Förslag till RÅDETS FÖRORDNING om gemenskapspatent

(framlagt av kommissionen)

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1. ALLMÄNT

1.1. Bakgrund

1.2. Utvecklingen under den senaste tiden

2. Förslag till rådets förordning

2.1. Syfte

2.2. Rättslig grund

2.3 Förhållandet mellan förordningen om gemenskapspatent och den europeiska patentorganisationen

2.3.1. Förordningen om gemenskapspatent

2.3.2. Verket och Münchenkonventionen

2.3.3. Gemenskapens anslutning till Münchenkonventionen

2.3.4. Samordning mellan utvecklingen av förordningen om gemenskapspatent och Münchenkonventionen

2.4. Gemenskapspatentets egenskaper

2.4.1. Gemenskapspatentets enhetliga och självständiga karaktär

2.4.2. Tillämplig rätt avseende gemenskapspatent

2.4.3. Gemenskapspatent till överkomligt pris

2.4.3.1. Översättningskostnader

2.4.3.2. Avgifter för handläggning o.d.

2.4.4. Språkregler - Tillgång till information

2.4.5. Rättssäkerhet för gemenskapspatentet: domstolssystemet

2.4.5.1. Domstolssystem för tvister mellan enskilda

2.4.5.2. Överklagande av verkets och kommissionens beslut

2.4.5.3. Förhållande mellan förslaget till förordning och regerings konferensen om institutionella reformer

2.4.5.4. Ansvarsfördelning vid den centrala gemenskapsdomstolen

2.4.6. Förhållande till andra patentsystem

3. Motivering av förslaget mot bakgrund av principerna om proportionalitet och subsidiaritet

4. Närmare om artiklarna

MOTIVERING

1. ALLMÄNT

1.1. Bakgrund

Inom den Europeiska unionen garanteras för närvarande patentskydd genom två system, ingetdera i grunden gemenskapsrättsligt: de nationella patentsystemen och det europeiska patentsystemet.

Först skapades det nationella patentet.. Inom den Europeiska gemenskapen har medlemsstaternas nationella patent i praktiken harmoniserats. För det första har alla medlemsstater anslutit sig till Pariskonventionen för skydd av den industriella äganderätten av den 20 mars 1883 (senast ändrad den 14 juli 1967) samt i avtalet av den 15 april 1994 om handelsrelaterade aspekter av immaterialrätter (Trade-Related Intellectual Property Rights, Trips-avtalet). Flera medlemsstater är även anslutna till Europarådskonventionen om förenhetligande av vissa delar av patenträtten av den 27 november 1963.

Tanken med ett gemenskapspatent går tillbaka till 1960-talet. Vid denna tid började man fundera på att skapa ett system med patent med giltighet i hela den framväxande Europeiska gemenskapen. Men det blev snart uppenbart att detta inte gick att genomföra inom en rent gemenskapsrättslig ram. Det var skälet till att detta initiativ slutligen kom att leda till undertecknandet, den 5 oktober 1973, av konventionen om meddelande av europeiska patent (nedan benämnd "Münchenkonventionen") som alla medlemsstater sedan dess anslutit sig till.

Münchenkonventionen är ett traditionellt folkrättsligt instrument och ingår inte i den gemenskapsrättsliga ordningen. Genom Münchenkonventionen grundades Europeiska patentorganisationen, som har organen Europeiska patentverket (nedan kallat "verket") och Förvaltningsrådet. Genom den inrättas ett enhetligt förfarande för meddelande av patent, vilket verket sköter. När det europeiska patentet väl meddelats blir det ett nationellt patent och regleras av de nationella bestämmelserna i de fördragsslutande stater som designerats i patentansökan. För närvarande är 19 länder medlemmar i Europeiska patentorganisationen. Förutom Europeiska gemenskapens medlemsstater ingår Schweiz, Liechtenstein, Monaco, Cypern och inom kort också Turkiet. Dessutom har flera länder i Central- och Östeuropa [1] inbjudits att ansluta sig till Münchenkonventionen efter den 1 juli 2002.

[1] Bulgarien, Estland, Polen, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Tjeckien och Ungern.

Ett andra försök från EG-ländernas sida att skapa ett gemenskapspatent ledde 1975 till undertecknandet av en konvention i Luxemburg om gemenskapspatent (nedan benämnd "Luxemburgkonventionen"). Denna konvention har ändrats genom ett avtal undertecknat i Luxemburg den 15 december 1989 om gemenskapspatent som bl.a. omfattar ett protokoll om lösning av tvister i fråga om intrång i och giltighet av gemenskapspatent.

Luxemburgkonventionen är en gemenskapskonvention. Genom denna konvention skulle de nationella versionerna av europeiska patent omvandlas till en enda version som skulle vara gemensam för alla medlemsstater. Konventionen trädde aldrig i kraft eftersom det av medlemsstaterna endast var Frankrike, Tyskland, Grekland, Danmark, Luxemburg, Förenade kungariket och Nederländerna som ratificerade den.

Luxemburgkonventionens misslyckande brukar sägas bero på kostnaderna för gemenskapspatentet, främst översättningskostnaderna, och på domstolssystemet. Enligt konventionen måste patentet översättas till alla gemenskapens språk. De berörda aktörerna ansåg detta vara orimligt. Genom det tämligen komplicerade domstolssystemet skulle nationella domare ha kunnat upphäva ett gemenskapspatent med verkan i hela gemenskapens territorium. Detta väckte oro hos de berörda aktörerna, som ansåg att det var ett allvarligt hinder för rättssäkerheten.

1.2. Utvecklingen under den senaste tiden

Efter Luxemburgkonventionens misslyckande inledde kommissionen ett brett samråd om nya initiativ på patentområdet genom av sin grönbok om gemenskapspatentet och patentsystemet i Europa [2], som är ett led i uppföljningen av den första handlings planen för innovation i Europa [3]. Grönboken ledde till en mängd synpunkter från de berörda samt från Europaparlamentet [4] och från Ekonomiska och sociala kommittén [5]. Dessutom anordnade kommissionen tillsammans med ordförandelandet Luxemburg den 25 och 26 november 1997 en hearing med alla patentsystemets användare. Kommissionen anordnade också ett möte med medlemsstaternas experter den 26 januari 1998.

[2] KOM(97) 314 slutlig, 24.6.1997.

[3] KOM(96) 589 slutlig, 20.11.1996.

[4] EGT C 379, 7.12.1998, s. 268.

[5] EGT C 129, 27.4.1998, s. 8.

Efter detta samråd antog kommissionen den 5 februari 1999 ett meddelande om uppföljningen av grönboken om gemenskapspatentet och patentsystemet i Europa [6]. Målet med detta meddelande var att visa vilka nya åtgärder och initiativ som kommissionen planerade för att göra patentsystemet mer tilltalande i den europeiska innovationens tjänst.

[6] KOM(1999) 42 slutlig, 5.2.1999.

Initiativet om gemenskapspatent tillkännagavs och skisserades i grova drag i meddelandet av den 5 februari 1999. Detta förslag följer i huvudsak meddelandet.

Vid Europeiska rådets möte i Lissabon den 23-24 mars 2000 betonade medlemsstaternas stats- och regeringschefer att det är viktigt att snarast införa gemenskapspatentet.

2. Förslag till rådets förordning

2.1. Syfte

Syftet med detta förslag till förordning är att skapa en ny och enhetlig immaterialrättslig skyddsform, nämligen gemenskapspatent (se 2.4.). Detta är nödvändigt för att undanröja den snedvridning av konkurrensen som kan uppstå på grund av de nationella skyddsformernas territorialitet; det är också ett av de mest ändamålsenliga sätten att säkerställa fri rörlighet för patentskyddade produkter .

Med gemenskapspatentet kan företagen anpassa sin tillverkning och distribution av varor till europeiska förhållanden. Det anses som ett mycket viktigt verktyg för att omsätta forskningsresultat och ny teknisk och vetenskaplig kunskap i industriella och kommersiella framgångar och därigenom avhjälpa den "europeiska innovations paradoxen". Samtidigt uppmuntras privata FoU-investeringar, där EU för närvarande ligger långt efter USA och Japan.

Systemet med gemenskapspatent skall samexistera med de nationella patentsystemen och det europeiska patentsystemet. Uppfinnarna får välja den patentform som passar dem bäst.

2.2. Rättslig grund

Som redan sagts i meddelandet av den 5 februari 1999 [7], är den rättsliga grunden för förslaget artikel 308 i EG-fördraget. Tillämpningen av denna rättsliga grund överensstämmer med vad som gjorts i fråga om gemenskapsvarumärke [8] och gemenskapsmönster [9].

[7] KOM(1999) 42 slutlig, s. 9 och 11.

[8] Rådets förordning nr 40/94 om gemenskapsvarumärke av den 20 december 1993, EGT L 11, 14.1.1994, s. 1.

[9] Ändrat förslag till rådets förordning (EG) om gemenskapsmönster, 21.6.1999, KOM(1999) 310 slutlig.

Den valda utformningen, en förordning, kan motiveras på flera sätt. Medlemsstaterna bör inte få utrymme för egna bedömningar när det gäller gemenskapsrättens tillämplighet på gemenskapspatentet eller när det gäller vad ett meddelat patent skall ha för verkan eller hur det skall förvaltas. Patentets enhetlighet kan inte säkerställas med mindre tvingande åtgärder.

2.3 Förhållandet mellan förordningen om gemenskapspatent och den europeiska patentorganisationen

Grundtanken i detta förslag är att skapa en symbios mellan två system: förordningen om gemenskapspatent, ett gemenskapsrättsligt instrument, och München konventionen, ett klassiskt mellanstatligt instrument. Detta förutsätter inte bara att förordningen om gemenskapspatent antas (2.3.1) utan också att hänsyn tas till Münchenkonventionen och Europeiska patentverkets ställning (2.3.2), att gemen skapen ansluter sig till Münchenkonventionen (2.3.3) samt att man undersöker möjlig heten att i framtiden samordna förordningens och konventionens utveckling (2.3.4).

2.3.1. Förordningen om gemenskapspatent

I och med att gemenskapen tillträder Münchenkonventionen och då man kan designera gemenskapen som territorium inom vilket ett europeiskt patent skall gälla , blir Münchenkonventionens bestämmelser för ansökningar om europeiska patent i princip även tillämpliga på ansökningar om gemenskapspatent. Även om det här talas om ansökningar om gemenskapspatent, kommer ansökningen i rättsligt hänseende enligt Münchenkonventionen att vara en ansökan om europeiskt patent där gemenskapens territorium designeras.

Först när verket meddelar patentet blir detta ett gemenskapspatent i enlighet med förordningen. Eftersom gemenskapen går med i Münchenkonventionen är det inte nödvändigt att i förordningen hänvisa till Münchenkonventionen och dess tillämpningsföreskrifter i deras lydelse ett visst, uttryckligen angivet datum. Förordningen är väsentligen begränsad till att reglera redan meddelade gemenskapspatent Förordningen kommer också att innehålla särskilda bestämmelser som skiljer sig från konventionen. Till exempel införs i förordningen vissa förbättringar i förhållande till det europeiska patentet, bl.a. beträffande kostnaderna för patent, översättningar och systemet för överklagande.

2.3.2. Verket och Münchenkonventionen

Som redan nämnts blir den myndighet som får i uppgift att granska patentansökningar och meddela gemenskapspatent det Europeiska patentverket. Verket är emellertid inte ett gemenskapsorgan. Trots detta är avsikten att verket skall meddela gemenskapspatent efter gemenskapens tillträde till Münchenkonventionen och efter en ändring av konventionen.

Münchenkonventionens nuvarande lydelse förhindrar att verket tar sig an dessa uppgifter. Konventionen bör därför ändras. Tidpunkten är lämplig, eftersom Münchenkonventionen nu håller på att ses över. I enlighet med det mandat som antagits av Europeiska patentorganisationens medlemsstaters regeringskonferens den 24 och 25 juni 1999 i Paris har två arbetsgrupper bildats för att förbereda ändringarna av det europeiska patentsystemet, i synnerhet med avseende på minskade kostnader för och snabbare meddelande av europeiskt patent samt enhetlig handläggning av tvister om europeiskt patent.

Det bör noteras till att översynen av Münchenkonventionen förutsätter att de fördragsslutande staterna, däribland fyra tredje länder , går med på att ändra konventionen så att verket kan ta sig an sina nya uppgifter och gemenskapen kan ansluta sig till Münchenkonventionen.

Syftet med den föreslagna förordningen är inte att ändra det nuvarande systemet med europeiskt patent. Enligt förordningen skall det inte inrättas några nya, särskilda instanser inom verket. Verket skall sköta särskilda uppgifter i samband med gemenskapspatentet. I övrigt skall det fortsätta med sin verksamhet med europeiska patent som ett internationellt organ som är oberoende av gemenskapen.

På samma sätt skall verket på gemenskapspatent tillämpa den rättspraxis som den utvecklat för europeiskt patent, i den mån där bestämmelserna i förordningen och i konventionen är identiska.

2.3.3. Gemenskapens anslutning till Münchenkonventionen

Det viktigaste medlet för att nå förordningens mål är gemenskapens anslutning till Europeiska patentorganisationen. Kommissionen kommer att rekommendera rådet ett förhandlingsmandat.

Genom att gemenskapen ansluts till Münchenkonventionen bör man nå bästa möjliga samverkan mellan Europeiska patentorganisationen och gemenskapen.

EG:s medlemsstater, som redan är skyldiga att se till att gemenskapsrätten följs i internationella instanser i fråga om rättsligt skydd för biotekniska uppfinningar, skall enligt förslaget om gemenskapspatent i än högre grad samordna de ståndpunkter de intar inom Europeiska patentorganisationen i enlighet med artikel 10 (tidigare artikel 5) i EG-fördraget.

2.3.4. Samordning mellan utvecklingen av förordningen om gemenskapspatent och Münchenkonventionen

Münchenkonventionen håller för närvarande på att ses över och senare ändringar kan göras. Oberoende av detta är det möjligt att förordningen kan behöva ändras till följd av samhällsutvecklingen i framtiden.

För att i möjligaste mån se till att förordningen och Münchenkonventionen utvecklas enhetligt och i takt måste följande beaktas:

- För det första: ändringar i Münchenkonventionen som görs innan förordningen antagits skall anses gälla automatiskt för gemenskapspatentet.

- För det andra: för att se till att ändringarna i Münchenkonventionen blir lämpliga bör medlemsstaterna enligt artikel 10 i EG-fördraget, efter det att kommissionen antagit förslaget till förordning, samarbeta lojalt vid förhandlingarna inom Europeiska patentorganisationen i syfte att uppnå målen med förslaget. Efter det att förordningen antagits skall gemenskapen ensam vara behörig i externa frågor.

- För det tredje: när det gäller framtida ändringar av Münchenkonventionen, skall det vara möjligt att anta lämpliga regler genom ett kommittéförfarande, varvid reglerna beroende på ändringarna antingen skall innebära att ändringar görs i förordningen eller i dess tillämpningsföreskrifter.

- För det fjärde: eftersom medlemsstaterna utgör den överväldigande majoriteten av de fördragsslutande staterna inom Europeiska patent organisationen, torde de kunna se till att ändringar av Münchenkonventionen inte äventyrar gemenskapsrättens enhetlighet eller den eftersträvade samordningen mellan förordningen och konventionen.

2.4. Gemenskapspatentets karaktär

Gemenskapspatentet skall vara enhetligt och fristående (2.4.1). Det bör grundas på en patenträtt på gemenskapsnivå (2.4.2.), ha ett överkomligt pris (2.4.3.), ha lämpliga språkregler och svara mot informationsbehoven (2.4.4.), garantera rättssäkerhet (2.4.5.) och kunna samexistera med de nuvarande patentsystemen (2.4.6.).

2.4.1. Gemenskapspatentets enhetliga och fristående karaktär

Gemenskapspatentet bör vara enhetligt. Det skall ha samma rättsverkan på hela gemenskapens territorium: det kan bara meddelas, överlåtas, ogiltigförklaras eller upphöra för hela gemenskapen.

Gemenskapspatentet bör vara fristående . Det regleras endast av den föreslagna förordningen och av gemenskapsrättens allmänna principer.

2.4.2. Tillämplig rätt avseende gemenskapspatent

Genom den föreslagna förordningen införs särskilda bestämmelser för gemenskapspatent. Lägg märke till att förordningens syfte inte är att i sak avvika från principerna i medlemsstaternas nationella patenträtt, då samtliga medlemsstater har anslutit sig till Münchenkonventionen och f.ö. i stor utsträckning tillnärmat sin patenträtt i sak till föjd av Luxemburgkonventionen, även om denna aldrig trätt i kraft. Samma sak gäller för bestämmelserna i Trips-avtalet som är bindande för gemenskapen och dess medlemsstater.

På denna grund kommer Münchenkonventionens bestämmelser om t.ex. patenterbarhet att bli tillämpliga på gemenskapspatentet. I överensstämmelse med Münchenkonventionen kommer således gemenskapspatent att meddelas för uppfinningar - produkter eller processer - förutsatt att de är nya, har uppfinningshöjd och kan tillgodogöras industriellt. På samma sätt kommer undantag från patenterbarhet att regleras i Münchenkonventionen. De ändringar av konventionen som beslutas under den innevarande regeringskonferensen i frågan kommer naturligtvis också att bli tillämpliga på gemenskapspatentet.

Däremot kommer gemenskapspatentets verkan när det väl meddelats att regleras av denna förordning. Detta gäller exempelvis för begränsningar av gemenskapspatentets verkan.

När det gäller användning av en patenterad uppfinning utan patentinnehavarens tillstånd har förslaget till förordning bringats att omfatta de bästa metoderna i medlemsstaterna: det skall alltså bli möjligt att meddela tvångslicenser. Även om inget uttryckligen sägs i förordningen får medlemsstaterna även i fortsättningen vidta de åtgärder som krävs för att skydda sina väsentliga säkerhetsintressen i enlighet med artikel 73 i Trips-avtalet.

2.4.3. Gemenskapspatent till överkomligt pris

För närvarande kostar ett genomsnittligt europeiskt patent (där 8 stater designeras) omkring 30 000 EUR. Avgifterna till verket för ett sådant patent utgör omkring 14 % av den totala kostnaden. Kostnaderna för ombud utgör 18 %. De översättningar som de konventionsslutande staterna kräver utgör 39 % av totalkostnaden. De årsavgifter som för närvarande betalas i medlemsstaterna utgör omkring 29 % av kostnaden (mellan det femte och tionde året). Av dessa avgifter går 50 % till verket och 50 % till den berörda konventionsslutande staten.

Det föreliggande förslaget är inriktat på att göra gemenskapspatentet billigare och attraktivare än det nuvarande europeiska patentet, vilket i stor utsträckning har att göra med kostnader för översättningar (2.4.3.1.), handläggning (2.4.3.2.) och tvister (se punkt 2.4.5).

2.4.3.1. Översättningskostnader

I tabellen nedan visas vad den föreslagna lösningen skulle kunna få för effekt på översättningskostnaderna. De tre modellerna grundas på följande antaganden: ansökningarna omfattar i genomsnitt 20 sidor, med 3 sidor för 15 patentkrav. Eftersom det rör sig om mycket komplicerade, tekniska texter om nya rön och processer kan man anta att översättaren översätter omkring 3 sidor per dag. Översättningskostnaderna uppskattas således till 250 EUR/dag.

Tabell 1: Översättningskostnader i tre fall

Fall // Översättningskostnader (EUR)

1: Luxemburgkonventionen

Fullständig översättning av hela patent skriften till tio arbetsspråk //

17 000

2: Översättning av hela patentskriften till EPO:s tre arbetsspråk // 5 100

3: Föreslagen lösning

Översättning av hela patentskriften till ett av EPO:s tre arbetsspråk och av patent kraven till de två andra språken //

2 200

Som synes erbjuder förordningens lösning avsevärda fördelar.

När det gäller översättningskostnader blir det planerade gemenskapspatentet dels billigare än det patent som föreslogs i den första Luxemburgkonventionen, dels mer tilltalande än europeiskt patent.

2.4.3.2. Avgifter för handläggning o.d.

Förutom översättningskostnaderna bör man även räkna med de olika avgifterna för meddelande och vidmakthållande av ett gemenskapspatent. Det är av avgörande betydelse att totalkostnaden för gemenskapspatentet blir lika stor som för patent i gemenskapens viktigaste handelspartner, eller mindre.

I tabell 2 nedan jämförs nuläget för USA, Japan och EPO [10] när det gäller avgifter och andra kostnader.

[10] Uppskattning efter de senaste uppgifterna från IPR-Helpdesk och Europeiska patentverket.

Tabell 2: Avgifter och kostnader för parterna i Münchenkonventionen, USA respektive Japan

>Plats för tabell>

1 3-4:e året (790) + 5-10:e året (16 000) = 16 790

2 3,5 år (830) + 7,5 år (1 900) = 2 730

3 4-6:e året (1 320) + 7-9 e året (2 650) + 10:e året (1 870) = 5 840

Kostnaden för det nuvarande europeiska patentet är 3-5 gånger högre än för japanska och amerikanska patent.

Det brådskar alltså med att råda bot på denna situation som inte uppmuntrar uppfinnare att ansöka om patent i Europa.

Enligt den föreslagna förordningen skall verket granska ansökningar om gemenskapspatent och meddela och förvalta gemenskapspatent. De avgifter som verket tar ut för granskning av en patentansökan fastställs i Münchenkonventionen. Däremot är det meningen att storleken på årsavgifterna för förnyelse av patentet skall fastställas i en kommissionsförordning som antas med kommittéförfarande. Enligt förordningen skall även årsavgifter tas ut av verket.

2.4.4. Språkregler - Tillgång till information

Översättning av patent är en särskilt stor del av kostnaderna för gemenskapspatentet (se tabell 1 ovan). Kostnaderna för översättning av patentet till alla gemenskapens officiella språk kan få hela projektet om gemenskapspatent att misslyckas. Kostnaderna skulle bli för stora för uppfinnarna, särskilt för de små och medelstora företagen. De skulle avskräcka dem från att använda gemenskapspatentet och leda till de enbart ansöka om skydd i vissa europeiska länder. Med EU:s utvidgning skulle kravet på översättning till alla officiella språk inverka ännu mera negativt ur kostnadssynpunkt.

Som lösning på detta problem föreslås i förordningen att när gemenskapspatentet väl meddelats och offentliggjorts på något av verkets arbetsspråk, med patentkraven översatta till de andra två arbetsspråken, är patentet giltigt utan ytterligare översättningar. En översättning kan komma att krävas om talan väcks mot någon som påstås göra intrång i patentet. I så fall antas, tills motsatsen bevisats, att en svarande som inte kunnat få tillgång till patentet på det officiella språket i den medlemsstat där han är bosatt inte medvetet gjort intrång i patentet. För att i ett sådant läge skydda den som oavsiktligt gjort intrång, föreskrivs att patentinnehavaren inte kan få skadestånd för tiden innan svaranden bevisligen fått tillgång till en översättning av patentet. Med denna modell minskar kostnaderna för översättning avsevärt.

Den föreslagna modellen anses lämplig först och främst eftersom det allmänna patentspråket för närvarande i praktiken är engelska. Översättningarna används ytterst sällan. Som exempel kan nämnas att vid den franska patentmyndigheten, Institut National de la Propriété Industrielle, används översättningarna endast i 2 % av ärendena. Om man skulle kräva att patentet skulle översättas till alla gemenskapens officiella språk, skulle det ändå inte garantera att alla ekonomiska aktörer i gemenskapen skulle få enkel tillgång till det. Samtidigt kan separata system för information och rådgivning upprättas och utvecklas för att hjälpa bl.a. små och medelstora företag att söka information om patentansökningar och offentliggjorda patent.

Vidare anses den föreslagna lösningen ge ett tillräckligt skydd för den svarande, eftersom förordningens bestämmelser om skadestånd ger möjlighet för gemenskapens domstol för immaterialrätt, som skall inrättas för gemenskapspatent (se punkt 2.4.5.), att beakta alla relevanta omständigheter i varje enskilt fall.

Dessutom ligger detta förslag i linje med arbetet inom regeringskonferensen för ändring av Münchenkonventionen, i synnerhet arbetet inom arbetsgruppen för minskade kostnader, som fått i uppdrag av Europeiska patentorganisationens medlemsstater att lägga fram förslag på minskade kostnader för europeiska patent. Därför är det också meningen att översättningar av patentet, som alltså blir frivilliga för patentinnehavaren, skall ges in till verket och inte till de nationella patentmyndigheterna i medlemsstaterna. Detta torde utgöra en avsevärd minskning av de totala kostnaderna för ett genomsnittligt europeiskt patent [11].

[11] Enligt den franska delegationen i arbetsgruppen för minskade kostnader för europeiskt patent (1999) torde ansökning enbart hos verket innebära en besparing med omkring 30 % av den totala kostnaden för översättning av ett genomsnittligt europeiskt patent (dokument WRP/11/99, 18.11.1999).

2.4.5. Rättssäkerhet för gemenskapspatentet: domstolssystemet

Europas företag och uppfinnare förväntar sig ett domstolssystem som ger största möjliga rättssäkerhet för gemenskapspatentet. Endast så kan de kompensera sina omfattande kostnader för forskning och utveckling som föregår patentansökan.

Endast en centraliserad instans på gemenskapsnivå kan garantera att patenträtt och rättspraxis blir enhetlig och sammanhängande.

Detta rör endast tvister mellan enskilda (2.4.5.1.). Överklagande av administrativa beslut som rör gemenskapspatent regleras enligt förfarandena i Münchenkonventionen (2.4.5.2.). Slutligen sägs något om förhållandet mellan förordningen och regeringskonferensen om reform av institutionerna (2.4.5.3) och ansvarsfördelningen inom den centrala gemenskapsdomstolen (2.4.5.4.).

2.4.5.1. Domstolssystem för tvister mellan enskilda

Systemet i Luxemburgkonventionen har inte tagits med i detta förslag. Med den lösningen hade en nationell domstol där en ogiltighetstalan anhängiggjorts kunnat ogiltigförklara ett gemenskapspatent med verkan på hela gemenskapens territorium.

I stället har en mer ambitiös lösning valts för detta förslag: ett centraliserat och specialiserat patentdomstolssystem skapas, för i första hand handläggning av ärenden som rör giltighet av och intrång i gemenskapspatent. Därför inrättas en gemenskapsdomstol för immaterialrätt, benämnd "gemenskapens domstol för immaterialrätt" [12]. Domstolen består av ett antal förstainstanskammare och besvärskammare. De två instanserna skall ha behörighet för hela gemenskapens territorium och skall kunna avgöra mål både i sak och med avseende på de rättsliga förhållandena i övrigt. Instanserna skall anta sina egna arbetsordningar och får besluta om interimistiska åtgärder, påföljder och skadestånd. Deras domar blir exigibla. Exekutiva åtgärder kommer att regleras enligt gällande civilrättsliga regler i den medlemsstat där beslutet skall verkställas. De nationella myndigheterna skall automatiskt verkställa domarna.

[12] Enligt planerna skall domstolen inrättas genom en ändring av EG-fördraget, vilket för närvarande diskuteras i regeringskonferensen om institutionella reformer.

Kommissionen har flera skäl att anse att det är nödvändigt att skapa centraliserad rättsskipning på gemenskapsnivå: för det första har de mindre ambitiösa lösningar som hittills förhandlats fram eller skisserats misslyckats. Uppfinnarna skulle inte använda det kommande gemenskapspatentet om det inte gav rättssäkerhet på gemenskapsnivå.

Ett decentraliserat domstolssystem, t.ex. det som används för europeiska patent och där det bl.a. krävs att talan om patents giltighet väcks separat i varje stat för vilken patent meddelats, vore inte acceptabelt för gemenskapspatentet. Hantering av rättigheter i ett sådant system skulle bli mycket dyr för innehavaren och dessutom inte ge denne erforderlig rättssäkerhet avsende patentets giltighet på hela det territorium för vilket det meddelats.

Endast ett centraliserat domstolssystem kan garantera att rätt och rättspraxis förblir enhetlig. Det är även nödvändigt att undvika att en nationell instans utan erfarenhet av patenträtt kan fälla avgöranden om ett gemenskapspatents giltighet eller intrång i det.

Det centraliserade domstolssystemet måste även ha allt erforderligt kunnande i patentfrågor. Domstolssystemets sammansättning bör trygga att domarna har nödvändiga kunskaper i patenträtt, ett område där mycket tekniska frågor kan förekomma. Så är f.n. inte fallet med EG-domstolens förstainstansrätt, som inte har någon erfarenhet av att handlägga patentmål.

Ett nytt, centraliserat domstolssystem krävs också för att råda bot på den arbetsbelastning som råder vid Europeiska gemenskapernas domstol och förstainstansrätt.

För gemenskapspatentet är det nödvändigt att slutgiltigt besvara frågor om giltighet och intrång inom två år. Denna tidsgräns är anpassad till patentskyddets förhållandevis korta varaktighet, i teorin 20 år men i praktiken betydligt kortare, eftersom årsavgifterna successivt ökar och tekniken utvecklas snabbt.

Av dessa skäl rekommenderas inte det intressanta alternativet att låta förstainstansrätten tjäna som domstol i andra instans för nationella domstolars beslut och fatta beslut om patentets giltighet för hela gemenskapen.

De centraliserade instanserna skall endast ha kompetens för vissa slag av mål. Det är mycket viktigt att de får ta upp tvister om intrång i och giltighet av patent (t.ex. fastställande att intrång inte skett, ogiltigförklaring av patent eller genkäromål om ogiltigförklaring). Denna lösning motiveras med att patentets ogiltighet nästan alltid åberopas av svaranden i ett mål om intrång. Att skilja på den rättsliga kompetensen mellan dessa två slags mål leder inte till god rättstillämpning eller till den effektivitet som eftersträvas med förordningen, eftersom de fakta som domaren skall granska i de två fallen i allt väsentligt är desamma.

Det centraliserade domstolssystemet skall även ta upp tvister om utnyttjande av uppfinningen under perioden mellan offentliggörande av patentansökan och meddelande av patent. Samma sak med yrkanden om begränsning eller upphörande av ett patent.

Det är mycket viktigt att det centraliserade domstolssystemet får ensam behörighet . Denna behörighet bygger på att patentet är giltigt för hela gemenskapens territorium samt att platsen för handlingar, omständigheter och verksamheter anses vara hela gemen skapens territorium.

Det bör anges i förordningen att alla andra tvister mellan privata parter som inte uttryckligen förbehålls det centraliserade domstolssystemet skall tas upp vid medlemsstaternas nationella domstolar. Så är t.ex. fallet med patenträttigheter, överlåtelse av patent eller avtalslicenser.

För de fall där nationella domstolar är behöriga sägs i förordningen att Brysselkonventionen av år 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (nedan kallad "Brysselkonventionen") [13] skall tillämpas. I förordningen anges nödvändiga undantag och särregler.

[13] Konventionen skall omarbetas till en förordning (se kommissionens förslag av den 14 juli 999, KOM(1999) 348 slutlig). Hänvisningar till Brysselkonventionen skall förstås som hänvisningar till den förordning som rådet skall anta, när denna trätt i kraft.

Varje gång ett mål rör giltighet av eller intrång i ett gemenskapspatent skall den nationella domstol där målet anhängiggörs förklara sig sakna behörighet och avvisa målet. Om patentets giltighet är en förberedande fråga i ett mål om andra frågor, t.ex. illojal konkurrens, skall den nationella domstolen avstå från att avgöra målet i väntan på att parterna löser den initiala frågan genom talan vid centraliserad instans.

De nationella domstolarna har i mål där de är behöriga, möjlighet att be EG-domstolen om förhandsavgöranden t.ex. om tolkningen av direktiv 98/44/EG om rättsligt skydd av biotekniska uppfinningar [14]. Däremot får de nationella domstolarna inte begära förhandsavgöranden i frågor som rör gemenskapspatents giltighet enligt förordningen, eftersom de saknar behörighet i sådana mål.

[14] EGT L 213, 30.7.1998.

2.4.5.2. Överklagande av verkets och kommissionens beslut

Europeiska patentverkets interna förfaranden för invändning och överklagande blir tillämpliga på gemenskapspatentet. Verkets beslut kommer inte att kunna överklagas till den centrala gemenskapsdomstolen.

Denna lösning har valts för att i största möjliga utsträckning tillåta enhetlig handläggning av en ansökan om både gemenskapspatent och europeiskt patent. Härigenom undviker man att gemenskapens centraliserade instanser överbelastas med överklaganden som inges under granskningsfasen innan gemenskapspatentet har meddelas. Lösningen är lämplig även med avseende på den rättsliga ställningen för verkets besvärskammare. En av besvärskammarna i Förenade kungariket har exempelvis bedömts uppfylla alla krav man kan ställa på en domstol, eftersom dess beslut har rättslig verkan, grundas på objektiva kriterier och dess ledamöters oberoende garanteras i Münchenkonventionen [15]. Man måste även ta hänsyn till att giltigheten av ett patent som verket meddelat senare kan bli föremål för en tvist mellan enskilda vid gemenskapens domstol för immaterialrätt på de villkor som anges i förordningen. Lösningen har dock för närvarande den olägenheten att den avsevärt försenar fattande av slutliga beslut om huruvida ett gemenskapspatent är giltigt. Denna försening beror på att verkets invändningskammare och besvärskammare ibland fordrar stor tidsutdräkt för sin handläggning. Dock förefaller det som om en ändring av Münchenkonventionen på denna punkt kan erbjuda en lösning på problemet.

[15] Lenzing AG's European Patent, United Kingdom High Court of Justice No. 8 [1997] RPC.

Vidare är det uppenbart att den rättsliga tillsynen av kommissionens beslut skall utövas av en gemenskapsrättslig domstol. Denna behörighet tillkommer Europeiska gemenskapernas domstol (och förstainstansrätt) i kraft av artikel 230 i EG-fördraget. Vid handläggningen av överklagade beslut som rör gemenskapspatent krävs det ofta kunskaper om konkurrensrätt, bl.a. i ärenden om tvångslicenser och licens beredskap. Förstainstansrätten är mest lämpad för denna slags mål då den redan har erfarenhet av denna måltyp. Därför föreslås inga ändringar i detta avseende av den behörighet som förstainstansrätten besitter. Denna lösning är lämplig för att garantera enhetlighet i gemenskapens rättspraxis på området.

2.4.5.3. Förhållande mellan förslaget till förordning och regerings konferensen om institutionella reformer

Gemenskapens domstol för immaterialrätt skall inrättas genom en ändring av EG-fördraget. Diskussioner om detta pågår redan inom regeringskonferensen om institutionella reformer.

I EG-fördraget skall det också fastslås att denna instans i likhet med förstainstansrätten (artiklarna 225 och 243-245 i EG-fördraget) skall anta sin egen arbetsordning, besluta om interimistiska åtgärder och fälla domar som blir exigibla i medlemsstaterna på samma sätt som EG-domstolens avgöranden. Förhållandet mellan gemenskapens rättsliga instanser skall anges i EG-fördraget, inbegripet mekanismen för överklagande av mål i rättstillämpningens intresse (punkt 2.4.5.4).

Kommissionen har redan i sina yttranden av den 26 januari och 1 mars 2000 föreslagit att regeringskonferensen tar upp ändringar i EG-fördraget för att möjliggöra en adekvat rättssäkerhet kring immateriella förmögenhetsobjekt på gemenskapsnivå. I sitt bidrag av den 1 mars 2000 till regeringskonferensen om institutionella reformer säger kommissionen följande: "I fråga om gemenskaps rättslig intellektuell äganderätt, och i synnerhet med sikte på det framtida gemenskapspatentet, anser kommissionen följaktligen att man kan se framför sig inrättandet av en specialiserad gemenskapsdomstol med behörighet att handlägga mål om giltighet av och intrång i gemenskapspatent. Syftet är att säkra rättsligt skydd genom en enda form av patent som är giltigt i hela gemenskapen. På samma gång avlastas EG-domstolen och förstainstansrätten slutgiltigt från samtliga mål på detta mycket specialiserade rättsområde."

I väntan på resultaten av de under regeringskonferensen pågående förhandlingarna har kommissionen således i detta förslag till förordning infogat bestämmelser som motsvarar dess uppfattning ovan.

Naturligtvis måste närmare bestämmelser antas, bl.a. om processrätt vid den nya gemenskapsdomstolen. Dessa bestämmelser, liksom domstolens stadgar, kommer att fastställas i senare instrument.

2.4.5.4. Ansvarsfördelning vid den centrala gemenskapsdomstolen

Som redan sagts ovan blir den nya domstolen kompetent i vissa situationer där kompetensen tidigare skulle ha hamnat hos förstainstansrätten. Som redan sagts i punkt 2.4.5.2 förblir förstainstansrätten kompetent att avgöra överklaganden av kommissionens beslut. Överklaganden av kommissionens beslut skall avgöras enligt de nuvarande bestämmelserna i EG-fördraget.

När det gäller det nya domstolssystemet skall det enligt förslaget inte gå att direkt överklaga beslut av gemenskapens andra instans för immaterialrätt till Europeiska gemenskapernas domstol. Det skall inte heller inrättas någon mekanism varigenom gemenskapens nya domstolssystem kan rikta en begäran om förhandsavgörande till EG-domstolen på det sätt som nationella domstolar kan.

Trots det skall det föreslagna systemet inte påverka EG-domstolens roll som gemenskapsrättens högsta domstol.

Om gemenskapens domstol för immaterialrätt skulle behöva tolka allmänna aspekter av gemenskapsrätten i samband med de mål den har att avgöra, kommer det ändrade EG-fördraget att erbjuda en möjlighet att hänskjuta målet till EG-domstolen i rättstillämpningens intresse.

På detta sätt kan det kontrolleras huruvida tolkningen av gemenskapsrätten vid gemenskapens domstol för immaterialrätt överensstämmer med EG-domstolens tolkning. Principen och mekanismen för prövning ligger nära dem som antagits i protokollet av år 1971 fogat till Brysselkonventionen (artikel 4) [16]. Prövning får alltså inte begäras förrän beslutet av domstolen i första instans eller besvärskammaren vunnit laga kraft. Domstolens justitiesekreterare underrättar medlemsstaterna och gemenskapens institutioner om att en begäran lämnats in, och de har två månader på sig att lämna sina skriftliga synpunkter till domstolen. EG-domstolens tolkning efter en sådan begäran påverkar dessutom inte det beslut som föranlett begäran. Förfarandet ger inte upphov till betalning eller ersättning av rättegångskostnader. Till skillnad från i protokollet är det kommissionen som i sin egenskap av EG-fördragets väktare kan begära prövning av EG-domstolen.

[16] EGT C 27, 26.1.1998, s. 29.

Det är självklart att den nya domstolen såsom varande gemenskapsinstans skall följa EG-domstolens rättspraxis, oavsett om det rör sig om tolkningar som lämnats vid överklaganden i rättstillämpningens intresse eller förhandsavgörande som lämnats till nationella domstolar i mål där dessa äger behörighet.

2.4.6. Förhållande till andra patentsystem

Systemet med gemenskapspatent skall samexistera med de nationella patentsystemen och det europeiska patentsystemet. Uppfinnarna får välja det patentsystem som passar dem bäst.

Om gemenskapspatent söks skall gemenskapens territorium designeras i ansökan om europeiskt patent. Det går inte att i en ansökan om europeiskt patent samtidigt designera gemenskapens territorium och en eller flera medlemsstater. Men den sökande kan samtidigt ansöka om ett gemenskapspatent och ett europeiskt patent för Schweiz, Cypern, Monaco eller Liechtenstein.

Meningen är också en ansökan om europeiskt patent där alla gemenskapens medlemsstater designeras när som helst skall kunna omvandlas till en ansökan om europeiskt patent där gemenskapens hela territorium designeras. På samma sätt skall en ansökan om europeiskt patent där hela gemenskapens territorium designeras kunna omvandlas till en ansökan om europeiskt patent där en eller flera av gemenskapens medlemsstater designeras. Principen om omvandling och formerna för tillämpning torde bli föremål för förhandlingar i samband med gemenskapens anslutning till Münchenkonventionen.

När ett gemenskapspatent meddelats kommer det inte att gå att omvandla det till ett europeiskt patent. Det kommer inte heller att gå att omvandla nationella patent eller ett europeiskt patent till ett gemenskapspatent.

Samma uppfinning tillhörande samma person kan inte samtidigt skyddas med ett gemenskapspatent och ett europeiskt patent där en eller flera medlemsstater designeras eller med ett nationellt patent som meddelats av en medlemsstat.

3. Motivering av förslaget mot bakgrund av principerna om proportionalitet och subsidiaritet

Vilka är den planerade åtgärdens mål mot bakgrund av gemenskapens skyldigheter?

Målet med förslaget är att förbättra den inre marknadens funktion, särskilt att anpassa tillverkning och distribution av patentskyddade varor till gemenskapens omfång.

Förslaget är även ett led i främjandet av innovation och ekonomisk tillväxt i Europeiska gemenskapen.

Uppfyller den planerade åtgärden subsidiaritetskraven?

Målen kan inte nås av medlemsstaterna enskilt eller i samverkan, och därför bör förslaget förverkligas på gemenskapsnivå på grund av sin gränsöverskridande karaktär.

Står gemenskapens insatser i proportion till målen?

Domstolen har uttalat att immaterialrättsliga förmögenhetsobjekt på gemenskapsnivå inte kan skapas genom harmonisering av nationell lagstiftning [17]. På grund av egendomens enhetlighet kan medlemsstaterna inte ges något utrymme för egna bedömningar om tillämpningen. Den föreslagna rättsakten, dvs. en förordning, inskränker sig således till minsta nödvändiga åtgärder för att nå målen och överstiger inte vad som är nödvändigt för detta ändamål.

[17] Domstolens yttrande 1/94 av den 15 november 1994.

4. Närmare om artiklarna

KAPITEL I - ALLMÄNNA BESTÄMMELSER

Artikel 1 - Gemenskapsrätt på patentområdet

I och med denna artikel inrättas en gemenskapsrättighet såvitt avser patent som gäller för gemenskapspatentet. Det är fråga om en fristående patenträttighet på gemenskapsnivå som samexisterar med nationella och europeiska patent. I artikeln definieras också gemenskapspatent som ett europeiskt patent meddelat av verket för hela gemenskapens territorium.

Artikel 2 - Gemenskapspatent

I denna artikel specificeras gemenskapspatentets egenskaper. I punkt 1 fastslås att gemenskapspatentet har en enhetlig karaktär. Det kan inte meddelas, överlåtas, ogiltigförklaras eller upphöra annat än för hela gemenskapen.

I punkt 2 fastslås att gemenskapspatentet har en fristående karaktär. Gemenskapspatentet regleras av förordningen och gemenskapsrättens allmänna principer. I punkten anges också att förordningens bestämmelser inte påverkar tillämpningen av medlemsstaternas lagar om straffrättsligt ansvar och illojal konkurrens. Här bör det noteras att de medlemsstaterna som tillämpar straffrättsliga sanktioner mot intrång i nationella patent i enlighet med den likabehandlingsprincip som ingår i gemenskapsrätten bör ge motsvarande skydd mot intrång i gemenskapspatent.

I punkt 3 hänvisas till terminologin i Münchenkonventionen.

Artikel 3 - Tillämpning på havsområden, områden under haven och världsrymden

Punkt 1 motsvarar artikel 9 i Luxemburgkonventionen.

Punkt 2 syftar till att ge skydd för uppfinningar som görs eller utnyttjas i rymden. Klausulen har efterfrågats av Europaparlamentet [18] och tillkännagetts i meddelandet av den 5 februari 1999 [19]. Den är mycket viktig för att öka det europeiska näringslivets konkurrenskraft i förhållande till bl.a. USA, där motsvarande regler redan är i kraft [20]. Den är också nödvändig mot bakgrund av det omfattande europeiska bidraget till den internationella rymdstationen.

[18] Resolution om kommissionens grönbok om gemenskapspatentet och patentsystemet i Europa - Främjande av innovation genom patent (KOM(97) 314 slutlig), punkt 9.

[19] KOM(1999) 42 slutlig.

[20] Kommissionens meddelande till rådet och Europaparlamentet "Europeiska unionen och rymden: att främja tillämpningar, marknader och industriell konkurrenskraft", KOM(96) 617 slutlig.

KAPITEL II - PATENTRÄTT

AVSNITT 1 - RÄTT TILL PATENT

Artikel 4 - Rätt till gemenskapspatent

I punkt 1 förutses att gemenskapspatentet tillhör uppfinnaren eller dennes rättsinne havare.

I punkt 2 finns särskilda regler för förhållanden mellan anställda och arbetsgivare. Punkten motsvarar artikel 60.1 i Münchenkonventionen, där ordalagen skiljer sig något från artikel 6 i Romkonventionen av år 1980 om tillämplig lag på avtalsförpliktelser [21]. Eftersom det är Münchenkonventionens regler som skall tillämpas för att avgöra vem som har rätt till patentet under tiden innan patentet meddelas, är det otänkbart att de kriterier som används för att avgöra vem som har rätt till gemenskapspatent innan det meddelas skall vara annorlunda. Enligt regeln skall man tillämpa rätten i den stat där den anställde utövar sin huvudverksamhet. Om det inte går att fastställa vilken stat detta är, skall man tillämpa lagen i den stat där den anställdes arbetsgivare har sitt verksamhetsställe.

[21] Konsoliderad version EGT C 27, 26.1.1998.

Punkt 3 motsvarar i allt väsentligt artikel 60.2 i Münchenkonventionen. Här anges vem som har rätt till patent om flera gjort en uppfinning oberoende av varandra. I sådana fall tillhör patentet den som först gett in patentansökan och fått sin ansökan offentliggjord. Om prioritet åberopas, skall prioritetsdatumet användas.

Artikel 5 - Anspråk på rätt till gemenskapspatent

Denna artikel motsvarar artikel 23 i Luxemburgkonventionen.

Artikel 6 - Rättsverkan till följd av ändrad innehavare av gemenskapspatent

Denna artikel motsvarar artikel 24 i Luxemburgkonventionen.

AVSNITT 2 - RÄTTSVERKAN AV GEMENSKAPSPATENT OCH AV ANSÖKAN OM GEMENSKAPSPATENT

Artikel 7 - Förbud mot direkt utnyttjande av uppfinningen

Denna artikel motsvarar artikel 25 i Luxemburgkonventionen och artikel 28 i Trips-avtalet.

Artikel 8 - Förbud mot indirekt utnyttjande av uppfinningen

Denna artikel motsvarar artikel 26 i Luxemburgkonventionen.

Artikel 9 - Begränsning av gemenskapspatentets verkan

Denna artikel motsvarar i stort sett artikel 27 i Luxemburgkonventionen och artikel 4 i Trips-avtalet.

Punkt e utgör också ett förtydligande: här sägs att även andra transportmedel, t.ex. rymdfarkoster, omfattas av undantaget för utrustning som används för konstruktion eller drift av luft- och markfordon.

Artikel 10 - Konsumtion enligt gemenskapsrätten av de rättigheter som är knutna till ett gemenskapspatent

I denna artikel anges principen om gemenskapskonsumtion. Motsvarande bestämmelser finns i artikel 28 i Luxemburgkonventionen och artikel 13 i förordningen om gemenskapsvarumärken.

Artikel 11 - Rättigheter knutna till ansökan om gemenskapspatent efter det att den offentliggjorts

Punkt 1 motsvarar 32.1 i Luxemburgkonventionen.

Punkt 2 avviker från punkterna 2 och 3 i konventionen. Till skillnad från lösningen i Luxemburgkonventionen är det inte möjligt att varje medlemsstat får ställa ytterligare villkor för den rimliga ersättning som anges i punkten. Detta skulle kunna medföra en risk för olika behandling i olika medlemsstater vid tillämpningen av de rättigheter som gemenskapspatentet medför. I egenskap av följdverkan av intrång är det mycket viktigt att den ersättning som avses här bestäms efter gemensamma regler. Detta är även önskvärt med tanke på att den behöriga instansen i frågan är en central gemenskapsdomstol (se kapitel IV, avsnitt 1).

Det stadgas inget särskilt om hur sökanden skall förse den som påstås göra intrång med en översättning eller hur sökanden skall ta reda på vilket språk patentet skall översättas till om den som påstås göra intrång bor i en medlemsstat med flera officiella språk. Sådana situationer torde i praktiken vara sällsynta och det förefaller inte nödvändigt att ange några obligatoriska förfaranden.

Flera metoder är möjliga: sökanden och mottagaren kan utan särskilda formkrav komma överens om vilket språk översättningen skall vara på. Naturligtvis skall sökanden vid behov kunna styrka denna överenskommelse inför gemenskapens domstol. Om sökanden anser att den frivilliga vägen är stängd kan han använda delgivning. Om han bor i en annan medlemsstat än mottagaren kan han t.ex. utnyttja det delgivningsförfarande som avses i Haagkonventionen om delgivning i utlandet av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur, vilken för närvarande gäller i medlemsstaterna [22]. Enligt artikel 5 i denna konvention kan handlingen alltid lämnas till mottagaren om denne tar emot den frivilligt. Om mottagaren vägrar ta emot handlingen skall han motivera det. Den sista meningen i artikel 11.2 i förslaget till förordning, där det sägs att översättning inte behövs om den som påstås göra intrång ändå förstår patentet, syftar till att mottagaren inte skall missbruka sin rätt att få patentet delgivet på ett visst språk. Även i detta fall vilar dock bevisbördan på sökanden.

[22] Förfarandena enligt denna konvention torde snart, vad relationer inom gemenskapen beträffar, ersättas med en rådsförordning om delgivning i medlemsstaterna av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur (ändrat förslag av den 29.3.2000, KOM(2000) 75 slutlig).

I punkt 3 sägs att man vid beräkningen av ersättningen skall ta hänsyn till om den som utnyttjat uppfinningen eller gjort förberedelser för det handlat i god tro.

I punkt 4 sägs att det officiella språk som avses i punkt 2 också skall vara ett av gemenskapens officiella språk.

Artikel 12 - Rättighet som grundas på tidigare användning av uppfinningen

Denna artikel motsvarar i allt väsentligt artikel 20 i det utkast till fördrag som 1991 förelades dipomatkonferensen för ingående av ett fördrag som komplettering till Pariskonventionen i fråga om patent. Här anges den tidigare användarens materiella rättigheter, vilket är en skillnad mot artikel 37 i Luxemburgkonventionen där det bara hänvisas till nationell lagstiftning.

Artikel 13 - Förfarandepatent: bevisbörda

Denna artikel motsvarar artikel 35 i Luxemburgkonventionen.

AVSNITT 3 - GEMENSKAPSPATENT SOM FÖRMÖGENHETSOBJEKT

Artikel 14 - Gemenskapspatentets likställighet med nationella patent

Punkterna 1 och 2 motsvarar i stort punkterna 1-3 i artikel 38 i Luxemburgkonventionen. En liknande bestämmelse gäller för gemenskapsvarumärken (artikel 16 i förordningen om gemenskapsvarumärken). Här sägs att gemenskapspatent behandlas som förmögenhetsobjekt på samma sätt som nationella patent. Däremot avviker punkt 3 från artikel 38.4 i Luxemburgkonventionen. Gemenskapspatentets karaktär av förmögenhetsobjekt får inte vara avhängig av att det är infört i ett nationellt patentregister.

Artikel 15 - Överlåtelse

I punkterna 1 och 2 förtydligas att gemenskapspatent får överlåtas oberoende av ett företag. Liknande bestämmelser gäller för gemenskapsvarumärken (artikel 17.1-2 i förordningen om gemenskapsvarumärken).

Punkterna 3-5 motsvarar artikel 39 i Luxemburgkonventionen.

Artikel 16 - Sakrätt

Här anges att gemenskapspatent får ställas som säkerhet eller bli föremål för andra slags sakrätter. Sakrätterna kan antecknas i registret över gemenskapspatent och offentliggöras. Liknande bestämmelser anges i artikel 19 i förordningen om gemenskapsvarumärken.

Artikel 17 - Exekutiva åtgärder

Då gemenskapspatentet är ett förmögenhetsobjekt kan det bli föremål för exekutiva åtgärder. Exekutiva åtgärder kan antecknas i registret över gemenskapspatent och offentliggöras. Liknande bestämmelser anges i artikel 20 i förordningen om gemenskapsvarumärken.

Artikel 18 - Konkurs och liknande förfaranden

I denna artikel regleras hur patentet skall behandlas vid en konkurs eller ett liknande förfarande.

Syftet med punkt 1 är att åstadkomma en enhetlig behandling av gemenskapspatentet genom bestämmelsen att gemenskapspatentendast får ingå i en konkurs eller ett liknande förfarande i den medlemsstat där gäldenären har sina huvudsakliga intressen. Detta svarar mot rådets förordning av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden [23], som dock inte är tillämplig på Danmark.

[23] Rådets förordning om insolvensförfaranden av den 29 maj 2000, ännu inte offentliggjord i EGT.

Punkt 2 motsvarar i stort artikel 41 i Luxemburgkonventionen, och här anges att samma regler gäller en andel av ett patent om det ägs gemensamt.

Punkt 3 handlar om registrering i registret över gemenskapspatent.

Artikel 19 - Avtalsenliga licenser

Denna artikel bygger på artikel 42 i Luxemburgkonventionen och på reglerna för gemenskapsvarumärken (artikel 22 i förordningen om gemenskapsvarumärken).

I punkt 1 fastställs principen att rättsinnehavaren får bevilja licenser till andra. Detta är mycket viktigt för innehavaren ur ekonomisk synvinkel.

Punkt 2 är en generalklausul om skydd av rättigheter om gränserna i ett licensavtal överträds. Det kan t.ex. röra sig om brott mot licensavtalet i fråga om varaktighet eller för vilket territorium licensen beviljats.

Punkt 3 motsvarar punkt 3 i artikel 42 i Luxemburgkonventionen.

Artikel 20 - Licensberedskap

Denna artikel motsvarar artikel 43 i Luxemburgkonventionen, med förbehåll för en ändring i punkt 5. Dess ändamål är att möjliggöra ett system med licensberedskap som bygger på deklarationer som ges in till verket.

Punkt 5 skiljer sig från motsvarande punkt i Luxemburgkonventionen genom att det är kommissionen, och inte en ännu inte inrättad besvärsavdelning vid verket, som bestämmer ersättningen i ett läge där patentinnehavaren och patentutnyttjaren inte kan komma överens om ett belopp. Detta är förenligt med kommissionens uppgifter att utfärda tvångslicenser i enlighet med artikel 22 och att fastställa rimlig ersättning för dessa licenser. Lösningen motsvarar också det faktum att det inte genom förordningen skall inrättas nya särskilda instanser vid verket.

Artikel 21 - Meddelande av tvångslicenser

Meningen med systemet med tvångslicenser är att skydda mot missbruk av patenträttigheter. Det bygger på kraven i artikel 5 i Pariskonventionen för skydd av den industriella äganderätten och på de senaste kraven i artikel 27.1 och artikel 31 i Trips-avtalet.

Till skillnad från lösningen i Luxemburgkonventionen (artikel 45), nämligen att nationell lag äger tillämpning på tvångslicenser för gemenskapspatentet, anges i detta förslag i rättssäkerhetssyfte de grunder på vilka tvångslicenser får utfärdas. Grunderna i artikeln motsvarar de krav som anges i de flesta medlemsstaternas lagstiftningar och de krav som följer av Pariskonventionen och Trips-avtalet.

Den första grunden är att gemenskapspatentet inte utnyttjats alls eller utnyttjats i otillräcklig omfattning. Punkt 1 i artikeln motsvarar kraven i artikel 5.4 i Pariskonventionen i fråga om när en ansökan om tvångslicens får ges in av denna anledning. Samtidigt ingår kravet i artikel 27.1 i Trips-avtalet om förbud mot olika behandling av importerade och inhemska produkter.

I punkt 2 anges den andra grunden. Den gäller situationer där innehavaren av ett gemenskapspatent eller ett nationellt patent (det andra patentet) inte kan utnyttja sitt patent utan att göra intrång i ett annat gemenskapspatent (den första patentet). Med det andra patentet jämställs gemenskapsväxtförädlarrätt och nationell växtförädlar rätt. I sådana fall skall det andra patentet (eller den andra växtförädlarrätten), i enlighet med artikel 31.l i Trips-avtalet, utgöra ett betydande tekniskt framsteg jämfört med den uppfinning som är föremål för det första patentet. Enligt den föreslagna lydelsen får kommissionen vidta de åtgärder den anser lämpliga för att kontrollera att dessa förutsättningar är uppfyllda.

Enligt punkt 3 har kommissionen rätt att tillåta utnyttjande av ett patent i vissa situationer. Det är fråga om krislägen eller extrema nödlägen eller också situationer där en enligt domstols- eller förvaltningsbeslut konkurrensskadlig verksamhet måste hejdas.

Punkt 4 motsvarar artikel 31 c i Trips-avtalet om halvledarteknik.

Punkt 5 motsvarar i stort artikel 31 b i Trips-avtalet.

I punkt 6 hänvisas till tillämpningsföreskrifterna för närmare former och förfaranden för tillämpning av principerna.

Artikel 22 - Villkor för tvångslicenser

Villkoren för tvångslicenser i punkt 1 motsvarar villkoren i artikel 31 i Trips-avtalet.

I punkt 2 sägs att medlemsstaterna inte får utfärda tvångslicenser på gemenskaps patent.

Artikel 23 - Rättsverkan i förhållande till tredje man

Här anges under vilka omständigheter de rättsliga handlingar som avses i artiklarna 16-22 kan åberopas gentemot tredje man. Motsvarande bestämmelser planeras för gemenskapsvarumärken i artikel 23 i förordningen om gemenskapsvarumärken.

Artikel 24 - Ansökan om gemenskapspatent som förmögenhetsobjekt

I punkt 1 sägs att artiklarna 14-19 samt artikel 21, förutom punkterna 1 och 2 i denna, och artikel 22 också äger tillämpning på ansökan om gemenskapspatent. En liknande bestämmelse finns för gemenskapsvarumärken (artikel 24 i förordningen om gemenskapsvarumärken). Referensen till artiklarna i samma avdelning förutsätter också att ansökningarna i likhet med själva patenten skall vara införda i registret över gemenskapspatent.

I punkt 2 sägs att de rättigheter som förvärvats genom en patentansökan fortsätter att gälla på grundval av ett meddelat patent.

KAPITEL III - GEMENSKAPSPATENTETS UPPRÄTTHÅLLANDE, UPPHÖRANDE OCH OGILTIGHET

AVSNITT 1 - UPPRÄTTHÅLLANDE OCH UPPHÖRANDE

Artikel 25 - Årsavgifter

Punkt 1 är grundbestämmelsen för årsavgifter. Årsavgifter skall betalas till verket för att gemenskapspatent skall upprätthållas. I bestämmelsen anges från vilket ögonblick avgifterna skall betalas. Avgifternas storlek skall fastställas i tillämpnings föreskrifterna om avgifter.

I punkt 2 ges en extra tidsfrist för betalning av årsavgiften om en tilläggsavgift betalas.

I punkt 3 sägs att tilläggsavgift av rimlighetsskäl inte får tas ut om årsavgiften förfaller till betalning inom två månader efter det att patentet meddelats, om betalningen görs inom den tid som anges i punkt 2.

Artikel 26 - Avstående

I denna artikel sägs att gemenskapspatentet endast får avstås ifrån i dess helhet. Avståendet skall inges skriftligen till verket. Det skall föras in i registret över gemenskapspatent efter det att eventuella licenstagare o.d. underrättats eller att samtycke erhållits från dem.

Artikel 27 - Upphörande

I denna artikel anges under vilka villkor ett gemenskapspatent upphör. Den motsvarar i allt väsentligt artikel 50 i Luxemburgkonventionen. Till skillnad från den konventionen, där det hänvisas till Münchenkonventionen för skyddets längd, anges skyddets längd i punkt 1 a.

AVSNITT 2 - GEMENSKAPSPATENTETS OGILTIGHET

Artikel 28 - Ogiltighetsgrunder

Denna artikel om ogiltighetsgrunder för gemenskapspatent motsvarar i allt väsentligt artikel 56 i Luxemburgkonventionen, med följande undantag.

Punkt 1 f i denna artikel innehåller, till skillnad från artikel 56.1 f i Luxemburgkonventionen, inte någon hänvisning till artikel 36.1 i konventionen, utan ogiltighetsgrunden anges uttryckligen.

Till skillnad från artikel 56.3 i Luxemburgkonventionen innehåller denna artikel ingen bestämmelse om att ogiltighet av ett gemenskapspatent i det fall som anges punkt 1 f endast har verkan i den aktuella medlemsstaten. Av detta följer att om det finns ett tidigare patent i en enda medlemsstat är gemenskapspatentet ogiltigt i hela gemenskapen. Denna lösning är nödvändig för att bevara gemenskapspatentet enhetligt, men den innebär trots det att gemenskapspatentet behandlas strängare än europeiska patent, vilka verkligen är nationella patent.

Det bör framhållas att den domstol som är behörig att ogiltigförklara ett gemenskapspatent är gemenskapens domstol för immaterialrätt. Men eftersom de nationella domstolarna är behöriga för mål om rätt till gemenskapspatent kan en ogiltigförklaring på den grund som anges i punkt e endast avkunnas av den centraliserade domstolen efter det att en nationell domstol avkunnat en dom (se artikel 31.2 i denna förordning).

Artikel 29 - Rättsverkningar av ogiltighet

Denna artikel motsvarar delvis artikel 54 i förordningen om gemenskapsvarumärken. I punkt 1 anges vilken verkan ogiltighet har. I punkt 2 anges vilka beslut och avtal som ogiltighet inte påverkar. Artikeln avviker från motsvarande artikel för gemenskapsvarumärken i det att det inte föreskrivs att nationella bestämmelser om skadestånd på grund av vållande eller otillåtet berikande skall tillämpas. Anledningen är att förordningen innehåller ett fullt utbyggt system med skadestånd enligt gemensamma regler (se artikel 44 om skadestånd).

KAPITEL IV - BEHÖRIGHET OCH FÖRFARANDE AVSEENDE TALAN OM GEMENSKAPSPATENT

AVSNITT 1 - TALAN AVSEENDE GEMENSKAPSPATENTETS GILTIGHET OCH UTNYTTJANDE SAMT INTRÅNG I DET

Artikel 30 - Mål och yrkanden tillämpliga på gemenskapspatent - ensam behörighet för gemenskapens domstol för immaterialrätt

I punkt 1 förtecknas uttömmande de mål och yrkanden som skall väckas vid gemenskapens domstol för immaterialrätt, nämligen mål och yrkanden om ogiltighet av och intrång i patentet samt mål om tidigare utnyttjande av uppfinningen och om skadestånd.

I punkt 2 sägs att gemenskapspatent inte får bli föremål för talan om hot om intrång.

I punkt 3 anges behörig domstol. Gemenskapens domstol för immaterialrätt är ensam behörig i sådana mål som anges här. Även efterföljande yrkanden om skadestånd skall ställas till denna centraliserade domstol och inte till de nationella domstolarna.

I punkt 4 hänvisas till domstolens stadgar och arbetsordning för sådana frågor som inte reglerats i EG-fördraget eller denna förordning.

Artikel 31 - Talan om ogiltigförklaring

I denna artikel anges grunder för direkt talan om ogiltigförklaring, vem som får väcka sådan talan och vilka villkor i övrigt som gäller. Den avviker från artikel 55 i Luxemburgkonventionen på så sätt att det fastställs att ogiltighetstalan får väckas även om invändning fortfarande kan göras eller ett invändningsförfarande pågår vid verket.

Artikel 32 - Genkäromål om ogiltigförklaring

I denna artikel anges villkor för genkäromål om ogiltigförklaring, och dessutom sägs att om patentinnehavaren inte är part i målet skall han informeras. En motsvarande bestämmelse finns i artikel 96 i förordningen om gemenskapsvarumärken.

Artiklarna 33 och 34 - Talan om intrång - Talan om fastställelse av att intrång inte skett

Här anges villkor för talan om intrång och talan om fastställande av att intrång ej skett, samt vem som får väcka sådan talan och intervenera.

Artiklarna 35 och 36 - Talan om utnyttjande av uppfinningen innan patentet meddelades - Talan om rättighet som grundas på tidigare utnyttjande av uppfinningen

Här anges villkor för talan som rör användning av uppfinningen under den tid som avses i artikel 11 i förordningen och som rör rättighet som grundas på tidigare användning enligt artikel 12 i förordningen, samt vem som får väcka sådan talan.

Artikel 37 - Begäran om begränsning

I denna artikel anges förfaranden och villkor för begäran om begränsning av patent.

Patentinnehavaren kan ha intresse av att på eget initiativ begära att patentet begränsas. Han kan befinna sig i ett underläge gentemot den som påstås göra intrång och av den anledningen vilja begränsa risken för en ogiltighetstalan med åtföljande negativa ekonomiska följder i form av skadestånd.

Artikel 38 - Talan om fastställelse av att patentet har upphört

Här sägs att talan om fastställande av att patentet upphört av de skäl som anges i artikel 27 får väckas av vem som helst.

Artikel 39 - Överklagande

Här återfinns principerna för överklagande av beslut som fattas av gemenskapens domstol för immaterialrätt i första instans. För närmare regler hänvisas till domstolens stadgar.

Artikel 40 - Kommissionens befogenheter

Här får kommissionen rätt att i gemenskapens intresse väcka talan om ogiltighet vid domstolen samt att intervenera i alla mål som handläggs vid domstolen. Denna befogenhet syftar bl.a. till att kompensera för att det genom denna förordning inte införs någon möjlighet att direkt överklaga verkets beslut.

Artikel 41 - Behörighetsområde

Här sägs att gemenskapens centraliserade domstol är behörig i fråga om intrång och utnyttjande av patentet på hela gemenskapens territorium.

Artikel 42 - Interimistiska åtgärder och skyddsåtgärder

I artikeln sägs att gemenskapens domstol får vidta nödvändiga interimistiska åtgärder och skyddsåtgärder. Närmare regler om det skall ingå i dess stadgar.

Den centrala domstolen torde ha störst förutsättningar att besluta om sådana åtgärder, eftersom det för dem alltid krävs en viss bedömning av hur välgrundad en begäran är. Det är viktigt att domstolen har snabba och enkla rutiner så att verkställigheten får genomslag i alla medlemsstater. Omvänt bör medlemsstaternas domstolar inte få befogenhet att besluta om interimistiska åtgärder i mål där den centrala domstolen är behörig i själva sakfrågan. Det är viktigt att i möjligaste mån förebygga diskrepanser mellan interimistiska åtgärder och skyddsåtgärder som vidtas av nationella domstolar och dem som vidtas av den centrala domstolen.

Artikel 43 - Påföljder

I denna artikel sägs att en domstol där ett mål om intrång anhängiggjorts får, om intrång befinns ha ägt rum, utdöma ett antal påföljder. Den får t.ex. beordra att intrånget skall upphöra och att föremål tas i beslag och även andra påföljder som är anpassade till omständigheterna för att se till att föreläggandet om upphörande efterlevs.

Artikel 44 - Skadeståndstalan

Här sägs att den centraliserade domstolen dels får fastställa att exempelvis intrång ägt rum eller att patentet är ogiltigt eller besluta om påföljder, dels bestämma att skadestånd skall betalas som gottgörelse för liden skada. I annat fall vore parterna tvungna att väcka en ny talan vid nationell domstol, vilket inte överensstämmer med målsättningen att erbjuda en effektiv lösning av deras tvist. Artikeln innehåller materiella bestämmelser för beräkning av skadestånd. I punkt 2 anges några av de grunder som gemenskapens domstol bör beakta när den beslutar om skadestånd.

Det är inte lämpligt att bestämmelser om skada som vållats ett enhetligt förmögenhetsobjekt som gemenskapspatentet skall avgöras från fall till fall efter exempelvis var intrånget begicks eller var parterna hör hemma. En skada på ett gemenskapspatent, var den än inträffar i gemenskapen, är en skada på patentet som helhet. Om intrång begås i flera medlemsstater är det dessutom inte tänkbart att gemenskapens domstol t.ex. tillämpar lika många nationella lagar som det finns länder där intrång skett. Härigenom garanteras att de berörda parterna kan förutse hur deras tvister kommer att bedömas, och den centrala domstolens rättspraxis kommer att ytterligare förstärka denna tendens.

Denna bestämmelse måste utformas i generella ordalag. På så sätt kan gemenskapens domstol finna lösningar som passar för varje enskilt fall. För att förebygga eventuella missförstånd bör det dock påpekas att skadeståndet inte har bestraffande karaktär.

Som redan sagts i artikel 30 är den centrala domstolen behörig för yrkanden om skadestånd som görs efter det huvudsakliga målet. Meningen med detta är att hindra att rättspraxisen blir motsägelsefull eller osammanhängande, vilket kunde inträffa om de nationella domstolarna hade denna behörighet.

Punkterna 3 och 4 innehåller särskilda regler för skadestånd vid intrång.

I punkt 3 görs en presumtion till förmån för svaranden som innebär att han förutsätts inte ha känt till eller kunnat känna till att han gjorde intrång i patentet om patentet inte meddelats på det officiella språket i den medlemsstat där har bor, eller översatts till detta språk och hållits tillgänglig för allmänheten. I sådana fall skall skadestånd endast utdömas för tiden efter det att den svarande fått tillgång till en översättning av patentet till det språket.

I punkt 4 sägs att om den svarande bor i en medlemsstat med ett eller flera officiella språk, har han rätt att få ta del av patentet på det av dessa språk som han kan. Principen är densamma som i artikel 12.

Artikel 45 - Preskription

Här stadgas om preskriptionstider för vissa former av talan som avses i detta avsnitt.

AVSNITT 2 - BEHÖRIGHET OCH FÖRFARANDEN VID ANNAN TALAN OM GEMENSKAPSPATENT

Artikel 46 - Nationella domstolars behörighet

Den ensamma behörigheten för gemenskapens domstol för immaterialrätt omfattar inte alla aspekter på gemenskapspatent. Tvister bl.a. om vem som har rätt till en patentskyddad uppfinning i ett anställningsförhållande, om följder av kontraktsbrott i samband med licens eller om överlåtelse av ett patent skall slitas i nationell domstol.

Artikel 47 - Tillämpning av Brysselkonventionen

Som allmän princip skall Brysselkonventionen tillämpas på tvister av civil eller kommersiell natur, även när ett gemenskapsinstrument som gemenskapspatentet berörs. De undantag och kompletteringar som krävs anges i förordningen.

Hänsyn har i förslaget dock tagits till att Brysselkonventionen [24] håller på att omvandlas till en förordning i de flesta medlemsstaterna. Meningen är att när förordningen väl trätt i kraft skall den tillämpas på förhållandena mellan dessa medlemsstater. De medlemsstater som denna blivande förordningen inte är tillämplig på skall fortsätta att tillämpa Brysselkonventionen, om inte en ny konvention ingås mellan gemenskapen och dessa stater. För tydlighetens skull hänvisas endast till den gällande Brysselkonventionen.

[24] Kommissionens förslag av den 14.7.1999 KOM(1999) 348 slutlig.

Artikel 48 - Mål om patenträttighet mellan arbetsgivare och anställd

Artikeln innehåller ett undantag från Brysselkonventionen när det gäller tvister mellan arbetsgivare och anställd: enligt punkt 1 är i mål om patenträtt mellan arbetsgivare och anställd endast domstol i den medlemsstat enligt vars rätt gemenskapspatenträttigheten är definierad behörig. Motsvarande bestämmelser finns i Luxemburgkonventionen (artikel 67.2). Punkt 2 liknar motsvarande bestämmelse i Brysselkonventionen. Det är dock nödvändigt att ta med den i förordningen, dels därför att punkt 1 är ett undantag, dels av insynsskäl med tanke på denna artikels betydelse.

Artikel 49 - Mål om exekutiva åtgärder rörande gemenskapspatent

Denna artikel motsvarar artikel 40 i Luxemburgkonventionen, och här fastställs behörighet i fråga om exekutiva åtgärder. En motsvarande bestämmelse finns i artikel 20.2 i förordningen om gemenskapsvarumärken. Precis som gemenskaps varumärket utgör gemenskapspatentet ett förmögenhetsobjekt som är fristående från innehavarens företag. Dess verkan avgörs enligt lagen i det land som avses i artikel 14. Det är alltså naturligt att behörighet i fråga om exekutiva åtgärder skall avgöras enligt lagen i samma land.

Artikel 50 - Kompletterande bestämmelser om behörighet

Punkt 1 innehåller regler om territoriell behörighet för nationella domstolar. Den motsvarar artikel 68.1 i Luxemburgkonventionen. Behörighet har de domstolar som är behöriga för nationella patent som meddelats i den aktuella medlemsstaten. Syftet med denna artikel är att se till att det i varje medlemsstat finns ett lämpligt forum även för tvister om ett enhetligt förmögenhetsobjekt.

Punkt 2 motsvarar artikel 68.3 i Luxemburgkonventionen. Enligt denna har domstolarna i det land där Europeiska patentorganisationen har sitt säte internationell behörighet om ingen annan domstol i en annan medlemsstat är behörig enligt artiklarna 47 och 48.

Artikel 51 - Skyldigheter för nationella domstolar

Denna bestämmelse anses nödvändig för att skydda den exklusiva behörighet som det centrala domstolssystemet har i fråga om gemenskapspatentets giltighet.

I punkt 1 sägs att nationella domstolar på eget initiativ skall förklara sig sakna behörighet i mål där gemenskapens domstolssystem har ensam behörighet.

Punkt 2 motsvarar artikel 72 i Luxemburgkonventionen och här sägs att de nationella domstolarna skall förutsätta att gemenskapspatentet är giltigt. En liknande bestämmelse gäller för gemenskapsvarumärken (artikel 103 i förordningen om gemenskapsvarumärken). Regeln gäller naturligtvis inte om behörig instans ogiltigförklarat patentet.

Syftet med punkt 3 är att se till att, om ett mål anhängiggörs vid en nationell domstol som gäller andra frågor än dem som avses i artikel 30 men det ändå är viktigt att känna till utgången av en talan vid gemenskapens domstol, den nationella domstolen avstår från att fälla avgörande. I praktiken torde sådana fall bli sällsynta, eftersom gemenskapens domstolar även beslutar om skadestånd vid intrång i och ogiltighet av gemenskapspatent. Mål om illojal konkurrens kan dock förekomma. En liknande bestämmelse finns i artikel 34 i protokollet om tvister fogat till Luxemburg konventionen.

Den nationella domstolen har alltså ett visst utrymme för egen bedömning när det gäller att avhålla sig från att avgöra ett mål om handläggning pågår vid den centrala domstolen. Den nationella domstolen kan, även om ett mål pågår vid den centrala domstolen, avgöra det mål som pågår vid den om det inte är nödvändigt med ett avgörande i målet vid den centrala domstolen. I sådana fall skall dock den nationella domstolen förutsätta att patentet är giltigt.

Artikel 52 - Tillämplig processrätt

I denna artikel garanteras att gemenskapspatentet i processrättsligt hänseende behandlas på samma sätt som nationella patent.

AVSNITT 3 - SKILJEFÖRFARANDE

Artikel 53 - Skiljeförfarande

Syftet med denna artikel är att visa att förordningen inte hindrar skiljeförfaranden om gemenskapspatent. Den enda inskränkningen är att ett gemenskapspatent inte kan ogiltigförklaras i ett skiljeförfarande, vilket ju endast gemenskapens domstol för immaterialrätt får göra.

Parterna kan alltså med ett skiljeförfarande lösa tvister om exempelvis skadestånd.

Som läget är nu förefaller det inte nödvändigt att föreslå gemensamma regler om skiljedom. Därför hänvisas i artikeln till medlemsstaternas nationella regler. Hänvisningen omfattar både materiella regler och regler om internationell privaträtt som är i kraft i medlemsstaterna. Erkännande och verkställighet av skiljedomar i medlemsstaterna regleras bl.a. i New York-konventionen av år 1958 om erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar.

KAPITEL V - INVERKAN PÅ NATIONELL RÄTT

Artikel 54 - Förbud mot samtidigt skydd

Denna bestämmelse motsvarar artikel 75 i Luxemburgkonventionen, och dess syfte är att förbjuda samtidigt skydd. Det är otänkbart med dubbelt skydd på samma territorium. Enligt artikeln skall i sådana fall det nationella patentet sluta att ha verkan, och det sägs även när detta sker.

Punkterna 3 och 4 motsvarar 75.3-4 i Luxemburgkonventionen.

Artikel 55 - Bruksmodeller och nyttighetsmodeller

Denna artikel motsvarar artikel 79 i Luxemburgkonventionen. Härigenom kan en nationell bruksmodell eller nyttighetsmodell eller ansökan därom jämställas med ett patent vid tillämpningen av artikel 54.

Eftersom det ändrade förslaget till direktiv om bruksmodeller [25] för närvarande inte är antaget har det inte ansetts lämpligt, åtminstone inte just nu, att anpassa texten med hänsyn till bruksmodeller i den bemärkelse som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv. Därför avses i denna artikel endast bruksmodeller och nyttighetsmodeller och ansökningar därom i de medlemsstater där de förekommer, med ett innehåll som kan variera mellan medlemsstaterna.

[25] Ändrat förslag av den 25.6.1999, KOM(1999) 309 slutlig.

KAPITEL VI - SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 56 - Register över gemenskapspatent

Denna artikel innehåller reglerna för registret över gemenskapspatent. Registret skall hållas av verket, som skall hålla det öppet för allmänheten.

Artikel 57 - Tidning för gemenskapspatent

Denna artikel innehåller reglerna för tidningen för gemenskapspatent. Verket skall ge ut tidningen.

Artikel 58 - Icke obligatoriska översättningar

Denna artikel rör enbart patentinnehavarens möjlighet att senare ge in översättningar av ett patent som redan meddelats.

Enligt artikeln får patentinnehavaren till verket ge in översättningar till flera eller samtliga av gemenskapens officiella språk. Det bör noteras att ett patent som meddelats enligt det europeiska patentsystemet är giltigt utan andra översättningar än dem som anges i Münchenkonventionen. Detta innebär att patentskriften till gemenskapspatentet kommer att offentliggöras på förfarandespråket vid verket (engelska, tyska eller franska) med översättningar av patentskälen till verkets två andra officiella språk.

Med dessa frivilliga översättningar skall spridningen av information om patentet bli effektivare. Dessutom kan patentinnehavaren på detta sätt hindra att frånvaro av översättningar till det språk den talar som förmodas begå intrång åberopas som skäl för att denne inte skall behöva betala skadestånd.

Artikel 59 - Tillämpningsförordning

Förordningen skall kompletteras av tillämpningsföreskrifter där de närmare formerna för tillämpning av förordningen skall anges. De skall antas med ett kommitté förfarande.

I tillämpningsföreskrifterna skall det bl.a. stadgas om rutiner för tillämpningen av artikel 6 (verkan av ändrad innehavare), artikel 20 (licensberedskap), artikel 21 (tvångslicenser) och artikel 26 (avstående).

Däremot torde tillämpningsföreskrifter för exempelvis artiklarna 56 och 57 (förande och offentlighet av registret över gemenskapspatent respektive offentliggörande av tidningen för gemenskapspatent) kunna fastställas i samband med förhandlingarna om att ansluta gemenskapen till Münchenkonventionen.

Artikel 60 - Tillämpningsförordning om avgifter

För att gemenskapspatentet verkligen skall få ett rimligt pris skall allt som rör årsavgifter, inklusive tilläggsavgifter, beslutas av gemenskapen. I punkt 1 sägs att avgifternas storlek och uppbörden av avgifterna skall regleras i tillämpnings föreskrifterna.

I punkt 2 hänvisas till kommittéförfarandet för antagande av tillämpningsföreskrifter.

Artikel 61 - Inrättande av en kommitté och förfarande för att anta tillämpningsförordningarna

Genom denna artikel inrättas en kommitté som benämns "Kommittén för avgifter och tillämpningsföreskrifter i samband med förordningen om gemenskapspatent" som skall anta de tillämpningsföreskrifter som avses i artiklarna 59 och 60. Artikeln följer rådets beslut av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter [26], särskilt artikel 5 i detta.

[26] EGT L 184, 17.7.1999.

Artikel 62 - Rapport om genomförandet av denna förordning

Här sägs att kommissionen fem år efter det att förordningen trätt i kraft skall offentliggöra en rapport om tillämpningen av den. Rapporten skall särskilt gälla kostnaderna för gemenskapspatentet och systemet för lösning av tvister om intrång och giltighet.

Artikel 63 - Ikraftträdande

I punkt 1 sägs när förordningen träder i kraft.

I punkt 2 anges hur man skall avgöra från och med vilket datum en ansökan om patent för gemenskapens territorium får ges in.

2000/0177(CNS)

Förslag till RÅDETS FÖRORDNING om gemenskapspatent

(Text av betydelse för EES)

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 308 i detta,

med beaktande av kommissionens förslag [27],

[27] EGT C

med beaktande av Europaparlamentets yttrande [28],

[28] EGT C

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande [29], och

[29] EGT C

av följande skäl:

(1) Ett av gemenskapens mål är en inre marknad som utmärks av att hinder för den fria rörligheten för varor avskaffas och att det införs regler som garanterar att konkurrensen inte snedvrids på den inre marknaden. Att det införs rättsliga förutsättningar som gör det möjligt för företagen att anpassa sin tillverkning och distribution av produkter till gemenskapsnivå bidrar till att uppnå detta mål. Bland de rättsliga instrument som företagen bör ha tillgång till för dessa ändamål är patentet som ger ett enhetligt skydd och som har enhetliga verkningar på hela gemenskapens territorium särskilt lämpligt.

(2) Genom Münchenkonventionen om meddelande av europeiska patent av den 5 oktober 1973 (nedan kallad "Münchenkonventionen") grundades Europeiska patentverket (nedan kallat "verket") som har i uppgift att meddela europeiska patent. Verkets kunnande bör utnyttjas för att meddela och förvalta gemenskapspatent.

(3) Genom att gemenskapen går med i Münchenkonventionen kan gemenskapen ingå i konventionssystemet som ett territorium för vilket ett enhetligt patent kan meddelas. Gemenskapen behöver därför i denna förordning endast inrätta det regelverk som skall tillämpas på ett gemenskapspatent när detta väl meddelats.

(4) Gemenskapens patenträtt bör inte ersätta medlemsstaternas patentlagstiftning eller den europeiska patenträtt som infördes genom Münchenkonventionen. Det framstår inte som befogat att tvinga företagen att ansöka om gemenskapspatent, eftersom det även i fortsättningen behövs nationella och europeiska patent för de företag som inte vill ha skydd för sina uppfinningar på gemenskapsnivå. Av den anledningen bör denna förordning inte påverka medlemsstaternas rättighet att meddela nationella patent.

(5) För målet med ett gemenskapspatent till en rimlig kostnad är det en fördel om patentet kan vara giltigt i hela gemenskapen på det språk på vilket det meddelats i enlighet med Münchenkonventionen.

(6) Det är nödvändigt att förebygga eventuella skadliga effekter till följd av ett monopol som skapas av ett gemenskapspatent via ett system med tvångslicenser. Det är därför lämpligt att ge kommissionen befogenheter att fatta beslut på området. Kommissionens beslut bör kunna överklagas i enlighet med artikel 230 i EG-fördraget till Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt och till Europeiska gemenskapernas domstol.

(7) Av rättssäkerhetsskäl bör alla mål som rör vissa aspekter på gemenskapspatent handläggas av samma rättsliga instans, och alla beslut som denna rättsliga instans fattar bör kunna verkställas i hela gemenskapen. Därför bör gemenskapens domstol för immaterialrätt få ensam behörighet i vissa mål som rör gemenskapspatent, särskilt mål om intrång och om giltighet. Beslut av en avdelning i första instans vid denna domstol bör kunna överklagas till dess avdelning i andra instans.

(8) Det är nödvändigt att den domstol som beslutar i mål om intrång och giltighet även kan besluta om påföljder och ersättning för skada på grundval av gemensamma regler. Denna behörighet bör inte påverka behörighet i fråga om tillämpning av regler om straffansvar och illojal konkurrens som kan förekomma i medlemsstaternas lagstiftning.

(9) Bestämmelser om förfarandet vid gemenskapens domstol för immaterialrätt bör fastställas i denna domstols stadgar och i dess rättegångsregler.

(10) I enlighet med subsidiaritetsprincipen och proportionalitetsprincipen såsom dessa kommer till uttryck i artikel 5 i fördraget, kan målen för den planerade åtgärden och särskilt inrättandet av en enhetlig ordning som har verkningar i hela gemenskapen endast uppnås på gemenskapsnivå. Denna förordning går inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(11) De åtgärder som behövs för att genomföra denna förordning utgör åtgärder med allmän räckvidd enligt artikel 2 i rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter [30] och de bör antas enligt det föreskrivande förfarandet i artikel 5 i nämnda beslut.

[30] EGT L 184, 17.7.1999, s. 23.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

KAPITEL I

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER

Artikel 1

Gemenskapsrätt på patentområdet

Genom denna förordning inrättas en gemenskapsrätt för patent på uppfinningar. Den är tillämplig på alla patent som meddelats av Europeiska patentverket (nedan kallat "verket") i enlighet med konventionen om meddelande av europeiska patent av den 5 oktober 1973 (nedan kallad "Münchenkonventionen") för hela gemenskapens territorium.

Ett sådant patent skall för denna förordnings ändamål anses som ett gemenskapspatent.

Artikel 2

Gemenskapspatent

1. Gemenskapspatentet skall ha en enhetlig karaktär. Det skall ha samma rättsverkan i hela gemenskapen: det skall endast kunna meddelas, överföras, upphävas eller upphöra för hela gemenskapen.

2. Gemenskapspatentet skall ha en fristående karaktär. Det skall endast regleras av bestämmelserna i denna förordning och av gemenskapsrättens allmänna principer. Bestämmelserna i denna förordning skall dock inte hindra tillämpningen av medlemsstaternas lagstiftning om straffansvar och illojal konkurrens.

3. Om något annat inte uttryckligen sägs skall de termer som används i denna förordning ha samma betydelse som motsvarande termer i Münchenkonventionen.

4. I denna förordning betecknar termen "ansökan om gemenskapspatent" en europeisk patentansökan i vilken hela gemenskapens territorium avses.

Artikel 3

Tillämpning på havsområden, områden under haven och världsrymden

1. Denna förordning är tillämplig på havsområden och områden under haven som gränsar till en medlemsstats territorium, på vilka denna stat i enlighet med folkrätten utövar suveräna rättigheter eller har jurisdiktion.

2. Denna förordning är tillämplig på uppfinningar som görs eller utnyttjas i rymden utanför atmosfären, inbegripet himlakropparna, i eller på rymdföremål som omfattas av en eller flera medlemsstaters jurisdiktion och kontroll i enlighet med folkrätten.

KAPITEL II

PATENTRÄTT

AVSNITT 1

RÄTT TILL PATENT

Artikel 4

Rätt till gemenskapspatent

1. Rätten till gemenskapspatent skall tillkomma uppfinnaren eller dennes rättsinnehavare.

2. Om uppfinnaren är arbetstagare, skall rätten till gemenskapspatent avgöras enligt lagen i den stat där arbetstagaren utövar sin huvudsakliga verksamhet; om det inte kan fastställas i vilken stat arbetstagaren utövar sin huvudsakliga verksamhet, skall lagen i den stat där arbetsgivaren har sitt driftsställe, till vilket arbetstagaren är knuten, tillämpas.

3. Om flera personer har gjort en uppfinning oberoende av varandra, tillkommer rätten till gemenskapspatentet den vars patentansökan har den tidigaste inlämningsdagen eller i förekommande fall, prioritetsdagen. Denna bestämmelse skall endast tillämpas om den första ansökan om gemenskapspatent har offentliggjorts.

Artikel 5

Anspråk på rätt till gemenskapspatent

1. Om gemenskapspatent har meddelats en person som inte har rätt till patentet enligt artikel 4.1 och 4.2 får den som enligt denna artikel är berättigad, i egenskap av innehavare kräva att patentet överförs på honom utan att detta påverkar andra rättigheter och handlingar.

2. Om en person endast har rätt till en andel i ett gemenskapspatent får han, i egenskap av medinnehavare i enlighet med punkt 1 kräva att patentet överförs.

3. De rättigheter som avses i punkterna 1 och 2 får inte göras gällande vid domstol förrän två år efter det att meddelandet av gemenskapspatentet offentliggjorts i gemenskapens patenttidning, som avses i artikel 57. Denna bestämmelse skall inte tillämpas om patentinnehavaren, när patentet meddelades eller förvärvades, visste att han inte hade rätt till patentet.

4. När talan väcks vid domstol skall detta antecknas i registret över gemenskapspatent som avses i artikel 56. Lagakraftvunna beslut till följd av sådan talan eller återkallelse av talan skall också antecknas.

Artikel 6

Rättsverkan till följd av ändrad innehavare av gemenskapspatent

1. När äganderätt till gemenskapspatent ändrats i sin helhet efter talan i enlighet med artikel 5, skall licenser och andra rättigheter upphöra att gälla genom att den behörige införs i det register över gemenskapspatent som avses i artikel 56.

2. Om, innan talan registrerats,

a. patentinnehavaren har utnyttjat uppfinningen på gemenskapens territorium eller gjort väsentliga och allvarligt menade förberedelser för detta ändamål,

eller om

b. en licensinnehavare fått licens och utnyttjat uppfinningen på gemenskapens territorium eller gjort väsentliga och allvarligt menade förberedelser för detta ändamål

får han fortsätta med detta utnyttjande, förutsatt att ansökan ges in om en icke-exklusiv licens till den nye innehavare som står antecknad i registret över gemenskapspatent. Han har för detta ändamål en tidsfrist som anges i tillämpnings föreskrifterna. Licensen skall meddelas för rimlig tid och på rimliga villkor.

3. Punkt 2 skall inte tillämpas om patentinnehavaren eller licensinnehavaren var i ond tro när han började utnyttja uppfinningen eller när han gjorde förberedelser för detta ändamål.

AVSNITT 2

RÄTTSVERKAN AV GEMENSKAPSPATENT OCH AV ANSÖKAN OM GEMENSKAPSPATENT

Artikel 7

Förbud mot direkt utnyttjande av uppfinningen

Ett gemenskapspatent ger rätt att förbjuda tredje man att utan patentinnehavarens tillstånd:

a. tillverka, utbjuda, bringa i omsättning eller använda den patenterade produkten eller importera eller inneha en sådan produkt för de ändamål som nu sagts,

b. använda patentskyddat förfarande, eller, när tredje man vet eller det med hänsyn till omständigheterna är uppenbart att förfarandet inte får användas utan patenthavarens samtycke, utbjuda det för användning på medlemsstaternas territorium,

c. utbjuda, bringa i omsättning eller använda en produkt som tillverkats enligt patentskyddat förfarande eller, importera eller inneha en sådan produkt för ändamål som nu sagts.

Artikel 8

Förbud mot indirekt utnyttjande av uppfinningen

1. Gemenskapspatent innebär, förutom rätten enligt artikel 7, att tredje man inte utan patenthavarens samtycke på medlemsstaternas territorium får utnyttja den patentskyddade uppfinningen genom att tillhandahålla eller erbjuda andra än dem som är berättigade att utnyttja den patentskyddade uppfinningen, medel för att använda uppfinningen som hänför sig till något väsentligt i denna, om tredje man vet det eller det med hänsyn till omständigheterna är uppenbart att medlen är lämpade och avsedda för sådan användning.

2. Punkt 1 skall inte tillämpas när medlen för användning är produkter som allmänt förekommer i handeln, om inte tredje man uppmanar den person till vilken han tillhandahåller medlen att begå de handlingar som är förbjudna enligt artikel 7.

3. De som utför de handlingar som avses i artikel 9 a, b och c skall inte anses som personer som är berättigade att utnyttja uppfinningen i den mening som avses i punkt 1.

Artikel 9

Begränsning av gemenskapspatentets rättsverkan

De rättigheter som är knutna till gemenskapspatent skall inte omfatta följande:

a. Handlingar som utförs privat och i icke-kommersiellt syfte.

b. Handlingar som utförs i experimentellt syfte som rör föremålet för den patentskyddade uppfinningen.

c. Omedelbar beredning i enskilda fall av läkemedel i apotek enligt recept, och inte heller handlingar som rör sådana läkemedel.

d. Användning ombord på fartyg från andra stater än medlemsstaterna av föremålet för den patentskyddade uppfinningen, på själva fartyget, i maskiner, styranordningar, utrustning och andra tillbehör, när fartygen tillfälligt eller oavsiktligt kommer in på medlemsstaternas farvatten, förutsatt att användningen sker enbart för fartygets behov.

e. Användning av föremålet för den patentskyddade uppfinningen vid konstruktion eller drift av luftfartyg eller markfordon eller andra transportmedel från andra stater än medlemsstaterna, eller tillbehör till fordonen, när dessa tillfälligt eller oavsiktligt kommer in på medlemsstaternas territorium.

f. Sådana handlingar som avses i artikel 27 i konventionen av den 7 december 1944 om internationell civil luftfart, när dessa handlingar rör luftfartyg från andra stater än medlemsstaterna.

Artikel 10

Konsumtion enligt gemenskapsrätten av de rättigheter som är knutna till ett gemenskapspatent

De rättigheter som är knutna till ett gemenskapspatent skall inte omfatta handlingar som avser den patentskyddade produkten som utförs på medlemsstaternas territorium efter det att produkten släppts ut på marknaden av patentinnehavaren eller med dennes samtycke, om inte innehavaren har legitima skäl att motsätta sig att produkten därefter marknadsförs.

Artikel 11

Rättigheter knutna till ansökan om gemenskapspatent efter det att den offentliggjorts

1. En efter omständigheterna skälig ersättning får krävas av tredje man som under tiden mellan offentliggörandet av ansökan om gemenskapspatent och av meddelandet av gemenskapspatentet utnyttjar uppfinningen på ett sätt som efter denna period skulle vara förbjudet i kraft av gemenskapspatentet.

2. Denna skäliga ersättning skall endast betalas om sökanden antingen till den person som utnyttjar uppfinningen eller till verket lämnar en översättning av patentkraven som verket skall göra tillgänglig för allmänheten och som skall vara på det officiella språket i den medlemsstat där den som utnyttjar uppfinningen har sin bostad eller säte, eller om det är fråga om en stat som har flera officiella språk, på det språk som denne godtar eller anvisar, förutsatt att det omtvistade utnyttjandet utgör ett intrång både enligt originaltexten i ansökan och enligt översättningen. Om den som utnyttjar uppfinningen kan förstå ansökan om gemenskapspatent på det språk på vilket den gjorts tillgänglig för allmänheten skall den skäliga ersättningen betalas även om någon översättning inte lämnats.

3. Vid beräkningen av den skäliga ersättningen skall hänsyn tas till god tro hos den som har utnyttjat uppfinningen.

4. Officiellt språk enligt punkt 2 är ett officiellt språk i gemenskapen.

Artikel 12

Rättighet som grundas på tidigare användning av uppfinningen

1. Ett gemenskapspatent får inte göras gällande mot en person som i god tro för sitt företags räkning före inlämningsdagen, eller om prioritet åberopas, prioritetsdagen för den ansökan enligt vilken patentet meddelats har använt uppfinningen i gemenskapen eller gjort väsentliga och allvarligt menade förberedelser för en sådan användning (nedan kallad "tidigare användare"), den tidigare användaren har rätt att för sitt företags räkning fortsätta med användningen i fråga eller att använda uppfinningen såsom avsetts under förberedelserna.

2. Den tidigare användarens rätt får endast överlåtas mellan levande personer eller till följd av dödsfall tillsammans med den tidigare användarens företag, eller den del av detta företag vid vilket användningen eller förberedelserna inför användningen ägt rum.

Artikel 13

Förfarandepatent: bevisbörda

1. Om föremålet för ett gemenskapspatent är ett förfarande som gör det möjligt att erhålla en ny produkt, skall varje identisk produkt som framställts utan patenthavarens samtycke, tills motsatsen bevisats, anses ha erhållits genom detta förfarande.

2. Vid bevis om motsatsen skall hänsyn tas till svarandens berättigade intresse av att skydda sina tillverknings- och affärshemligheter.

AVSNITT 3

GEMENSKAPSPATENT SOM FÖRMÖGENHETSOBJEKT

Artikel 14

Gemenskapspatentets likställighet med nationella patent

1. Om något annat inte följer av artiklarna 15-24 skall ett gemenskaps patent som förmögenhetsobjekt, i sin helhet och för hela gemenskapens territorium, anses som ett nationellt patent som registrerats i den medlemsstat på vars territorium enligt registret över gemenskapspatent som avses i artikel 56,

a. patentsökanden hade sin hemvist eller sitt säte på inlämningsdagen för ansökan om gemenskapspatent,

b. eller, om punkt a) inte är tillämplig, innehavaren hade ett driftsställe vid tidpunkten ifråga,

c. eller, om punkterna a) och b) inte är tillämpliga, innehavarens första, i gemenskapspatentregistret antecknade ombud, hade sitt säte vid tidpunkten för anteckningen.

I alla andra fall skall den angivna medlemsstaten vara den stat i vilken Europeiska patentorganisationen har sitt säte.

2. Om flera är antecknade i registret över gemenskapspatent som medsökande skall punkt 1 första stycket tillämpas på den som står antecknad först. Om detta inte är möjligt skall punkt 1 första stycket tillämpas i den ordning som övriga medsökande är antecknade. Kan punkt 1 första stycket inte tillämpas på någon av medsökandena skall punkt 1 andra stycket tillämpas.

3. Verkan av en rättighet får inte vara beroende av en eventuell registrering i ett nationellt patentregister.

Artikel 15

Överlåtelse

1. Gemenskapspatent som ägs av ett företag får överlåtas oberoende av om företaget överlåts.

2. En överlåtelse av ett företag i sin helhet skall innefatta överlåtelse av gemenskapspatentet, utom när det i enlighet med den lagstiftning som skall tillämpas på överlåtelsen finns ett avtal om det motsatta eller om detta klart framgår av omständigheterna. Denna bestämmelse skall tillämpas när det finns en avtalsenlig förpliktelse att överlåta företaget.

3. Överlåtelse av gemenskapspatent skall ske skriftligen och undertecknas av de avtalsslutande parterna, förutom när överlåtelsen är en följd av ett beslut av en domstol; i annat fall skall överlåtelsen vara ogiltig.

4. Om inte något annat sägs i artikel 6.1 skall en överlåtelse inte påverka rättigheter som förvärvats av tredje man före överlåtelsen.

5. En överlåtelse kan inte göras gällande mot tredje man förrän den antecknats i det register över gemenskapspatent som avses i artikel 56 och med de begränsningar som följer av de handlingar som anges i den tillämpningsförordning som avses i artikel 59. Överlåtelsen kan dock göras gällande mot en sådan tredje man som förvärvat rättigheter efter överlåtelsen men som känt till överlåtelsen när han förvärvade rättigheterna.

Artikel 16

Sakrätt

1. Ett gemenskapspatent kan utan samband med företaget ställas som säkerhet eller vara föremål för annan sakrätt.

2. På begäran av en av parterna skall sådan sakrätt som avses i punkt 1 antecknas i det register över gemenskapspatent som avses i artikel 56 och offentliggöras i den tidning för gemenskapspatent som avses i artikel 57.

Artikel 17

Exekutiva åtgärder

1. Ett gemenskapspatent kan bli föremål för exekutiva åtgärder.

2. På begäran av en av parterna skall en exekutiv åtgärd antecknas i det register över gemenskapspatent som avses i artikel 56 och offentliggöras i den tidning för gemenskapspatent som avses i artikel 57.

Artikel 18

Konkurs och liknande förfaranden

1. Ett gemenskapspatent kan endast ingå i en konkurs eller ett liknande förfarande i den medlemsstat där gäldenären har sina huvudsakliga intressen.

2. Om ett gemenskapspatent ägs gemensamt, skall punkt 1 tillämpas på den medinnehavarens andel.

3. När ett gemenskapspatent ingår i en konkurs eller ett liknande förfarande skall detta på begäran av den behöriga nationella myndigheten antecknas i det register över gemenskapspatent som avses i artikel 56 och offentliggöras i den tidning för gemenskapspatent som avses i artikel 57.

Artikel 19

Avtalsenliga licenser

1. Ett gemenskapspatent kan i sin helhet eller delvis bli föremål för licenser för hela eller viss del av gemenskapen. En licens kan vara exklusiv eller icke-exklusiv.

2. De rättigheter som är knutna till ett gemenskapspatent kan göras gällande mot en licenstagare som överträder en av gränserna i licensavtalet.

3. Artikel 15.4 och 15.5 skall tillämpas på upplåtelse eller överlåtelse av en licens som avser ett gemenskapspatent.

Artikel 20

Licensberedskap

1. Innehavaren av ett gemenskapspatent kan till verket ge in en skriftlig förklaring om att han är beredd att tillåta alla intresserade att mot en årlig ersättning utnyttja uppfinningen som licenstagare. I så fall skall årsavgifterna för upprätthållande av gemenskapspatent efter mottagande av förklaringen minskas; avgiftsminskningens storlek skall fastställas i den tillämpningsförordning om avgifter som avses i artikel 60. Om patentet helt bytt ägare till följd av sådan talan som avses i artikel 5, skall deklarationen anses ha återkallats samma dag som den nye patentinnehavaren antecknas i registret över gemenskapspatent.

2. Deklarationen får återkallas när som helst genom ett skriftligt meddelande till verket, förutsatt att patentinnehavaren ännu inte underrättats om att någon har för avsikt att utnyttja uppfinningen. Återkallelsen får verkan från och med det att verket tagit emot det nämnda meddelandet. Ett belopp motsvarande minskningen av årsavgifterna skall betalas inom en månad från det att förklaringen återkallats; artikel 25.2 skall tillämpas, och tidsfristen på sex månader skall börja löpa då den tidsfrist som anges ovan har löpt ut.

3. Förklaringen får inte ges in om en exklusiv licens är antecknad i registret över gemenskapspatent eller om en ansökan om anteckning av sådan licens har getts in till verket.

4. Vem som helst får i kraft av en förklaring utnyttja uppfinningen som licenstagare, på de villkor som anges i den tillämpningsförordning som avses i artikel 59. Vid tillämpningen av denna förordning skall en licens som erhållits enligt denna artikel jämställas med en avtalsenlig licens.

5. På skriftlig begäran från en av parterna skall kommissionen fastställa storleken på den ersättning som avses i punkt 1, eller ändra denna om det kommer fram omständigheter som ger vid handen att beloppet är uppenbart oriktigt.

6. Ansökan om att införa en exklusiv licens i registret över gemenskapspatent är ogiltig om en sådan förklaring som avses i punkt 1 har gjorts, förutsatt att denna inte har återkallats eller anses ha återkallats.

7. Medlemsstaterna får inte meddela licensberedskap på gemenskapspatent.

Artikel 21

Meddelande av tvångslicenser

1. Om ett gemenskapspatent inte har utnyttjats eller utnyttjas i otillräcklig omfattning får kommissionen meddela tvångslicens till den som ansöker om det tidigast fyra år efter det att patentansökan gjordes och tre år efter det att patent meddelades, om patentinnehavaren inte utnyttjat patentet i gemenskapen i skälig omfattning eller inte gjort väsentliga och allvarligt menade förberedelser för detta, och om patentinnehavaren inte kan motivera sin overksamhet med legitima skäl. Vid bedömningen av huruvida ett gemenskapspatent inte utnyttjats eller utnyttjats i otillräcklig omfattning skall ingen åtskillnad göras mellan produkter med ursprung i gemenskapen och importerade produkter.

2. Kommissionen får efter ansökan till en innehavare av nationellt patent eller gemenskapspatent eller växtförädlarrätt som inte kan utnyttja sitt patent (det andra patentet) eller sin växtförädlarrätt utan att inkräkta på ett gemenskapspatent (det första patentet) meddela tvångslicens med avseende på det första patentet, förutsatt att den uppfinning eller växtförädling som det andra patentet eller växtförädlarrätten avser innebär ett avsevärt tekniskt framsteg eller ett avsevärt ekonomiskt framsteg jämfört med den uppfinning som det första patentet avser. Kommissionen får vidta de åtgärder den bedömer lämpliga för att kontrollera att sådana omständigheter föreligger. Om tvångslicens meddelas till förmån för ett beroende patent eller en beroende växtförädlärrätt har innehavaren till det första patentet rätt till en motsvarande licens i skälig omfattning för att utnyttja den skyddade uppfinningen eller växtförädlingen.

3. Kommissionen får under krislägen eller i andra synnerligen brådskande situationer eller om en enligt domstols- eller förvaltningsbeslut konkurrensskadlig verksamhet måste åtgärdas tillåta gemenskapspatent att utnyttjas.

4. När det gäller halvledarteknik skall utnyttjande vara möjligt endast i de fall som avses i punkt 3.

5. Sådan licens eller sådant utnyttjande som avses i punkterna 1, 2 och 3 får endast meddelas om den som ansöker om detta gjort skäliga affärsmässiga ansträngningar att utverka patentinnehavarens tillstånd, utan att ansträngningarna har lett till resultat inom en rimlig tidsperiod. I de fall som avses i punkt 3 får dock kommissionen göra avsteg från detta villkor. I sådana fall skall rättighetsinnehavaren underrättas så snart som det rimligen är möjligt.

6. Närmare former och förfaranden för tillämpning av principerna i denna artikel skall anges i tillämpningsföreskrifterna.

Artikel 22

Villkor för tvångslicenser

1. Vid meddelande av tvångslicenser i enlighet med artikel 21 skall kommissionen ange vilken typ av utnyttjande som avses och vilka villkor som skall uppfyllas. Följande villkor skall tillämpas:

a. Utnyttjandets omfattning och varaktighet skall begränsas till de ändamål för vilka det beviljats.

b. Utnyttjandet skall vara icke-exklusivt.

c. Utnyttjandet får inte överlåtas, utom tillsammans med den del av rörelsen eller den goodwill med vilken nyttjandet följer.

d. Utnyttjandet skall tillåtas huvudsakligen för att tillgodose behoven på gemenskapens inre marknad, om det inte är nödvändigt att åtgärda en enligt domstols- eller förvaltningsbeslut konkurrensskadlig verksamhet.

e. Kommissionen får på grundval av en motiverad ansökan besluta att tillståndet skall upphöra att gälla, förutsatt att berättigade intressen hos de personer som erhållit tillståndet skyddas på ett lämpligt sätt, om och när de omständigheter som ledde fram till tillståndet inte längre föreligger och sannolikt inte kommer att uppstå igen.

f. Licensinnehavaren skall till rättsinnehavaren betala en lämplig ersättning, med beaktande av tillståndets ekonomiska värde och en eventuell nödvändighet att åtgärda konkurrensskadlig verksamhet.

g. Om en tvångslicens meddelats till förmån för ett beroende patent eller en växtförädlarrätt skall utnyttjande som tillåts med avseende på det första patentet endast kunna överlåtas tillsammans med överlåtelse av det andra patentet eller växtförädlarrätten.

2. Medlemsstaterna får inte meddela tvångslicenser på gemenskapspatent.

Artikel 23

Rättsverkan i förhållande till tredje man

1. De rättshandlingar angående ett gemenskapspatent som avses i artiklarna 16-22 skall inte ha någon rättsverkan i förhållande till tredje man i samtliga medlemsstater förrän de antecknats i registret över gemenskapspatent. Emellertid skall en sådan rättshandling ha rättsverkan i förhållande till tredje man, innan den antecknats i registret, om denne har förvärvat rättigheter till patentet efter det att rättshandlingen ägde rum men han kände till rättshandlingen vid tiden för rättigheternas förvärvande.

2. Punkt 1 skall inte tillämpas på en person som förvärvar ett gemenskapspatent eller en rättighet till ett gemenskapspatent genom att ett företag i sin helhet överlåts eller genom en annan generell övergång.

Artikel 24

Ansökan om gemenskapspatent som förmögenhetsobjekt

1. Artiklarna 14-19 och artikel 21.3, 21.4, 21.5 och 21.6, samt artikel 22 skall tillämpas på ansökan om gemenskapspatent.

2. Sådana rättigheter som tredje man förvärvat till en ansökan om gemenskapspatent i enlighet med punkt 1 skall fortsätta att ha verkan med avseende på det gemenskapspatent som meddelas på grundval av denna ansökan.

KAPTIEL III

GEMENSKAPSPATENTETS UPPRÄTTHÅLLANDE, UPPHÖRANDE OCH OGILTIGHET

AVSNITT 1

UPPRÄTTHÅLLANDE OCH UPPHÖRANDE

Artikel 25

Årsavgifter

1. Årsavgifter skall i enlighet med de bestämmelser i den tillämpningsförordning som avses i artikel 60 betalas till verket för upprätthållande av gemenskapspatent. Avgift skall betalas för åren efter det år då uppgift om att patentet meddelats antecknats i den tidning för gemenskapspatent som avses i artikel 57.

2. Om årsavgift inte har erlagts på förfallodagen, får den betalas inom sex månader från förfallodagen, om tilläggsavgift betalas samtidigt.

3. Om en årsavgift för ett gemenskapspatent förfaller till betalning inom två månader från det att meddelande av gemenskapspatentet offentliggjorts skall avgiften anses ha betalats i tid om den betalas inom den tid som avses i punkt 2. Ingen tilläggsavgift skall tas ut i detta fall.

Artikel 26

Avstående

1. Ett avstående från ett gemenskapspatent kan endast göras i dess helhet.

2. Avståendet skall ges in skriftligen till verket av patentinnehavaren. Det skall inte ha rättsverkan förrän det har antecknats i registret över gemenskapspatent.

3. Ett avstående skall antecknas i registret över gemenskapspatent endast med samtycke från den vars sakrätt införts i registret eller i vars namn en registrering gjorts i enlighet med artikel 5.4 första meningen. Om en licens har antecknats i registret skall avståendet införas i registret endast om patentinnehavaren visar att han i förväg har underrättat licenstagaren om sin avsikt att avstå; avståendet skall införas efter utgången av den tidsfrist som anges i den tillämpningsförordning som avses i artikel 59.

Artikel 27

Upphörande

1. Gemenskapspatentet skall upphöra

a. tjugo år från dagen för patentansökningen,

b. om patentinnehavaren avstår från det enligt artikel 26,

c. om en årsavgift och i förekommande fall tilläggsavgift inte betalats i tid.

2. Om ett gemenskapspatent upphör på grund av att årsavgift och i förekommande fall tilläggsavgift inte betalats i tid, anses det ha upphört den dag då årsavgiften förföll till betalning.

AVSNITT 2

GEMENSKAPSPATENTETS OGILTIGHET

Artikel 28

Ogiltighetsgrunder

1. Gemenskapspatent får endast ogiltigförklaras på följande grunder:

a. Patentets föremål är inte patenterbart enligt artiklarna 52-57 i München konventionen.

b. Patentansökan är inte tillräckligt tydlig och fullständig för att en fackman skall kunna utnyttja uppfinningen.

c. Föremålet för patentet sträcker sig utöver innehållet i patentansökan sådan den getts in, eller, om patentet meddelats på grund av en avdelad ansökan eller en ny ansökan som getts in i enlighet med artikel 61 i Münchenkonventionen, patentets föremål sträcker sig utöver innehållet i den ursprungliga ansökan sådan den getts in.

d. Patentskyddets omfattning har utvidgats.

e. Patentinnehavaren saknar rätt till patentet enligt artikel 4.1 och 4.2 i denna förordning.

f. Föremålet för patentet är inte nytt jämfört med innehållet i en ansökan om nationellt patent eller ett nationellt patent som offentliggjorts i en medlemsstat på inlämningsdagen eller senare, eller om prioritet åberopas på prioritetsdagen för gemenskapspatentet men som har en tidigare inlämnings- eller prioritetsdag.

2. Om ogiltighetsgrunderna endast rör en del av patentet, skall ogiltigheten inskränkas till denna del. Inskränkningen kan innefatta en ändring av patentkraven, beskrivningen eller ritningarna.

Artikel 29

Rättsverkningar av ogiltighet

1. I den utsträckning som gemenskapspatentet helt eller delvis förklaras ogiltigt skall de rättsverkningar som enligt denna förordning är knutna till patentet aldrig anses ha existerat.

2. Den retroaktiva verkan av gemenskapspatentets ogiltighet skall inte påverka

a. beslut i mål om intrång som vunnit laga kraft och verkställts före beslutet om ogiltighet,

b. avtal som slutits före ett beslut om ogiltighet, i den utsträckning som avtalet verkställts före detta beslut. Belopp som betalats i enlighet med avtalet kan dock krävas tillbaka i den utsträckning som är skälig med hänsyn till omständigheterna.

KAPITEL IV

BEHÖRIGHET OCH FÖRFARANDE AVSEENDE TALAN OM GEMENSKAPSPATENT

AVSNITT 1

TALAN AVSEENDE GEMENSKAPSPATENTETS GILTIGHET OCH UTNYTTJANDE SAMT INTRÅNG I DETSAMMA

Artikel 30

Mål och yrkanden tillämpliga på gemenskapspatent - ensam behörighet för gemenskapens domstol för immaterialrätt

1. Gemenskapspatentet kan omfattas av talan om ogiltighet och intrång eller av talan om fastställelse av att intrång inte har skett, talan om utnyttjande av patentet eller rätt som grundas på tidigare utnyttjande av patentet samt för yrkande om begränsning, genkäromål om ogiltigförklaring och yrkande om fastställelse av att patentet har upphört. Gemenskapspatentet får också omfattas av mål och yrkanden om skadestånd.

2. Gemenskapspatentet kan inte omfattas av talan om hot om intrång.

3. I de mål och yrkanden som avses i punkt 1 skall gemenskapens domstol för immaterialrätt ha ensam behörighet. Talan skall först väckas vid denna domstols avdelning i första instans.

4. Om inte något annat följer av bestämmelserna i fördraget och denna förordning skall närmare villkor och bestämmelser för den talan och de yrkanden som avses i punkt 1 samt regler som skall gälla för de beslut som fattas fastställas i stadgan eller i rättegångsreglerna för gemenskapens domstol för immaterialrätt.

Artikel 31

Talan om ogiltigförklaring

1. Talan om ogiltigförklaring av ett gemenskapspatent får endast avse de ogiltighets grunder som anges i artikel 28.1.

2. Talan om ogiltigförklaring får väckas av envar, utom i det fall som avses i artikel 28.1 e då talan endast får väckas av den som har rätt att vara antecknad i registret över gemenskapspatent som innehavare av patentet eller gemensamt av de personer som har rätt att vara införda som medinnehavare av patentet, enligt artikel 5.

3. Talan får väckas även om invändning fortfarande får göras eller om ett invändnings förfarande pågår vid verket.

4. Talan får väckas även om gemenskapspatentet har upphört.

Artikel 32

Genkäromål om ogiltigförklaring

1. Genkäromål om ogiltigförklaring av ett gemenskapspatent får endast avse de ogiltighetsgrunder som anges i artikel 28.1.

2. Om genkäromålet väcks i en tvist där patentinnehavaren inte redan är part, skall denne underrättas därom så att han kan intervenera i tvisten.

Artikel 33

Talan om intrång

1. Talan om intrång får endast avse de omständigheter som avses i artiklarna 7, 8 och 19.

2. Talan om intrång skall väckas av patenthavaren. Den som har en avtalsenlig licens får endast, om inte motsatsen avtalats, väcka talan om intrång med patenthavarens samtycke. Den som har en exklusiv licens, en licens som utfärdats enligt bestämmelserna om licensberedskap eller en tvångslicens får dock väcka en sådan talan om patenthavaren, efter att ha blivit underrättad, inte handlar själv.

3. Patenthavaren har rätt att intervenera i ett mål om intrång som en licenstagare väckt enligt punkt 2.

4. En licenstagare har rätt att intervenera i ett mål om intrång som en innehavare har inlett enligt punkt 2 för att kunna få skadestånd för den skada som han lidit.

Artikel 34

Talan om fastställelse av att intrång inte har skett

1. Envar får väcka talan mot patentinnehavaren eller den som har en exklusiv licens för att få fastställt att den ekonomiska verksamhet som han bedriver, eller som han har gjort väsentliga förberedelser för att bedriva eller planerar att bedriva, inte innebär intrång i patentet i den mening som avses i artiklarna 7, 8 och 19.

2. Ett gemenskapspatents giltighet får inte ifrågasättas genom talan om fastställelse av att intrång inte har skett.

Artikel 35

Talan om utnyttjande av uppfinningen innan patentet meddelades

Talan om utnyttjande av uppfinningen under den tid som avses i artikel 11.1 skall väckas av den som ansökt om patentet eller av patenthavaren. Den som har en exklusiv licens får dock väcka sådan talan om inte innehavaren av gemenskapspatentet själv väcker talan om intrång efter underrättelse om detta.

Artikel 36

Talan om rättighet som grundas på tidigare utnyttjande av uppfinningen

Talan om rättighet som grundas på tidigare utnyttjande av uppfinningen enligt artikel 12.1 skall väckas av den tidigare användaren eller av den till vilken han överlåtit sin rätt enligt artikel 12.2, för att få rätten att använda uppfinningen i fråga fastställd.

Artikel 37

Begäran om begränsning

1. På patenthavarens begäran får ett gemenskapspatent bli föremål för begränsning i form av ändringar i patentkrav, beskrivning eller ritningar.

2. Begäran får inte ges in så länge som invändning fortfarande får resas eller så länge som ett invändnings- eller ogiltighetsförfarande pågår.

3. Begäran är endast giltig med samtycke från den som åtnjuter en sakrätt som antecknats i registret över gemenskapspatent eller i vars namn en anteckning gjorts i enlighet med artikel 5.4 första meningen. Om en licens är antecknad i registret är begäran endast giltig om patenthavaren styrker att licenstagaren samtycker, eller tre månader efter det att patenthavaren styrker att han underrättat licenstagaren om sin avsikt att begränsa patentet.

4. Om gemenskapens domstol för immaterialrätt vid förfarandets utgång och med ledning av patenthavarens ändringar anser att de ogiltighetsgrunder som anges i artikel 28 inte talar emot att gemenskapspatentet upprätthålls, skall domstolen besluta att begränsa det därefter. Om domstolen anser att ändringarna inte är godtagbara, skall den avvisa begäran.

Artikel 38

Talan om fastställelse av att patentet har upphört

Envar får väcka talan om fastställelse av att gemenskapspatentet har upphört enligt de grunder som anges i artikel 27.

Artikel 39

Överklagande

1. Beslut som fattats av en avdelning i första instans vid gemenskapens domstol för immaterialrätt i fråga om de mål och yrkanden som avses i detta avsnitt kan överklagas till en avdelning i andra instans vid denna domstol.

2. Överklagande skall ges in till avdelningen i andra instans inom två månader efter det att det överklagade beslutet delgetts enligt stadgan för gemenskapens domstol för immaterialrätt.

3. Avdelningen i andra instans är behörig att avgöra både sakfrågor och rättsliga frågor samt får både upphäva och ändra det överklagade beslutet.

4. Var och en som varit part i förfarandet vid gemenskapens domstol för immaterialrätt har rätt att överklaga beslut som gått denne emot.

5. Besvär har suspensiv verkan. Avdelningen i första instans får dock förklara att dess beslut är verkställbart, i förekommande fall mot säkerhet.

Artikel 40

Kommissionens befogenheter

1. När gemenskapens intresse kräver det, får kommissionen väcka talan om ogiltig förklaring av ett gemenskapspatent vid gemenskapens domstol för immaterialrätt.

2. Kommissionen får också, på det villkor som anges i punkt 1, intervenera i alla mål som pågår vid gemenskapens domstol för immaterialrätt.

Artikel 41

Behörighetsområde

Gemenskapens domstol för immaterialrätt är i sådana mål som avses i artiklarna 33-36 behörig att fatta beslut om omständigheter och verksamheter på en del av eller hela det område, och i rymden, där denna förordning är tillämplig.

Artikel 42

Interimistiska åtgärder och skyddsåtgärder

Gemenskapens domstol för immaterialrätt får vidta alla interimistiska åtgärder och skyddsåtgärder som behövs, i enlighet med sina stadgar.

Artikel 43

Påföljder

När gemenskapens domstol för immaterialrätt i ett sådant mål som avses i artikel 33 finner att den svarande gjort intrång i ett gemenskapspatent, kan den besluta om följande:

a. Ett föreläggande om förbud för den svarande att fortsätta med de handlingar som innebär intrång.

b. Ett föreläggande om beslag av produkter som är följd av ett intrång.

c. Ett föreläggande om beslag av varor, material och verktyg som utgör medel för att utnyttja den skyddade uppfinningen och som tillhandahållits eller erbjudits att bli levererade enligt villkoren i artikel 8.

d. Ett föreläggande om andra påföljder som är lämpliga med beaktande av omständigheterna eller för att se till att föreläggandena enligt punkterna a, b och c följs.

Artikel 44

Skadeståndstalan

1. Gemenskapens domstol för immaterialrätt skall ha behörighet att besluta att skadestånd skall betalas för att gottgöra vållad skada i samband med sådana mål som avses i artiklarna 31-36.

2. Vid beräkning av lämpligt skadestånd skall domstolen beakta alla relevanta omständigheter, såsom de ekonomiska följderna av intrånget för den förfördelade parten samt parternas beteende och goda eller onda tro. Skadeståndet skall inte ha karaktär av straff.

3. Vid tillämpningen av punkt 2 skall tills motsatsen bevisats förutsättas att en svarande som bor eller är etablerad i en medlemsstat där det officiella språket, som också skall vara ett officiellt gemenskapsspråk, inte är det språk på vilket patentet meddelats eller på vilket en översättning av patentet tillhandahållits allmänheten i enlighet med artikel 58, inte känt till eller rimligen bort känna till att han gjort intrång i patentet. I ett sådant läge skall skadestånd för intrång endast utdömas för perioden efter det att han fått tillgång till en översättning av patentet på det officiella språket i den medlemsstat där han bor eller är etablerad.

4. Om den medlemsstat som avses i punkt 3 har två eller flera officiella språk som även är officiella gemenskapsspråk, har svaranden rätt att få patentet delgett på det av dessa språk som han kan.

Artikel 45

Preskription

Talan om användning, om rättighet som grundas på tidigare utnyttjande, om intrång och om skadestånd som avses i detta avsnitt skall väckas inom fem år från det att de omständigheter som ligger till grund för dem inträffat, eller om käranden inte känt till när de inträffat, från den tidpunkt då han fått kännedom om dem eller borde ha fått kännedom om dem.

AVSNITT 2

BEHÖRIGHET OCH FÖRFARANDEN VID ANNAN TALAN OM GEMENSKAPSPATENT

Artikel 46

Nationella domstolars behörighet

Medlemsstaternas nationella domstolar är behöriga i mål som rör gemenskapspatent och som varken omfattas av den exklusiva behörighet som Europeiska gemenskapernas domstol har i kraft av fördraget eller som gemenskapens domstol för immaterialrätt har i kraft av bestämmelserna i avsnitt 1 i kapitel IV.

Artikel 47

Tillämpning av Brysselkonventionen

Om inte något annat anges i denna förordning skall bestämmelserna i Konventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, undertecknad i Bryssel den 27 september 1968 [31], tillämpas i mål vid nationella domstolar samt i fråga om beslut som fattas inom ramen för dessa mål.

[31] EGT C 27, 26.1.1998, s. 3.

Artikel 48

Mål om patenträttighet mellan arbetsgivare och anställd

1. Utan hinder av de bestämmelser som är tillämpliga enligt artikel 47 är endast domstolarna i den medlemsstat vars lag är bestämmande för rätten till gemenskapspatentet enligt artikel 4.2 behöriga i mål mellan arbetsgivare och anställd om rätten till patentet.

2. En överenskommelse om domstols behörighet är endast giltig om den ingåtts efter det att tvisten uppstått eller om den ger den anställde möjlighet att vända sig till andra domstolar än dem som avses i punkt 1.

Artikel 49

Mål om exekutiva åtgärder rörande gemenskapspatent

Utan hinder av de bestämmelser som är tillämpliga enligt artikel 47, är endast domstolar och myndigheter i den medlemsstat som bestäms i enlighet med artikel 14 behöriga vid exekutiva åtgärder som rör gemenskapspatent.

Artikel 50

Kompletterande bestämmelser om behörighet

1. I den medlemsstat, vars domstolar är behöriga enligt artikel 47, skall talan väckas vid de domstolar som skulle ha haft geografisk och materiell behörighet i fråga om nationella patent som meddelats i den medlemsstaten.

2. Om enligt artiklarna 47 och 48 samt punkt 1 i denna artikel, inte någon domstol i medlemsstaterna är behörig att avgöra talan om ett gemenskapspatent, kan talan väckas vid domstolarna i det land där Europeiska patentorganisationen har sitt säte.

Artikel 51

Skyldigheter för nationella domstolar

1. En nationell domstol där sådan talan som avses i artikel 30 väckts skall på eget initiativ förklara sig obehörig.

2. En nationell domstol där en annan talan om ett gemenskapspatent än sådan som avses i artikel 30 väckts skall anse patentet giltigt, om det inte har ogiltigförklarats av gemenskapens domstol om immaterialrätt i ett beslut som vunnit laga kraft.

3. En nationell domstol där en annan talan än dem som avses i artikel 30 väckts och som rör gemenskapspatent skall uppskjuta avgörandet av målet om den anser att ett beslut om ett sådant mål eller yrkande som avses i artikel 30 är en förutsättning för avgörandet. Ett beslut om att skjuta upp avgörandet av målet skall fattas antingen på eget initiativ, efter att parterna hörts, när ett mål eller yrkande som avses i artikel 30 väckts vid gemenskapens domstol för immaterialrätt, eller på begäran av en av parterna och efter att parterna hörts om talan ännu inte har väckts vid gemenskapens domstol. I det sistnämnda fallet skall den nationella domstolen uppmana parterna att väcka sådana talan inom en tidsfrist som den bestämmer. Om talan inte har väckts inom denna tidsfrist skall förfarandet återupptas.

Artikel 52

Tillämplig processrätt

Om något annat inte anges i denna förordning, skall en nationell domstol tillämpa de processrättsliga regler som är tillämpliga på samma slags mål om nationella patent i den medlemsstat i vilken domstolen är belägen.

AVSNITT 3

SKILJEFÖRFARANDE

Artikel 53

Skiljeförfarande

Bestämmelserna i detta kapitel om behörighet och rättsliga förfaranden påverkar inte tillämpningen av medlemsstaternas nationella bestämmelser om skiljeförfaranden. Ett gemenskapspatent får dock inte förklaras ogiltigt i ett skiljeförfarande.

KAPITEL V

INVERKAN PÅ NATIONELL RÄTT

Artikel 54

Förbud mot samtidigt skydd

1. I den mån ett nationellt patent som meddelats i en medlemsstat för en uppfinning för vilken ett gemenskapspatent meddelats samma uppfinnare eller dennes rättsinnehavare med samma inlämningsdag, eller om prioritet åberopas, prioritetsdagen, skall detta nationella patent i den utsträckning det omfattar samma uppfinning som gemenskapspatentet upphöra att ha verkan den dag då

a. tidsfristen för överklagande av verkets beslut om att meddela gemenskapspatentet löpt ut utan att det överklagats,

b. överklagandeförfarandet har avslutats, och ett beslut har fattats om att gemenskapspatentet skall bestå

eller

c. det har meddelats, om denna dag infaller senare än de datum som avses i punkterna a eller b.

2. Om gemenskapspatentet senare upphör eller ogiltigförklaras påverkar det inte bestämmelserna i punkt 1.

3. Varje enskild medlemsstat får bestämma förfarandet för hur det skall fastställas att det nationella patentet förlorar sin verkan helt, eller i förekommande fall delvis. Den får dessutom föreskriva att det nationella patentet saknat rättsverkan från början.

4. Samtidigt skydd genom gemenskapspatent eller ansökan om gemenskapspatent och nationellt patent eller ansökan om nationellt patent skall säkerställas till och med den dag som anges i punkt 1.

Artikel 55

Bruksmodeller och nyttighetsmodeller

Artikel 54 är tillämplig på bruksmodeller och nyttighetsmodeller, samt på ansökningar därom i de medlemsstater i vars lagstiftning det finns bestämmelser om sådana skyddsformer.

KAPITEL VI

SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 56

Register över gemenskapspatent

Verket skall föra registret över gemenskapspatent, som skall innehålla de uppgifter som enligt denna förordning skall antecknas. Registret skall vara offentligt.

Artikel 57

Tidning för gemenskapspatent

Verket skall regelbundet ge ut en tidning för gemenskapspatent. Denna skall innehålla de uppgifter som antecknats i registret över gemenskapspatent samt alla andra uppgifter som enligt denna förordning eller tillämpningsföreskrifterna skall offentliggöras.

Artikel 58

Icke obligatoriska översättningar

Patenthavaren får låta översätta och till verket ge in översättningar av sitt patent till flera eller alla av de officiella språk i medlemsstaterna som är officiella språk i gemenskapen. Dessa översättningar skall av verket hållas tillgängliga för allmänheten.

Artikel 59

Tillämpningsförordning

1. De närmare bestämmelserna för tillämpningen av denna förordning skall fastställas i en tillämpnings förordning.

2. Tillämpningsförordningen skall antas och ändras enligt förfarandet i artikel 61.2.

Artikel 60

Tillämpningsförordning om avgifter

1. I tillämpningsförordningen om avgifter skall avgifter, avgifternas storlek samt uppbörd av avgifter regleras.

3. Tillämpningsförordningen om avgifter skall antas och ändras enligt förfarandet i artikel 61.2.

Artikel 61

Inrättande av en kommitté och förfarande för att anta tillämpningsförordningarna

1. Kommissionen skall biträdas av en kommitté, benämnd "Kommittén för avgifter och tillämpningsföreskrifter i samband med förordningen om gemenskapspatent", som skall bestå av företrädare för medlemsstaterna och ha en företrädare för kommissionen som ordförande.

2. När hänvisning sker till denna punkt skall det föreskrivande förfarandet i artikel 5 i beslut 1999/468/EG tillämpas, varvid bestämmelserna i artikel 7.3 i det beslutet skall iakttas.

3. Den tid som avses i artikel 5.6 i beslut 1999/468/EG skall fastställas till tre månader.

Artikel 62

Rapport om genomförandet av denna förordning

Vart femte år efter det att denna förordning trätt i kraft skall kommissionen offentliggöra en rapport om tillämpningen av den. Rapporten skall särskilt ägnas effekterna av kostnaderna för att få och upprätthålla gemenskapspatent samt av kostnaderna för systemet för tvister om intrång och ogiltighet.

Artikel 63

Ikraftträdande

1. Denna förordning träder i kraft den sextionde dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

2. Ansökningar om gemenskapspatent får ges in till verket från och med den dag som anges i ett beslut av kommissionen, i enlighet med det förfarande som anges i artikel 61.2.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.

Utfärdad i Bryssel den

På rådets vägnar

Ordförande

FINANSIERINGSÖVERSIKT

1. ÅTGÄRDENS BETECKNING

Förslag till rådets förordning om gemenskapspatent

2. BERÖRD BUDGETPOST

Övriga institutioner

3. RÄTTSLIG GRUND

Artikel 308 i fördraget

4. BESKRIVNING AV ÅTGÄRDEN

4.1 Allmänt mål

Mot bakgrund av gemenskapens planerade tillträde till Münchenkonventionen om meddelande av europeiska patent av den 5 oktober 1973 syftar detta förslag till att skapa regler för gemenskapspatent. Gemenskapspatentet skall bli ett europeiskt patent där gemenskapens territorium designeras, i enlighet med München konventionen. Föreliggande åtgärd skall sedan tillämpas på tiden efter det att patentet meddelats av Europeiska patentverket, vilket på grundval av den reviderade Münchenkonventionen skall få i uppdrag att granska ansökningar om gemenskapspatent, meddela gemenskapspatent och förvalta dem. Det bör noteras att gemenskapspatentet skall komplettera medlemsstaternas patenträtter.

Vidare skall en centraliserad domstol inrättas för mål som rör gemenskapspatent. Men inrättandet av denna kommer att ske separat , utanför ramen för detta förslag. Slutligen behandlas i förslaget ett system för tvångslicenser . Bestämmelser om avgifter och tillämpningsföreskrifter kommer att utarbetas genom en föreskrivande kommitté.

4.2 Period som omfattas av åtgärden och bestämmelser om förnyelse

Obegränsad tid.

5. KLASSIFICERING AV UTGIFTER OCH INKOMSTER

- Europeiska patentorganisationen, där Europeiska patentverket ingår, är en oberoende internationell organisation som är självständig i ekonomiskt avseende. Verket finansierar sin verksamhet med olika avgifter. Till skillnad från vissa gemenskapsorgan får verket inga bidrag från gemenskapen. Dess utgifter och inkomster berör alltså inte gemenskapens budget.

- Inrättande av en central specialdomstol (gemenskapens domstol för immaterialrätt).

6. TYP AV UTGIFTER OCH INKOMSTER

7. BUDGETKONSEKVENSER (Del B)

Inga

8. BESTÄMMELSER OM BEDRÄGERIBEKÄMPNING

9. ANALYS AV KOSTNADSEFFEKTIVITET

9.1 Särskilda och kvantifierbara mål. Målgrupp

Gemenskapspatentet skall ge ett enhetligt skydd på hela gemenskapens territorium. Det kan inte meddelas, överlåtas, ogiltigförklaras eller upphöra annat än för hela gemenskapen. Tack vare dess geografiska omfattning, dess enhetlighet, det centraliserande förfarandet för meddelande av det och de planerade språkreglerna torde gemenskapspatentet leda till omfattande besparingar av administrativa kostnader, vilket är en avsevärd fördel jämfört med befintliga nationella och internationella patentsystem. Gemenskapspatentet skall alltså förbättra den inre marknadens funktion, särskilt den fria rörligheten för patenterade produkter.

9.2 Skäl för åtgärden

Den planerade förordningen går ut på att skapa en rättslig ram för gemenskapspatent.

Kommissionens uppgift blir att utfärda tvångslicenser med avseende på gemenskapspatentet. Till skillnad från nu gällande system skall dessa licenser gälla hela EU:s territorium på ett enhetligt sätt. Därför är utfärdande av licenser en uppgift som endast kommissionen kan uppfylla.

Kommissionen skall biträdas av en kommitté för avgifter och tillämpningsföreskrifter i samband med förordningen enligt beslut 1999/468/EG. I tillämpningsföreskrifterna skall det anges hur förordningen skall tillämpas. Eftersom Europeiska patentverket inte har ställning som gemenskapsorgan, är det lämpligt att inrätta en kommitté med ansvar för att övervaka att gemenskapsförordningen tillämpas. Verket bevarar dock sin ekonomiska självständighet. Driftskostnaderna för kommittén belastar alltså gemenskapens budget.

9.3 Uppföljning och utvärdering av åtgärden

I enlighet med artikel 62 i förslaget till förordning skall kommissionen offentliggöra en rapport om genomförandet av förordningen vart femte år. Rapporterna skall bl.a. innehålla en ekonomisk utvärdering.

10. ADMINISTRATIVA UTGIFTER (AVSNITT III DEL A I BUDGETEN)

Den faktiska avsättningen av nödvändiga administrativa medel kommer att baseras på kommissionens årliga beslut om fördelning av medel, med hänsyn till vilket antal tjänster och vilka ytterligare medel som beviljas av den budgetansvariga myndigheten.

10.1 Konsekvenser för antalet tjänster

>Plats för tabell>

10.2 Total budgetkonsekvens av ytterligare personal

10.2.1. Tvångslicenser

Antalet ansökningar om tvångslicenser enligt artikel 21 i den kommande förordningen torde bli omkring tio per år. Denna uppskattning grundas på erfarenheterna inom medlemsstaternas nationella patentsystem.

Denna tekniskt och juridiskt komplexa uppgift är kommissionens ansvar. Det är lämpligt att ha ständig bemanning för handläggning av sådana ansökningar, bl.a. eftersom det krävs att kommissionen antar ett beslut oavsett om ansökan bifalls eller avslås. 3 manår x 108 000 EUR torde vara tillräckligt för handläggning av ansökningarna.

(euro)

>Plats för tabell>

10.2.2. Driftskostnader för den centrala specialdomstolen

Meddelande av gemenskapspatent torde leda till tvister mellan enskilda om bl.a. patentens giltighet och intrång i dem. Behörigheten i sådana tvister kommer att åligga en central, specialiserad domstol som skall inrättas utanför detta förslags ram.

Under domstolens första år kommer antagligen tämligen få mål att väckas vid den. Med ledning av erfarenheterna från områden som liknar det kommande gemenskapspatentet kan man uppskatta att antalet mål fem år efter det att domstolen inrättats blir ungefär 600-1000 mål per år. Det är rimligt att en kammare vid domstolen kan handlägga omkring 200 mål per år. Om antalet mål ökar till 1000 mål per år blir det alltså nödvändigt att inrätta fem kammare.

Varje kammare består av tre domare, två handläggare i kategori A och två sekreterare i kategori C.

(euro)

>Plats för tabell>

10.3 Ökning av andra administrativa utgifter till följd av åtgärden, särskilt kostnader i samband med kommitté- och expertmöten

(euro)

>Plats för tabell>

Om det rör sig om tidsbegränsad åtgärd gäller beloppen åtgärdens hela löptid. Om åtgärden inte är tidsbegränsad avser beloppen 12 månader.

KONSEKVENSANALYS FÖRSLAGETS KONSEKVENSER FÖR FÖRETAG, SÄRSKILT SMÅ OCH MEDELSTORA FÖRETAG

Beteckning på förslaget:

Rådets förordning om gemenskapspatent

Dokumentets referensnummer

Förslaget

1. Varför behövs det, med tanke på subsidiaritetsprincipen, gemenskapslagstiftning på detta område, och vilka är huvudmålen?

Förslaget går ut på att införa ett enhetligt patentsystem som täcker hela gemenskapen. Eftersom nationella patent enbart gäller ett visst land, kan de eftersträvade målen inte uppnås av medlemsstaterna enskilt eller kollektivt.

Konsekvenser för företagen

2. Vilka påverkas av förslaget?

- Vilka sektorer?

Alla sektorer berörs av skydd för uppfinningar.

- Hur stora är de företag som påverkas (vilken är de små och medelstora företagens andel)?

Gemenskapspatentet vänder sig både till små och medelstora företag eftersom det skyddar produkters och industriprocessers nyskapande karaktär. Det syftar till att gynna innovationen i små och medelstora företag.

- Är dessa företag belägna i vissa geografiska områden inom gemenskapen?

Hela gemenskapens territorium berörs.

3. Vilka åtgärder måste företagen vidta för att följa förslaget?

Företagen bör informeras av de nationella patentmyndigheterna och av kommissionen genom ett informationsprogram, och eventuellt genom utbildning, så att de uppmärksammas på gemenskapspatentets fördelar och hur det går till att ansöka om det.

4. Vilka ekonomiska verkningar förväntas förslaget få för sysselsättningen, för investeringar och nyetablering av företag och för företagens konkurrenskraft?

Innovation är grundläggande för konkurrenskraft, tillväxt och sysselsättning i EU. Skydd av uppfinningar genom patent syftar till att belöna uppfinnaren för hans påhittighet. När det gäller patent är det viktigt att gemenskapen har juridiska villkor som är minst lika gynnsamma som dem i de geografiska områden som konkurrerar med EU. Det nuvarande patentsystemet har två svagheter. För det första kostar det mer än de patentsystem som finns utanför gemenskapen, och det är alltså svårt för de små och medelstora företagen att få tillgång till det. För det andra är det inte fullständigt, eftersom Luxemburgkonventionen av år 1989, som skulle ha skapat ett enhetligt patentskydd, aldrig trädde i kraft. Tiden är mogen att råda bot på dessa svagheter.

Syftet med detta förslag är att återge gemenskapen dess position i fråga om patenterade uppfinningar mot bakgrund av det stigande antalet patenterade uppfinningar i världen, en position som tenderat att försämras avsevärt.

Dessutom erinrade Europeiska rådet i Lissabon den 23 och 24 mars 2000 om vikten av att belöna nyskapande idéer genom industriell äganderätt, och då särskilt genom patentskydd. Därför uppmanade Europeiska rådet rådet och kommissionen att i samarbete med medlemsstaterna se till att gemenskapspatentet blir verklighet före slutet av år 2001. På så sätt kommer det att i EU erbjudas ett skydd med gemenskapspatent som är tillgängligt, överkomligt och konkurrenskraftigt.

5. Innehåller förslaget åtgärder för att ta hänsyn till de små och medelstora företagens särskilda situation (inskränkningar eller skillnader i kraven e.d.)?

Inget särskilt planeras i detta avseende. Med den planerade förordningen torde dock kostnaderna minska avsevärt för ett patent som omfattar alla medlemsstater.

Rådfrågade

6. Förteckning över organisationer som rådfrågats om förslaget och som fört fram särskilda synpunkter.

Detta förslag har föregåtts av ett brett samråd, som inleddes med handlingsplanen för den inre marknaden (Europeiska rådet i Amsterdam i juni 1997) och grönboken "Främjande av innovation genom patent" av den 24 juni 1997. Den 25 och 26 november 1997 tog kommissionen initiativet till att anordna en hearing med de berörda aktörerna, vilka tydligt stödde ett enhetligt gemenskapspatent som helst borde inrättas genom en gemenskapsförordning, i likhet med vad som gjordes 1994 för gemenskapsvarumärken. I kommissionens meddelande om uppföljningen av grönboken av den 5 februari 1999 sammanställs samrådet. Man kan notera att uppfinnarna, näringslivet och särskilt de små och medelstora företagen välkomnar tillvägagångssättet, som går ut på att göra patent tillgängligare och billigare och därigenom mer konkurrenskraftigt.