Yttrande från Ekonomiska och sociala kommittén om "Kommissionens rapport om tillämpningen av rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal"

(2001/C 116/25)

Den 27 april 2000 beslutade Europeiska kommissionen att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget rådfråga Ekonomiska och sociala kommittén om ovannämnda förslag.

Sektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som ansvarat för det förberedande arbetet, antog sitt yttrande den 8 november 2000. Föredragande var Manuel Ataíde Ferreira.

Vid sin 377:e plenarsession den 29-30 november 2000 (sammanträdet den 30 november 2000) antog Ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 85 röster för, 38 emot och 11 nedlagda röster.

1. Inledning

1.1. De klassiska principerna fri vilja, parternas jämställdhet och avtalsfrihet som illustreras av den latinska sentensen "pacta sunt servanda" ligger till gemensam grund för alla europeiska rättssystem, oavsett om de bygger på Code Napoléon eller inte. I enlighet med dessa principer kunde avtal, i synnerhet mellan privatpersoner, ingås på ett rättvist och jämlikt sätt, men när industrialiseringen nått sin höjdpunkt kom sådana överenskommelser att ersättas av så kallade typ- eller standardavtal(1) som då växte fram. Sådana avtal karakteriseras av ett ekonomiskt överläge för en av avtalsparterna (varigenom denna part kan diktera avtalsvillkoren för den andra parten), av klausulernas ensidighet (villkoren är särskilt utformade för att den starkaste partens intressen skall tillvaratas) och av avtalstextens oföränderlighet (som gör att den svagare parten står inför dilemmat "om det inte passar får man låta bli")(2). Denna typ av avtal medför ett antal problem, särskilt sådana som rör avtalsfrihet och innehåll, i och med att innehållet är standardiserat och villkoren inte är framförhandlade.

1.2. Flera europeiska länder har utvecklat särskilda bestämmelser, antingen som separata lagar eller som en del av lagstiftningen för att komma till rätta med orättvisor som användandet av oskäliga avtalsvillkor orsakade och som ledde till en obalans mellan de avtalsslutande parterna. Det handlar om bestämmelser som rör "allmänna villkor och bestämmelser" i standardavtal. Här kan nämnas den danska lagen om försäljningsvillkor från 1974, den tyska "AGB-Gesetz" från december 1976, den brittiska "Unfair Contract Terms Act" från 1977, den irländska "Sale of Goods and Supply of Services Act" från 1980, den luxemburgska lag som anger tjugo olika slag av oskäliga villkor samt den portugisiska lagen om allmänna avtalsvillkor från 1985.

1.3. På europeisk nivå formulerade Europarådet redan 16 november 1976 en rekommendation som gäller oskäliga villkor(3). Frågan togs för första gången upp på gemenskapsnivå i första programmet för konsumentpolitiken(4); i det andra programmet från 1981 anmodade rådet uttryckligen kommissionen att utarbeta ett diskussionsunderlag i ämnet(5). Kommissionens svar blev ett meddelande till rådet av den 14 februari 1984(6).

1.4. Den 27 juli 1990 lade kommissionen fram ett konkret förslag som sedermera utmynnade i direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993(7).

1.5. Syftet med direktiv 93/13/EEG framgår tydligt i inledningen och i artikel 1, nämligen att "närma medlemsstaternas lagar och andra författningar till varandra i fråga om oskäliga villkor i avtal som sluts mellan en näringsidkare och en konsument". Det gäller därför att om nödvändigt "eliminera oskäliga villkor" i enlighet med "allmänna kriterier" eller "enhetliga regler" i syfte "att underlätta upprättandet av den inre marknaden och skydda medborgaren i hans roll som konsument när han förvärvar varor och tjänster genom avtal för vilka lagar i andra medlemsländer än hans eget gäller".

1.6. När det gäller direktivets tillämpningsområde undantas uttryckligen

- avtal mellan näringsidkare,

- avtal mellan konsumenter,

- anställningskontrakt,

- avtal om arvsrätt och avtal som gäller familjerättsliga rättigheter samt

- avtal om upprättande och organisation av bolag.

1.7. I enlighet med det minimalistiska synsättet i artikel 8 kan medlemsstaterna i sina åtgärder för genomförande av direktivet välja att undanta följande typer av avtalsvillkor:

- Avtalsvillkor som är föremål för individuell förhandling.

- Avtalsvillkor som avspeglar bindande författningsföreskrifter samt bestämmelser eller principer i internationella konventioner.

- Avtalsvillkor som beskriver avtalets huvudföremål eller förhållandet mellan pris eller ersättning och sålda tjänster eller varor, i den mån dessa villkor är klart och begripligt formulerade.

1.8. I direktivet redovisas också en vägledande, "inte uttömmande lista på villkor som kan anses oskäliga" i enlighet med de förutsättningar som stipuleras i artikel 3.1, nämligen "om det i strid med kravet på god sed medför en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten" (grå lista).

1.9. I direktivet föreskrivs också att medlemsstaterna "måste förfoga över lämpliga och effektiva medel för att förhindra framtida bruk av oskäliga villkor", vilket innebär att "personer eller organisationer, som enligt nationell rätt har ett berättigat intresse att skydda konsumenter, får inleda ett ärende enligt nationell lagstiftning vid domstolar eller behöriga administrativa myndigheter, för att dessa skall avgöra om avtalsvillkor som utformats för allmänt bruk är oskäliga och använda lämpliga och effektiva medel för att förhindra framtida bruk av sådana villkor".

1.10. Medlemsstaterna skulle ha genomfört detta direktiv före den 31 december 1994.

1.11. Närmare fem år senare (1-3 juli 1999) anordnade kommissionen en konferens om utvärdering och framtidsutsikter avseende direktivet och samlade då i Bryssel cirka 300 experter inom avtals- och konsumenträtt, liksom företrädare för medlemsstaterna, för näringslivs- och konsumentorganisationer samt tjänstemän från gemenskapsinstitutionerna(8).

1.12. I enlighet med artikel 9 i direktivet skulle kommissionen före den 31 december 1999 lägga fram en rapport om tillämpningen av direktivet för Europaparlamentet och rådet. Det är denna rapport, som kommissionen färdigställde den 27 april 2000, som nu är föremål för detta yttrande från ESK.

1.13. Kommissionens rapport har en tudelad målsättning, nämligen att å ena sidan genomföra en kritisk analys, inte bara av de bestämmelser som inrättats för att harmonisera de rättsliga aspekterna av definition, förebyggande och påföljder avseende användandet av oskäliga avtalsvillkor, utan även av hur dessa bestämmelser genomförs och tillämpas i medlemsstaterna, samt å andra sidan inleda en offentlig debatt och stå öppen för bidrag som kan leda till en översyn och eventuell omarbetning av de befintliga bestämmelserna.

2. Analys av kommissionens rapport

2.1. Rapporten håller en hög kvalitet rent tekniskt och är mycket väl underbyggd. Den har färdigställts i rimlig tid trots att, som det står i rapporten, flera medlemsstater bara helt nyligen genomfört direktivet.

2.2. Kommittén sätter också värde på att man i rapporten redogör för den ovan nämnda konferensen den 1-3 juli 1999, och uppskattar speciellt förteckningen över de specifika teman som behandlades i arbetsgrupperna och som kvarstår som nyckelfrågor.

2.3. Kommittén ser också mycket positivt på det arbete som kommissionen har lagt ner under en följd av år, både på att granska beslut från behöriga nationella organ som rör oskäliga villkor i samband med vissa avtal och initiativet som lett till inrättandet av databasen Clab(9). Den utgör ett användbart instrument som ger en översikt över förhållandena på gemenskapsnivå. När kommittén 1991 avgav ett yttrande över förslaget till direktiv(10) påpekade vi hur viktigt det var att inrätta ett instrument för att kunna granska tillämpningen av bestämmelserna och ser därför med stor tillfredsställelse på att detta genomförts.

2.4. Kommittén vill uttrycka sitt stöd för kommissionens föresats att kritiskt analysera bestämmelserna i direktivet, även om vi inte har samma uppfattning till alla delar, liksom för det konsekventa och omdömesgilla sätt på vilket frågorna i dokumentet är formulerade.

2.5. Trots att vissa medlemsstater varit mycket sena med att genomföra direktivet kan man konstatera följande när det gäller direktivets effekt på gemenskapsnivå:

a) Genomförandebestämmelserna har inte lett till någon verklig harmonisering av nationella rättsordningar.

b) Medlemsstaterna har tolkat innebörd och räckvidd när det gäller direktivets föreskrifter på olika sätt.

c) Genomförandebestämmelserna har inte fått lika effektiv tillämpning i alla medlemsstaterna.

2.6. Konsumentskyddet varierar alltså avsevärt beroende på den rättsordning som gäller. Dessa skillnader förstärks av att direktivets minimalistiska karaktär tillåter medlemsstaterna att inrätta strängare, inte harmoniserade bestämmelser för konsumentskydd. Denna situation bidrar knappast till en väl fungerande inre marknad.

2.7. Kommittén bör koncentrera sig på förslag till ändringar eller omarbetande av systemet snarare än på att beskriva den befintliga ordningen och dess tillämpning. Parallellt bör vi även behandla de olika frågor som kommissionen ställer(11) och på nytt framföra (eller i förekommande fall ta tillbaka) tidigare synpunkter i detta ämne(12).

2.8. I konsekvens med sina tidigare ståndpunkter i detta ämne kan inte ESK acceptera att en omarbetning av direktivet i praktiken skulle leda till att den konsumentskyddsnivå som uppnåtts i Europeiska unionen skulle försämras, eftersom detta är förbjudet enligt fördraget (artiklarna 2 och 153.1).

2.9. I detta yttrande behandlas följande grundläggande frågor:

a. Direktivets tillämpningsområde.

b. Definition av de allmänna principer som ligger till grund för direktivet.

c. Listan över avtalsvillkor som betraktas vara oskäliga - kategorier och kännetecken.

d. Överträdelser av olika slag och deras rättsliga konsekvenser.

e. Påföljder vid användande av oskäliga villkor.

f. Betydelsen av dialog mellan näringsidkare och konsumenter.

g. Vikten av Clab och dess framtida roll.

3. Direktivets tillämpningsområde

3.1. Den första frågan som måste behandlas är bestämmelsernas tillämpningsområde.

Man kan förstå vilka skäl som låg bakom det faktum att skyddet mot användandet av oskäliga villkor enbart avsåg avtal mellan konsumenter och näringsidkare, men i dag förser Amsterdamfördraget oss med en rättslig grund som gör det möjligt att se denna fråga ur ett vidare perspektiv (artikel 65 i fördraget)(13).

3.2. Det finns en avtalsobalans och materiell ojämlikhet mellan parterna vid ingående av sådana avtal där en av parterna har föreslagit villkoren medan den andra endast har att acceptera eller förkasta vad motparten föreslagit. Detta förekommer inte bara i affärsrelationer mellan näringsidkare och konsumenter. Rent allmänt gäller detta alla relationer där det används avtal vars innehåll den ena parten inte har möjlighet och samma förutsättningar att påverka. Kommittén vill här framhålla att detta särskilt gäller små och medelstora företag inom produktion och handel eller andra näringsidkare och föreningar. Några medlemsstater har för övrigt redan antagit lagstiftning avseende oskäliga villkor i avtal, med betydligt större räckvidd än vad som föreskrivs i det direktiv som behandlas här i och med att man inbegripit både sådana affärsrelationer mellan privatpersoner som inte är att betrakta som konsumentrelationer och relationer mellan näringsidkare.

3.3. Det tycks därför inte vara berättigat att de nuvarande bestämmelserna som skall förebygga och bestraffa användandet av oskäliga villkor skulle vara begränsade till avtal med konsumenter. Systemet borde utvidgas till att gälla alla avtalsförhållanden av detta slag, vilket kommittén redan har framfört i det tidigare nämnda yttrandet från 1991(14).

3.4. I den händelse kommissionen inte avser att utvidga direktivets räckvidd på denna punkt bör det åtminstone till en början innefatta så kallad obligatorisk reflexmässig tillämpning i sådana fall då ett villkor som anses vara oskäligt i ett avtal mellan konsument och näringsidkare även förekommer i avtalet mellan näringsidkare i ett tidigare steg i distributionskedjan.

3.5. Detta hindrar dock inte att man särbehandlar de avtal där en konsument utgör en av parterna, mot bakgrund av sådana relationers egenart och att både villkoren som bedöms vara oskäliga och graden av skydd är annorlunda. Man kan till exempel skilja mellan absoluta och relativa förbud eller metoder att identifiera oskälighet (inofficiellt erkännande från ett behörigt organ eller omvänd bevisbörda).

3.6. Dessutom innehåller de nuvarande bestämmelserna andra slag av undantag(15) som varken kommissionen eller kommittén anser vara berättigade.

3.6.1. Det gäller särskilt undantag som avser avtalsvillkor som varit föremål för individuell förhandling med konsumenten, "bindande" föreskrifter och villkor som beskriver pris och avtalsföremålet. Majoriteten av medlemsstaterna har dock inte genomfört bestämmelserna som rör dessa materiella undantag, vilket är till uppenbar fördel för konsumentskyddet.

3.6.2. Kommittén vill tillägga att det faktum att majoriteten av medlemsstaterna valt att inte tillämpa undantagen leder till att olikheterna i rättsordningarna förstärks på gemenskapsnivå (icke-harmoniserade nationella rättsordningar), vilket är till nackdel för en väl fungerande inre marknad, särskilt med avseende på konkurrens(16).

4. Definition av de allmänna principerna

4.1. När det gäller systemets allmänna principer är det lämpligt att först klargöra vilken vikt som bör tillmätas vissa grundläggande begrepp inom avtalsförhandlingar.

4.1.1. Det gäller bland annat öppenhetsprincipen, vars innebörd och funktion inte framgår klart av den nuvarande formuleringen, särskilt när det gäller dess konsekvenser för avtalets giltighetstid.

4.1.2. ESK anser att man skulle vinna i klarhet om följande otvetydigt framgick:

a) Avtalsvillkor som inte varit föremål för individuell förhandling kan endast anses godtagna av konsumenten om han eller hon fått tillfälle att studera dem och förstå deras innebörd innan avtalet sluts.

b) Avtalsvillkoren måste vara formulerade på ett enkelt och tydligt sätt som lätt kan förstås av genomsnittskonsumenten, genom en normal ansträngning och med ett ansvarsfullt agerande (bonus pater familias). Om så inte är fallet skall de betraktas som ogiltiga och utan effekt(17).

4.1.3. Öppenhetsprincipen borde också ligga till grund för att fastställa de skyldigheter som skall åligga de avtalsslutande parterna när skyldigheten att lämna information innan avtalet ingås inte uppfyllts i sådana fall då icke förhandlingsbara allmänna avtalsvillkor skall gälla. Detta borde särskilt gälla distansförsäljning, särskilt via nya tekniska hjälpmedel, något som ESK redan 1991 påpekade för rådet och kommissionen(18), men som ännu inte mött något gensvar(19).

4.2. Det är emellertid principen om god sed (eller god tro) och dess roll i avtalsobalansen som främst behöver klargöras på gemenskapsnivå för att motverka att införlivandet av denna princip inte, som nu sker, leder till olika, rent av divergerande, bestämmelser inom de olika nationella rättsordningarna.

4.2.1. Under konferensen 1-3 juli 1999 diskuterades livligt olika tolkningar av uttrycket "i strid med kravet på god sed" i artikel 3.1 i direktivet. Detta uttryck är i direktivets olika språkversioner översatt på olika sätt, ibland med helt motsatt betydelse(20).

4.2.2. Det är heller inte tydligt vad uttrycket "betydande obalans" innebär. Detta uttryck har dessutom betydelse för innebörden av god sed.

4.2.3. Sammanfattningsvis är hela begreppet "god sed" oklart och tolkningen varierar alltefter medlemsstaternas rättstraditioner. Detta ger anledning att ifrågasätta huruvida det är lämpligt att fortsätta att använda detta begrepp som ett av kriterierna för att avgöra om ett villkor är oskäligt. Trots att detta kan tyckas vara en teoretisk fråga har den en uppenbar praktisk betydelse vid rättstillämpningen.

4.3. Kommissionens ståndpunkt i denna fråga framgår inte av rapporten. Trots denna frågas besvärliga tekniska och rättsliga aspekter vill kommittén uppmana kommissionen att inta en ståndpunkt i frågan och klargöra dessa grundbegrepps innebörd, så att direktivet kan genomföras i nationell lagstiftning utan några oklarheter och med ett verkligt harmoniserat förfarande.

4.4. ESK anmodar likaså kommissionen och medlemsstaterna att med förenade krafter utröna möjligheten att anlägga ett nytt perspektiv på hela detta ämne och utgå ifrån de erfarenheter av ramlagstiftning och enhetliga lagar som finns i USA. Målsättningen skulle vara att snabbare uppnå en verklig konvergens av nationell lagstiftning, åtminstone när det gäller vissa sektorer (t.ex. försäkringar, banksektorn, transporter, grundläggande tjänster), och därmed kunna övervinna de svårigheter som följer av att rättssystem med olika grundbegrepp samexisterar inom EU.

5. Listorna över oskäliga villkor - kategorier och kännetecken

5.1. Man bör se över de olika typerna av förbjudna allmänna avtalsvillkor och utarbetandet av olika listor över dessa, i alla fall när det gäller att göra en indelning som skiljer på helt förbjudna villkor (svart lista) och delvis förbjudna villkor (grå lista).

5.1.1. I stället för att lägga till fler exempel på villkor bör man till att börja med förbättra och förenkla villkorens formuleringar.

5.1.2. När det gäller den svarta listan anser ESK att den bör begränsas till de fall där jämförande rätt visar att medlemsstaterna är eniga om att villkoren är oskäliga, eftersom de bryter mot allmänt vedertagna principer för alla typer av avtal.

5.2. Oavsett om de grå eller svarta listorna är tvingande eller vägledande bör de obligatoriskt föras in oförändrade i de lagtexter som genomför direktivet.

5.3. Det bör preciseras i lagtexten att den svarta listan är tvingande medan den grå listan endast är vägledande. Den nuvarande situationen är inte tillfredsställande, vilket ESK redan tidigare påpekat(21).

5.4. Listorna bör även ses över utifrån de erfarenheter som gjorts, och man skulle kunna överväga att upprätta listor för de viktigaste avtalstyperna (t.ex. banktjänster, försäkringar(22), andelsägande och resor)(23).

6. Överträdelser och deras rättsliga konsekvenser

6.1. Kommissionen medger i sin rapport att det nuvarande systemet är särskilt bristfälligt i fråga om den rättsliga definitionen av den lagöverträdelse som tillämpning av oskäliga villkor innebär samt följderna av denna överträdelse.

Artikel 6 i direktivet föreskrev endast att oskäliga avtalsvillkor "inte skall binda konsumenterna", och det möjliggjorde att medlemsstaterna när de genomförde direktivet kunde följa sina olika rättstraditioner och införa olika sanktioner för tillämpningen av oskäliga villkor. Sanktionssystemen varierar varvid sådana villkor bedöms som obefintliga, ogiltiga, som går att ogiltigförklara, ineffektiva, icke erkända eller otillämpliga när det gäller sådana oskäliga avtalsvillkor.

6.2. I och med att systemen för dessa olika civilrättsliga sanktioner skiljer sig åt har de också olika följder i fråga om hur bindande ett beslut är för dem som ingått avtalet, från och med när ett rättsligt beslut gäller samt domarens möjlighet att erkänna oskälighet ex officio(24).

6.3. Det tycks därför vara lämpligt att rekommendera att direktivets nya text tydligt definierar vilken civilrättslig sanktion som bör följa på tillämpningen av oskäliga villkor, vilken effekt och räckvidd denna har i fråga om de avtal som innehåller villkoren (helt eller delvis ogiltiga, icke erkända, inskränkning) samt domstolens möjlighet att erkänna oskälighet ex officio.

6.4. När det gäller kommissionens fråga om huruvida de civilrättsliga sanktionerna bör förstärkas anser ESK att detta under nuvarande omständigheter inte är berättigat. I och med att tillämpningen av ett oskäligt villkor i sig skadar motpartens intressen är det emellertid berättigat med omvänd bevisbörda när det gäller orsakssambandet och skadan, men det skall dock åligga den skadelidande att bevisa hur stor skadan är.

6.5. Slutligen är ytterligare sanktioner berättigade endast i form av "löpande vite" när en näringsidkare som varit föremål för en förbudstalan medvetet bryter mot förbudet att tillämpa eller rekommendera avtalsvillkor som slutligt förbjudits i domstol(25).

7. Mekanismer för att förebygga och stoppa tillämpningen av oskäliga villkor

7.1. Rättssystemets begränsningar och möjliga förbättringar

7.1.1. I det stora flertalet medlemsstater är det enda sättet att förhindra tillämpningen av oskäliga villkor att väcka talan i domstol. Under konferensen den 1-3 juli 1999 var de flesta sakkunniga eniga om att systemet för rättslig kontroll är bristfälligt och ineffektivt i de flesta länderna när det gäller att bekämpa tillämpningen av oskäliga villkor.

7.1.2. De viktigaste orsakerna är följande:

a) Att rättsprocesserna tar lång tid, även när det är fråga om förfaranden i förebyggande syfte eller brådskande fall.

b) Det allmänna systemet i fråga om en doms räckvidd och effekt. I princip är den begränsad till det avtal eller det villkor som målet gällde samt till svaranden i detta mål.

c) Möjligheten för näringsidkaren att under förbudstalan ändra avtalens utformning och därmed göra talan meningslös, eftersom det leder till att målet avskrivs. Man måste väcka ny talan lika många gånger som det går att formulera om villkoren eller till och med endast ändra de allmänna villkorens numrering.

7.1.3. Därför bör man uppmuntra kommissionens ansträngningar att:

a) Öka pressen på medlemsstaterna att säkerställa snabbare och effektivare rättsliga medel som leder till verksamma förbud och garanterar att oskäliga villkor inte tillämpas.

b) Undersöka möjligheten att, i enlighet med de nya riktlinjer för civilprocessrätt som nu utvecklas i medlemsstaterna, fastställa i vilka fall ett rättsligt beslut om att en viss typ av villkor är oskäligt kan bli bindande för samtliga avtal i vilka näringsidkaren tillämpar detta villkor. Man bör även undersöka i vilka fall en sådan dom kan gälla även andra näringsidkare i samma sektor eller till och med för avtal i allmänhet, med nödvändiga möjligheter att väcka talan i domstol.

c) Ålägga dem som dömts för tillämpning av oskäliga villkor att, alltefter den dömande instansens goda omdöme och med beaktande av de fördelar som överträdelsen inneburit, publicera de oskäliga villkoren i massmedier, i de fall då detta kan göras i tid för att bidra till att förhindra tillämpning av oskäliga villkor samt att informera dem som berörs.

d) Inrätta mekanismer som finansierar de föreslagna åtgärderna.

7.2. Administrativ kontroll

7.2.1. Utan att det inverkar på vad som föreslagits i föregående punkt bör man införa förvaltningssystem på gemenskapsnivå som ger ett oberoende lämpligt organ möjlighet att avgöra om vissa villkor är oskäliga samt att utfärda allmänna förbud mot dessa, under förutsättning att det administrativa beslutet går att bestrida i domstol.

7.2.2. Denna typ av system finns i flera medlemsstater, till exempel Storbritannien (Office of Fair Trading), Frankrike och Belgien (kommissioner för oskäliga villkor) och de nordiska länderna med sina konsumentombudsmän. Den samlade erfarenheten i dessa medlemsstater ger fullgoda skäl att uppmana kommissionen att arbeta för att införa sådana system som beskrivs i förra punkten.

7.2.3. I linje med sitt yttrande från 1991(26) stöder ESK däremot inte förslaget att införa en europeisk ombudsman för gemenskapen i detta syfte. Kommissionen tror nämligen inte att ett organ så långt ifrån de ekonomiska aktörerna och i synnerhet konsumenterna i olika länder och regioner kan bidra till att effektivt och snabbt lösa tvister orsakade av oskäliga villkor.

7.3. De myndigheter som bedömer om avtalsvillkor är oskäliga bör kunna ge råd om hur sådana villkor skall formuleras om för att bli skäliga(27).

8. Betydelsen av dialog mellan näringsidkare och konsumenter

8.1. I och med att det är bättre att förebygga tillämpning av oskäliga villkor än att i ett senare skede behöva undanröja sådana villkor, och med tanke på att allt fler avtal på inre marknaden sluts över gränser samt att de allmänna villkoren i olika sorters avtal erkänt är likadana i flera medlemsstater, är det lämpligt att överväga att införa mekanismer för utomrättsliga överläggningar. Dessa skulle ha formen av en dialog på gemenskapsnivå mellan företrädare för konsumenter och näringsidkare samt mellan näringsidkarna, och målet skulle vara att få till stånd kollektiva överenskommelser(28).

8.1.1. Man måste dock vara försiktig så att inte sådana överenskommelser leder till en gemensam praxis som strider mot konkurrensreglerna, även om en systematisk och målmedveten tolkning av tillämpliga bestämmelser i fördraget knappast skulle leda till ett fördömande av denna typ av överenskommelser.

8.1.2. En viktigare aspekt på denna nivå skulle vara att uppmuntra frivilliga mekanismer som kan leda till att man utarbetar uppförandekoder med standardavtal utan oskäliga villkor, i synnerhet för vissa sektorer med mer problematisk verksamhet, som bastjänster eller finansiella tjänster, särskilt när sådana tjänster säljs på distans, exempelvis via Internet.

8.2. Det är inte heller uteslutet att inrätta utomrättsliga mekanismer i form av medling eller till och med skiljedomar för att lösa tvister som bland annat gäller tillämpning av allmänna avtalsvillkor, särskilt i fråga om gränsöverskridande avtal och avtal som ingåtts i samband med e-handel. Det är lättare att inrätta och få frivilliga mekanismer att fungera om de är kopplade till utomrättsliga medlings- eller skiljedomssystem.

8.2.1. ESK anser inte att man regelmässigt bör kräva att avtal förhandsgranskas av något tillsynsorgan, såvida det inte gäller bastjänster av allmänt intresse. Dels skulle det innebära mer byråkrati, dels skulle det inte utgöra en garanti för att avtalen är fria från oskäliga villkor.

8.2.2. Kommittén godtar emellertid att sådana organ som beskrivs i punkt 7.2.1, om de inrättas, skall få befogenhet att godkänna allmänna avtalsvillkor som näringsidkarna frivilligt lämnar in för granskning(29).

9. Databasen Clab

9.1. När det gäller Clab vill ESK återigen betona att det är ett intressant initiativ och uppmärksamma kommissionens ansträngningar för att kontinuerligt aktualisera databasen. Inte bara forskare kan ha nytta av basen, utan även gemenskapsinstitutionerna samt domare, advokater och förvaltningsmyndigheter som har i uppgift att tolka och tillämpa den nationella lagstiftning som genomför direktivet. Databasen är ett viktigt redskap för studier i jämförande rätt på området och ger möjlighet att utarbeta enhetliga lagar (se punkt 4.4).

9.2. ESK anser emellertid att det vore lämpligt om kommissionen inte bara samlade in uppgifter och gjorde dem tillgängliga genom Clab, utan även drog större nytta av det befintliga materialet, bland annat genom att göra det tillgängligt på samtliga gemenskapsspråk(30) samt utarbeta och sprida studier om riktlinjerna i europeisk rättspraxis för detta område, såväl på ett övergripande plan som i fråga om vissa sektorer och aspekter(31).

9.3. Det vore önskvärt att kommissionen med lämpligt tidsintervall utarbetar en rapport om hur Clab fungerar och lägger fram denna för rådet, Europaparlamentet och ESK.

10. Slutsatser

10.1. Den översyn som förhoppningsvis mycket snart kommer att göras av direktiv 93/13/EG bör inte ha som huvudmålsättning att endast tillnärma medlemsstaternas lagstiftningar utan snarare att verkligen harmonisera dessa samt göra lagstiftningen fullständigt enhetlig i grundläggande frågor som själva begreppet "oskäligt villkor" eller hur en "svart lista" över villkor skall utformas.

10.2. En grundläggande del av översynen skulle vara att omdefiniera direktivets räckvidd så att det utsträcks till att omfatta även avtal mellan näringsidkare i fall av tydlig obalans i förhandlingarna, särskilt när man använder standardavtal.

10.3. Man bör även avskaffa de nuvarande undantagen så att direktivet kan tillämpas både för avtalsvillkor som varit föremål för individuell förhandling, avtalsvillkor som följer av indispositiva bestämmelser samt avtalsbestämmelser när det gäller pris och avtalsföremål, om de samlar de rekvisit som krävs för att betecknas som oskäliga.

10.4. Man bör också tillmötesgå kraven på öppenhet i samband med avtal, genom att förklara mångtydiga, otydliga, obegripliga eller oläsbara avtalsvillkor ogiltiga och särskilt vara uppmärksam på om dessa bestämmelser är förenliga med ett flertal andra direktiv som föreskriver informationsskyldighet (t.ex. vid distansförsäljning och elektronisk handel).

10.5. Själva begreppet "oskälighet" bör bytas ut mot den objektivare termen "förhandlingsobalans" samtidigt som man tydligt bör klargöra huruvida uppsåt ingår i begreppet oskäligt villkor, och i så fall hur viktig denna faktor är.

10.6. Angående listorna över villkor som bedöms som oskäliga kan följande sägas:

10.6.1. Man bör utarbeta en "svart lista" över villkor som kommer att betraktas som oskäliga oavsett vilka konkreta omständigheter som gäller för avtalet eller de parter som ingår avtalet.

10.6.2. Man bör behålla en "grå lista" som setts över och som skall vara vägledande för de organ som har i uppgift att utifrån konkreta omständigheter bedöma huruvida de villkor som finns med på listan är oskäliga i ett visst avtal.

10.6.3. Olika listor med rekommendationer bör utarbetas för avtal mellan näringsidkare och avtal med konsumenter och även anpassas till särskilda verksamhetsområden eller bastjänster.

10.6.4. Listorna bör överföras med exakt ordalydelse till den nationella lagstiftningen.

10.7. Det bör klargöras vilken typ av överträdelse tillämpning av oskäliga villkor utgör, vilka som är de rättsliga följderna samt vilken möjlighet domaren har att erkänna oskälighet ex officio.

10.8. När det gäller rättsliga beslut som innebär att vissa villkor efter förbudstalan bedömts som oskäliga bör man överväga möjligheten att göra dessa beslut giltiga även för motsvarande situationer i allmänhet och inte bara för det fall tvisten gällt, med bibehållna lämpliga möjligheter att väcka talan i domstol.

10.9. Man bör öka pressen på medlemsstaterna att säkerställa inrättandet av effektiva och snabba rättsliga mekanismer för att förbjuda tillämpning av oskäliga villkor.

10.10. Det bör bli obligatoriskt att, alltefter den dömande instansens goda omdöme, publicera rättsliga beslut om förbud av oskäliga villkor i massmedier i de fall då detta kan bidra till att förhindra att villkoren tillämpas.

10.11. Man bör uppmuntra medlemsstaterna att införa system för administrativ kontroll av allmänna avtalsvillkor. Denna kontroll bör skötas av oberoende organ som skall kunna avgöra huruvida villkor är oskäliga, förbjuda att dessa tillämpas samt rekommendera en alternativ korrekt formulering. En förutsättning är att det skall vara möjligt att bestrida det administrativa beslutet i domstol.

10.12. Man bör införa mekanismer för utomrättsliga överläggningar på nationell nivå och gemenskapsnivå för att främja att företrädare för de berörda parterna för en dialog i syfte att undanröja oskäliga eller mindre skäliga villkor i allmänna avtal. Dessa mekanismer kan leda till att man inför standardavtal eller uppförandekoder, i synnerhet när det gäller bastjänster av allmänt intresse eller finansiella tjänster, och särskilt när sådana avtal ingås på distans, exempelvis via Internet.

10.13. En möjlighet som bör utvärderas är att medlemsstaterna på eget initiativ eller efter lämpliga åtgärder från kommissionen antar enhetliga referensregler eller ramlagstiftning för att fastställa standardavtal för olika sektorer.

10.14. Slutligen vill ESK uppmuntra att man behåller och kontinuerligt uppdaterar databasen Clab, samt att man utforskar hela dess potential och hur man kan förbättra tillgängligheten, särskilt när det gäller antalet språkversioner.

Bryssel den 30 november 2000.

Ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Göke Frerichs

(1) Den franske juristen Saleilles myntade 1901 begreppet "contrat d'adhésion" med avseende på avtal med på förhand bestämt, ej förhandlingsbart innehåll. Denna term är fast etablerad i de latinska länderna, medan länder med anglosaxiskt rättssystem använder termen "standardavtal".

(2) Carbonnier, Droit Civil, 6:e uppl. T4, 1969, s. 53.

(3) Europarådets resolution 76(47), 16.11.1976.

(4) Antaget genom rådets resolution av den 14 april 1975.

(5) I punkt 30 står det att kommissionen till en början skall utarbeta ett diskussionsunderlag som redogör för denna frågas alla tänkbara problem och olika genomförbara alternativ för att harmonisera sådana konkurrensvillkor som kan påverkas av att bestämmelserna på detta område skiljer sig åt.

(6) KOM(1984) 55 slutlig, EG:s bulletin, supplement 1/84.

(7) EGT L 95, 21.4. 1993.

(8) En redogörelse finns på Internetsajten "http://www.europa.eu.int/comm/dgs/health_consumer/events/event29_en.html" och omfattar 356 sidor. Slutsatserna, som formulerats av den dåvarande enhetschefen för GD XXIV, börjar på sidan 232.

(9) Databas i vilken "nationell rättspraxis" om oskäliga avtalsvillkor registreras.

(10) EGT C 159, 17.6.1991, s. 34 och framåt, punkt 2.1.4.

(11) De 22 frågorna i rapporten som kommissionen vill skapa debatt om och hoppas skall ge upphov till synpunkter och förslag visar sig vid en noggrann analys vara 33. ESK bör inte besvara alla dessa frågor utan, som ovan nämnts, formulera sin ståndpunkt avseende de allra viktigaste.

(12) Jfr särskilt initiativyttrandet från 1998 "Konsumenterna på försäkringsmarknaden", EGT C 95, 30.3.1998.

(13) Sådana åtgärder rörande civilrättsligt samarbete med gränsöverskridande följder som skall vidtas i enlighet med artikel 67 och i den mån de behövs för att den inre marknaden skall fungera väl, skall omfatta

a) förbättring och förenkling av

- systemet för gränsöverskridande delgivning av rättegångshandlingar och utomrättsliga handlingar,

- samarbete som rör bevisupptagning,

- erkännande och verkställighet av domstolsavgöranden och utomrättsliga avgöranden i mål och ärenden av civil och kommersiell natur,

b) främjande av förenligheten mellan tillämpliga bestämmelser i medlemsstaterna om lagkonflikter och om domstolars behörighet,

c) undanröjande av sådant som hindrar civilrättsliga förfaranden från att fungera väl, om nödvändigt genom att främja förenligheten mellan civilprocessrättsliga regler som är tillämpliga i medlemsstaterna.

(14) EGT C 159, 17.6.1991, punkt 2.3.3.

(15) Redovisade i punkt 1.7.

(16) Därmed svarar kommittén ja på de frågor som ställs under fråga nr 1 i kommissionens rapport samt uttrycker sitt stöd för en utvidgning av tillämpningsområdet att gälla alla avtal, vare sig en av parterna är konsument eller inte. Detta ligger i linje med många liknande förslag som lades fram under konferensen den 1-3 juli 1999.

(17) I enlighet med vad ESK framfört i punkt 2.5.3 i sitt tidigare nämnda yttrande.

(18) Framfört i punkt 2.5 i ESK:s tidigare nämnda yttrande.

(19) Detta är ESK:s svar på frågorna 3, 4 och 5 på s. 19 i kommissionens rapport.

(20) En portugisisk jurist som deltog i konferensen hade följande kommentar: "Vad betyder för övrigt 'i strid med kravet på god sed'? [...] Avser man god sed i subjektiv bemärkelse? Eller god sed i objektiv bemärkelse? I det senare fallet, kan avtalsvillkor betraktas som oskäliga om de medför en 'betydande obalans till nackdel för konsumenten' men, trots detta, vara förenliga med god sed?" (Prof. Pinto Monteiro)

(21) Se punkt 2.8 i yttrandet från 1991.

(22) ESK:s yttrande från 1998, som rapporten i fråga gör många hänvisningar till.

(23) Detta är ESK:s svar på kommissionens fråga nr 2, s. 18.

(24) Se EG-domstolens viktiga dom av den 27 juli 2000 i målen C-240/98 och C-244/98.

(25) Detta är ESK:s svar på kommissionens frågor nr 6, 7 och 8 på s. 21 samt frågorna 13 och 14 på s. 24.

(26) Punkt 2.1.7.

(27) Detta är ESK:s svar på frågorna nr 9, 10, 11 och 12 på s. 24 samt fråga 16 på s. 26 och fråga 17 på s. 27 i kommissionens rapport.

(28) Se punkt 2.5.4 i yttrandet från 1991.

(29) Detta är ESK:s svar på fråga nr 15 på s. 26 samt frågorna 18, 19 och 20 på s. 28-29 i kommissionens rapport.

(30) Se kommissionens "Förslag till rådets beslut om antagande av ett flerårigt gemenskapsprogram för stimulans av utvecklingen och utnyttjandet av europeiskt digitalt innehåll i de globala nätverken samt för främjande av den språkliga mångfalden i informationssamhället".

(31) Detta är ESK:s svar på kommissionens frågor nr 2, 21 och 22.

BILAGA

till Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande

Följande ändringsförslag avslogs men fick minst en fjärdedel av rösterna:

Punkterna 3.1-3.5

Ersätt punkterna med följande text:

"Direktivet från 1993 avser oskäliga villkor i avtal som ingås med konsumenter. Frågan är om tillämpningsområdet skall vidgas till oskäliga klausuler i avtal mellan näringsidkare.

En sådan utvidgning av området är inte önskvärd, av flera skäl:

Näringsidkare måste åtnjuta avtalsfrihet. Man får inte heller riskera att åsidosätta hela det avtalsrättsliga området. Det skulle också vara helt förfelat att föra in näringsidkare under en skrivning som utformats uteslutande med hänsyn till konsumentskyddet."

Motivering

Relationerna mellan näringsidkare har helt annan karaktär än relationerna mellan näringsidkare och konsumenter genom att parterna står på jämställd fot, och allmän avtalsrätt är tillämplig.

Att en eller annan medlemsstat gör undantag från denna regel är inget motiv för att utsträcka den till hela Europeiska gemenskapen.

Även om man utgår ifrån att ett regelverk planeras har det ingen plats i det berörda direktivet, särskilt inte om det är tänkt att individuellt framförhandlade klausuler skall ingå i tillämpningsområdet.

Resultat av omröstning

För: 48, emot: 51, nedlagda: 4.

Punkterna 3.6-3.6.2

Ersätt punkterna med följande text:

"I detta sammanhang är det också en aktuell fråga om individuellt framförhandlade avtalsvillkor fortfarande skall uteslutas.

Här måste man konstatera att direktivet är tillämpligt på avtal om alla produkter och tjänster, även sådana som inte har en massmarknad.

Med hänsyn till hur massmarknaden fungerar kan konsumenten själv förhandla om villkor eller förmå säljaren att acceptera köparens villkor. Det är viktigt att dessa villkor även fortsättningsvis utesluts från direktivets tillämpningsområde. Att vidga tillämpningen till samtliga avtalsvillkor utan distinktioner kan leda till en paradoxal situation där konsumenten konstaterar att det avtal som han eller hon själv har föreslagit kan tolkas på olika sätt, och sedan hävdar den tolkning som är mest fördelaktig, när det är konsumenten som formulerat villkoret."

Resultat av omröstning

För: 63, emot: 66, nedlagda: 2.

Punkterna 4.2-4.3

Stryks.

Motivering

God tro eller god sed är en central och välkänd princip inom medlemsstaternas avtalsrätt, även den som bygger på Common Law. Detta begrepp är inte lämpligt att behandla specifikt inom ramen för direktivet i fråga. Under punkt 4.3 hänvisas för övrigt till bakomliggande tekniska och rättsliga svårigheter, och det är anledningen till att kommissionen inte har tagit ställning.

Resultat av omröstning

För: 52, emot: 70, nedlagda: 7.

Punkt 4.4

Stryks.

Motivering

Erfarenheterna från Nordamerika av utarbetande av "ramlagstiftning" och "enhetliga lagar" går inte utan vidare att överföra till Europeiska unionen. Till skillnad från EU har Förenta staterna nämligen enhetliga begrepp inom lagstiftningen.

Dessutom riskerar en sådan sektorsuppdelning att på vissa håll skapa mer förvirring än klarhet bland konsumenterna.

Resultat av omröstning

För: 46, emot: 73, nedlagda: 6.

Punkt 6.4

Stryk andra meningen.

Motivering

Med hänsyn till konsumenternas bästa är det inte lämpligt att vända på bevisbördan för att påvisa orsakssambandet och skadan. Om man gör det, sträcker sig direktivet längre än de ansvarsbestämmelser som införts genom direktivet om produktansvar, enligt vilket den skadelidande måste bevisa bristerna i en produkt, den aktuella skadan samt orsakssambandet mellan dessa båda faktorer.

En sådan bestämmelse passar dessutom inte in i ett direktiv som inte handlar om skadeersättning.

Resultat av omröstning

För: 48, emot: 67, nedlagda: 8.

Punkterna 7.1.2 b och 7.1.3 b

Stryks.

Motivering

Man bör hålla sig till principen att varje enskilt fall måste bedömas för sig, vilket är en viktig grundprincip i flertalet medlemsstater.

Man bör heller inte uppmana kommissionen att studera denna fråga, eftersom kommissionen inte har befogenhet att ingripa i domstolsfrågor (se artikel 5 andra och tredje stycket i EG-fördraget).

Resultat av omröstning

För: 51, emot: 74, nedlagda: 6.