Yttrande från Ekonomiska och sociala kommittén om "Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring för tjugoandra gången av direktiv 76/769/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om begränsning av användning och utsläppande på marknaden av vissa farliga ämnen och preparat (beredningar), i fråga om ftalater, och om ändring av rådets direktiv 88/378/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om leksakers säkerhet"

(2000/C 117/12)

Den 29 februari 2000 beslutade rådet i enlighet med artikel 95 i EG-fördraget att rådfråga Ekonomiska och sociala kommittén om ovannämnda förslag.

Sektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som ansvarat för det förberedande arbetet, antog sitt yttrande den 15 februari 2000. Föredragande var Alma Williams.

Vid sin 370:e plenarsession den 1-2 mars 2000, (sammanträdet den 1 mars 2000) antog Ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 27 röster för, 21 röster emot och 8 nedlagda röster.

1. Inledning

1.1. Detta förslag anknyter till den höga skyddsnivå för konsumenters hälsa och säkerhet som omnämndes i EU-fördraget och som även inkluderades i Amsterdamfördragets artikel 153. Kommissionen föreslår att man skall förbjuda användningen av sex giftiga ftalater i vissa produkter för spädbarn och småbarn - de svagaste och mest sårbara konsumenterna. Förslaget omfattar en ändring för tjugoandra gången av det befintliga direktivet om farliga ämnen(1) och innebär en separat ändring av direktivet om leksakers säkerhet(2).

1.2. Icke desto mindre har förslaget vittgående konsekvenser. Det berör följande viktiga frågor eller ämnesområden:

1.2.1. Harmoniseringen av metoder och införandet av enhetliga regler både på den inre marknaden och i kandidatländerna.

1.2.2. Samverkan med andra direktiv, exempelvis användningen av de förfaranden i nödsituationer som föreskrivs i artikel 9 i direktivet om allmän produktsäkerhet(3).

1.2.3. Giltigheten av de testmetoder som används för att fastställa vilka mängder av ftalater som frigörs.

1.2.4. Påtryckningar från miljögrupper i en fråga som säkerligen kommer att väcka både känslomässiga reaktioner och praktiska frågor.

1.2.5. Den allt större betoningen på utvärderingsförfaranden och användningen av försiktighetsprincipen.

1.2.5.1. Särskilt försiktighetsprincipens relevans måste framhållas. Det rör sig om ett relativt nytt förfarande som beskrivs i ett nyligen publicerat meddelande från kommissionen(4), och detta är bara tredje gången som det har åberopats. Förfarandet gör det möjligt för kommissionen att vidta förebyggande åtgärder där bevisföringen är "otillräcklig, ofullständig eller osäker", men där underlåtenhet att agera skulle medföra en avsevärd risk för folkhälsan eller miljön (som i fallet med dioxin i belgisk mat). Den grundläggande principen är att man, när det uppstår ett potentiellt hot, skall genomföra studier för att bedöma risken; resultaten behöver dock inte vara entydiga för att man skall vidta åtgärder. I kommissionens meddelande påpekas att frånvaron av vetenskapliga bevis inte bör användas för att rättfärdiga att man inte agerar.

2. Bakgrund

2.1. Vad är ftalater?

Det aktuella förslaget gäller sex ftalater som räknas upp i dokumentets bilaga. De är sedan länge vedertagna kemikalier som tillsätts i hårdplast (som polyvinylklorid - PVC) för att göra den mjuk. Den mjuka plasten kan sedan användas för att tillverka produkter för spädbarn och småbarn under tre år, som bitringar, nappar, skallror och vissa leksaker, till exempel badankor. Den vanligaste ftalaten som används i produkter som bitringar har varit diisononylftalat (DINP). Vissa ftalater kan även förekomma naturligt i födoämnen, exempelvis i bananer.

2.2. Vilka är problemen med ftalater?

Ftalater binds inte i hårdplasten och kan med tiden frigöras eller läcka. Tester på råttor visar att ftalater kan orsaka såväl hormonrubbningar som cancer med följdskador på lever, njurar och testiklar. I farozonen finns särskilt spädbarn och småbarn som tuggar och suger under långa perioder. När de tuggar på plasten kan den brytas ner, vilket medför att ftalater frigörs i högre takt och följaktligen överförs till saliven. Dessutom är det accepterade dagliga intaget (ADI, "acceptable daily intake") för en vuxen inte samma mängd som ett spädbarn tål, på grund av dess lägre kroppsvikt. Ftalater kan vara kumulativa och spädbarn kan också få i sig dem från andra källor, exempelvis bröstmjölk.

2.2.1. Därför har vissa medlemsstater ihärdigt krävt att ftalater skall förbjudas i produkter för spädbarn och småbarn, vilket ledde till en rekommendation i juli 1998(5) (snarare än det akuta förbud som kommissionär Emma Bonino hade önskat sig). Det har även förekommit påtryckningar från miljögrupper för ett förbud, som ett led i en mer övergripande kampanj för att få bort alla PVC-produkter. Vetenskapliga kommittén för toxicitet, ekotoxicitet och miljö avgav ett yttrande hösten 1999.

2.2.2. Kommissionen har, via förfarandena för nödsituationer i direktivet om allmän produktsäkerhet, fått medlemsstaternas tillstånd att införa ett tillfälligt förbud som gäller tills vidare för ovannämnda sex ftalater, med anledning av att de innebär en allvarlig risk för barns hälsa. Detta förbud trädde i kraft den 19 december 1999.

2.2.3. Föreliggande förslag gäller en mer långsiktig ändring av lagstiftningen.

3. Allmänna kommentarer: Ekonomiska och sociala kommitténs synvinkel

3.1. Först och främst stöder kommittén kommissionens omedelbara förbud mot ftalater i vissa barnavårdsprodukter och därmed artikel 1 i det föreslagna direktivet.

3.1.1. Eftersom förbudet är en tillfällig åtgärd som gäller tills vidare och som skall ses över den 8 mars, vill kommittén veta vilka övergångsförfaranden som skall tillämpas i framtiden.

3.1.2. Kommittén inser att kommissionen hade två valmöjligheter: antingen införa ett förbud eller förlita sig på stränga tester för maximala gränsvärden för migration av ftalater, utifrån vilka kontroller kunde införas. Eftersom sådana testmetoder för ftalater ännu är osäkra, otillförlitliga och inte kan upprepas på grund av svårigheten att simulera hur spädbarn/småbarn suger och tuggar, accepterar kommittén kommissionens beslut med hänvisning till försiktighetsprincipen. Dessutom framhåller kommittén att alternativa ämnen som kan komma att utvecklas ger upphov till nya farhågor och ny osäkerhet, och följaktligen kräver dessa en hel del ytterligare forskning.

3.2. För det andra, när det gäller framtida åtgärder ifrågasätter kommittén kommissionens förfarande (beskrivs i förslagets artikel 2) för att hantera produkter som kan stoppas i munnen utan att vara avsedda för detta ändamål. Kommissionen tänker hantera riskerna som dessa föremål innebär - främst leksaker som barn inte suger eller tuggar på någon längre period - genom märkning med varningstexter som skall varna föräldrar och andra som har omvårdnad om småbarn.

3.2.1. Kommittén framhåller de praktiska svårigheterna med att formulera någon form av varningstext som rimligen kan täcka den enorma mängd olika produkter för barn som det rör sig om, i synnerhet om en sådan text - på flera språk - skall finnas på produkten såväl som på förpackningen.

4. Särskilda kommentarer

4.1. Artikel 1

Kommittén accepterar motvilligt denna artikel som den enda möjliga under nuvarande omständigheter, med de allmänna förbehåll som redan presenterats. Kommittén vill dock framföra följande synpunkter:

4.1.1. Kommittén beklagar att den slutliga ändringen av lagstiftningen om utsläppande på marknaden av farliga produkter kan tillämpas först om flera år "på grund av de gällande beslutsförfarandena", men noterar att de överbryggande bestämmelser som skall införas även fortsättningsvis måste garantera spädbarns och småbarns säkerhet.

4.1.2. Kommittén framhåller det särskilda problemet med att kontrollera tillgången till produkter som ärvs inom familjer och som används av barn i olika åldrar. Kommittén noterar också problemet med begagnade barnavårdsprodukter som säljs i exempelvis butiker som drivs av olika frivilligorganisationer.

4.1.3. Kommittén betonar betydelsen av att förslaget genomförs (med samordning inom hela EU) av behöriga myndigheter, med tanke på problemen i de länder som inte alltid har en enda myndighet.

4.1.4. Kommittén understryker behovet av en kontinuerlig och effektiv kontroll av förbudet, med särskild marknadsövervakning för produkter som importeras från tredje land, bland annat från länder i tredje världen.

4.1.5. Kommittén betonar behovet av en effektiv kommunikation med föräldrar och alla andra som har hand om barn om produktsäkerhet i allmänhet och ftalater i synnerhet, där man särskilt överväger att komplettera de "Helpline"-telefonnummer som vissa tillverkare anger på sina förpackningar. Kommittén efterlyser också en lyhörd, icke-auktoritär utbildning som inleds i tidig ålder beträffande hur man tar hand om spädbarn och småbarn och beträffande deras beteenden.

4.2. Artikel 2

Kommittén påpekar att varningstexterna är så strängt formulerade att de i själva verket utgör ett förbud. Den föreslagna formuleringen är dessutom svårbegriplig och budskapet går inte fram på det sätt som krävs.

Om sådana varningstexter till sist trots allt accepteras som en lämplig åtgärd vill kommittén framföra följande kommentarer:

4.2.1. Det räcker inte med att en varningstext är lättläst och outplånlig; den måste även vara förståelig.

4.2.2. Kommittén ifrågasätter det praktiska i att fästa varningsetiketter vid små föremål som är avsedda för barn. Det gäller både design och tillverkning, och särskilt om det rör sig om flera olika språk.

4.3. Eftersom riskerna i samband med att emellanåt suga eller tugga på en leksak är små rekommenderar kommittén tills vidare att den föreslagna varningsmärkningen på produkterna i fråga slopas med tanke på de problem en sådan märkning skulle medföra. Varningstexter bör finnas på förpackningen, om storleken tillåter. Enligt försiktighetsprincipen måste åtgärder som vidtas med hänvisning till försiktighetsprincipen stå i proportion till den risk som man önskar begränsa eller eliminera.

5. Slutsatser

5.1. Kommittén upprepar att säkerhetens betydelse överskuggar allt annat, särskilt när det gäller barn, och stöder kommissionens ansträngning att införa det nuvarande förbudet. Kommittén är dock fortfarande oroad över att validiteten i de befintliga testmetoder som används för att fastställa hur stor mängd ftalater som frigörs fortfarande är osäker, och att alternativa material väcker nya farhågor. Kommittén ser därför gärna ytterligare forskning i ämnet.

5.2. Kommittén accepterar att kommissionen i artikel 2 visar sin tro på föräldrars rätt till information genom att föreskriva stränga varningstexter på både förpackningar och själva barnavårdsartiklarna. Om kommissionen framhärdar i att genomdriva dessa varningstexter måste både deras språkliga utformning och kommunikativa funktion beaktas.

Bryssel den 1 mars 2000.

Ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Beatrice Rangoni Machiavelli

(1) Direktiv 76/769/EEG, EGT L 262, 27.9.1976, s. 201.

(2) Direktiv 88/378/EEG, EGT L 187, 16.7.1988, s. 1.

(3) Direktiv 92/59/EEG, EGT L 228, 11.8.1992, s. 24.

(4) KOM(2000) 1 slutlig av den 2 februari 2000 (den svenska versionen finns ännu inte tillgänglig).

(5) Rekommendation 98/485/EG, EGT L 217, 5.8.1998, s. 35.