KOMMISSIONENS MEDDELANDE TILL RÅDET, EUROPAPARLAMENTET, EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN OCH REGIONKOMMITTÉN om Europeiska gemenskapens sjätte miljöhandlingsprogram Miljö 2010: Vår framtid - vårt val - Sjätte miljöhandlingsprogrammet

(framlagt av kommissionen)

KOMMISSIONENS MEDDELANDE TILL RÅDET, EUROPAPARLAMENTET, EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN OCH REGIONKOMMITTÉN

Om Europeiska gemenskapens sjätte miljöhandlingsprogram

Sammanfattning

Det nya programmets bakgrund

En sund miljö är en förutsättning för långsiktig välfärd och livskvalitet, och gemenskapens befolkning begär en hög miljöskyddsnivå. Fortsatt ekonomisk utveckling och ökande välfärd kommer att belasta vår planets förmåga att tillhandahålla tillräckligt med resurser och absorbera föroreningar. Samtidigt kan stränga miljönormer fungera som drivkraft för innovation och företagsamhet. Därför måste samhället se till att bryta sambandet mellan ekonomisk tillväxt och miljöpåverkan och miljöförstörelse. Företagen måste bli mer miljöeffektiva i sin verksamhet, dvs. de måste tillverka samma mängd eller fler produkter med mindre råvaru- och energiförbrukning och minskad avfallsproduktion, och konsumtionsmönstren måste bli hållbarare.

Trettio år av miljöpolitik har i Europeiska unionen lett till ett omfattande system av miljökontroller. Genom femte miljöhandlingsprogrammet (1992-1999) Mot en hållbar utveckling infördes nya åtgärder och ett mer omfattande engagemang för integration av miljöfrågor i den övriga politiken. Den allmän bedömningen av programmet visade att man visserligen gjort framsteg med att minska föroreningsnivåerna i vissa områden, men att många problem fortfarande är olösta och att miljön kommer att fortsätta att försämras om inte

- större framsteg görs i fråga om genomförandet av miljölagstiftningen i medlemsstaterna,

- integrationen av miljöaspekter i de ekonomiska och sociala strategier som ligger till grund för miljöbelastningarna förbättras och utökas,

- de berörda parterna och allmänheten tar mer ansvar för egna insatser för att skydda miljön,

- åtgärder som syftar till att lösa olika allvarliga och svårlösta miljöproblem, samt en rad nya sådana, ges nytt eftertryck.

Dessa slutsatser har legat till grund för den strategiska inriktningen av sjätte miljöhandlingsprogrammet, som konkret skall omfatta de miljömål och -prioriteringar som skall ingå i Europeiska gemenskapens strategi för en hållbar utveckling. I programmet redogörs för de viktigaste prioriteringarna och målsättningarna för miljöpolitiken under de kommande fem till tio åren och för de åtgärder som skall vidtas.

En strategi för att uppnå våra miljömål

Miljöpolitiken måste vara innovativ och utforska nya möjligheter till samarbete med ett brett spektrum av olika berörda parter i samhället.

Genomförandet av befintlig miljölagstiftning måste förbättras. Energiska rättsliga åtgärder via Europeiska domstolen bör kompletteras med stöd till bästa praxis och en politik som syftar till att informera allmänheten för att på så sätt namnge och peka ut eller framhäva dem som brustit eller utmärkt sig i miljösammanhang.

Integrationen av miljöaspekter i övrig politik måste fördjupas. Exempelvis bör alla politiska initiativ från kommissionens sida grundligt granskas utifrån denna synpunkt. Framstegen bör mätas med hjälp av indikatorer och benchmarking.

Samverkan med marknaden genom att använda sig av företagens och konsumenternas intressen kommer att bidra till hållbarare konsumtions- och produktionsmönster. Företagen bör inte bara straffas för dålig miljöprestanda, utan det bör också införas program för att belöna goda insatser. Konsumenterna måste få användbara upplysningar som ger dem möjlighet att välja miljövänliga produkter och på så sätt påverka marknaden. Statliga subventioner bör främja miljövänlig verksamhet. Företagen måste uppmuntras till nyskapande och till att exempelvis utnyttja de möjligheter som användning, utveckling och spridning av ren teknik medför.

Den enskilda medborgaren tar dagligen beslut som direkt eller indirekt påverkar miljön. Lättillgänglig information av bättre kvalitet, om miljön och om praktiska frågor, kan bidra till att skapa en opinion och därigenom påverka beslutsprocessen.

Fysisk planering och markförvaltningsbeslut i medlemsstaterna kan få betydande följder för miljön, eftersom det kan leda till fragmentering av landsbygden och ökad belastning på tätortsområden och kusterna. Gemenskapen kan bidra till detta genom att främja bästa praxis samt med stöd inom ramen för strukturfonderna.

Dessa initiativ omfattar hela spektrumet av miljöfrågor. Dessutom skall särskild hänsyn tas till fyra prioriterade handlingsområden.

Motverkande av klimatförändring

Målet är att stabilisera koncentrationen av växthusgaser i atmosfären på en nivå som inte leder till onaturliga förändringar av jordens klimat.

Forskarna är överens om att klimatet håller på att förändras och att mänsklig verksamhet leder till de ökade koncentrationer av växthusgaser som är orsaken till problemet. Den viktigaste prioriteringen in sjätte miljöhandlingsprogrammet kommer därför att vara ratificeringen och genomförandet av Kyotoprotokollet, som går ut på att utsläppen av växthusgaser minskas med 8 % till 2008-2012, jämfört med 1990 års nivåer. Detta måste ses som ett första steg mot ett långsiktigt mål som innebär en minskning med 70 %.

Natur och biologisk mångfald: skydd av en unik resurs

Målet är att skydda och återställa de naturliga systemen och stoppa minskningen av biologisk mångfald i Europeiska unionen och resten av världen. Dessutom skall marken skyddas mot erosion och förorening.

Livskraftiga naturliga system som befinner sig i jämvikt är avgörande för livet på vår jord och för samhällenas funktion. Belastningar genom förorening och ohållbar användning av mark och hav samt hot mot den biologiska mångfalden måste åtgärdas. Föroreningshotet kan lättast åtgärdas genom fullständigt och korrekt genomförande av miljölagstiftningen. Viktiga naturområden skall skyddas genom gemenskapens program Natura 2000, och detta program måste därför genomföras i sin helhet. För att utvidga skyddet måste man på ett mer omfattande och effektivt sätt integrera miljöaspekterna och frågan om biologisk mångfald i jordbrukspolitiken, den fysiska planeringen samt i skogsbruk- och marin politik, och kombinera detta med nya initiativ som utvecklingen av en markstrategi för gemenskapen. Skydd av havsmiljöerna skall också beaktas i större utsträckning.

Miljö och hälsa

Målet är att uppnå en så god miljökvalitet att den förorening som människan står för (inbegripet olika typer av strålning) inte medför några nämnvärda effekter på eller risker för människors hälsa.

Det blir allt mer uppenbart att människors hälsa påverkas av miljöproblem som hänger samman med luft- och vattenförorening, farliga kemikalier samt buller. Det krävs en omfattande helhetssyn på miljö och hälsa, som sätter försiktighetsprincipen och förebyggande av risker i centrum och tar hänsyn till särskilt sårbara grupper som barn och äldre. Befintlig lagstiftning måste genomföras, och det krävs dessutom ytterligare åtgärder inom de enskilda berörda politikområdena.

Hållbar användning av naturresurser samt hållbar avfallshantering

Målet är att se till att användning en av förnybara och icke-förnybara resurser inte överstiger miljöns bärförmåga. Det gäller att bryta sambandet mellan ekonomisk tillväxt och resursförbrukning genom att öka resurseffektiviteten avsevärt, dematerialisera ekonomin och förebygga uppkomsten av avfall.

Vår planets resurser utsätts för svåra belastningar från samhällets sida, inte minst de förnybara resurserna mark, vatten, luft och skog. Det krävs en strategi som syftar till att garantera en hållbarare resursanvändning, t.ex. genom att tillämpa styrmedel som avgifter och incitament.

Avfallsmängderna kommer att fortsätta att öka om inga åtgärder vidtas för att förhindra detta. Förebyggande av avfall kommer att vara en avgörande fråga för en integrerad produktpolicy. Det krävs ytterligare insatser för att uppmuntra till avfallsåtervinning.

Europeiska unionen i ett globalt sammanhang

Sjätte miljöhandlingsprogrammet kommer att genomföras inom ramen för en utvidgad union, och alla framtida åtgärder kommer att behöva ta hänsyn till detta bredare perspektiv.

Genomförandet av gemenskapens miljölagstiftning kommer naturligtvis att vara den viktigaste frågan för kandidatländerna, som kommer att få hjälp med detta från gemenskapens olika finansieringsprogram. Kandidatländerna har chansen att utveckla sin ekonomi på ett hållbart sätt, och att undvika miljöproblem av den art och omfattning som Västeuropa står inför i dag.

På det internationella planet är det viktigt att till fullo och på ett korrekt sätt integrera miljöaspekterna i alla frågor som rör gemenskapens yttre förbindelser. Miljön måste tas på allvar av internationella organisationer, och den måste få tillräckliga medel. Internationella konventioner om exempelvis klimatförändring, biologisk mångfald, kemikalier eller ökenbildning måste främjas och genomföras.

En politik som grundas på delaktighet och god kunskap

Om sjätte miljöhandlingsprogrammet skall kunna nå framgång är det viktigt att alla berörda parter kan medverka aktivt i varje skede av beslutsprocessen, från det att målen fastställs till genomförandet av åtgärderna. Utvecklingen, genomförandet och utvärderingen av miljöpolitiken skall grundas på goda vetenskapliga kunskaper, ekonomiska analyser, tillförlitliga och aktuella miljöuppgifter samt användning av indikatorer.

oo O oo

Det föreslagna beslutet om ett sjätte miljöhandlingsprogram kommer att ge den utvidgade unionen de målsättningar, drivkrafter och verktyg som behövs för att skapa en ren och säker miljö. Det kommer också att leda till att allmänheten och näringslivet blir delaktiga i denna process, och bidra till en hållbar utveckling.

Innehållsförteckning

1. Bakgrunden till det nya miljöhandlingsprogrammet 9

1.1. En solid grund att bygga på 9

1.2. Bidrag till en hållbar utveckling 11

1.3. Programmets art 12

2. En strategi för att uppnå våra miljömål 13

2.1. Bättre genomförande av gällande lagstiftning 13

2.2. Integration av miljöhänsyn i övrig politik 14

2.3. Att uppmuntra marknaden att bli miljövänligare 16

2.4. Större inflytande för allmänheten och förändrade beteendemönster 21

2.5. Miljövänligare fysisk planering och markanvändning 22

3. Att bekämpa klimatförändringen 24

3.1. Bakgrund 24

3.2. Kvalitativa och kvantitativa mål 26

3.3. Strategi 26

4. Natur och biologisk mångfald - att skydda en unik resurs 30

4.1. Bakgrund 30

4.2. Mål 31

4.3. Strategi 31

4.4. Framtidsperspektiv 32

4.5. Internationella åtgärder 37

4.6. Strategi och handlingsplan för biologisk mångfald - att minska kunskapsluckan 38

5. Miljö och hälsa 39

5.1. Bakgrund 39

5.2. Övergripande mål för miljö och hälsa 40

5.3. Övergripande strategi 40

5.4. Kemikalier: strävan efter en giftfri miljö 41

5.5. Bekämpningsmedel 44

5.6. Hållbar användning av vattenresurser med hög kvalitet 46

5.7. Luftföroreningar 48

5.8. Minska bullret till godtagbara nivåer 49

6. Hållbar användning av naturresurser och avfallshantering 51

6.1. Effektiv användning av och hushållning med resurser 51

6.2. Förebyggande av avfall och avfallshantering 53

7. Europeiska unionen i ett globalt sammanhang 58

7.1. Ett utvidgat EU 58

7.2. Att hjälpa till att lösa internationella problem 59

8. En politik som grundas på delaktighet och god kunskap 62

8.1. Bättre reglering 62

8.2. Besluts- och bedömningsunderlag 64

8.3. Vägledande principer för EU:s miljöpolitik 66

Miljö 2010 - Vår framtid - vårt val Ett handlingsprogram för miljön i gemenskapen i början av det tjugoförsta århundradet

1. Bakgrunden till det nya miljöhandlingsprogrammet

Till den välfärd och livskvalitet vi kräver för oss själva och för våra barn hör en ren och sund miljö. Vi vill att den luft vi andas, det vatten vi dricker och den mat vi äter skall vara fria från föroreningar, vi vill leva utan buller, och vi vill kunna njuta av anblicken av vacker landsbygd och oförstörda kustlinjer och bergsområden. Vi vill också leva i en värld som inte hotas av klimatförändringar.

Världens befolkning kommer att fortsätta att öka. Det har beräknats att en person i den industrialiserade västvärlden förbrukar upp till 50 gånger så mycket resurser under sitt liv som en genomsnittlig person i ett utvecklingsland. Fortsatt ekonomisk tillväxt i industriländerna tillsammans med befolkningsökning och utvecklingsländernas naturliga önskan att uppnå en liknande materiell välfärd som västvärlden kan leda till en kraftigt ökad efterfrågan på resurser. Om vi inte utvecklar bättre alternativ för att tillfredsställa denna efterfrågan kommer världens miljö att utsättas för större påfrestningar än någonsin förut.

Skyddet av vår miljö innebär både utmaningar och chanser. Människor vill leva i en ren och sund miljö, och vi måste också inse att kostnaderna och de övriga skadorna som vållas av förorening och klimatförändring är betydande. Miljöskydd behöver inte betyda att vi måste bromsa tillväxten eller förbrukningen. Stränga miljönormer fungerar också som drivkraft för nyskapande: de bidrar till uppkomsten av nya marknader och kommersiella möjligheter. Vi måste i stället försöka förbättra kvaliteten på den ekonomiska tillväxten och på övrig mänsklig verksamhet, så att vårt behov av varor och tjänster kan täckas samtidigt med vårt behov av en ren och sund miljö. Sambandet mellan miljöpåverkan och naturförstörelse å ena sidan och ekonomisk tillväxt å den andra måste brytas, vilket exempelvis kan ske genom ökad miljöeffektivitet, dvs. genom att man förbrukar mindre naturresurser för en viss nivå av ekonomisk produktion eller förädlingsvärde. Konsumtionsmönstren måste också bli hållbarare.

Vi måste alltså främja utvecklingen av ett samhälle där de bilar vi kör inte förorenar luften, vårt avfall återvinns eller bortskaffas på ett säkert sätt, den energi och teknik vi använder inte leder till global uppvärmning, produkterna, från datorer till barnleksaker, inte förorenar miljön, livsmedlen eller människorna med farliga kemikalier och där vår företagsamhet, vår turism, vårt bostadsbyggande och vår jordbruksverksamhet planeras på ett sätt som gör att den biologiska mångfalden, livsmiljöerna och landskapen skyddas.

1.1. En solid grund att bygga på

Under de senaste trettio åren har det gjorts stora framsteg när det gäller införandet av ett omfattande system av miljökontroller i EU. Slutsatserna från den allmänna bedömningen av femte miljöhandlingsprogrammet, som inleddes 1992, var att stora framsteg gjorts inom många områden, bland annat genom nya miljöåtgärder för luft och vatten och en mer allmän strävan efter integration av miljöhänsyn i den övriga politiken. Europeiska miljöbyråns rapport om miljösituationen och annan information tyder på att detta lett till en rad betydande förbättringar, som till exempel att

- industrins utsläpp av giftiga ämnen i luften (t.ex. bly och kvicksilver) har minskat kraftigt,

- försurningen av våra skogar och floder genom utsläpp av svaveldioxid (SO2) har minskat kraftigt,

- rening av avloppsvatten har lett till att många av våra floder och sjöar har börjat återhämta sig.

Men framsteg har även gjorts inom andra områden där gemenskapslagstiftningen banar väg för ytterligare miljöförbättring. Den allmänna bedömningen visade dock också att medlemsstaterna tyvärr ofta ligger efter med genomförandet av det som bestämts på gemenskapsnivå, så att befolkningen och miljön inte alltid får de avsedda fördelarna av besluten. Medlemsstaterna måste fortsätta sina ansträngningar att införliva gemenskapsbestämmelserna i sin egen lagstiftning och tillämpa dem i praktiken.

Femte miljöhandlingsprogrammet ledde också till nya politiska strategier för att ta itu med miljöproblemen. I programmet betonades att även den övriga politiken (t.ex. transport-, industri och jordbrukspolitiken) måste ta hänsyn till miljöhänsyn. Samtidigt uppmuntrades företagen, de regionala och lokala myndigheterna och naturligtvis allmänheten att kämpa för en bättre miljö. Femte miljöhandlingsprogrammet syftade därför till en utvidgad tillämpning av styrmedel, utöver ren miljölagstiftning, som till exempel marknadsbaserade instrument, informationskampanjer och fysisk planering. Denna inriktning prioriteras även i fortsättningen, och ingår även i det nya programmet.

Men trots att det har skett förbättringar på många områden återstår en rad svårlösta problem. Särskilt oroande är klimatförändringen, förlusten av biologisk mångfald och livsmiljöer, förlust och förstörelse av åkermark, de ökande avfallsmängderna, anrikningen av kemikalier i miljön, buller och vissa luft- och vattenföroreningar. Dessutom håller en rad nya problem på att uppstå, till exempel föroreningar som påverkar vårt hormonsystem. Prognoser tyder på att många av de belastningar som förorsakar dessa problem, dvs. transport, energianvändning, turism, markanvändning för infrastruktur osv. kommer att tillta under de kommande årtiondena om inte dagens strategier och socioekonomiska utvecklingstendenser förändras radikalt. Därför får vi ännu inte lägga händerna i kors.

Under de kommande tio åren kommer gemenskapen också att ta emot nya medlemsstater och knyta närmare förbindelser med övriga grannländer. Gemenskapen måste fortsätta att ge dessa länder hjälp med att skydda sin miljö, samtidigt som vi ser till att vår egen politik inom sektorer som transport och jordbruk främjar en hållbar utveckling. Genom den kommande utvidgningen kommer gemenskapen att får betydande miljövinster. De nya medlemsstaterna kommer att medföra större biologisk mångfald, vida områden av oförstörda landskap och många chanser att förbättra Europas miljö som helhet.

Som européer, dvs. som invånare i några av världens rikaste samhällen, är vi mycket medvetna om vår roll och vårt ansvar på det internationella planet. Samtidigt hör vi, tillsammans med andra industriländer, till dem som bidrar mest till globala miljöproblem som utsläpp av växthusgaser, och vi förbrukar en stor, i mångas ögon orättvist stor, andel av vår planets förnybara och icke-förnybara resurser, som mineraler, fisk och skog. Men gemenskapen har också varit en drivande kraft bakom internationella insatser och internationellt samarbete som Agenda 21 och Montrealprotokollet till skydd för ozonskiktet, med målet att försöka uppnå en hållbar utveckling.

1.2. Bidrag till en hållbar utveckling

En förutsättning för hållbar utveckling är en försiktig användning av jordens naturresurser och skydd av vår planets ekosystem, tillsammans med ekonomisk välfärd och en välavvägd samhällsutveckling. Hållbar utveckling är ett villkor för att vi skall kunna behålla vår välfärd på lång sikt här i gemenskapen och på global nivå, och för att vi skall kunna lämna efter oss en sund livsmiljö för våra barn och barnbarn.

I detta program redogörs för de miljöfrågor som måste lösas om hållbar utveckling skall kunna bli verklighet: klimatförändringen, överexploateringen av förnybara och icke-förnybara naturresurser, den minskande biologiska mångfalden och anrikningen av svårnedbrytbara giftiga kemikalier i miljön. Dessutom fastställs miljömålsättningar, och det beskrivs hur de styrmedel som ingår i gemenskapens miljöpolitik kommer att användas för att ta itu med dessa problem, samtidigt som det påpekas att det även krävs ytterligare åtgärder inom den övriga politiken. Förändringarna i vår jordbruksverksamhet, vår energiförsörjning, vårt transportsystem och vår fysiska planering måste exempelvis uppnås genom anpassning av den politik som berör just dessa områden. Detta innebär att miljöskyddskraven måste integreras i den övriga politiken, och att gemenskapen måste se över sitt nuvarande styrelsesystem för att uppnå samstämmighet mellan dess sociala, ekonomiska och miljörelaterade målsättningar och mellan de metoder som tillämpas för att uppnå dessa.

Hållbar utveckling innebär också en stor chans för det postindustriella Europa, på tröskeln till kunskapssamhället eller "e-ekonomin". Om vi lyckas främja utvecklingen av en mer miljövänlig marknad kommer företagen och allmänheten i sin tur att komma med de tekniska och organisatoriska innovationer som behövs för ökad tillväxt, konkurrenskraft och lönsamhet och för att främja sysselsättningen. En progressiv miljöpolitik kan därför bidra till att de mål som fastställdes i Europeiska rådets slutsatser vid mötet i Lissabon uppnås, nämligen att EU skall bli världens ledande kunskapsbaserade ekonomi. Redan nu håller de ledande företagsorganisationerna och företagen på att integrera aspekten hållbar utveckling i sina företagsstrategier.

Men hållbar utveckling är mer än ren miljö. Man måste även beakta de social och ekonomiska följderna av miljöåtgärderna om man strävar efter hållbar utveckling. Därför skall detta handlingsprogram, som är inriktat på miljöhänsynna av en hållbar utveckling, även syfta till att förbättra gemenskapsbefolkningens miljö och livskvalitet i allmänhet.

Kommissionen har åtagit sig att lägga fram en EU-strategi om hållbar utveckling inför Europeiska rådets möte i Göteborg i juni 2001. Denna strategi skall omfatta miljöfrågor samt sociala och ekonomiska frågor. Detta program skall på intet sätt föregripa framtida åtgärder som kan komma att ingå i den strategin.

1.3. Programmets art

I detta nya program fastställs miljömålen för de kommande tio åren och tiden därefter, samt de åtgärder som måste vidtas under de kommande fem till tio åren för att uppnå dessa mål. I programmet behandlas främst åtgärder och åtaganden på gemenskapsnivå, men det omfattar även insatser och åtaganden som måste göras på nationell, regional och lokal nivå samt i näringslivets olika sektorer. Dessa åtgärder har valts ut mot bakgrund av behovet av största möjliga harmonisering och tillnärmning av de olika lagstiftningssystemen i syfte att garantera att den inre marknaden kan fungera obehindrat. Bland annat har ett antal temainriktade strategier valts ut (som kan omfatta olika typer av styrmedel, från lagstiftningsförslag som skall antas av Europaparlamentet och rådet till informationsspridning) inom områden där det krävs en kombination av olika åtgärder för att uppnå resultat. De temainriktade strategierna skall omfatta den mer allmänna policyn och det föreslagna åtgärdspaket som krävs för att uppnå miljömålen på ett kostnadseffektivt sätt. Dessa mål skall också fastställas utifrån en detaljerad vetenskaplig och ekonomisk kostnads-intäktsanalys och en öppen dialog med de olika berörda parterna.

Slutsatserna av den allmänna bedömningen och rapporterna om miljösituationen och dess utveckling har medfört att programmet kommer att inriktas på följande prioriteringar, som sammanfattats under fyra huvudrubriker:

(i) Bekämpning av klimatförändringen.

(ii) Naturlig och biologisk mångfald, skydd av en unik resurs.

(iii) Miljö och hälsa.

(iv) Att uppnå hållbar förvaltning av naturresurser och avfall.

Programmet kommer att ses över år 2005 och, om så behövs, ändras och aktualiseras för att ta hänsyn till nya utvecklingar och rön.

2. En strategi för att uppnå våra miljömål

Miljölagstiftningen är och förblir en viktig stöttepelare i gemenskapens strategi för att uppnå miljömålen. En av de strategiska prioriteringarna för det kommande årtiondet är att råda bot på de kraftiga förseningar av genomförandet av denna lagstiftning som uppstått i medlemsstaterna inom många olika områden.

Men om man vill försöka lösa de miljöproblem vi står inför i dag måste man gå längre än vad som är möjligt med ren lagstiftning, och utveckla strategier för att förändra våra produktions- och konsumtionsmönster. Vi måste utnyttja ett brett spektrum av styrmedel och åtgärder på bästa möjliga sätt för att påverka de beslut som fattas i företagen och av konsumenter och enskilda, eller av beslutsfattare inom andra områden, till exempel på lokal nivå när beslut fattas om fysisk planering och markanvändning.

Därför presenteras fem prioriterade strategiska åtgärdsområden i detta program, som skall hjälpa oss att uppnå våra miljömål. Det första åtgärdsområdet är förbättring av gällande lagstiftning. Det andra syftar till integration av miljöhänsyn i de beslut som fattas inom den övriga politiken. Det tredje berör nya metoder för bättre samverkan med marknaden, via företagen och konsumenterna. Det fjärde innebär att ge den enskilde medborgaren möjligheter att delta i beslutsprocessen, och få allmänheten att ändra sitt beteende. Och det femte slutligen syftar till att främja bättre fysisk planering och markanvändning.

2.1. Bättre genomförande av gällande lagstiftning

Tack vare genomförandet av gemenskapens omfattande miljölagstiftning och genom Life-programmet har redan många av de framsteg som nämns i kapitel 1 ovan kunnat uppnås. Detta gäller även de första frivilliga instrumenten som införts över hela gemenskapen - miljölednings- och miljörevisionsordningen EMAS och gemenskapens miljömärkningssystem. Dessa rättsakter och rättsliga instrument har nyligen delvis setts över och gjorts mer samstämmiga och effektiva.

Under denna programperiod kommer fullständig och korrekt tillämpning, efterlevnad och genomförande av all gällande lagstiftning att vara en strategisk prioritering. Kommissionen kommer därför även framöver att inleda överträdelseförfaranden mot medlemsstater, och vid behov dra dem inför EG-domstolen för att se till att de respekterar de åtaganden de gjort genom att anta den gällande lagstiftningen. Ett ännu olöst problem är att denna rättsliga väg är långsam, och att det tar många år innan någonting verkligen händer.

Men rättsliga åtgärder behöver inte vara enda sättet att se till att gemenskapsbestämmelserna efterlevs. Insyn är ett effektivt medel för att driva på utvecklingen i medlemsstater och myndigheter som släpar efter med införlivandet och tillämpningen av gemenskapslagstiftningen. Det är också viktigt att framhäva positiva exempel där genomförandet gått särskilt bra, och som kan fungera som förebild för andra länder. Kommissionen har därför för avsikt att på detta sätt visa vem som är bäst och vem som är sämst i klassen när det gäller vissa utvalda delar av lagstiftningen, gärna i samarbete med Europaparlamentet. En tabell över genomförandet, som skall aktualiseras regelbundet, skall bidra till att göra informationen mer lättillgänglig. På ett mer allmänt plan kommer ratificeringen och genomförandet av Århuskonventionen om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och möjlighet till rättslig prövning avseende miljöfrågo 6 5 4 3 2 1r]]]]]] också att bidra till att medlemsstaterna förbättrar sitt genomförande av gemenskapslagstiftningen.

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]

Vi måste ta krafttag mot miljöbrottsligheten, dvs. avsiktliga brott mot EG:s miljölagstiftning och den nationella lagstiftning varigenom den genomförts, eller brott som begås genom svår försumlighet. I synnerhet måste organiserad kriminalitet bekämpas. Kommissionen kommer att uppmuntra ett parallellt tillvägagångssätt som syftar till att införa sanktioner på nationell nivå där avsiktliga brott mot gemenskapslagstiftningen ägt rum, och att samtidigt försöka tillnärma de olika medlemsstaternas nationella lagstiftning avseende kamp mot organiserad miljöbrottslighet, inbegripet rättsligt samarbete.

Slutligen spelar utbyte av erfarenheter och bästa praxis i fråga om genomförandet av gemenskapslagstiftningen inom ramen för Europeiska unionens nätverk för genomförande av miljölagstiftning och kontroll av efterlevnaden (IMPEL) också en viktig roll för främjandet av genomförandeprocessen.

Åtgärder

- Fortsatt stöd till IMPEL-nätets utbyte av bästa praxis i fråga om genomförande mellan medlemsstater, och utvidgning av IMPEL till att omfatta kandidatländerna.

- Rapportering om genomförande, både via kommissionens årsrapport om övervakning av tillämpningen av EG-lagstiftningen och via den årliga undersökningen av genomförandet av EG:s miljölagstiftning. Dessa uppgifter skall offentliggöras i form av en genomförandetabell.

- En strategi för att peka ut de bästa och de minst framgångsrika resultaten inom ramen för vissa enskilda direktiv.

- Främjande av bättre inspektionsstandard i medlemsstaterna.

- Initiativ för kampen mot miljöbrottslighet.

- Vid behov, anhängiggörande av ärenden vid EG-domstolen för att se till att lagstiftningen efterlevs.

2.2. Integration av miljöhänsyn i övrig politik

Miljömyndigheternas strategier räcker inte till för att vi skall kunna uppnå våra miljömål. De förändringar som krävs bland annat inom jordbruket, i fråga om energiförsörjning, inom transportsektorn eller i fråga om hur vi använder förnybara energikällor och mark kan bara uppnås om även de berörda sektorerna ändrar sina strategier, parallellt med miljöpolitiska insatser. Därför är det viktigt att på ett så tidigt stadium som möjligt integrera miljöhänsynna i de olika sektorernas strategier och att kunna göra prognoser och fatta välavvägda beslut inom ett mycket längre tidsperspektiv.

Gemenskapen har redan insett vikten av att integrera miljöskydd i övrig politik och har infört detta som mål i artikel 6 i fördraget.

Vid Europeiska rådets möte i Cardiff 1998 försökte man omsätta denna artikel i praktiken genom att uppmana de olika rådssammansättningarna att utveckla strategier och program för att integrera miljöhänsynna i sina respektive områden. Detta måste följas upp med effektiv miljöbedömning av alla nya strategiska förslag från kommissionen och ytterligare insatser för att fastställa indikatorer för att mäta framstegen på de områden där det redan har gjorts stora insatser från de olika sektorernas sida.

De följande kapitlen skall redogöra för var miljöhänsynna fortfarande måste integreras i annan politik för att uppnå de mål som satts inom ramen för de prioriterade temaområdena. I kapitel 8 föreskrivs fortsatt utveckling av integrationsindikatorer som ett viktigt redskap för att mäta framstegen. Dessutom kommer kommissionen att bygga ut sina interna mekanismer för att se till att alla förslag utvecklas mot bakgrund av miljöhänsynna.

Åtgärd

- Vid behov införande av ytterligare interna "integrationsmekanismer" inom kommissionen för att bland annat se till att miljöskyddskraven verkligen beaktas i samband med förberedandet av alla strategiska initiativ från kommissionen.

- Fortsatt främjande av åtaganden att genomföra fördragets bestämmelser om integration av miljöfrågor, till exempel det initiativ som inleddes vid toppmötet i Cardiff, och bidrag till att omsätta de strategier som tas fram i verkliga, effektiva åtgärder.

- Fortsatt utveckling av indikatorer för att övervaka och rapportera om hur långt de olika sektorerna kommit med integrationen.

2.3. Att uppmuntra marknaden att bli miljövänligare

Hittills har man främst tagit sig an näringslivet genom att fastställa normer och mål och sedan se till att företagen respekterar dessa. Medlemsstaterna har i allt större utsträckning kompletterat detta tillvägagångssätt med marknadsbaserade styrmedel som miljöavgifter på olika produkter för att ändra prissignalerna på marknaden till förmån för miljövänligare produkter, processer och tjänster. Flera medlemsstater har också genomfört miljöskattereformer där de kombinerar nya eller ökade miljöavgifter med minskningar av beskattningen av arbete, för att på så sätt främja sysselsättningen. Under gynnsamma förutsättningar kan miljöskatter vara mycket effektiva, både ur kostnads- och miljösynpunkt [7], vilket bland annat visats genom de olika skatteandelarna för blyad respektive blyfri bensin. De kan också uppmuntra företagen att forska och investera i miljövänligare eller mindre resurskrävande teknik (dynamisk effektivitet). Därigenom blir sådana avgifter särskilt väl lämpade för att lösa långsiktiga problem. Ett exempel på ett marknadsbaserat instrument som använts inom gemenskapen är införandet av miljöavtal för jordbruket som erbjuder fördelar för de jordbrukare som gör särskilda miljöåtaganden.

[7] Meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet: Att tillgodose våra behov på ett ansvarsfullt sätt - att integrera miljöfrågor i den ekonomiska politiken, KOM(2000) 576 slutlig, 20.9.2000.

Industrin motsätter sig ofta miljöavgifter, eftersom man är rädd att förlora konkurrenskraft. Det är också förklaringen till att de flesta miljöskatter åtföljs av omfattande undantag. För att kringgå dessa konkurrensaspekter krävs det ett harmoniserat initiativ på gemenskapsnivå. Detta är bakgrunden till det förslag om beskattning av energiprodukter som kommissionen lade fram 1997. Det går ut på att öka minimiskattesatserna för de energiprodukter som beskattas i dag (mineralolja) och att införa skatter på energiprodukter som hittills undantagits från beskattning i vissa eller alla medlemsstater (gas, el, kol), och att samtidigt uppmuntra medlemsstaterna att minska andra skatter, och i synnerhet skatten på arbete. Hittills har det förslaget inte fått det nödvändiga enhälliga stöd av alla medlemsstater som behövs för att det skall antas.

Genom information, utbildning och integration av de verkliga miljökostnaderna i produktpriserna så långt som detta är möjligt kan marknaden och konsumenternas efterfrågan styras mot produkter och tjänster som är mer miljövänliga än konkurrerande anbud. Därigenom uppmuntras företagen till nyskapande och till att komma med initiativ som främjar tillväxten, lönsamheten, konkurrenskraften och sysselsättningen. Samtidigt ges konsumenterna möjlighet att anta en mer miljövänlig livsstil genom att kunna göra välavvägda val.

Samarbete med företagen

Gemenskapen har redan antagit flera olika program och initiativ för att främja samarbetet mellan myndigheterna och näringslivet och för att uppmuntra till frivilliga åtgärder inom industrin för att förbättra företagens miljöprestanda. Gemenskapens miljölednings- och miljörevisionsordning EMAS uppmuntrar exempelvis företag att på frivillig bas införa system för miljöförvaltning och miljörevision i enskilda anläggningar eller för hela företaget, och att regelbundet offentliggöra miljöprestandarapporter som granskas av oberoende ackrediterade inspektörer. Företagens reaktion på EMAS har varit mycket uppmuntrande, men nu krävs det ytterligare åtgärder för att se till att fler företag offentliggör stränga och kontrollerade rapporter över miljöprestanda eller företagens insatser för hållbar utveckling (på samma sätt som exempelvis det globala rapporteringsinitiativet GRI [8], som omfattar riktlinjer för företagen om hur man rapporterar framsteg mot uppfyllandet av mål för hållbar utveckling). Gemenskapens Life-program kommer också fortsättningsvis att vara ett värdefullt redskap för att demonstrera de möjligheter och fördelar som bättre miljöprestanda medför för företag och lokala myndigheter.

[8] Inrättat av koalitionen för ett miljövänligt näringsliv (Coalition for Environmentally Friendly Economies - CERES) och Förenta nationernas miljöprogram (UNEP) år 1987, se www.globalreporting.org.

Det finns även många andra möjligheter att bygga ut samarbete och göra företagsvärlden mer engagerad. Ett första steg vore att utveckla ett stödprogram för sådana företag som vill uppnå överensstämmelse med kraven. Kommissionen kommer att i samarbete med olika grupper i näringslivet att utveckla en rad olika verktyg för att hjälpa företagen att förstå gemenskapens miljökrav och finna vägar att uppfylla dem. Hit hör exempelvis riktlinjer om hur överensstämmelse med olika lagstiftningssystem uppnås, sammanfattningar av lagstiftning, förteckningar över bästa praxis och renare teknik inom olika näringslivssektorer, utveckling av en förteckning över företag som erbjuder miljövänliga tjänster samt programvara för miljöledning som kan hämtas direkt från Internet.

Det är särskilt viktigt att anpassa dessa redskap till små och medelstora företag, och kommissionen kommer till exempel att undersöka möjligheterna att utveckla ett program för att uppmuntra små och medelstora företag att själva granska hur de överensstämmer med kraven och förbättra sina miljöledningssystem. Åtgärder för att öka de små och medelstora företagens medverkan i gemenskapens EMAS-program kommer att prioriteras. För att underlätta för små och medelstora företag skulle medlemsstaterna också kunna uppmuntras att förenkla sina tillstånds- och rapporteringsförfaranden för företag som ackrediterats inom ramen för detta program. Andra program som det europeiska initiativet för miljöeffektivitet (European Eco-efficiency Initiative - EEEI) bör också uppmuntras att bättre belysa de positiva effekter som miljöeffektivitetskoncept har på företagens vinst.

Frivilliga miljöavtal är en annan möjlighet att bygga ut samarbetet med näringslivet. Sådana avtal måste uppfylla stränga kriterier avseende målsättning, insynsmöjligheter och övervakning, och måste på ett effektivt sätt leda till att ambitiösa miljömål uppnås. Man måste upprätta entydiga regler för förhandlingsförfarandet och för hur sådana miljöavtal skall slutas. Om de utformas på rätt sätt kan miljöavtal leda till mer kostnadseffektiva och snabba miljöförbättringar.

Företag som inte uppfyller de miljökrav som fastställs i lagstiftningen straffas. Men de företag som går längre än lagen föreskriver belönas sällan, vare sig av staten eller marknaden. Kommissionen har för avsikt att i samarbete med medlemsstaterna främja utvecklingen av nationella men harmoniserade system för identifiering av företag med god miljöprestanda och belöning av deras miljöinsatser. Detta skall bland annat kopplas till förenklade tillstånds- och rapporteringsförfaranden för sådana företag.

Inom ramen för den föreslagna integrerade produktpolicyn (IPP) kommer kommissionen att pröva olika metoder för att förbättra produkternas miljöegenskaper under hela livscykeln. Målet är att tillfredsställa konsumenternas behov med mindre resurser och minskad risk för miljön, och att förebygga avfallsproduktion vid källan. Policyn kommer att omfatta insatser för att utveckla ekonomiska incitament för miljövänliga produkter, främjande av grön efterfrågan genom förbättrad information till konsumenterna, utveckling av en objektiv grundval för miljövänlig offentlig upphandling samt åtgärder för att främja en miljövänligare produktutformning. Hit hör även diskussioner med berörda parter i syfte att förbättra produktutformningen genom frivilliga åtaganden från företagens och sektorernas sida. Detta kommer vid behov att kompletteras med styrmedel som standardisering och lagstiftning.

Det finns enorma möjligheter att förbättra miljön med hjälp av miljövänligare teknik, framställningsprocesser eller material, men bristande information och liknande marknadshinder medför ofta att företagen, inte minst de små och medelstora, inte utnyttjar dessa möjligheter. Utöver stödet för miljövänliga produkter genom ett program som hjälper företagen att uppnå överensstämmelse med kraven eller genom den integrerade produktpolicyn kan även teknikmässor och teknikinventarier på Internet bidra till att dessa hinder övervinns. Kommissionen kommer att granska dessa och liknande initiativ för att se till att gemenskapens företag och miljön kan dra största möjliga nytta av de tekniska möjligheterna.

Åtgärder

- Främja en bredare tillämpning av gemenskapens miljölednings- och miljörevisionsordning EMAS samt utveckla metoder för att uppmuntra en mycket större andel av företagen att offentliggöra omfattande rapporter som redogör för deras miljöprestanda eller insatser för hållbar utveckling och som genomgått oberoende sakgranskning.

- Upprätta ett program som hjälper företagen att uppnå överensstämmelse med miljökraven, med särskilda stödåtgärder för små och medelstora företag.

- Införa program för belöning av företags miljöprestanda.

- Uppmuntra till frivilliga åtaganden och avtal för att uppnå fastställda miljömål.

- Särskilda insatser inom ramen för en integrerad produktpolicy för att främja miljövänligare produkter och processer.

Att ge konsumenterna möjlighet att göra välavvägda val

De enskilda medborgarna måste som konsumenter få tillgång till relevant och begriplig information om produkters miljöegenskaper om de skall kunna välja att stödja miljövänliga initiativ från företagens sida. Men även de som har hand om offentlig upphandling eller företagens inköp måste kunna komma åt sådana uppgifter. Kommissionen kommer att försöka se till att företagen tillhandahåller de uppgifter som behövs via webbsidor eller andra kommunikationsmedier.

Flera medlemsstater, men även gemenskapen, har utvecklat miljömärkningsprogram för produkter för att få konsumenterna att välja miljövänligare produkter och bidra till miljövänligare offentlig upphandling. Gemenskapen kommer att se över de framsteg som gjorts och de effekter som gemenskapens miljömärkning haft, och mot bakgrund av detta genomföra de ändringar som kan behövas. Inom ramen för den föreslagna integrerade produktpolicyn kommer gemenskapen dessutom att försöka främja utvecklingen av miljömärkning som ger konsumenterna möjlighet att jämföra olika produkters miljöegenskaper. Klassificeringen av kyl- och frysskåp efter deras energieffektivitet, eller tvättmaskiner efter deras energi- och vattenförbrukning är bra exempel på sådana märkningssystem. Sådana system kan vara mycket effektiva redskap om de kombineras med ekonomiska incitament från statens sida, t.ex. rabatter på produkter som uppfyller de strängaste miljökraven. Kommissionen kommer också att undersöka hur man på den inre marknaden skulle kunna införa en konkurrenskraftigare prissättning för miljövänliga produkter i allmänhet.

Ett annat effektivt medel är att lämna uppgifter t.ex. om huruvida en produkt innehåller vissa farliga ämnen, varifrån materialet kommer och huruvida produkten kan återvinnas. Medlemsstaterna och företagen bör sträva efter att införa produktinformation för alla produkter under de närmast åren, och kommissionen kommer att främja detta inom ramen för sin integrerade produktpolicy, som beskrivs ovan. Direktivet om vilseledande reklam, som för närvarande håller på att ses över, gäller även tillverkarnas egna uppgifter om produkters miljöegenskaper. Kommissionen tillhandahåller riktlinjer för företag som vill efterleva direktivet, och de nationella förvaltningarna bör utveckla lämpliga system för att övervaka att sådana påståenden är korrekta.

Offentlig upphandling står för ungefär 14 % av efterfrågan på marknaden, och upphandlarna i företag och andra statliga eller fristående organisationer kan bidra till en miljövänligare marknad genom att införa miljöprestanda som inköpskriterium. Kommissionen kommer att fortsätta att främja miljövänlig upphandling i överensstämmelse med den inre marknaden, genom att i en databas införa riktlinjer för företag och lokala myndigheter som vill inrätta effektiva system, så att dessa slipper uppfinna hjulet på nytt varje gång. Kommissionen kommer också att se om det går att främja miljövänlig upphandling genom att införa en regel om att en miljökonsekvensbedömning av de olika alternativ man har att välja mellan och som motsvarar de upphandlande myndigheternas behov skall genomföras före inköpet. På så sätt skulle alla beslut fattas mot bakgrund av fullständig kunskap om miljökonsekvenserna. För att föregå med gott exempel kommer kommissionen och andra gemenskapsinstitutioner att i detalj se över de egna upphandlingsmetoderna och vidta de åtgärder som behövs för att förbättra dessa.

Åtgärder

- Bedömning av de framgångar och effekter som gemenskapens miljömärkningssystem haft.

- Främja införandet av miljömärkning som gör det möjlig att jämföra miljöprestandan (t.ex. energieffektivitet) hos produkter av samma typ, bland annat med hjälp av skatteincitament där så är lämpligt.

- Främja grön upphandling genom riktlinjer och en översyn över grön upphandling inom gemenskapsinstitutionerna som skall föregå med gott exempel.

Subventioner och statligt stöd

Ett annat marknadsområde som måste beaktas är statliga subventioner, som ofta kan får oönskade miljöeffekter. Kolsubventionerna bromsar övergången till renare energikällor, som gas eller vindkraft, eftersom koleldning görs billigare på konstlad väg. Prisstöd till jordbruket och vissa varurelaterade stödbetalningar kan främja utvecklingen av miljöfarliga jordbruksmetoder. Inom ramen för Agenda 2000 har stora framsteg gjorts med översyn och anpassning av de subventioner som tillämpas inom EG:s gemensamma jordbrukspolitik samt inom sammanhållnings- och strukturfonderna. Men ytterligare åtgärder kommer att krävas när dessa program ses över i mitten av detta årtionde.

Men subventioner kan också användas på ett fördelaktigt sätt, t.ex. för att främja miljövänliga framställningsmetoder och produkter, så länge de är förenliga med gemenskapens regler om statligt stöd. Kommissionen har just antagit nya riktlinjer för miljövänligt statligt stöd, och dessa omfattar ändringar som gör det möjligt att maximera användningen av subventioner för miljöändamål, samtidigt som deras inverkan på konkurrenskraften på den inre marknaden hålls så låg som möjligt.

En miljövänligare finanssektor

Finanssektorns låne- och investeringsverksamhet har betydande indirekta miljökonsekvenser, eftersom den påverkar vilka företag och aktiviteter som finansieras, och på vilka villkor detta sker. Miljövänligare verksamhet skulle kunna främjas om det blev lättare för finanssektorn och företagen att lämna ut relevanta uppgifter. Allt fler aktieägare och konsumenter vill inte längre bara veta om företagen tillhandahåller bra produkter till rimliga priser, utan också om dessa har tillverkats på ett miljövänligt och socialt acceptabelt sätt. Kommissionen kommer att försöka hjälpa finanssektorn genom att uppmuntra till systematiskt införande av miljökostnadsfaktorer i årsredovisningarna.

Där finanssektorn erbjuder allmänheten gröna investeringsfonder kan man sträva efter frivilliga riktlinjer om vad som kan kallas för "grön investering". Dessutom kan vi i samarbete med Europeiska investeringsbanken och Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling direkt påverka finansieringsflödet till miljövänlig verksamhet.

Åtgärder

- Främja utbyte av bästa praxis mellan medlemsstater.

- Överväga en frivillig överenskommelse med finanssektorn som exempelvis skulle kunna omfatta utbyte av bästa praxis, åtaganden från företag i finanssektorn att respektera harmoniserade rapporteringsstandarder för lån, gröna investeringsfonder osv.

- Öka integrationen av miljöhänsyn och -frågor i Europeiska investeringsbankens lånepolicy.

Skapandet av ett gemenskapssystem för miljöansvar

EG:s miljölagstiftning har främst varit inriktad på reglering av vissa aktiviteter eller ämnen som medför risker för människors hälsa eller miljön. I dessa rättsakter behandlas sällan frågan om vilka följderna blir om skador på personer, egendom eller miljön ändå skulle uppstå. I fördraget föreskrivs att gemenskapens miljölagstiftning skall utgå från vissa grundläggande principer, som den om att förorenaren betalar, eller den om förebyggande åtgärder [9]. Det är därför en viktig uppgift för gemenskapen att se till att de som förorsakar skador på personer, egendom eller miljön ställs till svars och att sådana skador förebyggs där detta är möjligt.

[9] Artikel 174.2 i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen.

I sin vitbok om miljöansvar [10], som lades fram i februari 2000, föreslår kommissionen regler som skulle göra dem som förorsakar skador på personer eller deras egendom, förorenar områden eller skadar den biologiska mångfalden ansvariga för sina gärningar. För närvarande förbereder kommissionen lagstiftning om miljöansvar.

[10] KOM(2000) 66 slutlig, 9.2.2000.

Åtgärd

- Lagstiftning om miljöansvar.

2.4. Större inflytande för allmänheten och förändrade beteendemönster

Den europeiska allmänheten är mycket miljömedveten och enskilda medborgare har på senare år börjat spela en allt mer aktiv roll i miljöskyddet. Många människor har börjat förändra sitt eget och sina familjers beteendemönster, exempelvis genom att återvinna, köpa miljövänliga produkter eller installera energisparande system i hushållen. Dessutom är välunderrättade personer som aktivt medverkar i miljöbeslutsförfarandena en viktig ny kraft i strävan mot att uppnå miljömålen. Folk kräver mer inflytande över beslut som fattas på lokal, regional, nationell och internationell nivå och som påverkar vår hälsa och kvaliteten på den miljö vi lever i. För att kunna medverka behöver de information av god kvalitet som de kan använda och förstå, och de behöver kunna komma i kontakt med beslutsfattarna på lämpligt sätt för att framföra sina synpunkter.

Inom ramen för Århuskonventionen har gemenskapens och medlemsstaternas institutioner gjort en rad åtaganden i fråga om större öppenhet, tillgång till miljöinformation och allmänhetens deltagande i beslutsprocessen i miljöfrågor. Gemenskapen håller redan på att anpassa sin lagstiftning och sina förfaranden, och detta kommer att slutföras under de närmaste åren. Kommissionen har också förpliktat sig att göra berörda parter mer delaktiga i beslutsprocessen och formuleringen av mål, i enlighet med avsnitt 8 nedan. Så snart direktivet om miljökonsekvensbedömning och den föreslagna strategiska miljöbedömningen genomförts till fullo kommer allmänheten också att få mer inflytande över beslut avseende planering, projekt och strategier.

Om folk skall kunna utöva sitt inflytande som väljare och berörda parter över de beslut som fattas på alla olika nivåer måste de känna till och förstå frågorna och veta vad som behövs för att lösa dem och vad de själva kan göra. Därför kommer miljöutbildning, information (som indikatorer och kartor) och medvetandehöjande initiativ att vara av stor betydelse för denna process. Man håller också redan på att utveckla sammanhängande och lättbegripliga miljöindikatorer på gemenskapsnivå, och förbättra presentationen av information, t.ex. med hjälp av kartor. Utbildning ligger huvudsakligen inom de enskilda medlemsstaternas kompetensområde, med dessa uppmuntras att införa miljöfrågor i läroplanen i skolorna.

Information till allmänheten som syftar till att främja hållbarare levnadsmönster kan förmodligen bäst ges på lokal, regional och nationell nivå, från olika organisationer, både statliga och fristående, som åtnjuter förtroende och respekt. Det krävs praktiska upplysningar som hjälper folk att använda och köpa alternativa, energisparande, återvinningsbara eller på annat sätt miljövänliga produkter och tjänster. Det finns redan initiativ av denna art, t.ex. i form av webbsidor och utbildningsprogram i Storbritannien och Sverige. Gemenskapen kan främja denna typ av verksamhet genom att ge information om bästa praxis och tillhandahålla praktiska instrument för att sparka igång insatser inom lokala myndigheter eller andra organisationer.

På lokal nivå görs det mycket för miljön, vilket speglar människornas intresse för att hålla sin närmiljö ren och trevlig och att skydda den lokala landsbygden och traktens djurliv. Genom att ge enklare tillgång till information av god kvalitet skulle allmänhetens delaktighet i planeringsskedet kunna förbättras. Det är viktigt att företagens och myndigheternas miljörapportering blir tillgänglig på lokal nivå så att folk enkelt kan skaffa sig upplysningar om utsläpp från fabriker och andra anläggningar i sitt område. Detta är redan allmän praxis i USA, där kartor med sådan information finns på nätet. I avsnitt 8 redogörs för översynen av rapporteringen om miljöinformation: denna översyn bör ha som mål att ge allmänheten tillgång till lättbegriplig och lokalt relevant information.

Åtgärder

- Förbättrad tillgång för allmänheten till information av god kvalitet om miljön (t.ex. nivåerna av förorenande utsläpp på lokal nivå).

- Utveckling av praktiska instrument för att på regional och lokal nivå ge allmänheten möjlighet att jämföra den egna miljöprestandan och för att upplysa om hur denna kan förbättras.

2.5. Miljövänligare fysisk planering och markanvändning

I det komplexa samspelet mellan de olika orsakerna till miljöproblemen spelar den fysiska planeringen och markanvändningen en avgörande roll. Den omfattar en mängd beslut, ofta på lokal och regional nivå, som avgör av vilken art och intensitet markanvändningen och olika verksamheter kommer att vara, vilket ofta får omfattande följder för miljön. Det kan röra sig om direkta följder, som förstörelse av livsmiljöer, eller indirekta som ökad trafik och därigenom fler trafikstockningar, ökad luftförorening och större utsläpp av växthusgaser. Sådana effekter är särskilt kännbara i tätbebyggelser och kustområden, där befolkningstrycket och konflikten om markanvändning och utvecklingsmål är som störst.

Gemenskapens direktiv om miljökonsekvensbedömning [11] och förslaget om strategisk miljöbedömning syftar till att se till att miljökonsekvenserna av planerade infrastrukturprojekt verkligen beaktas, och kommer att bidra till att miljöhänsynna integreras i planeringsbeslut på ett effektivare sätt.

[11] Rådets direktiv 97/11/EG av den 3 mars 1997 om ändring av direktiv 85/337/EEG om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt, EGT L 73, 14.3.1997 s. 5-15.

Därutöver kan gemenskapen bara uppmuntra och främja effektiv planering och lämpliga strategier på lokal och regional nivå. I en kommande grönbok om stadstrafik kommer man att redogöra för bästa praxis och benchmarking i syfte att uppnå renare transport genom rationellare användning av bilar och främjande av kollektivtrafik. Initiativ som nätverket för hållbara städer och pilotprogrammet om integrerad förvaltning av kustområden bör förstärkas och utvidgas. Kommissionen kommer också att starta ett särskilt program för arkitekter, planeringsansvariga, statstjänstemän, utvecklingsansvariga, miljögrupper och allmänheten som skall främja bästa praxis i fråga om stadsplanering och utveckling av hållbara städer. Programmet skall främst inriktas på nätverk för bästa praxis, t.ex. via en webbsida som fungerar som forum för utbyte av idéer och erfarenheter och som instrument för att främja övergången till hållbarare stadsutveckling. Utvecklingen av nät som omfattar olika turistmål kommer att bidra till erfarenhetsutbyte och god praxis beträffande hållbarare former av turism.

Gemenskapens program, och inte minst regionpolitiken, kommer att spela en viktig roll när det gäller att främja miljöförvaltning. Inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken finns det numera allt större spelrum för att främja miljövänlig markanvändning genom jordbruksmiljöprogram. Detta är viktigt för att hjälpa till med genomförandet av Natura 2000 och, mer allmänt, för att främja biologisk mångfald och bevarande av landskap.

Åtgärder

- Ökad synlighet genom ett meddelande om planering och miljön - markanvändningsdimensionen.

- Förbättrat genomförande av direktivet om miljökonsekvensbedömning och fullständigt och korrekt införande av strategisk miljöbedömning efter antagande på gemenskapsnivå.

- Arbetsprogram för kommissionen med syfte att sprida bästa praxis i fråga om hållbar planering, inbegripet utveckling av en webbsida och liknande redskap.

- Fortsatt stöd till program och nät för utbyte av erfarenheter och utveckling av bästa praxis i fråga om hållbar stadsutveckling.

- Gemenskapens sammanhållningspolitik, i synnerhet användningen av gemenskapsfonderna, skall bidra till att garantera att hållbar fysisk planering, inbegripet stadsutveckling, behandlas på ett lämpligt sätt.

- Ökade anslag och bredare tillämpningsområde för miljöåtgärder inom den gemensamma jordbrukspolitiken.

- Främja och utveckla nät mellan turistorter för att uppmuntra aktivt samarbete för hållbar turism.

3. Att bekämpa klimatförändringen

3.1. Bakgrund

Allt mer tyder på att klimatförändringen är verklighet och pågår. Visserligen förekommer det naturliga klimatvariationer, men det är tydligt att mänsklig verksamhet lett till ökade mängder av växthusgaser i atmosfären. Forskarvärlden är nu fast övertygad om att detta kommer att leda till högre temperaturer i världen som helhet, vilket kommer att få allvarliga konsekvenser för klimatets stabilitet och balans. Bland de bevis för fenomenet som tagits upp i den bedömningsrapport som lagts fram av regeringspanelen för klimatförändring (IPCC) märks följande:

- Under de senaste hundra åren har medeltemperaturen i Europa stigit med ungefär 0,8° C.

- Det sista årtiondet var det varmaste som någonsin uppmätts, och 1998 var det varmaste året.

- Nordeuropa får mer regn och Sydeuropa blir torrare.

Nya prognoser [12] tyder på att klimatförändringen fram till 2100 kommer att leda till temperaturökningar på mellan 1 och 6 grader, vilket innebär att havsnivån stiger med upp till 90 centimeter och att vädermönstren ändras radikalt, med ökad torka och fler översvämningar, köldperioder och kraftiga stormar. I Europa kommer de norra delarna att få varmare och fuktigare väder med fler översvämningar och stormar, medan de södra delarna blir betydligt torrare, vilket kommer att få svåra följder för jord- och skogsbruk, vattenförsörjningen och turismen. Om ingenting görs kommer klimatförändringen att ske så snabbt att djur- och växtarterna i de olika klimatzonerna inte hinner flytta snabbt nog för att klara förändringarna. Följderna för den biologiska mångfalden, som redan utsätts för svår belastning, kan bli katastrofala.

[12] Tredje bedömningsrapporten, IPCC, (2000).

Allt detta kan få förintande följder för samhället. I vissa delar av världen kan ökad torka och jordbrukets kollaps leda till att säkerheten och samhällenas stabilitet hotas. Dessutom kommer sjukdomsmönstren sannolikt att ändras över hela världen, så att exempelvis de områden som blir varmare och fuktigare upplever en spridning av tropiska och subtropiska sjukdomar. De ekonomiska följderna av dessa förändringar kommer vida att överstiga kostnaderna för att åtgärda dem [13].

[13] European Environmental Priorities: An Integrated Economic and Environmental Assessment, GD Miljö, 2000.

De växthusgaser som ställer till problem är koldioxid (CO2), metan (CH4), dikväveoxid (N2O) och de s.k. fluorerade gaserna [14]. Den viktigaste orsaken till de ökande utsläppen av växthusgaser är förbränningen av fossila bränslen i bilar och lastbilar, flygplan, kraftverk, värmepannor i hushållen o.dyl. Andra källor är metanutsläpp från boskap, dikväveoxid från jordbruksmark, metanutsläpp från avfallsdeponier samt utsläpp av fluorerade gaser från olika framställningsprocesser. Avskogning och förändrad markanvändning bidrar kraftigt till koldioxidutsläppen i atmosfären. Men det innebär också att det är möjligt att minska koldioxidkoncentrationen i atmosfären genom geologisk inneslutning och genom att lagra kol i biomassa (skog) och mark med hjälp av förändrade mönster och vanor i fråga om markanvändning.

[14] Dessutom är de ozonnedbrytande ämnena (t.ex. CFC) mycket starka växthusgaser. Deras användning håller på att avvecklas inom ramen för Montrealprotokollet, och därför beaktas de inte längre i klimatstrategin.

Dessa gasers växthuseffekt kan också fördröja ozonskiktets återhämtning, som i sig också påverkar världens klimat. Det krävs bättre kunskap om atmosfärens kemi och dynamik.

EU har uppnått målet att stabilisera sina koldioxidutsläpp på 1990 års nivå till år 2000, även om det till stor del beror på engångsminskningar i Tyskland och Storbritannien. Om inga ytterligare åtgärder vidtas väntas utsläppsnivåerna för växthusgaser däremot inte minska till år 2010. I stället förutses en kraftig ökning av transportsektorns koldioxidutsläpp, med 40 %. Denna sektor står redan i dag för nästan 30 % av EU:s koldioxidutsläpp. I diagrammet nedan visas hur ökningen förväntas äga rum i de olika berörda sektorerna.

>Hänvisning till>

Växthusgasutsläppens fördelning mellan de viktigaste sektorerna Siffror i miljoner ton CO2-ekvivalenter [15]

[15] Enligt en ekonomisk undersökning av sektorernas mål för utsläppsminskningar i samband med klimatförändringen (Economic Evaluation of Sectoral Emission Reduction Objectives for Climate Change), (januari 2001), GD Miljö.

Samtidigt innebär förebyggande av klimatförändringen inte nödvändigtvis att tillväxten eller välfärden måste inskränkas, utan i stället att ekonomin måste omstruktureras så att ekonomisk tillväxt inte längre automatiskt medför ökade utsläpp. Klimatförändringen är en stark drivkraft för tekniskt nyskapande och ökad ekonomisk effektivitet.

3.2. Kvalitativa och kvantitativa mål

Kvalitativa mål

Överensstämmer med målen i Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringen, dvs. att stabilisera koncentrationen av växthusgaser i atmosfären på en nivå som inte leder till onaturliga variationer i världens klimat.

Kvantitativa mål

Forskarna beräknar att detta innebär att världens växthusgasutsläpp på längre sikt måste minskas med ungefär 70 % i förhållande till 1990 års nivåer.

Detta långsiktiga mål innebär att man måste sikta på en global minskning i storleksordningen 20 - 40 % (beroende på hur stor ekonomisk tillväxt det blir och hur detta påverkar växthusgasutsläppen, men också på hur åtgärderna för att bekämpa klimatförändringen lyckas) i förhållande till 1990 års nivåer till år 2020. Detta bör åstadkommas genom ett effektivt internationellt avtal.

På kort sikt har EU genom Kyotoprotokollet förpliktat sig att minska sina utsläpp av växthusgaser med 8 % till 2008-2012, jämfört med 1990 års nivåer.

3.3. Strategi

Begränsa klimatförändringen

Det krävs intensivt internationellt samarbete för att få bukt med klimatförändringen. Men Europeiska unionen, som bara har 5 % av världens befolkning, står för ungefär 15 % av världens växthusgasutsläpp. Vi måste alltså gå i spetsen när det gäller utsläppsminskningar. Ett första viktigt steg är att uppnå de mål som satts i Kyoto, vilket för gemenskapen betyder att vi måste minska våra växthusgasutsläpp med 8 % jämfört med 1990 års nivåer fram till 2008-2012. Redan detta blygsamma mål kommer att kräva stora insatser i de olika sektorer av näringslivet som är ansvariga för utsläppen. Samtidigt bör gemenskapen trycka på för att få till stånd internationella avtal om mer ambitiösa minskningar.

I syfte att förbereda en effektiv, gemenskapstäckande insats för att bekämpa klimatförändringen har Europeiska kommissionen lagt fram ett meddelande om Europeiska unionens strategier och åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser, samt en grönbok om ett EU-övergripande system för handel med utsläppsrättigheter [16]. I detta sammanhang har kommissionen lanserat det europeiska programmet för klimatförändring [17] (ECCP). Detta program skall leda till konkreta förslag inom energi-, transport-, industri- och jordbrukssektorn samt för ett system för handel med utsläppsrättigheter inom EU.

[16] Grönbok om handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom Europeiska unionen, KOM (2000) 87 slutlig.

[17] Kommissionens meddelande till rådet och Europaparlamentet om EU:s strategier och åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser på väg mot ett Europeiskt klimatförändringsprogram, KOM(2000)88 slutlig.

Vi måste vidta en rad olika typer av åtgärder:

- Särskilda åtgärder för att främja energieffektivitet, energisparande, ökad användning av förnybara energikällor och råvaror samt minskning av andra växthusgaser än koldioxid. Detta kan bland annat uppnås genom särskild lagstiftning (t.ex. direktivet om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar), miljöavtal med industrin, tillämpning av marknadsstyrmedel samt stöd till användningen av avancerad teknik.

- Integration av klimatförändringsmål i gemenskapens sektoriella politik, t.ex. transport, energi, industri, regionpolitik och jordbruk, utgående från sektorernas särart och i syfte att fastställa konkreta åtgärder som kan vidtas och lämpliga indikatorer som kan utvecklas.

- Strukturella förändringar inom transportsektorn i syfte att tillfredsställa efterfrågan, främja övergången till transport på järnväg, inre vattenvägar och kollektivtrafik samt förbättra transporteffektiviteten är av avgörande betydelse i detta sammanhang. Forskningen om alternativa bränslen och lämplig maskinteknik som ger högre effekt och minskar eller helt förebygger kolutsläppen måste främjas, och sådana lösningar måste utnyttjas så att de kan bli kommersiellt lönsamma. Även utsläppen från flygtrafiken skall beaktas: dessa förväntas öka med nästan 100 % mellan 1990 och 2010.

- Inom energisektorn måste vi komma ifrån kol- och oljeeldad elkraft, och utveckla alternativ som släpper ut mindre koldioxid, t.ex. naturgas, eller alternativa användningar av fossila bränslen som inte leder till kolutsläpp. Utvecklingen bör gå mot en allt större användning av förnybara energikällor, med målet att uppnå 12 % av elproduktionen från dessa källor till år 2010. Allt eftersom kärnkraftverk stängs när de når slutet av sin livslängd måste de ersättas med alternativ som inte släpper ut kol. Kraftvärmeverk (som utnyttjar den värme som alstras vid elproduktionen för att värma arbetsplatser och bostäder) erbjuder möjligheter till ökad effektivitet och minskade koldioxidutsläpp. Kraftvärmeverken skall stå för 18 % av elproduktionen senast år 2010. En kärnfråga i energipolitiken kommer att bli hur energiefterfrågan skall hanteras.

- Vad gäller andra sektorer bör jordbruket kunna minska sina utsläpp av dikväveoxider och metan avsevärt, och man bör kunna innesluta stora mängder kol genom att främja "kolsänkor" inom jord- och skogsbruket och genom att använda vedbaserade produkter inom byggsektorn och industrin. Industrin måste öka sin energieffektivitet. Målet bör vara en förbättring på minst 1 % per år, enligt vad som föreskrivs i Europeiska unionens handlingsplan för energieffektivitet.

- Utveckling av sektorövergripande initiativ, t.ex. inrättandet av ett EU-övergripande system för handel med utsläppsrättigheter till 2005, och energibeskattning som skall leda till en stadig och förutsebar ökning av energipriserna.

- Främjande av forskning, bl.a. om nyskapande teknik och nya material, kolkällor och kolsänkor i haven eller effekterna av kemiska reaktioner i atmosfären, samt för att förbereda inför en drastisk nedskärning av energianvändningen.

- Förbättrad information till allmänheten och näringslivet om klimatförändringen, de följder den kommer att ha för alla på lokal nivå samt hur de kan bidra till att motverka den. Regionala undersökningar för att visa de direkta följderna kan göra folk mer medvetna om faran.

Man bör undersöka möjligheterna att innesluta koldioxid i gamla gas- och oljefält samt i grundvattenfickor. Om detta är miljömässigt och ekonomiskt genomförbart bör det prövas.

Inom ramen för gemenskapens klimatförändringsprogram [18] kommer kommissionen att förbereda gemenskapens politik och verksamhet genom samråd med berörda parter. Men många av de åtgärder som måste vidtas inom exempelvis transportpolitik, fysisk planering eller information till allmänheten ligger inom medlemsstaternas behörighetsområde.

[18] Kommissionens meddelande till rådet och Europaparlamentet om EU:s strategier och åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser på väg mot ett Europeiskt klimatförändringsprogram, KOM(2000)88 slutlig.

I och med utvidgningen av Europeiska unionen till Central- och Östeuropa kommer utsläppen att kunna minskas genom effektivare energianvändning i dessa områden, och genom att se till att energipriserna speglar miljökostnaderna. Det är viktigt att se till att genomförandet av gemenskapens jordbrukspolitik i dessa länder inte leder till ökade utsläpp av metan och kväveoxider.

Åtgärder

- Införande av ett EU-övergripande system för handel med CO2-utsläppsrättigheter.

- Genomföra en inventering och översikt över energisubventioner i medlemsstaterna, med beaktande av om de är förenliga med klimatförändringsmålen.

- Stöd till förnybar energi genom det nya direktivet och genom adekvata insatser på den avreglerade energimarknaden.

- Användning av marknadsstyrmedel, t.ex. antagande av förslag till energiskatt.

- Främjande av energibesparing både vid uppvärmning och kylning av byggnader.

- Miljöavtal med industrin om energieffektivitet och minskning av vissa utsläpp.

- Identifiering av särskilda åtgärder för att minska växthusgasutsläppen från luftfarten, om ingen sådan åtgärd beslutas inom ICAO före år 2002.

- Klimatförändringen måste bli en huvudfråga för gemenskapens FoTU-politik och också för koordinationen av forskning i medlemsstaterna.

Förberedelser inför klimatförändringen

Det tar lång tid innan minskningar i växthusgasutsläppen leder till en faktisk minskning av koncentrationerna av dessa gaser i atmosfären. Även om vi lyckas minska utsläppen till en hållbar nivå kommer klimatet sannolikt att förändras en del på grund av de växthusgaser vi redan släppt ut i atmosfären. Därför måste vi identifiera och vidta åtgärder för att anpassa oss till klimatförändringens effekter.

Genom undersökningar har man redan fastställt ett antal problematiska områden, t.ex. följande:

- Energi- och transportsystem och -infrastruktur, som måste kunna motstå extrema väderleksförhållanden.

- Stadsplanering måste främja grönområden och användning av byggmaterial som bidrar till att göra städerna svalare.

- Markanvändning och jordbruk måste anpassas till förändrade väderleksförhållanden.

- Hälsovården måste ställas in på kampen mot exempelvis sjukdomar i matsmältningsorganen, som sannolikt kommer att öka i Europa när vädret blir fuktigare och varmare.

- Räddningstjänsten måste anpassas och moderniseras med lämplig utrustning och förfaranden, och måste kunna göra realistiska uppskattningar avseende potentiella faror med klimatförändringen.

I första hand är det medlemsstaterna och de regionala och lokala myndigheterna som måste utveckla strategier för klimatförändringen. Men gemenskapen kan bistå dem i detta arbete.

Åtgärder

- Översyn av gemenskapens politik, i synnerhet den som syftar till sammanhållning, för att se till att anpassning till klimatförändringens följder beaktas på ett lämpligt sätt i alla investeringsbeslut.

- Utveckling av regional klimatmodellering och -bedömning för att förbereda regionala anpassningsåtgärder och ge information till allmänheten och näringslivet.

Europeiska unionens ledande roll i internationella insatser

Europeiska unionen kommer även framöver att behöva spela en ledande roll på internationell nivå för att fastställa målsättningar som verkligen kan få effekt i kampen mot klimatförändringen, övervaka insatserna för att uppnå dessa och driva på de övriga parterna. Ratificeringen av Kyotoprotokollet så att det kan träda i kraft till år 2002 är ett första steg.

Framtida internationella avtal om minskning av utsläppen av växthusgaser bör även omfatta de länder som ännu inte förpliktat sig att minska sina utsläpp inom ramen för Kyotoprotokollet, och i synnerhet sådana vars utvecklings- och inkomstnivåer redan är relativt höga. När man sätter upp mål i framtida avtal bör man bland annat utgå ifrån en strävan efter en jämlik fördelning av växthusgasutsläppen.

Åtgärd

- Ratificering och genomförande av Kyotoprotokollet.

Klimatförändringen utgör en stor utmaning för det moderna samhället. Problemet måste lösas på internationell nivå, genom samordnade insatser och långsiktig planering. Om man tar itu med saken på rätt sätt kan insatserna för att begränsa klimatförändringen sannolikt skapa många nya möjligheter och fördelar för företagen, samtidigt som de kommer att leda till renare luft. Industrin får hjälp med innovation och utveckling av nya produkter och tjänster, och kan komma öppna nya marknader över hela världen. Men framför allt skall framgångarna garantera att framtida generationer kan leva i en sund miljö och hållbara samhällen.

4. Natur och biologisk mångfald - att skydda en unik resurs

4.1. Bakgrund

Sunda naturliga system som befinner sig i jämvikt är en förutsättning för livet på vår planet. Samhället är beroende av naturen för de resurser vi behöver för att överleva, som luft, vatten, livsmedel, fibrer, läkemedel och byggmaterial. Dessutom värderar vi naturen som källa för estetisk njutning och vetenskaplig kunskap. Det är viktigt att barn kan växa upp och vara medvetna om naturen omkring dem. Som art har vi ett ansvar för att bevara naturens inneboende värden, både för oss själva och för framtida generationer.

Detta innebär att vi måste hitta lösningar på de problem som mänsklig verksamhet förorsakar för naturen och den biologiska mångfalden. De belastningar som människornas verksamhet medför kan klassificeras enligt följande:

- Föroreningar från transport, industri och jordbruk fortsätter att hota naturområden och de vilda arterna. Förorening kan ta sig direkta och dramatiska former, som vid Baia Mare-olyckan i Rumänien, där cyanid och tungmetaller från en guldgruva läckte ut i floden och ledde till massdöd. Men effekterna kan också byggas upp över lång tid, t.ex. i form av surt regn som utarmar marken, skogarna och sjöarna, eller kemikalier som hotar fåglars och andra djurs fortplantningsförmåga. Eutrofiering, dvs. övergödning av vatten, leder till sådan tillväxt av alger eller andra växter att det blir ett hot mot livet i hav och sjöar. Joniserande strålning är ett potentiellt hot mot växter och djur, och måste därför övervakas.

- Förändrad markanvändning belastar också naturen, liksom överexploatering av naturresurser så att de inte längre hinner återhämta sig. Genom att bygga nya vägar, hus och andra konstruktioner splittrar vi upp landsbygden i allt mindre områden, vilket gör det svårare för arterna att överleva. Allt tyder på att förlusten av öppna landskap genom byggverksamhet kommer att fortsätta.

- Det potentiella hot mot den biologiska mångfalden från oavsiktliga och oförutsedda konsekvenser av utsättandet av främmande arter som inte passar i de lokala förhållandena eller från användningen av genetiskt modifierade organismer väcker också stor oro.

Exploatering av haven och olika andra former av påverkan på havsmiljön är liknande belastningar genom mänsklig verksamhet.

Allt eftersom livsmiljöerna utarmas och går förlorade hamnar de vilda arterna under allt större tryck, och dör till slut ut. I dag är 38 % av Europas fågelarter och 45 % av fjärilarna hotade. I norra och västra Europa har 60 % av våtmarkerna gått förlorade. Två tredjedelar av alla träd i Europeiska unionen visar tecken på stress, och i södra Europa är skogsbränder ett stort problem. Vissa fiskbestånd hotar att slås ut, och även en del andra havsarter än de som fiskas kommersiellt har decimerats starkt. Över hela världen har skogsavverkning och illegalt fällande av träd lett till att 90 % av de tropiska skogarna vid den sydamerikanska Atlantkusten, som hör till de artrikaste områdena i världen, har gått förlorade. Internationell handel med vilda djur och växter utgör bevisligen ett hot mot cirka 30 000 arter. [19]

[19] Miljön i Europeiska unionen vid sekelskiftet, Europeiska miljöbyrån, 1999.

Man behöver inte nödvändigtvis lägga ned all mänsklig verksamhet för att skydda naturen och den biologiska mångfalden. En stor del av dagens värdefullaste landskap och halvnaturliga livsmiljöer har uppstått genom generationers jordbruksverksamhet. Men den ekologiska stabiliteten i sådana moderna landskap med rikt djur- och växtliv hotas också om marken överges eller marginaliseras. Det krävs lämpliga markanvändningsinsatser för att skydda och bevara värdefulla landskap av denna typ.

Mark är en begränsad resurs som är livsviktig för jordbruket, och i dag är denna resurs hotad. Klimat- och väderbetingad erosion är ett stort problem, särskilt i Sydeuropa, men i allt större utsträckning också i norr. Erosion går ofta hand i hand med minskade andelar organiskt material i marken, och kan leda till ökenbildning. Vissa jordbruksmetoder, men även övergivande av mark kan skapa förutsättningar för sådan erosion. Andra hot är förorening och markförlust genom byggverksamhet.

Det finns mycket starka samband mellan turism och naturliga miljöer. Om naturen och den biologiska mångfalden inte förvaltas på rätt sätt kan de påverkas starkt av okontrollerad utveckling av turismen. Ömtåliga områden som öar och kust- och bergsområden uppvisar ofta en artrikedom som kräver särskilt skydd och förutsätter extra samordnade förvaltningsåtgärder i samband med turismutveckling.

Olika arters mångfald, spridning, storleks- och åldersfördelning och antal kan ses som indikatorer för hur sunda de olika natursystemen på jorden är som samhället är beroende av. Vi måste se till att vi vidtar åtgärder innan det är för sent att bevara de oersättliga resurser som naturen och den biologiska mångfalden utgör.

4.2. Mål

Att skydda och, vid behov, återställa de naturliga systemens struktur och funktion samt stoppa förstörelsen av livsmiljöer i Europeiska unionen och i resten av världen.

Att skydda marken mot erosion och förorening.

4.3. Strategi

Skydd av natur och biologisk mångfald i gemenskapen bedrivs på flera olika sätt och utgår från en rad befintliga strategier och instrument:

- Upprättandet av nätet Natura 2000 som omfattar identifiering av de mest representativa naturområdena och ekosystemen som måste skyddas och förvaltas.

- Life-programmets naturprojekt bidrar till genomförandet av gemenskapens naturskyddspolitik.

- Gemenskapens strategi för biologisk mångfald följs upp av en rad handlingsplaner som skall beröra de viktigaste frågorna i näringslivets och samhällets olika sektorer.

- Gemenskapslagstiftning till skydd för vattenkvalitet och vattentillgångar, för minskning av luftförorening, försurning och eutrofiering, samt för införande av miljöbedömning av projekt och (i framtiden) fysisk planering och markanvändningsprogram.

- Inom den gemensamma jordbrukspolitiken, utveckling av bland annat jorbruksmiljöåtgärder sedan 1992 och utvecklingsplaner för landsbygden som tar stor hänsyn till miljön under perioden 2000-2006 i enlighet med Agenda 2000. Dessutom nya miljöskyddskrav för jordbrukssektorn (t.ex. möjligheten att dra in eller skära ned de direkta betalningarna för att driva igenom efterlevnad) i Agenda 2000, som ger medlemsstaterna både ansvaret och möjligheten att skapa en bättre balans mellan jordbruk och miljö.

- Översynen av den gemensamma fiskepolitiken efter år 2002 skall leda till större integration av miljöhänsyn.

- Kommissionen har dessutom föreslagit rekommendationer för införandet av en integrerad förvaltning av kustområden. Detta initiativ förutsätter samordning och samarbete för att lösa de många och komplexa problem som uppstår i kustområdena.

4.4. Framtidsperspektiv

Föroreningshotet

Genomförande

Om medlemsstaterna verkligen genomför miljölagstiftningen kommer detta redan att gagna naturen och den biologiska mångfalden. I vissa fall krävs förbättrat genomförande. Viktiga områden för ytterligare insatser är vatten och luft.

Olyckor och civilskydd

Gemenskapen behöver en samstämmig och samordnad strategi för hantering av naturkatastrofer och olycksrisker. Gemenskapen kan bistå medlemsstaterna med långsiktiga förebyggande åtgärder genom att t.ex. främja instrument för fysisk planering, redskap för utvärdering och tidig varning samt förbättrad räddningstjänst, bland annat med hjälp av satellitövervakning (via det satellitbaserade navigationssystemet Galileo) och utbyte av erfarenheter.

Seveso II-direktivet [20] utgör en god grund för riskhantering inom industrin, men bör utvidgas till att omfatta nya områden som gruvolyckor och rörledningar. Aktuella undersökningar [21] visar på stora skillnader mellan hur medlemsstaterna kontrollerar olycksrisker i samband med rörledningar, och att det finns stora luckor att fylla.

[20] Rådets direktiv 96/82/EG om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga olyckshändelser där farliga ämnen ingår, EGT L 10, 14.1.1997.

[21] Regulatory Benchmark for the Control of Major-Accident Hazards involving Pipelines, GFC, 1999.

Åtgärder

- Gemenskapssamordning för medlemsstaternas hantering av olyckor och naturkatastrofer.

- Åtgärder för att förebygga industriolyckor, t.ex. utvidgning av Seveso II-direktivet till rörledningar och gruvdrift, samt åtgärder avseende gruvavfall.

Strålskydd

Det nuvarande systemet för strålskydd utgår från skydd av människan. På internationell nivå diskuterar man i dag behovet av skydd även för växter och djur. Gemenskapen bör delta i denna debatt.

Åtgärder

- Undersökning av behovet av åtgärder för att skydda växter och djur mot joniserande strålning och att utveckla miljökvalitetsnormer för detta ändamål.

Markanvändning

Om vi vill skydda naturområden på land och i havet, samt den biologiska mångfald de rymmer, måste vi göra något åt den belastning de för närvarande utsätts för genom utveckling och användning. Detta innebär att man måste ta hänsyn till att även miljöhänsyn är viktiga, och inte bara sträva efter en sund ekonomi och fungerande samhällsstrukturer på landsbygden och i kustområdena.

Strategin för markanvändning har följande delmoment:

Skydd och förvaltning av särskilt viktiga områden - Natura 2000

Ett fullständigt genomförande av Natura 2000 är fortfarande kärnan i gemenskapens strategi för skydd av biologisk mångfald och ekosystemen. Första steget är att se till att kommissionen antar förteckningen över områden. I ett andra skede skall medlemsstaterna försöka upprätta förvaltningsplaner för varje område före år 2004.

Förvaltning av landsbygden

Jordbruk

Reformerna av den gemensamma jordbrukspolitiken har redan haft, och kommer att få, positiva effekter för miljön på landsbygden. Genom att anslå en större andel av de tillgängliga medlen inom ramen för jordbrukspolitiken till miljövänliga insatser kan dessa effekter förstärkas.

I Central- och Östeuropa kan den gemensamma jordbrukspolitiken bidra till modernisering av jordbrukssektorn, men den måste införas försiktigt och ta stor hänsyn till landsbygdsutveckling. Man bör undersöka om det går att utse en stor del av marken till jordbruksmiljöområden.

Vid tillämpningen av åtgärder för landsbygdsutveckling, t.ex. gemenskapsstöd inom ramen för det särskilda instrumentet för stöd inför anslutning för jordbruk och landsbygdens utveckling (SAPARD), bör man inrikta sig på att främja organiskt jordbruk, energigrödor, övriga åtgärder för markskydd och utvecklingen av annan verksamhet än jordbruk på gårdarna.

Landskap

Landskap är system med egen geologi och markanvändning, med naturliga särdrag och sådana som präglats av människan, med eget djur- och växtliv och egna vattendrag och klimatförhållanden. De formas och påverkas av socioekonomiska förhållanden och befolkningsmönster. Skydd och återställande av landskap är av stor vikt för vår livskvalitet och för landsbygdsturismen, men även för de naturliga systemens funktion. Landskapens livskraft och existens kan dock hotas av utveckling och viss jordbruksverksamhet. Därför uppmuntras jordbrukarna redan inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken att använda metoder som bättre lämpar sig för bevarandet av traditionella landskap. På ett mer allmänt plan föreskrivs det i den europeiska landskapskonventionen [22] åtgärder för att identifiera och bedöma landskap, fastställa kvalitetsmål för dem och göra de insatser som behövs för att uppnå målen.

[22] European Landscape Convention, ELC, antagen av Europarådets ministerkommitté den 19 juli 2000, undertecknades av 18 stater den 20 oktober 200 i samband med en ministerkonferens i Florens.

På gemenskapsnivå måste region- och jordbrukspolitiken garantera att skydd, bevarande och återställande av landskap integreras i målsättningar, verksamhet och finansieringsmekanismer på ett verksamt sätt.

Programmet för integrerad förvaltning av kustområden är ett exempel på den typ av insatser som krävs för att försona ekonomiskt välfärdssträvande och fungerande samhällsstrukturer med skydd av natur och landskap.

Skydd och hållbar utveckling av skogar

Skogen är en av de viktigaste naturresurserna och en värdefull ekonomisk tillgång. Välbevarade och hållbart förvaltade skogar är ett viktigt bidrag till biologisk mångfald och landsbygdsutveckling. Hållbar förvaltning skyddar skogen mot utarmning och bränder. Det krävs åtgärder för att se till att skogen inte bara gagnar kommersiell verksamhet, utan även kan bidra till vattenhushållning och bättre vattenkvalitet, markskydd och stabilisering av jordmånen samt skydd mot jordskred och laviner. Dessa åtgärder omfattas av de ramar som fstställts för 1998 års skogsstrategi, som i synnerhet skall främja insatser på regional och lokal nivå.

Sedan Förenta nationernas konferens om miljö och utveckling (UNCED) i Rio de Janeiro år 1992 har det gjorts betydande insatser över hela världen för att tillämpa begreppet hållbarhet på skogen. Inom regeringspanelen och forumet för skogar, i det internationella avtalet om tropiska träslag, konventionen om biologisk mångfald och andra fora har särskilda handlingsrekommendationer tagits fram. I Europa har ministerkonferensen för skydd av Europas skogar (MCPFE) skapat en plattform för utveckling av hållbar förvaltning och skydd av skogar. I sin resolution av den 15 december 1998 om en skogsstrategi för Europeiska unionen betonade rådet skogarnas olika funktioner och redogjorde för hur medlemsstaterna och gemenskapen kan uppfylla sina internationella åtaganden.

Ytterligare utveckling av skogsbruket inom ramen för utvecklingsplanerna för landsbygden bör främjas, inte minst förvaltning som syftar till mångsidigt utnyttjande, inbegripet skydd av biologisk mångfald, samt skydd och återställande av naturen samt fritidsaktiviteter. På nationell och regional nivå måste man utveckla skogsprogram som främjar hållbar skogsförvaltning, i enlighet med lämpliga riktlinjer. Dessa program bör omfatta kvalitativa miljömål avseende produktion, biologisk mångfald, inverkan på vattentillgången samt fritidsaktiviteter.

Skogscertifiering skall visa konsumenterna att virke och vedprodukter kommer från skogar där den kommersiella verksamheten är hållbar och följer god miljöpraxis. Trovärdiga skogscertifieringsprogram måste främjas.

Skydd av marken

Hittills har inte mycket gjorts i fråga om datainsamling och forskning om marken. Men de allt större problemen med erosion och markförlust genom byggande, samt med markförorening visar att det behövs systematiska åtgärder för att skydda marken, bland annat inom följande områden:

- Erosion och ökenbildning.

- Förorening från avfallsdeponier, industri och gruvdrift.

- Förorening från luft och vatten samt från viss jordbruksverksamhet eller spridning av avloppsslam som innehåller tungmetaller, organiska föroreningar eller patogener.

- Förlust av mark, och därmed jord, genom byggande.

- Markens roll för klimatförändringen, t.ex. som kolsänka.

Med tanke på att de problem som berör marken är så komplexa, och att en markstrategi behöver en fast grund av uppgifter och bedömningar föreslås en temainriktad strategi för markskydd. EU:s forskningsprogram bör stödja denna verksamhet.

Havsmiljön

Trots att havet har en så stor betydelse för vår livsmedelsförsörjning och våra fritidsaktiviteter, och har så stort inflytande på klimatet, är vår kunskap om hur havsmiljön är strukturerad och fungerar fortfarande förvånansvärt begränsad. Vi vet inte heller mycket om hur människors verksamhet påverkar ekosystemen i haven, och kan därför inte heller förutsäga sådana inverkningar. Ändå har vårt samhälle stor inverkan på havsmiljön och den biologiska mångfalden i haven, främst genom förorening av floder, kustvatten och hav, både från industri och hushåll. Fartyg som tömmer sina oljetankar, fartygsolyckor och mänsklig överexploatering av kustområden bidrar till belastningen av haven. Även införandet av främmande arter i nya havsmiljöer kan leda till miljöbelastning.

Detta har medfört ökad belastning och förorening av haven, vilket skadar livsmiljöerna och livet i havet.

I nästan alla regionala vatten har fisket gått tillbaka. Många fiskbestånd är överexploaterade, och man måste minska fisket av dessa arter för att ge dem tid att återhämta sig. Detta skulle samtidigt gagna fiskbestånden, havsdäggdjuren, reptiler och fågelpopulationer, samt havets livsmiljöer som helhet. Den gemensamma fiskepolitiken skall ses över år 2002, och då skall miljöhänsyn utöver sådana som berör hållbar användning av exploaterade fiskbestånd till fullo integreras i analysen och i eventuella rekommendationer inför framtiden.

Skydd av havsmiljön och dess biologiska mångfald går dock längre än hållbart utnyttjande av förnybara havsresurser. Det krävs en integrerad strategi om vi skall kunna göra någonting åt föroreningen och förstörelsen av livsmiljöerna i havet och våra kuster. Det krävs samordnade insatser på gemenskapsnivå för att identifiera och mäta de konkreta problemen, så att lämpliga åtgärder kan vidtas. Åtgärderna skall syfta till att lösa de olika och komplexa problem som uppkommer genom människans ekonomiska verksamhet:

- Befolkningsökning och urbanisering i kustområden.

- Kväve- och fosforöverskott från verksamhet på land och från luften, vilket leder till eutrofiering.

- Ohållbar utveckling av turism till lands.

- Förorening från olyckor, i synnerhet från tankfartyg som transporterar olja och kemikalier.

- Förorening från sjöfarten, t.ex. rensning av oljetankar.

- Förorening från floder och hamnar.

- Problem med kablar och rörledningar.

- Förorening genom utsläpp av radioaktiva ämnen från verksamhet som medför risk för joniserande strålning.

- Dumpning av hamnmudder och sediment till havs.

- Belastning genom fiskeriverksamhet som på lång sikt hotar fiskarnas fortbestånd och andra delar av livsmiljön.

Ett viktigt steg framåt för att minska eutrofieringen, som är ett allvarligt hot mot havsmiljön, skulle vara om direktiven om avloppsvatten från tätorter och om nitrat skulle genomföras korrekt och fullständigt.

Åtgärder

- Temainriktad strategi för markskydd.

- Integration av skydd och återställande av landskap i jordbruks- och regionpolitiken.

- Utvidgning av Natura 2000 till att omfatta havsmiljöer.

- Främjande av trovärdiga skogscertifieringsprogram.

- Ytterligare utveckling av skogsbruk och bästa praxis för skogsförvaltning inom ramen för planerna för landsbygdsutveckling.

- Ökade insatser för integration av miljöfrågor i jordbruks-, fiske- och skogsbrukspolitiken.

- Översyn av den gemensamma fiskepolitiken.

- Utveckling av en strategi för skydd av haven.

- Genomförande av integrerad förvaltning av kustområden.

Ökad kontroll, övervakning och märkning av genetiskt modifierade organismer samt ökade möjligheter att spåra dem

Modern bioteknik underlättar identifieringen och undersökningen av den biologiska mångfalden på genetisk nivå, vilket ger möjlighet att utveckla och använda miljövänligare produkter och processer. Även om användningen av modern bioteknik, och med den utsättandet av genetiskt modifierade organismer i miljön, medför potentiella möjligheter att minska föroreningar och fördelar för den biologiska mångfalden bör man inte glömma bort de potentiella långsiktiga riskerna, inte minst för den biologiska mångfalden. Gemenskapen har lagstiftning som skall reglera utsläppandet av sådana produkter på marknaden. För att få tillstånd krävs bedömning av produktens potentiella risker för människors hälsa och miljön. Denna lagstiftning förstärks genom införandet av obligatorisk övervakning och märkning och samt krav på att organismerna skall kunna spåras i alla stadier av utsläppandet på marknaden. Därigenom kan medlemsstaterna, som har ansvar för genomförandet av denna lagstiftning, lättare övervaka eventuella långtidseffekter på miljön. En annan prioritering är ratificering och genomförande av Cartagenaprotokollet om biologisk säkerhet.

Åtgärder

- Förstärkta kontroller av övervakning och märkning av GMO och av möjligheterna att spåra dem.

4.5. Internationella åtgärder

På internationell nivå ligger det i Europeiska unionens intresse att främja ökad hållbarhet inom jordbruk, skogsbruk, fiske, gruvdrift, oljeutvinning och annan ekonomisk verksamhet. Därigenom skyddas inte bara den biologiska mångfalden, utan det garanterar också att vår jords naturliga system kan fortsätta att fungera korrekt. Detta i sin tur bidrar till utvecklingen av hållbara och välmående samhällen med livlig handel.

I detta syfte måste natur- och miljöhänsynna integreras i gemenskapens handels-, utvecklings- och biståndspolitik [23], vilket även omfattar fullständig och detaljerad miljöbedömning av de projekt som inleds. Strategier för fattigdomsbekämpning, miljösäkerhet, hållbarhet och bevarande av naturresurserna och den biologiska mångfalden kommer att vara av avgörande betydelse för denna verksamhet.

[23] I enlighet med gemenskapens utvecklingspolitik så som den lades fram i kommissionens och rådets gemensamma uttalande av den 10 november 2000.

4.6. Strategi och handlingsplan för biologisk mångfald - att minska kunskapsluckan

Utöver genomförandet av handlingsplaner och forskningsprogram i de olika sektorerna behövs det ökad kunskap för att kunna genomföra de framtida insatserna för att bevara den biologiska mångfalden. Framför allt måste vi veta mer om hur tillståndet är för den biologiska mångfalden i dag, och vilka belastningar den utsätts för, samt vilken utveckling som kan förväntas. Det råder en allvarlig brist på data inom detta område, och därför måste organisationer som Europeiska miljöbyrån och de nationella organen för statistik och information satsa på insamling av grundläggande uppgifter avseende dessa frågor.

Med hjälp av tillförlitliga uppgifter skulle man kunna utveckla fler användbara indikatorer som kan förtydliga utvecklingstendenserna för beslutsfattare och allmänheten. I fråga om indikatorer för jordbruk och miljö håller man redan på att definiera vad som kan användas som indikator och vilka uppgifter som behövs för detta.

Genom bättre kunskap om hur vårt samhälle och vår ekonomi påverkar den biologiska mångfalden skulle vi kunna reagera med bättre och mer riktade strategier. Det är viktigt att närmare undersöka sekundära och oväntade effekter, som miljökonsekvenserna av skattelättnader för en andra bostad.

Åtgärd

- Program för insamling av data och information om naturen och den biologiska mångfalden.

- Stöd till forskning om biologisk mångfald.

5. Miljö och hälsa

5.1. Bakgrund

Under de senaste årtiondena har det blivit allt mer uppenbart att vår hälsa och våra liv påverkas av kvaliteten på luft, vatten, mark och livsmedel. Denna påverkan omfattar allt från ökande antal allergier, sjukdomar i andningsvägarna och cancerfall till störningar av kroppens hormon- och fortplantningssystem och förtidig död. Orsakerna till de olika miljörelaterade hälsoproblemen är många och omfattar förorening från transport, jordbruksverksamhet, industri samt hantering av avloppsvatten och avfall från hushållen. Det krävs därför insatser på många områden för att göra någonting åt de miljörelaterade hälsofrågorna.

Gemenskapens miljöpolitik har under de senaste trettio åren lett till en strid ström av effektiva strategier och åtgärder för minskning av utsläpp och koncentrationer av föroreningar. I vissa städer och landsbygdsområden har nivåerna för många vanligt förekommande luftföroreningar sjunkit betydligt. PCB- och dioxinkoncentrationerna i miljön och i vår mat har minskat, men mycket återstår att göra [24]. Vårt dricksvatten är renare i dag än för tjugo år sedan. Tack vare nyligen genomförda översyner och uppdateringar av EG-lagstiftningen och normerna för att anpassa dem till nya rön och den tekniska utvecklingen kan EU:s befolkning vänta sig ytterligare förbättringar på många olika områden, förutsatt att lagstiftningen verkligen genomförs i medlemsstaterna.

[24] Miljön i Europeiska unionen vid sekelskiftet, Europeiska miljöbyrån, 1999.

Men trots alla dessa framsteg drabbas fler barn av astma, många av våra floder och sjöar är fortfarande för smutsiga för att man skall kunna bada i dem, och det finns bevis för att partiklar (damm) och marknära ozon kan påverka tusentals människors hälsa varje år och leda till förtida dödsfall. Vi ser följderna av hundratals, om inte tusentals kemikalier som framställts av människan, t.ex. bekämpningsmedel, som är långlivade i naturen och anrikas över en längre tid. Det är först nyligen vi har börjat begripa konsekvenserna av detta för vår hälsa. Exponering för låga nivåer av ett komplex av olika föroreningar i luft, vatten, mat, förbrukningsvaror och byggnader kan bidra avsevärt till astma, allergier, vissa typer av cancer, neurotoxicitet och störningar av immunsystemet. Slutligen står vi också inför ett växande bullerproblem [25].

[25] Miljön i Europeiska unionen vid sekelskiftet, Europeiska miljöbyrån, 1999.

Vi vet ännu ytterst lite om effekterna av små mängder föroreningar som anrikas i vår kropp, eller om hur olika föroreningar reagerar med och påverkar varandra (detta kallas ofta för "cocktail-effekten"). Många av våra gällande normer har fastställts utgående från den genomsnittliga vuxna människan, utan hänsyn till att särskilt sårbara grupper i samhället måste skyddas, t.ex. barn och gamla. Dagens situation kräver att vi ägnar förnyad uppmärksamhet åt miljöfrågorna.

5.2. Övergripande mål för miljö och hälsa

Att uppnå en miljökvalitet som innebär att nivåerna av de föroreningar som uppkommer genom mänsklig verksamhet (inbegripet olika typer av strålning) inte leder till nämnvärd inverkan på, eller risker för, människors hälsa.

Med hälsa avses ett tillstånd av fullständigt fysiskt, mentalt och socialt välbefinnande, och inte bara frånvaron av sjukdom eller krämpor.

5.3. Övergripande strategi

Tidigare innebar behandling av de miljörelaterade hälsoproblemen att man tittade på de enskilda föroreningarna och fastställde normer för varje medium där de kunde förekomma (dvs. luft, vatten, avfall osv.). Med ökad kunskap om frågan inser vi att gränssnittet mellan hälsa och miljö inte är så okomplicerat. Förorening i sig själv behöver exempelvis inte vara direkt skadlig, men kan bli det om den tas upp av kroppen via mark eller vatten. Många av dessa frågor är dessutom mycket nära förknippade med varandra, så att vi genom att åtgärda ett problem kan förvärra eller lindra ett annat. Därför måste vi utveckla mer holistiska och omfattande strategier.

Vi måste också inrikta oss mer på förebyggande och försiktighet. Kraven på tillverkarna och användarna att tillhandahålla uppgifter om och bedömning av hälsorisker i samband med användningen av vissa kemikalier måste skärpas. Förebyggande och försiktighet innebär också att vi måste försöka ersätta farliga ämnen med mindre farliga där så är tekniskt och ekonomiskt möjligt.

Under de kommande åren har gemenskapen för avsikt att tillämpa följande allmänna strategi (för varje typ eller grupp av föroreningar):

- Identifiera riskerna för människors hälsa, varvid särskilt sårbara grupper som barn och gamla skall beaktas, och fastställa normer därefter. Regelbunden översyn och anpassning av normerna i ljuset av nya forskningsrön och teknisk utveckling. Där det råder oklarhet om riskerna, men man kan misstänka att effekterna eller verkningarna kan vara potentiellt allvarliga skall försiktighetsprincipen [26] tillämpas.

[26] KOM (2000) 1 slutlig, Meddelande från kommissionen om försiktighetsprincipen.

- Undersökning av på vilken väg eller vilka vägar föroreningar når människokroppen, och hur man effektivast kan minimera exponeringen eller åtminstone begränsa den till en godtagbar nivå (vilket i vissa fall kan vara noll).

- Införa de olika prioriteringarna avseende miljörelaterade hälsofrågor i de olika specifika strategierna och normerna för luft, vatten, avfall och mark, samt i en ny integrerad produktpolicy i syfte att finna möjligheter att avveckla utsläppen eller användningen av farliga ämnen i produkter och tillverkningsprocesser.

Det koncept om att vidta samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga olyckshändelser där farliga ämnen ingår som ingår i direktivet med samma namn kommer även framöver att spela en viktig roll för bedömningen av industrianläggningars inverkan. Fullständigt genomförande av direktivet blir först möjligt när alla referensdokument om bästa tillgängliga teknik finns åtkomliga. Denna dokumentation kommer dessutom att behöva aktualiseras för att ta hänsyn till teknikens utveckling. Direktivet kommer också att vara av stor betydelse för anslutningsprocessen.

Det nya europeiska registret över förorenande utsläpp (EPER), som föreskrivs i direktivet om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga olyckshändelser där farliga ämnen ingår kommer att vara mycket viktigt för tillgången till lättåtkomlig och jämförbar miljöinformation om förorenande utsläpp från industrin. EPER utgör ytterligare ett steg på vägen för att öka allmänhetens medvetenhet och för att stärka befolkningens rätt till information om industriföroreningar. Det är också ett första steg mot ett mer samordnat register över förorenande utsläpp i enlighet med vad som krävs i Århuskonventionen om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och möjlighet till rättslig prövning avseende miljöfrågor.

För kandidatländerna är ett av de största frågorna hur de skall lösa de hälsoproblem och -risker som förknippas med en rad särskilt drabbade områden i fråga om luft- och vattenförorening. Om dessa länder genomför EG:s miljölagstiftning kommer detta att bidra till lösningen av problemen, men det krävs ytterligare insatser i fråga om överföring av teknik och bästa praxis samt hjälp med institutionsutveckling i syfte att ta fram och genomföra miljöstrategier.

>Hänvisning till>

Åtgärder

- Förstärkning av gemenskapens forskning och sakkunskap för att bidra till uppnåendet av de mål som satts i fråga om miljörelaterade hälsofrågor, och i synnerhet följande:

- Identifiering av prioriterade områden för forskning och andra insatser.

- Definition och utveckling av indikatorer för hälsa och miljö.

- Översyn av befintliga normer och gränsvärden mot bakgrund av oron för exempelvis särskilt sårbara grupper (äldre, barn, astmapatienter osv.) för att se om de behöver aktualiseras, och i så fall hur detta bäst kan göras.

- Samla, granska och validera aktuella forskningsrön samt övervaka tendenser för att kunna ge tidig varning om potentiella nya problem.

- Fortsatt genomförande och utveckling av direktivet om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga olyckshändelser där farliga ämnen ingår.

- Utveckla det europeiska registret över förorenande utsläpp (EPER) till ett mer omfattande register över utsläpp och spridning av föroreningar (PRTR).

5.4. Kemikalier: strävan efter en giftfri miljö

Bakgrund

För närvarande produceras och används uppskattningsvis 30 000 kemikalier som inte tidigare förekommit i naturen i mängder som överstiger ett ton, men vi har i de flesta fall endast mycket begränsade eller helt obefintliga kunskaper om vilka risker de medför för människors hälsa och för miljön. Det finns många potentiella risker, och dessa kan vara mycket allvarliga, som cancer, missbildningar, störningar av kroppens hormonsystem, skador på viktiga organ, hudåkommor, allergier, astma osv. Men kemikalierna medför även många fördelar för samhället, t.ex. i form av förbättrad sjukvård.

Man bör därför försöka se till att inrätta ett nytt system för att bedöma och hantera riskerna med de kemikalier som framställs, används och släpps ut på marknaden, så att samhället kan dra nytta av kemin utan att utsätta människors hälsa och miljön för oacceptabla risker.

Mål

Kvalitativt mål

Att uppnå en miljö där nivåerna av kemikalier som uppkommer genom mänsklig verksamhet inte leder till nämnvärda risker för eller effekter på människors hälsa och miljön.

Kvantitativt mål

Att steg för steg granska alla kemikalier som tillverkas i större mängder, med fasta måldatum och tidsfrister (i enlighet mned vitboken om den nya kemikaliestrategin), varvid man bör börja med kemikalier som framställs eller används i mycket stora mängder, eller som ger anledning till särskild oro.

Strategi

I dag skiljer sig gemenskapens rättspraxis åt för kemikalier som redan finns på marknaden och nya kemikalier som släpps ut på marknaden för första gången. Gemenskapen har infört omfattande och sträng lagstiftning [27] och förfaranden för anmälan av nya kemikalier. Därigenom garanteras att alla risker undersöks korrekt och att resultaten används för att bedöma huruvida en ny kemikalie får tillverkas och användas, och i så fall hur detta skall ske så att den inte medför nämnvärda risker för människors hälsa eller miljön.

[27] Bl.a. direktiv 2000/60/EG, EGT L 327, 22.12.2000.

Redan existerande kemikalier utgör ett större problem (kemikalier som utvecklades före 1981, när ovan nämnda lagstiftning trädde i kraft). För närvarande framställs minst 30 000 sådana ämnen. 2 500 av dessa har kommissionen identifierat som kemikalier som framställs eller används i större mängd, men vi har ännu bara börjat inse de risker som många av dem medför. Kommissionen har redan upprättat en förteckning över 140 farliga ämnen som måste få prioriterad behandling och riskbedömning. Tyvärr har framstegen hittills varit mycket långsamma.

På internationell nivå har gemenskapen förpliktat sig att bidra till färdigställandet och ratificeringen av FN-konventionen om långlivade organiska föroreningar (POP), som syftar till att minska och avskaffa framställningen och användningen av tolv långlivade organiska föroreningar, eliminera gamla lager och förorenade områden och identifiera nya föreningar som bör omfattas av fördraget. Gemenskapen har också ratificerat och håller på att genomföra en rad olika konventioner (t.ex. OSPAR [28] och HELCOM [29]) som syftar till skydd av gemenskapens hav från föroreningar. Dessa omfattar även begränsning eller avveckling av framställning och användning av vissa kemikalier.

[28] Konventionen om skydd av den marina miljön i nordöstra Atlanten.

[29] Konventionen om skydd av Östersjöområdets marina miljö, 1992.

På gemenskapsnivå går kommissionens strategi ut på att se över gemenskapens kemikaliepolitik för att uppnå de mål som fastställs ovan och se till att följande åtgärder vidtas.

Åtgärder

- Utveckling av ett enda system för provning, bedömning och riskbedömning för nya och existerande kemikalier.

- Utveckling av provningsförfaranden som utgår från kemikaliens egenskaper och den användning den är avsedd för, samt i vilken utsträckning människor kommer att exponeras för den. Alla kemikalier skall registreras. För sådana som framställs eller används i vissa, fastställda viktmängder (i ton), eller som uppvisar särskilda, definierade farliga egenskaper, skall särskild hänsyn tas till långsiktiga och kroniska effekter.

- Ämnen med särskilda farliga egenskaper som ger anledning till stor oro kommer att behöva genomgå nya, särskilda och accelererade riskbedömningsförfaranden innan deras användning i olika tillämpningar tillåts.

- Anpassning av den information som industrin tillhandahåller om egenskaperna hos de kemikalier de framställer och använder, vilket även omfattar utvidgning av informationen utöver rena yrkesriskuppgifter till att omfatta även potentiella miljörisker.

- Ökade resurser och bättre strukturer för förvaltning av kemikalier på EU- och medlemsstatsnivå i syfte att se till att ovanstående mål kan uppnås och ovan nämnda åtgärder vidtas.

5.5. Bekämpningsmedel

Bakgrund

Bekämpningsmedel (växtskyddsprodukter och biocider) är en grupp kemikalier som förtjänar särskild uppmärksamhet. De kan påverka människors hälsa genom att förorena grundvatten, mark, livsmedel och till och med luften. På grund av det ofullständiga faktaunderlaget är det svårt att avgöra problemets exakta omfattning och hur det kommer att utvecklas, men det finns tillräckliga belägg som tyder på att det är fråga om ett allvarligt och växande problem. Föroreningen av grundvattnet är särskilt oroväckande. I genomsnitt hämtas 65 % av Europas dricksvatten från grundvattentäkter, och även om man vidtar åtgärder för att förebygga fortsatt förorening tar det ofta lång tid innan vattnet återhämtar sig och når en godtagbar kvalitet. Det är också oroväckande att våra livsmedel förorenas och att vissa bekämpningsmedel fortsätter att ackumuleras i växter och djur, och påverkar deras hälsa och fortplantningsförmåga.

Mål

Att se till att användningen av bekämpningsmedel och halterna av bekämpnings medel i miljön inte ger upphov till någon nämnvärd inverkan på människors hälsa eller naturen. Detta innebär att vi måste få till stånd en övergripande minskning av den risk som förknippas med användningen av bekämpningsmedel.

Strategi

Trots att det redan finns stränga normer för halten av bekämpningsmedel i dricksvatten, måste vi förhindra att bekämpningsmedel överhuvudtaget kommer in i våra dricks vattentäkter. Vi måste också begränsa hälsorisken i samband med livsmedel som innehåller bekämp nings medel och minska påverkan på växter och djur.

Gemenskapen har antagit en strategi för att begränsa riskerna i samband med användning av bekämpningsmedel, vilken går ut på att man skall

a) förbjuda eller kraftigt begränsa utsläppande på marknaden och användning av de farligaste och mest riskfyllda bekämpningsmedlen,

b) se till att bästa praxis tillämpas vid användning av de bekämpnings medel som fortfarande är tillåtna.

Gemenskapen har redan vidtagit en rad konkreta åtgärder i denna riktning. Man har bland annat fastställt gränsvärden för bekämpningsmedelsrester i och på spannmål, frukt, grönsaker och andra livsmedel samt regler för utsläppande på marknaden av nya bekämpningsmedel och förnyad prövning av tillstånd för befintliga bekämpningsmedel på marknaden. Det har gått alldeles för långsamt att ompröva tillstånden för befintliga bekämpningsmedel och gemenskapen har nyligen bestämt att detta arbete måste påskyndas. Detta förväntas leda till att vissa av de bekämpnings medel som ställer till mest problem frivilligt dras in från marknaden. För att tillståndssystemet skall fungera bättre är det också nödvändigt att se över den grundläggande lagstiftningen om bekämpningsmedel.

Något som hittills saknats är en gemensam strategi och handlingsplan på EU-nivå om hållbar användning av bekämpningsmedel. För att det skall vara möjligt att begränsa bekämpnings medlens påverkan på miljön och vår hälsa måste de användas på ett ansvarsfullt sätt. En stor del av ansvaret för att bekämpningsmedel används i enlighet med bästa praxis och för att erforderliga åtgärder vidtas, vilar helt klart på medlemsstaterna och jordbrukssektorn.

>Hänvisning till>

Bekämpningsmedel som ställer till problem i EU orsakar ofta ännu allvarligare problem i utvecklingsländer och i länder som är på väg mot marknadsekonomi (t.ex. kandidatländerna). Det minsta gemenskapen kan göra är att informera dessa länder ordentligt om forskningsläget och om sina undersökningsresultat. Vi bör överväga att belägga åtminstone de mest problematiska ämnena med export förbud, och att verka för en förbättrad hantering av kemikalier och bekämpningsmedel i dessa länder. Det är särskilt viktigt att tänka på detta när vi gör oss av med de växande lagren av bekämpningsmedel som inte längre används i gemenskapen.

Åtgärder

- Utarbeta regler om bästa praxis för användning av bekämpningsmedel.

- Omarbeta direktiv 91/414/EEG om utsläppande av växtskyddsmedel på marknaden för att förbättra tillståndssystemets övergripande funktion, särskilt genom att en jämförande bedömning införs.

- Ta fram en temainriktad gemenskapsstrategi om hållbar användning av bekämp nings medel. En sådan strategi skulle kunna bestå i

- att minimera riskerna vid användning av bekämpningsmedel (som i första hand beror på ämnenas toxiska egenskaper) och mäta vilka framsteg som görs,

- att bättre kontrollera användning och distribution av bekämpningsmedel,

- att ersätta de farligaste verksamma ämnena med sådana som är mindre farliga, och även med icke-kemiska alternativ,

>Hänvisning till>

att öka användarnas medvetenhet och kunskaper,

- att uppmuntra jordbruksmetoder med liten eller ingen användning av bekämp nings medel och integrerad bekämpning av skadegörare,

- att uppmuntra införandet av skatteincitament för att minska användningen av de farligaste bekämpningsmedlen, t.ex. en särskild skatt på bekämpningsmedel,

- att vid tilldelning av medel för landsbygdsutveckling kräva att bästa praxis för användning av bekämpningsmedel tillämpas.

- Ratificera Rotterdamkonventionen om förfarandet för ett förhandsgodkännande av vissa farliga kemikalier och bekämpningsmedel i internationell handel.

- Ändra kommissionens förordning (EEG) nr 2455/92 om export och import av vissa farliga kemikalier för att bringa den i överensstämmelse med Rotterdam konventionen, förbättra vissa förfaranden, liksom informationen till utveck lings länder.

- Utarbeta och till fullo genomföra gemenskapsprogram för att förbättra hanteringen av kemikalier och bekämpningsmedel i utvecklingsländer och kandidatländer. Sådana program bör även behandla hur man skall göra sig av med lager av bekämp nings medel som inte längre används i gemenskapen.

- Stödja forskning som syftar till begränsning och hållbar användning av bekämp nings medel.

5.6. Hållbar användning av vattenresurser med hög kvalitet

Bakgrund

Vattnets kvalitet har i många avseenden förbättrats markant under de senaste 20-30 åren, men aktuella uppgifter och prognoser tyder på att vi fortfarande kan komma att ställas inför problem och att kvaliteten kan komma att utvecklas i negativ riktning, till exempel på grund av att grundvattnet förorenas med bekämp ningsmedel och nitrater från jordbruket. Trots att badvattnet utanför våra kuster hela tiden förbättras, återstår det fortfarande mycket att göra på flera platser.

Uttaget och förbrukningen av vattenresurser i EU är för närvarande hållbar på lång sikt. I vissa områden kan emellertid denna positiva trend komma att vända, särskilt i Sydeuropa. De tre största vattenanvändarna är jordbruket, industrin och hushållen. Inom stora delar av industrin har man vidtagit åtgärder för att göra vattenanvändningen effektivare, medan framstegen har varit förhållandevis blygsamma för jordbrukets och hushållens del.

Mål

Att uppnå en vattenkvalitet som inte ger upphov till någon oacceptabel påverkan på eller risker för människors hälsa och miljön, och säkerställa en hållbar förvaltning av vatten resurserna på lång sikt.

Strategi

En stor del av de strategier, lagar och normer som är nödvändiga för att vi skall kunna uppnå vattenkvalitetsmålen existerar redan idag. Den största utmaningen är att se till att den befintliga lagstiftningen genomförs i sin helhet och att gemenskapens vattenkvalitetsmål integreras i andra politikområden, t.ex. i jordbruks-, industri- och regionalpolitiken. En del av lag stiftningen behöver också uppdateras för att ta hänsyn till nya vetenskapliga data och tekniska framsteg. Så är till exempel fallet med badvattendirektivet [30]. Medlemsstaterna måste också se till att vattenkvalitetsmålen integreras i lokala planerings- och markanvändnings beslut. Genomförandet av nitratdirektivet [31] kräver också fortsatta ansträng ningar i medlems staterna.

[30] Rådets direktiv 76/160/EEG av den 8 december 1975 om kvaliteten på badvatten, EGT L 31, 5.2.76, s. 1-7, ändrat genom rådets direktiv 90/656/EEG av den 4 december 1990, EGT L 353, 17.12.90 och rådets direktiv 91/692/EEG av den 23 december 1991, EGT L 377, 31.12.91.

[31] Rådets direktiv 91/676/EEG av den 12 december 1991 om skydd mot att vatten förorenas av nitrater från jordbruket, EGT L 375, 31.12.1991, s. 1-8.

I det nyligen antagna ramdirektivet om vatten [32] utvidgas skyddet av vattenresurserna till att omfatta alla typer av vatten och där fastställs även ett rättsligt bindande mål om "god status" för dessa vattentyper. Medlemsstaterna skall använda prissättning av vattentjänster som ett verktyg för att främja bevarandet av vattenresurserna. På så sätt skulle vattenpriserna också spegla miljökostnaderna. Eftersom vattenförvaltningen och vattnets kvalitet måste svara mot lokala förhållanden och behov som varierar från ett område till ett annat, betonas i ramdirektivet att aktörer på olika nivåer måste ta sitt ansvar. Exempelvis är nationella, regionala och lokala myndigheter skyldiga att vidta åtgärder för att vattenanvändningen skall bli effektivare och uppmuntra nödvändiga förändringar av jord bruks metoderna för att skydda vattenresurserna och vattenkvaliteten. Om ramdirektivet genomförs ordentligt kommer det att leda till en fortsatt förbättring av kvaliteten på vårt yt- och grundvatten.

[32] Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på vattenpolitikens område.

Gemenskapens forskningsprogram kan bidra till att utveckla avancerad teknik, bästa förvaltningspraxis samt metoder och verktyg som kan komplettera lagstiftningen om vatten.

Åtgärder

- Se till att ramdirektivet om vatten genomförs i sin helhet och på rätt sätt.

- Se till att nitratdirektivet genomförs i sin helhet och på rätt sätt, för att komma tillrätta med eutrofieringen av gemenskapens sjöar, floder och hav och, i ännu högre grad än vad som föreskrivs i dricks vattendirektivet, begränsa påverkan på grundvattnet.

- Successivt minska utsläppen av vissa farliga ämnen till gemenskapens vatten inom de tidsfrister som fastställs i ramdirektivet om vatten (dvs. senast 2020).

- Se över badvattendirektivet.

- Ta hänsyn till ramdirektivet om vatten och andra vattenkvalitetsstrategier vid den fortsatta utvecklingen av den gemensamma jordbrukspolitiken och regionalpolitiken.

5.7. Luftföroreningar

Bakgrund

Gemenskapslagstiftningen, till exempel om utsläpp från kraftverk, industrianläggningar och motorfordon, har under de senaste åren lett till en avsevärd förbättring av luftens kvalitet och ytterligare framsteg kan förväntas under detta årtionde. För vissa föroreningar, exempelvis partiklar (stoft) och marknära ozon, som varje år påverkar många medborgares hälsa, kvarstår emellertid problem och här krävs fortsatta insatser. Problemen är också koncentrerade till vissa områden och städer, vilket beror på att koncentrationen av utsläppskällor är större där (uppvärmning och kylning av byggnader, transport och industri) samt på klimat förhållanden och geografiska förhållanden. De behöriga lokala och regionala myndigheterna har här ett stort ansvar för att vidta erforderliga åtgärder för att minska utsläppen.

Även om luftkvaliteten utvecklas i rätt riktning krävs fortsatta ansträngningar och försiktighet för att denna positiva trend skall fortsätta, till exempel i fråga om försurningen.

Mål

Att uppnå en luftkvalitet som inte ger upphov till någon oacceptabel påverkan på eller risker för människors hälsa och miljön.

Strategi

Gemenskapen arbetar på många olika nivåer för att minska exponeringen för luftföroreningar: genom EG-lagstiftning, genom att på det internationella planet verka för en minskning av gränsöverskridande föroreningar, genom samarbete med de sektorer som släpper ut föroreningarna samt med nationella och regionala myndigheter och icke-statliga organisa tioner, och genom forskning.

Under de närmaste 10 åren kommer gemenskapens ansträngningar att fokuseras på

- genomförande: att se till att de nya luftkvalitetsnormerna för partiklar, svaveldioxid, kvävedioxid, kolmonoxid och tungmetaller, och för aromatiska kolväten såsom bensen, uppfylls senast 2005 respektive 2010, och att normerna för fordon och stationära källor efterlevs.

- samordning: att under benämningen "Ren luft i Europa" utveckla en omfattande, integrerad och sammanhängande ram för all lagstiftning och liknande politiska initiativ som rör luften.

När det gäller luftföroreningar inomhus är det nödvändigt att ompröva det nuvarande faktaunderlaget och förbättra forskningen och tillgängliga data för att få bättre förståelse för frågan, fastställa prioriteringar och bedöma om det behövs åtgärder på EU-nivå. Problemet med luftföroreningar inomhus hänger till viss del samman med utomhusluftens kvalitet (se ovan), men det beror också på att kemiska ämnen avges från mattor, lim, målarfärg och andra byggnadsmaterial. När vi får en tydligare bild av frågeställningarna och priorite ringarna måste de beaktas, till exempel när kommissionen och medlemsstaterna vidtar åtgärder inom ramen för den integrerade produktpolicyn och gemenskapens reviderade kemikaliestrategi.

Åtgärder

>Hänvisning till>

Granska de luftkvalitetsprogram som medlemsstaterna utarbetat inom ramen för EG-lagstiftningen för att se till att de är ändamålsenliga.

- Förbättra övervakningen, ta fram bättre indikatorer och ge allmänheten bättre information om luftens kvalitet och orsaker till luftföroreningar.

- Utarbeta en temainriktad strategi om luftföroreningar ("Ren luft i Europa") i syfte att

- ta reda på var det finns kunskapsluckor och fastställa prioriteringar för fortsatta åtgärder (t.ex. partiklar, smog, kväveoxider), med särskild hänsyn till riskerna för utsatta befolkningsgrupper,

- se över och om nödvändigt ändra nuvarande luftkvalitetsnormer och nationella utsläppstak (särskilt med tanke på utsatta befolkningsgrupper),

- ta fram bättre system för datainsamling, modellering och prognostisering.

- Undersöka och forska om inomhusluftens kvalitet och hur den påverkar människors hälsa, för att fastställa prioriteringar och bedöma behovet av en gemensam strategi och handlingsplan på EU-nivå.

5.8. Minska bullret till godtagbara nivåer

Bakgrund

Bullret är ett växande problem i Europa som uppskattas påverka hälsa och livskvalitet för minst 25 % av EU:s befolkning. Det leder till ökad stress, stör sömnen och kan öka risken för hjärtsjukdomar. Problemet härrör till stor del från trafiken och byggsektorn, t.ex. från bilar, lastbilar, flygplan samt från fordon och utrustning som används på byggarbetsplatser.

Mål

Att minska det antal personer som regelbundet påverkas av varaktigt höga bullernivåer (uppskattningsvis 100 miljoner personer år 2000) med ca 10 % till 2010 och med ca 20 % till 2020.

Strategi

Gemenskapens initiativ för att minska bullret har hittills inriktats på att fastställa bullergränser för vissa typer av utrustning såsom generatorer, gräsklippare och motorfordon. Även om detta naturligtvis bidrar till att minska problemet, är det ännu viktigare att försöka göra någonting åt trafikbullret, särskilt från luft- och vägtransporter.

I stället för att fastställa bullerminskningsmål som medlemsstaterna skall uppnå, är mål sättningen med kommissionens strategi att undersöka hur man skulle kunna minska bullret på lokal nivå och utforma åtgärder för att uppmuntra sådana insatser. Som ett första steg bör gemenskapen inom ramen för detta program anta och genomföra lagstiftning om kartläggning av buller. Denna lagstiftning bör i huvudsak syfta till att harmonisera användningen av indikatorer för att uppnå ett brett samförstånd om vad som avses med buller och enas om en gemensam terminologi. Den bör också omfatta krav på upprättande av bullerkartor när man fattar lokala planeringsbeslut. Bullerinformation skall göras tillgänglig för allmänheten. Om nödvändigt kommer gemenskapen att se över och fastställa bullergränser för olika typer av fordon, maskiner och andra produkter.

Åtgärd

- Anta och genomföra det föreslagna gemenskapsdirektivet om buller.

6. Hållbar användning av naturresurser och avfallshantering

6.1. Effektiv användning av och hushållning med resurser

6.1.1. Bakgrund

Jordens resurser, i synnerhet naturresurser och förnybara resurser såsom jord, vatten, luft, skog, biologisk mångfald och fiskbestånd, utsätts för stora belastningar, eftersom befolknings tillväxten och de nuvarande ekonomiska utvecklingsmönstren innebär att efterfrågan på dessa resurser ökar. Allt mer tyder på att vi på många fronter är på väg att överskrida gränsen för vad naturen klarar av. På många håll i världen är efterfrågan på sötvatten idag så stor att reserverna inte hinner fyllas på. I många områden är också ökenbildning, avskogning och markförsämring ett problem som antagit oroväckande proportioner.

Några indikatorer på den växande efterfrågan på globala resurser

>Plats för tabell>

Fotnoter: Källa: World Resources Institute

1. uppgiften är från 1994

2. uppgiften är från 1961

3. uppgiften är från 1994

Användningen av icke-förnybara resurser såsom metaller, mineraler och olja och den därmed förknippade avfallsproduktionen påverkar miljön och människors hälsa på många sätt. Förbrukningen av sällsynta, icke-förnybara resurser ställer oss också inför ett etiskt dilemma: hur mycket skall vi använda nu och hur mycket skall vi lämna till framtida generationer- Detta är emellertid inte bara ett miljöproblem och det är lämpligare att behandla det i en mer omfattande strategi om hållbar utveckling.

6.1.2. Mål

Att se till att förbrukningen av förnybara och icke-förnybara resurser och därmed förknippade verkningar inte överstiger gränsen för vad naturen klarar av, och att bryta sambandet mellan resursanvändning och ekonomisk tillväxt genom att utnyttja resurserna på ett effektivare sätt, dematerialisera ekonomin och förhindra uppkomsten av avfall.

6.1.3. Strategi

Gemenskapens nuvarande miljöpolitiska ram har i mångt och mycket tillkommit just för att begränsa de miljö- och hälsoeffekter som användningen av naturresurser ger upphov till. Hit hör exempelvis gemenskapsåtgärder för att få till stånd en effektivare energianvändning och en hållbar användning av vatten och mark. När det gäller icke-förnybara resurser är läget ett annat. Även om dessa resurser indirekt berörs av flera olika strategier saknar gemenskapen en konsekvent strategi för att bryta sambandet mellan resursanvändning och ekonomisk tillväxt.

Som ett första steg behöver gemenskapen därför utarbeta en temainriktad strategi om hållbar användning av resurser, och särskilt då icke-förnybara resurser. En sådan strategi bör ha följande grundläggande syfte:

- Upprätta en enhetlig analysmetodik för att fastställa prioriteringskriterier samt utföra nödvändiga analyser och samla in data för att avgöra vilka resurser som ger största anledningen till oro. Kriterierna bör kunna användas för att besvara frågor om huruvida användningen av en viss resurs hotar att ge upphov till långsiktiga eller beständiga skador, huruvida det är sannolikt att framtida generationer kommer att ha tillgång till alternativa lösningar osv.

- Utforma och genomföra specifika politiska åtgärder för att minska förbrukningen av dessa resurser, till exempel genom att styra efterfrågan, utnyttja resurserna effektivare, förhindra resursslöseri och öka återvinningen efter avslutad användning.

En sådan temainriktad strategi skulle kunna omfatta följande typer av åtgärder:

- Forskning om och teknisk utveckling av mindre resurskrävande produkter och tillverkningsprocesser.

- "Bästa praxis"-program för näringslivet.

- Skatteväxling som gör att det blir dyrare att använda naturresurser, en skatt på nya råvaror och användning av andra ekonomiska styrmedel (t.ex. möjligheten att bedriva handel med utsläppsrättigheter) för att främja användningen av resurssnåla tekniker, produkter och tjänster.

- Indragning av stöd som uppmuntrar överexploatering av resurser.

- Hänsynstagande till effektiv resursanvändning vid utformning av den integrerade produktpolicyn, miljömärkningssystem, "grön" upphandling och miljörapportering.

För att minska samhällets användning av resurser och göra användningen effektivare krävs det åtgärder på olika myndighetsnivåer och inom olika samhällssektorer. Vi bör vara medvetna om att en effektivare användning av resurserna samtidigt ökar den ekonomiska effektiviteten i stort och därigenom förbättrar konkurrenskraften och främjar innovation.

Åtgärd

- Temainriktad strategi om hållbar användning av resurser.

6.2. Förebyggande av avfall och avfallshantering

6.2.1. Bakgrund

Om inga nya åtgärder vidtas väntas avfallsmängderna i gemenskapen fortsätta öka inom den närmaste framtiden. Förutom att avfallshanteringen tar värdefull mark i anspråk leder den till förorening av luft, vatten och mark, och dessutom avges växthusgaser från deponier och i samband med avfallstransporter. Avfall är ofta också ett slöseri med värdefulla och i många fall sällsynta resurser som i stället skulle kunna återvinnas för att minska behovet av nya råvaror.

När välståndet och produktiviteten i samhället ökar, ökar också efterfrågan på produkter. I kombination med att produkternas livstid minskar, leder detta till ökade mängder uttjänta produkter och ökade mängder gruv- och tillverkningsavfall. Samtidigt blir många produkter alltmer komplexa och innehåller ett allt större antal olika ämnen, vilket ökar risken för att avfallet skadar vår hälsa och miljö. Om vi inte bryter det nuvarande konsumtions- och produktions mönstret kommer vi att generera allt större mängder avfall - av vilket en stor del är farligt.

Eftersom det inte finns någon sammanställning av data på EU-nivå är det svårt att bedöma huruvida avfallshanteringens påverkan på miljön minskar eller ökar. Nya avfalls hanterings anläggningar uppfyller ytterst stränga driftskrav som gör att utsläppen och riskerna minskar betydligt. En stor del av vårt avfall omhändertas emellertid fortfarande vid äldre anläggningar som inte sköts lika bra, delvis beroende på att medlemsstaterna inte korrekt genomfört gemenskapens avfallslagstiftning ordentligt. Hantering och transport av avfall ställer därför fortfarande till problem i många delar av gemenskapen.

6.2.2. Mål

Kvalitativa mål

* Att bryta sambandet mellan avfallsproduktion och ekonomisk tillväxt, och kraftigt minska de totala avfallsmängder som genereras genom ökade insatser för att förebygga upp komsten av avfall, effektivare användning av resurser och en övergång till mer hållbara konsumtions mönster.

För det avfall som ändå genereras skall man försöka uppnå att

* avfallet inte är farligt eller medför mycket små miljö- och hälsorisker,

* större delen av avfallet antingen återförs till det ekonomiska kretsloppet, särskilt genom materialåtervinning, eller återgår till miljön i en nyttig (t.ex. kompostering) eller ofarlig form,

* de avfallsmängder som fortfarande måste omhändertas reduceras till ett absolut minimum och destrueras eller bortskaffas på ett säkert sätt,

* avståndet mellan de platser där avfallet genereras och bortskaffas är så litet som möjligt.

Kvantitativa mål - att inom ramen för en övergripande strategi som går ut på att förebygga uppkomsten av avfall och öka materialåtervinningen, uppnå en betydande minskning av den mängd avfall som bortskaffas och av mängden farligt avfall.

* Att jämfört med år 2000 minska den mängd avfall som genereras med ca 20 % fram till 2010 och med ca 50 % fram till 2050.

* Att jämfört med år 2000 minska den mängd farligt avfall som bortskaffas med ca 20 % fram till 2010 och med ca 50 % fram till 2020.

6.2.3. Strategi

Gemenskapens avfallshanteringsstrategi grundas på en hierarkisk princip som innebär att man i första hand skall förebygga att avfall uppkommer, för att därefter prioritera återvinning (återanvändning, materialåtervinning och energiåtervinning, där material återvinning ges företräde) och i sista hand bortskaffande (förbränning utan energiåtervinning och deponering). Den nuvarande utformningen av gemenskapens strategi och lagstiftning på avfallsområdet bygger på tre viktiga element:

(i) Ramlagstiftning där olika typer av avfall definieras, och som innehåller bestämmelser om tillstånd för anläggningar, kontroll av avfallstransporter etc.

(ii) Lagstiftning med driftskrav på inrättningar såsom avfallsdeponier och för brännings anläggningar.

(iii) Lagstiftning som är inriktad på vissa prioriterade avfallsströmmar, t.ex. uttjänta fordon, och som huvudsakligen syftar till ökad återvinning, i synnerhet materialåtervinning, och till att avfallet skall bli mindre farligt.

Dessutom tillkommer lagstiftning som syftar till att förbättra tillgången på indikatorer och statistik för att mäta vilka framsteg som görs för att förbättra avfalls hanteringen och hushållningen med resurser.

Flertalet medlemsstater och Europaparlamentet ställer sig bakom detta tillvägagångssätt, som även i fortsättningen kommer att utgöra ett centralt element i kommissionens avfalls hanterings strategi. Särskild vikt kommer att fästas vid att förbättra medlemsstaternas genomförande av redan beslutade åtgärder.

Eftersom det ofta är de lokala myndigheterna som får ta ansvaret för att genomföra kraven i gemenskapens avfallslagstiftning, har kommissionen för avsikt att i större utsträckning låta dem ta del i det förberedande lagstiftningsarbetet och förbättra deras möjligheter att utbyta erfarenheter och bästa praxis sinsemellan.

Den ökade konsumtionen och den förändrade livsstilen i kandidatländerna kommer troligen att öka belastningen på de ofta redan överbelastade avfallshanteringssystemen och på infra strukturen. Förutom att de befintliga avfallshanteringssystem måste förbättras, bör man prioritera investeringar i avfallsförebyggande åtgärder, materialåtervinning och infrastruktur.

Förebyggande av avfall: minskade mängder och mindre farligt avfall

Även om det genom ovannämnda tillvägagångssätt varit möjligt att förbättra avfalls hanterings normerna, har vi hittills inte lyckats dämma den strida och ständigt ökande avfallsströmmen. Tyngdpunkten måste nu ligga på att förebygga avfall, både i kvantitativt och kvalitativt hänseende, dvs. att både minska avfallsmängden och avfallets farlighet. Detta är en av de största ut maningarna för beslutsfattarna på avfallsområdet. En förutsättning är att sambandet mellan avfalls produktion och ekonomisk tillväxt bryts.

Förebyggande av avfall handlar i mångt och mycket om att utnyttja resurserna effektivare, ändra konsumtionsmönstren och minska avfallet från produkter under hela deras livscykel, dvs. från det att de tillverkas och används tills de blir avfall. Åtgärder för att förebygga avfall måste därför i första hand vidtas "vid källan". Detta innebär dels att man försöker öka produkternas livslängd, minska resursslöseriet och använda renare tillverkningsprocesser som genererar mindre avfall, och dels att man måste påverka konsumenternas val och styra marknadens efterfrågan mot produkter och tjänster som ger upphov till mindre avfall. Dessa åtgärder kommer att utgöra en viktig del i den planerade temainriktade strategin om resurshushållning, i den integrerade produktpolicyn och, i fråga om avfalls farlighet, i gemenskapens kemikalie strategi.

Rent konkret innebär detta att man skall göra följande:

- Ta reda på vilka farliga ämnen som ger upphov till de största problemen i olika avfallsströmmar och uppmuntra producenterna att ersätta dessa med mindre farliga ämnen eller utforma produkterna på ett annat sätt om detta är möjligt. I annat fall bör man sträva efter slutna kretslopp där producenten får ta ansvaret för att avfallet samlas in, behandlas och återvinns på ett sätt som begränsar riskerna för och påverkan på miljön till ett minimum.

- Integrera avfallsförebyggande mål och prioriteter i gemenskapens integrerade produktpolicy i syfte att utforma och genomföra åtgärder för att minska produkternas innehåll av farliga ämnen, öka produkternas livslängd, underlätta återvinning och åter användning.

- Uppmuntra användning av ekonomiska styrmedel, till exempel miljöskatter på resurs- och avfallsintensiva produkter och processer.

- Låta producenterna ta ansvar för sina produkter när de blir avfall, om detta är ändamålsenligt.

- Styra konsumenternas efterfrågan mot produkter och processer som ger upphov till mindre avfall, t.ex. genom en "grön" upphandlingspolicy, miljömärkning, informa tions kampanjer och andra metoder.

- Inleda en undersökning för att ta reda på vilket avfall som är mest problematiskt och farligt inom olika sektorer (t.ex. gruvdrift, energiproduktion, tillverkning, konstruk tion och jordbruk) och arbeta tillsammans med respektive sektor för att se hur detta avfall kan minskas eller elimineras. Lösningarna kommer troligen att omfatta åtgärder som medfinansiering av forskning om och utveckling av renare, innovativa tillverkningsmetoder och främjande av bästa teknik och praxis.

Åtgärd

- Integrera avfallsförebyggande mål och kriterier i gemenskapens integrerade produktpolicy och i gemenskapens kemikaliestrategi.

Uppmuntra materialåtervinning

Om avfall inte kan förebyggas skall det enligt avfallshierarkin i största möjliga utsträckning återvinnas, varvid materialåtervinning skall prioriteras. Detta bidrar till att minska samhällets behov av nya råvaror. Medborgarna blir också mer medvetna om vilka konsekvenser deras val får i avfallshänseende, vilket ofta leder till ökad efterfrågan på produkter och förpack nings system som ger upphov till mindre avfall.

När det gäller materialåtervinning har gemenskapen i första hand fokuserat på "prioriterade" avfallstyper såsom förpackningsavfall och uttjänta fordon, och lagt fram förslag till lagstiftning med kvantitativa återvinningsmål som medlemsstaterna skall uppnå. Man har härvid betonat att producenterna måste ta ansvaret för sina produkter när de blir avfall och minska halten av farliga ämnen i produkterna. Med ledning av de erfarenheter som gjorts vid genomförandet av lagstiftning på det här området verkar det finnas ett behov av en konsekvent gemenskapsstrategi för att uppmuntra materialåtervinning. En sådan strategi måste ta hänsyn till miljöpåverkan och även till ekonomiska och sociala aspekter och till vilka negativa konsekvenser som är godtagbara.

>Hänvisning till>

Målsättningen är en rimlig återvinning av avfall, dvs. i en utsträckning som fortfarande innebär en nettovinst för miljön samtidigt som den är ekonomiskt och tekniskt genomförbar.

Åtgärder

- Omarbeta slamdirektivet.

- Ta fram en rekommendation om bygg- och rivningsavfall.

- Utarbeta ett lagstiftningsförslag om biologiskt nedbrytbart avfall.

- Fastställa en temainriktad strategi om materialåtervinning av avfall som omfattar följande åtgärder:

- Avgöra vilket avfall som bör återvinnas i första hand, utifrån kriterier som är kopplade till resurshushållningsprioriteringar, till analysresultat av vilka det framgår var återvinning skulle innebära en uppenbar nettovinst för miljön samt till hur lätt det är att återvinna avfallet och vad detta kostar.

>Hänvisning till>

Utarbeta program och åtgärder för att se till att det prioriterade avfallet verkligen samlas in och återvinns. Detta innebär bland annat att man måste fastställa preliminära återvinningsmål och inrätta övervakningssystem för att följa och jämföra vilka framsteg som görs i medlemsstaterna.

- Ta fram program och instrument för att skapa marknader för återvunnet material.

7. Europeiska unionen i ett globalt sammanhang

7.1. Ett utvidgat EU

Det åtgärder som beskrivs i detta program kommer att genomföras i en utvidgad union. Under programmets löptid kommer Europeiska unionens profil att påverkas av ett antal nya medlemmar. I och med utvidgningen från 15 medlemsstater till 28 eller fler får EU åtminstone 170 miljoner nya invånare, dess yta kommer att öka med 58 % och samtidigt tillkommer en rad unika miljöproblem och -tillgångar.

Landsbygden i de 10 kandidatländerna från Central- och Östeuropa är till stor del oförstörd, med inslag av urskog. Jordbruket tenderar att vara extensivt, vilket ger en stor biologisk mångfald. Å andra sidan finns det också industriområden och tidigare militärområden som är kraftigt förorenade och där det krävs enorma saneringsinsatser.

Europeiska unionen har världens mest omfattande och avancerade miljölagstiftning. Genom att anta och genomföra denna lagstiftning kommer kandidatländerna inte bara att uppfylla de grundläggande kraven för medlemskap, utan kommer också på lång sikt att få en renare och sundare miljö. Det faktum att kandidatländerna har beslutat att medverka i Europeiska miljöbyrån innan de blir medlemmar i EU skall ses som ett erkännande av dessa fördelar.

Det främsta målet är naturligtvis ett fullständigt genomförande av lagstiftningen, vilket kommer att kräva handlingskraftiga och välutrustade myndigheter, men det kommer ofta att bli nödvändigt att prioritera. Finansiellt stöd kommer att utgå från gemenskapen, särskilt i de fall där genomförandet av ett direktiv medför stora kostnader, t.ex. anläggning eller utbyggnad av avloppsreningsanläggningar. Gemenskapen måste försäkra sig om att denna finansiering kan anpassas till lokala förhållanden och behov. Olika lösningar kan lämpa sig för olika länder, regioner och samhällen. Ett fullständigt genomförande av gemenskapens miljö- och hälsonormer är kandidatländernas viktigaste uppgift.

För att styra denna process och på sikt uppnå ett fullständigt genomförande av gemenskapens miljölagstiftning i kandidatländerna måste detta regelverk ha införlivats med den nationella lagstiftningen före anslutningen. Särskild uppmärksamhet bör härvid ägnas åt genomförandet av ramdirektiv och övergripande direktiv.

En annan viktig fråga är att integrera miljöhänsyn när beslut fattas på det ekonomiska och sociala området. Nedan beskrivs de viktigaste utmaningarna.

- Hållbar ekonomisk utveckling

Den ekonomiska återuppbyggnaden och förnyelsen i kandidatländerna utgör en möjlighet att uppnå ekonomisk tillväxt på grundval av nya och renare teknik och förbättrad miljöledning. Många exportorienterade företag i kandidatländerna ser redan miljöledning som ett viktigt steg mot förbättrad konkurrenskraft. Det är en tendens som måste uppmuntras. Kandidat länderna har nu en möjlighet att bygga upp hållbara och trivsamma välfärds samhällen. Det är särskilt viktigt att göra klart för de politiska beslutsfattarna att en ren miljö kan ha fördelar, även i fråga om resurser och i finansiellt hänseende. Organisationer som det regionala miljöcentret kan här spela en avgörande roll. Lösningen kommer i praktiken att bestå i användning av strategiska miljökonsekvensbedömningar och i att miljömål och miljöstrategier integreras på andra områden.

- Kollektivtrafiken - en tillgång att vara rädd om

Balansen mellan kollektivtrafiken och privatbilismen är för närvarande bättre i kandidat länderna än i Europeiska unionen. Investeringarna i kollektivtrafikssystemen i Central- och Östeuropa är emellertid otillräckliga och detta utgör ett problem redan idag. Det är viktigt att stödja alternativ till vägtransporter i framtiden. Gemenskapen kan föregå med gott exempel när den ger finansiellt stöd till transporter, vilket är fallet redan idag när den stödjer projekt för spårbunden trafik. Vägtransporter måste planeras noga så att den nya utvecklingen inte leder till att städer, natur eller djur kommer till skada. I gemenskapen håller man på att utarbeta initiativ för att främja järnvägstransporter, sjötransporter och kombinerade transporter i Europeiska unionen och här bör kandidatländerna följa efter.

- Planerad utveckling

Stadsplanering i kandidatländerna bör uppmuntras för att städernas tillväxt skall kunna kontrolleras bättre och inte skall ske på bekostnad av miljön. Detta innebär i praktiken att man hellre bör sanera städerna än att ta orörd mark på landsbygden i anspråk.

- Medvetandehöjande åtgärder

Miljöprotester var ett sätt att ge uttryck för motståndet mot de gamla regimerna i de central- och östeuropeiska kandidatländerna. Man måste nu utveckla denna medvetenhet ytterligare genom att visa att miljöhänsyn och ekonomisk utveckling faktiskt kan gå hand i hand. Det är viktigt att göra klart att kandidatländerna har chansen att bygga upp ett modernt välfärds samhälle samtidigt som man bibehåller orörd natur och landsbygd. Vid genomförandet av sådana medvetandehöjande åtgärder är det viktigt att inte glömma bort ungdomarna, som kan bli en av drivkrafterna bakom en positiv förändring för miljön i framtiden.

Åtgärder

- Utvidga dialogen om en hållbar utveckling med myndigheterna i kandidatländerna.

- Öka medvetenheten genom samarbete med fristående miljöorganisationer och näringslivet i kandidatländerna.

7.2. Att hjälpa till att lösa internationella problem

Den ekonomiska globaliseringen innebär att det nu är ännu mer angeläget än för några år sedan att vidta åtgärder på det internationella planet för att komma tillrätta med miljö problemen. Globaliseringen påverkar både folk och politik i nästan alla länder. Varor, tjänster, pengar, information och människor rör sig över hela jorden. Globaliseringen har betydande miljöeffekter och gör att det krävs nya politiska insatser.

Som européer och medborgare i några av världens rikaste länder är vi väl medvetna om vår roll och vårt ansvar på det internationella planet. Å ena sidan bidrar vi i hög grad till globala miljöproblem som växthuseffekten och förbrukar en stor, och i mångas ögon oskälig, andel av jordens förnybara och icke-förnybara resurser, t.ex. mineraler, fisk och skog. Å andra sidan är EU en av de främsta förespråkarna för internationella åtgärder och internationellt miljö samarbete. Detta samarbete bör utvidgas i en strävan efter ett ökat internationellt samförstånd för att därigenom undvika handelskonflikter och nå erkännande för ett tillvägagångssätt grundat på försiktighetsprincipen när detta är nödvändigt.

Ländernas ömsesidiga beroende gör att det behövs ett globalt partnerskap. Med tanke på att utvecklingsländerna kommer att utöva ett ökat tryck på miljön i framtiden är det nödvändigt att anta stränga miljönormer. Mycket tyder på att låga miljökrav och fattigdom går hand i hand. Att förbättra miljön är ett sätt att komplettera en gynnsam ekonomisk utveckling, men utvecklingsländerna behöver verktyg och resurser för att öka sin produktivitet och förbättra sina produktionsmetoder. Handel och utländska investeringar kan här spela en viktig roll. Befolkningen i utvecklingsländerna måste bli medveten om att det finns ett positivt samband mellan utveckling, miljökvalitet och levnadsstandard.

Mål

Integrera miljöhänsyn och miljömål i alla aspekter av Europeiska unionens yttre förbindelser.

Se till att problemen tas på allvar och att internationella organisationer tillhandahåller erforderliga resurser.

Genomföra internationella konventioner, särskilt om klimat, biologisk mångfald, kemikalier och ökenbildning.

Hjälp till miljöskydd i grannländer

Gemenskapen måste tillsammans med grannländerna arbeta för att öka allmänhetens och politikernas miljömedvetande och verka för att miljöskyddsåtgärder genom förs, både av Europeiska unionen och dess grannländer.

Åtgärder

- Införande av ett omfattande miljöavsnitt i Europa-Medelhavspartnerskapet och i Tacis-programmet för de nya oberoende staterna.

- Fastställa att hållbar utveckling är ett mål för det frihandelsområde som håller på att utvecklas för Europa och Medelhavsområdet.

Integration av miljöhänsyn i Europeiska unionens yttre förbindelser

Miljöhänsyn bör vara en av de grundläggande principerna för EU:s yttre förbindelser. Följande punkter är särskilt viktiga:

- Inom utvecklingspolitiken är det även i fortsättningen nödvändigt att verka för en hållbar förvaltning av vatten, mark och skog, och för att det finns tillgång till varaktiga resurser och hållbar energi. Det är också viktigt att beakta samspelet mellan hälsa, fattigdom och stadsmiljön.

- Inom den internationella handelspolitiken bör man både i regionala och bilaterala avtal verka för att hänsyn tas till miljöskyddet. Handeln, de internationella investeringsflödena och exportkrediterna måste bli mer positiva faktorer i miljöskyddsarbetet och i strävan efter en hållbar utveckling.

- Miljöskyddet bör utgöra en del av EU:s övergripande politik för att förebygga och lösa konflikter, även inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhets politiken. Denna politik bör inledningsvis fokuseras på vatten- och markanvändning.

Åtgärder

- Kommissionen och medlemsstaterna bör se till att miljöskyddet beaktas vid utformningen av yttre förbindelser och i det utrikespolitiska samarbetet samt uppmuntra utbyte av bästa praxis.

- Fortsätta ta fram metoder och kriterier som kan användas för att bedöma hur multi laterala och bilaterala handelsavtal påverkar den hållbara utvecklingen.

- Göra fortsatta ansträngningar för att främja god miljöpraxis vid utländska direktinvesteringar och exportkrediter.

Förbättra det internationella miljöskyddet

De internationella organ som arbetar med miljöfrågor måste få större vikt och inflytande, och bli effektivare. Detta innebär att det är nödvändigt att

- stärka den institutionella ramen på internationell nivå, på kort sikt i synnerhet inom FN:s miljöprogram (UNEP), och sörja för en bättre samordning mellan olika miljöorgan, t.ex. mellan konventioner, genom att sekretariaten delar lokaler och genom samfinansiering och gemensamma system för kontroll av efterlevnaden,

- säkra finansiering av dessa organ och se till att de får ökad politisk uppmärksamhet,

- lägga tonvikten på bättre genomförande och övervakning av befintliga konventioner vid utformningen av den internationella miljölagstiftningen.

På lång sikt bör man sträva efter en likvärdig institutionell ram för miljö och ekonomi.

En aktiv roll för EU i internationella sammanhang

Europeiska unionen måste spela en aktiv roll i internationella sammanhang och i högre grad profilera sig när den deltar i internationella miljöorganisationer, särskilt UNEP. EU bör även verka för att miljöhänsyn i större utsträckning beaktas i andra FN-organs och internationella finansinstituts verksamhet. Dessutom bör EU uppvisa en stark och enad front i motsvarande finansiella diskussioner, vilket förutsätter bättre samordning mellan medlemsstaterna. Det finns också utrymme för att förbättra dialogen med tredje land och vissa utvecklingsländer om miljöfrågor.

8. En politik som grundas på delaktighet och god kunskap

8.1. Bättre reglering

Stimulera innovation genom reglering

Regleringen på miljöområdet har spelat en central roll för gemenskapens miljöpolitik och dess framgång till exempel när det gäller att minska föroreningen av luft och vatten. Föroreningskällorna är emellertid inte längre koncentrerade till enskilda industrianläggningar utan kan härledas till många typer av ekonomisk verksamhet och till konsumenternas beteende. Därmed begränsas möjligheterna att lösa problemen genom reglering och övervakning.

I detta läge måste industrin ta ett allt större ansvar för att miljömålen uppnås. Föroreningar är ett tecken på att företaget är ineffektivt eller dåligt skött. Företag som ser innovation som en möjlighet att vinna nya marknader eller öka konkurrenskraften bör också sträva efter att minska sina utsläpp och sitt avfall. Det finns många exempel på företag som med framgång moderniserar sina arbetsmetoder så att de kan återvinna avfall och skära ned sina kostnader

Reglering kan vara ett sätt att främja lönsamma innovationer i företagen, både i marknads- och miljö hänseende. Syftet med lagstiftningen bör vara att fastställa stränga normer som måste uppnås. Den bör reglera vilka resultat som skall uppnås, men däremot inte ange hur detta skall gå till. Regleringen måste vara flexibel och ta hänsyn till de varierande ekonomiska och geografiska förhållandena, och det bör i vissa fall vara möjligt att medge övergångs perioder. Reglering kan slutligen utgöra ett positivt incitament för företag att ta sitt ansvar, och att till och med gå längre än vad normerna kräver.

I vissa fall kan andra metoder än reglering vara det bästa och mest flexibla sättet att ta itu med miljöfrågor. Kommissionen undersöker för närvarande ett antal nya styrmedel, bland annat alternativ som frivilliga åtaganden och avtal som skulle kunna förbättra företagens innovations- och anpassnings förmåga. Detta kan i förekommande fall innebära att man antar ett regelverk med politiska mål och överlåter åt industrin att vidta åtgärder för att genomföra lagstiftningen i praktiken ("gemensam reglering").

Bred dialog och gedigen vetenskaplig grund

I programmet fastställs den strategiska ramen och de övergripande prioriteringarna för gemenskapens miljöpolitik under de närmaste tio åren. För att åtgärderna skall bli genomförbara och regleringen ändamålsenlig måste mål och strategier utformas i en öppen dialog med alla berörda grupper.

Denna dialog måste grundas på en gedigen vetenskaplig och ekonomisk bedömning, utifrån information och data om tillståndet i miljön och om de belastningar och drivkrafter som ligger bakom miljöproblem. Detta arbete bör i största möjliga mån underlättas genom utveckling av scenarier och prognosverktyg. Detta förutsätter en väsentlig förbättring av kvaliteten på de miljödata och ekonomiska data, bedömningar och politiska utredningar som idag utgör en del av beslutsunderlaget. Erfarenheterna under femte miljö handlingsprogrammet, t.ex. av initiativ som luftkvalitetsnormer, har visat att detta tillvägagångssätt, trots att det är både tids- och resurskrävande, kan leda till ett större engagemang från berörda parter och bidra till att man kan fastställa ambitiösa mål som både är realistiska och möjliga att uppnå. Genom att undersöka ett stort antal möjliga politiska åtgärder är det möjligt att välja de effektivaste instrumenten och uppnå en god balans mellan olika ansvarsnivåer (gemenskaps nivå, nationell och lokal nivå).

De miljöproblem som vi står inför idag är ofta mer komplexa än de var för 20 år sedan. Kopplingarna mellan dem blir allt tydligare och det är ofta nödvändigt att kompromissa: när man försöker lösa ett problem kan man samtidigt antingen förvärra ett annat problem eller göra att det går lättare att lösa. För att undvika oönskade bieffekter är det alltså nödvändigt att göra en övergripande prövning av de åtgärder som står till buds.

En viktig del av ett miljöförslag är att analysera kostnadseffektiviteten. Erfarenheterna från fordons- och oljeprogrammen är ett bra exempel på hur fördelarna för miljön kan optimeras till minsta möjliga kostnad. Analysen är ett sätt för beslutsfattarna se till att åtgärderna ger maximal valuta för pengarna, vilket är en viktig princip för de åtgärder som vidtas inom ramen för detta program.

Bredare dialog

För att minska avståndet mellan de europeiska medborgarna och EU:s institutioner har kommissionen föresatt sig att verka för större öppenhet och insyn. Detta gäller i synnerhet beslutsförfarandet, där stora ansträngningar måste göras för att garantera att alla berörda parter får tillfälle att påverka de beslut som fattas. Detta gäller t.ex. berörda parter i näringslivet, myndigheter på nationell, regional och lokal nivå samt miljögrupper.

Icke-statliga organisationer spelar en viktig roll när det gäller att förmedla synpunkter från vanliga människor till beslutsfattarna, delta i expertgrupper och tekniska grupper och i övervakningen av lagstiftningens genomförande. De representerar ett bredare allmänintresse i beslutsförfarandet.

Åtgärder

- Den nya kommissionens syn på strategisk politik och planering innebär att berörda grupper kommer att informeras i ett tidigare skede om förslag som kommissionen har för avsikt att utarbeta.

- Gemenskapen kommer även i fortsättningen att ge finansiellt stöd till fristående miljögrupper för att underlätta deras deltagande i dialogen.

Forskningens roll

Forskningen kan fungera som underlag när gemenskapen utarbetar strategier på miljöområdet, genom att den hjälper oss att förstå hur vi samverkar med miljön och vad detta får för konsekvenser. Miljön är så komplex att denna kunskap är av avgörande betydelse för att det skall vara möjligt att ta fram ändamålsenliga strategier. Diskussionen av ovannämnda frågor visar att detta är av allmänt intresse, men det är särskilt viktigt på områden som klimatförändringar och sambandet mellan miljö och hälsa, ekosystem, biologisk mångfald, skydd och hållbar förvaltning av naturresurser samt avfall. Forskningen spelar också en viktig roll vid utveckling av innovativ teknik och förvaltningspraxis, vilket ofta är nödvändigt för att lösa miljöproblem.

För att förslag och beslut skall godtas av berörda grupper och för att det skall vara möjligt att undvika onödiga konflikter med handelspartner är det viktigt att förslag och beslut bygger på vetenskapliga rekommendationer av högsta möjliga kvalitet. Europeiska forskningsområdet erbjuder sådana möjligheter och bör utnyttjas fullt ut.

Såsom framgår av kommissionens meddelande om det europeiska forskningsområdet svarar gemenskapens forskningsprogram för omkring 5 % av de totala offentliga forsknings anslagen. Det är därför viktigt att, vid sidan av gemenskapens forskningsprogram på detta område, uppmuntra samordning av nationella forskningsprogram för att öka deras genom slagskraft.

Det är också viktigt att förbättra spridningen av forskningsresultat så att de blir mer användbara för beslutsfattare och bidrar till att göra allmänheten mer medveten om miljö frågor.

Åtgärder

- Att två gånger per år se över miljöforskningsprogrammen samt forskningsbehov och prioriteter.

- Att inrätta fora för berörda parter för att främja samarbete, utbyte av information och bästa praxis och för att garantera en effektiv spridning av forskningsresultat.

- Att uppmuntra medlemsstaterna att även i fortsättningen ge miljöfrågorna hög prioritet i sina forskningsprogram. Forskningsprogrammen bör samordnas på gemenskapsnivå för att öka deras mervärde.

- Att se till miljöfrågor även i fortsättningen ges ett betydande utrymme i gemenskapens forskningsprogram.

8.2. Besluts- och bedömningsunderlag

Tillståndet i miljön - tendenser och drivkrafter

För att utvärdera det här programmet och fatta välgrundade beslut måste vi ha goda kunskaper om dagens miljöproblem, deras geografiska spridning och de socioekonomiska tendenser som ofta är orsaken till att miljön försämras. Detta innebär att man måste samla in relevanta och enhetliga data under en viss period och sedan se till att dessa data tolkas och presenteras på ett vettigt sätt. Detta ombesörjs av Europeiska miljöbyrån och Eurostat på grundval av information som tillhandahålls av medlemsstaterna. Det är uppenbart att medlemsstaterna måste bli bättre på att lämna in erforderliga data. Vetenskap och statistik måste i större utsträckning beakta miljö och hållbar utveckling och kompletteringen av bristfälliga grund data måste ges ökad prioritet. Detta kan bidra till att vi får en helhetsbild av miljö problemen.

Politiska beslut kan också underlättas genom ökad kunskap om hur olika problem tenderar att utvecklas, vilket kan ligga till grund för utveckling av scenarier och modeller som kan användas för att testa hur effektiva olika åtgärder kommer att bli. För att kunna utforma effektiva strategier är det också nödvändigt att ha en god förståelse för de socioekonomiska tendenser som ofta är de främsta drivkrafterna bakom miljöproblemen.

Mätning av framsteg - rapportering, indikatorer och utvärdering

För att kunna mäta vilka framsteg som görs på vägen mot de fastställda målen krävs information om tillståndet i miljön och om de orsaker som ligger bakom problemen. Det behövs också ett effektivt rapporteringssystem för att utbyta information om införlivande och genomförande av vår politik och om dess effektivitet. Nuvarande data och dagens rapporterings system ger endast en ungefärlig bild av tillståndet i Europas miljö och av de därmed sammanhängande socioekonomiska tendenserna, och en ofullständig bild av hur EU:s miljölagstiftning införlivats och genomförts. Detta innebär att vi har kraftigt begränsade möjligheter att göra en meningsfull utvärdering av vår politik och förstå hur människan påverkar miljön.

Kommissionen har för avsikt att utarbeta ett systematiskt utvärderingsförfarande för att förbättra framtidens politik och genomförandet av den, och för att få en uppfattning om den troliga framtida utvecklingen. Det krävs ett stort antal indikatorer för att utvärdera vilka framsteg som gjorts på medellång sikt i genomförandet av detta program.

Det behövs forskning och en enhetlig uppsättning indikatorer som kan användas för att mäta framstegen i förhållande till de fastställda målen, bland annat indikatorer som anger hur effekterna av miljöförstöringen kan värderas i pengar. Indikatorer kan också spela en viktig roll för att göra både beslutsfattarna och allmänheten medvetna om vissa förhållanden och hur olika frågor utvecklas. Tydliga och enhetliga indikatorer för att mäta framstegen i förhållande till de fastställda målen håller därför på att utvecklas. Ett antal huvudindikatorer för Europeiska unionen kommer att ligga till grund för en mätning av framstegen inom de områden som beskrivs i det här programmet. Det kommer dessutom att finnas en uppsättning mer detaljerade miljökvalitetsindikatorer och en grunduppsättning integrationsindikatorer för varje politikområde, t.ex. transporter (här har man redan hunnit lång tack vare initiativet om "transport- och miljörapporteringsmekanismen"), jordbruk och energi.

För att underlätta detta arbete behövs en heltäckande översyn av hela systemet (som omfattar tillståndet i miljön och utvecklingstendenser, statistisk rapportering, rättsliga krav och utvärdering av politiken). Denna översyn skall göra det möjligt att fastställa vilka data som behövs i första hand så att medlemsstaterna kan koncentrera sig på att samla in dessa prioriterade data. En rationalisering och harmonisering av rapporterade efterlevnadsdata och statistik kommer att innebära en avsevärd förbättring av det statistiska systemets kapacitet att tillhandahålla erforderliga data. Denna översyn kommer att omfatta alla verksamheter som förser oss med data, indikatorer och information som gör det möjligt för oss att mäta framsteg, revidera och förbättra vår politik och förutse framtida utveckling.

Åtgärder

- Utarbeta och regelbundet offentliggöra en rapport med huvudsakliga miljö indikatorer.

- Lägga fram regelbundna indikatorrapporter om tillståndet i miljön.

- Regelbundet rapportera vilka framsteg som gjorts med avseende på en uppsättning integrationsindikatorer som i synnerhet omfattar jordbruk och skogsbruk, energi, fiske och marin politik, turism, industri, regionalpolitik och transporter.

- Ta fram epidemiologiska indikatorer och skadekostnadsindikatorer och inrätta databaser som kan användas vid utvärderingen.

- Inleda en omfattande översyn av informations- och rapporteringssystem som leder till införandet av mer enhetliga och effektiva rapporterings- och utvärderingssystem med tillgång till miljödata och miljöinformation som är jämförbara och av hög kvalitet.

- Hjälpa medlemsstaterna att inrätta datainsamlingssystem och fastställa prioriteringar för att optimera användningen av de begränsade budgetmedlen.

- Stimulera utvecklingen av geografiska informationssystem och satellit övervaknings tillämpningar, t.ex. initiativet "global miljö- och säkerhetsövervakning", som kan underlätta beslutsfattandet och genomförande av politiken.

8.3. Vägledande principer för EU:s miljöpolitik

Gemenskapens miljöpolitik bygger på ett antal viktiga principer. Försiktighets principen och principerna att miljöförstöring bör hejdas vid källan, att förebyggande åtgärder bör vidtas och att förorenaren skall betala är redan förankrade i fördraget och ligger till grund för mycket av den nuvarande miljölagstiftningen. Principen om integration av miljöskyddskraven är också fastställd i fördraget och den innebär att Europeiska gemenskapens miljömål till fullo skall beaktas vid alla politiska beslut.

Vi bör dessutom undersöka om det är möjligt att genomföra följande initiativ i någon större skala:

- Uppmuntra ersättning av farliga ämnen med sådana som är mindre farliga om det finns alternativ ("substitutionsprincipen").

- Ålägga producenterna en skyldighet att bevisa att de farliga ämnen som de använder, framställer eller planerar att använda inte utgör någon onödig eller oacceptabel miljö- eller hälsorisk ("omvänd bevisbörda").