socialpolitik).

[13] Generaldirektoratet för den inre marknaden.

*I april 1999 uppmanade kommissionen medlemsstaterna att utse kontaktpunkter i ett nätverk [14] för att sörja för snabb vidarebefordran av information som lämnats enligt förordningens varningsmekanism. Kommissionen uttryckte också önskemål om att informationen borde skickas per fax eller e-post, så att man slapp brev som nådde fram till kommissionen när hindret redan försvunnit. Medlemsstaterna stödde önskemålet. Samma sak gäller begäran om information från kommissionen till medlemsstaternas kontaktpunkter.

[14] Se bilaga 1.

*Informationsutbytet mellan kommissionen och medlemsstaterna inom ramen för varningsmekanismen skedde tidigare med fax både gentemot medlemsstaterna och internt på kommissionen, men fr.o.m. 2000 sker det med e-post.

*Kommissionen har strävat efter en gemensam tolkning av förordningen i medlemsstaterna. Därför fick medlemsstaterna vid ett möte [15] ett arbetsdokument om erfarenheterna av förordningens tillämpning tillsammans med ett frågeformulär om olika aspekter på förordningens tillämpning.

[15] Möte med ordförandena för paketmötena för den inre marknaden i Bryssel den 13 april 2000.

*När det gäller sådana meddelanden som avses i artikel 5 i förordningen konstaterar kommissionen att de bör antas av kommissionärskollegiet. I princip hindrar kommissionens arbetsordning [16] inte att sådana handlingar snabbt antas. Om det senare skulle visa sig i praktiken att så inte är fallet, kan man överväga att ändra kommissionens arbetsordning och informera rådet i enlighet med punkt 5 i resolutionen.

[16] EGT L 308, 8.12.2000, s. 26.

3.2. Av domstolen

*Den 4 juli 2000 förelade domstolen rådet ett utkast till ändringar av sina rättegångsregler [17], bl.a. med det syftet att införa ett påskyndat förfarande för mål som anhängiggörs vid domstolen. Domstolen säger att detta påskyndade förfarande skall tillämpas bl.a. på mål rörande tillämpning av förordningen, i vilka det krävs ett snabbt beslut om förefintligheten av ett hinder för den fria rörligheten för varor. Enligt domstolen skall handläggningen "enligt den föreslagna bestämmelsen påskyndas genom att större vikt läggs vid förfarandets muntliga del, som blir obligatorisk, och genom att begränsa det skriftliga förfarandet så att parterna endast ges möjlighet att ge in en enda inlaga".

[17] http://europa.eu.int/cj/sv/txts/propositions/txt5a.pdf

*Rådet tillstyrkte utkastet enhälligt den 16 november 2000, varpå domstolen antog ändringarna i rättegångsreglerna 28 november 2000 [18].

[18] EGT L 322, 19.12.2000, s. 1.

3.3. Av medlemsstaterna

*Medlemsstaternas samarbete med kommissionen har varit högst varierande i fråga om att bygga upp nätverket med kontaktpunkter och i fråga om att svara på frågeformuläret om en gemensam tolkning av förordningen.

*Det tog lång tid att utse kontaktpunkter, och vissa medlemsstater (Belgien och Irland) gjorde det aldrig. När en kontaktpunkt upphör att fungera, är det heller inte alltid som medlemsstaterna omedelbart utser en ersättare.

*Det frågeformulär som nämnts ovan har inte besvarats av flera medlemsstater (Danmark, Finland, Frankrike, Grekland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Österrike).

*Medlemsstaterna har inte heller meddelat kommissionen hur de genomfört åtagandena i resolutionen. Enligt vad kommissionen erfar har den information som utbyts inom ramen för varningsmekanismen svårt att nå fram till de ekonomiska aktörerna, som dessutom anser att de nationella förfarandena för ersättning, om sådana finns, tar för lång tid och är för komplicerade [19].

[19] Gemensam ståndpunkt från Union International du Transport Routier, UNICE och Conseil Européen des Armateurs, överlämnad till kommissionen den 1 december 2000.

*Trots allt bekräftade rådet (transport) vid sitt möte den 20 september 2000 att "det, om trafiken hindras i en medlemsstat, är nödvändigt med en effektiv mekanism för omedelbar information till företag, allmänheten, kommissionen och övriga medlemsstater samt särskilda åtgärder som kan avhjälpa sådana situationer med beaktande av den bestämmelse som finns sedan 1998."

4. Tillämpning av förordningen

4.1. Fallstudier

*Förordningen tillämpades 4 gånger 1999 och 18 gånger 2000 [20]. I dessa fall användes endast varningsmeknismen, då ett meddelande från kommissionen i enlighet med artikel 5 i förordningen aldrig visade sig krävas med tanke på incidenternas korta varaktighet.

[20] Se bilagan.

*De flesta fallen rörde vägblockader i en medlemsstat. Förutom en begäran om information ställd till alla medlemsstater med anledning av de europeiska vägtransportörernas aktionsdag den 5 oktober 1999 har varningsmekanismen använts för vägblockader i följande medlemsstater: Belgien och Frankrike (tre gånger vardera), Italien, Luxemburg, Nederländerna, Spanien, Sverige och Österrike. Hamnblockader har också föranlett sådana ingripanden vid fyra tillfällen (Frankrike, Grekland, Irland och Spanien). Dessutom har begränsningar av luftfarten föranlett att information begärts in från Frankrike och Italien.

*Till dessa fall kommer två mer begränsade fall då spanska lastbilar stoppades i Frankrike och Portugal och deras last förstördes. Slutligen begärde Belgien att kommissionen skulle tillämpa förordningen i samband med restriktioner på belgiska varor i vissa medlemsstater under dioxinkrisen 1999.

4.2. Slutsatser

*Endast Belgien, Luxemburg, Spanien och Österrike har till kommissionen i enlighet med artikel 3.1 a i förordningen lämnat den information de haft rörande hinder eller risk för hinder. Ingen information har lämnats i de flesta fallen. Medlemsstaternas bristande kunskap om denna bestämmelse är oroande, särskilt med tanke på att informationen ofta varit allmänt känd flera dagar innan hindren materialiserats [21].

[21] T.ex. de aviserade vägblockaderna i samband med protesterna mot den franska 35-timmarsveckan eller mot bensinprishöjningarna.

*I de fall där information lämnats till kommissionen har den vanligen kommit fram för sent för att ett ingripande från kommissionens sida skulle vara berättigat, eftersom hindret under tiden hunnit försvinna. De enda undantagen från detta förhållande är informationen från Österrike om blockaden av Brennermotorvägen i juni 2000 och från Luxemburg om gränsblockaden med anledning av mötet i rådet (transporter) i september 2000.

*Den information som medlemsstaterna lämnar till kommissionen i enlighet med artikel 3.1 a och 3.2 i förordningen kan ibland vara konfidentiell, särskilt om informationen härrör från klagomål från identifierbara ekonomiska aktörer. Kommissionen är ju skyldig att vidarebefordra informationen till de andra medlemsstaterna.

*Efter att kommissionen granskat denna fråga tillsammans med kontaktpunkterna i de berörda medlemsstaterna kom man fram till att kommissionen endast agerar som sambandscentral, och inte ändrar i innehållet i den information som medlemsstaterna lämnar. Det är alltså den aktuella medlemsstaten som har det fullständiga ansvaret för följderna av om konfidentiell information vidare befordras. Medlemsstaterna instämde i detta vid mötet den 13 april 2000. Kommissionen begränsar sig alltså till att vidarebefordra informationen i ursprungligt skick.

*Den tidsgräns som kommissionen bestämmer för medlemsstaterna för att svara på en begäran om information varierar från fall till fall. I de flesta fall är den 48 timmar. Tidsgränsen har fastställts till 24 timmar i särskilt allvarliga eller brådskande fall.

*Svar på begäran om information har sällan inkommit i tid. Förseningarna har varit från några timmar till flera dagar. Det har varit nödvändigt att skicka påminnelser i två fall (en gång till Italien och en gång till Frankrike). Den allvarligaste försummelsen inträffade i samband med vägtransportörernas aktionsdag i oktober 1999: endast sju medlemsstater (Finland, Luxemburg, Nederländerna, Spanien, Sverige, Tyskland och Österrike) svarade på den begäran om information som skickats till samtliga medlemsstater.

*Beträffande informationens kvalitet måste man konstatera att den varierar avsevärt mellan medlemsstaterna och från fall till fall. Vissa medlemsstater lämnar mycket utförlig information och uppdaterar den i takt med att läget ändras, medan andra medlemsstater nöjer sig med att svara mycket kortfattat. I sådana fall har det blivit nödvändigt att begära ytterligare information (Frankrike och Italien).

*Kommissionen har tack vare sitt system för elektronisk kommunikation sörjt för snabb vidarebefordran av information inom ramen för varningsmekanismen. Däremot har kommissionen aldrig fått reda på hur informationen sedan följts upp av medlemsstaterna.

*Kommissionen har funnit att medlemsstaterna i de flesta fall där hinder förekommit inte vidtagit åtgärder för att så snart som möjligt återställa den fria rörligheten för varor inom sitt territorium och därmed undvika risken att den aktuella störningen eller förlusten består, tilltar eller förvärras och att handeln och de avtalsförhållanden som den bygger på upphör att fungera [22]. De har verkat för undanröjande av hindret i ett mer allmänt sammanhang [23] utan att samtidigt se till att varor har fri rörlighet på deras territorium.

[22] Jfr skäl 8 i förordningen.

[23] Det bör påpekas att vissa åtgärder kan visa sig strida mot fördraget, särskilt statligt stöd. Därför bör det framhållas att de åtgärder som medlemsstaterna vidtar i enlighet med förordningen måste följa gemenskaps rätten. En medlemsstat kan alltså inte åberopa sina skyldigheter i enlighet med förordningen som stöd för åtgärder som strider mot gemenskapsrätten.

5. Bedömning

5.1. Förordningens svaga sidor

*Beträffande medlemsstaternas skyldighet att lämna information föreskriver förordningen inga sanktioner om en medlemsstat som har information om ett hinder inte på eget initiativ lämnar informationen till kommissionen i enlighet med artikel 3.1 a i förordningen, oavsett om det är fråga om risk för ett hinder, ett hinder som uppstår eller ett hinder som varar. Det finns inte heller några sanktioner om medlemsstaten underlåter att svara på en begäran från kommissionen om information i enlighet med artikel 3.2 i förordningen eller ett meddelande i enlighet med artikel 5 i förordningen. Om slutligen en medlemsstat vidtar de åtgärder som krävs för att säkerställa den fria rörligheten för varor men inte informerar kommissionen om det i enlighet med artikel 4.2, innehåller inte förordningen några sanktioner mot sådan underlåtenhet.

*Allmänt sett bör det åtminstone vara så att det i förordningen stadgas om kontroll av att medlemsstaterna uppfyller sina skyldigheter, både i fråga om att lämna information till kommissionen och i fråga om att vidta alla nödvändiga och proportionerliga åtgärder för att så snart som möjligt återställa den fria rörligheten för varor. Som läget är nu skall olika bestämmelser tillämpas beroende på hindrets art och den berörda medlemsstatens typ av skyldighet, antingen artikel 5 i förordningen eller artikel 226 i EG-fördraget. Den nuvarande räckvidden för artikel 5 i förordningen är alltför begränsad, eftersom den bara äger tillämpning när hindret faktiskt föreligger.

*Avgränsningen av förordningens tillämpningsområde i artikel 1 är abstrakt och lånar sig till olika tolkningar. Det sägs heller inget i förordningen om vilket slags nödvändiga och proportionerliga åtgärder medlemsstaten skall vidta för att återupprätta den fria rörligheten för varor. Denna fråga mycket viktig av två skäl, särskilt som kommissionen skall bedöma om åtgärderna är proportionerliga: valet av åtgärder är medlemsstaternas ansvar [24] och kommissionen är skyldig att kontrollera att medlemsstaten vidtar alla nödvändiga och proportionerliga åtgärder.

[24] Jfr skäl 6 i förordningen.

*Förordningen löser inte frågan om snabb och effektiv talan om ersättning till ekonomiska aktörer, eftersom den frågan regleras i medlemsstaternas nationella rätt, dock inom gemenskapsrättens ramar och inom de gränser som medlemsstaterna tagit på sig i resolutionen.

5.2. Uppfattning av kommissionens roll

*Medlemsstaterna och Europaparlamentet har alltid siktat in sig på kommissionen när hinder i förordningens mening uppstått. I parlamentsfrågor [25] och brev till kommissionen har krav på aktivare insatser framförts. I denna åsiktsflod kan tre huvudfåror urskiljas:

[25] P-0153/00, P-0168/00, P-0331/00, P-0347/00, P-0370/00, P-0413/00, P-2422/00

-Den första går ut på att endast kräva en striktare tillämpning av förordningen i dess nuvarande skick (snabbt meddelande, inledande av förfarandet enligt artikel 226 i EG-fördraget om medlemsstaterna inte samarbetar osv.).

-Inom den andra förefaller man ovetande om kommissionens begränsade medel. Här föreslås, ibland i demagogiska ordalag, att kommissionen skall gripa in på platsen där hindret uppstår, döma den stat där hindret uppstår att betala böter och själv driva in skadestånd.

-Den tredje går ut på att kommissionen bör ges större befogenheter genom en ändring av förordningen.

*Till skillnad från den åsiktsströmning som anges ovan anser vissa att kommissionen redan genom att begära information inom ramen för varnings mekanismen alltför mycket griper in i medlemsstaternas strejkrätt. Om detta vittnar bl.a. frågor från ledamöter i Europaparlamentet [26].

[26] H-0708/99, P-3079/00, H-0877/00

*Kommissionen är också måltavla för enskilda som berörs av hindren. Medlemsstaterna har helt enkelt inte infört de effektiva förfaranden för ersättning som de i resolutionen åtagit sig att införa. Ersättningen regleras alltså i vanlig lag, enligt vilken hindret skall bevisas ha förelegat och att det vållat skada, vilket är svårt att styrka. Därför vänder sig fortfarande drabbade enskilda och företag till kommissionen i frågan.

6. Hur förordningen kan ändras

6.1. Den politiska frågan

Företag och medborgare i EU uppskattar verkligen fördelarna med den inre marknaden, och denna har också central betydelse för EU:s allmänna strategi för konkurrenskraft, ekonomisk tillväxt och sysselsättning.

Men rådet och medlemsstaterna noterar i resolutionen "att allvarliga hinder för den fria rörligheten för varor innebär betydande ekonomiska kostnader för enskilda och stör moderna distributions- och produktionsmetoder och ... att sådana hinder kan leda till att den inre marknadens trovärdighet starkt ifrågasätts i en situation där det har blivit allt viktigare att den inre marknaden fungerar väl med tanke på den ekonomiska och monetära unionen och utvidgningen".

Ingripanden på gemenskapsnivå mot sådana hinder är alltså av grundläggande betydelse och förutsätter största möjliga samarbete mellan kommissionen och medlemsstaterna.

6.2. Gränser för kommissionens och medlemsstaternas ingripanden

Erfarenheterna av förordningens tillämpning har visat att förordningen har sina gränser. Låt vara att den har sitt upphov i en politisk vilja, men medlemsstaterna har inte kompletterat förordningen med effektiva möjligheter till ingripanden.

*Kommissionen har helt enkelt inte de resurser som krävs för att på egen hand undanröja hinder. Denna uppgift är medlemsstaternas ansvar; dessa svarar för att under kommissionens och domstolens överinseende vidta de åtgärder som är lämpligast i det enskilda fallet. Härvidlag är överväganden kring bevarandet av allmän ordning och inre säkerhet samt utövande av grundläggande rättigheter [27] av största vikt.

[27] Kommissionen vill i detta sammanhang framhålla EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna, i vilken det i artikel 28 sägs att arbetstagare och arbetsgivare i enlighet med gemenskapsrätten och nationell lagstiftning har rätt att tillgripa kollektiva åtgärder för att försvara sina intressen, inbegripet strejk.

*När ett hinder uppstår har kommissionen enligt förordningen endast befogenhet att begära information enligt artikel 3, att skicka ett meddelande enligt artikel 5 och att offentliggöra det i Europeiska gemenskapernas officiella tidning. Om hindret varat en kort tid och redan har upphört, är inte ens detta möjligt.

*I bägge fallen kan kommissionen visserligen inleda ett underlåtenhetsförfarande mot medlemsstaten, om denna inte vidtagit nödvändiga och proportionerliga åtgärder för att se till att varor kan röra sig fritt trots hindret. Ett sådant förfarande har dock sin grund direkt i artikel 226 i fördraget, inte i förordningen. Kommissionen kan också inleda ett underlåtenhetsförfarande enligt denna artikel mot medlemsstater som inte uppfyller sina skyldigheter att informera kommissionen i enlighet med förordningen.

Erfarenheten visar dock att det kan uppstå problem med förfaranden för underlåtenhet att uppfylla skyldigheter enligt förordningen (skyldighet att informera kommissionen och svara på kommissionens frågor samt skyldighet att vidta åtgärder för att se till att varor kan röra sig fritt), om de faktorer som orsakat hindret inte längre föreligger. Problemen beror på att domstolens rättspraxis är oklar. När det gäller medlemsstaternas aktiva handlande har domstolen uttalat att ett överträdelseärende inte kan väckas om överträdelsen slutat att ha verkan och att det då inte längre föreligger någon tvist mellan kommissionen och den berörda medlemsstaten [28]. Om det däremot är fråga om att medlemsstaterna förhållit sig passiva eller underlåtit att handla, har domstolen funnit att underlåtenhet förelåg beträffande förhållanden vars verkan upphört även då medlemsstaten senare avhjälpt situationen, eftersom de åtgärder som medlemsstaten är skyldig att vidta inte vidtagits i rätt tid [29].

[28] Se domstolens dom av den 31 mars 1992, kommissionen mot Italien (C-362/90, Rec. s. I-2353, svensk översättning saknas).

[29] Se särskilt dom av den 1 februari 2001, kommissionen mot Frankrike (C-333/99, ännu ej offentliggjord i REG).

Under alla omständigheter kan förfarandet som mest leda till att domstolen i en dom konstaterar att medlemsstaten underlåtit att fullgöra sina skyldigheter, vilket ju tar en viss tid även om förfarandena vid kommissionen och domstolen skyndats på avsevärt.

*Kommissionen kan inte heller kräva att skada som vållats enskilda skall ersättas. Sådan ersättning utgör, under vissa förutsättningar, den naturliga följden av en underlåtenhet att följa gemenskapsrätten, även om underlåtenheten inte fastställts av domstolen. Förfarandena för att kräva ut denna ersättning regleras i medlemsstaternas nationella rätt. Medlemsstaterna har åtagit sig att förfarandena för utkrävande av ersättningen skall vara snabba och effektiva och att de ekonomiska aktörerna skall informeras om dem. Trots det klagar de på att förfarandena tar för lång tid och är för komplicerade, samt på att ersättning endast betalas till aktörer som hindrats på den berörda medlemsstatens territorium och inte till dem som på grund av hindret inte kunnat ta sig in i medlemsstaten [30]. Vidare föredrar aktörerna, när de stöter på kortvariga, upprepade hinder, att inte inleda långdragna förfaranden, eftersom skadan i varje enskilt fall inte är oöverkomlig (även om den sammanlagda skadan kan vara nog så kännbar).

[30] Domstolen torde ta itu med processuella frågor i samband med kravet på ersättning i det pågående ovannämnda Eugen Schmidberger-målet.

*Således kan det förhållandet att kommissionen skickar ett meddelande till den berörda medlemsstaten och offentliggör det i Europeiska gemenskapernas officiella tidning vara användbart för de ekonomiska aktörer som väcker talan inför nationell domstol, men det löser inte deras problem direkt.

6.3. Slutsatser: tre möjligheter

6.3.1. Inga ändringar

De ekonomiska aktörerna anser att systemet med informationsutbyte, sådant det anges i förordningen och resolutionen, i stort fungerat väl de senaste två åren. Det finns dock vissa tvivel om de två rättsakterna verkligen är effektiva för att förebygga eller undanröja hinder. Det enda som kan sägas säkert är att det förekommer hinder med kort varaktighet.

Kommissionen anser att den befintliga rättsliga ramen förutsätter ett aktivt samarbete mellan medlemsstaterna på flera nivåer:

-information i god tid om risker för hinder,

-utförliga, snabba svar på kommissionens begäran om information,

-åtgärder i varje enskilt fall för att så snart som möjligt återställa den fria rörligheten för varor inom sitt territorium, för att undvika risken att den aktuella störningen eller förlusten består, tilltar eller förvärras och att handeln och de avtalsförhållanden som den bygger på upphör att fungera.

Kommissionen anser att det är medlemsstaternas ansvar att förbättra samarbetet.

6.3.2. Aktivare tillämpning av förordningen och bättre efterlevnad av resolutionen

Kommissionen kan, utan ändring av de befintliga rättsliga reglerna, ta följande initiativ:

*Ge ut en handbok för medlemsstaterna och de ekonomiska aktörerna för att förtydliga de skyldigheter som förordningen innebär.

*Införa ett särskilt system för regelbunden information till rådet och Europaparlamentet om utvecklingen i varje fall där förordningen tillämpas.

*Använda befintliga strukturer på gemenskapsnivå, bl.a. kommittéerna för dialog mellan arbetsmarknadens parter [31], för att informera arbetsmarknadens parter om fall där förordningen tillämpas.

[31] Se kommissionens beslut 98/500/EG av den 20 maj 1998 om inrättande av branschvisa dialogkommittéer för att främja dialogen mellan arbetsmarknadens parter på europeisk nivå, EGT L 225, 12.8.1998, s. 27.

*Ge information till medier och ekonomiska aktörer, bl.a. med hjälp av en särskild webbplats.

*Inleda underlåtelseförfaranden i enlighet med artikel 226 i EG-fördraget mot medlemsstater som bryter mot förordningen [32], så att förordningens verkan bevaras.

[32] Nämligen underlåtenhet att följa informationsskyldigheten samt underlåtenhet att vidta övergripande åtgärder för att säkerställa fri rörlighet för varor.

6.3.3. Ändring av förordningen för att utvidga och förbättra dess räckvidd

Eftersom förordningen endast kan ändras med enhällighet, krävs det bred politisk enighet för att ge gemenskapen verksamma medel som kan motsvara medlemsstaternas ambitioner att effektivt undanröja hinder för varors fria rörlighet. Kommissionen ämnar överväga några ändringar av förordningen för att förbättra tillämpningen av den:

*Ta bort all otydlighet i definitionen av vilka hinder som kräver ett snabbt ingripande enligt förordningen.

*Ange exempel på nödvändiga och proportionerliga åtgärder som medlemsstaterna kan vidta för att så snart som möjligt återställa den fria rörligheten för varor inom sitt territorium, för att undvika risken att den aktuella störningen eller förlusten består, tilltar eller förvärras och att handeln och de avtalsförhållanden som den bygger på upphör att fungera.

*Utvidga tillämpningsområdet för artikel 5 i förordningen till fall som inte omfattas för närvarande, i synnerhet om de medlemsstater som berörs av ett hinder underlåter att fullgöra sin informationsskyldighet.

*Införa ett påskyndat förfarande för hänvändelse till domstolen om en medlemsstat inte svarar på ett meddelande i enlighet med artikel 5 i förordningen, i stil med vad kommissionen förordade i sitt förslag [33].

[33] Jfr fotnot 3.

*Införa en bestämmelse i förordningen om att medlemsstaterna skall införa snabba och effektiva rättsmedel för ersättning till personer som vållats skada av ett hinder.

* * *

Kommissionen uppmanar rådet och parlamentet att uppmärksamma denna rapport.

BILAGA 1

>Plats för tabell>

* Då kontaktpunkt saknas, sker kommunikationen med ordföranden för paketmötet.

** Då en särskild kontaktpunkt saknas, skickas kommunikationen till den ständiga representationens televäxel.

BILAGA 2

1999/I Blockad av vissa vägar i Belgien av vägtransportörerna (4 juni 1999) Kommissionen informerades av medlemsstaten och begärde kompletterande information. Av svaret framgick att blockaden upphört.

1999/II Blockad av vissa vägar i Belgien av lantbrukare under dioxinkrisen (10 juni 1999) Som i föregående fall.

1999/III Hinder för transport och saluföring av belgiska produkter i andra medlemsstater under dioxinkrisen Kommissionen informerades av Belgien men begärde inte information från den andra medlemsstaterna i enlighet med förordningen, utan nöjde sig med att vidarebefordra det belgiska meddelandet till kontaktpunkterna. Skälet till detta var att ärendet redan handlades sedan en månad tillbaka efter flera klagomål i enlighet med artikel 28 i EG-fördraget.

1999/IV De europeiska vägtransportörernas aktionsdag den 5 oktober 1999 Kommissionen begärde på eget initiativ information från alla medlemsstater. Några få svar inkom (FIN, L, A, SE, E, D och NL), mer eller mindre utförliga, varav framgick att aktionen upphört.

2000/I Blockad fr.o.m. den 10 januari 2000 av vägar i Frankrike av vägtransportsektorns arbetsgivare i protest mot 35-timmarsveckan Kommissionen begärde på eget initiativ information. Den fick ett ofullständigt svar. Blockaden upphörde under tiden.

2000/II Blockad fr.o.m. den 31 januari 2000, av vägar i Frankrike av vägtransportsektorns fackföreningar med anledning av 35-timmarsveckan Kommissionen begärde på eget initiativ information. Efter ett otillfredsställande svar begärde den kompletterande information. Sedan denna inkommit och när kommissionen övervägde att skicka ett meddelande, upphävdes blockaderna.

2000/III Blockad av Brennermotorvägen i Österrike av en icke-statlig organisation (23-24 juni 2000) Kommissionen informerades av medlemsstaten och begärde kompletterande information. Svaret bedömdes som tillfredsställande.

2000/IV Vägspärrar uppsatta av italienska vägtransportörer längs gränserna i Alperna under en strejk i juni 2000 Kommissionen begärde på eget initiativ information. Då inget svar inkom skickades en ny begäran. Svaret kom sent, och under tiden hade blockaderna upphört.

2000/V Incidenter i Portugal då spanska lastbilar överfölls i Matosinhos den 23 juni 2000 Kommissionen informerades av Spanien och begärde kompletterade information från de portugisiska myndigheterna. Svaret bedömdes som tillfredsställande, och av det framgick att incidenterna var av begränsad karaktär och att konkreta åtgärder hade vidtagits för att se till att de inte upprepades.

2000/VI Flygledarstrejk i Frankrike den 26 juni 2000 Kommissionen begärde på eget initiativ information. Ett tillfredsställande svar inkom, varav framgick att minimitjänsterna upprätthölls.

2000/VII Blockad av Castletowns hamn i Irland (14-16 juli 2000) Kommissionen begärde inte information, eftersom blockaden uppstått långt innan kommissionen informerades om den av en av medlemsstaterna. Kommissionen tillhöll dock de irländska myndigheterna att följa sin informationsplikt i framtiden.

2000/VIII Flygledarstrejk i Italien den 27 juli 2000 Som i fall 2000/VI.

2000/IX Hamnblockader av franska fiskare i protest mot de höjda oljepriserna (augusti 2000) Kommissionen begärde på eget initiativ information. Svaret var långt ifrån tillfredsställande, men konflikten tog snabbt slut.

2000/X Hejdande vid franska gränsen av spanska lastbilar lastade med vitlök (augusti 2000) Kommissionen begärde på eget initiativ information. Svaret inkom sent, men incidenterna var begränsade och varade bara en dag.

2000/XI Allmänna blockader i Frankrike i protest mot höjt bensinpris (augusti-september 2000) Kommissionen begärde på eget initiativ information. Svaret var långt ifrån tillfredsställande, men konflikten upphörde när kommissionen övervägde att skicka ett meddelande.

2000/XII Allmänna blockader i Belgien i protest mot höjt bensinpris (september 2000) Kommissionen begärde på eget initiativ information. Ett tillfredsställande svar inkom efter en andra begäran om information.

2000/XIII Allmänna blockader i Nederländerna i protest mot höjt bensinpris (september 2000) Kommissionen begärde på eget initiativ information. Problemet var löst när svaret inkom.

2000/XIV Allmänna blockader i Sverige i protest mot höjt bensinpris (september 2000) Kommissionen begärde på eget initiativ information. Svaret var tillfredsställande och konflikten var snabbt löst.

2000/XV Allmänna blockader i Spanien i protest mot höjt bensinpris (oktober 2000) Som i föregående fall.

2000/XVI Blockad av Luxemburgs gränser i samband med mötet i rådet (transporter) (oktober 2000) Kommissionen informerades av medlemsstaten, men ansåg inte att förordningen behövde tillämpas.

2000/XVII Blockad av Patras hamn i Grekland i protest mot höjda oljepriser (oktober 2000) Kommissionen begärde på eget initiativ information. Av svaret framkom att en verkningsfull blockad saknades.

2000/XVIII Hamnblockader av spanska fiskare i protest mot höjda oljepriser (oktober 2000) Kommissionen begärde på eget initiativ information. Ett mycket utförligt svar följdes sedan upp med kompletterande information.