(1)

Med det hot som klimatförändringarna utgör mot vår existens behöver ambitionsnivån höjas och fler klimatåtgärder vidtas av unionen och medlemsstaterna. Unionen har åtagit sig att trappa upp sina insatser för att bekämpa klimatförändringarna och nå resultat i fråga om genomförandet av det Parisavtal som antagits inom ramen för Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar (Parisavtalet) (4), med vägledning av dess principer och på grundval av bästa tillgängliga vetenskapliga kunskap, inom ramen för Parisavtalets långsiktiga temperaturmål.

(2)

I sitt meddelande av den 11 december 2019 med titeln Den europeiska gröna given (den europeiska gröna given) lade kommissionen fram en ny tillväxtstrategi som ska ställa om unionen till ett rättvist och välmående samhälle med en modern, resurseffektiv och konkurrenskraftig ekonomi, där det 2050 inte längre förekommer några nettoutsläpp av växthusgaser och där den ekonomiska tillväxten är frikopplad från resursförbrukningen. Den europeiska gröna given syftar också till att skydda, bevara och förbättra unionens naturkapital och skydda allmänhetens hälsa och välbefinnande mot miljörelaterade risker och effekter. Samtidigt måste omställningen vara rättvis och inkluderande, och ingen ska komma på efterkälken.

(3)

I sin specialrapport 2018 om effekterna av en global uppvärmning på 1,5 °C över förindustriell nivå och relaterade banor för globala växthusgasutsläpp, i samband med kraftfullare globala åtgärder gällande klimatförändringshotet, hållbar utveckling och insatser för fattigdomsutrotning, föreskriver den mellanstatliga panelen för klimatförändringar (IPCC) en stark vetenskaplig grund för att bekämpa klimatförändringarna och visar på behovet av att snabbt intensifiera klimatåtgärderna och fortsätta omställningen till en klimatneutral ekonomi. Rapporten bekräftar att växthusgasutsläppen snabbt måste minskas och att klimatförändringarna måste begränsas till 1,5 °C, särskilt för att minska sannolikheten för extrema väderhändelser och tröskeleffekter. Den mellanstatliga plattformen för biologisk mångfald och ekosystemtjänster (IPBES) har i sin globala utvärderingsrapport 2019 om biologisk mångfald och ekosystemtjänster visat att den biologiska mångfalden i världen utarmas och att klimatförändringarna är den tredje viktigaste orsaken till förlust av biologisk mångfald.

(4)

Det är nödvändigt med ett fast, långsiktigt mål för att bidra till ekonomisk och samhällelig omvandling, sysselsättning av hög kvalitet, hållbar tillväxt och uppnående av Förenta nationernas mål för hållbar utveckling, samt för att på ett jämlikt, socialt balanserat, rättvist och kostnadseffektivt sätt uppnå det långsiktiga temperaturmål som fastställdes i Parisavtalet.

(5)

Det är nödvändigt att ta itu med de växande klimatrelaterade hälsoriskerna, inbegripet oftare förekommande och intensivare värmeböljor, skogsbränder och översvämningar, hot mot både säkerheten och försörjningstryggheten i fråga om livsmedel och vatten samt uppkomst och spridning av infektionssjukdomar. Såsom kommissionen angav i sitt meddelande av den 24 februari 2021 med titeln Att bygga upp ett klimatresilient Europa – den nya EU-strategin för klimatanpassning har den inrättat ett europeiskt klimat- och hälsoobservatorium inom ramen för den europeiska klimatanpassningsplattformen Climate-Adapt för att bättre förstå, förutse och minimera hälsohoten från klimatförändringarna.

(6)

Denna förordning står i överensstämmelse med de grundläggande rättigheter och principer som erkänns i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, särskilt artikel 37, som syftar till att främja integreringen av en hög nivå i fråga om miljöskydd och förbättring av miljöns kvalitet i unionens politik i enlighet med principen om hållbar utveckling.

(7)

Klimatåtgärder bör innebära en möjlighet för alla ekonomiska sektorer i unionen att bidra till att säkerställa industriellt ledarskap inom global innovation. Med unionens regelverk och industrins insatser som drivkrafter är det möjligt att frikoppla ekonomisk tillväxt från utsläpp av växthusgaser. Till exempel minskade unionens utsläpp av växthusgaser med 24 % mellan 1990 och 2019, samtidigt som ekonomin växte med 60 % under samma period. Utan att det påverkar bindande lagstiftning och andra initiativ antagna på unionsnivå bör alla ekonomiska sektorer – inbegripet energi-, industri-, transport-, värme- och kyl-, byggnads-, jordbruks- och avfallssektorn samt sektorn för markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk, oavsett om de sektorerna omfattas av systemet för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom unionen (EU:s utsläppshandelssystem) eller inte – spela en roll när det gäller att bidra till uppnåendet av klimatneutralitet i unionen senast 2050. För att göra alla ekonomiska aktörer mer delaktiga bör kommissionen underlätta sektorsspecifika klimatdialoger och partnerskap genom att sammanföra de viktigaste berörda aktörerna på ett inkluderande och representativt sätt i syfte att uppmuntra sektorerna att själva upprätta vägledande frivilliga färdplaner och planera sin omställning i riktning mot att uppnå unionens klimatneutralitetsmål senast 2050. Sådana färdplaner skulle kunna lämna ett värdefullt bidrag genom att hjälpa sektorerna att planera de nödvändiga investeringarna för omställningen till en klimatneutral ekonomi och skulle även kunna användas till att stärka sektorernas delaktighet i arbetet med klimatneutrala lösningar. Sådana färdplaner skulle även kunna komplettera befintliga initiativ, inbegripet den europeiska batterialliansen och den europeiska alliansen för ren vätgas, som främjar industrisamarbete i omställningen till klimatneutralitet.

(8)

Parisavtalet fastställer ett långsiktigt temperaturmål i artikel 2.1 a och syftar till att stärka de globala insatserna mot klimatförändringshotet genom att stärka förmågan till anpassning till klimatförändringarnas skadliga effekter i enlighet med vad som fastställs i artikel 2.1 b och genom att göra finansiella flöden förenliga med en väg mot låga växthusgasutsläpp och en klimatmässigt motståndskraftig utveckling i enlighet med vad som fastställs i artikel 2.1 c. Som den övergripande ramen för unionens bidrag till Parisavtalet bör denna förordning säkerställa att såväl unionen som medlemsstaterna bidrar till de globala åtgärder mot klimatförändringarna som avses i Parisavtalet.

(9)

Unionens och medlemsstaters klimatåtgärder syftar till att skydda jorden och människorna, välfärden, välståndet, ekonomin, hälsan, livsmedelssystemen, ekosystemens integritet och den biologiska mångfalden mot hotet från klimatförändringarna, inom ramen för Förenta nationernas Agenda 2030 för hållbar utveckling och med sikte på att uppnå målen i Parisavtalet, samt till att maximera välståndet inom planetens gränser och stärka samhällets motståndskraft mot klimatförändringar och minska dess sårbarhet. Mot bakgrund av detta bör unionens och medlemsstaternas åtgärder vägledas av försiktighetsprincipen och principen om att förorenaren betalar, som fastställs i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, och bör även beakta energiunionens princip om energieffektivitet först och den europeiska gröna givens princip om att inte vålla skada.

(10)

För att uppnå klimatneutralitet bör det krävas ett bidrag från alla de ekonomiska sektorer för vilka utsläpp eller upptag av växthusgaser regleras i unionsrätten.

(11)

Med tanke på energiproduktionens och energianvändningens betydelse för nivån för växthusgasutsläppen är det angeläget att säkerställa en omställning till ett säkert, hållbart energisystem med överkomliga priser och försörjningstrygghet, som vilar på införande av förnybara energikällor, en välfungerande inre energimarknad och förbättring av energieffektiviteten och som samtidigt minskar energifattigdomen. Digital omvandling, teknisk innovation samt forskning och utveckling är också viktiga för att ge draghjälp på vägen mot klimatneutralitetsmålet.

(12)

Unionen har upprättat ett regelverk för att uppnå 2030-målet för minskade växthusgasutsläpp, som överenskoms 2014 innan Parisavtalet trädde i kraft. Den lagstiftning som ska bidra till att uppfylla målet utgörs bland annat av Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG (5), som inrättar EU:s utsläppshandelssystem, Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/842 (6), som inför nationella mål för minskning av växthusgasutsläppen senast 2030, och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/841 (7), genom vilken medlemsstaterna åläggs att balansera utsläpp och upptag av växthusgaser från markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk.

(13)

EU:s utsläppshandelssystem är en hörnsten i unionens klimatpolitik och utgör dess viktigaste verktyg för att minska växthusgasutsläpp på ett kostnadseffektivt sätt.

(14)

Kommissionen lade i sitt meddelande av den 28 november 2018 med titeln En ren jord åt alla – En europeisk strategisk långsiktig vision för en stark, modern, konkurrenskraftig och klimatneutral ekonomi fram en vision för att uppnå nettonollutsläpp av växthusgaser i unionen senast 2050 genom en socialt rättvis och kostnadseffektiv omställning.

(15)

Genom paketet om ren energi för alla i EU av den 30 november 2016 har unionen arbetat med en ambitiös agenda för minskade koldioxidutsläpp, särskilt genom att skapa en robust energiunion, som inkluderar målen för 2030 för energieffektivitet och användning av förnybar energi i Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/27/EU (8) och (EU) 2018/2001 (9), och genom att skärpa relevant lagstiftning, inbegripet Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/31/EU (10).

(16)

Unionen är en global ledare i omställningen till klimatneutralitet och fast besluten att bidra till att höja den globala ambitionsnivån och att stärka de globala insatserna mot klimatförändringar med alla medel som står till dess förfogande, inbegripet klimatdiplomati.

(17)

Unionen bör fortsätta sitt klimatarbete och sitt internationella klimatledarskap efter 2050 för att skydda människorna och jorden mot hotet från farliga klimatförändringar, med sikte på det långsiktiga temperaturmål som fastställs i Parisavtalet och i enlighet med vetenskapliga bedömningar från IPCC, IPBES och det europeiska vetenskapliga rådgivande organet för klimatförändringar liksom bedömningar från andra internationella organ.

(18)

Risken för koldioxidläckage kvarstår när det gäller de internationella partner som inte har samma klimatskyddsstandarder som unionen. Kommissionen har därför för avsikt att föreslå en mekanism för koldioxidjustering vid gränserna för utvalda sektorer i syfte att minska riskerna på ett sätt som är förenligt med Världshandelsorganisationens bestämmelser. Vidare är det viktigt att bibehålla ändamålsenliga politiska incitament till stöd för tekniska lösningar och innovationer som möjliggör omställningen till en konkurrenskraftig klimatneutral unionsekonomi och att samtidigt erbjuda investeringssäkerhet.

(19)

I sin resolution av den 15 januari 2020 om den europeiska gröna given begärde Europaparlamentet att den nödvändiga omställningen till ett klimatneutralt samhälle ska vara slutförd senast 2050 och att detta ska bli en europeisk framgångssaga, och i sin resolution av den 28 november 2019 om klimat- och miljönödläget utlyste Europaparlamentet ett klimat- och miljönödläge. Parlamentet har även vid upprepade tillfällen uppmanat unionen att höja sitt klimatmål för 2030 och begärt att det höjda målet ska ingå i denna förordning. I sina slutsatser av den 12 december 2019 enades Europeiska rådet om målsättningen att i överensstämmelse med målen i Parisavtalet uppnå ett klimatneutralt EU senast 2050, samtidigt som det uttryckte sin medvetenhet om att det måste upprättas ett stödjande ramverk som gynnar alla medlemsstater och inbegriper adekvata instrument, incitament, stödåtgärder och investeringar för att säkerställa en kostnadseffektiv, rättfärdig samt socialt balanserad och rättvis omställning, med beaktande av olika nationella omständigheter i fråga om utgångspunkter. Europeiska rådet konstaterade också att omställningen kommer att kräva betydande offentliga och privata investeringar. Den 6 mars 2020 lade unionen fram sin långsiktiga strategi för utveckling mot låga växthusgasutsläpp och den 17 december 2020 sitt nationellt fastställda bidrag till Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar (UNFCCC), efter att de antagits av rådet.

(20)

Unionen bör sträva efter att uppnå en balans i hela ekonomin mellan antropogena utsläpp från källor och upptag i sänkor av växthusgaser inom unionen senast 2050 och, enligt vad som är lämpligt, uppnå negativa utsläpp därefter. Det målet bör omfatta växthusgasutsläpp och växthusgasupptag i hela unionen som regleras i unionsrätten. Det bör vara möjligt att vidta åtgärder med avseende på sådana utsläpp och upptag i samband med en översyn av relevant klimat- och energilagstiftning. Sänkor inbegriper naturliga och tekniska lösningar, såsom rapporteras i unionens växthusgasinventeringar till UNFCCC. Lösningar som grundar sig på teknik för avskiljning och lagring av koldioxid (CCS) och avskiljning och användning av koldioxid (CCU) kan spela en roll vid minskningen av växthusgasutsläpp, särskilt när det gäller att minska processutsläppen inom industrin, för de medlemsstater som väljer denna teknik. Det unionsomfattande klimatneutralitetsmålet 2050 bör eftersträvas av alla medlemsstater gemensamt, och medlemsstater, Europaparlamentet, rådet och kommissionen bör vidta de åtgärder som krävs för att göra det möjligt att uppnå detta mål. Av dessa åtgärder kommer unionsåtgärder att utgöra en viktig del för att uppnå målet.

(21)

I sina slutsatser av den 8 och 9 mars 2007 och av den 23 och 24 oktober 2014 godkände Europeiska rådet unionens mål för minskade växthusgasutsläpp för 2020 respektive ramen för klimat- och energipolitiken fram till 2030. Bestämmelserna i denna förordning om fastställande av unionens klimatmål för 2040 påverkar inte Europeiska rådets roll enligt fördragen, när det gäller att bestämma unionens allmänna politiska riktlinjer och prioriteringar för utvecklingen av unionens klimatpolitik.

(22)

Kolsänkor spelar en väsentlig roll i omställningen till klimatneutralitet i unionen, och särskilt jordbruks-, skogsbruks- och markanvändningssektorerna lämnar ett viktigt bidrag i det sammanhanget. I sitt meddelande av den 20 maj 2020 med titeln Från jord till bord-strategin för ett rättvisare, hälsosammare och miljövänligare livsmedelssystem tillkännager kommissionen att den kommer att främja en ny grön affärsmodell för att belöna markförvaltare för minskningar av växthusgasutsläppen och upptag av koldioxid i det kommande initiativet för koldioxidlagring. I sitt meddelande av den 11 mars 2020 med titeln En ny handlingsplan för den cirkulära ekonomin för ett renare och mer konkurrenskraftigt Europa har kommissionen dessutom åtagit sig att utveckla ett regelramverk för certifiering av upptag av koldioxid som bygger på en robust och transparent koldioxidredovisning för att övervaka och kontrollera riktigheten hos rapporterade mängder upptag av koldioxid, samtidigt som det säkerställs att det inte finns några negativa konsekvenser för miljön, särskilt den biologiska mångfalden, eller för folkhälsan eller de sociala eller ekonomiska målen.

(23)

Återställandet av ekosystem skulle bidra till bevarandet, förvaltningen och förstärkningen av naturliga sänkor och främja biologisk mångfald, samtidigt som klimatförändringarna bekämpas. Skogarnas ”tredubbla roll”, det vill säga, som kolsänkor, kollager och ersättning för kol, bidrar dessutom till minskade växthusgaser i atmosfären och säkerställer samtidigt att skogarna kan fortsätta att växa och erbjuda många andra tjänster.

(24)

Vetenskaplig sakkunskap och bästa tillgängliga aktuella evidens, tillsammans med saklig och öppet redovisad information om klimatförändringarna, är absolut nödvändigt och måste underbygga unionens klimatåtgärder och insatser för att nå klimatneutralitet senast 2050. Ett europeiskt vetenskapligt rådgivande organ för klimatförändringar (det rådgivande organet) bör inrättas för att fungera som referenspunkt för vetenskaplig kunskap om klimatförändringar i kraft av sitt oberoende och sin vetenskapliga och tekniska sakkunskap. Det rådgivande organet bör komplettera Europeiska miljöbyråns (EEA) arbete och samtidigt vara oberoende i fullgörandet av sina uppgifter. Dess uppdrag bör inte överlappa IPCC:s uppdrag på internationell nivå. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 401/2009 (11) bör därför ändras i syfte att inrätta det rådgivande organet. Nationella klimatrådgivningsorgan kan spela en viktig roll för att, bland annat, ge vetenskapliga expertråd om klimatpolitiken till relevanta nationella myndigheter enligt vad som föreskrivs av den berörda medlemsstaten i de medlemsstater där sådana organ finns. Medlemsstater som ännu inte har inrättat något nationellt klimatrådgivningsorgan uppmanas därför att göra det.

(25)

Omställningen till klimatneutralitet kräver förändringar inom samtliga politikområden och gemensamma insatser inom alla sektorer i ekonomin och samhället, vilket framhålls i den europeiska gröna given. I sina slutsatser av den 12 december 2019 konstaterade Europeiska rådet också att all relevant unionslagstiftning och unionspolitik måste vara förenlig med och bidra till uppfyllandet av klimatneutralitetsmålet, samtidigt som hänsyn tas till lika villkor, och uppmanade kommissionen att undersöka huruvida detta kräver en anpassning av de gällande bestämmelserna.

(26)

Såsom angivits i den europeiska gröna given bedömde kommissionen unionens 2030-mål för minskning av växthusgasutsläppen i sitt meddelande av den 17 september 2020 med titeln Höjning av Europas klimatambition för 2030 – Investering i en klimatneutral framtid till förmån för våra medborgare. Kommissionen gjorde det på grundval av en heltäckande konsekvensbedömning och med beaktande av sin analys av de integrerade nationella energi- och klimatplaner som lämnats in i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1999 (12). Mot bakgrund av klimatneutralitetsmålet för 2050 bör utsläppen av växthusgaser minskas och upptagen förbättras senast 2030, så att nettoutsläppen av växthusgaser, det vill säga utsläpp efter avdraget för upptag, minskar med minst 55 % i hela ekonomin och inom unionen fram till 2030 jämfört med 1990 års nivåer. Europeiska rådet ställde sig bakom det målet i sina slutsatser av den 10 och 11 december 2020. Det gav också inledande vägledning om målets genomförande. Det nya klimatmålet för unionen för 2030 är ett senare mål med avseende på tillämpningen av artikel 2.11 i förordning (EU) 2018/1999 och ersätter därför det unionsomfattande mål för växthusgasutsläpp för 2030 som anges i den punkten. Dessutom bör kommissionen senast den 30 juni 2021 bedöma hur den unionslagstiftning som är relevant för att uppnå unionens klimatmål för 2030 skulle behöva ändras för att uppnå dessa nettoutsläppsminskningar. Med hänsyn till detta har kommissionen aviserat en översyn av den relevanta klimat- och energilagstiftning som kommer att antas genom ett paket som bland annat omfattar förnybara energikällor, energieffektivitet, markanvändning, energibeskattning, normer för koldioxidutsläpp för nya lätta motorfordon, ansvarsfördelning och EU:s utsläppshandelssystem.

Kommissionen har för avsikt att bedöma konsekvenserna av ytterligare unionsåtgärder som kan komplettera befintliga åtgärder, såsom marknadsbaserade åtgärder som inbegriper en stark solidaritetsmekanism.

(27)

Enligt kommissionens bedömningar resulterar de befintliga åtagandena enligt artikel 4 i förordning (EU) 2018/841 i en nettokolsänka på 225 miljoner ton koldioxidekvivalenter 2030. För att säkerställa att tillräckliga begränsningsinsatser görs fram till 2030 är det lämpligt att begränsa nettoupptagens bidrag till unionens klimatmål för 2030 till den nivån. Detta påverkar inte översynen av relevant unionslagstiftning för att målet ska kunna uppnås.

(28)

Utgifterna inom ramen för unionens budget och Europeiska unionens återhämtningsinstrument, inrättat genom rådets förordning (EU) 2020/2094 (13), bidrar till klimatmålen genom att minst 30 % av det totala utgiftsbeloppet avsätts till stöd för klimatmålen på grundval av en ändamålsenlig metod och i enlighet med sektorsspecifik lagstiftning.

(29)

Mot bakgrund av målet att uppnå klimatneutralitet senast 2050 och med tanke på de internationella åtagandena enligt Parisavtalet krävs det fortsatta insatser för att säkra utfasningen av energisubventioner som är oförenliga med det målet, särskilt till fossila bränslen, utan att detta påverkar insatserna för att minska energifattigdomen.

(30)

För att situationen ska vara förutsägbar för alla ekonomiska aktörer, inbegripet företag, arbetstagare, investerare och konsumenter, och för att de ska känna förtroende, och för att säkerställa en gradvis minskning av växthusgasutsläppen över tid och se till att omställningen till klimatneutralitet är oåterkallelig, bör kommissionen, när så är lämpligt, föreslå ett mellanliggande klimatmål för unionen för 2040 senast sex månader efter den första globala översyn som genomförts enligt Parisavtalet. Kommissionen kan lägga fram förslag om en översyn av det mellanliggande målet, med beaktande av resultaten från bedömningarna av unionens framsteg och åtgärder och av nationella åtgärder liksom resultaten från den globala översynen och den internationella utvecklingen, inbegripet i fråga om gemensamma tidsramar för nationellt fastställda bidrag. Som ett sätt att öka insynen och ansvarsutkrävandet i unionens klimatpolitik bör kommissionen, när den lägger fram sitt lagstiftningsförslag om unionens klimatmål för 2040, offentliggöra unionens beräknade vägledande växthusgasbudget för perioden 2030–2050, definierad som den totala vägledande volymen av nettoväxthusgasutsläpp som förväntas under den perioden utan att äventyra unionens åtaganden enligt Parisavtalet, samt metoden bakom den vägledande budgeten.

(31)

Anpassning är en viktig del av de långsiktiga globala åtgärderna i samband med klimatförändringarna. Klimatförändringarna skadliga effekter kan möjligen överstiga medlemsstaternas anpassningsförmåga. Medlemsstaterna och unionen bör därför öka anpassningsförmågan, stärka motståndskraften och minska sårbarheten gentemot klimatförändringarna, i enlighet med artikel 7 i Parisavtalet, samt maximera sidovinsterna i samband med annan politik och lagstiftning. Kommissionen bör anta en unionsstrategi för anpassning till klimatförändringarna i överensstämmelse med Parisavtalet. Medlemsstaterna bör anta heltäckande nationella anpassningsstrategier och anpassningsplaner på grundval av robusta klimatförändrings- och sårbarhetsanalyser, framstegsbedömningar och indikatorer och med vägledning av bästa tillgängliga och mest aktuella vetenskapliga evidens. Unionen bör sträva efter att skapa ett gynnsamt regelverk för nationella styrmedel och åtgärder som medlemsstaterna inför i syfte att anpassa sig till klimatförändringarna. En förbättring av motståndskraften och anpassningsförmågan gentemot klimatförändringarna kräver gemensamma ansträngningar av alla sektorer i ekonomin och samhället samt politisk samstämmighet och konsekvens i all relevant lagstiftning och politik.

(32)

Ekosystem, människor och ekonomier i unionens alla regioner kommer att påverkas starkt av klimatförändringarna, genom till exempel extrem värme, översvämningar, torka, vattenbrist, stigande havsnivåer, smältande glaciärer, skogsbränder, stormfällen och förluster inom jordbruket. Den senaste tidens extrema händelser har redan haft stor inverkan på ekosystemen, och därmed på skogs- och jordbruksmarkens förmåga att binda och lagra koldioxid. En ökad anpassningsförmåga och motståndskraft, med beaktande av Förenta nationernas mål för hållbar utveckling, bidrar till att minska klimatförändringarnas inverkan, hantera oundviklig inverkan på ett socialt balanserat sätt och förbättra levnadsvillkoren i drabbade områden. Att i ett tidigt skede förbereda för sådana effekter är kostnadseffektivt och kan även medföra väsentliga sidovinster för ekosystemen, hälsan och ekonomin. I synnerhet naturbaserade lösningar kan ha en positiv inverkan på begränsning av och anpassning till klimatförändringar samt på skyddet av biologisk mångfald.

(33)

De relevanta program som inrättats genom den fleråriga budgetramen föreskriver en projektgranskning för att säkerställa att projekten är motståndskraftiga mot klimatförändringarnas potentiella skadliga verkningar genom en sårbarhets- och riskbedömning ur klimatperspektiv, inklusive relevanta anpassningsåtgärder, och att de integrerar kostnaderna för växthusgasutsläpp och de positiva effekterna av begränsningsåtgärder i kostnads-nyttoanalysen. Detta bidrar till att klimatrelaterade risker liksom bedömningar av sårbarhet för och anpassning till klimatförändringar kan integreras i investerings- och planeringsbeslut inom ramen för unionens budget.

(34)

När de vidtar relevanta åtgärder på unionsnivå och nationell nivå för att uppnå klimatneutralitetsmålet bör medlemsstaterna samt Europaparlamentet, rådet och kommissionen bland annat beakta följande: klimatneutralitetsomställningens bidrag till folkhälsan, miljökvaliteten, medborgarnas välbefinnande, samhällets välstånd, sysselsättningen och ekonomins konkurrenskraft; energiomställningen, tryggare energiförsörjning och bekämpandet av energifattigdom; trygg livsmedelsförsörjning till överkomliga priser; utveckling av hållbara och smarta mobilitets- och transportsystem; rättvisa och solidaritet mellan och inom medlemsstaterna mot bakgrund av deras ekonomiska möjligheter, nationella förhållanden, till exempel öars särdrag, och behovet av konvergens över tid; behovet av att göra omställningen rättvis och socialt jämlik genom lämpliga utbildningsprogram; bästa tillgängliga och mest aktuella vetenskapliga evidens, särskilt rön som rapporteras av IPCC; behovet av att integrera klimatrelaterade risker i investerings- och planeringsbeslut; kostnadseffektivitet och teknikneutralitet för att uppnå minskningar och upptag av växthusgaser samt ökad motståndskraft, och ökad miljöintegritet och ambitionsnivå över tid.

(35)

Såsom angavs i den europeiska gröna given antog kommissionen den 9 december 2020 ett meddelande med titeln Strategi för hållbar och smart mobilitet – att sätta EU-transporterna på rätt spår för framtiden. Strategin innehåller en färdplan för en hållbar och smart framtid för europeiska transporter, med en handlingsplan för målet att minska transportsektorns utsläpp med 90 % senast 2050.

(36)

För att säkerställa att unionen och medlemsstaterna är på rätt spår mot att uppnå klimatneutralitetsmålet och går framåt med anpassning bör kommissionen regelbundet bedöma framstegen på grundval av information som anges i denna förordning, inbegripet information som lämnats in och rapporterats enligt förordning (EU) 2018/1999. För att göra det möjligt att i tid förbereda för den globala översyn som avses i artikel 14 i Parisavtalet bör slutsatserna av denna bedömning offentliggöras senast den 30 september vart femte år från och med 2023. Detta innebär att rapporterna enligt artiklarna 29.5 och 35 i den förordningen och, under de tillämpliga åren, de tillhörande rapporterna enligt artiklarna 29.1 och 32 i den förordningen bör läggas fram för Europaparlamentet och rådet tillsammans med slutsatserna av den bedömningen. Om medlemsstaternas gemensamma framsteg med uppnåendet av klimatneutralitetsmålet eller med klimatanpassningsarbetet inte är tillräckliga eller om unionsåtgärder inte är förenliga med klimatneutralitetsmålet eller otillräckliga för att öka anpassningsförmågan, stärka motståndskraften eller minska sårbarheten, bör kommissionen vidta nödvändiga åtgärder i enlighet med fördragen. Kommissionen bör också regelbundet bedöma relevanta nationella åtgärder och utfärda rekommendationer om den anser att en medlemsstats åtgärder inte är förenliga med klimatneutralitetsmålet eller är otillräckliga för att öka anpassningsförmågan, stärka motståndskraften och minska sårbarheten gentemot klimatförändringarna.

(37)

Kommissionen bör säkerställa en robust och objektiv bedömning som bygger på de senaste vetenskapliga, tekniska och socioekonomiska rönen, och där ett brett spektrum av oberoende sakkunskap representeras, och grunda sin bedömning på relevant information, inbegripet uppgifter som lämnats och rapporterats av medlemsstaterna, rapporter från EEA, det rådgivande organet och kommissionens gemensamma forskningscentrum, bästa tillgängliga och mest aktuella vetenskapliga evidens, inbegripet de senaste rapporterna från IPCC, IPBES och andra internationella organ samt jordobservationsdata från det europeiska jordobservationsprogrammet Copernicus. Kommissionen bör vidare grunda sina bedömningar på en vägledande linjär utvecklingsbana som kopplar samman unionens klimatmål för 2030 och för 2040, när dessa antas, och unionens klimatneutralitetsmål och som fungerar som ett vägledande verktyg för uppskattning och utvärdering av de gemensamma framstegen mot att uppnå unionens klimatneutralitetsmål. Den vägledande linjära utvecklingsbanan påverkar inte något beslut om fastställande av unionens klimatmål för 2040. Med tanke på att kommissionen har åtagit sig att undersöka hur EU:s taxonomi kan användas av den offentliga sektorn inom ramen för den europeiska gröna given, bör detta omfatta information om miljömässigt hållbara investeringar, från unionen eller från medlemsstaterna, som överensstämmer med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2020/852 (14), när sådan information blir tillgänglig. Kommissionen bör använda europeisk och global statistik och data om sådana finns att tillgå och använda sig av expertgranskning. EEA bör bistå kommissionen när så är lämpligt och i enlighet med sitt årliga arbetsprogram.

(38)

Eftersom medborgare och lokalsamhällen spelar en viktig roll när det gäller att driva på omställningen till klimatneutralitet bör ett starkt allmänt och socialt engagemang för klimatåtgärder både uppmuntras och underlättas på alla nivåer, bland annat nationell, regional och lokal, i en inkluderande och tillgänglig process. Kommissionen bör därför samverka med alla delar av samhället, däribland berörda aktörer som representerar olika sektorer av ekonomin, för att stärka deras ställning och möjligheter i arbetet för ett klimatneutralt och klimatresilient samhälle, bland annat genom den europeiska klimatpakten.

(39)

I enlighet med kommissionens åtagande i fråga om principerna om bättre lagstiftning bör det strävas efter samstämmighet mellan unionens olika instrument för minskning av växthusgasutsläpp. Systemet för att mäta framstegen mot att uppnå klimatneutralitetsmålet och bedöma om vidtagna åtgärder är förenliga med det målet bör bygga på och vara förenligt med den styrningsram som fastställs i förordning (EU) 2018/1999, med beaktande av energiunionens alla fem dimensioner. I synnerhet bör systemet för regelbunden rapportering och ordningsföljden för kommissionens bedömning och åtgärder på grundval av rapporteringen anpassas till kraven på medlemsstaterna att överlämna information och rapporter i förordning (EU) 2018/1999. Förordning (EU) 2018/1999 bör därför ändras så att klimatneutralitetsmålet inkluderas i de relevanta bestämmelserna.

(40)

Klimatförändringarna är till sin natur en gränsöverskridande utmaning, och det behövs samordnade åtgärder på unionsnivå som på ett effektivt sätt kompletterar och stärker den nationella politiken. Eftersom målet för denna förordning – att uppnå klimatneutralitet i unionen senast 2050 – inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av sin omfattning och sina verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det målet.