(1)

Den 16 maj 2019 inledde Europeiska kommissionen (nedan kallad kommissionen) på grundval av artikel 10 i grundförordningen en antisubventionsundersökning beträffande import till unionen av vissa vävda och/eller sydda glasfibermaterial (nedan kallade GFM) med ursprung i Folkrepubliken Kina (nedan kallad Kina) och Egypten (tillsammans kallade de berörda länderna). Kommissionen offentliggjorde ett tillkännagivande om inledande (nedan kallat tillkännagivandet om inledande) (2) i Europeiska unionens officiella tidning den 16 maj 2019.

(2)

Kommissionen inledde undersökningen till följd av ett klagomål som ingavs den 1 april 2019 av Tech-Fab Europe (nedan kallad klaganden) såsom företrädare för tillverkare som svarar för mer än 25 % av unionens sammanlagda tillverkning av vissa vävda och/eller sydda glasfibermaterial. Klagomålet innehöll bevisning för subventionering och därav följande skada som var tillräcklig för att motivera inledandet av en undersökning.

(3)

Innan kommissionen inledde antisubventionsundersökningen underrättade den de kinesiska (3) och de egyptiska (4) myndigheterna om att den hade mottagit ett korrekt underbyggt klagomål och uppmanade de kinesiska och egyptiska myndigheterna att inleda ett samråd i enlighet med artikel 10.7 i grundförordningen. Samråd hölls med de kinesiska och egyptiska myndigheterna den 13 maj 2019. Man fann emellertid ingen lösning som kunde godtas av båda parter.

(4)

Den 21 februari 2019 inledde kommissionen en separat antidumpningsundersökning beträffande import av samma produkt med ursprung i Kina och Egypten (5) (nedan kallad den separata antidumpningsundersökningen). Den 7 april 2020 införde kommissionen slutgiltiga antidumpningstullar på import av den berörda produkten med ursprung i Kina och Egypten (6) (nedan kallad förordningen om slutgiltig antidumpningstull). De analyser av skada, orsakssamband och unionens intresse som genomförts inom ramen för denna antisubventionsundersökning och den separata antidumpningsundersökningen är i tillämpliga delar identiska, eftersom definitionerna av unionsindustrin, de unionstillverkare som ingår i urvalet, skadeundersökningsperiod och undersökningsperioden är desamma i båda undersökningarna.

(5)

De kinesiska myndigheterna hävdade att undersökningen inte borde inledas eftersom klagomålet inte uppfyllde de krav vad gäller bevisning som anges i artikel 11.2 och 11.3 i WTO-avtalet om subventioner och utjämningsåtgärder (subventionsavtalet) och artikel 10.2 i grundförordningen. Enligt de kinesiska myndigheterna fanns det inte tillräcklig bevisning om utjämningsbara subventioner, skada och orsakssamband mellan den subventionerade importen och skadan.

(6)

Kommissionen avvisade detta påstående. Den bevisning som lämnats i klagomålet utgjordes av de uppgifter som rimligen fanns tillgängliga för klaganden vid den tidpunkten. Såsom framgår av promemorian om tillräcklig bevisning, vilken innehåller kommissionens bedömning av all bevisning rörande Kina och Egypten som står till kommissionens förfogande och på grundval av vilken kommissionen inledde undersökningen, fanns det tillräcklig bevisning i det inledande skedet för att de påstådda subventionerna var utjämningsbara med hänsyn till förekomst, storlek och art. Klagomålet innehöll även tillräcklig bevisning för förekomsten av skada för unionsindustrin som vållats av den subventionerade importen.

(7)

Närmare bestämt uppgav de kinesiska myndigheterna i samband med samråden inför inledandet att klagandens hänvisningar till alla kinesiska planer, program och rekommendationer var irrelevanta, eftersom dessa inte är bindande och GFM-industrin inte nämns vare sig i Kinas trettonde femårsplan eller i den trettonde femårsplanen för byggnadsmaterialindustrin (2016–2020). Efter inledandet uppgav de kinesiska myndigheterna även att GFM inte omfattas av dokumentet ”Made in China 2025”. Kommissionen noterade att de kinesiska myndigheterna inte förnekade att dessa planer, program och rekommendationer finns, utan endast hade invändningar vad gäller i vilken utsträckning dessa kan anses vara bindande för eller i vilken utsträckning de täcker GFM-industrin. Kommissionen noterade vidare att klagomålet innehöll bevisning som tyder på att ”nya material” nämns i ett flertal statliga dokument, samtidigt som ”glasbaserade material” nämns i den trettonde femårsplanen för byggnadsmaterialindustrin (2016–2020). De kinesiska myndigheterna kunde inte framlägga någon bevisning för att dessa konstateranden inte skulle vara tillämpliga på den berörda produkten.

(8)

De kinesiska myndigheterna påpekade även att varken Chinese Export & Credit Insurance Corporation (”Sinosure”) eller de statsägda affärsbankerna är offentliga organ och att de kinesiska myndigheterna inte anförtror eller ålägger privata banker att utföra funktioner. Kommissionen noterade att detta påstående sammanhänger med det påstående som det hänvisas till ovan och att klagomålet bland annat nämner den kinesiska banklagen, vilken obestridligen ingår i den kinesiska lagstiftningen enligt de kinesiska myndigheterna. Kommissionen framhöll även att EU i sina senaste antisubventionsundersökningar dragit en annan slutsats i denna fråga (7).

(9)

De kinesiska myndigheterna hävdade vidare att köparkrediter för export tillhandahålls till utländska företag och därmed inte medför en förmån för de kinesiska GFM-tillverkarna. Kommissionen fann emellertid att förmåner som beviljats utländska företag som ägs av kinesiska GFM-tillverkare medför en förmån för de sistnämnda.

(10)

De kinesiska myndigheterna uppgav att skatteordningen för snabbare avskrivning av utrustning som används av högteknologiska företag för utveckling och produktion av högteknologi samt vissa av de bidragsprogram som nämnts hade avslutats. Kommissionen noterade denna kommentar, men framhöll att detta inte är tillämpligt för alla program och för alla de förvaltningsnivåer (dvs. nationell, regional och lokal nivå) som nämns i klagomålet. Dessutom kan skatteordningen för snabbare avskrivning fortsätta att ge förmåner såsom avskrivning över den relevanta utrustningens livslängd, eventuellt under undersökningsperioden.

(11)

Efter inledandet hävdade de kinesiska myndigheterna vidare att klaganden inte fastställde villkoren för tillämpningen av ett referensvärde utanför landet för lån och markanvändningsrättigheter. Kommissionen fann emellertid att påståendena i klagomålet får stöd av antisubventionsundersökningar som genomförts av EU nyligen, i vilka det i denna fråga dras slutsatsen att det är nödvändigt med externa referensvärden anpassade till de förhållanden som råder i Kina (8).

(12)

De kinesiska myndigheterna menade vidare att klagomålet inte innehöll tillräcklig bevisning, eftersom det främst stödde sig på tidigare EU-förordningar där produktdefinitionen är en annan. Kommissionen noterade emellertid att undersökningsresultaten i tidigare och den senaste tidens antisubventionsundersökningar avser samma subventionsprogram som de påstådda subventionsprogrammen i klagomålet. Efter inledandet hävdade de kinesiska myndigheterna dessutom att finanssektorn genomgått betydande ändringar och reformer under åren 2016–2018 och att det därför inte gick att grunda klagomålet på en situation som gällde tidigare. Kommissionen noterade emellertid att sökanden även lämnat ytterligare bevisning i klagomålet för att subventionsprogrammen fortfarande existerade och inte hade ändrats väsentligt. Kommissionen erinrade vidare om att de kinesiska myndigheterna inte lämnat någon bevisning för att de relevanta programmen inte längre existerade. I det inledande skedet tydde således den tillgängliga bevisningen på att det inte förekommit några betydande ändringar av subventionsprogrammen i fråga. Detta bekräftades slutligen i denna undersökningen.

(13)

De kinesiska myndigheterna hävdade även att sökanden inte lämnat någon bevisning vad gäller förmån och selektivitet för olika subventioner. Kommissionen anser att klaganden har lämnat tillräcklig bevisning vad gäller förmån och selektivitet med hänsyn till de uppgifter som denne rimligen hade tillgång till. Hursomhelst så undersökte kommissionen bevisningen i klagomålet och gjorde sin egen bedömning av alla relevanta faktorer i promemorian om tillräcklig bevisning, vilken vid inledandet fogades till de ärendehandlingar som berörda parter kan begära att få ta del av. De kinesiska myndigheterna framförde sina kommentarer på nytt efter inledandet, men lämnade ingen ytterligare bevisning.

(14)

Kommissionen drog därför slutsatsen att det finns tillräcklig bevisning i klagomålet som tyder på att de kinesiska myndigheternas påstådda subventionering förekommer.

(15)

Ett särskilt inslag i detta ärende är dessutom att den påstådda subventioneringen i Egypten rör två företag i China-Egypt Suez Economic and Trade Cooperation Zone (”SETC-zonen”) som är en särskild ekonomisk zon som inrättats gemensamt av Kina och Egypten, dvs. de två länder som klagomålet gäller. Kommissionen uppgav att den hade för avsikt att undersöka alla subventioner som mottagits av dessa företag i SETC-zonen, oavsett deras ursprung.

(16)

I samband med samråden inför inledandet menade de kinesiska myndigheterna att klagomålet inte innehöll någon rättslig grund för att ifrågasätta Kina via den berörda produkten med ursprung i eller exporterade från Egypten. Kommissionen noterade Kinas synpunkt, men ansåg ändå att det fanns tillräcklig bevisning för att motivera inledandet av en undersökning beträffande de påstådda utjämningsbara subventionerna till företagen i SETC-zonen, oavsett deras ursprung.

(17)

Efter inledandet hävdade de kinesiska myndigheterna att den justering som gjordes av importuppgifterna från Kina i samband med fastställandet av förbrukningen i unionen var orättvis jämfört med den justering som gjordes av importuppgifterna från andra tredjeländer såsom Ryssland. De kinesiska myndigheterna hävdade vidare att dessa justeringar inte dubbelkontrollerats av kommissionen. De kinesiska myndigheterna hävdade även att det inte finns någon information om vad som anses utgöra marknadsinformation / marknadskunnande i samband med justeringen av importuppgifter.

(18)

Såsom anges i skäl 937 så följdes klagandens importanalys på KN-basis av en bedömning på grundval av importstatistik på Taric-nivå som dubbelkontrollerats mot andra källor och justerats där så var lämpligt. Vad gäller Ryssland dubbelkontrollerades importuppgifterna och justerades på grundval av importuppgifterna från GFM-tillverkare som var närstående till unionstillverkarna, eftersom dessa var de enda kända GFM-tillverkarna i Ryssland. Denna metod kan anses vara rimlig och leda till en korrekt uppskattning av importen av den berörda produkten från Ryssland. På samma sätt dubbelkontrollerade kommissionen (se skäl 937) under undersökningen Eurostat-uppgifterna på Taric-nivå mot de uppgifter som lämnats av de kända tillverkare i Kina som gav sig till känna under stickprovsförfarandet. Den exportvolym av GFM som rapporterats av de samarbetsvilliga kinesiska exporterande tillverkarna motsvarade hela den import som registrerats av Eurostat under de relevanta Taric-numren och all export ansågs därför bestå av den berörda produkten. Tvärtemot vad som hävdats av de kinesiska myndigheterna hade klaganden dessutom förklarat hur marknadsinformation / marknadskunnande använts vid justeringen av importuppgifter. Detta påstående avvisas därför.

(19)

I sina synpunkter i samband med inledandet hävdade de kinesiska myndigheterna att GFM-marknaden är segmenterad och att prisintervallen skiljer sig åt betydligt mellan de olika marknadssegmenten. De kinesiska myndigheterna hävdade att de tre huvudsakliga produkttyperna, dvs. rovingväv, trikåvävnad av icke-krusad fiber och komplexa material, har olika sammansättning och produktionssteg och produktionsprocesser och därmed också olika produktionskostnader och försäljningspriser. Dessa produkttyper har dessutom olika fysiska och tekniska egenskaper, vilka i sin tur avgör deras slutanvändning. Enligt de kinesiska myndigheterna är den prisjämförelse/den bedömning av prisunderskridandet och den bedömning av den kinesiska importens påstådda skadevållande verkningar som görs i klagomålet på en aggregerad nivå både missvisande och otillräcklig och mäter inte heller vilken närvaro de kinesiska tillverkarna och unionstillverkarna verkligen har i vart och ett av produktsegmenten, dvs. vilken volym och marknadsandel de har.

(20)

Kommissionen ansåg att de kinesiska myndigheterna inte hade lämnat någon bevisning till stöd för dessa påståenden. Klaganden hade lämnat tillräcklig bevisning vad gäller kostnader och priser för den undersökta produkten vid inledandet. Det faktum att det finns olika produkttyper och att dessa kan ha olika produktionsprocesser, kostnader och försäljningspriser innebär inte automatiskt att det finns en marknadssegmentering. Det bör även noteras att i enlighet med artikel 10.2 i grundförordningen måste klaganden lämna den information som den rimligen har tillgång till. Eftersom kostnader och priser för de produkttyper som tillverkas i Kina till sin natur är konfidentiella och inte tillgängliga för klaganden ansåg kommissionen att klagomålet innehöll tillräcklig information, som klaganden rimligen hade tillgång till, för att motivera inledandet av en undersökning.

(21)

Den information som inhämtats och mottagits av kommissionen under undersökningen visade på att unionens marknad för GFM inte är segmenterad. Påståendet att de tre produkttyperna – rovingväv, trikåvävnad av icke-krusad fiber och komplexa material – har olika fysiska och tekniska egenskaper och därmed också olika slutanvändningar är fel ur saklig synpunkt. Såsom förklaras i klagomålet och skälen 129–138, och i vilket de kinesiska myndigheterna också instämmer i, används den berörda produkten som förstärkning i termoplastiska och värmehärdande hartser i kompositindustrin. När det gäller användningen finns det mycket överlappning. Vilken typ av material som väljs beror på ytans utseende, hartsflödet, vilken spänning som den färdiga produkten kommer att utsättas för och appliceringsmetoden. Vissa produkttyper är särskilt ägnade för tekniker med sluten form eller handuppläggning.

(22)

De tre produkttyperna har följande huvudsakliga och överlappande användningar: Rovingväv används till värmehärdande tillämpningar, särskilt handuppläggning, för marina produkter (båtskrov och däck), karosseridelar till fordon (t.ex. lastbilar och tåg), vindturbinblad, rör och tankar. Trikåvävnad av icke-krusad fiber används för tillverkning av marina produkter (båtskrov och däck), karosseridelar till fordon (t.ex. lastbilar och tåg), vindturbinblad och gondoler till vindturbiner, skidor och snowboardar, rör och tankar. Komplexa material används i tillämpningar med sluten form för karosseridelar till fordon, marina produkter (båtskrov och däck), gondoler till vindturbiner och fritidsfordon.

(23)

Kommissionen noterar även att det inte är ovanligt att en berörda produkt utgörs av produkttyper som har olika kostnadsstruktur och priser. Detta är också anledningen till att kommissionen inhämtar uppgifter på grundval av detaljerade produkttypsklassificeringar. Klassificeringen gör, förutom materialform, åtskillnad på försäljningsform, typ av glas som används, vikten per ytenhet och densiteten för roving. Beräkningen av prisunderskridandet grundade sig på en jämförelse produkttyp för produkttyp och alla dessa egenskaper beaktades således när importen från Kina jämfördes med unionstillverkarnas GFM-produktion. Detta argument avvisas därför.

(24)

I sina synpunkter i samband med inledandet hävdade de kinesiska myndigheterna dessutom att det faktum att importpriset för GFM varierade betydligt beroende på källa tydligt visar att unionens marknad för de olika produkttyperna är segmenterad och att importen från olika länder är avsedd för olika marknadssegment.

(25)

Såsom konstateras ovan bekräftar den information som inhämtats av kommissionen under undersökningen att unionens marknad för GFM inte är segmenterad. Det framgår dessutom av undersökningen att de kinesiska exporterande tillverkarna och de egyptiska exporterande tillverkarna inte exporterar helt olika former av GFM. Överensstämmelsen mellan de produkter som såldes av de exporterande tillverkarna i Kina och i Egypten var ungefär 90 %. Detta argument avvisas därför.

(26)

I sina synpunkter i samband med inledandet hävdade de kinesiska myndigheterna även att jämförelsen när det gäller de kinesiska importpriserna och beräkningen av prisunderskridandet i klagomålet grundade sig på uppgifter som inte gick att jämföra och som valts ut selektivt och justerats på felaktigt sätt.

(27)

Såsom anges ovan fastställs det i artikel 10.2 i grundförordningen villkoren för den bevisning som klaganden ska lämna i klagomålet. Uppgifterna måste således inte bara vara tillräckliga, utan även vara rimligen tillgängliga för klaganden Eftersom kostnads- och prisuppgifter till sin natur är konfidentiella hade klaganden i det inledande skedet inte rimlig tillgång till exakta uppgifter om kostnader och priser för de produkttyper som exporterades av företag i tredjeländer. De uppgifter som tillhandahölls ansågs dock vara tillräckliga för att motivera inledandet av en undersökning eftersom de grundade sig på statistik från Eurostat om de kinesiska importpriserna.

(28)

Kommissionen noterade vidare att beräkningen av prisunderskridandet under undersökningen (se skäl 965) huvudsakligen grundade sig på faktiska och detaljerade uppgifter från unionstillverkarna i urvalet och de exporterande tillverkarna i urvalet, vilket bekräftade påståendena om prisundersridande i klagomålet som grundade sig på statistik från Eurostat. Detta argument ansågs därför vara utan relevans även när det gäller de uppgifter som användes i undersökningen.

(29)

I sina synpunkter i samband med inledandet hävdade de kinesiska myndigheterna att GFM-importen från Kina inte orsakade något pristryck. Detta påstående styrktes inte med någon bevisning.

(30)

Däremot innehöll klagomålet information om den subventionerade importens inverkan på priserna för den likadana produkten på unionens marknad och de därav följande verkningarna av importen på unionsindustrin, vilken ansågs vara tillräcklig för inledandet av en undersökning. Det framgick av bevisningen i klagomålet att både de kinesiska och de egyptiska importpriserna underskred priserna i unionen i betydande utsträckning.

(31)

Dessutom är påståendet fel ur saklig synpunkt. Såsom kommissionen konstaterat vid undersökningen och såsom förklaras i skäl 966 underskred de kinesiska exporterande tillverkarna i betydande utsträckning unionsindustrins priser under undersökningsperioden. Detta argument avvisas därför.

(32)

I sina synpunkter i samband med inledandet hävdade de kinesiska myndigheterna att det inte är berättigat att göra en sammantagen bedömning av importen från Kina och Egypten vid skadeanalysen i det aktuella ärendet. Skälet till detta är att det är en mycket stor skillnad på konkurrensvillkoren mellan importen från dessa länder och mellan importen från dessa länder och den likadana produkt som tillverkas och säljs av unionsindustrin på unionens marknad. De kinesiska myndigheterna hävdade att kinesiskt GFM inte konkurrerar med egyptiskt GFM eftersom i) det praktiskt taget inte förekom någon egyptisk GFM-import före 2017, ii) GFM-importen från Kina och Egypten har utvecklats på helt olika sätt, iii) den egyptiska importen har en annan prisbild och iv) den egyptiska importen endast utgörs av trikåvävnad av icke-krusad fiber enligt klagandens egna beräkningar och därför inte konkurrerar med GFM-försäljningen från unionen och Kina på unionens marknad.

(33)

Kommissionen konstaterade för det första att klagomålet innehöll tillräcklig bevisning som tydde på att importen av den berörda produkten var subventionerad och att importvolymerna var betydande och vållade unionsindustrin skada. Klagomålet innehöll även en rad uppgifter rörande den sammantagna bedömningen av importen från de två berörda länderna (bland annat att de uppskattade subventionernas storlek inte understeg miniminivån (9) för något av länderna, att importvolymerna är betydande (10) och att de berörda länderna konkurrerar med varandra, med den likadana produkten och med tredjeländer och att de produkter som exporteras av dessa länder har samma egenskaper och slutanvändningar (11) som den likadana produkten) för vilka det i det inledande skedet konstaterades att de uppfyllde beviskraven. Denna bevisning analyserades ytterligare under undersökningen och kommissionen bekräftade att villkoren för en sammantagen bedömning var uppfyllda såsom beskrivs i detalj i skälen 947–950.

(34)

De kinesiska myndigheterna menade vidare att den kinesiska importvolymen hade minskat under skadeundersökningsperioden och därför inte kunde ha vållat unionstillverkarna någon skada.

(35)

Såsom diskuterats ovan innehöll klagomålet tillräcklig bevisning för att den kinesiska och den egyptiska GFM-importen borde bedömas sammantaget. Enligt bevisningen i klagomålet konkurrerar GFM-importen från de båda länderna med varandra och med den likadana produkten samt med importen från tredjeländer. Importen från Kina och Egypten har samma egenskaper och användningsområden och säljs till kunder över hela unionen i direkt konkurrens med GFM tillverkat av unionsindustrin och tredjeländer.

(36)

I sina synpunkter i samband med inledandet hävdade de kinesiska myndigheterna att klagomålet inte innehöll tillförlitliga uppgifter vad gäller unionsindustrin i dess helhet i och med att uppgifterna för dem som inte tillhörde de klagande var otillförlitliga. Klaganden lämnade dessutom inte heller några uppgifter för flera av skadeindikatorerna.

(37)

De kinesiska myndigheterna förklarade inte på vilket sätt uppgifterna skulle vara otillförlitliga. Klaganden hade emellertid inte tillgång till de konfidentiella uppgifterna om försäljning och tillverkning för de tillverkare som inte tillhörde klagandena. Klaganden tillhandahöll därför uppskattningar som ansågs vara rimliga och tillräckligt korrekta och förenliga med artikel 10.2 i grundförordningen. För att bevisningen om skada ska anses vara tillräcklig krävs det inte att uppgifter lämnats om alla de skadeindikatorer som nämns i artikel 8.4 i grundförordningen och inte heller att alla skadeindikatorer uppvisar en negativ utveckling.

(38)

Kommissionen noterade att det urval av unionstillverkare som gjorts för undersökningen omfattade den största tillverkaren som inte tillhörde de klagande, vilket gjorde det möjligt för kommissionen att dubbelkontrollera de makrouppgifter som klaganden lämnat. Dessutom har kommissionen i undersökningen beaktat alla relevanta skadeindikatorer. Detta argument avvisas därför.

(39)

I sina synpunkter i samband med inledandet hävdade de kinesiska myndigheterna att unionstillverkarna inte vållats skada och i synnerhet inte till följd av importen från Kina. Enligt de kinesiska myndigheterna gick det bra för unionsindustrin mellan 2015 och undersökningsperioden för klagomålet och alla skadeindikatorer utvecklades positivt eller låg kvar på samma nivå.

(40)

Det framgår tydligt av klagomålet att unionsindustrin vållats väsentlig skada till följd av den subventionerade importen av GFM från de berörda länderna, vilken skedde till priser som kraftigt underskred unionsindustrins priser. Unionsindustrins tillverkning, försäljning och marknadsandel minskade betydligt. Klagandena tvingades minska sina investeringar och sin sysselsättning. Lagren för de unionstillverkare som stödde klagomålet ökade och deras lönsamhet minskade.

(41)

Kommissionen noterade att det framkom av undersökningen att de skadeindikatorer som fastställts på grundval av kontrollerade uppgifter som lämnats av unionstillverkare i urvalet visade på förekomsten av väsentlig skada som vållats av import från de berörda länderna. De kinesiska myndigheterna lämnade synpunkter på dessa indikatorer i sina synpunkter på det slutliga utlämnandet av uppgifter (12). Dessa synpunkter behandlas i avsnitt 5.4 i denna förordning.

(42)

I sina synpunkter i samband med inledandet hävdade de kinesiska myndigheterna att unionsindustrin lidit skada till följd av den närstående importen från tredjeländer och den minskande efterfrågan på unionsmarknaden.

(43)

Kommissionen instämde inte i detta. Det framgick av klagomålet att den närstående importen från tredjeländer var så liten volymmässigt att den inte kunde ha vållat den väsentliga skadan. Klagandens analys av skadeindikatorerna visade dessutom att skadan inte kunde förklaras av den minskade efterfrågan på unionsmarknaden, eftersom den marknadsandel som klaganden förlorat helt klart var större än minskningen av förbrukningen.

(44)

Klaganden lämnade tillräcklig bevisning för att det fanns ett orsakssamband mellan importen från de berörda länderna och skadan. Klaganden analyserade dessutom andra potentiella orsaker till skadan såsom unionstillverkarnas resultat, unionstillverkarnas exportresultat och importen från andra tredjeländer.

(45)

Under undersökningen undersöktes importen från tredjeländer och minskningen av efterfrågan på unionens marknad (se avsnitt 6.2). Efter det slutliga utlämnandet tillkom inga nya argument till de kinesiska myndigheternas synpunkter i samband med inledandet. Detta argument avvisas därför.

(46)

I sina synpunkter i samband med inledandet hävdade de kinesiska myndigheterna att de vertikalt integrerade unionstillverkarna lidit skada på grund av kostnader för ”integration med tidigare led” och en minskad förmåga att sälja på den öppna marknaden till följd av ”integration med senare led”.

(47)

I undersökningens inledningsskede fanns det inte några uppgifter från unionsindustrin om att den skulle ha någon uppenbar konkurrensnackdel. Dessutom är unionsindustrin till största del inte vertikalt integrerad.

(48)

Kommissionen noterade vidare att undersökningen inte visat på några onormala kostnader på grund av vertikal integration. Dessutom sålde alla unionstillverkarna i urvalet främst till oberoende kunder. Detta argument avvisas därför.

(49)

I sina synpunkter i samband med inledandet hävdade de kinesiska myndigheterna att olikheterna i försäljningsutvecklingen för klaganden och de tillverkare som inte tillhörde klagandena mellan 2015 och undersökningsperioden för klagomålet visar på att dessa två olika tillverkargrupper konkurrerar med varandra om försäljning och kunder. Klagandens försäljningsminskning och förlusten av marknadsandelar till de tillverkare som inte tillhörde klagandena var således också en sannolik förklaring till att klaganden drabbats av en minskad försäljning och inte hade kunnat öka sina priser under undersökningsperioden klagomålet.

(50)

Konkurrensen mellan unionstillverkarna är en konsekvens av den fria marknaden och det är normalt sett den situation man utgår från (såvida det inte finns bevisning för t.ex. konkurrensbegränsande beteenden, vilket inte är fallet här) och inte en faktor för att förklara förekomsten av skada. Således konkurrera inte bara de klagande och de icke-klagande unionstillverkarna med varandra på unionens marknad, utan de klagande unionstillverkarna konkurrerar dessutom sinsemellan. Detta kan inte anses försvaga orsakssambandet mellan den subventionerade importen och den väsentliga skada som hela unionsindustrin lidit. Slutsatserna om väsentlig skada grundar sig på ett giltigt urval och en bedömning av unionsindustrin i dess helhet, vilken inbegriper uppgifter från både klagande och icke-klagande unionstillverkare (mikro- och makrouppgifter).

(51)

Urvalet av unionstillverkare i undersökningen bestod av både klagande och icke-klagande unionstillverkare, precis såsom anges i den notering av den 21 juni 2019 i de ärendehandlingar som berörda parter kan begära att få ta del av som rör det slutliga urvalet av unionstillverkare. Fastställandet av skada var dessutom inte begränsat endast till de klagande unionstillverkarna utan omfattade unionsindustrin i dess helhet. Detta påstående avvisas därför.

(52)

I sina synpunkter efter inledandet hävdade de kinesiska myndigheterna att det i för stor utsträckning beviljats konfidentiell behandling för viktig information såsom uppgifter om vilka som stödjer klagomålet och de viktigaste skaderelaterade uppgifterna. De kinesiska myndigheterna menade att detta hade hindrat dem från att motbevisa påståendena om skada i klagomålet.

(53)

Kommissionen ansåg att den version som berörda parter kan begära att få ta del av som finns i klagomålet innehöll all väsentlig bevisning och icke-konfidentiella sammanfattningar av de uppgifter som beviljats konfidentiell behandling, vilket innebär att berörda parter hade möjlighet att utöva sin rätt till försvar under hela förfarandets gång.. Det erinras om att det enligt artikel 29 i grundförordningen är möjligt att skydda konfidentiella uppgifter i det fall ett utlämnande skulle medföra en klar konkurrensfördel för en konkurrent eller innebära en påtaglig nackdel för den person som lämnar uppgifterna, eller för den person från vilken den person som lämnar uppgifterna har erhållit uppgifterna. De kinesiska myndigheternas påståenden i detta avseende avvisas därför.

(54)

De egyptiska myndigheterna hävdade att undersökningen inte borde inledas eftersom klagomålet inte uppfyllde de krav vad gäller bevisning som anges i artikel 11.2 i WTO-avtalet om subventioner och utjämningsåtgärder och artikel 10.2 i grundförordningen. Enligt de egyptiska myndigheterna fanns det inte tillräcklig bevisning om utjämningsbara subventioner, skada och orsakssamband mellan den subventionerade importen och skadan. Kommissionen avvisar detta påstående av samma orsaker som i skäl 6.

(55)

I samband med samråden inför inledandet menade de egyptiska myndigheterna att klagomålet inte innehöll någon bevisning för att de påstådda förmånliga lånen beviljats av de egyptiska myndigheterna. Med hänsyn till det bevismaterial som klaganden lämnat, särskilt om arrangemanget mellan Kina och Egypten, samt målen för dessa arrangemang, anser kommissionen att klaganden lämnat tillräcklig bevisning, med hänsyn till de uppgifter som denne rimligen hade tillgång till, för att beviljandet av förmånliga lån kunde tillskrivas de egyptiska myndigheterna.

(56)

De egyptiska myndigheterna hävdade vidare att de påstådda skatteförmånerna togs bort ur lagstiftningen 2015 och att klaganden inte lämnat någon bevisning för att de är fortsatt tillämpliga för befintliga projekt. Kommissionen fann emellertid att sökanden har lämnat tillräcklig bevisning, med hänsyn till de uppgifter som denne rimligen hade tillgång till, för att dessa skatteförmåner tillämpas enligt äldre regler.

(57)

De egyptiska myndigheterna menade även att eftergiften av importtullar på råvaror inte utgör en subvention i den mån som dessa importerade produkter återexporteras, antingen i oförändrad form eller som en förädlad produkt i ett senare led. Kommissionen instämde i att endast den överskridande delen av eftergiften av importtullar på råvaror utgör en utjämningsbar subvention och tog således särskild hänsyn till detta under undersökningen. Kommissionen noterade vidare att de egyptiska myndigheternas synpunkt inte är tillämplig på produktionsutrustning.

(58)

De egyptiska myndigheterna hävdade att klagomålet inte innehöll någon bevisning för att en förmån beviljats genom tillhandahållande av mark till för låg ersättning. Kommissionen fann emellertid att klaganden hade lämnat tillräcklig bevisning för förekomsten av en förmån med hänsyn till de uppgifter som denne rimligen hade tillgång till.

(59)

De egyptiska myndigheterna menade även att klagomålet inte innehöll någon bevisning för selektivitet vad gäller tillhandahållande av elektricitet till för låg ersättning, eftersom det inte är fråga om selektivitet när var och en som uppfyller de objektiva villkoren för att erhålla en subvention också får den. Kommissionen noterade att de egyptiska myndigheterna inte lämnat någon bevisning för några sådana objektiva villkor i samband med samråden inför inledandet.

(60)

Kommissionen drar därför slutsatsen att klagomålet innehåller tillräcklig bevisning för att motivera inledandet av en undersökning beträffande de påstådda utjämningsbara subventionerna som beviljats direkt eller indirekt av de egyptiska myndigheterna.

(61)

Efter det slutgiltiga utlämnandet hävdade Yuntianhua Group att det inte var lämpligt att ersätta produktionsfaktorerna på det sätt som skett i den separata antidumpningsundersökningen och begärde att kommissionen i stället skulle beräkna dumpningsmarginalen för de exporterande tillverkarna i gruppen utan tillämpning av artikel 2.6a i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/1036 av den 8 juni 2016 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska unionen (nedan kallad den grundläggande antidumpningsförordningen) (13). Enligt Yuntianhua Group framkom det ingen bevisning i antisubventionsundersökningen för att GFM-insatsvarorna skulle ha tillhandahållits mot för låg ersättning. Det hävdade vidare att man i antisubventionsförordningen kan anses ha godtagit att GFM-insatsvarorna hade köpts till icke-snedvridna marknadspriser, eftersom man använt sig av omsättningen för leverantörer av insatsvaror och råmaterial vid beräkningen av subventionsförmånen.

(62)

Kommissionen noterade för det första att synpunkter rörande den beräkningsmetod som använts i den separata antidumpningsundersökningen inte faller inom ramen för den här undersökningen. Synpunkter rörande den beräkningsmetod som använts för fastställandet av dumpning bör således lämnas inom ramen för den undersökningen.

(63)

För det andra framgick det av undersökningen (se avsnitt 3) att de exporterande tillverkarnas viktigaste leverantör i mycket stor omfattning hade förmån av statliga subventioner. Kommissionen erinrade om att det faktum att man använt sig av omsättningen för närstående företag som tillhandahåller insatsvaror och råmaterial inte i sig innebär att man godtagit att dessa leveranser skett till icke snedvridna marknadspriser. Omsättningen är tvärtom en fördelningsnyckel som används för att fördela de fastställda subventioner som de exporterande tillverkarna haft förmån av på ett korrekt sätt.

(64)

Till sist noterade kommissionen att de undersökningsresultat som fastställts i enlighet med artikel 2.6a i den grundläggande antidumpningsförordningen rör betydande snedvridningar när priser eller kostnader påverkats av ett betydande statligt inflytande. En rad olika faktorer undersöks i detta sammanhang holistiskt. Följaktligen utgör det faktum att en antidumpningsundersökning enligt artikel 2.6a inte grundar sig på bevisning rörande subventionering av råmaterial eller av den berörda produkten inte ett hinder för kommissionen att företa en separat undersökning, i enlighet med tillämpliga bestämmelser i grundförordningen, för att undersöka om det förekommer subventionering. Yuntianhua Groups argument avvisas därför.

(65)

Efter det ytterligare slutgiltiga utlämnandet hävdade Yuntianhua Group att utlämnandet innehöll nya undersökningsresultat rörande i) bristen på segmentering av GFM-marknaden, ii) de fysiska och tekniska produktegenskaperna, iii) kostnads- och prisstrukturen, iv) dubbelräkning till följd av att införandet av antidumpnings- och utjämningstullarna inföll samtidigt, vilket påverkat nivån på de slutgiltiga antidumpningstullar som infördes den 7 april 2020, och v) det faktum att den dumpningsmarginal som fastställts i antidumpningsundersökningen för denna part inte var korrekt och borde minskas med hela det subventionsbelopp som fastställts i Kina för att undvika dubbelräkning. Dessa element ingick inte i det slutliga utlämnandet i den parallella antidumpningsundersökningen, vilken därmed inte innehöll dessa viktiga undersökningsresultat och överväganden. Enligt denna part innebar detta att förordning (EU) 2020/492 om slutgiltig antidumpningstull följaktligen var uppenbart omotiverad och inte lagenlig och att den dumpningsmarginal på 64,7 % som fastställs i antidumpningsförordning (EU) 2020/492 är felaktig.

(66)

Kommissionen noterade inledningsvis att förklaringarna i det ytterligare slutgiltiga utlämnandet i detta förfarande utgör en reaktion på de synpunkter som parterna lämnat till följd av detta utlämnande och således innehöll närmare detaljer kommissionens slutsatser. De utgör därför inte nya undersökningsresultat utan utgör endast kommentarer till de berörda parternas synpunkter.

(67)

Vad gäller punkterna i–iii som togs upp av denna part, dvs. bristen på segmentering av GFM-marknaden, produktegenskaperna och kostnads- och prisstrukturen, noterade kommissionen dessutom att anmärkningarna i det ytterligare utlämnandet rörande dessa punkter endast utgör kommentarer till de nya påståenden som framförts av parterna. Dessa nya påståenden lämnades enbart inom ramen för denna antisubventionsundersökning. Det enda påstående som gjordes om segmentering i antidumpningsundersökningen var att unionstillverkarna endast tillverkade OEM-produkter som är kundanpassade och att inga åtgärder borde införas för OEM-segmentet. Dessa argument behandlas till fullo i skäl 409 i antidumpningsförordningen (14). Kommissionen kan därför omöjligen ha behandlat dessa nya kommentarer redan i samband med antidumpningsutlämnandet. Förordningen om slutgiltig antidumpningstull innehåller alla de viktigaste omständigheter och överväganden som låg till grund för kommissionen beslut i samband med det förfarandet och den behandlade även till fullo alla argument som framförts inom ramen för den undersökningen. Undersökningsresultaten i antisubventionsförfarandet har ingen inverkan på resonemanget i förordningen om slutgiltig antidumpningstull.

(68)

Rent materiellt påverkar eller ändrar dessa punkter dessutom inte heller undersökningsresultaten, varken vad gäller antidumpningsundersökningen eller antisubventionsundersökningen. Dessa punkter har således ingen som helst inverkan när det gäller situationen vare sig för den part som framfört påståendet eller för andra parter. Trots detta beslutade kommissionen att ge parterna en ytterligare möjlighet att lämna synpunkter på dessa punkter. Även om de inte innebar några ändringar i sig själva (vilket innebär att det i princip inte fanns någon skyldighet för kommissionen att ta upp dem i det ytterligare utlämnandet utan bara i förordningen om slutgiltig tull) togs de ändå med i det ytterligare slutgiltiga utlämnandet. Av alla dessa orsaker avvisas dessa påståenden.

(69)

Hursomhelst strider inte undersökningsresultaten från de två undersökningarna inte mot varandra. Den enda skillnaden är att parterna i detta förfarande hade möjlighet att lämna synpunkter i ett senare skede och lämnade ytterligare synpunkter. Kommissionen var skyldig att besvara dessa synpunkter, vilket den gjort i den här förordningen.

(70)

Vad gäller särskilt de två sista frågorna, dvs. iv) och v) i skäl 67 rörande eventuell dubbelräkning och dumpningsmarginalen, konstaterar kommissionen följande. För det första, såsom redan förklarats i svaren på parternas synpunkter på det slutgiltiga utlämnandet i det här förfarandet (se särskilt skäl 1137), har kommissionen till fullo behandlat frågan om eventuell dubbelräkning och gett alla parter gott om möjlighet att lämna synpunkter under hela detta förfarande. Den hade omöjligtvis kunnat göra detta i samband med det då pågående antidumpningsförfarandet. För det andra konstaterar kommissionen att det när det gäller separata antidumpnings- och antisubventionsförfaranden rörande samma produkt med ursprung i samma länder där införandet av utjämningstullar inträffar senare än införandet av antidumpningstullar inte finns något annat alternativ än att ändra de tidigare införda antidumpningstullarna. Detta är nödvändigt för att man ska kunna beakta de nya utjämningstullarna samtidigt som man förhindrar dubbelräkning och respektera regeln om lägsta tull om denna är tillämplig och relevant. Av denna anledning är den lagstiftningsmetod man använder sig av i dessa fall att man samtidigt som man inför utjämningstullarna i fråga även ändrar de relevanta tillämpliga antidumpningstullarna i enlighet därmed genom samma förordning. Följaktligen är antidumpningsförordning (EU) 2020/492 inte uppenbart felaktig och omotiverad såsom denna part hävdat. De relevanta bedömningarna och påståendena har behandlats fullt ut i denna förordning, och detta utgör också grunden för ändringen av förordningen om slutgiltig antidumpningstull. Eftersom den relevanta antidumpningstull som är tillämplig på Yuntianhua Group också ändras i enlighet därmed genom denna förordning (se närmare förklaring i avsnitt 8) är således denna parts påstående att nivån på antidumpningstullen i förordning (EU) 2020/492 är oriktig både sakligt och rättsligt felaktigt. Av alla dessa orsaker avvisas Yuntianhua Groups påståenden.

(71)

Den 31 juli 2019 lämnade klaganden in en begäran om registrering av import av GFM med ursprung i de berörda länderna i enlighet med artikel 24.5 i grundförordningen. Den 21 november 2019 lämnade klaganden in en ny begäran om registrering i enlighet med artikel 24.5 i grundförordningen med uppdaterade importsiffror.

(72)

Enligt artikel 24.5 i grundförordningen ska importen av den berörda produkten göras till föremål för registrering så att tullar, om de nödvändiga villkoren är uppfyllda, kan tas ut retroaktivt på den registrerade importen i enlighet med tillämpliga rättsliga bestämmelser, om undersökningen leder till att slutgiltiga utjämningstullar införs.

(73)

Berörda parter lämnade synpunkter till följd av begäran om registrering, vilka behandlades av kommissionen i förordningen om registrering. Kommissionen hade tillgång till tillräcklig bevisning för att motivera registrering av importen.

(74)

Den 21 januari 2020 offentliggjorde kommissionen genomförandeförordning (EU) 2020/44 (nedan kallad förordningen om registrering) (15) enligt vilken import av GFM med ursprung i Kina och Egypten görs till föremål för registrering från och med den 22 januari 2020.

(75)

Det framkom under undersökningen att vissa ekonomiska aktörer kan ha låtit bli att ge sig till känna på grund av att de inte förstått definitionen av den undersökta produkten rätt. Av denna anledning förtydligade kommissionen den 18 september 2019 produktdefinitionen i tillkännagivandet om inledande genom offentliggörandet av ett tillkännagivande (nedan kallat tillkännagivandet om förtydligande) (16). I tillkännagivandet om förtydligande angavs att parterna kunde ge sig till känna inom en viss fastställd tid och begära ett frågeformulär om de så önskar. Ingen berörd part lämnade synpunkter på tillkännagivandet om förtydligande eller begärde att få ett frågeformulär.

(76)

Efter offentliggörandet av tillkännagivandet om förtydligande och i den därpå följande undersökningen bekräftades det att inga ekonomiska aktörer låtit bli att ge sig till känna på grund av att de eventuellt missförstått definitionen av den berörda produkten i tillkännagivandet om inledande.

(77)

Undersökningen av subventionering och skada omfattar perioden 1 januari 2018 – 31 december 2018 (nedan kallad undersökningsperioden). Undersökningen av de utvecklingstendenser som är relevanta för bedömningen av skada omfattar perioden från och med den 1 januari 2015 till och med slutet av undersökningsperioden (nedan kallad skadeundersökningsperioden).

(78)

Både den nu aktuella antisubventionsundersökningen och den antidumpningsundersökning som nämns i skäl 4 har samma undersökningsperiod och samma skadeundersökningsperiod.

(79)

I tillkännagivandet om inledande uppmanade kommissionen berörda parter att kontakta kommissionen för att delta i undersökningen. Dessutom informerade kommissionen uttryckligen klaganden, de egyptiska myndigheterna, de kinesiska myndigheterna, andra kända unionstillverkare, de kända exporterande tillverkarna samt kända importörer och användare om inledandet av undersökningen och uppmanade dem att delta.

(80)

De berörda parterna gavs möjlighet att lämna synpunkter på inledandet av undersökningen och att begära att bli hörda av kommissionen och/eller förhörsombudet för handelspolitiska förfaranden. Yuntianhua Group begärde att förhörsombudet skulle ingripa, eftersom företaget önskade ta upp problem rörande den tidsfrist som fastställts för att besvara en skrivelse med begäran om komplettering. Företaget hävdade att det inte hade lagt märke till skrivelsen eftersom dess server av misstag hade klassat kommissionens e-postmeddelande som skräppost och begärde därför en förlängning med 18 dagar. Förhörsombudet uppmanade kommissionen att förlänga tidsfristen med 6 dagar.

(81)

Såsom nämns i avsnitt 1.3 förtydligade kommissionen produktdefinitionen under undersökningen och gav de berörda parter som berördes av klargörandet, eller som inte hade gett sig till känna eftersom de inte var medvetna om att de var berörda av förfarandet, möjlighet att ge sig till känna och begära ett frågeformulär inom en fastställd tidsfrist. Inga ytterligare parter gav sig till känna.

(82)

I tillkännagivandet om inledande angav kommissionen att ett stickprovsförfarande skulle kunna komma att tillämpas för de berörda parterna i enlighet med artikel 27 i grundförordningen.

(83)

I tillkännagivandet om inledande meddelade kommissionen att den hade beslutat att göra ett urval genom att endast låta ett begränsat antal unionstillverkare ingå i undersökningen (s.k. stickprovsförfarande). Den tillade att den hade gjort ett preliminärt urval av unionstillverkare på grundval av den rapporterade produktionsvolymen av den likadana produkten i unionen mellan oktober 2017 och september 2018, varvid hänsyn tagits även till den geografiska spridningen. Urvalet utgjordes av fyra unionstillverkare som tillsammans svarar för mer än 40 % av unionens uppskattade sammanlagda tillverkning av GFM. Ingen av de berörda parterna lämnade synpunkter och det preliminära urvalet bekräftades därför. Urvalet är representativt för unionsindustrin.

(84)

För att kunna avgöra om ett stickprovsförfarande var nödvändigt och i så fall göra ett urval, bad kommissionen de icke-närstående importörerna att lämna de uppgifter som anges i tillkännagivandet om inledande.

(85)

Endast en icke-närstående importör (Euroresins UK Ltd) lämnade de begärda uppgifterna och samtyckte till att ingå i urvalet. Med hänsyn till att det endast fanns ett litet antal samarbetsvilliga importörer beslutade kommissionen att ett stickprovsförfarande inte var nödvändigt.

(86)

För att avgöra om ett stickprovsförfarande var nödvändigt och i så fall göra ett urval, bad kommissionen alla kända exporterande tillverkare i Kina att lämna de uppgifter som anges i tillkännagivandet om inledande. Kommissionen bad dessutom Kinas delegation vid Europeiska unionen att identifiera och/eller kontakta eventuella andra exporterande tillverkare som skulle kunna vara intresserade av att delta i undersökningen.

(87)

Åtta exporterande tillverkare eller grupper av exporterande tillverkare i Kina lämnade de begärda uppgifterna och samtyckte till att ingå i urvalet. I enlighet med artikel 27.1 i grundförordningen gjorde kommissionen ett urval av bestående av två grupper av exporterande tillverkare på grundval av den största representativa exportvolym till unionen som rimligen kunde undersökas inom den tid som stod till förfogande. Grupperna av exporterande tillverkare i urvalet svarade för mer än 79 % av den rapporterade exporten till unionen av GFM under undersökningsperioden.

(88)

Urvalet består av följande exporterande tillverkare och grupper av exporterande tillverkare:

(89)

I enlighet med artikel 27.2 i grundförordningen hölls ett samråd om urvalet med alla kända berörda exporterande tillverkare och de kinesiska myndigheterna.

(90)

Synpunkter på urvalet mottogs från två exporterande tillverkare i urvalet, nämligen Jushi och Hengshi som ingår i CNBM Group. Jushi och Hengshi höll visserligen med om att de är närstående företag, men hävdade samtidigt att de inte var närstående till Taishan. Jushi hävdade att kommissionen inte kunde behandla Hengshi, Jushi och Taishan som en enda enhet genom att endast mekaniskt åberopa artikel 127.1 d eller f i kommissionens genomförandeförordning (EU) 2015/2447 (17) (”genomförandeförordningen för unionens tullkodex”). Till stöd för detta påstående hänvisade Jushi till WTO-panelen om Sydkorea – visst papper (18) och riktlinjerna för transaktioner mellan närstående parter när det gäller börsnoterade företag på Shanghaibörsen.

(91)

De framhöll att i) de inte hade något gemensamt direkt aktieägande, ii) att det inte fanns några styrelseledamöter som satt i bägge företagens styrelse, iii) att det inte fanns några transaktioner mellan närstående parter mellan Hengshi/Jushi och Taishan och iv) att de konkurrerade på marknaden.

(92)

Efter stickprovsförfarandet hölls ett hörande med Taishan den 13 november 2019 där de ovan nämnda argumenten togs upp igen.

(93)

Det framgick av undersökningen att China National Building Material (”CNBM”) är ett kinesiskt statsägt företag som ägs direkt och indirekt till 41,27 % av moderbolaget CNBM, vilket i sin tur är helägt av statsrådets kommission för tillsyn och förvaltning av statsägda tillgångar (Assets Supervision and Administration Commission of the State Council, ”SASAC”). CNBM äger 26,97 % av China Jushi Co., Ltd (”China Jushi”) som är enda aktieägare i Jushi (19).

(94)

I september 2017 ingick CNBM ett fusionsavtal (20) med Sinoma som slutfördes i maj 2018. Sinoma var ägare till Taishan genom sitt dotterbolag Sinoma Science & Technology Co. Efter sammanslagningen slogs Sinoma ihop med och gick upp i CNBM. Detta innebär att CNBM har en andel på 26,97 % i China Jushi (som är enda aktieägare i Jushi) och en andel på 60,24 % i Sinoma Science & Technology Co., Ltd (som är enda aktieägare i Taishan).

(95)

I artikel 127.1 d i genomförandeförordningen för tullkodexen fastställs att två personer ska anses vara närstående om en tredje part äger, kontrollerar eller innehar direkt eller indirekt minst 5 % av utestående röstberättigande aktier eller andelar hos båda personerna. Detta innebär att CNBM har en andel på 26,97 % i China Jushi (som är enda aktieägare i Jushi) och en andel på 60,24 % i Sinoma Science & Technology Co., Ltd (som är enda aktieägare i Taishan). Företagen konstaterades därför vara varandra närstående.

(96)

Enligt en rapport från det kinesiska mäklarföretaget Guotai Junan Securities som kom 2019 (21) har CNBM sedan 2017 dessutom omorganiserat sina operativa enheter i syfte att förbättra den regionala samordningen och hindra horisontell konkurrens mellan de börsnoterade dotterbolagen. CNBM har även för avsikt att lösa frågan om horisontell konkurrens till 2020. Enligt den offentliga informationen i rapporten planerade CNBM att inleda denna process med en konsolidera sin glasfiberverksamhet genom tillskott av tillgångar mellan China Jushi och Sinoma Science & Technology (som är enda aktieägare i Taishan). Den bevisning som samlats in i samband med undersökningen ger således inget stöd för företagens argument att det gemensamma aktieägandet inte har någon inverkan i praktiken och att företagens verksamheter är oberoende av varandra. Tvärtom tyder bevisningen på att förutom aktieägandet (vilket i sig skulle kunna räcka för att dra slutsatsen att företagen är varandra närstående) kan de tre företagen dessutom även i betydande utsträckning påverka varandras affärsbeslut samt på att det företag som kontrollerar dem (CNBM) har för avsikt att samordna, eller till och med integrera, deras verksamheter (”lösa frågan om horisontell konkurrens”). Detta betyder att de subventioner som mottagits av något av dessa företag kan användas till förmån för den berörda produkten utan åtskillnad. Kommissionen avvisade således påståendet om att dess slutsats att de tre företagen var att anse som varandra närstående inte grundade sig på faktiska och ekonomiska realiteter.

(97)

Vad gäller argumentet att kommissionen inte borde behandla Hengshi, Jushi och Taishan som en enda grupp i samband med fastställandet av storleken på den subvention som beviljats den berörda produkten erinrade kommissionen om att den i syfte att säkerställa att åtgärderna kan tillämpas på ett effektivt sätt, och särskilt för att undvika att exporten leds om via ett närstående företag som tillämpar den lägsta tullsatsen, har som praxis att fastställa förhållandet mellan exporterande tillverkare med hjälp av de kriterier som fastställs i artikel 127 i genomförandeförordningen för unionens tullkodex. Detta meddelades tydligt till alla parter i tillkännagivandet av inledande när förfarandet inleddes. Artikel 2.1 i den grundläggande antidumpningsförordningen (22) innehåller dessutom en tydlig hänvisning till artikel 127 i genomförandeförordningen för unionens tullkodex och kommissionen bör behandla parter i antidumpningsärenden och i antisubventionsärenden på samma sätt (23). Enligt artikel 7.1 i grundförordningen ska subventionsbeloppet beräknas per enhet av den subventionerade produkt som exporteras till unionen. Beräkningen av de utjämningsbara subventionernas storlek på grundval av den berörda produkten som exporteras till unionen innebär att företag som är varandra närstående, eftersom pengar är fungibla, kan använda dessa förmåner för den berörda produkten utan åtskillnad, dvs. oavsett vilken den exporterande tillverkaren är. Eftersom Henghsi, Jushi och Taishan tillverkar och exporterar den berörda produkten bör man i detta fall när det gäller storleken på de utjämningsbara subventioner som beviljats dessa företag ta hänsyn till att de på grund av sitt inbördes förhållande kan kanalisera dessa förmåner till den berörda produkten som exporteras till unionen så som de önskar. Följaktligen bör de förmåner som beviljats dessa exporterande för den berörda produkten behandlas som ett enda belopp som avser hela gruppen.

(98)

Inte heller det WTO-ärende (24) som Jushi hänvisar till i skäl 90 ger stöd för företagets påstående. Tvärtemot vad Jushi låter förstå så fastställde WTO-panelen i detta ärende att när det gäller fastställandet av dumpning i antidumpningsundersökningar är regeln i artikel 6.10 i WTO:s antidumpningsavtal (där det anges att det ska fastställas en dumpningsmarginal för var och en av de exporterande tillverkarna) inte nödvändigtvis ett hinder för att behandla separata juridiska enheter som en enda exportör eller tillverkare. Panelen noterade att en sådan behandling skulle vara tillåten ”när de strukturella och affärsmässiga banden mellan företagen i fråga är tillräckligt nära för att de ska kunna anses vara en enda exportör” (25). I samband med att den tillämpade detta resonemang angav panelen inte vilka kriterier som de undersökande myndigheterna måste använda sig av vid sin bedömning av huruvida företag är att anse såsom varande varandra närstående. Panelen undersökte endast vissa specifika faktorer (såsom aktieägande, styrelse och försäljningskanaler) som den undersökande myndigheten hade tillgång till i detta ärende. Överprövningsorganet bekräftade i EC – Fasteners att det är möjligt att behandla flera exportörer som en enda enhet och angav även de faktorer som kan vara relevanta, till exempel att det finns organisatoriska eller strukturella kopplingar mellan exportörerna såsom i) gemensam kontroll, gemensam ledning och gemensamt aktieägande, ii) att det finns organisatoriska och strukturella kopplingar mellan staten och exportörerna såsom gemensam kontroll, gemensam ledning och gemensamt aktieägande och iii) att staten utövar kontroll eller har ett väsentligt inflytande över prissättning och produktion (26). Det framgår dessutom av de rättsliga och faktiska omständigheterna i ärendet att det obestridligen finns organisatoriska kopplingar mellan Jushi, Hengshi och Taishan.

(99)

Mot bakgrund av ovanstående drog kommissionen slutsatsen att de var varandra närstående företag med avseende på denna undersökning och alla påståenden om motsatsen avvisas därför.

(100)

Efter det slutgiltiga utlämnandet invände Taishan mot tillämpningen av en utjämningstull som är gemensam med Hengshi/Jushi. Denna berörda part hävdade att den gemensamma verkliga aktieägaren CNBM endast utövade en mycket begränsad kontroll över Jushis och Hengshis affärs- och verksamhetsbeslut. De framhöll på nytt att Taishan och Hengshi/Jushi konkurrerade med varandra på marknaden och noterade att de tidigare lämnat bevisning till stöd för dessa påståenden. Taishan erbjöd ett skriftligt åtaganden som innebär att den affärsmässiga kopplingen mellan Taishan och Hengshi/Jushi bryts och att det därmed inte är möjligt att leda om GFM-export till unionen från Hengshi/Jushi via Taishan.

(101)

Såsom anges i skäl 96 framgick det av undersökningen att de tre företagen genom sina gemensamma aktieägare kan påverka varandras affärsbeslut i betydande utsträckning. Bevisningen i ärendet visar att företagen håller på att konsolidera och samordna glasfiberverksamheten. Det har inte lämnat några nya uppgifter eller någon ny information som vederlägger dessa slutsatser. Taishan har faktiskt inte bestridit att dess största aktieägare planerar att konsolidera sin glasfiberverksamhet. Dessa planer är helt klart inte förenliga med åtagandet att bryta den affärsmässiga kopplingen mellan Taishan och Hengshi/Jushi. För övrigt, och utan att ta ställning till huruvida kommissionen kan godta ett sådant åtagande, står det helt klart att företaget inte kan göra någon som helst form av åtagande utan att först ha fått ett godkännande från sina verkliga ägare. Följaktligen avvisas Taishans påstående och begäran om ett åtagande.

(102)

Efter det slutgiltiga utlämnandet hävdade CNBM Group att de subventioner som erhållits från den närstående handlaren Jushi Hongkong Co. Ltd inte kunde utjämnas eftersom företaget var baserat i Hongkong och inte i Kina. Hongkong är en oberoende WTO-medlem och anses därför vara en oberoende jurisdiktion i samband med WTO:s regelverk och unionens undersökningar avseende handelspolitiska skyddsåtgärder. Eftersom det nu aktuella antisubventionsförfarandet inte inletts mot Hongkong bör inga subventioner som påståtts ha mottagits av Jushi Hongkong beaktas. Kommissionen noterade att CNBM Group inte ifrågasatte kommissionens slutsatser beträffande subventionering när det gäller denna handlare. Oavsett Hongkongs status i denna undersökning så var det verkliga centrumet för verksamheten och kontrollen för företaget Jushi Hongkong i själva verket beläget i Fastlandskina. Såsom företaget självt konstaterat ”Jushi Hongkong är ett brevlådeföretag som inte har vare sig egen personal, mark, fysiskt kontor och vinst eller några skatteprogram eller bidrag”. Företagets bokföring fanns hos Jushi Group Co. Ltd, där även den personal som ansvarar för granskningen av dessa uppgifter finns, och de subventioner som erhållits till förmån för den berörda produkten beviljades av kinesiska enheter. Såsom bekräftats av överprövningsorganet i ärendet Förenta staterna – antidumpnings- och utjämningsåtgärder i fråga om stora hushållstvättmaskiner från Korea, kan subventioner som beviljats en mottagare i ett land som inte är detsamma som det där den subventionerande medlemmen finns vara relevanta vid beräkningen av storleken på subventioneringens värde (27). Företagets påstående avvisades därför.

(103)

Efter det slutgiltiga utlämnandet hävdade Yuntianhua Group att dess subventionsmarginal var för hög på grund av att den omfattar subventioner som beviljats företag som inte tillhandahållit insatsvaror som används för tillverkningen av den berörda produkten, och begärde därför att subventionerna till dessa företag inte skulle beaktas vid beräkningen av utjämningstullen.

(104)

I artikel 1 i grundförordningen fastställs det att en utjämningstull får införas för att kompensera för en subvention som direkt eller indirekt har beviljats för tillverkning, export eller transport av en produkt vars övergång till fri omsättning inom unionen vållar skada. Kommissionen har bevisning som visar att de företag som ingår i undersökningen och vars subventionsförmåner bidragit till tullen för gruppen har deltagit direkt eller indirekt med insatsvaror, tjänster, material eller tillgångar som används i tillverkningen av den berörda produkten i enlighet med artikel 1. Yuntianhua Groups synpunkter i detta hänseende stöddes inte av någon konkret bevisning.

(105)

Kommissionen konstaterade dock att ett av de närstående företagen, vars subventioner utjämnats, ursprungligen uppmanats att delta i undersökningen eftersom det hyrde ut maskiner till en av de exporterande tillverkarna. Till följd av de synpunkter som lämnats reviderade kommissionen emellertid fördelningsnyckeln när det gäller företagets uthyrningsverksamhet med koppling till den berörda produkten. Eftersom de förmåner som kunde fördelas via uthyrningsverksamheten var försumbara beslutade kommissionen att inte ta dem i beaktande.

(106)

Fem kinesiska exporterande tillverkare som besvarade frågeformuläret för urvalet underrättade kommissionen om att de hade för avsikt att begära en individuell undersökning enligt artikel 27.3 i grundförordningen. Kommissionen gjorde frågeformuläret tillgängligt via internet samma dag som undersökningen inleddes. Kommissionen underrättade vidare de exporterande tillverkare som inte ingick i urvalet att de måste besvara frågeformuläret om de önskade en individuell undersökning. Ingen av dem besvarade emellertid frågeformuläret. Det var följaktligen inte möjligt att företa några individuella undersökningar.

(107)

I tillkännagivandet om inledande uppmanade kommissionen alla exporterande tillverkare i Egypten att kontakta kommissionen. Två närstående exporterande tillverkare som tillsammans svarar för 100 % av exporten till unionen och 100 % av GFM-tillverkningen i Egypten, gav sig till känna, nämligen

(108)

Frågeformulären för unionstillverkare, importörer, användare och exporterande tillverkare i Kina och Egypten gjordes tillgängliga på internet (28) den dag då undersökningen inleddes.

(109)

Kommissionen mottog svar på frågeformuläret från de två kinesiska grupperna av exporterande tillverkare som ingick i urvalet, de två egyptiska exporterande tillverkarna, de fyra unionstillverkarna i urvalet, fem användare och en icke-närstående importör. Ingen av de kinesiska exporterande tillverkarna som inte ingick i urvalet besvarade frågeformuläret.

(110)

Kommissionen sände även ett frågeformulär till de kinesiska och de egyptiska myndigheterna. Frågeformuläret till de kinesiska myndigheterna innehöll särskilda frågeformulär för China Development Bank (”CDB”), Export Import Bank of China (”EXIM”), och Sinosure. Dessa finansinstitut angavs uttryckligen i klagomålet som offentliga organ eller organ som anförtrotts eller ålagts att bevilja subventioner. Dessutom ombads de kinesiska myndigheterna att sända det särskilda frågeformuläret för finansinstitut till alla andra finansinstitut som tillhandahöll lån eller exportkrediter till företagen i urvalet eller till kunder till företagen i urvalet. För underlätta administrationen ombads de kinesiska myndigheterna även att samla in alla svar från dessa finansinstitut och vidarebefordra dem direkt till kommissionen.

(111)

Frågeformuläret till de egyptiska myndigheterna innehöll särskilda frågeformulär till National Bank of Egypt, Ahli Bank och Bank Misr. Dessa finansinstitut angavs uttryckligen i klagomålet som offentliga organ eller organ som anförtrotts eller ålagts att bevilja subventioner. För underlätta administrationen ombads dessutom de egyptiska myndigheterna att sända det särskilda frågeformuläret för finansinstitut till alla andra finansinstitut som tillhandahöll lån eller exportkrediter till företagen i urvalet. Dessutom innehöll frågeformuläret till de egyptiska myndigheterna särskilda frågeformulär till Egypt-TEDA Investment Company (”Egypt TEDA”) och Egyptian Chinese JV Company for Investment (”ECCI”) som i klagomålet hade identifierats som statsägda enheter som bedriver verksamhet i SETC-zonen. De egyptiska myndigheterna ombads att samla in alla svar från av dessa finansinstitut och vidarebefordra dem direkt till kommissionen.

(112)

Kommissionen mottog besvarade frågeformulär från de kinesiska myndigheterna, vilka även innehöll svar på det särskilda frågeformuläret från EXIM och Sinosure, samt från de egyptiska myndigheterna, vilka även innehöll svar på det särskilda frågeformuläret från National Bank of Egypt, Bank Misr och Egypt TEDA.

(113)

Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 28 i grundförordningen inhämtade och kontrollerade alla uppgifter som den ansåg vara nödvändiga för fastställandet av subventionering, skada och unionens intresse och som parterna gjort tillgängliga i tid. Det genomfördes ett kontrollbesök på plats hos det kinesiska handelsministeriet, i vilket även tjänstemän från andra relevanta ministerier deltog. Dessutom deltog även företrädare för EXIM, CDB och Sinosure vid detta kontrollbesök.

(114)

Det genomfördes även ett kontrollbesök på plats hos Egypt TEDA samt hos följande egyptiska myndigheter:

(115)

Kommissionen genomförde även kontrollbesök på plats enligt artikel 26 i grundförordningen hos följande företag:

(116)

På grund av risken för spridning av Covid-19 och de åtgärder som vidtagits för att hantera utbrottet (30) kunde kommissionen inte kontrollera de uppgifter som lämnats av ett antal företag som ingår i en grupp av exporterande tillverkare i Kina. Med tanke på att denna oförutsedda situation uppstod i ett mycket sent skede av undersökningen och eftersom det inte fanns någon annan lösning använde sig kommissionen undantagsvis av de uppgifter som dessa företag lämnat för beräkningen av subventionsbeloppet, vilka kontrollerades mot tillgängliga uppgifter.

(117)

Den 24 januari 2020 underrättade kommissionen i enlighet med artikel 29a.2 i grundförordningen berörda parter om att den inte hade för avsikt att införa provisoriska åtgärder utan i stället avsåg att fortsätta undersökningen.

(118)

Kommissionen fortsatte att inhämta och kontrollera alla uppgifter som den ansåg vara nödvändiga för sina slutgiltiga avgöranden.

(119)

Den 27 februari 2020 underrättade kommissionen alla parter om de viktigaste omständigheter och överväganden på grundval av vilka den avsåg att införa en slutgiltig utjämningstull på import av den berörda produkten till unionen (”det slutgiltiga utlämnandet”).

(120)

Alla parter beviljades en tidsfrist på 15 dagar inom vilken de kunde lämna synpunkter på det slutgiltiga utlämnandet. Flera berörda parter begärde en förlängning av tidsfristen. Kommissionen beviljade dessa parter en förlängning till den 20 mars och 23 mars 2020 för att lämna synpunkter. De berörda parterna gavs möjlighet att lämna synpunkter på inledandet av undersökningen och att begära att bli hörda av kommissionen och/eller förhörsombudet för handelspolitiska förfaranden.

(121)

I den separata antidumpningsundersökningen erhöll alla parter den 19 december 2019 ett slutligt utlämnande av de viktigaste omständigheter och överväganden på grundval av vilka kommissionen avsåg att införa en slutgiltig antidumpningstull på import av den berörda produkten till unionen. Dessutom erhöll berörda parter ett ytterligare utlämnande den 10 februari 2020.

(122)

Kommissionen behandlar i denna förordning de synpunkter som lämnats inom ramen för antisubventionsförfarandet. Synpunkter som lämnats inom ramen för den separata antidumpningsundersökningen har inte behandlats i denna förordning, såvida inte parterna uttryckligen angivit att de synpunkter de lämnat avser båda undersökningarna.

(123)

Ingen part begärde att bli hörd av förhörsombudet efter det slutgiltiga utlämnandet.

(124)

Vidare erhöll berörda parter ett ytterligare slutgiltigt utlämnande den 17 april 2020 och beviljades en tidsfrist till den 22 april 2020 för att lämna synpunkter (”det ytterligare slutgiltiga utlämnandet”).

(125)

Berörda parter erhöll även ett andra ytterligare slutgiltigt utlämnande den 24 april 2020 och beviljades en tidsfrist till den 27 april 2020 för att lämna synpunkter (”det andra ytterligare slutgiltiga utlämnandet”).

(126)

Kommissionen anordnade höranden med unionsindustrin, de exporterande tillverkarna Jushi/Hengshi China och med de egyptiska exporterande tillverkarna Jushi/Hengshi Egypt samt med de egyptiska myndigheterna.

(127)

Den produkt som berörs (31) är vävda och/eller sydda material av ändlösa glasfiberfilament i form av roving och/eller garn men som också kan innehålla andra ämnen, med undantag av produkter som är impregnerade eller förimpregnerade och med undantag av material med öppna maskor med en maskstorlek på mer än 1,8 mm i både längd och bredd och med en vikt på mer än 35 g/m2 (GFM) med ursprung i Kina och Egypten och som för närvarande klassificeras enligt KN-nummer ex 7019 39 00, ex 7019 40 00, ex 7019 59 00 och ex 7019 90 00 (Taric-nummer 7019390080, 7019400080, 7019590080 och 7019900080) (nedan kallad den berörda produkten).

(128)

GFM används inom en rad olika tillämpningsområden, till exempel för tillverkning av vindturbinblad, i tillverkningen av båtar, lastbilar och sportutrustning samt i system för rörreparation.

(129)

Det framgick av undersökningen att följande produkter har samma grundläggande fysiska, kemiska och tekniska egenskaper samt samma användningsområden:

(130)

Kommissionen beslutade att dessa produkter således är likadana produkter i den mening som avses i artikel 2 c i grundförordningen.

(131)

En exporterande tillverkare och Egyptens handelsministerium hävdade att tillskurna GFM-satser inte borde omfattas av undersökningen. De hävdade att tillskurna GFM-satser ska ses som en produkt i ett senare led i förädlingskedjan som kräver ytterligare produktionssteg och uppvisar skillnader i de fysiska egenskaperna, till exempel mycket mindre storlek. Dessa satser har olika former och förpackningar och består av flera mindre materialstycken som kviltats samman. De hävdade vidare att uteslutandet av satser inte medförde någon risk för kringgående eftersom tillskärningsprocessen är irreversibel och produkten inte är utbytbar mot icke tillskurna GFM.

(132)

Klaganden menade att tillskurna GFM-satser och icke tillskurna GFM har samma egenskaper och slutanvändningar. Eftersom GFM är ett förstärkningsmaterial är det nödvändigt med en tillskärning för att få en anpassning till formen på den produkt som ska förstärkas, vilket dock inte ändrar på de grundläggande egenskaperna som sådana. Tillskärningsprocessen kan utföras av GFM-tillverkaren, en oberoende industriell tillskärare eller kunden själv. Det är en mycket enkel och billig operation. Klaganden hävdade vidare att användare inte uppfattar någon skillnad mellan tillskurna GFM-satser och annan GFM, eftersom GFM normalt sett tillverkas enligt användarens specifikationer. Om tillskärningsprocessen skulle ändra GFM:ens egenskaper skulle de bli oanvändbart för kunden i fråga.

(133)

Det framgick av undersökningen att tillskärningsprocessen och processen för att sammanföra GFM i satser inte ändrar GFM:s grundläggande fysiska, tekniska eller kemiska egenskaper eller grundläggande slutanvändningar. Bägge produkterna har i stort sett samma kunder och de säljs via samma distributionskanaler.

(134)

Undersökningen bekräftade även att för de flesta av tillverkningsområdena tillverkas GFM på beställning i enlighet med kundens specifikationer. Tillskurna GFM-satser utgör endast ytterligare en specifikation som kan finnas på en kundorder. Det faktum att tillskurna GFM-satser har en annan förpackning ändrar inte i sig på deras egenskaper. Eftersom GFM i allt större utsträckning beställs i form av tillskurna GFM-satser och man allt oftare använder sig av externa uppdragstagare för sammanförandet i satser skulle ett uteslutande av tillskurna GFM ur undersökningen leda till att man får en hög risk för kringgående. Kommissionen drog därför slutsatsen att det inte var lämpligt att utesluta tillskurna GFM från undersökningen.

(135)

En annan exporterande tillverkare hävdade att glasfibergarn inte borde anses vara omfattat av undersökningen. Denna exporterande tillverkare menade att glasfibergarn inte uttryckligen nämns vare sig i frågeformuläret, klagomålet eller tillkännagivandet om inledande och att detta visar att glasfibergarn inte omfattas av undersökningen. Samma tillverkare hävdade vidare att GFM från garn inte kunde klassificeras enligt de egenskaper som anges i produktkontrollnumret, att GFM från garn importeras under andra KN-nummer än de som nämns i klagomålet och att glasfibergarn inte heller i andra förfaranden omfattas av åtgärder mot roving av glasfiber.

(136)

Klaganden och en annan unionstillverkare (som inte är part i klagomålet) hävdade att endast GFM från icke-snodda eller snoddlösa glasfibergarner skulle omfattas av undersökningen, under det att tvinnade garner inte borde omfattas av undersökningen. Klaganden hävdade att icke-snodda och snoddlösa glasfibergarner har samma egenskaper som glasfiber i form av roving då de består av en bunt otvinnade filament eller trådar och dessutom används för samma ändamål som roving och typiskt sett har en diameter på 13–24 mikrometer och en densitet på 300–4 800 tex.

(137)

Vad gäller huruvida GFM av glasfibergarn ska omfattas så definieras den undersökta produkten i tillkännagivandet om inledande som ”vävda och/eller sydda material av ändlösa glasfiberfilament i form av roving och/eller garn […]” (32). Det framgår av undersökningen att icke-snodda eller snoddlösa glasfibergarner har samma egenskaper som glasfiberrovings, dvs. de består av en bunt otvinnade filament eller trådar samt används för samma ändamål. Bägge har typiskt en diameter på 13–24 mikrometer och en densitet på 300–4 800 tex. Det är således inte lämpligt att utesluta dessa produkttyper från undersökningen.

(138)

Vad gäller GFM som huvudsakligen framställts av tvinnat glasfibergarn noterar kommissionen att denna produkt som har andra grundläggande egenskaper och andra slutanvändningar, dvs. mönsterkort, aldrig ingått i den berörda produkten. Kommissionen klargjorde detta uttryckligen denna punkt i tillkännagivandet om förtydligande.

(139)

Innan kommissionen påbörjade sin analys av den påstådda subventioneringen i form av subventioner eller subventionsprogram gjorde den först en bedömning av de statliga planer, projekt och dokument som var relevanta för fler än en subvention eller än ett subventionsprogram. Den konstaterade att alla subventioner och subventionsprogram som bedömts ingår som ett led i den kinesiska statens centralplanering för att främja GFM-industrin av de skäl som anges nedan.

(140)

I den tolfte femårsplanen för Kinas nationella ekonomiska och sociala utveckling (nedan kallad den tolfte femårsplanen) framhålls det att industrin för nya material, vilket inbegriper GFM, är viktig i sin egenskap av ”en strategisk framväxande industri” och det fastställs vidare att denna industri ska utvecklas till ”en ledande pelarindustri” genom ett brett politiskt stöd och vägledning (33). Den trettonde femårsplanen för Kinas nationella ekonomiska och sociala utveckling (nedan kallad den trettonde femårsplanen) som omfattar perioden 2016–2020 har dessutom till syfte att ytterligare främja industrin för nya material genom ökad forskning och utveckling och stärkt innovantionskapacitet i tillverkningsindustrin (34).

(141)

I den trettonde femårsplanen framhålls den kinesiska statens strategiska vision att förbättra och främja nyckelindustrier. Det understryks att teknisk innovations spelar en viktig roll för Kinas ekonomiska utveckling och att det är fortsatt viktigt med ”gröna” utvecklingsprinciper. Enligt kapitel 5 i denna plan är en av de viktigaste utvecklingslinjerna att främja en modernisering av den traditionella industristrukturen, vilket även var fallet i den tolfte femårsplanen. I kapitel 22 utvecklas denna idé ytterligare och det förklaras att strategin är att modernisera den traditionella industrin i Kina genom att främja en teknisk omställning av denna. När det gäller detta anges det i den trettonde femårsplanen att företagen kommer att ges stöd för att ”genomföra en generell förbättring inom områden såsom produktteknik, industriutrustning, miljöskydd och energieffektivitet”.

(142)

I den trettonde femårsplanen nämns nya material i några fall: ”vi kommer att påskynda vårt arbete för att göra genombrott när det gäller kärnteknologier på områden såsom nästa generationen av informations- och kommunikationsteknik, ny energi, nya material […] (35). I planen anges det vidare att det kommer att genomföras projekt som rör forskning, utveckling och tillämpning av viktiga nya material (36).

(143)

Efter det slutgiltiga utlämnandet framförde de kinesiska myndigheterna på nytt sin grunduppfattning om Kinas femårsplaner, nämligen att de vare sig är obligatoriska eller rättsligt bindande utan endast utgör vägledande dokument i och med att de inte innehåller några faktiska rättsliga bestämmelser, sanktioner eller regler om tillämplighet. De kinesiska myndigheterna uppgav vidare att den tolfte femårsplanen inte längre är tillämplig och att även om den den trettonde femårsplanen vore rättsligt bindande, vilket inte är fallet, så nämner den hursomhelst inte GFM. Dessutom är det så att man visserligen hänvisar till ”nya material” i planen, men man definierar inte denna term. Den trettonde femårsplanen är dessutom inte heller specifik för GFM-industrin eller ”industrin för nya material” utan täcker nästan hela ekonomin.

(144)

Kommissionen instämde inte i detta. I kapitel 17 i den trettonde femårsplanen anges det att ”den nationella utvecklingsstrategin och planen kommer att ha en ledande och begränsande roll”. Denna plan använder sig således inte av allmänna uppmaningar utan har snarare formuleringar som visar på att den är av en bindande natur.

(145)

Även om den tolfte femårsplanen inte längre är tillämplig så är den den föregående plan i vilken det framhålls att industrin för nya material är en viktig ”strategisk framväxande industri”, vilket utvecklades ytterligare i den trettonde femårsplanen. Såsom anges i skälen 148 och 149 ingår GFM-industrin i industrin för nya material. Såsom nämns i skäl 141 framhålls i den trettonde femårsplanen den kinesiska statens strategiska vision att förbättra och främja nyckelindustrier, vilket innebär att den prioriterar vissa sektorer och teknologier, bland annat GFM.

(146)

Följaktligen avvisas de kinesiska myndigheternas påståenden i detta avseende.

(147)

Eftersom industrin för nya material även är en främjad industri i initiativet ”Made in China 2025” (37) är den berättigad att söka betydande statlig finansiering. Det har inrättats ett antal fonder för att stödja initiativet “Made in China 2025” och därmed också indirekt GFM-industrin, t.ex. nationella fonden för integrerade kretsar, fonden för avancerad tillverkning och investeringsfonden för framväxande industrier (38).

(148)

GFM hänförs dessutom ofta till gruppen “nya material”. I färdplanen för ”Made in China 2025” (39) anges tio strategiska sektorer som den kinesiska staten anser vara nyckelindustrier. I avsnitt 9 beskrivs ”nya material” och underkategorierna till dessa, bl.a. avancerade basmaterial (punkt 9.1) viktiga strategiska material (punkt 9.2), bl.a. högprestandafibrer och kompositmaterial och nya energimaterial (40). Nya material omfattas således av de fördelar som de stödmekanismer som förtecknas i dokumentet ger, bl.a. ekonomiska och skattemässiga stödåtgärder och statsrådets tillsyn och stöd (41).

(149)

Till följd av färdplanen för ”Made in China 2025” kom i november 2016 dessutom en vidareindelning av förteckningen över de tio strategiska sektorerna i form av en katalog med de fyra viktigaste elementen, vilken publicerades av den nationella rådgivande kommittén för tillverkningsstrategin som är rådgivande grupp till den nationella särskilda ledningsgruppen för uppbyggnaden till en ledande tillverkningsnation. I denna katalog delas var och en av de tio strategiska sektorerna in i fyra kapitel, nämligen i) viktiga reservdelar, ii) viktiga nödvändiga material, iii) avancerade viktiga processer/teknik och iv) industriella teknikplattformar. Glasfibrer återfinns i sektor 7: Elektrisk utrustning, punkt II viktiga nödvändiga material: underpunkt 16 isoleringsplattor av glasfiber, och sektor 9: nya material, punkt III viktiga nödvändiga material, underpunkt 10 högprestandafibrer, monomer och kompositmaterial, och underpunkt 24 glasbaserade material.

(150)

Efter det slutgiltiga utlämnandet hävdade de kinesiska myndigheterna att GFM inte nämns i initiativet “Made in China 2025”, vilket är tillämpligt för i stort sett hela ekonomin, och att Made in China 2025 inte är obligatoriskt utan endast vägledande.

(151)

I detta hänseende framhöll kommissionen på nytt att det står helt klart att initiativet “Made in China 2025” riktar sig även till industrin för nya material, vilken såsom tidigare visats omfattar GFM-industrin. Initiativet innehåller bestämmelser om strategiskt stöd och garantier, bl.a. genom förbättrade ekonomiska och skattemässiga stödåtgärder. Det fastställs till exempel tydligt att ”ökat stöd till den nya generationen informationsteknik, utrustning i det övre segmentet, nya material etc.”.

(152)

I initiativet ”Made in China 2025” anges det att det är ”handlingsplanen för de tio första åren av genomförandet av strategin för att bli en ledande tillverkningsnation” och det fastställer även tydliga strategier och mål. Vidare anges det i initiativet ”Made in China 2025” att ”olika regioner ska utarbeta särskilda genomförandeprogram och precisera sina strategier för att garantera genomförandet av olika uppgifter” samt dessutom att ”ministeriet för industri och informationsteknik i samarbete med relevanta avdelningar ska stärka spårning, övervakningen och styrningen och rapportera viktigare händelser i god tid till statsrådet”. Initiativet ”Made in China 2025” stöds dessutom av genomförandeåtgärder såsom färdplanen för ”Made in China 2025” och tillkännagivandet av ministeriet för industri och informationsteknik (generalsekretariatet) om publiceringen av 2017 års finansieringsvägledning för omvandlingen och moderniseringen av industrin (Made in China 2025) (42), vilken innehåller bestämmelser om sådana medel som vissa samarbetsvilliga exporterande GFM-tillverkare hade förmån av. Dessutom har utvecklingsplanen för byggnadsmaterialindustrin (2016–2020) som nämns i skäl 153 ”utarbetats på grundval av de allmänna principerna i den trettonde femårsplanen för Kinas nationella ekonomiska och sociala utveckling och Made in China 2025-strategin”. Mot denna bakgrund verkar Made in China 2025-initiativet inte vara endast är av en rent vägledande karaktär utan det verkar tvärtom de facto ha en obligatoriskkaraktär och tillämpas brett. Följaktligen avvisas de kinesiska myndigheternas påståenden.

(153)

Dessutom främjas GFM-industrin även i utvecklingsplanen för byggnadsmaterialindustrin (2016–2020). I denna plan anges det att industristrukturen måste optimeras, bland annat genom en utökning av de framväxande industrierna, t.ex. glasbaserade material, industrikeramik, intraokulära linser, högprestandafibrer och kompositer samt grafen och modifierade material. Detta ska uppnås genom statlig finansiering, strategier på områdena beskattning, finansiella frågor, prissättning, energi och miljöskydd samt stöd till kapital för att delta i företagssammanslagningar, förvärv och omstruktureringar av byggnadsmaterialföretag med hjälp av olika medel, bl.a. lån (43).

(154)

Efter det slutgiltiga utlämnandet hävdade de kinesiska myndigheterna att utvecklingsplanen för byggnadsmaterialindustrin är tillämplig på alla byggnadsmaterial och således är tillämplig för i stort sett hela ekonomin. Denna plan innehåller bara allmän information om regeringens politik.

(155)

Utvecklingsplanen för byggnadsmaterialindustrin innehåller åtgärder som är specifikt riktade mot byggnadsmaterialindustrin, vilken omfattar GFM-industrin såsom förklaras i skäl 166. Kommissionen instämmer därför inte i de kinesiska myndigheternas påstående att planen avser ekonomin i dess helhet.

(156)

Även om utvecklingsplanen för byggnadsmaterialindustrin kan förefalla att vara endast ett vägledande dokument såsom nämns i skäl 152 utgör det faktiskt en tillämpning av den trettonde femårsplanen och Made in China 2025-strategin. Den har till syfte att ”främja en omvandlingen och moderniseringen av byggnadsmaterialindustrin, underlätta byggnadsmaterialindustrin övergång från att vara en stor industri till att bli en stark industri och se till att man når en hållbar utveckling under perioden för den trettonde femårsplanen” och den anger även tydliga uppgifter och projekt för att uppnå de fastställda målen under en avgränsad femårsperiod (44). Det är således diskutabelt om den ska anses vara vägledande, särskilt när ser till dess bredare sammanhang.

(157)

GFM-industrin omfattas även av utvecklingsplanen för intelligent tillverkning (2016–2020), vilken offentliggjorts av Kinas ministerium för industri och informationsteknik (”MIIT”) och i vilken det fastställs tio centrala uppgifter som syftar till att förkorta produktutvecklingscykeln, göra produktionen effektivare, förbättra produktkvaliteten, minska driftskostnaderna och resurs- och energiförbrukningen samt påskynda utvecklingen av intelligent tillverkning. Statsrådet meddelade 2018 att Kina planerar att utöka sitt program för smart tillverkning genom att lägga till ungefär 100 pilotprojekt det året och enligt offentligt tillgänglig information togs en av de samarbetsvilliga exporterande tillverkarna (Taishan Fiberglass, Inc.) upp av MIIT i 2015 års förteckning över anläggningar med intelligent tillverkning (45).

(158)

Enligt de kinesiska myndigheterna är utvecklingsplanen för intelligent tillverkning (2016–2020) irrelevant eftersom det inte är specifik för GFM-industrin utan avser tillverkningsindustrin i dess helhet. De kinesiska myndigheterna hävdade dessutom även att planen inte är dokument med obligatorisk tillämpning utan bara ett vägledande dokument.

(159)

Utvecklingsplanen för intelligent tillverkning (2016–2020) har ”utarbetats på grundval av de allmänna principerna i den trettonde femårsplanen för Kinas nationella ekonomiska och sociala utveckling och Made in China 2025-strategin” (46). Den genomför således den strategi som fastställs i dessa dokument. Såsom redan förklarats är den trettonde femårsplanen och Made in China 2025-strategin specifikt inriktade på vissa industrier, bland annat GFM-industrin som ingår i industrin för nya material. Dessutom hänvisas det på ett flertal ställen i utvecklingsplanen för intelligent tillverkning till de tio nyckelområdena i Made in China 2025-strategin. I ”särskild kolumn 6 – omvandling till intelligent tillverkning – nyckelområden” anges det att ”när det gäller den nya generationen av informationsteknik, (…) nya material, (…) byggnadsmaterial (…), ska man främja en långtgående användning av intelligent och digital teknik på områdena forskning och utveckling och konstruktion, tillverkning, logistik och lagerhållning, drift och ledning, eftermarknadsservice och andra viktiga länkar i ett företag”. Detta innebär att utvecklingsplanen för intelligent tillverkning är specifik för de nyckelindustrier som anges i Made in China 2025-strategin och att den omfattar bl.a. sektorerna för nya material och byggnadsmaterial där GFM-industrin ingår.

(160)

Kommissionen noterar att formuleringarna i utvecklingsplanen för intelligent tillverkning (2016–2020) tyder på att det är ett dokument av obligatorisk karaktär. I avsnitt II (III) ”Utvecklingsmål” fastställs det att ”före 2025 ska tvåstegsstrategin ha börjat genomföras i syfte att främja utvecklingen av intelligent tillverkning: Steg ett består i att till 2020 väsentligt ha förstärkt grunden för utvecklingen av intelligent tillverkning och stödkapaciteten för detta, i princip ha infört digital tillverkning inom nyckelområdet traditionell tillverkningsindustri och att ha gjort betydande framsteg i den intelligenta omvandlingen av nyckelindustrin i enlighet med fastställa villkor och på en fastställd grund. Steg två består i att till 2025 i princip ha infört ett stödsystem för intelligent tillverkning och att inledningsvis ha genomfört den intelligenta omvandlingen i nyckelindustrin”. I avsnitt V ”Organisation och genomförande” står det dessutom att ”ministeriet för industri och informationsteknik och finansministeriet ska ansvarar för organisationen och genomförandet av planen och för ett starkt ledarskap, en noggrann organisation, en snabb lösning på de problem som uppstår i samband med genomförandet av planen samt för att främja genomförandet av olika uppgifter och åtgärder” och att ”behöriga avdelningar för industri och informationsteknik och finanserna i olika regioner ska snabbt utforma en genomförandeplan i samband med planen, genomföra relevanta stödstrategier och fullfölja återkopplingsarbetet i enlighet ansvarsfördelningen”. Kommissionen drog slutsatsen att utvecklingsplanen för intelligent tillverkning innehåller tydligt angivna mål som är obligatoriska för berörda företag.

(161)

Mot bakgrund av ovanstående undersökningsresultat avvisas de kinesiska myndigheternas påståenden.

(162)

Kinas katalog över högteknologiska produkter som ges ut av ministeriet för vetenskap och teknik, utrikeshandelsministeriet och Kinas allmänna tullförvaltning, innehåller dessutom en förteckning över 1900 högteknologiska exportprodukter i 8 kategorier som de kinesiska myndigheterna valt ut för en förmånlig exportstrategi. En av dessa kategorier är kategorin ”nya material”, vilken även omfattar GFM (47). Dessutom hänvisas det i Kinas katalog över högteknologiska produkter som ges ut av ministeriet för vetenskap och teknik, finansministeriet till 11 områden, vilka omfattar bland annat ”kategorin nya material”. Enligt Kinas lag om vetenskapliga och tekniska framsteg är dessutom högteknologiska företag etablerade i högteknologiska utvecklingszoner berättigade till en rad förmånliga strategier såsom i) en bolagsskatt på 15 % i stället för den normala bolagsskattesatsen på 25 %, ii) en ytterligare minskning med 10 % av bolagsskatten om exportprodukternas produktionsvärde utgör 70 % av det totala produktionsvärdet året i fråga, iii) befrielse från bolagsskatt för nyetablerade högteknologiska företag under de första två åren, räknat från den dag då produktionen startar, iv) befrielse från byggskatt för nyetablerade högtekologiska företag, v) skattebefrielse för FoU-mark som används i samband med utveckling, produktion samt drift av ny teknik, vi) överavskrivning för utrustning som används av högteknologiska företag för högteknologisk produktion och utveckling, och vii) befrielse från exporttullar för exportprodukter som produceras av högteknologiska företag, med undantag av de exportprodukter som begränsas av staten eller vissa specifika produkter osv (48).

(163)

Efter det slutgiltiga utlämnandet hävdade de kinesiska myndigheterna att Kinas katalog över högteknologiska produkter, jämförd med Kinas lag om vetenskapliga och tekniska framsteg, inte är specifik för vissa industrier eftersom dessa dokument fastställer objektiva krav för berättigande som tillämpas automatiskt.

(164)

I detta hänseende är det att märka (se skäl 162) att Kinas katalog över högteknologiska produkter innehåller åtta kategorier, varav en är ”nya material”. Kommissionen noterar vidare att Kinas katalog över högteknologiska produkter hänvisar till 11 områden, vilka omfattar bland annat ”6. Nya material”. Eftersom båda katalogerna endast omfattar ett begränsat antal områden kan man inte dra slutsatsen att de är tillämpliga på alla industrier. Följaktligen avvisas de kinesiska myndigheternas påståenden.

(165)

De tillfälliga bestämmelserna om främjande av industriell strukturanpassning (statsrådets beslut nr 40/2005) nedan kallat beslut nr 40) i kapitel III hänvisar till den vägledande katalogen för industriell strukturanpassning som består av tre olika typer av kategorier, nämligen främjade, begränsade och avskaffade projekt. I artikel XVII i beslutet fastställs att om ”investeringsprojektet tillhör kategorin främjade ska det undersökas och godkännas och registreras i enlighet med de relevanta nationella bestämmelserna om investeringar; alla finansinstitut ska tillhandahålla kreditstöd i enlighet med principerna för kreditgivning; utrustning som importerats för eget bruk och som ingår i beloppet för den totala investeringen, med undantag för varor som ingår i den förteckning över icke tullbefriade importerade varor i inhemska investeringsprojekt (ändrad 2000) som publiceras av finansministeriets, kan befrias från importtullar och importrelaterad moms, såvida inte det antas nya bestämmelser om icke tullbefriat innehåll i inhemska investeringsprojekt. Andra favoriseringsstrategier för främjade industriprojekt ska genomföras i enlighet med relevanta nationella bestämmelser”.

(166)

I den vägledande katalogen för industriell strukturanpassning (2011 års version) (2013 års ändring) (49) förtecknas under kategori I Främjande:

”XII.   Byggnadsmaterial:

[…]

(167)

Enligt de kinesiska myndigheterna är beslut nr 40 inte specifikt för ett visst företag eller en viss industri, såsom krävs i artikel 2.1 i WTO:s subventionsavtal, utan för vissa främjade projekt. Beslut nr 40 är dessutom inte obligatoriskt. De kinesiska myndigheterna menade att den vägledande katalogen för industriell strukturanpassning som kommissionen hänvisar till är irrelevant, eftersom kommissionen hänvisar till 2011 års version av denna katalog, vilken redan upphört att gälla. Enligt de kinesiska myndigheterna nämns inte GFM i den nya versionen av katalogen.

(168)

För det första påpekar kommissionen att den hänvisat till den vägledande katalogen för industriell strukturanpassning (2011 års version) (2013 års ändring), vilket innebär att den inte hänvisade till 2011 års version utan till den ändrade versionen från 2013. Enligt vad kommissionen erfar godkändes den senaste ändringen av katalogen genom dekret nr 29 av den 27 augusti 2019 från Kinas nationella utvecklings- och reformkommission, vilken trädde i kraft den 1 januari 2020 (50). Denna nya vägledande katalog för industriell strukturanpassning (2019 års version) upphävde förvisso den vägledande katalogen för industriell strukturanpassning (2011 års version) (ändring). Den antogs och trädde i kraft efter undersökningsperioden dock. Följaktligen var den vägledande katalogen för industriell strukturanpassning (2011 års version) (2013 års ändring) tillämplig under undersökningsperioden. Hursomhelst, och tvärtemot vad som hävdas av de kinesiska myndigheterna, så hänvisas det till GFM i 2019 års version av den vägledande katalogen för industriell strukturanpassning under rubriken ”Avsnitt I Främjade industrier” på följande sätt:

”XII.   Byggnadsmaterial:

[…]

(169)

För det andra instämmer kommissionen inte i att beslut nr 40 inte har en obligatorisk karaktär. Beslut nr 40 fastställer tillfälliga bestämmelser om främjande av industriell strukturanpassning och det hänvisar till den vägledande katalogen för industriell strukturanpassning i vilken det fastställs tre typer av kategorier, nämligen kategorierna främjade, begränsade och avskaffade projekt. I artikel XVII i beslut nr 40 fastställs emellertid behandlingen av investeringsprojekt i kategorin främjade projekt på ett obligatoriskt sätt, t.ex. ”alla finansinstitut ska tillhandahålla kreditstöd i enlighet med principerna för kreditgivning”, ”andra favoriseringsstrategier för främjade industriprojekt ska genomföras i enlighet med relevanta nationella bestämmelser”. Det anges vidare i artikel XXI att ”relevanta förmånlig strategier som genomförs i enlighet med ”Kategorier av industrier, produkter och teknik som för närvarande främjas särskilt av staten (ändrad 2000)” ska anpassas så att de kan genomföras i enlighet med de främjade kategorierna i den vägledande katalogen för industriell strukturanpassning. Följaktligen har beslut nr 40 en obligatorisk karaktär i detta avseende. I den vägledande katalogen för industriell strukturanpassning förtecknas ett visst antal projekt inom ett visst antal industrier. Såsom förklaras i skäl 166 omfattas byggnadsmaterialindustrin och specifika projekt kopplade till GFM-industrin. Detta innebär att beslut nr 40, jämförd med den vägledande katalogen för industriell strukturanpassning, föreskriver en särskild behandling för vissa projekt inom vissa främjade industrier. Även om dessa dokument hänvisar till specifika projekt så fastställer de först specifika industrier som är främjade och därefter vissa projekt inom dessa industrier som har rätt till den förmånliga behandling som föreskrivs i beslut nr 40. Följaktligen avvisar kommissionen de kinesiska myndigheternas påståenden.

(170)

GFM omfattas dessutom av utvecklingsplanen för byggnadsmaterialsindustrin (2016–2020) (51) i vilken det bland annat anges att byggnadsmaterialsindustrin ska övergå från att vara en stor industri till att bli en stark industri. I denna plan anges det vidare att byggsektorns strukturer måste optimeras, att försörjningstryggheten för vissa viktiga material måste förbättras, att koncentrationsgraden i industrin måste ökas samt att den internationella konkurrenskraften måste förbättras. Planen innehåller även kvantitativa utvecklingsmål, statlig kontroll över produktionskapaciteten, detaljerade produktionsmål, geografisk spridning av industrier mellan olika provinser i Kina, försörjningstrygghet, utveckling av specifika industrier, statlig kontroll av och statligt inflytande över företag och stödåtgärder till industrin (52). Detta visar på att det finns en stark statligt närvaro och ett starkt statligt inflytande i glasfiberindustrin.

(171)

Den trettonde femårsplanen för fiber- och kompositmaterialindustrin (53) är en plan som är inriktad särskilt på fibermaterialindustrin. Den ger en tydlig vägledning för utvecklingen av denna sektor och i avsnitt III.3 fastställs till exempel följande mål:

(172)

”Aktivt integrera och modernisera de tidigare och senare leden i förädlingskedjan i syfte att garantera en god och stabil utveckling av fiber- och kompositmaterialindustrin: Uppmuntra storskaliga vanna- och torkugnsföretag att kontinuerligt fortsätta med internationaliseringsstrategin och att genomföra globala produktionsmönster. På denna grundval: - se till att kontrollen över tillväxttakten för volymen på den inhemska glasfibertillverkningen ligger på en relativt låg nivå; - samtidigt minska exportandelen av den inhemska produktionen av glasfiber och produkter; - aktivt anpassa produktionsstrukturerna; […] - aktivt anpassa produktionsstrukturen och uppmana företag att genomföra en differentierad utveckling, vidta kraftfulla åtgärder för att utveckla högförädling av glasfiberprodukter, utvidga marknaden för fiber- och kompositmaterialprodukter i mellan- till högprissegmentet samt förbättra produktkvaliteten och öka mervärdet. Se till att den årliga tillväxttakten för intäkterna från de största företagen i fiber- och kompositmaterialindustrin är ca 5 till 6 procentenheter högre än den nationella BNP-tillväxttakten, vilket innebär att från och med 2020 kommer de totala intäkterna för företag över en viss fastställd storlek att uppgå till 500 miljarder CNY, dvs. en fördubbling i förhållande till den situation som rådde när den tolfte femårsplanen löpte ut.” (54)

(173)

I avsnitt IV.3.4 i planen fastställs dessutom grunden för statens vägledning till företagen och hela industrin:

(174)

Uppmana olika typer av företag att differentiera sig, med hänsyn tagen till företagets individuella fördelar och specifika marknadssegment. Det är i synnerhet nödvändigt att uppmana små och medelstora företag att följa en tillväxtväg som innebär att särskilda brister ska fyllas, att små företag ska komplettera stora företag och att specialisering ska övervägas som en metod för framgång. Differentiering gör att stordriftskonkurrens mellan stora företag undviks och att konkurrens mellan likartade företag undviks, vilket leder till att man undviker en marknad med lågpriskonkurrens. Samtidigt innebär en specialiserad produktion att små och medelstora företag också kan vinna stora företags respekt och uppmärksamhet, upprätta nära samarbetsformer med stora företag och effektivt stödja och främja de stora företagens utveckling.

(175)

Branschorganisationerna är nära kopplade till staten, vilket främst beror på kommunistpartiets ökande inflytande över dessa branschorganisationer (55). Bestämmelserna i avsnitt IV.3.6 i planen visar även på förekomsten av ett statligt inflytande i fiberproduktionen, inbegripet GFM-sektorn:

(176)

Kina har aktivt främjat GFM-industrin på olika förvaltningsnivåer och ett exempel på ett lokalt initiativ som omfattar ett av företagen i urvalet finns i Jiujiang Citys trettonde femårsplan för ekonomisk och social utveckling:

(177)

Efter det slutgiltiga utlämnandet hävdade de kinesiska myndigheterna att den trettonde femårsplanen för fiber och kompositmaterialindustrin och Jiujiang Citys trettonde femårsplan båda bara avser allmän information om den statliga politiken och inte har någon direkt anknytning till någon av de påstådda subventionsprogrammen i fråga och att de därmed inte utgör ”tillräcklig bevisning” vad gäller selektivitet.

(178)

Kommissionen instämde inte i detta påstående. Såsom förklaras i skälen 171 och 172 är den trettonde femårsplanen för fiber- och kompositmaterialindustrin särskilt inriktad på fibermaterialindustrin och det är tydligt att den styr industrins utveckling. Även om detta dokument inte skulle ha någon direkt anknytning till de påstådda subventionsprogrammen såsom de kinesiska myndigheterna hävdar så hänvisar den ändå till särskilda åtgärder som främjar fiber- och kompositmaterialindustrin. Såsom nämns i skäl 176 är dessutom Jiujiang Citys trettonde femårsplan för ekonomisk och social utveckling särskilt inriktad på Jushi Group som är en av de samarbetsvilliga exporterande tillverkarna. Dessa dokument visar därför att de kinesiska myndigheterna har inriktat sig särskilt på en viss industri, i vilken GFM-industrin ingår, och vissa företag i denna industri. Följaktligen avvisas de kinesiska myndigheternas påståenden.

(179)

Mot bakgrund av ovanstående anses GFM-industrin således vara en nyckelindustri/strategisk industri vars utveckling aktivt eftersträvas av de kinesiska myndigheterna som ett politiskt mål.

(180)

Efter det slutgiltiga utlämnandet invände de kinesiska myndigheterna mot kommissionens bedömning att GFM-industrin är en främjad industri och hävdade att kommissionens påstående att GFM-industrin är främjad i Kina inte visar att åtgärderna i fråga är selektiva i enlighet med vad som avses i artikel 2 i WTO:s subventionsavtal.

(181)

Kommissionen instämde inte i de kinesiska myndigheternas påstående. Det framgick av undersökningsresultaten (se skälen 140–178) att GFM-industrin såsom varande en del av byggnadsmaterialindustrin och industrin för nya material är särskilt utvalda och främjade genom olika strategier och regleringsverktyg samt är förtecknade i olika kataloger för främjade industrier. Det faktum att dessa dokument innehåller specifika åtgärder för vissa industrier, bl.a. GFM-industrin, är tillräckligt för att visa att de är selektiva i den mening som avses i artikel 2 i subventionsavtalet.

(182)

För underlätta administrationen bad kommissionen de kinesiska myndigheterna att sända särskilda frågeformulär till de två statsägda banker som nämns i klagomålet, till Sinosure samt till alla andra finansinstitut som tillhandahållit lån eller exportkrediter till företagen i urvalet.

(183)

De kinesiska myndigheterna sände det särskilda frågeformuläret till bankerna. 15 bankfilialer bekräftade de utestående lån som företagen i urvalet hade hos dem under undersökningsperioden, men besvarade inte frågeformuläret som sådant. De enda som verkligen besvarade frågorna i frågeformuläret var en av de exporterande tillverkarnas internbank (CNBM Finance) och en statsägd bank (Export-Import Bank of China). CDB besvarade dessutom inte heller frågeformuläret, men stod dock till förfogade för frågor under kontrollbesöket.

(184)

Enligt de kinesiska myndigheterna hade de inte befogenhet att begära uppgifter från de statsägda banker som inte besvarat frågeformuläret, eftersom dessa bankers verksamhet drivs självständigt i förhållande till de kinesiska myndigheterna.

(185)

Kommissionen instämde inte i detta. För det första är det kommissionens uppfattning att de uppgifter som begärts från statsägda enheter (företag eller offentliga/finansiella institut) är sådana uppgifter som är tillgängliga för de kinesiska myndigheterna när det gäller alla enheter där den kinesiska staten är största, eller en stor, aktieägare. Enligt Kinas lag om statsägda företagstillgångar (57) är det de organ för övervakning och förvaltning av statsägda tillgångar som inrättats av statsrådets kommission för övervakning och förvaltning av statsägda tillgångar och de lokala myndigheterna som åtar sig kapitaltillhandahållarens uppgifter och skyldigheter på statens vägnar när det gäller statsägda företag. Dessa organ har således rätt att erhålla avkastning på tillgångar, delta i fattandet av viktiga beslut och att tillsätta ledningen i statsägda företag. Enligt artikel 17 i den ovannämnda lagen om statsägda tillgångar ska statsägda företag dessutom godta att myndigheter och relevanta myndighetsavdelningar- och organ förvaltar och övervakar dem, godta offentlig övervakning och vara ansvariga inför tillhandahållare av kapital.

(186)

Dessutom har de kinesiska myndigheterna nödvändiga befogenheter för att interagera även med finansinstitut som inte är statsägda, eftersom alla finansinstitut faller under den kinesiska banktillsynsmyndigheten jurisdiktion. Till exempel så har den kinesiska bank- och försäkringstillsynskommissionen (CBIRC) enligt artiklarna 33 och 36 i Kinas lag om tillsyn över bankindustrin (58) befogenhet att kräva att alla finansinstitut som är etablerade i Kina ska lämna uppgifter såsom årsredovisning, statistiska rapporter och uppgifter om företagets verksamhet och företagsstyrningen. CBIRC kan även ålägga finansinstitut att lämna ut uppgifter till allmänheten.

(187)

Dessutom lämnade den enda samarbetsvilliga statsägda banken inte någon specifik information om lån till företagen i urvalet, även om de dock lämnade en del allmänna förklaringar om hur dess system för beviljande av lån och för riskhantering fungerar. Banken hävdade att den var bunden av rättsliga och administrativa krav samt avtalsklausuler vad gäller konfidentiell behandling av uppgifter rörande de exporterande tillverkarna i urvalet.

(188)

Kommissionen bad därför de grupper av exporterande tillverkare som ingick i urvalet att de skulle bevilja tillgång till företagsspecifik information hos alla banker, både statsägda och privata, som gett dem lån. Även om företagen i urvalet gick med på att ge tillgång till sådana bankuppgifter som rör dem själva så vägrade den samarbetsvilliga banken att lämna ut den begärda detaljerade informationen.

(189)

Vad gäller information om företagsstruktur och ägarförhållanden så lämnade till sist endast de samarbetsvilliga statsägda bankerna ut denna information till kommissionen, under det att ingen av de andra finansinstitut som gett lån till företagen i urvalet inkom med denna information. Dessutom lämnade inget av finansinstituten någon specifik information rörande riskbedömningen av de lån som beviljats grupperna av exporterande tillverkare i urvalet.

(190)

Eftersom kommissionen varken erhållit någon information rörande flertalet av de statsägda banker som tillhandahållit lån till företagen i urvalet eller någon företagsspecifik information om de lån som tillhandahållits av de samarbetsvilliga bankerna ansåg den att den inte hade fått tillgång till avgörande information avseende denna aspekt av undersökningen.

(191)

Kommissionen underrättade därför de kinesiska myndigheterna om att den skulle kunna komma att använda sig av tillgängliga uppgifter i enlighet med artikel 28.1 i grundförordningen vid sin prövning av förekomsten och omfattningen av den påstådda subventioneringen i form av förmånliga lån.

(192)

I sitt svar på kommissionens skrivelse invände de kinesiska myndigheterna mot tillämpningen av artikel 28.1 i grundförordningen. De hävdade att allmänt sett så är de begärda specifika informationen till att börja med inte ens nödvändig, eftersom förfarandet grundar sig på ett klagomål som inte i tillräcklig utsträckning uppfyllde de krav vad gäller bevisning som anges i subventionsavtalet och grundförordningen. Kommissionen ansåg att frågan om huruvida kraven vad gäller bevisning är uppfyllda redan behandlats i avsnitt 1.1.1 och höll därför fast vid sin slutsats att det fanns tillräcklig bevisning i klagomålet som tyder på att de kinesiska myndigheternas påstådda subventionering förekommer.

(193)

De kinesiska myndigheterna invände mer specifikt mot tillämpningen av artikel 28.1 i grundförordningen med avseende på förmånliga lån. De kinesiska myndigheterna framhöll på nytt att de inte har några befogenheter när det gäller bankerna. De kinesiska myndigheterna ansåg även att de hade samarbetat så gott de kunnat, att kommissionen pålagt dem en orimlig extra börda och att den saknade informationen inte var ”nödvändig” i den mening som avses i artikel 28 i grundförordningen eftersom den redan fanns i svaren på frågeformulären. De kinesiska myndigheterna framförde dessa påståenden på nytt efter det slutgiltiga utlämnandet.

(194)

Kommissionen stod fast vid sin ståndpunkt att de kinesiska myndigheterna har befogenhet att begära information från bankerna av de skäl som anges i skälen 185 och 186. Den konstaterade att de kinesiska myndigheterna sänt de relevanta frågeformulären till bankerna och att den erhållit ett användbart svar från en statsägd bank. Kommissionen använde den information som den erhållit på detta sätt och kompletterade därefter denna med tillgängliga uppgifter endast för de delar som saknades.

(195)

Den information som saknades rörde främst två aspekter. För det första handlade det om den information om ägarförhållanden och styrningsstruktur i de icke-samarbetsvilliga bankerna som kommissionen måste ha för att fastställa om dessa banker är offentliga organ eller ej. För det andra handlar det om sådan företagsspecifik information från den samarbetsvilliga banken, till exempel om bankens interna processer för beviljande av lån och bankens kreditprövning när det gäller de lån som beviljats företagen i urvalet, som är nödvändig i den mening som avses i artikel 28 i grundförordningen för att det ska gå att fastställa huruvida de berörda lånen tillhandahållits till en förmånlig räntesats till företagen i urvalet. Detta slags interna dokument kan dessutom endast tillhandahållas av bankerna och kan därför inte tillhandahållas i frågeformulärssvaren från företagen i urvalet.

(196)

De kinesiska myndigheterna hävdade även att de inte kunde lämna den företagsspecifika informationen på grund av administrativa orsaker. Även om kommissionen hade ett generellt skriftligt samtycke från företagen i urvalet som innebär att de avstår från sin rätt till konfidentiell behandling vidhöll de kinesiska myndigheterna att de relevanta bankerna och finansinstituten var tvungna att be sina parter om ett uttryckligt tillstånd för varje enskild lånetransaktion och att dessa tillstånd måste kontrolleras av de relevanta finansinstituten.

(197)

Kommissionen noterade emellertid att man begärde ett separat samtycke från varje företag för lånetransaktionerna i varje specifik bank. Kommissionen ansåg att detta specifika samtycke är att anse som tillräckligt i sig för att bevilja tillträde till dokumentationen rörande företagen i urvalet. Dessutom lämnade några av bankerna en översikt över sina utestående lån till företagen i fråga, vilket visar att de inte fanns några begränsningar för dem när det gäller att lämna ut uppgifter om specifika transaktioner. Ingen av dessa banker lämnade dock någon information om sina egen interna bedömning av den transaktion som lämnats ut.

(198)

Kommissionen ansåg inte heller att den hade infört en orimlig börda för de kinesiska myndigheterna. Kommissionen hade sedan starten begränsat sin undersökning till de finansinstitut som tillhandahållit lån till företagen i urvalet. Kommissionen har inte heller betungat de kinesiska myndigheterna med att identifiera dessa finansinstitut, eftersom förteckningen med namn och adress till bankerna samt begäran att vidarebefordra frågeformulären tillhandahölls de kinesiska myndigheterna precis i början av undersökningen i juni 2019. Detta gav de kinesiska myndigheterna gott om tid att efterkomma kommissionens begäran. Kommissionen anser således att den har gjort sitt yttersta för att göra det så lätt som möjligt för de kinesiska myndigheterna att utföra vad som begärts av dem.

(199)

Kommissionen står således fast vid att den var tvungen att delvis använda sig av tillgängliga uppgifter vid sin prövning av förekomsten och omfattningen av den påstådda subventioneringen i form av förmånliga lån.

(200)

Sinosure besvarade delvis det särskilda frågeformulär rörande exportkreditförsäkring som tillhandahölls företagen i urvalet. Framför allt lämnade Sinosure inte någon specifik information om vilken exportkreditförsäkring som beviljats GFM-industrin, storleken på de premier företaget tar ut eller några detaljerade uppgifter om lönsamheten för dess exportkreditförsäkringsverksamhet.

(201)

Sinosure tillhandahöll inte heller de styrkande handlingar som begärts om företagets bolagsstyrning, såsom dess bolagsordning, med hänvisning till att det rör sig om konfidentiell information.

(202)

Eftersom denna information saknades ansåg kommissionen att den inte hade fått tillgång till avgörande information avseende denna aspekt av undersökningen.

(203)

Det är kommissionens uppfattning att de uppgifter som begärts från statsägda enheter (företag eller offentliga/finansinstitut) är sådana uppgifter som är tillgängliga för de kinesiska myndigheterna när det gäller alla enheter där den kinesiska staten är största, eller en stor, aktieägare. Detta är fallet även för Sinosure som är en helt statsägd enhet. Följaktligen underrättade kommissionen de kinesiska myndigheterna om att den skulle kunna komma att använda sig av tillgängliga uppgifter i enlighet med artikel 28.1 i grundförordningen vid sin prövning av förekomsten och omfattningen av den påstådda subventioneringen i form av exportkreditförsäkring.

(204)

I sitt svar på kommissionens skrivelse invände de kinesiska myndigheterna mot tillämpningen av artikel 28.1 i grundförordningen med avseende på exportkreditförsäkring med hänvisning till det faktum att Sinosure hade besvarat frågeformuläret och svarat på kommissionens frågor vid kontrollen på plats.

(205)

Det är riktigt att Sinosure besvarade frågeformuläret och att företrädare för Sinosure var närvarande vid kontrollen hos de kinesiska myndigheterna. Men, såsom nämns i skälen 200 och 201 var den information som lämnades ofullständig. Till exempel lämnade Sinosure uppgift om sin lönsamhet totalt sett, men inte siffrorna för lönsamheten i just den del av dess verksamhet som avser kortsiktig exportkreditförsäkring. På grundval av denna information var det inte möjligt för kommissionen att dra några slutsatser om avgörande delar av undersökningen av exportkreditförsäkring, dvs. huruvida Sinosure är ett offentligt organ och huruvida de premier som tas ut av företagen i urvalet är marknadsmässiga.

(206)

Kommissionen drar således slutsatsen att den delvis måste använda sig av tillgängliga uppgifter för sina slutsatser beträffande exportkreditförsäkring.

(207)

Enligt det subventioneringsfrågeformulär som sänts till de exporterande tillverkarna måste holdingbolag besvara avsnitten A och E i frågeformuläret. China National Building Materials Co. Ltd (”CNBM”), som är den verkliga huvudmannen för de exporterande tillverkarna Jushi, Hengshi och Taishan, lämnade dock inte något sådant svar.

(208)

CNBM ansåg att det inte var verksamt inom glasfibermaterialindustrin och att det inte hade några direkta transaktioner med de exporterande tillverkarna. Kommissionen konstaterade dock att det förekommit betydande kapitalökningar som finansierats av CNBM när det gäller en av de exporterande tillverkarna. Kommissionen fann även bevisning för att bidrag till vissa enheter i gruppen passerat genom CNBM:s bankkonton och att en del bidrag fördelats mellan olika enheter i gruppen via kapitalreservkontona.

(209)

Kommissionen anser att det faktum att det inte finns något frågeformulärssvar från moderbolaget CNBM gör att det är omöjligt att fastställa den verkliga omfattningen på subventioneringen till CNBM Group. Under dessa omständigheter ansåg kommissionen att den inte hade fått tillgång till avgörande information avseende denna aspekt av undersökningen.

(210)

Följaktligen underrättade kommissionen CNBM Group om att den skulle kunna komma att använda sig av tillgängliga uppgifter i enlighet med artikel 28.1 i grundförordningen vid sin prövning av förekomsten och omfattningen av den påstådda subventioneringen till CNBM, som är CNBM Group:s moderbolag.

(211)

I sitt svar på kommissionens skrivelse invände Jushi mot tillämpningen av artikel 28.1 i grundförordningen när det gäller CNBM. Jushi upprepade att CNBM har rollen av tillhandahållare av kapital och inte utövar någon faktisk kontroll över China Jushi, vilket innebär att det inte var verksamt inom glasfibermaterialindustrin och inte hade några direkta transaktioner med de exporterande tillverkarna. CNBM är visserligen den största aktieägaren i China Jushi, men den äger ändå bara 26,97 % av aktierna.

(212)

Vad gäller kapitalökningarna uppgav Jushi att CNBM:s aktieinnehav i China Jushi har minskat från 60,25 % 1998 till 26,97 % i slutet av undersökningsperioden. Under de senaste tre åren har China Jushis aktiekapital ökats endast genom ökningar av företagets egna kapitalreserver, vilket betyder att CNBM:s aktieinnehav låg kvar på 26,97 %.

(213)

För det första ansåg kommissionen det under alla omständigheter är så att holdingbolagen ska besvara frågeformuläret för att det ska kunna fastställas om det finns subventioner som tillhandahållits på moderbolagsnivå som kan beröra den exporterande tillverkaren. Om det inte finns ett frågeformulärssvar är det omöjligt att fastställa den verkliga omfattningen på subventioneringen vad gäller de exporterande tillverkarna.

(214)

För det andra hänvisade kommissionen när det gäller påståendena rörande CNBM:s faktiska kontroll över Jushi till sitt resonemang i skälen 93–96 rörande förhållandet mellan Jushi och Taishan. På grundval av detta avvisades påståendena.

(215)

För det tredje är det så vad gäller kapitalökningarna att även om det är korrekt att CNBM minskat sitt aktieinnehav i relativa termer över tiden, så har det ändå ökat sitt innehav i absoluta termer under perioden 2010–2018.

(216)

Dessutom avser de förhållanden som tas upp i skäl 208 inte bara Jushi och Hengshi, utan även Taishan. Detta innebär att även om kommissionen skulle godta Jushis kommentarer, så skulle detta ändå inte få någon inverkan på kommissionens undersökningsresultat för CNBM Group som sådan.

(217)

Kommissionen drar således slutsatsen att den delvis måste använda sig av tillgängliga uppgifter för sina slutsatser beträffande CNBM som är moderbolaget i CNBM Group.

(218)

Yunnan Yuntianhua Group Co., Ltd inkom inte med fullständig information i tid om medel som mottagits via andra egetkapitalinstrument från vissa av företagets aktieägare.

(219)

Trots upprepade påminnelser från kommissionen, både under och efter kontrollbesöket, lämnade företaget inte den begärda informationen. Kommissionen underrättade därför företaget i fråga om att den skulle kunna komma att grunda sina slutsatser delvis på tillgängliga uppgifter i enlighet med artikel 28.1 i grundförordningen (dvs. när det gäller information rörande andra egetkapitalinstrument). I sitt svar till kommissionen uppgav företaget att det inte hade haft möjlighet att efterkomma kommissionens begäran om information inom den fastställda tidsfristen på grund av den officiella nedstängningen i Kina under den sista veckan i januari och den första veckan i februari.

(220)

Eftersom den inte hade tillgång till någon ytterligare bevisning rörande de medel som mottagits via andra egetkapitalinstrument (se skäl 218) i detta skede har kommissionen även fortsättningsvis delvis grundat sina slutsatser på tillgängliga uppgifter när det gäller de medel som mottagits via andra egetkapitalinstrument från vissa av företagets aktieägare (se avsnitt 3.4.3.4).

(221)

På grundval av informationen i klagomålet, tillkännagivandet om inledande och svaren på kommissionens frågeformulär undersöktes den påstådda subventioneringen i form av följande subventioner från de kinesiska myndigheterna:

(222)

Enligt de uppgifter som lämnats av de två grupperna av exporterande tillverkare som ingick i urvalet hade dessa erhållit finansiering från 36 finansinstitut belägna inom Kina. Av dessa 36 finansinstitut var 29 statsägda banker (59). Återstoden av finansinstituten var antingen privatägda (fyra finansinstitut) eller så kunde kommissionen inte fastställa huruvida de var stats- eller privatägda (tre finansinstitut). Endast en statsägd bank besvarade dock det särskilda frågeformuläret, trots att begäran till de kinesiska myndigheterna omfattade alla finansinstitut som gett lån till företagen i urvalet.

(223)

EXIM tillhandahåller exportrelaterade lån till förmånlig ränta till kinesiska företag som tillverkar högteknologiska och nya tekniska produkter med inhemska immateriell rättigheter, självägda varumärken, produkter med ett högt mervärde och programvaruprodukter som är registrerade hos myndigheterna för industri och handel (60). Enligt den information som finns tillgänglig för kommissionen är kinesiska GFM-tillverkare berättigade till exportinriktade lån i egenskap av tillverkare av högteknologiska och nya tekniska produkter och/eller självägda varumärken, eftersom flera tillverkare är erkända som ”nationella högteknologiska företag” eller har erhållit status som känt varumärke, toppvarumärke etc.

(224)

EXIM hjälper dessutom exportörer genom att tillhandahålla köparkrediter för export. Köparkrediter för export ges till utländska företag för att finansiera deras import av kinesisk teknik och av kinesiska produkter och tjänster (61).

(225)

Kommissionen undersökte huruvida de statsägda bankerna agerar som offentliga organ i den mening som avses i artiklarna 3 och 2 b i grundförordningen. För att fastställa om en statsägd enhet är ett offentligt organ använder man sig av följande kriterier (62): Det viktiga är att en enhet har fått befogenhet att utöva myndighetsuppgifter och inte hur den har fått denna befogenhet. Det finns många olika sätt för myndigheterna i snäv bemärkelse att ge en enhet befogenheter. Följaktligen kan olika typer av bevisning vara relevant för att visa att en viss enhet fått en sådan befogenhet. Bevisning för att en enhet faktiskt utövar myndighetsuppgifter kan användas som bevisning för att den har eller har fått myndighetsbefogenheter, särskilt om bevisningen tyder på ett kontinuerligt och systematiskt utövande. Av detta följer enligt vår mening att bevisning för att en myndighet utövar en meningsfull kontroll över en enhet och dess handlande under vissa omständigheter kan tjäna som bevisning för att enheten i fråga har myndighetsbefogenheter och utövar dessa befogenheter genom att utföra myndighetsuppgifter. Vi understryker dock att det, förutom i de fall där det finns en uttrycklig delegering av befogenheter i ett rättsligt instrument, är föga sannolikt att förekomsten av rent formella band mellan en enhet och myndigheter i snäv bemärkelse räcker för att det ska kunna fastställas att enheten har myndighetsbefogenheter. Till exempel räcker det inte med att staten är majoritetsaktieägare i en enhet för att det ska anses påvisat att staten utövar meningsfull kontroll över enhetens handlande, och än mindre att staten har gett den myndighetsbefogenheter. I vissa fall, där det finns många formella indikationer på statlig kontroll och där det även finns bevisning för att denna kontroll har utövats på ett meningsfullt sätt, kan det dock vara möjligt att dra slutsatsen att enheten i fråga utövar myndighetsbefogenheter.

(226)

Kommissionen inhämtade information om statligt ägande och om formella indikationer på statlig kontroll i de statsägda bankerna. Den undersökte även om det hade utövats meningsfull kontroll. För detta ändamål var kommissionen tvungen att delvis använda sig av tillgängliga uppgifter, eftersom de kinesiska myndigheterna och de statsägda bankerna vägrat att lämna bevisning om beslutsprocessen för beviljandet av förmånliga lån.

(227)

Kommissionen genomförde denna analys genom att först undersöka information från de statsägda banker som fyllt i det särskilda frågeformuläret och gav möjlighet till kontroll.

(228)

Endast en statsägd bank, dvs. EXIM, besvarade frågeformuläret, vilket sedan kontrollerades på plats.

(229)

På grundval av den information den erhållit via frågeformulärssvaren och kontrollbesöken på plats fastställde kommissionen att den kinesiska staten, direkt och indirekt, ägde mer än 50 % av aktierna i detta finansinstitut.

(230)

Vad gäller de formella indikationerna på statlig kontroll över den samarbetsvilliga statsägda banken betecknade kommissionen den som ett ”viktigt statsägt finansinstitut”. I tillkännagivandet ”Interimsbestämmelser för tillsynsstyrelser i viktiga statsägda finansinstitut” fastställs det att: ”Med de statsägda finansinstitut som nämns i dessa bestämmelser avses statsägda policybanker, affärsbanker, kapitalförvaltningsföretag, värdepappersföretag, försäkringsföretag osv. (nedan kallade statsägda finansinstitut) för vilka statsrådet utser tillsynsstyrelse”.

(231)

Tillsynsstyrelsen för ett statsägt finansinstitut tillsätts i enlighet med ”Interimsbestämmelser för tillsynsstyrelser i viktiga statsägda finansinstitut” (statsrådets dekret nr 282). Kommissionen fastställde på grundval av artiklarna 3 och 5 i dessa interimsbestämmelser att medlemmarna i tillsynsstyrelserna utses av och är ansvariga inför statsrådet, vilket visar på att staten utövar en institutionell kontroll över de samarbetsvilliga statsägda bankernas affärsverksamhet. Förutom dessa allmänt tillämpliga indikationer konstaterade kommissionen dessutom följande vad gäller EXIM.

(232)

EXIM har grundats och fungerar i enlighet med tillkännagivandet om inrättandet av EXIM (Notice of Establishing Export-Import Bank of China) och sin bolagsordning. Enligt bolagsordningen utses EXIM:s ledning direkt av staten. Tillsynsstyrelsen tillsätts av statsrådet i enlighet med ”Interimsbestämmelser för tillsynsstyrelser i viktiga statsägda finansinstitut” och andra lagar och författningar samt är ansvariga inför statsrådet.

(233)

I bolagsordningen anges även att partikommittén i EXIM har en ledande och politisk roll när det gäller att säkerställa att EXIM genomför partiets och statens politik och viktigare iverksättningar. Partiets ledning är integrerad i alla aspekter av verksamhetsledningen.

(234)

I bolagsordningen anges det vidare att EXIM har till uppgift att stödja utvecklingen av utrikeshandeln och ekonomiskt samarbete, gränsöverskridande investeringar, initiativet ”One Belt, One Road”, samarbete vad gäller internationell kapacitet och tillverkning av utrustning. Dess verksamhet omfattar kortfristiga, medelfristiga och långfristiga lån som godkänts och som ligger i linje med utrikeshandelspolitiken och ”going-out”-strategin, t.ex. exportkrediter, importkrediter, utomlands upptagna lån till anläggningsarbeten, lån till utländska investeringar, kinesiska statens utvecklingsbiståndslån och köparkrediter för export.

(235)

Kommissionen konstaterade även att statsägda finansinstitut ändrat i sina bolagsordningar 2017 i syfte att öka det kinesiska kommunistpartiets roll på den högsta beslutsfattande nivån i bankerna.

(236)

I de ändrade bolagsordningarna fastställs följande:

(237)

Det framgår av bevisningen att staten utövar meningsfull kontroll över detta finansinstituts handlande.

(238)

Kommissionen inhämtade även information om huruvida de kinesiska myndigheterna utövade en meningsfull kontroll över den samarbetsvilliga statsägda banken vad gäller bankens utlåningspolitik och riskbedömning i samband med utlåning till GFM-industrin. Följande föreskrifter har beaktats för detta ändamål:

(239)

Vid sin genomgång av dessa föreskrifter fann kommissionen att den allmänna rättsliga miljö som Kinas finansinstitut fungerar i styr dem att anpassa sig till den kinesiska statens industripolitiska mål när de fattar sina finansieringsbeslut, vilket beror på de skäl som anges nedan.

(240)

Vad gäller EXIM så fastställs dess offentliga uppdrag i tillkännagivandet om inrättandet av EXIM och i EXIM:s bolagsordning.

(241)

Rent allmänt gäller såsom anges i artikel 34 i banklagen, som är tillämplig på alla finansinstitut med verksamhet i Kina, att ”affärsbankerna ska bedriva sin utlåningsverksamhet i överensstämmelse med vad den nationella ekonomiska och sociala utvecklingen kräver och med vägledning av den statliga industripolitiken”. Även om det i artikel 4 i banklagen föreskrivs att ”affärsbankerna ska enligt lag bedriva sin affärsverksamhet utan inflytande från någon enhet eller enskild person och ska själva bära det civilrättsliga ansvaret med all sin egendom som juridisk person”, visade undersökningen att artikel 4 i banklagen tillämpas med förbehåll för artikel 34 i banklagen, dvs. när det finns en statlig politik ska bankerna tillämpa denna och följa statens instruktioner.

(242)

Dessutom föreskrivs det i artikel 15 i de allmänna lånereglerna att ”i enlighet med den statliga politiken kan berörda avdelningar subventionera räntorna på lån för att främja tillväxten inom vissa branscher och den ekonomiska utvecklingen inom vissa områden”.

(243)

På samma sätt fastställs det i beslut nr 40 att alla finansinstitut ska ge kreditstöd särskilt till ”främjade” projekt. Såsom redan förklarats i avsnitt 3.1, och särskilt i skäl 166, så tillhör projekt i GFM-industrin kategorin ”främjade” projekt. Beslut nr 40 bekräftar således den slutsats som redan dragits beträffande banklagen, dvs. att bankerna utövar myndighetsbefogenheter i form av förmånlig kreditgivning. Kommissionen fann även att CBIRC har långtgående godkännandebefogenheter när det gäller alla aspekter av förvaltningen av samtliga finansinstitut som är etablerade i Kina (inbegripet privatägda och utländskt ägda finansinstitut), såsom (63):

(244)

Banklagen är rättsligt bindande. Att femårsplanerna och beslut nr 40 är obligatoriska till sin natur fastslås i avsnitt 3.1. Den obligatoriska naturen av CBIRC:s föreskrifter härrör från dess befogenheter som banktillsynsmyndighet. Att de övriga dokumenten är obligatoriska till sin natur framgår av deras tillsyns- och utvärderingsklausuler.

(245)

Efter det slutgiltiga utlämnandet hävdade de kinesiska myndigheterna att ingen av de föreskrifter som kommissionen grundade sig på var tillräckliga för att kunna påvisa att de kinesiska myndigheterna faktisk utövat en meningsgull kontroll över EXIM. De kinesiska myndigheterna menade mer specifikt att artikel 34 i Kinas lag om affärsbanker endast är en allmän förklaring utan några praktiska implikationer. De kinesiska myndigheterna tillade att artikel 34 inte ska läsas fristående utan tillsammans med artiklarna 4, 5 och 41 i banklagen som de menar avser bankens självständighet och avsaknaden av inflytande från någon enhet, enskild person eller från staten. De kinesiska myndigheterna begärde även att det skulle bortses från artikel 15 i de allmänna lånereglerna, eftersom den inte är obligatorisk. De kinesiska myndigheterna menade även att statsrådets beslut nr 40 inte är bindande, med hänvisning till artikel 17 i det beslutet i vilket det anges att alla finansinstitut ska grunda sina utlåningsbeslut på marknadsmässiga principer.

(246)

Kommissionen erinrade för det första om att den, såsom redan nämnts i skälet ovan, anser att banklagen och beslut nr 40 är obligatoriska. Dessutom ger undersökningsresultaten i denna undersökning (samt kommissionens undersökningsresultat i tidigare undersökningar rörande samma subventionsprogram (64)) inte stöd för påståendet att bankerna inte tar hänsyn till statlig politik och statliga planer. Undersökningen tydde i stället på att artikel 15 i de allmänna lånereglerna verkligen tillämpas i praktiken och att artiklarna 4, 5 och 41 i banklagen tillämpas med förbehåll för artikel 34 i banklagen, dvs. när det finns en statlig politik ska bankerna tillämpa denna och följa statens instruktioner. Undersökningsresultaten i denna undersökning ger inte stöd för påståendet att bankerna inte tar hänsyn till statlig politik och statliga planer vid sina utlåningsbeslut. Till exempel fann kommissionen att de exporterande tillverkarna gynnades av liknande låga räntor tack vare förmånliga lån.

(247)

Kommissionen noterade även att statsrådets beslut nr 40 fastställer att alla finansinstitut ska ge kreditstöd endast till främjade projekt samt utfäster att det kommer att genomföras ”andra förmånliga strategier för de främjade projekten”. På grundval av detta framgår det att bankerna ska lämna kreditstöd till GFM-industrin. Även om det anges i artikel 17 i beslutet att bankerna ska respektera kreditgivningsprinciperna så kunde kommissionen inte konstatera i denna undersökning att så var fallet i praktiken. Beslut nr 40 bekräftar således den slutsats som redan dragits beträffande banklagen, dvs. att bankerna utövar myndighetsbefogenheter i form av förmånlig kreditgivning.

(248)

Mot denna bakgrund drog kommissionen slutsatsen att de kinesiska myndigheterna har skapat ett normativt regelverk som måste följas av de chefer och tillsynsstyrelsemedlemmar som utsetts av de kinesiska myndigheterna och är ansvariga inför dem. Följaktligen använde sig de kinesiska myndigheterna av ett normativt regelverk för att utöva en meningsgull kontroll över de samarbetsvilliga statsägda bankernas handlande när dessa tillhandahöll lån till GFM-industrin.

(249)

Kommissionen inhämtade även konkret bevisning för utövande av en meningsfull kontroll på grundval av konkreta lån. Vid kontrollbesöket vidmakthöll den samarbetsvilliga banken att den i praktiken hade tillämpat sofistikerade strategier och modeller för kreditriskbedömning när de beviljat lånen i fråga. Såsom redan nämnts i skälen 187–190 lämnades emellertid inga konkreta exempel rörande företagen i urvalet. Den samarbetsvilliga statsägda banken vägrade av rättsliga och avtalsmässiga skäl att lämna information om företagen i urvalet, bland annat information om sina specifika kreditriskbedömningar, trots att kommissionen hade gett dem ett skriftligt samtycke från företagen i urvalet där de avsade sig rätten till konfidentialitet.

(250)

Eftersom det inte fanns någon konkret bevisning vad gäller kreditprövning undersökte kommissionen i stället den allmänna rättsliga miljön (se skälen 238–245) i kombination med de samarbetsvilliga statsägda bankens handlande i samband med de lån som getts till företagen i urvalet. Detta handlande överensstämde inte med den officiella hållningen vid kontrollbesöket, eftersom banken inte agerat på grundval av en grundlig marknadbaserad riskbedömning.

(251)

Det framgick av kontrollbesöken att lånen till de två grupperna av exporterande tillverkarna i urvalet, med undantag endast för vissa lån i utländsk valuta, hade tillhandahållits till en ränta som var lägre än eller ungefär densamma som de referensräntor som fastställts av Kinas folkbank, oavsett vilken finansiell profil och kreditriskprofil företagen har. Lånen hade således tillhandahållits till en ränta som var lägre än de marknadsmässiga räntor som gäller för företag med samma riskprofil som de exporterande tillverkarna i urvalet. Företagen i urvalet hade dessutom erhållit revolverande lån, vilket gör det möjligt för dem att ersätta det kapital som återbetalats på lån vid förfallodatum med nytt kapital från nya lån.

(252)

Kommissionen fann även att lån som skulle ha rapporterats av bankerna som ”ej normala” lån inte alltid hade registrerats som sådana i det nationella centrala kreditregistret av den samarbetsvilliga statsägda banken. Skyldigheten att rapportera ”ej normala” lån föreligger i synnerhet när lån omstrukturetrats, när gäldenären inställt sina betalningar och när det beviljats revolverande lån. Det konstaterades att sådana händelser inträffat för de två exporterande tillverkarna i urvalet. Enligt CBIRC:s riktlinjer för riskbaserad låneklassificering borde alla dessa fall ha registrerats i det centrala kreditregistret. Att finansinstituten inte rapporterat dessa fall gör att bilden av företagets kreditsituation i det centrala kreditregistret blir skev, eftersom registret inte visar företagets verkliga kreditvärdighet. Detta innebär att även om finansinstitutet skulle tillämpa en marknadsbaserad riskbedömning så skulle denna ändå grunda sig på oriktiga uppgifter.

(253)

Kommissionen drar slutsatsen att de kinesiska myndigheterna utövade en meningsfull kontroll över den samarbetsvilliga statsägda banken vad gäller bankens utlåningspolitik och riskbedömning i samband med utlåning till GFM-industrin.

(254)

Kommissionen fastställde att det samarbetsvilliga statsägda finansinstitutet tillämpade den rättsliga ram som anges ovan i utövandet av myndighetsuppgifter när det gäller GFM-sektorn. Det agerade således som ett offentligt organ i den mening som avses i artikel 2 b i grundförordningen jämförd med artikel 3.1 a i) i grundförordningen och i enlighet med relevant WTO-praxis.

(255)

Såsom anges i avsnitt 3.2 besvarade ingen av de andra statsägda banker som tillhandahöll lån till företagen i urvalet det särskilda frågeformuläret. CDB besvarade inte heller frågeformuläret, men stod dock till förfogade för frågor under kontrollbesöket på plats hos MOFCOM. Under kontrollbesöket uppgav CDB att de uttalanden den gjort i samband med EU:s tidigare antisubventionsundersökning 2012 fortfarande var giltiga och att det inte skett några större förändringar sedan dess. CDB lämnade inte några ytterligare närmare uppgifter om sin styrningsstruktur och riskbedömning eller några exempel rörande specifika lån till GFM-industrin.

(256)

Följaktligen beslutade kommissionen, i överensstämmelse med slutsatserna i skälen 182–199, att använda sig av tillgängliga uppgifter för att fastställa huruvida dessa statsägda banker är att anse som offentliga organ.

(257)

I tidigare antisubventionsundersökningar (65) har kommissionen fastställt att följande banker, vilka tillhandahållit lån till den grupp av exporterande tillverkare som ingick i urvalet i denna undersökning, helt eller delvis ägdes av staten eller statsägda juridiska personer. China Development Bank, China Construction Bank, Industrial and Commercial Bank of China, Bank of Communications, China Everbright Bank, Postal Savings Bank, China Merchants Bank, Shanghai Pudong Development Bank, China Industrial Bank, Shenyang Rural Commercial Bank, Bank of Shanghai, Ningbo Bank, China CITIC Bank, China Guangfa Bank, China Bohai Bank, Huaxia Bank, Hankou Bank, Hubei Bank, Huishang Bank, Dongying Bank, Bank of Tianjin, Bank of Kunlun, Shanghai Rural Commercial Bank, China Industrial International Trust Limited, Daye Trust Co., Ltd och Sinotruk Finance Co., Ltd Eftersom det inte lämnat någon information som tyder på motsatsen drar kommissionen samma slutsats även i denna undersökning.

(258)

Med användning av offentligt tillgängliga uppgifter såsom bankens webbplats, årsrapporter samt information i adresskataloger och på internet, konstaterade kommissionen vidare att följande banker som tillhandahållit lån eller finansiell leasing till de två grupperna av exporterande tillverkare som ingick i urvalet helt eller delvis ägdes av staten eller statsägda juridiska personer.

(259)

Kommissionen fastställde vidare, i avsaknad av specifik information från finansinstituten i fråga som tyder på motsatsen, de kinesiska myndigheternas ägarskap och kontroll på grundval av de formella indikationerna av samma skäl som anges i avsnitt 3.4.1.2. På grundval av tillgängliga uppgifter föreföll det som om framför allt chefer och tillsynsstyrelsemedlemmar i de icke-samarbetsvilliga statsägda bankerna tillsätts av de kinesiska myndigheterna och är ansvariga inför de kinesiska myndigheterna på samma sätt som i den samarbetsvilliga statsägda banken.

(260)

Vad gäller utövandet av en meningsfull kontroll ansåg kommissionen att undersökningsresultaten för de samarbetsvilliga finansinstituten kunde anses vara representativa även för de icke-samarbetsvilliga statsfinansinstituten. Det normativa regelverk som analyseras i avsnitt 3.4.1.2 är tillämpligt på dem på samma sätt. I avsaknad av information som tyder på motsatsen och på grundval av tillgängliga uppgifter är bristen på konkret bevisning vad gäller kreditprövning giltiga för dem på samma sätt som för den samarbetsvilliga statsägda banken, vilket innebär att analysen av den konkreta tillämpningen av det normativa regelverket i avsnitt 3.4.1.2 är tillämpligt på dem på exakt samma sätt.

(261)

I övrigt konstaterade kommissionen att majoriteten av de lånekontrakt som den erhållit från företagen i urvalet hade likartade villkor och att de överenskomna utlåningsräntorna var nästan desamma och delvis identiska med de räntesatser som lämnats av den statsägda banken.

(262)

Kommissionen ansåg därför att undersökningsresultaten för den samarbetsvilliga statsägda banken kunde användas som tillgänglig uppgifter i den mening som avses i artikel 28 i grundförordningen för bedömningen av andra statsägda banker, eftersom lånevillkoren och utlåningsräntorna var likartade.

(263)

På denna grundval drog kommissionen slutsatsen att andra statsägda banker, som tillhandahåller lån till företagen i urvalet, är offentliga organ i den mening som avses i artikel 2 b jämförd med artikel 3.1 a i) i grundförordningen.

(264)

Efter det slutgiltiga utlämnandet hävdade de kinesiska myndigheterna att kommissionen endast grundat sig på tidigare undersökningar och indikationer på formell kontroll när den fastställt att de icke-samarbetsvilliga statsägda bankerna agerade som offentliga organ. Det hade inte gjorts någon separat analys för varje bank. Eftersom EXIM är en policy bank är dess situation dessutom inte jämförbar med affärsbankernas situation.

(265)

I detta hänseende erinrade kommissionen om att den varit tvungen att använda sig av tillgängliga uppgifter eftersom de andra statsägda bankerna inte samarbetade. Kommissionen drog slutsatsen att informationen från tidigare undersökningar i kombination med formella indikationer på kontroll och undersökningens egna resultat rörande EXIM och rörande bankernas faktiska handlande när det gäller de exporterande tillverkarna kan anses utgöra de bästa tillgängliga uppgifterna i detta ärende. De kinesiska myndigheterna hade hursomhelst inte kunnat lämna någon bevisning eller komma med några argument som motbevisade kommissionens undersökningsresultat om att de andra statsägda banker som tillhandahöll lån till företagen i urvalet är offentliga organ i den mening som avses i artikel 2 b jämförd med artikel 3.1 a i) i grundförordningen. Kommissionen vidhöll därför sin ståndpunkt.

(266)

Mot bakgrund av ovanstående fastställde kommissionen att alla statsägda kinesiska finansinstitut som tillhandahöll lån eller finansiell leasing till de två grupperna av exporterande tillverkare som ingick i urvalet är offentliga organ i den mening som avses i artikel 2 b jämförd med artikel 3.1 a i) i grundförordningen.

(267)

Även om de statsägda finansinstituten inte vore att anse som offentliga organ så fastställde kommissionen att de ändå var att betrakta som organ som ålagts eller anförtrotts av de kinesiska myndigheterna att utföra funktioner som normalt ligger inom myndigheternas kompetens i den mening som avses i artikel 3.1 a iv i grundförordningen av samma orsaker som anges i skälen 269–272. Detta innebär att deras handlande därför i vilket fall som helst skulle tillskrivas de kinesiska myndigheterna.

(268)

Kommissionen behandlade därefter övriga finansinstitut. Följande finansinstitut ansågs vara privatägda på grundval av undersökningsresultaten i tidigare antisubventionsundersökningar (67) och kompletterande offentligt tillgänglig information: China Minsheng Bank, Sumitomo Mitsui Banking (China) Co., Ltd, Standard Chartered Bank och Ping An Bank. När det gäller följande finansinstitut kunde kommissionen på grund av bristande samarbete och brist på tillräckliga offentligt tillgängliga uppgifter inte avgöra huruvida de var statsägda eller privatägda: Chongqing Runyin Financial Leasing Co., Ltd, Wuxi International Platinum Co., Ltd, Liangjiang Financial Leasing Co., Ltd, Taian Bank och Taian Daiyue Rural Commercial Bank Co., Ltd Kommissionen tillämpade en försiktig metod för dessa och analyserade dem på samma sätt som privatägda finansinstitut och de kallas nedan för ”privatägda finansinstitut”. Kommissionen analyserade om dessa finansinstitut hade anförtrotts eller ålagts av den kinesiska staten att bevilja subventioner till GFM-sektorn i den mening som avses i artikel 3.1 a iv i grundförordningen.

(269)

Enligt WTO:s överprövningsorgan anses ”anförtroende” äga rum när en myndighet ger ansvar till ett privat organ och ”åläggande” avser situationer där en myndighet utövar sina befogenheter över ett privat organ (68). I bägge fallen använder sig en myndighet av ett privat organ som ett ombud för att genomföra det finansiella bidraget och ”i de flesta fall kan det antas att ett anförtroende eller åläggande av funktioner till ett privat organ omfattar någon form av hot eller incitament” (69). Samtidigt medger led iv inte att medlemsstaterna inför utjämningsåtgärder för produkter ”i de fall en myndighet enbart utövar sina allmänna föreskrivande befogenheter” (70) eller när ett statligt ingripande som ”i vissa fall men inte i andra kan leda till ett visst resultat uteslutande beroende på de faktiska omständigheterna och marknadsaktörernas utövande av sitt fria val” (71). ”Anförtroende” och ”åläggande” innebär i stället att ”myndigheterna har en mer aktiv roll än att bara inta en stödjande hållning” (72).

(270)

Kommissionen noterade att det normativa regelverket rörande den industri som nämns i skälen 238–245 är tillämpligt på alla finansinstitut i Kina, inbegripet privatägda finansinstitut. Detta illustreras av att banklagen och CBIRC:s olika föreskrift omfattar alla Kinafinansierade och utlandsfinansierade banker som faller under CBIRC:s förvaltning.

(271)

Dessutom framgick det vid kontrollbesöken hos företagen i urvalet att majoriteten av de lånekontrakt som kommissionen erhållit från företagen i urvalet hade likartade villkor och att de privata finansinstitutens utlåningsräntorna var nästan desamma och delvis identiska med de räntesatser som lämnats av den offentligägda finansinstituten.

(272)

Eftersom de privata finansinstituten inte lämnat någon information som stred mot kommissionens resultat drog kommissionen slutsatsen att alla finansinstitut (även privata finansinstitut) i Kina som står under CRBC:s tillsyn för såvitt angår GFM-industrin har anförtrotts eller ålagts funktioner av staten i den mening som avses i artikel 3.1 a iv) första strecksatsen i grundförordningen i form av genomförande av politiska åtgärder och tillhandahållande av lån till förmånliga räntor till GFM-industrin.

(273)

Efter det slutgiltiga utlämnandet hävdade en av parterna att det faktum att var och en av företagsgrupperna i urvalet fått olika typ av lån eller finansiell leasing under undersökningsperioden som uppvisade olikheter vad gäller löptid, säkerheter, garantier och andra villkor (se skäl 281) visar på att de inte har anförtrotts eller ålagts funktioner av staten. Denna part hävdade även att överlappningen mellan de privatägda och de statsägda bankernas räntor visar att de offentligägda bankerna tillhandahåller lån på marknadsmässiga villkor, och inte tvärtom. Kommissionen försökte även överflytta bevisbördan genom att ange att dess slutsatser var giltiga ”eftersom de privata finansinstituten inte lämnat någon information som stred mot kommissionens resultat”. Kommissionen borde emellertid i stället först ha fastställt ett prima facie-fall.

(274)

Till svar på dessa påståenden erinrade kommissionen om att den varit tvungen att använda sig av tillgängliga uppgifter för de de privata bankerna eftersom bankerna inte samarbetade. Detta innebar inte att den överflyttat bevisbördan. Eftersom dessutom endast en statsägd bank samarbetade använde kommissionen uppgifterna från den samarbetsvilliga parten, som ansågs vara ett offentligt organ, för jämförelsen med de villkor som de privata bankerna erbjöd. Det faktum att det fanns en överlappning mellan räntesatserna visar att de privata bankerna också tillhandahöll lån till under marknadsmässig ränta. Om man godtar parens resonemang vore detta detsamma som att dra slutsatsen att informations som grundar sig på tillgängliga uppgifter är mer tillförlitlig än slutsatser som grundar sig på kontrollerade uppgifter. Det faktum att företag fick olika typer av lån under undersökningsperioden med olika villkor ändrar inte på detta. Parten hade hursomhelst inte kunnat lämna någon bevisning eller komma med några argument som motbevisade kommissionens undersökningsresultat. Dessa påståenden avvisades därför.

(275)

Det normativa regelverk som är tillämpligt på alla banker i Kina omfattar mycket mer än endast de två förordningar som styr CBIRC i enlighet med vad som framgår av skäl 238 och hela uppsättningen föreskrifter är rättsligt bindande såsom förklaras i skäl 244, vilket innebär att de är mer än bara uppmanande dokument. Vid kontrollbesöken hos företagen i urvalet framkom det inte några större skillnader mellan de lånevillkor och räntor som erbjöds av de privata finansinstituten och dem som erbjöds av de offentligägda finansinstituten.

(276)

Efter utlämnandet hävdade de kinesiska myndigheterna att den lagstiftning som kommissionen åberopar endast har en vägledande roll och det räcker inte med bara vägledning från staten för att det ska vara fråga om anförtroende eller åläggande av funktioner. I detta sammanhang framhöll de kinesiska myndigheterna att artikel 34 i banklagen endast är en allmän förklaring som inte har några praktiska implikationer.

(277)

Artikel 15 i de allmänna lånereglerna är inte heller obligatorisk utan innebär endast att finansinstitut kan ta hänsyn till statlig politik. Beslut nr 40 är inte heller ett bindande dokument och det ger finansinstituten uttryckligen i uppdrag att tillhandahålla finansiellt stöd ”i enlighet med kreditgivningsprinciperna”.

(278)

Kommissionen instämde inte i detta synsätt eftersom det normativa regelverk som är tillämpligt på alla banker i Kina är rättsligt bindande, såsom förklaras i skäl 244, vilket innebär att det är mer än bara uppmanande dokument eller en vägledning från staten. Vad gäller beslut nr 40 har kommissionen redan fastställt i skäl 247 att beslut nr 40 fastställer att alla finansinstitut ska ge kreditstöd endast till främjade projekt, även om det anges i artikel 17 i samma beslut att bankerna ska respektera kreditgivningsprinciperna. Kommissionen vidhöll därför sin ståndpunkt.

(279)

I tidigare antisubventionsundersökningar har kommissionen redan fastställt att inhemska kreditbetyg för kinesiska företag inte var tillförlitliga, på grundval av en undersökning som offentliggjordes av Internationella valutafonden (73) och som visar på en skillnad mellan internationella och kinesiska kreditbetyg, i kombination med undersökningsresultaten för de företag som ingick i urvalet. Enligt IMF ger de lokala kreditvärderingsinstituten över 90 % av de kinesiska obligationerna kreditbetyget AA till AAA. Detta är inte jämförbart med andra marknader, t.ex. EU eller Förenta staterna. Exempelvis får mindre än 2 % av företagen så höga kreditbetyg på den amerikanska marknaden. Kinesiska kreditvärderingsinstitut är således i hög grad inriktade på den övre delen av bedömningsskalan. De har mycket breda bedömningsskalor och tenderar att samla obligationer med väsentligt olika kreditrisker i en bred betygskategori (74).

(280)

Dessutom skulle utländska kreditvärderingsinstitut som Standard and Poor’s och Moody’s, i typfallet tillämpa en höjning över emittentens ursprungliga kreditbetyg baserat på en uppskattning av företagets strategiska betydelse för de kinesiska myndigheterna och styrkan av en implicit garanti när de värderar kinesiska obligationer som emitterats utomlands (75). Fitch exempelvis visar tydligt, i förekommande fall, att sådana garantier är en viktig drivkraft bakom dess kreditbetyg för kinesiska företag (76).

(281)

Kommissionen fann även ytterligare information för att komplettera denna analys. Först fastställde kommissionen att staten kan utöva ett visst inflytande över marknaden för kreditvärderingsinstitut. Enligt två studier som publicerades 2016 fanns det omkring 12 kreditvärderingsinstitut verksamma på den kinesiska marknaden, varav största delen är statligt ägda. Sammanlagt 60 % av alla företagsobligationer i Kina hade bedömts av ett statsägt kreditvärderingsinstitut (77).

(282)

De kinesiska myndigheterna bekräftade att det under undersökningsperioden fanns 15 kreditvärderingsinstitut verksamma på Kinas obligationsmarknad, inklusive 12 inhemska kreditvärderingsinstitut, bland annat Shanghai Brilliance Credit Rating & Investors Service Co., Ltd, Dagong Global Credit Rating Co., Ltd, Golden Credit Rating International Co., Ltd, China Bond Rating Co., Ltd, CSCI Pengyuan Credit Rating Co., Ltd, Fareast Credit Rating Co., Ltd, China Chengxin Securities Rating Co., Ltd, United Credit Ratings Co., Ltd, Shanghai Credit Information Services Co., Ltd, China Securities Index Co., Ltd, Beijing North Joint Credit Evaluation Co., Ltd samt Sichuan Dapu Credit Rating Limited Company. Flertalet inhemska kreditvärderingsinstitut var statligt ägda. Det fanns även tre kinesisk-utländska kreditvärderingsinstitut, dvs. China Lianhe Credit Rating Co. Ltd, S&P Global China Rating, och China Chengxin International Credit Rating Co., Ltd.

(283)

För det andra finns det inte något fritt tillträde till den kinesiska marknaden för kreditvärderingsinstitut. Det är i huvudsak en stängd marknad, eftersom kreditvärderingsinstitut måste godkännas av Kinas tillsynsmyndighet på värdepappersområdet (nedan kallad CSRC) eller av Kinas folkbank innan de kan starta sin verksamhet (78). Kinas folkbank tillkännagav i mitten av 2017 att utländska kreditvärderingsinstitut, på vissa villkor, skulle få utföra kreditvärderingar på en del av den inhemska obligationsmarknaden. Under undersökningsperioden hade dock inget utländskt kreditvärderingsinstitut godkänts ännu (79). Trots detta upprättade utländska institut under tiden samriskföretag med vissa lokala kreditvärderingsinstitut som tillhandahåller kreditbetyg för inhemska obligationslån. Dessa värderingar följer emellertid kinesiska värderingsskalor och är således inte helt jämförbara med internationella skalor, såsom förklaras ovan.

(284)

Slutligen bekräftar en nyligen genomförd studie av Kinas folkbank kommissionens slutsatser, där det i slutsatserna anges att ”om investeringsnivån för utländska obligationer är inställd på internationella kreditbetyg BBB-och högre, får den inhemska avkastningen på obligationer värderas på AA-nivå och högre, med hänsyn tagen till skillnaden mellan den genomsnittliga inhemska kreditvärderingen och den internationella kreditvärderingen på 6 eller fler steg” (80).

(285)

Mot bakgrund av den situation som beskrivs i skälen 279–284 drog kommissionen slutsatsen att de kinesiska kreditbetygen inte ger en tillförlitlig uppskattning av kreditrisken i de underliggande tillgångarna. Mot denna bakgrund drog kommissionen slutsatsen att även om vissa av företagen i urvalet tilldelats ett gott kreditbetyg av ett kinesiskt kreditvärderingsinstitut, är dessa betyg inte tillförlitliga. Dessa kreditbetyg snedvreds också av de politiska målen för att främja viktiga strategiska industrier, såsom GFM.

(286)

I linje med resultaten från undersökningarna om varmvalsade platta produkter och däck (81) är revolverande lån sådana lån som låter ett företag ersätta det kapital som återbetalats på lån vid förfallodatum med nytt kapital från nya lån. Revolverande lån är ofta ett tecken på kortsiktiga likviditetsproblem för låntagaren och innebär en större riskexponering för bankerna som beviljar dem. Det faktum att ett visst företag hade revolverande lån ansågs därför vara en indikation på att företagets ekonomiska situation är sämre än vad som vid första påseendet framgår av årsredovisningen och att det finns en ytterligare risk för kortsiktiga likviditetsproblem.

(287)

Efter det slutgiltiga utlämnandet av uppgifter hävdade de kinesiska myndigheterna att revolverande lån inte nödvändigtvis är ett tecken på likviditetsproblem. Detta framgår av webbplatserna för ledande europeiska banker. Revolverande kreditlinor och lån ingår till exempel i affärsrutinerna hos banker såsom ING (82) och BNP Paribas (83) och sammanhänger inte med högre räntor.

(288)

Kommissionen höll inte med om de kinesiska myndigheternas bedömning. De kinesiska myndigheterna anser själva att revolverande lån är ytterligare en faktor i kreditrisken. Som anges i CBRC:s riktlinjer för riskbaserad låneklassificering bör revolverande lån rapporteras åtminstone som problemlån (84). Ett lån som faller under denna kategori innebär att även om en låntagare kan återbetala kapitalbeloppet och ränta nu, finns vissa faktorer som kan påverka återbetalningen negativt.

(289)

Revolverande kreditfaciliteter existerar faktiskt i Europa, men deras villkor är mycket annorlunda från kinesiska revolverande lån. Revolverande kreditfaciliteter i unionen är egentligen kreditlinor med ett förutbestämt högsta belopp som kan tas ut och återbetalas vid flera tillfällen under en tidsperiod som anges på förhand. Sådana kreditfaciliteter innebär dessutom en ytterligare kostnad, antingen en avtalsenlig marginal utöver de vanliga kortsiktiga marknadsräntorna (85) eller en förutbestämd förvaltningsavgift. I det exempel rörande BNP Paribas som de kinesiska myndigheterna visade på föreskrevs också en avgift för kapital som inte utnyttjats under kreditfacilitetens löptid.

(290)

Å andra sidan hade de revolverande lån som konstaterades under kontrollbesöken hos de kinesiska företagen i urvalet inte annorlunda villkor jämfört med andra kortfristiga lån. De betecknades inte som kreditlinor eller en revolverande kreditfacilitet, och medförde inga extra avgifter eller marginaler. Vid en första anblick såg de ut som vanliga kortfristiga lån. I bland hänvisades dock i syftet med lånet till ”återbetalning av lån”. Vid kontrollen av återbetalningar av sådana lån under kontrollbesöket konstaterades det dessutom att kapitalbeloppet faktiskt återbetalades genom nya lån från samma bank till samma belopp inom en vecka före eller efter förfallodagen för det ursprungliga lånet. Kommissionen utvidgade sedan sin analys till övriga lån i lånetabellerna och fann i de flesta fall andra exempel med exakt samma egenskaper. Av alla dessa skäl vidhöll kommissionen sin ståndpunkt om revolverande lån.

(291)

Under undersökningens gång konstaterade kommissionen att vissa företag i urvalet emitterade obligationer i syfte att återbetala skulder, dvs. lån. Kommissionen fastställde att genom att omstrukturera sin skuld via detta instrument kunde vissa företag omorganisera och uppskjuta sina skulder, liksom erhålla den finansiering utan vilken de inte skulle kunna uppfylla sina återbetalningsskyldigheter, vilket därför påvisade svårigheter med att hitta medel.

(292)

Användning av obligationer i detta syfte reser farhågor om ett givet företags förmåga att betala sina skulder, vilket ifrågasätter inte bara dess kortsiktiga likviditet, men också dess solvens på lång sikt. Förekomsten av obligationer som utfärdas i syfte att återbetala lån i ett visst företag anses därför vara en indikation på att företagets ekonomiska situation är sämre än vad som vid första påseendet framgår av årsredovisningen och att det finns en ytterligare risk som rör dess finansiering på kort och lång sikt.

(293)

Som visats i skälen 238–245 åläggs finansinstituten i flera rättsliga dokument som är särskilt inriktade på företag i sektorn att tillhandahålla lån till förmånliga räntor till GFM-industrin. Dessa handlingar visar att finansinstituten endast beviljar förmånliga lån till ett begränsat antal industrier/företag som följer den kinesiska regeringens politik.

(294)

Efter det slutgiltiga utlämnandet av uppgifter ifrågasatte de kinesiska myndigheterna slutsatserna om selektivitet vad gäller förmånliga lån. Enligt de kinesiska myndigheterna anges i artiklarna 4 och 34 i banklagen endast allmänna riktlinjer med avseende på affärsbankers beteende och berör inte till vilka företag eller industrier som lån bör beviljas. Vidare begränsar inte artikel 15 i de allmänna lånereglerna uttryckligen och entydigt tillgängligheten till denna specifika subvention för företag i GFM-sektorn. Beslut nr 40 är inte specifikt för ett företag eller en industri, men för vissa främjade projekt, vilket inte är samma sak. Beslut nr 40 är dessutom inte bindande, och mot bakgrund av det extremt breda utbud av ekonomiska sektorer och industrier som omfattas av beslut nr 40 kan inte slutsatsen dras att dessa handlingar uttryckligen begränsar tillgången till den påstådda subventionen till vissa företag.

(295)

I detta avseende noterade kommissionen att, även om banklagen och de allmänna lånereglerna inte anger GFM som sådant, hänvisar de till statens industripolitik som anges i de handlingar som förtecknas i avsnitt 3.1. Kommissionen hänvisade därmed tillbaka till de förtecknade handlingarna och till de slutsatser som dragits i avsnitt 3.1. Det anses dessutom att hänvisningarna till GFM-industrin är tillräckligt tydliga, eftersom denna industri identifieras antingen genom sitt namn eller genom en hänvisning till den produkt som den tillverkar, eller till den industrigrupp som den tillhör. Det faktum att de kinesiska myndigheterna stödjer en begränsad grupp av främjade industrier, inbegripet GFM-industrin, gör dessutom denna subvention selektiv. Kommissionen vidhöll därför sina slutsatser.

(296)

Kommissionen drog därför slutsatsen att subventioner i form av förmånliga lån inte är allmänt tillgängliga, utan selektiva i den mening som avses i artikel 4.2 a i grundförordningen. Ingen av de berörda parterna lade heller fram några bevis för att förmånliga lån grundas på objektiva kriterier eller villkor i den mening som avses i artikel 4.2b i grundförordningen.

(297)

Kommissionen beräknade därefter den utjämningsbara subventionens storlek. För denna beräkningen bedömde kommissionen den förmån som mottagarna erhöll under undersökningsperioden. I enlighet med artikel 6 b i grundförordningen anses den förmån som mottagaren får vara skillnaden mellan det räntebelopp som företaget betalar på beviljats av det kinesiska finansinstitutet och det belopp som företaget det förmånliga lånet och det belopp som företaget skulle betala för ett jämförbart kommersiellt lån på marknaden.

(298)

I detta avseende noterade kommissionen ett antal specifika villkor för den kinesiska glasfibermarknaden. Som förklaras i avsnitten 3.4.1.1–3.4.1.7 återspeglar lån från kinesiska finansinstitut betydande statliga ingripanden och inte de räntor som normalt skulle råda i en fungerande marknad.

(299)

Företagsgrupperna i urvalet skiljer sig åt vad gäller deras allmänna ekonomiska situation. Varje företag hade olika typer av lån eller leasing under undersökningsperioden med variationer i till exempel löptid, säkerhet, garantier och övriga villkor. Av dessa två skäl hade varje företag en genomsnittlig ränta som baserades på dess egna lån.

(300)

Kommissionen bedömde den ekonomiska situationen för varje grupp av exporterande tillverkare i urvalet för att återspegla dessa specifika villkor. I detta avseende följde kommissionen den beräkningsmetod för förmånliga lån som fastställs i antisubventionsundersökningen om varmvalsade platta produkter med ursprung i Kina liksom i antisubventionsundersökningen om däck med ursprung i Kina (86) och som förklaras i skälen nedan. Följaktligen beräknade kommissionen förmånen från de förmånliga lånen för varje grupp av exporterande tillverkare i urvalet på individuell basis och fördelade förmånen till den berörda produkten.

(301)

Såsom anges i skälen 250–252 gjorde de kinesiska långivande finansinstituten inte någon kreditprövning. För att kommissionen skulle kunna fastställa förmånen måste den därmed bedöma om räntesatsen för det lån som beviljats CNBM Group låg på en marknadsmässig nivå.

(302)

De exporterande tillverkarna i CNBM Group hade enligt sin egen redovisning ett allmänt lönsamt ekonomiskt läge. En av de exporterande tillverkarna hade inga lån. Kommissionen noterade dock att den finansierade 65 % av sina inköp genom en typ av förmånliga kortsiktiga finansiella instrument (bankaccepter). Såsom förklaras i avsnitt 3.4.3.2 nedan är bankaccepter en typ av skuldinstrument, vars användning pekar på kortsiktiga likviditetsproblem. Den andra exporterande tillverkaren gjorde kontinuerligt vinster under perioden 2016–2018, och hade mycket goda ekonomiska indikatorer vid en första anblick, till exempel en låg skuldkvot. Den verkade dock ha kortsiktiga likviditetsproblem av följande skäl: Företagets utestående kortsiktiga skulder motsvarade närmare 100 % av dess omsättning, Det utfärdade en obligation för att amortera bankskulder. Det använde en hög andel bankaccepter för att finansiera sina inköp och revolverande lån, vilket antyder att företaget kan vara i en känsligare situation än vad dess årsredovisningar anger vid en första anblick. Den tredje exporterande tillverkaren uppvisade en liknande bild, dvs. lönsamhet men en omfattande användning av bankaccepter och en obligation som utfärdats för att betala av banklån.

(303)

Det första mellanliggande moderföretaget, China Jushi, uppvisade lönsamhet under perioden 2016–2017 och under undersökningsperioden, men använde omfattande bankaccepter för att finansiera sina inköp. Vidare konstaterade kommissionen att vissa av de lån som beviljades China Jushi var revolverande lån och att China Jushi hade emitterat två obligationer i syfte att återbetala banklån. Revolverande lån konstaterades också hos det andra mellanliggande moderföretaget, Sinoma Technology.

(304)

Såsom nämns i skäl 207–217 samarbetade inte moderbolaget CNBM. När man tittar på den offentligt tillgängliga årsrapporten för 2018 framträder en liknande bild: Företaget har en hög skuldsättningsgrad, med en nettoskuld på 130 % och en skuldkvot på 68 %. Under undersökningsperioden avslutade företaget en konvertering av skulder till aktier med statsägda banker i syfte att förbättra sin skuldstruktur. Enligt ett sådant avtal kan företaget konvertera en del av sin skuld till statsägda banker till aktier och därmed minska sina skulder i balansräkningen.

(305)

Kommissionen noterade att företagen i CNBM Group tilldelades kreditbetyg mellan AA- och AA+ av ett kinesiskt kreditvärderingsinstitut. Med hänsyn till att de kinesiska kreditbetygen är snedvridna rent generellt (se skälen 279–285) drog kommissionen slutsatsen att detta betyg inte är tillförlitligt.

(306)

Kommissionen ansåg att gruppens övergripande ekonomiska situation motsvarar ett BB-kreditbetyg, vilket är det högsta betyg som inte längre anses kreditvärdigt. Hög till högsta kreditvärdighet betyder att kreditvärderingsinstitutet anser att de obligationer ett företag emitterar kommer att kunna möta sina betalningsförpliktelser och att banker kan investera i dem.

(307)

Efter det slutgiltiga utlämnandet hävdade CNBM Group att kommissionen gav ett gemensamt kreditbetyg till hela CNBM-gruppen, huvudsakligen baserat på CNBM:s kreditbetyg, även om CNBM:s skuldsättningsnivå inte kunde ha en skadlig effekt på China Jushi, för vilken den endast innehar en ägarandel på 27 %. CNBM kunde dessutom inte överföra sina skulder till China Jushi eftersom företagen i gruppen är enskilda juridiska personer med begränsat ansvar, vilket innebär att aktieägares eller dotterföretags skulder inte kan överföras. Eftersom CNBM Group dessutom anser att bankaccepter inte motsvarar kortfristiga lån, bör de därför inte beaktas i bedömningen av företagens kreditbetyg.

(308)

Kommissionen instämde inte i dessa påståenden. Som visas i skälen 301–304 har kommissionen gjort en individuell bedömning av varje företag inom dessa grupper. I det specifika fallet CNBM Group, oavsett den situation som gäller på CNBM:s nivå, visade flertalet företag i översynen en liknande bild, inbegripet revolverande lån, utförlig användning av bankaccepter och obligationer som emitterats för att återbetala lån. I motsats till vad företaget påstod överfördes skulden faktiskt mellan olika företag inom gruppen genom företagsinterna lån. Kommissionen beslutade därför att ge gruppen ett enda kreditbetyg. Som nämns i avsnitt 3.4.32 betraktade slutligen kommissionen bankaccepter som en annan typ av finansiella instrument motsvarande ett kortfristigt lån, som därmed kan användas i fastställandet av kreditbetyg. Företagets påståenden avvisades därför.

(309)

Den premie som kan förväntas för obligationer emitterade av företag med detta kreditbetyg (BB) tillämpades sedan på den standardränta som tas ut av Kinas folkbank för att man skulle komma fram till marknadsräntan.

(310)

Detta pålägg fastställdes genom att man beräknade den relativa spreaden mellan indexen för företagsobligationer med AA-kreditbetyg i Förenta staterna och företagsobligationer med BB-kreditbetyg i Förenta staterna på grundval av Bloomberg-data för industrisegment. Denna relativa spread lades därefter till den referensränta som offentliggjorts av Kinas folkbank den dag lånet beviljades (87) och gällande samma löptid som det berörda lånet. Denna beräkning genomfördes individuellt för vart och ett av de lån som tillhandahållits företaget.

(311)

Efter det slutgiltiga utlämnandet hävdade flera parter att användningen av en relativ spread var felaktig. Alla parter hävdade att kommissionen borde ha använt en absolut spread i stället för en relativ spread mellan obligationer med AA-kreditbetyg i Förenta staterna och obligationer med BB-kreditbetyg i Förenta staterna. Följande skäl angavs:

(312)

Dessa frågor lades redan fram i tidigare undersökningar (88). Såsom framgår av skälen 175–187 i ärendet rörande varmvalsade platta stålprodukter, och av skäl 256 i ärendet rörande däck, avvisade kommissionen dessa argument på följande grunder.

(313)

För det första, medan kommissionen erkände att affärsbanker vanligen tillämpar ett pålägg uttryckt i absoluta termer, noterade den att denna praxis huvudsakligen verkar grunda sig på praktiska överväganden, eftersom räntan till sist är ett absolut tal. Det absoluta talet är dock en översättning av en riskbedömning som grundar sig på en relativ utvärdering. Fallissemangsrisken för ett företag med betyget BB- är x % mer sannolikt än att staten eller ett riskfritt företag fallerar. Detta är en relativ utvärdering.

(314)

För det andra återspeglar räntor inte bara företagens riskprofil, men också risker som är specifika för länder och valutor. Den relativa spreaden fångar därmed upp förändringar i de underliggande marknadsvillkoren som inte uttrycks av logiken i en absolut spread. Lands- och valutaspecifika risker varierar ofta över tiden, som i det aktuella fallet, och variationerna är olika i olika länder. Följaktligen varierar de riskfria räntorna avsevärt över tiden och är ibland lägre i Förenta staterna, ibland i Kina. Dessa skillnader härrör från faktorer såsom faktisk och förväntad BNP-tillväxt, ekonomisk optimism och inflationsnivåer. Eftersom den riskfria räntan varierar över tiden kan samma nominella absoluta spread innebära en mycket annorlunda riskbedömning. När en bank till exempel uppskattar en företagsspecifik risk för fallissemang är 10 % högre än den riskfria räntan (relativ uppskattning) kan den resulterande absoluta spreaden ligga mellan 0,1 % (vid en riskfri ränta på 1 %) och 1 % (vid en riskfri ränta på 10 %). Ur en investerares perspektiv är den relativa spreaden således ett bättre mått i och med att det återspeglar storleken på avkastningsspreaden och på grund av det sätt den påverkas av referensräntenivån.

(315)

För det tredje är den relativa spreaden även landsneutral. Om till exempel den riskfria räntan i Förenta staterna är lägre än den riskfria räntan i Kina kommer denna metod att ge högre absoluta pålägg. Om å andra sidan den riskfria räntan i Kina är lägre än den riskfria räntan i Förenta staterna kommer denna metod att ge högre absoluta pålägg.

(316)

När det gäller den tredje punkten analyserades historiska data som visar utvecklingen av den absoluta och relativa spreaden över tiden redan i ärendet rörande däck. Kommissionens analys visade att den absoluta spreaden inte är lika stabil som påstås, utan i stället varierar över tiden, från 1 % till 4,5 %. Dessutom följde den relativa spreaden exakt samma trend som den absoluta spreaden under de senaste 23 åren, dvs. när den relativa spreaden ökar, ökar också den absoluta spreaden och vice versa. När det gäller den relativa spreadens påstådda volatilitet var ändringarnas omfattning liknande – skillnaden mellan den högsta och den lägsta siffran var 530 % för den relativa spreaden och 450 % för den absoluta spreaden (89).

(317)

De kinesiska myndigheterna invände också mot användningen av ett referensvärde utanför landet som sådant. I detta avseende noterade de kinesiska myndigheterna att kommissionen först borde ha granskat jämförbara kommersiella lån som de exporterande tillverkarna faktiskt kunde erhålla på marknaden. I annat fall bör referensvärdet baseras på faktiska bevis och motiverade förklaringar om att alla lån på den berörda marknaden snedvridits genom statliga ingripanden, så att det inte fanns något jämförbart lån på den inhemska marknaden.

(318)

I detta avseende fastställde kommissionen, såsom förklaras i avsnitt 3.4.1.7, att inhemska kreditbetyg som tilldelats kinesiska företag inte var tillförlitliga i sig och att de också var snedvridna av det politiska målet att uppmuntra viktiga strategiska industrier, såsom GFM. Till följd av detta ger de kinesiska kreditbetygen inte någon tillförlitlig uppskattning av kreditrisken för den underliggande tillgången, och kommissionen var tvungen att leta efter ett referensvärde som baseras på icke snedvridna kreditbetyg. Vidare noterade kommissionen att den resulterande räntan på cirka 9 % för företag med kreditbetyget BB inte är orimlig med tanke på att avkastningen på företagsobligationer med kreditbetyget BB på den kinesiska inhemska marknaden var 21 % i slutet av undersökningsperioden (90). Dessa påståenden avvisades därför.

(319)

De kinesiska myndigheterna hävdade också att användningen av ett referensvärde utanför landet var olämplig, eftersom riktmärket inte gjorde de nödvändiga justeringarna för att återspegla de rådande villkoren på den kinesiska finansmarknaden, och att kommissionen inte beaktade de skillnader som förelåg i storleken på lånen, återbetalningsvillkoren och huruvida lånen var garanterade eller inte.

(320)

Kommissionen instämde inte i denna synpunkt, eftersom Kinas folkbanks referensvärde används som utgångspunkt för beräkningen. Den relativa spreaden fångar dessutom upp förändringar i de underliggande marknadsvillkoren som inte uttrycks av logiken i en absolut spread, vilket förklaras i skälet ovan. Dessutom konstaterade kommissionen att det inte var möjligt att inkludera alla faktorer i den individuella riskbedömningen av en bank i en proxyvariabeln. I kommissionens beräkningsmetod beaktas dock parametrarna för individuella lån, såsom startdatum och lånets löptid samt variationer i räntesatsen. De kinesiska myndigheternas påståenden avvisades därför.

(321)

För lån i Kina som är noterade i utländsk valuta är situationen densamma vad gäller marknadssnedvridningar och bristen på giltig kreditvärdering, eftersom dessa lån beviljas av samma kinesiska finansinstitut. Därför, såsom konstaterats tidigare, användes företagsobligationer med BB-kreditbetyg i relevanta valutor som emitterats under undersökningsperioden för att fastställa ett lämpligt referensvärde.

(322)

Såsom förklaras i avsnitt 3.4.2.1, att ett visst företag har revolverande lån anses därför vara en indikation på att företagets ekonomiska situation är sämre än vad som vid första påseendet framgår av årsredovisningen och att det finns en ytterligare risk för kortsiktiga likviditetsproblem. Revolverande lån ingås för övrigt oftast för kortare perioder. Det är ytterst osannolikt att ett revolverande lån skulle ha en löptid på mer än två år, vilket är en slutsats som bekräftas av de uppgifter man funnit om de lån som kontrollerats i företagen i urvalet.

(323)

För att ta hänsyn till bankernas ökade riskexponering vid tillhandahållande av kortsiktig finansiering till företag med revolverande lån, gjorde kommissionen därför en nedflyttning med ett steg i betygsskalan och anpassade beräkningen av den relativa spreaden för all kortsiktig finansiering av de berörda företagen. Kommissionen gjorde därmed en jämförelse mellan amerikanska företagsobligationer med kreditbetyget AA och amerikanska företagsobligationer med kreditbetyget B (i stället för BB) med samma löptid. Enligt Standard and Poor’s definition av kreditbetygen är en gäldenär med kreditbetyget B mer sårbar än en gäldenär med kreditbetyget BB, men gäldenären har för tillfället fortfarande möjlighet att fullgöra sina finansiella åtaganden. Trots det kan ogynnsamma affärsmässiga, finansiella eller ekonomiska förhållanden leda till att gäldenären inte har förmåga att fullgöra sina finansiella åtaganden. Detta referensvärde anses därför vara lämpligt för att återspegla den extra risk som användningen av revolverade lån för kortsiktig finansiering innebär.

(324)

Kommissionen använde således detta som relevant referensvärde för alla kortsiktiga skulder, inklusive lån, med en löptid på högst två år som tillhandahållits de företag som använde sig av revolverande lån.

(325)

När det gäller de återstående lånen med en löptid på över två år och för företag som inte hade revolverande lån återgick kommissionen till det allmänna riktmärke som gav den högsta kvaliteten av obligationer med låg kreditvärdighet, såsom förklaras i skäl 306.

(326)

Kommissionen konstaterade att vissa företag inom gruppen emitterade obligationer i syfte att omstrukturera sina skulder. I detta fall, som förklaras i avsnitt 3.4.2.2 ansåg kommissionen att de berörda företagens ekonomiska situation är sämre än vad som vid första påseendet framgår av årsredovisningen och att det finns en ytterligare risk för deras kortsiktiga och långsiktiga finansiering. För att ta hänsyn till den ökade exponeringsrisken gjorde kommissionen en nedflyttning med ett steg i betygsskalan och anpassade beräkningen av den relativa spreaden också för deras långfristiga finansiering, inklusive lån, genom att göra en jämförelse mellan amerikanska företagsobligationer med kreditbetyget AA och amerikanska företagsobligationer med kreditbetyget B.

(327)

Slutligen, eftersom moderföretaget CNBM inte samarbetade fastställdes det förmånliga lånet för CNBM genom metoden som förklarats i detta avsnitt, tillämpad på den offentligt tillgängliga informationen i detta företags årsredovisning för 2018, till exempel utestående fordringar, genomsnittliga kapitalkostnader och den genomsnittliga löptiden för lån.

(328)

Såsom anges i skälen 250–252 gjorde de kinesiska långivande finansinstituten inte någon kreditprövning. För att kommissionen skulle kunna fastställa förmånen måste den därmed bedöma om räntesatsen för det lån som beviljats Yuntianhua Group låg på en marknadsmässig nivå.

(329)

De exporterande tillverkarna i Yuntianhua Group hade enligt sin egen redovisning ett allmänt lönsamt ekonomiskt läge.

(330)

Analysen av den kortsiktiga likviditeten reser dock farhågor om de två exporterande tillverkarna, eftersom de kortsiktiga skulderna under undersökningsperioden motsvarar mellan 90 och mer än 100 % av företagens omsättning, med en ökande trend jämfört med det föregående året. Förekomsten av kortsiktiga skulder är betydande i båda företagen. Även om en av de exporterande tillverkarna inte hade några lån under undersökningsperioden, finansierade den flertalet av sina inköp, liksom en del av andra icke operativa kostnader, genom bankaccepter, ett instrument som i allmänhet har en löptid på mindre än ett år.

(331)

CPIC, den första direkta aktieägaren och huvudleverantör för de exporterande tillverkarna, var lönsam under undersökningsperioden. Det minskade dock sin räntabilitet jämfört med det föregående året. Företaget uppvisar vidare likviditetsproblem eftersom dess kortsiktiga skulder uppgår till mellan 80 och 90 % av den totala skulden. Jämförelsen mellan företagets omsättningstillgångar och dess kortfristiga skulder ger en aktuell kvot (91) med ett lågt värde, under 1, vilket väcker farhågor om dess förmåga att återbetala kortfristiga skulder. Kommissionen konstaterade också en omfattande användning av bankaccepter för att finansiera inköp.

(332)

Yunnan Yuntianhua Group Co., Ltd, moderföretaget till Yuntianhua Group, som är involverad i leveranskedjan för den undersökta produkten, gick med förlust under undersökningsperioden. Förhållandet mellan företagets tillgångar och skulder, uttryckt i form av en kvot lägre än 1, reser allvarliga frågor om dess likviditet och förmåga att återbetala kortsiktiga skulder. Vidare visade undersökningen att företaget emitterade obligationer i uttryckligt syfte att återbetala skulder. Användningen av revolverande lån konstaterades på liknande sätt,

(333)

Kommissionen noterade att Yuntianhua Group hade tilldelats kreditbetyget AA av ett kinesiskt kreditvärderingsinstitut. Med hänsyn till att de kinesiska kreditbetygen är snedvridna rent generellt (se skälen 279–285) drog kommissionen slutsatsen att detta betyg inte är tillförlitligt.

(334)

Kommissionen ansåg att gruppens övergripande ekonomiska situation motsvarar ett BB-kreditbetyg, vilket är det högsta betyg som inte längre anses kreditvärdigt. Hög till högsta kreditvärdighet betyder att kreditvärderingsinstitutet anser att de obligationer ett företag emitterar kommer att kunna möta sina betalningsförpliktelser och att banker kan investera i dem.

(335)

Den premie som kan förväntas för obligationer emitterade av företag med detta kreditbetyg (BB) tillämpades sedan på den standardränta som tas ut av Kinas folkbank för att man skulle komma fram till marknadsräntan.

(336)

Detta pålägg fastställdes genom att man beräknade den relativa spreaden mellan indexen för företagsobligationer med AA-kreditbetyg i Förenta staterna och företagsobligationer med BB-kreditbetyg i Förenta staterna på grundval av Bloomberg-data för industrisegment. Denna relativa spread lades därefter till den referensränta som offentliggjorts av Kinas folkbank den dag lånet beviljades (92) och gällande samma löptid som det berörda lånet. Denna beräkning genomfördes individuellt för varje lån och finansiell leasing som tillhandahållits företaget.

(337)

För lån i Kina som är noterade i utländsk valuta är situationen densamma vad gäller marknadssnedvridningar och bristen på giltig kreditvärdering, eftersom dessa lån beviljas av samma kinesiska finansinstitut. Därför, såsom konstaterats tidigare, användes företagsobligationer med BB-kreditbetyg i relevanta valutor som emitterats under undersökningsperioden för att fastställa ett lämpligt referensvärde.

(338)

Såsom förklaras i avsnitt 3.4.2.1, att ett visst företag har revolverande lån anses därför vara en indikation på att företagets ekonomiska situation är sämre än vad som vid första påseendet framgår av årsredovisningen och att det finns en ytterligare risk för kortsiktiga likviditetsproblem. Revolverande lån ingås för övrigt oftast för kortare perioder. Det är ytterst osannolikt att ett revolverande lån skulle ha en löptid på mer än två år, vilket är en slutsats som bekräftas av de uppgifter man funnit om de lån som kontrollerats i företagen i urvalet.

(339)

För att ta hänsyn till bankernas ökade riskexponering vid tillhandahållande av kortsiktig finansiering till företag med revolverande lån, gjorde kommissionen därför en nedflyttning med ett steg i betygsskalan och anpassade beräkningen av den relativa spreaden för all kortsiktig finansiering av de berörda företagen. Kommissionen gjorde därmed en jämförelse mellan amerikanska företagsobligationer med kreditbetyget AA och amerikanska företagsobligationer med kreditbetyget B (i stället för BB) med samma löptid. Enligt Standard and Poor’s definition av kreditbetygen är en gäldenär med kreditbetyget B mer sårbar än en gäldenär med kreditbetyget BB, men gäldenären har för tillfället fortfarande möjlighet att fullgöra sina finansiella åtaganden. Trots det kan ogynnsamma affärsmässiga, finansiella eller ekonomiska förhållanden leda till att gäldenären inte har förmåga att fullgöra sina finansiella åtaganden. Detta referensvärde anses därför vara lämpligt för att återspegla den extra risk som användningen av revolverade lån för kortsiktig finansiering innebär.

(340)

Kommissionen använde således detta som relevant referensvärde för alla kortsiktiga skulder, inklusive lån, med en löptid på högst två år som tillhandahållits de företag som använde sig av revolverande lån.

(341)

När det gäller de återstående lånen med en löptid på över två år och för företag som inte hade revolverande lån återgick kommissionen till det allmänna riktmärke som gav den högsta kvaliteten av obligationer med låg kreditvärdighet, såsom förklaras i skäl 306.

(342)

Kommissionen konstaterade att vissa företag inom gruppen emitterade obligationer i syfte att omstrukturera sina skulder. I detta fall, som förklaras i avsnitt 3.4.2.2 ansåg kommissionen att de berörda företagens ekonomiska situation är sämre än vad som vid första påseendet framgår av årsredovisningen och att det finns en ytterligare risk för deras kortsiktiga och långsiktiga finansiering. För att ta hänsyn till den ökade exponeringsrisken gjorde kommissionen en nedflyttning med ett steg i betygsskalan och anpassade beräkningen av den relativa spreaden också för deras långfristiga finansiering, inklusive lån, genom att göra en jämförelse mellan amerikanska företagsobligationer med kreditbetyget AA och amerikanska företagsobligationer med kreditbetyget B.

(343)

Det framgick av undersökningen att alla grupper av exporterande tillverkare i urvalet dragit nytta av förmånliga lån under undersökningsperioden. Eftersom det rör sig om ett finansiellt bidrag, en förmån för de exporterande tillverkarna och selektivitet, ansåg kommissionen att förmånliga lån bör anses vara en utjämningsbar subvention.

(344)

Följande subventionsnivå har fastställts för dessa förmånliga lån under undersökningsperioden för de företagsgrupper som ingick i urvalet:

Förmånlig finansiering: lån

(345)

Undersökningen visade att kinesiska finansinstitut även beviljade kreditlinor på förmånliga villkor i samband med finansiering till vart och ett av de företag som ingick i urvalet. Dessa bestod av ramavtal enligt vilka banken låter företagen i urvalet använda olika skuldinstrument, till exempel aktiekapitallån, bankaccepter, fakturor, andra typer av handelsfinansiering osv, upp till ett visst högsta belopp.

(346)

Syftet med en kreditlina är att fastställa en begränsad kredit som företaget får utnyttja när som helst för att finansiera sin löpande verksamhet, vilket gör finansieringen genom arbetande kapital flexibel och omedelbart tillgänglig vid behov. Undersökningen visade att de två exporterande tillverkarna i urvalet hade avtal om kreditlinor med olika banker som omfattade olika kortsiktiga finansieringsinstrument i syfte att finansiera löpande utgifter. Kommissionen ansåg följaktligen att i princip all kortsiktig finansiering av företagen i urvalet bör omfattas av en typ av kreditlinor, inbegripet bankaccepter, som utfärdas regelbundet för att finansiera löpande verksamhet.

(347)

Kommissionen jämförde därför beloppet för de kreditlinor som var tillgängliga för de samarbetsvilliga företagen under undersökningsperioden, med det belopp för kortsiktig finansiering som användes av dessa företag under samma period, för att fastställa huruvida all kortsiktig finansiering omfattades av en kreditlina. Om beloppet för den kortsiktiga finansieringen översteg kreditlinans tak ökade kommissionen beloppet för den befintliga kreditlinan med det belopp som faktiskt togs i anspråk av de exporterande tillverkarna utöver detta tak.

(348)

Under normala marknadsförhållanden skulle sådana kreditlinor normalt vara föremål för en ”överenskommelse”- eller ”åtagande”avgift för att kompensera för bankens kostnader och risker liksom för årsavgifter som tas ut på ett tidigt stadium för att förlänga kreditlinornas löptid. Kommissionen fann dock att samtliga företag i urvalet drog nytta av kreditlinor som tillhandahölls avgiftsfritt.

(349)

Efter det slutgiltiga meddelandet av uppgifter hävdade de kinesiska myndigheterna att kommissionens påstående att kreditramar under normala marknadsförhållanden omfattas av åtagandeavgifter var omotiverade med tanke på dess egen bedömning i luftfartsärenden. Enligt de kinesiska myndigheterna ska åtagandeavgifter tillämpas endast när kreditlinan motsvarar en beviljad kreditram. Kommissionen har emellertid inte visat att de berörda kreditlinorna var beviljade kreditramar. De kinesiska myndigheterna erinrade om att EU i målet ”EC–Aircraft” hävdade att det faktum att EIB inte tog ut några åtagandeavgifter var motiverat, eftersom ”i) för öppna avtal ” (dvs. avtal där avgifterna inte fastställs på förhand) finns ingen säkerhet vad gäller tidpunkten för medlens tillgänglighet, och EIB gör inga åtaganden om en exakt räntesats.

(350)

Som svar på detta påstående noterade kommissionen att EU:s argument i målet ”EC–Aircraft” vad gäller avgifter för åtaganden inte följdes av panelen i dess slutgiltiga slutsatser. I synnerhet konstaterade panelen att EIB:s underlåtenhet att ta ut avgifter från EIB för att kompensera för EIB:s åtagande att tillhandahålla finansiering var mer fördelaktig än ett jämförbart lån från en kommersiell långivare och medförde en förmån (93). Detta påstående avvisades därför.

(351)

I enlighet med artikel 6 d ii i grundförordningen anser kommissionen att den förmån som mottagaren därmed erhåller vara skillnaden mellan det belopp som företaget betalar för kreditlinor som beviljats eller förnyats av det kinesiska finansinstitutet, och det belopp som företaget skulle betala för en likvärdig kommersiell kreditlina på marknaden.

(352)

Efter meddelandet av uppgifter hävdade flera parter att kommissionen inte gjorde en selektivitetsanalys av kreditlinor. Dessutom upprepade de kinesiska myndigheterna sina synpunkter som utvecklats i avsnitt ovan, och hävdade att GFM inte är en främjad industri och att inget av de dokument som kommissionen hänvisar till i detta avseende visar att de kreditlinor som levereras till den globala GFM-industrin är selektiva i den mening som avses i artikel 2 i WTO-avtalet om subventioner och utjämningsåtgärder.

(353)

Kommissionen gjorde ingen separat selektivitetsanalys eftersom kreditlinor är nära kopplade till andra typer av förmånliga lån, såsom lån, och därför följer samma selektivitetsanalys som utvecklats i avsnitt 3.4.2.3 för lånen. Dessa påståenden avvisades därför.

(354)

Det lämpliga riktmärket för arrangemangsavgiften fastställdes till 1,5 % genom hänvisning till offentligt tillgängliga uppgifter (94) för att öppna liknande kreditlinor i liknande (men icke snedvridna) situationer. Beloppet för en överenskommelseavgift ska betalas på engångsbasis när kreditlinan inrättas. Kommissionen tillämpade därför referensvärdet på beloppet motsvarande de kreditlinor som öppnats under undersökningsperioden.

(355)

För kreditlinor som existerade innan undersökningsperioden inleddes och som förnyades under undersökningsperioden, tillämpades en förnyelseavgift på 1,25 % som referensvärde enligt samma källa. Beloppet för en förnyelseavgift ska betalas på engångsbasis när kreditlinan förnyas. Kommissionen tillämpade därför referensvärdet på beloppet motsvarande de kreditlinor som förnyats under undersökningsperioden.

(356)

Efter det slutgiltiga utlämnandet av uppgifter kommenterade en av parterna att de kostnader som rör överenskommelse- och förnyelseavgifter vanligen inte tas ut av banker för att säkra stora kommersiella kunder. Företaget lämnade vidare ett exempel på en bank i Förenta staterna som inte tog ut någon överenskommelseavgift och krävde endast en årlig förnyelseavgift på 0,25 % för en beviljad kreditram på mellan 100 001 och 3 miljoner US-dollar (95). Med tanke på att Förenta staterna är en mycket större marknad än Förenade kungariket och att kommissionen förlitade sig på kreditbetyg för obligationer från Förenta staterna för att fastställa kreditvärdigheten, ansågs ett sådant riktmärke vara mycket lämpligare än Förenade kungarikets riktmärke för små företag som används av kommissionen.

(357)

Kommissionen noterade att påståendet att de kostnader som rör överenskommelse- och förnyelseavgifter vanligen inte tas ut av banker för att säkra stora kommersiella kunder underbyggdes inte av några bevis. Kommissionen såg dessutom över det riktmärke som föreslogs av företaget och fann att detta riktmärke gällde särskilda kreditlinor för små företag med ett högsta belopp på 3 miljoner US-dollar, och mer specifikt som gäller kortsiktiga behov av arbetande kapital. Det riktmärke som kommissionen använde hade tvärtom en undre gräns på 25 000 pund sterling, men ingen övre gräns, det fanns inga begränsningar vad gäller användningen av det kapital som tillhandahölls eller löptiden, och den var separat från en annan finansiell produkt som nämns i samma dokument, men särskilt utformad för små företag. Kommissionens eget riktmärke var därför bättre anpassat till större kunder. Dessutom var den amerikanska bank som tillhandahöll kreditlinor i det exempel som sökanden valt en bank som var verksam uteslutande på den amerikanska marknaden. HSBC däremot (det riktmärke som användes av kommissionen) är en global bank som är verksam även på den kinesiska marknaden. Kommissionen förfogar inte över några bevis för att HSBC avstår från avgifterna beroende på kundens storlek. Även i detta avseende verkade kommissionens riktmärke vara lämpligare. Företagets påståenden avvisades därför.

(358)

Bankaccepter utgör finansiella produkter som syftar till att utveckla en aktivare inhemsk penningmarknad genom att utvidga lånefaciliteterna. Det är en form av kortfristig finansiering som kan ”minska finansieringskostnaden och stärka uttagarens kapitaleffektivitet (96)

(359)

Bankaccepter får endast användas för att avsluta verkliga handelstransaktioner och innehavaren måste lägga fram tillräckliga bevis i detta avseende, till exempel genom köp-/säljavtal, fakturor och fraktsedlar, osv. Bankaccepter får användas som ett betalningsmedel i köpavtal tillsammans med andra medel, till exempel penningförsändelser eller betalningsorder.

(360)

En bankaccept utfärdas av .... (.... som också är köparen i den underliggande handelstransaktionen) och godtas av banken. Genom att godta bankaccepten går banken med på att ovillkorligen utbetala det belopp som anges i accepten till mottagaren/innehavaren på överenskommet datum (förfallodagen).

(361)

I allmänhet innehåller avtalen om bankaccepter en förteckning över de transaktioner som täcks av en bankaccept, med uppgift om leverantörens förfallodatum och bankacceptens förfallodag.

(362)

Kommissionen fastställde att bankaccepter i allmänhet utfärdas inom ramen för ett utkast till avtal om bankaccepter som anger bankens, leverantörernas och köparens identitet, bankens och köparens skyldigheter och detaljerade uppgifter om värdet per leverantör, förfallodag som överenskommits med leverantören och förfallodag för bankaccepten.

(363)

Kommissionen fastställde också att avtal om kreditlinor i allmänhet förtecknar bankaccepter som en möjlig användning av finansieringstaket tillsammans med andra kortsiktiga finansiella instrument, till exempel lån genom arbetande kapital.

(364)

Beroende på de villkor som varje bank fastställer kan det krävas att uttagaren gör en mindre insättning på ett särskilt konto, gör en utfästelse och betalar en avgift på accepten. I alla händelser är uttagaren skyldig att överföra hela beloppet för en bankaccept till det särskilda kontot senast på bankacceptens förfallodag.

(365)

När banken godtagit den undertecknar uttagaren bankaccepten och överför den till betalningsmottagaren som också är leverantör i den underliggande handelstransaktionen, i likhet med betalning av en faktura. Följaktligen upphävs köparens (uttagarens) skyldighet mot leverantören (betalningsmottagaren). En ny betalningsskyldighet uppstår för köparen gentemot den mottagande banken för samma belopp (uttagaren är skyldig att betala banken kontant innan bankaccepten löper ut). Utfärdande av en bankaccept leder till att uttagarens skyldighet mot leverantören ersätts med en skyldighet mot banken.

(366)

Löptiden för en bankaccept varierar enligt de villkor som varje bank fastställer och kan vara upp till ett år.

(367)

Betalningsmottagaren (eller innehavaren) av bankaccepten har tre möjligheter före löptidens utgång:

(368)

Datum för utfärdande av bankaccepten motsvarar i allmänhet den förfallodag som överenskommits med leverantören, men det kan också vara ett datum före eller efter förfallodagen. Undersökningen visade att när det gäller de företag som ingick i urvalet var datum för utfärdande i allmänhet på eller före förfallodagen för betalningen till leverantören och i vissa fall även efter förfallodagen. Kommissionen fastställde att löptiden för bankaccepten för företagen i urvalet i de flesta fall är sex månader och upp till tolv månader efter det att fakturan förfallit till betalning.

(369)

Vad gäller bokföring av bankaccepter erkänns dessa som skulder till banken i uttagarnas konton, dvs. de exporterande tillverkarna i urvalet.

(370)

Credit Reference Center of the People’s Bank of China (nedan kallad CRCP) godkänner bankaccepter som ”obetalda krediter” som tillhandahålls av banker på samma nivå som lån, remburser eller handelsfinansiering. Det ska även noteras att CRCP finansieras av de finansinstitut som beviljar olika typer av lån och att sådana finansinstitut således har godtagit bankaccepter som skulder gentemot dem. I de avtal om bankaccept som samlats in under undersökningsperioden föreskrivs vidare att om köparen inte erlägger fullständig betalning på bankacceptens förfallodatum, ska banken behandla det obetalda beloppet som ett försenat lån till banken.

(371)

Efter det slutgiltiga utlämnandet av uppgifter hävdade en exporterande tillverkare från CNBM Group att CRCP inte erkänner bankaccepter som en skuld gentemot banken i kreditrapporterna. Denna berörda part hänvisade till anmärkningen till skulderna i CRCP Credit Report, där det anges att ”Skuldbalansen omfattar obetalda förskott, lån, klasskrediter, handelsfinansiering, factoring, skuldavveckling, garantier och skulder som betalats av tredje part samt skulder som hanteras av kapitalförvaltningsbolag vid tidpunkten för statistiken”. Den tillade att i ett av koncernbolagen hänvisas det i den sammanfattande informationen i kreditrapporten till en ”löpande skuld”, som inte omfattade beloppen för bankaccepter, utan endast lånebeloppet.

(372)

I detta avseende påpekar kommissionen att det i kreditrapporterna finns en förteckning över bankaccepter i sammanfattning av information om obetalda krediter på samma nivå som i fråga om lån, remburser, diskonterade fakturor, factoring och finansiering av handel. Det faktum att bankaccepter inte räknas in i ”skuldbalansen” eller i den ”löpande skuldbalansen” vid den specifika tidpunkt då rapporten utfärdades påverkar inte deras klassificering som kredit, vilket tydligt framgår av CRCP:s kreditrapporter.

(373)

Som redan nämnts i skäl 358 är bankaccepter en form av kortfristig finansiering. Dessutom kan, som Kinas folkbank anger på sin webbplats, ”bankaccepten garantera upprättandet och genomförandet av avtalet mellan köparen och säljaren samt främja kapitalomsättningen med hjälp av krediter från Kinas folkbank” (97). På sin webbplats annonserar DBS Bank dessutom bankaccepter som ett sätt att ”öka rörelsekapitalet genom att skjuta upp betalningar” (98).

(374)

Kommissionen konstaterade att bankaccepter i stor utsträckning används som ett betalningsmedel i handelstransaktioner i stället för en postanvisning, vilket underlättar uttagarens kassaflöde och arbetande kapital. Ur kontantsynvinkel medger instrumentet i praktiken uttagaren en uppskjuten betalning med förfallodag om sex månader eller ett år på grund av att den faktiska kontantbetalningen av transaktionsbeloppet sker vid bankacceptens förfallodag, och inte vid den tidpunkt då uttagaren var tvungen att betala sin leverantör. I avsaknad av ett sådant finansiellt instrument skulle uttagaren antingen utnyttja sitt eget arbetande kapital, vilket medför en kostnad, eller ta ett kortsiktigt lån av arbetande kapital med en bank för att betala sina leverantörer, vilket också medför en kostnad. Genom att betala med en bankaccept använder uttagaren de varor eller tjänster som levererats för en period på 6 månader till ett år utan att lägga ut några kontanter och utan någon annan kostnad. För att illustrera användningen av bankaccepter som ersättning för kortsiktiga lån konstaterade kommissionen att en av de exporterande tillverkarna i urvalet inte hade några lån. Bankaccepter som utfärdades av denna exporterande tillverkare under undersökningsperioden motsvarade dock 70 % av dess operativa kostnader. På liknande sätt svarade bankaccepter i slutet av undersökningsperioden för mer än 53 % av dess samlade skulder.

(375)

Under normala marknadsförhållanden skulle bankaccepter i egenskap av finansiella instrument innebära en finansieringskostnad för uttagaren. Undersökningen visade att alla företag i urvalet som använde bankaccepter under undersökningsperioden endast betalade en avgift för den tjänst som banken tillhandahöll, som varierade mellan 0,05 % och 0,1 % av bankacceptens nominella värde. Inget av företagen i urvalet bar dock någon kostnad för finansieringen genom bankaccepter genom att skjuta upp kontant betalning för leveransen av varor och tjänster. Kommissionen ansåg därför att de undersökta företagen utnyttjade finansiering i form av bankaccepter för vilka de inte bar några kostnader.

(376)

Mot denna bakgrund drog kommissionen slutsatsen att det system för bankaccepter som infördes i Kina gav alla exporterande tillverkare en kostnadsfri finansiering av sin nuvarande verksamhet, vilket innebar att en utjämningsbar förmån beviljades enligt vad som anges i skälen 395–399 i enlighet med artikel 3.1 a i och 3.2 i grundförordningen.

(377)

Efter det slutgiltiga utlämnandet av uppgifter framförde de båda samarbetsvilliga exporterande tillverkarna en kommentar om att bankaccepter inte utgör ett lån eller någon annan form av finansiellt stöd, och att kommissionen felaktigt antog att användningen av bankaccepter har samma effekt som ett kortfristigt lån. De hävdade att den förlängda betalningsfrist som användningen av en bankaccept innebär inte är ett räntefritt kortfristigt lån som beviljats av en bank, utan snarare en förlängning av den förfallodag som säljaren beslutar att bevilja. Yuntianhua Group hävdade att kommissionen inte har visat att det finns ett ekonomiskt bidrag vad gäller bankaccepter. Båda de samarbetsvilliga exporterande tillverkarna hävdade att bankaccepter inte omfattar någon finansiering eftersom inga pengar har överförts från banken till någon part.

(378)

Ett företag från CNBM-koncernen hävdade att bankacceptens funktion endast är att underlätta transaktioner mellan obekanta parter på ett sätt som banken lägger till sin egen garanti för att betalningen kommer att ske på förfallodagen. Dessutom ändrar bankaccepten inte datumet för betalningen i enlighet med vad som ursprungligen angavs i köpeavtalet och därför ger en bank inte ett kortfristigt lån genom att godta en bankaccept. Vidare angavs att sättet att bokföra bankaccepter i företagets interna liggare inte ändrar slutsatsen att bankaccepter inte utgör någon form av kortfristig finansiering. Denna part hävdade också att eftersom säljaren enligt försäljningsavtalet endast erhåller betalningen efter sex månader eller ett år, behöver köparen inte använda sitt eget rörelsekapital eller ett kortfristigt lån för att betala avista, eftersom säljaren redan godtar att betalningen kommer att skjutas upp.

(379)

I detta avseende påpekade kommissionen att den inte har fastställt att bankaccepter utgör ett lån. Kommissionen drog dock slutsatsen att de har ekonomiska effekter som liknar finansiering på kort sikt.

(380)

Som påpekas i skäl 374 konstaterade kommissionen att bankaccepter i stor utsträckning används som ett betalningsmedel i handelstransaktioner i stället för en postanvisning, vilket underlättar uttagarens kassaflöde och arbetande kapital. Kommissionen konstaterade också att instrumentet ur kontantsynvinkel skjuter upp kontantbetalning till bankacceptens förfallodag. Leverantören betalas faktiskt med bankaccepten på den förfallodag som överenskommits i avtalet, i stället för med kontanter. Kontantbetalning vid förfall är en betalning från uttagaren till banken inom ramen för den avtalsrelation som skapats mellan uttagaren och banken inom ramen för en bankaccept. Leverantörer kan också godkänna bankförslag för att betala andra leverantörer (i stället för kontanter). Därför, som påpekas i skäl 374, använder uttagaren genom att betala med en bankaccept de varor eller tjänster som levererats för en period på 6 månader till ett år utan att lägga ut några kontanter och utan någon annan kostnad. Kommissionen upprepade också att Kinas Folkbank presenterar bankaccepter som ett instrument som kan ”minska finansieringskostnaden och stärka kapitaleffektiviteten” hos uttagaren ”samt främja kapitalomsättningen via Kinas Folkbanks ingripande” (99) och DBS Bank annonserar för bankaccepter som ett medel för att ”förbättra det arbetande kapitalet för att uppskjuta betalningar” (100). Dessutom har de kinesiska myndigheterna inte bestridit kommissionens slutsats att bankaccepter är en form av finansiering. Nyligen utfärdade dessutom CBIRC ett meddelande där det anges att för att stärka kreditstödet till företag i senare led i de centrala företagen kan finansinstitut tillhandahålla kreditstöd till företag i senare led för att erhålla varor och betala för varor genom att öppna bankaccepter, inhemska remburser, förskottsfinansiering osv (101). Detta är ännu ett bevis på att de kinesiska myndigheterna uppfattar bankaccepter som en annan form av kreditstöd.

(381)

Det faktum att det inte finns någon överföring av medel från banken till någon part vid tidpunkten för utfärdandet av bankaccepten ändrar inte ovanstående resonemang och slutsatser. Som redan förklarats är bankaccepter, såsom de har inrättats i Kina, ett betalningsmedel vid handelstransaktioner som gynnar uttagarna genom att underlätta deras kassaomsättning och deras rörelsekapital. Ur ekonomisk och finansiell synvinkel tillåter användningen av detta instrument uttagaren att betala sina skulder utan att använda företagets ekonomiska resurser och det utgör därför en form av finansiering av dess ekonomiska verksamhet. I motsats till vad de samarbetsvilliga exporterande tillverkarna hävdar beviljas denna finansiering inte av leverantören utan av banken. Såsom förklaras i skäl 365 annulleras betalningsförpliktelsen för köparen (dvs. uttagaren) när en bankaccept godtas av banken och påtecknas av betalningsmottagaren (dvs. leverantören). Betalningsmottagaren (leverantören) betalas genom bankaccept vid den tidpunkt som överenskommits i försäljningsavtalet (dvs. förfallodagen). Detta bekräftades vidare av de kinesiska myndigheterna under kontrollbesöket, nämligen att när företaget betalar leverantören med en bankaccept har det inte längre någon skyldighet gentemot leverantören utan gentemot banken, eftersom den som begärde att en bankaccept skulle utfärdas måste betala banken hela beloppet på förfallodagen. Dessutom kan en bankaccept användas av leverantören för att betala sina egna skulder till andra parter. Leverantören beviljar därför inte någon förlängning av betalningsfristen. Tvärtom beviljar banken en förlängning av den faktiska kontantbetalningen av den transaktion som omfattas av bankaccepten med sex månader eller ett år, vilket gör det möjligt för banken att undvika finansieringskostnaderna.

(382)

Kommissionen instämde inte i synpunkten att eftersom säljaren enligt köpeavtalet endast erhåller betalningen efter sex månader eller ett år behöver köparen inte använda sitt eget rörelsekapital eller ett kortfristigt lån för att betala avista. Kommissionen höll inte heller med om påståendet att det är irrelevant hur de utvalda exporterande tillverkarna redovisar bankaccepterna i sin interna bokföring. Som redan nämnts ovan är bankaccepter ett betalningsmedel som används av uttagaren för att fullgöra sina skyldigheter gentemot betalningsmottagaren. Påståendet att säljaren endast tar emot betalningen på sex månader eller ett år är felaktigt i sak eftersom säljaren tar emot betalningen per bankaccept på den förfallodag som överenskommits i avtalet. Som redan påpekats i skäl 374 fastställs bankaccepter som betalningsmedel i affärstransaktioner i stället för kontantbetalning, vilket både säljaren och köparen har kommit överens om. Kontantbetalning av varor och tjänster skjuts dock upp till bankacceptens förfallodag och detta uppskov beviljas av banken. Såsom redan förklarats i skäl 365, när säljaren betalas genom bankaccept annulleras uttagarens ansvar gentemot säljaren, och två nya skulder skapas: en skuld för uttagaren gentemot den mottagande banken och en skuld för den mottagande banken gentemot säljaren (betalningsmottagaren) eller innehavaren av bankaccepten. I motsats till vad som hävdas är det sätt på vilket de utvalda exporterande tillverkarna bokför dem i sin interna liggare en viktig faktor som visar att ansvaret gentemot säljaren å ena sidan dras in i och med betalningen med hjälp av en bankaccept och å andra sidan ett nytt ansvar för uttagaren gentemot banken. Detta är ytterligare bevis för att, genom att använda bankaccepter som betalningsmedel vilket godtas av den bank som mottog bankaccepten, uttagaren inte behöver betala leverantören (betalningsmottagaren) kontant vid den förfallodag som överenskommits i avtalet. I stället är uttagaren skyldig att betala banken kontant på bankacceptens förfallodag, dvs. sex månader eller ett år senare. Detta bekräftades ytterligare av de kinesiska myndigheterna under kontrollbesöket, eftersom de uppgav att bankaccepter ”är intressanta för att minska bördan på företagets kassaflöde”.

(383)

Kommissionen höll inte heller med om att banken genom att godta bankaccepten endast lägger till sin egen garanti för att betalningen kommer att ske vid förfallodagen. För det första är en bankaccept ett betalningsmedel, vilket gör det möjligt för uttagaren att infria sitt ansvar gentemot betalningsmottagaren (leverantören). Leverantören får därför betala leverantören vid tidpunkten för godkännandet av bankaccepten, medan uttagaren vid förfall uppfyller sin betalningsskyldighet gentemot banken. För det andra kan en bankaccept inte bara klassificeras som en ytterligare garanti för en framtida betalning, eftersom en bankaccept är ett betalningssätt, vilket erkänns i försäljningskontrakten, och betalningsförpliktelsen för utställaren annulleras genom betalning med en bankaccept. Kontantbetalning till banken på förfallodagen är inte en förlängning av den förfallodag som leverantören har beviljat, utan det är i stället en skyldighet gentemot banken. Detta bekräftades också av de kinesiska myndigheterna under kontrollbesöket, där det angavs att skillnaden mellan bankgarantin och bankaccepten juridiskt sett är att ”med garantin är det företag A som i första hand är ansvarig för betalningen, medan det för bankaccepter är den utfärdande banken”.

(384)

Mot bakgrund av ovanstående upprepade kommissionen sin slutsats att när det gäller deras effekter är bankaccepter en form av kortfristig finansiering som gör det möjligt för de exporterande tillverkarna att finansiera sina inköp. Den förmån som beviljas de samarbetsvilliga exporterande tillverkarna är de kostnadsbesparingar för finansiering som beror på att användningen av bankaccept var räntefri.

(385)

Med tanke på att bankaccepter har samma syfte och effekter som kortfristiga rörelsekapitallån och att de har använts i stor omfattning av de samarbetsvilliga exporterande tillverkarna för att finansiera sin nuvarande verksamhet i stället för att använda kortfristiga lån, bör de bära en kostnad som motsvarar en kortfristig lånefinansiering. Denna slutsats bekräftades ytterligare av de kinesiska myndigheterna under kontrollbesöket, där det angavs att i valet mellan en bankaccept och ett kortfristigt lån, är det upp till företaget att besluta, men ”till sin natur är de snarlika”.

(386)

Mot bakgrund av ovanstående överväganden avvisade kommissionen påståendena om att bankaccepter inte utgör en form av kortfristig finansiering.

(387)

När det gäller selektivitet, såsom nämns i skäl 165 ska finansinstitut enligt beslut nr 40 tillhandahålla kreditstöd till främjade industrier.

(388)

Kommissionen ansåg att bankaccepter utgör en annan form av förmånsstöd från finansiella institut till främjade industrier såsom GFM-sektorn. Som anges i avsnitt 3.1 är GFM-sektorn bland de främjade industrierna och därför berättigad till alla möjliga typer av finansiellt stöd. Inga bevis lades fram för att något företag i Kina (förutom inom främjade industrier) utnyttjar bankaccepter på samma fördelaktiga villkor.

(389)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade CNBM Group att bankaccepter är en vanlig affärsmetod i Kina som är tillgänglig för alla industrier, och att den enda lagstadgade gränsen för att använda bankaccepter anges i artikel 6 i Folkrepubliken Kinas lag om instrument som kan överlåtas, dvs. ”om en person som saknar kapacitet eller begränsad kapacitet för civila handlingar undertecknar ett överlåtbart instrument, ska undertecknandet vara ogiltigt”. Företaget hävdade också att det inte är de exporterande tillverkarnas ansvar att motbevisa en presumtion om att ett påstått subventionsprogram är selektivt, och att det är kommissionens ansvar att motivera sitt fastställande av selektivitet på grundval av faktisk bevisning, särskilt genom att jämföra de villkor som erbjuds företagen i urvalet med de villkor som erbjuds andra kinesiska företag. Slutligen bad ett företag från CNBM Group kommissionen att förklara varför ett liknande system i Kanada, som kommissionen har hänvisat till i ärendet om elcyklar, inte betraktas som ett selektivt subventionsprogram, medan det betraktar systemet i Kina som en selektiv subvention.

(390)

I detta avseende hänvisade kommissionen till skäl 165 där den lade fram bevis för att finansinstitut enligt beslut nr 40 är skyldiga att tillhandahålla kreditstöd till främjade industrier. Bankaccepter som finansieringsform är en del av det förmånliga systemet för finansiellt stöd från finansinstitut till främjade industrier, t.ex. GFM-industrin.

(391)

Kommissionen påpekade att den grundade sin bedömning av subventionssystemets selektiva karaktär på tillgängliga statliga handlingar, såsom planer och förordningar, på främjade industrier. I detta avseende noterade kommissionen att de kinesiska myndigheterna tydligt har definierat vilka industrier som uppmuntras att begränsa den specifika förmånliga finansieringen endast till dessa. Även om ett antal andra industrier som uttryckligen definieras som främjade också åtnjuter samma eller liknande förmånsvillkor som den globala GFM-industrin, medför detta inte någon förmånlig finansiering och framför allt inte bankaccepter som är allmänt tillgängliga för alla branscher.

(392)

Även om en finansieringsform i princip kan vara tillgänglig för företag inom alla branscher, kan de konkreta villkoren, som innebär att sådan finansiering erbjuds företag från en viss bransch, såsom finansiering av löner och finansieringsvolym, göra dem specifika. När det gäller de samarbetsvilliga exporterande tillverkarna fastställde kommissionen, som nämnts ovan, att alla av dem gynnades av kortfristig finansiering genom förslag till bankaccepter utan att bära några kostnader och att vissa av dem drog nytta av en betydande volym av bankaccepter jämfört med annan kortfristig finansiering, t.ex. kortfristiga lån. Ingen av de berörda parterna lade heller fram några bevis för att den förmånliga finansieringen genom bankaccepter av företag i GFM-industrin grundas på objektiva kriterier eller villkor i den mening som avses i artikel 4.2 b i grundförordningen.

(393)

När det gäller kommentaren om systemet med bankaccepter i Kanada påpekade kommissionen att enligt artikel 4.2 i grundförordningen ska bedömningen av ett subventionsprograms selektivitet endast göras med avseende på de subventioner som är föremål för undersökning. Kommissionen är därför inte skyldig att visa att liknande system i andra länder också är selektiva.

(394)

Mot bakgrund av ovanstående argument avvisades påståendet från de samarbetsvilliga exporterande tillverkarna om bankaccepternas selektivitet.

(395)

Vid beräkningen av den utjämningsbara subventionens storlek bedömde kommissionen den förmån som mottagarna konstaterats få under undersökningsperioden.

(396)

Som redan nämnts i skälen och är bankaccepter en form av kortfristig finansiering som ökar uttagarnas kapitaleffektivitet genom att underlätta dess rörelsekapital och tillgodose dess likviditetsbehov, eftersom de i stor utsträckning används som betalningsmedel i affärstransaktioner i stället för kontanter. Kommissionen konstaterade att de exporterande tillverkarna i urvalet använde bankaccepter för kortsiktig finansiering utan att betala en ersättning. Dessutom ansåg kommissionen, såsom anges i skäl 346 att all kortfristig finansiering av de företag som ingick i urvalet, inklusive bankaccepter, borde täckas av en kreditlina. Förmånen som rör kreditlinor fastställdes i avsnitt 3.4.3.1.

(397)

Kommissionen drog därför slutsatsen att uttagare av bankaccepter bör betala en ersättning för finansieringsperioden. Vid beräkningen ansåg kommissionen att finansieringsperioden inleddes, antingen på den förfallodag som överenskommits med leverantören, i de fall då en bankaccept utfärdades före förfallodagen, eller på dagen för utfärdandet av en bankaccept i de fall då en bankaccept utfärdades på förfallodagen eller efter förfallodagen. Finansieringsperioden ansågs ha löpt ut på bankacceptens förfallodag.

(398)

I enlighet med artikel 6 b i grundförordningen ansåg kommissionen att den fördel som mottagaren får är skillnaden mellan det belopp som företaget faktiskt betalat som ersättning för finansiering genom bankaccept, och det belopp som den skulle betala genom att tillämpa en kortsiktig finansieringsränta.

(399)

Kommissionen fastställde den fördel som uppstår vid utebliven betalning av en kortsiktig finansieringskostnad. I detta avseende är, såsom nämns i skäl 10, bankaccepter en form av kortfristig finansiering. De har faktiskt samma syfte som kortsiktiga lån för arbetande kapital. Kommissionen ansåg därför att bankaccepter bör bära en kostnad motsvarande kortsiktig lånefinansiering. Kommissionen använde därför samma metod som för kortsiktig lånefinansiering som anges i renminbi yuan, enligt avsnitt 3.4.2.4.

(400)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter framförde ett företag från CNBM Group att eftersom bankaccepten är en kredit som säljaren tillhandahåller köparen, bör kommissionen beräkna förmånen inom ramen för subventionsprogrammet ”tillhandahållande av varor och tjänster mot för låg ersättning” och först avgöra om leverantörerna räknas som ”offentliga organ” i den mening som avses i artikel 2 b i grundförordningen.

(401)

Såsom redan förklarats i skälen 379–383 höll kommissionen inte med om att bankaccepter är en kredit som tillhandahållits av säljaren och drog slutsatsen att bankaccepter är en form av förmånlig finansiering från banken till uttagaren. Ovanstående kommentar avvisades därför.

(402)

Ett annat företag från CNBM Group hävdade att kommissionen borde ha dragit av den faktiska betalningstiden från den påstådda perioden av bankfinansiering.

(403)

Såsom förklaras i skäl 397 hade kommissionen övervägt den förfallodag som överenskommits med leverantören vid beräkningen av finansieringsperioden. När det gäller CNBM Group, som gjorde påståendet, visade undersökningen att betalningsdatumet för de underliggande fakturorna i praktiken antingen hade löpt ut redan när motsvarande bankaccept utfärdades, eller att det inte fanns någon koppling mellan de fakturor som tillhandahållits och bankaccepterna. Detta påstående avvisades därför.

(404)

Ett företag från CNBM Group hävdade att kommissionen borde dra av de avgifter som faktiskt betalats av de tillverkare som ingick i urvalet från den påstådda förmånen. Dessutom hävdade Yuntianhua Group att kommissionen enligt artikel 7.1 a i grundförordningen måste dra av eventuella ansökningsavgifter eller andra kostnader som är nödvändiga för att komma i fråga för eller erhålla subventionen.

(405)

Kommissionen noterade redan i skäl 375 att den samarbetande exporterande tillverkaren har betalat en avgift för den bankaccepttjänst som banken tillhandahöll och som varierade mellan 0,05 % och 0,1 % av bankacceptens nominella värde. Faktum är att denna provision, som betalas för bankens hantering av bankaccepten, är en separat del av den finansiering som beviljas av banken, för vilken de samarbetsvilliga exporterande tillverkarna inte har haft någon kostnad. Denna avgift betalas för att täcka bankens administrativa kostnader för hanteringen av bankaccepter. Kommissionen utjämnade endast bankaccepternas finansieringsdel (det vill säga den del som motsvarar kortfristig finansiering). Kommissionen analyserade inte huruvida provisionen även innebar en utjämningsbar subvention. I alla händelser varierar avgiften på subventionsbeloppet från 0,01 % till 0,04 %, beroende på den exporterande tillverkaren, och är därför irrelevant. Kommissionen ansåg det därför inte nödvändigt att analysera detta påstående sakligt sett och inte heller att bedöma om denna förmån var utjämningsbar.

(406)

Ett företag från CNBM Group hävdade att grunden för beräkningen av förmånen bör minskas med de insättningsbelopp som gjorts som en garanti för bankaccepter.

(407)

I detta avseende bör det, som kommissionen konstaterade i tidigare undersökningar (102), först och främst noteras att det är praxis för banker att begära garantier och säkerheter från sina kunder när de beviljar finansiering. Dessutom bör det noteras att sådana garantier används för att säkerställa att den exporterande tillverkaren bär det finansiella ansvaret gentemot banken och inte gentemot leverantören. Undersökningen visade också att dessa garantier inte systematiskt begärs av kinesiska banker och inte alltid är kopplade till specifika bankaccepter. I detta avseende utgör de påstådda insättningarna inte en förskottsbetalning från uttagaren till bankerna, utan endast en ytterligare garanti som bankerna ibland begär och som inte inverkar på bankens beslut att utfärda en bankaccept utan någon ytterligare upplåning för uttagaren. Dessutom kan de ta sig olika former, bland annat i form av tidsbundna depositioner och utfästelser. Insättningarna är räntebärande för uttagaren och utgör därför inte någon kostnad för bankacceptens uttagare. På grundval av detta avvisades detta påstående.

(408)

Ett företag från CNBM Group hävdade att kommissionen från sin beräkning borde undanta bankaccepter som utfärdats till närstående parter, eftersom en förlängning av en betalningsfrist till en närstående part via en bankaccept inte ger betalningsmottagaren en ökad likviditet eftersom det minskar den närstående motpartens likviditet med motsvarande belopp.

(409)

I detta avseende erinrar kommissionen om att en bankaccept är ett betalningssätt och att det därför inte innebär en förlängning av den förfallodag som överenskommits med leverantören, men har till effekt att skjuta upp kontantutbetalningen. Som betalningsmedel kan bankaccepter godkännas av betalningsmottagaren (leverantören) för att reglera dess skulder gentemot andra parter. Därför finns det ingen motsvarande minskning av likviditeten för de närstående parter som mottog bankaccepten. Detta påstående avvisades därför.

(410)

Yuntianhua Group hävdade att kommissionen inte använde de uppgifter som lämnats i svaret på frågeformuläret vid beräkningen av bankaccepterna för vissa närstående företag.

(411)

Kommissionen noterade att beräkningen baserades på den sista inlämningen av uppgifter från företagen och kontrollerades vid kontrollbesöket på plats. Påståendet avvisades därför.

(412)

Slutligen gjorde ett företag från CNBM Group en särskild begäran om bankaccepter som utfärdats av ett närstående företag för att undvika dubbelräkning. Kommissionen avvisade detta påstående. Eftersom uppgifterna i denna begäran är konfidentiella har kommissionen behandlat detta i ett specifikt utlämnande till det berörda företaget.

(413)

Undersökningen visade att kinesiska finansiella institut diskonterade fordringar på vissa företag i urvalet i utbyte mot kontanter.

(414)

Genom denna transaktion förskotterade finansiella mellanhänder fordringar till företag före deras förfallodatum. Företagen mottog initiala medel genom att överföra rätten till framtida fordringar till finansiella institut, efter avdrag för arvoden och gällande diskontoränta.

(415)

Den gällande diskontoräntan bör särskilt kompensera risken för fallissemang, vilket påverkas starkt av kreditbetyget från den senaste enhet som ansvarar för betalningsskyldigheten.

(416)

De diskonterade fordringar som konstaterades under undersökningen hade olika former, till exempel växlar, obligationer, fakturakredit, bankaccepter och handelsaccepter. Varje typ av fordring har särskilda villkor och medför samtidigt olika grader av underliggande risk. Vad gäller bankaccepter är den sista ansvariga enheten den som utfärdar bankaccepten, dvs. en bank. För andra typer av fordringar, till exempel växlar, remburser är den senaste ansvariga enheten vanligen ett kommersiellt företag.

(417)

Under vanliga marknadsförhållanden bör den gällande diskontoräntan kompensera bankens kostnader och risker. Kommissionen konstaterade dock att vissa företag i urvalet kan ha erhållit förmånsräntor, vilket skulle ge dem en utjämningsbar förmån.

(418)

Den förmån som mottagaren därmed får skulle vara skillnaden mellan den diskonteringsränta som de kinesiska finansiella instituten tillämpar och den diskonteringsränta som tillämpas på en jämförbar transaktion på marknaden, till exempel kortfristiga lån.

(419)

Uppgifterna i ärendehandlingen gör det dock inte möjligt att särskilja de olika tillämpliga diskonteringsräntorna. Kommissionen ansåg dessutom att den fördel som denna form av subventionering gav upphov till var försumbar i undersökningen. Det beslutades därför att inte utjämna den.

(420)

På grundval av offentligt tillgänglig information fastställde kommissionen att CNBM under undersökningsperioden hade genomfört en konvertering av skulder till aktier på 4 miljarder renminbi yuan från Agricultural Bank of China (nedan kallad ABC) och Bank of Communications (nedan kallad COMM). Såsom anges i skälen 208–217 underlät CNBM att besvara frågeformuläret och samarbetade inte heller i undersökningen. Kommissionen måste därför använda tillgängliga uppgifter vad gäller dess bedömning av denna transaktion.

(421)

ABC och COMM är båda statsägda banker som anses som offentliga organ och/eller anförtrodda eller ålagda enligt avsnitt 3.4.1.4. Dessutom konstaterades både ABC och COMM vara offentliga organ i tidigare antisubventionsundersökningar eller anförtrodda eller ålagda att utföra funktioner som normalt ligger inom myndigheternas kompetens (103). Det finns inga bevis i ärendehandlingarna för den pågående undersökningens som skulle kunna motsäga dessa tidigare undersökningsresultat.

(422)

Kommissionen ansåg att en bank inte skulle konvertera sin skuld till aktier under normala marknadsförhållanden utan ytterligare ersättning. Aktier är ett mycket mer riskabelt instrument än skulder, eftersom banken inte har någon garanti för att den kommer att få tillbaka sin kapitalinvestering. Dessutom garanterar inte eget kapital nödvändigtvis avkastning på investeringen, i motsats till en låneränta. Den ökade risk som bankerna tar genom detta konvertering av skulder till aktier stöds av bevis på en svag ekonomisk ställning i företagets årsredovisning för räkenskapsåret 2018. Företaget har en mycket hög nettoskuldkvot (mellan 120 % och 145 %). De kortfristiga lån som ska återbetalas inom ett år motsvarar två gånger företagets årliga bruttovinst, och de totala skulderna uppgår till två tredjedelar av dess årliga omsättning. Slutligen angav en tidningsartikel på CNBM:s webbplats specifika industripolitiska mål och den stora vikten av det strategiska samarbetet mellan CNBM och de två bankerna som motivering för swappen. I pressartikeln anges särskilt att swappen kommer att hjälpa CNBM att uppnå ”strukturreformen av utbudssidan” som ett industriellt mål.

(423)

Mot bakgrund av ovanstående överväganden drog kommissionen slutsatsen att skuldkonverteringen under undersökningsperioden medförde att CNBM beviljades förmåner eftersom det gavs på förmånliga villkor av offentliga organ eller enheter som på annat sätt anförtrotts eller ålagts av staten för att uppfylla de industripolitiska målen.

(424)

Kommmissionen ansåg att den förmånliga finansieringen genom konvertering av skulder till aktier är selektiv i den mening som avses i artikel 4.2 a i grundförordningen, eftersom investerare är enheter som verkar enligt de riktlinjer i den stat som förtecknar GFM som en främjad industri. I vilket fall som helst pekar tillgängliga uppgifter på beviljandet av detta ad hoc-bidrag till CNBM, vilket gör stödet specifikt för ett företag.

(425)

I avsaknad av ytterligare bevisning på grund av bristande samarbete hade kommissionen inte tillgång till avtalen mellan CNBM och bankerna. Kommissionen kunde därför inte bedöma om de betydande risker som bankerna hade tagit på något sätt hade kompenserats. Alla de faktorer som anges i skäl pekar emellertid på en svår ekonomisk situation för CNBM och de industriella mål som eftersträvas genom denna transaktion, vilket stöder slutsatsen att den inte har en marknadslogik som återspeglar de betydande faktiska riskerna. Kommissionen betraktade därför transaktionen som motsvarande skuldavskrivning, och behandlade den som ett bidrag under undersökningsperioden. Eftersom bidraget mottogs i sin helhet under undersökningsperioden beräknades det på grundval av hela företagsgruppens totala omsättning. Detta resulterade i ett subventionsbelopp på 1,83 %.

(426)

Under undersökningsperioden fick ett företag i urvalet (Yunnan Yuntianhua Group Co., Ltd) medel från statligt kontrollerade enheter i form av särskilda kapitaltillskott.

(427)

Dessa medel överfördes i form av kapitalökningar som dock inte automatiskt gav investerarna fullständiga aktieägarrättigheter. I detta avseende överfördes medlen i utbyte mot framtida aktieandelar i det mottagande företaget, vilket skulle träda i kraft först efter en icke angiven tidsperiod.

(428)

Undersökningen fastställde att när företaget mottog medlen bokfördes dessa som övriga egetkapitalinstrument utan den förväntade ändringen av företagets ägarandel. Trots att de överförde medlen fick investerarna varken fulla aktieägarrättigheter, eller några ränteutbetalningar i utbyte. Endast efter en obestämd tidsperiod, vanligen längre än ett år, och efter godkännande av SASAC överfördes en del av medlen till aktieandelar i inbetalt kapital. Först vid denna tidpunkt mottog investerarna fullständiga aktieägarrättigheter.

(429)

Kommissionen fastställde också att perioden mellan kapitaltillskottet och erhållande av aktieägarrättigheter kan vara längre än ett år. I detta avseende identifierade kommissionen betydande kapitaltillskott som inte medförde några aktieägarrättigheter under hela undersökningsperioden.

(430)

Företaget har följaktligen i praktiken under en period längre än ett år och till dess att aktieägarnas rättigheter erkänns, medel till sitt förfogande för en framtida överföring av ägarskap men utan att några kostnader uppkommer.

(431)

Under normala marknadsförhållanden skulle ett företag, för att kompensera användningen av medel, överföra en del av företagets ägarskap kort efter det att medlen anlände, eller registrera medlen som en skuld. Med tanke på de särskilda omständigheterna i arrangemangen i detta ärende ligger denna sammansatta finansieringsform dock närmare ett klassiskt räntefritt aktieägarförskott för en längre tidsperiod, än ett egetkapitalinstrument.

(432)

Mot bakgrund av ovanstående överväganden ansåg kommissionen att Yunnan Yuntianhua Group Co., Ltd, som ingår i Yuntianhua Group, under undersökningsperioden hade tillgång till avsevärda finansieringsbelopp under en lång period, för vilka det inte bar några kostnader. Eftersom denna särskilda form av kapitaltillskott inte automatiskt gav investerarna aktieägarrättigheter, ansåg kommissionen att de hade en effekt jämförbar med ett räntefritt lån.

(433)

För att fastställa huruvida investerare kan anses som offentliga organ eller som anförtrotts eller ålagts av de kinesiska myndigheterna, bad kommissionen Yuntianhua Group om särskild information om de aktieägare som tillhandahöll finansiering genom andra egetkapitalinstrument. De berörda investerarna var: Kunming Heze Investment Center, Yunnan Jinrun Zhonghao Investment Center, och Yunnans reform för statsägda företag nr 2 Partnerskap för investeringar (fonden för reform av statliga företag).

(434)

Den information som kommissionen begärde omfattade företagsuppgifter, till exempel namnen på de främsta aktieägarna och sammansättning och stadgar för varje investerares styrelse. Kommissionen begärde också information om de nämnda investerarnas strategier och ytterligare information om specifika överföringar av medel via andra egetkapitalinstrument.

(435)

Dessutom kontaktade kommissionen de kinesiska myndigheterna och begärde samma information som den som beskrivs i skäl 434. De kinesiska myndigheterna svarade att de inte hade information om enskilda företag eller om alla enheter i Kina där staten äger andelar. Myndigheterna vägrade därför att svara direkt, och hänvisade till det svar som skulle ges av det berörda företaget i urvalet.

(436)

I avsaknad av ett fullständigt svar, i enlighet med skälen 218–220, beslutade kommissionen att använda sig av tillgängliga uppgifter för att avgöra om dessa investerare kan betraktas som offentliga organ.

(437)

Genom att använda offentligt tillgänglig information, till exempel årsrapporter, information som är tillgänglig i företagsregister eller på investerares webbplatser eller offentliga databaser, fann kommissionen att investerare som hade tillhandahållit medel via andra egetkapitalinstrument till Yuntianhua Group ägdes delvis eller fullt ut av staten.

(438)

Vad gäller Kunming Heze Investment Center konstaterade kommissionen att mer än 98 % av aktierna kontrollerades av de lokala myndigheterna och statligt ägda företag (104). Närmare bestämt fann kommissionen bland dess aktieägare att mer än 24 % av aktierna ägdes av det statliga företaget Yunnan State Owned Capital Operations Ltd (Yunnan guoyou ziben yunying youxian gongsi). Kommissionen konstaterade också att mer än 74 % av aktierna i Kunming Heze Investment Center innehades av China Fortune International (Huaxin International Trust), som är ett finansiellt bolag i det statsägda företaget China Huadan Group Co., Ltd Dessutom förvaltas Kunming Heze Investment Center av en investeringsfond som investerar i offentligt ägda provinsiella företag I enheten och bland företagets aktieägare fann kommissionen dessutom rättsliga företrädare och styrelsemedlemmar som hade en tidigare verkställande ställning i Yunnan SASAC, samt medlemmar i det kinesiska kommunistpartiet (105).

(439)

Vad gäller Yunnan Jinrun Zhonghao Investment Center (106) konstaterade kommissionen att minst 46 % av aktierna kontrollerades slutgiltigt av de lokala myndigheterna och statligt ägda företag. Kommissionen bland dess aktieägare i synnerhet China Construction Bank Trust och statligt kontrollerade kapitaltransaktioner i provinsen Yunnan samt investeringsfonden Jinrun.

(440)

På samma sätt slog kommissionen fast att Yunnan statliga företagsreform nr 2 Partnerskap för investeringar (fonden för reform av statsägda företag) ägs av Soe Yunnan Energy Investment Group.

(441)

Kommissionen har vidare fastställt förekomsten av formella tecken på kontroll från dessa investerares sida. I avsaknad av specifik information om motsatsen ansåg kommissionen att chefer och tillsynsmyndigheter i de statsägda företag som äger de berörda enheterna antas vara utsedda av och ansvariga inför staten på grundval av de slutsatser som dragits i avsnitt 3.4.1.5 och 3.4.1.6.

(442)

Såsom förklaras i skäl 431 konstaterade kommissionen dessutom att deras transaktioner inte följde en ren marknadslogik och inte återspeglar de faktiska marknadsrisker som är förenade med de transaktioner som undersöks. I linje med den statliga politiken för att främja specifika industrier, enligt avsnitt 3.1, agerade dessa investerare i stället irrationellt genom att ekonomiskt understödja den exporterande tillverkaren.

(443)

Mot bakgrund av ovanstående överväganden konstaterade kommissionen att de statligt kontrollerade enheter som tillhandahöll medel genom andra egetkapitalinstrument till Yuntianhua Group är offentliga organ i den mening som avses i artikel 2 b jämförd med artikel 3.1 a i i grundförordningen.

(444)

Även om de statligt kontrollerade enheterna inte skulle behandlas som offentliga organ konstaterade kommissionen dessutom att de skulle betraktas som anförtrodda eller ålagda av de kinesiska myndigheterna att utföra funktioner som normalt ligger inom myndigheternas kompetens i den mening som avses i artikel 3.1 a iv i grundförordningen av samma orsaker, enligt skäl 269. Deras beteende skulle därför i vilket fall som helst tillskrivas de kinesiska myndigheterna.

(445)

Kommissionen ansåg att den förmånliga finansieringen genom konvertering av skulder till aktier är selektiv i den mening som avses i artikel 4.2 a i grundförordningen, eftersom investerare är enheter som verkar enligt de riktlinjer i den stat som förtecknar GFM som en främjad industri. Under alla omständigheter tyder de tillgängliga uppgifterna på att Yunnan Yuntianhua Group Co., Ltd beviljats detta stöd för särskilda ändamål, vilket innebär att bidraget är selektivt för ett företag.

(446)

Såsom förklaras i skäl 432 drog kommissionen slutsatsen att Yunnan Yuntianhua Group Co., Ltd gynnades av betydande finansiering genom kapitaltillskott, vilket hade en effekt som liknar räntefri lånefinansiering. Kommissionen beslutade därför att följa den beräkningsmetod för lån som beskrivs i avsnitt 3.4.2. Detta innebär att den relativa spreaden mellan amerikanska företagsobligationer med kreditbetyget AA och amerikanska företagsobligationer med kreditbetyget BB med samma löptid tillämpas på den referensränta som offentliggjorts av Kinas folkbank för att inrätta en marknadsbaserad ränta för obligationer, som sedan jämförs med den faktiska ränta som betalats av företaget, i syfte att fastställa förmånen. Detta resulterade i ett subventionsbelopp på 0,3 %.

(447)

Alla företag i urvalet drog nytta av förmånlig finansiering i form av obligationer.

(448)

I Kina är aktörerna på obligationsmarknaden i huvudsak samma enheter som är verksamma på lånemarknaden. Företag som vill emittera obligationer måste ta hjälp av ett finansinstitut, som agerar som emissionsgarant. Emissionsgaranter arrangerar emissionen av obligationer och föreslår de räntor som ska gälla när obligationen presenteras för investerare. Dessa emissionsgaranter är samma statsägda banker som också tillhandahåller de förmånliga lån som diskuteras i avsnitt 3.4.2. Dessutom är investerarna som köper obligationerna också huvudsakligen kinesiska (statsägda) banker, eftersom mer än 95 % av den totala handeln med obligationer sker på interbankmarknaden (107).

(449)

Som anges i avsnitt 3.4.1.1 kännetecknas dessa finansinstitut av en stark statlig närvaro, och de kinesiska myndigheterna har möjlighet att utöva ett meningsfullt inflytande på dem.

(450)

Det allmänna rättsliga regelverk inom vilket dessa finansinstitut är verksamma, och som redan beskrivits i avsnitt 3.4, gäller även obligationer. Dessutom gäller följande författningar uttryckligen på obligationer:

(451)

I linje med det rättsliga regelverket kan obligationer inte emitteras eller handlas fritt i Kina. Emissionen av varje obligation måste godkännas av olika statliga myndigheter, såsom Kinas folkbank, NDRC eller CSRC, beroende på typen av obligation och emittent. Enligt förordningarna om förvaltningen av företagsobligationer finns det årliga kvoter för emission av företagsobligationer.

(452)

Enligt artikel 16 i lagen om värdepapper ska offentliga emissioner av obligationer uppfylla följande krav: Investeringen av medel ska överensstämma med den statliga industripolitiken […] och de medel som […] ska användas för det ändamål som kontrollerats. I artikel 12 i förordningarna om förvaltningen av företagsobligationer upprepas att syftet med de medel som insamlats måste överensstämma med den statliga industripolitiken.

(453)

Enligt de administrativa bestämmelserna om emission och handel med företagsobligationer är det endast vissa obligationer som överensstämmer med stränga kvalitetskrav, t.ex. kreditbetyget AAA, som får erbjudas för offentlig emission. Merparten av obligationerna kommer därför att vara obligationer som emitteras privat till så kallade kvalificerade investerare, som har godkänts av CSRC, och som i huvudsak är kinesiska institutionella investerare.

(454)

Slutligen sätts räntesatserna för företagsobligationer inte fritt, eftersom det i artikel 18 i förordningarna om förvaltning av företagsobligationer föreskrivs att ”den ränta som erbjuds för alla företagsobligationer får inte vara högre än 40 % av den ränta som betalas av banker till privatpersoner för tidsbunden inlåning med samma löptid”.

(455)

Kommissionen inhämtade också konkret bevisning för detta utövande av kontroll på ett meningsfullt sätt på grundval av konkreta obligationsemissioner. Den undersökte därför den allmänna rättsliga miljö som anges i skälen 450–454 i kombination med de konkreta undersökningsresultaten.

(456)

Det framkom vid kontrollbesöken att obligationerna hade emitterats av de två grupperna av exporterande tillverkare i urvalet till räntor som ligger nära de referensräntor som fastställts av Kinas folkbank, oavsett vilken finansiell profil och kreditriskprofil företagen har.

(457)

I praktiken, påverkas räntor på obligationer av kreditbetyget, i likhet med lån. Såsom beskrivits i skälen 279–285 är dock den lokala kreditvärderingsmarknaden snedvriden och kreditbetygen är inte tillförlitliga. Detta illustrerades av att prospekt och kreditvärderingsrapporter för de obligationer som emitterats av företagen i urvalet inte motsvarade företagens verkliga situation.

(458)

I ett fall varnade till exempel det detaljerade obligationsprospektet för att företagets vinstnivå hade minskat, att en betydande del av nettotillgångarna pantsatts för interna finansieringsgarantier, att ett starkt tryck uppstått genom återbetalning av kortfristiga skulder och att företaget planerade vissa omfattande kapitalintensiva projekt, trots att det redan hade en hög skuldkvot. Inte desto mindre avslutades rapporten med att tilldela den erbjudna obligationen kreditbetyget AAA.

(459)

Mot bakgrund av ovanstående överväganden konstaterade kommissionen att de kinesiska finansinstitut som emitterat obligationer till företagen i urvalet är offentliga organ eller skulle betraktas som anförtrodda eller ålagda av de kinesiska myndigheterna i den mening som avses i artiklarna 3 och 2 b i grundförordningen, såsom förklaras i avsnitten 3.4.1.5 och 3.4.1.6. Dessutom gynnades de exporterande tillverkarna i urvalet, eftersom obligationerna emitterades till en ränta under marknadsräntan som motsvarar deras faktiska riskprofil.

(460)

Kommissionen ansåg att den förmånliga finansieringen via obligationer är selektiv i den mening som avses i artikel 4.2 a i grundförordningen eftersom obligationerna inte kan emitteras utan regeringsmyndigheternas godkännande, och i Kinas lag om värdepapper föreskrivs att obligationsemittering måste vara förenlig med statens industripolitik. Såsom redan nämnts i skälen 140–177 betraktas GFM-industrin som en nyckel-/strategisk industri.

(461)

Eftersom obligationer i huvudsak bara är en annan typ av skuldinstrument, liknande lån, och eftersom beräkningsmetoden för lån redan bygger på en korg av obligationer, beslutade kommissionen att tillämpa beräkningsmetoden för lån som beskrivs ovan i avsnitt 3.4.2. Detta innebär att den relativa spreaden mellan amerikanska företagsobligationer med kreditbetyget AA och amerikanska företagsobligationer med kreditbetyget BB med samma löptid tillämpas på den referensränta som offentliggjorts av Kinas folkbank för att inrätta en marknadsbaserad ränta för obligationer, som sedan jämförs med den faktiska ränta som betalats av företaget, i syfte att fastställa förmånen.

(462)

Som förklaras i skäl 291 konstaterade kommissionen att vissa företag emitterade obligationer i syfte att omstrukturera sina skulder. I dessa fall, som förklaras i avsnitt 3.4.2.2 ansåg kommissionen att de berörda företagens ekonomiska situation är sämre än vad som vid första påseendet framgår av årsredovisningen och att det finns en ytterligare risk för deras kortsiktiga och långsiktiga finansiering. För att ta hänsyn till den ökade exponeringsrisken gjorde därför kommissionen en nedflyttning med ett steg i betygsskalan och anpassade beräkningen av den relativa spreaden också för deras finansiering, inklusive lån, genom att göra en jämförelse mellan amerikanska företagsobligationer med kreditbetyget AA och amerikanska företagsobligationer med kreditbetyget B.

(463)

Undersökningen visade att alla urval av exporterande tillverkare erhöll förmånlig finansiering i form av bankaccepter och obligationer, och två av företagen i urvalet erhöll förmånlig finansiering i form av kapitaltillskott under undersökningsperioden. Eftersom det rör sig om ett finansiellt bidrag, en förmån för de exporterande tillverkarna och selektivitet, ansåg kommissionen att denna typ av förmånliga lån bör anses vara en utjämningsbar subvention.

(464)

Eftersom CNBM inte samarbetade fastställdes förmånen för andra typer av förmånliga lån för CNBM genom metoden som förklarats i varje avsnitt ovan, tillämpad på den offentligt tillgängliga informationen i detta företags årsredovisning för 2018, till exempel emittering av obligationer och utestående fordringar för skuldväxlar.

(465)

Den subventionsnivå som fastställts för de förmånliga lån som beskrivs ovan under undersökningsperioden för de företagsgrupper som ingick i urvalet uppgår till:

Förmånlig finansiering: andra typer av finansiering

(466)

Klaganden hävdade att Sinosure bland annat tillhandahåller exportkreditförsäkringar, försäkrings- och obligationsgarantier på kort, medellång och lång sikt på förmånliga villkor för främjade industrier. Enligt den undersökning som genomfördes nyligen av Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (nedan kallad OECD) mottog den högteknologiska industrin i Kina som GFN ingår i 21 % av Sinosures totala exportkreditförsäkring (108). Dessutom har Sinosure spelat en aktiv roll för att genomföra initiativet ”Made in China 2025”, genom att vägleda företagen för att använda nationella kreditresurser, genomföra vetenskaplig och teknisk innovation och teknisk uppgradering, och hjälpa ”going-out”-företag att bli mer konkurrenskraftiga på den globala marknaden (109).

(1)

Tillkännagivande om genomförandet av strategin för att främja handel genom vetenskap och teknik med hjälp av exportkreditförsäkring (Shang Ji Fa[2004] nr 368) utfärdat gemensamt av MOFCOM och Sinosure.

(2)

Den så kallade plan 840 i statsrådets tillkännagivande av den 27 maj 2009.

(3)

Meddelande om odling och utveckling av det strategiska beslutet Att påskynda tillväxtföretagen i statsrådet (GuoFa [2010] nr 32 av den 18 oktober 2010), utfärdat av statsrådet och dess genomföranderiktlinjer (GuoFa [2011] nr 310 av den 21 oktober 2011)

(4)

Tillkännagivande om utfärdande av 2006 års exportkatalog över kinesiska högteknologiska produkter, Guo Ke Fa Ji Zi [2006] nr 16.

(5)

Tillkännagivande om sammanställning av vägledande katalog över kinesiska högteknologiska produkter från ministeriet för vetenskap och teknologi, G.K.B.J. [2009] nr 61 av den 9 oktober 2009

(467)

Två av de företagsgrupper som ingick i urvalet hade utelöpande exportförsäkringsavtal med Sinosure under undersökningsperioden.

(468)

Såsom anges i skäl 201 underlät Sinosure att lämna de styrkande handlingar som begärts om sin bolagsstyrning, såsom sin bolagsordning.

(469)

Såsom anges i skäl 200 angav Sinosure inte heller någon mer specifik information om den exportkreditförsäkring som lämnats till GFM-industrin, premiernas storlek eller närmare uppgifter om lönsamheten av sin försäkringsverksamhet för exportkrediter.

(470)

Kommissionen var därför tvungen att komplettera den information som lämnats med tillgängliga uppgifter.

(471)

Enligt uppgifter i tidigare antisubventionsundersökningar (110) är Sinosure ett statsägt försäkringsbolag som bildats och som stöds av staten för att stödja Kinas utländska ekonomiska och handelsrelaterade utveckling och samarbete. Företaget ägs till 100 % av staten. Det har en styrelse och en tillsynsstyrelse. Regeringen har befogenhet att utnämna och avsätta företagets högre chefer. På grundval av denna information drog kommissionen preliminärt slutsatsen att det finns formella indikationer på statlig kontroll när det gäller Sinosure.

(472)

Kommissionen inhämtade vidare information om huruvida de kinesiska myndigheterna utövade meningsfull kontroll över Sinosure vad gäller GFM-industrin. I detta sammanhang noterade kommissionen att exportkatalogen över kinesiska högteknologiska produkter uttryckligen förtecknar glasfiberprodukter, inbegripet GFM, såsom exportfrämjade produkter (111).

(473)

Enligt tillkännagivandet om genomförandet av strategin för att främja handel genom vetenskap och teknik med hjälp av exportkreditförsäkring, bör dessutom Sinosure öka sitt stöd till nyckelindustrier och nyckelprodukter på grundval av en förstärkning av sitt övergripande stöd för export av högteknologiska produkter. Det bör behandla industrier som förtecknas i exportkatalogen över kinesiska högteknologiska produkter, såsom ”nya material” och andra högteknologiska och nya tekniska produkter från Kina, som företagets fokus och ge omfattande stöd när det gäller teckningsförfaranden, tidsbegränsade godkännanden, hur snabbt ansökningarna behandlades och hur flexibla avgifterna var. Vad gäller avgiftsflexibiliteten bör den ge produkter maximal premierabatt inom det intervall som exportförsäkringsbolaget erbjuder. Såsom anges i skälen 148 och 162 ingår GFM- industrin i den mer allmänna kategorin ”nya material”. I Sinosures årsrapport för 2017 anges dessutom att Sinosure aktivt har försäkrat transaktioner inom strategiska framväxande industrier såsom nya material (112).

(474)

Mot denna bakgrund drog kommissionen slutsatsen att de kinesiska myndigheterna har skapat ett normativt regelverk som måste följas av de chefer och tillsynsstyrelsemedlemmar som utsetts av de kinesiska myndigheterna och är ansvariga inför dem. Detta innebär att de kinesiska myndigheterna använde sig av det normativa regelverket för att utöva en meningsfull kontroll över Sinosure.

(475)

Kommissionen inhämtade även konkret bevisning för utövande av en meningsfull kontroll på grundval av konkreta försäkringsavtal. Vid kontrollbesöket vidhöll Sinosure att premierna i praktiken var marknadsmässiga och grundade sig på riskbedömningsprinciper. Det gavs emellertid inga specifika exempel med avseende på GFM-industrin eller företagen i urvalet.

(476)

Eftersom kommissionen inte hade tillgång till någon konkret bevisning undersökte kommissionen i stället Sinosures konkreta beteende med avseende på den försäkring som tillhandahållits till de företag som ingick i urvalet. Detta beteende skiljde sig från deras officiella hållning, eftersom de inte hade agerat på grundval av marknadsprinciper.

(477)

Efter att ha jämfört de sammanlagda utbetalda ersättningarna med de sammanlagda försäkrade beloppen, på grundval av uppgifterna i Sinosures årsrapport 2017 (113), drog kommissionen slutsatsen att Sinosure i genomsnitt skulle behöva ta ut 0,26 % av det försäkrade beloppet som en premie för att täcka kostnaderna för ersättningarna (utan att ens ta hänsyn till indirekta kostnader). I praktiken var dock de premier som betalats av de företag som ingick i urvalet mycket lägre än den lägsta avgift som krävs för att täcka driftskostnader.

(478)

Kommissionen fann dessutom att vissa av de exporterande tillverkarna drog fördel av en partiell eller fullständig återbetalning av de exportkreditförsäkringspremier som betalats till Sinosure.

(479)

Kommissionen drog därför preliminärt slutsatsen att Sinosure tillämpar den rättsliga ram som anges ovan i utövandet av myndighetsuppgifter när det gäller GFM-sektorn. Sinosure agerade som ett offentligt organ i den mening som avses i artikel 2 b i grundförordningen jämförd med artikel 3.1 a i i grundförordningen och i enlighet med relevant WTO-praxis. Dessutom gavs de exporterande tillverkare som ingick i urvalet en förmån, eftersom försäkringen tillhandahölls till räntor som var lägre än den lägsta avgift som krävdes för Sinosure för att täcka dess driftskostnader.

(480)

Kommissionen konstaterade vidare att de subventioner som getts inom detta exportförsäkringsprogram är selektiva eftersom de inte kunde ha fåtts utan export och är därmed knutna till exportresultat i den mening som avses i artikel 4.4 a i grundförordningen.

(481)

Under kontrollbesöket uppgav Sinosure att det finns fem aktörer på marknaden och att företaget inte har några uppgifter om sin marknadsandel. Enligt uppgifter i en tidigare antisubventionsundersökning, för vilken undersökningsperioden var den 1 juli 2016–30 juni 2017 (114), svarade Sinosure vid den tidpunkten för ungefär 90 % av den inhemska exportförsäkringsmarknaden i Kina, och hade därmed en dominerande ställning på marknaden. Kommissionen kunde inte hitta en marknadsbaserad inhemsk försäkringspremie. I linje med tidigare antisubventionsundersökningar har kommissionen således valt det mest lämpliga externa referensvärdet, för vilket det fanns information, dvs. de premiesatser som tillämpas av Export-Import Bank (Ex-Im Bank) i Förenta staterna till icke-finansiella institut för export till OECD-länder.

(482)

Återbetalningar av exportförsäkringspremier som beviljats under undersökningsperioden betraktades som ett bidrag. Eftersom det inte fanns belägg för att företagen haft ytterligare kostnader för vilka det skulle krävts en anpassning, beräknades förmånen som hela det återbetalningsbelopp som erhölls under undersökningsperioden.

(483)

Följande subventionsbelopp har fastställts för denna ordning under undersökningsperioden för de exporterande tillverkarna i urvalet:

Förmånlig finansiering och försäkring: Exportkreditförsäkring

(484)

Eftersom den undersökta gruppen av företag var vertikalt integrerade inkluderades de främsta leverantörerna av råvaror i undersökningen av kommissionen, och de subventioner som mottogs av dessa närstående leverantörer har inkluderats i beräkningarna för varje subventionsordning.

(485)

Kommissionen fann å andra sidan inte tillräcklig bevisning för att styrka påståendet om tillhandahållande av varor mot för låg ersättning från ej närstående leverantörer till GFM-tillverkare.

(486)

All mark i Kina ägs antingen av staten eller av en kollektiv som består av byar eller kommuner innan äganderätten till mark eller rätt till egendom kan patenteras eller beviljas företag eller enskilda ägare. Alla fastigheter i stadsområden ägs av staten och alla fastigheter på landsbygden ägs av byarna eller kommunerna.

(487)

Enligt den kinesiska konstitutionen och marklagstiftningen kan företag och enskilda emellertid köpa ”markanvändningsrättigheter”. För industrimark är arrendeperioden vanligtvis 50 år, med möjlighet till förnyelse med ytterligare 50 år.

(488)

Enligt de kinesiska myndigheterna föreskrivs i artikel 137 i Folkrepubliken Kinas egendomslag att ”mark som används för industriella ändamål, affärsändamål, underhållning eller kommersiella ändamål osv., samt mark med minst två avsedda användare ska avyttringen ske genom auktion, inbjudan att lämna anbud eller någon annan metod för offentliga anbud”. De kinesiska myndigheterna hänvisar vidare till artikel 3 i Kinas interimsbestämmelser om tilldelning och överföring av markanvändningsrättigheter till statligt ägd mark i stadsområden. I denna artikel anges att ”varje bolag, företag, annan organisation och individ inom eller utanför Folkrepubliken Kina får, om inte annat anges i lag, ansöka om rätten att använda mark och ägna sig åt att utveckla, utnyttja och förvalta mark i enlighet med bestämmelserna i dessa förordningar”.

(489)

De kinesiska myndigheterna anser att Kina har en fri marknad för mark och att de priser som betalas av industriföretag för arrendet motsvarar marknadspriserna.

(490)

Tillhandahållandet av rättigheter för markanvändning i Kina regleras av den kinesiska lagen om markförvaltning. Även följande dokument ingår i den rättsliga grunden:

(491)

Enligt artikel 10 i bestämmelserna om tilldelning av markanvändningsrättigheter till statsägd byggnadsmark genom budgivning, auktion och offert ska de lokala myndigheterna fastställa markpriserna i enlighet med systemet för urban markvärdering (vilket endast uppdateras vart tredje år) och med den statliga industripolitiken.

(492)

Under kontrollbesöket uppgav de kinesiska myndigheterna att finansministeriet i maj 2019 utfärdade riktlinjer för industriell markanvändning för att ge bättre information för marknadsaktörer samt säkerställa tillgång i enlighet med marknadens behov. I riktlinjerna anges att lika villkor skapas och alla marknadsaktörer får tillgång till industrimark på samma villkor. Dessa riktlinjer var dock inte tillämpliga under undersökningsperioden och vid tidpunkten för de samarbetsvilliga exporterande tillverkarnas förvärv av markanvändningsrättigheterna.

(493)

I tidigare undersökningar konstaterade kommissionen att de priser som betalats för markanvändningsrättigheter i Kina inte motsvarade marknadspriser fastställda på grundval av utbud och efterfrågan på en fri marknad eftersom auktionsförfarandet var otydligt, icke-transparent och inte fungerade i praktiken och eftersom priserna konstaterades vara godtyckligt fastställda av myndigheterna. Såsom nämns i skälet ovan fastställs priserna av myndigheterna i enlighet med systemet för urban markvärdering och enligt detta system ska de vid fastställandet bl.a. ta hänsyn till industripolitiken när de fastställer priset på industrimark.

(494)

Den nu aktuella undersökningen har inte visat att det skulle ha skett några märkbara förändringar i detta hänseende. Kommissionen kunde till exempel konstatera att endast vissa exporterande tillverkare i urvalet hade deltagit i ett anbud eller något liknande förfarande för offentligt erbjudande för någon av sina markanvändningsrättigheter, inte ens för dem som de nyligen erhållit. För flertalet företag som ingick i urvalet tilldelades markanvändningsrättigheter av de lokala myndigheterna till förhandlade priser.

(495)

Kommissionen noterade att det utöver systemet för övervakning av urban mark även finns ett system för dynamisk markövervakning. I översynen av när åtgärderna upphör att gälla beträffande solcellspaneler med ursprung i Folkrepubliken Kina (115) slog kommissionen fast att dessa priser var högre än de lägsta referenspriser som fastställts av systemet för urban markvärdering och som användes av de lokala myndigheterna, eftersom de sistnämnda priserna bara uppdateras vart tredje år, medan de dynamiska övervakningspriserna uppdaterades varje kvartal. Det fanns dock det inga uppgifter om att markpriserna baserades på de dynamiska övervakningspriserna. Däremot bekräftade de kinesiska myndigheterna under undersökningen beträffande solcellspaneler att systemet för dynamisk övervakning av urbana markpriser övervakade de fluktuerande prisnivåerna för mark i vissa områden (dvs. 105 städer) i Kina och hade utformats för att bedöma hur markpriserna utvecklas. Utgångspriserna för budgivningar och auktioner baserades dock på de referensvärden som fastställts genom systemet för markvärdering. Denna situation gällde fortfarande under undersökningsperioden. Dessutom fick i detta fall flertalet av de företagsgrupper som ingick i urvalet sin mark genom tilldelning.

(496)

För den mark som tillhandahölls genom anbud fann kommissionen att det i varje fall endast fanns en anbudsgivare för marken och att det pris som betalats motsvarade utgångspriset i anbudsförfarandet. I avsaknad av ytterligare information om det faktiska auktionsförfarandet var det osäkert om utgångspriset sattes oberoende och motsvarade marknadsvärdet på markanvändningsrättigheten.

(497)

Efter det slutgiltiga utlämnandet hävdade de kinesiska myndigheterna att det pris som till slut uppnås i ett anbudsförfarande inte bara återspeglar det pris till vilket en säljare är beredd att sälja eller det utgångspris som motsvarar det första budet, men också det pris som köparna är beredda att betala. Det pris som uppnås genom en sådan mekanism återspeglar därmed både utbud och efterfrågan, Om slutpriset, efter det att upphandlingen har avslutats, ”motsvarade utgångspriset i upphandlingsprocessen” betyder detta endast att detta är det pris som återspeglar utbud och efterfrågan vid den tidpunkten. Kommissionen höll med de kinesiska myndigheterna om de grundläggande principer i upphandlingsmekanismen som beskrivits, men noterade att en sådan mekanism kan fungera endast om det finns flera budgivare för en fastighet. Kommissionen kunde dock inte finna ett enda exempel i denna undersökning, eller i tidigare undersökningar, där det hade funnits mer än en budgivare för fastigheten och där samverkan mellan utbud och efterfrågan därmed kunde ha iakttagits. Detta påstående avvisades därför.

(498)

Kommissionen konstaterade även att vissa företag mottog återbetalningar från de lokala myndigheterna som kompensation för de priser de hade betalat för markanvändningsrättigheter. Dessutom hade en del av de markanvändningsrättigheter som tilldelats företag i CNBM Group behövt betalas först flera år efter det att marken hade börjat användas.

(499)

Ovannämnda bevisning strider mot de kinesiska myndigheternas påståenden om att de priser som betalas för markanvändningsrättigheterna i Kina motsvarar ett marknadspris som bestämts av tillgång och efterfrågan på en fri marknad.

(500)

Undersökningsresultaten visar att situationen vad gäller tillhandahållandet av mark och markförvärv i Kina är icke-transparent och priserna sätts godtyckligt av myndigheterna.

(501)

De kinesiska myndigheternas tillhandahållande av markanvändningsrättigheter bör därför anses vara en subvention i den mening som avses i artikel 3.1 a iii och 3.2 i grundförordningen som har formen av ett tillhandahållande av varor som innebär att de mottagande företagen beviljas en förmån. Såsom förklaras i skälen 491–499 finns det ingen fungerande marknad för mark i Kina och användningen av ett externt referensvärde (se skälen 506–515) visar att de belopp som betalas för markanvändningsrättigheterna av de exporterande tillverkarna i urvalet ligger långt under det normala marknadspriset.

(502)

Vad gäller förmånlig tillgång till industrimark för företag som tillhör vissa branscher noterade kommissionen att det pris som sätts av de lokala myndigheterna måste stå i samklang med den statliga industripolitiken (se skäl 493). Inom ramen för denna industripolitik förtecknas GFM-industrin som en främjad industri (116). Enligt statsrådets beslut nr 40 krävs dessutom att myndigheterna säkerställer att mark tillhandahålls främjade industrier. I artikel 18 i beslut nr 40 klargörs att industrier som är ”begränsade” inte ska få tillgång till markanvändningsrättigheter. Subventionen är selektiv i enlighet med artikel 4.2 a och 4.2 c i grundförordningen, eftersom det förmånliga tillhandahållandet av mark endast ges till företag som tillhör vissa branscher, i detta fall däcksektorn, och statens förfaranden på detta område är otydliga och icke-transparenta.

(503)

Efter det slutgiltiga utlämnandet upprepade de kinesiska myndigheterna de synpunkter som lämnats i avsnitt 3.1 även vad gäller markanvändningsrättigheter, och konstaterade att ingen av de handlingar som kommissionen hänvisade till har ett direkt samband med GFM, och att ingen av dem begränsar det påstått förmånliga tillhandahållandet av markanvändningsrättigheter till vissa företag. I statsrådets beslut nr 40 nämns dessutom inte att myndigheterna ska säkerställa att mark tillhandahålls främjade industrier.

(504)

I sitt svar hänvisade kommissionen till de argument som redan utvecklats i avsnitt 3.1 och framhöll att GFM faktiskt är en främjad industri. Dessutom nämns i statsrådets beslut nr 40 i artikel XII att den vägledande katalogen för industriell strukturanpassning är en viktig referens för investeringsvägledning, statlig förvaltning av investeringsprojekt och utformning och genomförande av skattepolitik, kredit, mark (understrykning tillagd) samt import och export”. I inledningen till beslut nr 40 anges dessutom att ”Alla berörda avdelningar ska påskynda åtgärder för att utforma och ändra relevanta strategier vad gäller skatter, kredit mark (kursivering tillagd) samt import och export osv, och stärka samordningen med industripolitiken för att ytterligare förbättra politiken för att främja industriell omstrukturering”. Det framgår tvärtom av artikel XVIII i beslut nr 40 att när det gäller industrier som faller inom ramen för kategorin begränsade ska ”de avdelningar som är föremål för investeringar […] inte granska, godkänna eller registrera sig, inget finansiellt institut får bevilja lån, inga andra avdelningar som reglerar markanvändning, stadsplanering och byggande, miljöskydd, kvalitetskontroll, brandförsvar, tull, industri och handel osv. får gå igenom relevanta förfaranden” (kursivering tillagd). Det finns alltså ett klart samband mellan industripolitik för främjade industrier och åtgärder för tillhandahållande av markanvändningsrättigheter. De kinesiska myndigheternas påståenden avvisades därför.

(505)

Kommissionen ansåg följaktligen att denna subvention var utjämningsbar.

(506)

Liksom i tidigare undersökningar (117) och i enlighet med artikel 6 d ii i grundförordningen användes markpriser från det separata tullområdet Taiwan, Penghu, Kinmen och Matsu (nedan kallat Kinesiska Taipei) som externt referensvärde (118). Förmånen för mottagarna beräknas som skillnaden mellan det belopp som faktiskt betalats av var och en av de exporterande tillverkarna i urvalet (dvs. det faktiska pris som anges i kontraktet eller i tillämpliga fall priset i kontraktet minus det belopp som den lokala myndigheten gett i återbetalning/bidrag) för markanvändningsrättigheterna och det belopp som normalt sett skulle ha betalats på grundval av referensvärdet från Kinesiska Taipei.

(507)

Kommissionen anser att Kinesiska Taipei är ett lämpligt externt referensvärde av följande skäl:

(508)

I enlighet med den metod som tillämpats i tidigare undersökningar (119) använde kommissionen det genomsnittliga markpris per kvadratmeter som fastställts i Kinesiska Taipei justerat för inflation och BNP-utveckling från och med datum i respektive avtal om markanvändningsrättigheter. Uppgifterna om priser på industrimark från 2015 togs från webbplatsen för industrikontoret vid ekonomiministeriet i Taiwan (120). För tidigare år justerades priserna med hänsyn till inflationstakt och BNP-utveckling per capita i löpande priser US-dollar för Taiwan som offentliggjorts av IMF för 2015.

(509)

Efter det slutgiltiga utlämnandet av uppgifter hävdade flera parter att Kinesiska Taipei inte var ett lämpligt externt referensvärde. En part föreslog att India skulle användas i stället för Kinesiska Taipei, av följande skäl:

(510)

Påståendet från denna part bortsåg dock en viktig del i sin analys, nämligen den ekonomiska utvecklingsnivån i dessa provinser. Enligt offentliga källor är BNP per capita i dessa indiska provinser långt under den i de städer/provinser där de exporterande tillverkarna är baserade. BNP per capita i Maharashtra (121) som är den högsta i de tre provinser som citerades, är faktiskt endast 3 000 US-dollar (2018–2019) medan BNP per capita i provinsen Zheijang (som användes i jämförande syfte av sökanden) uppgick till 14 907 US-dollar 2018 (122). Med hänsyn till ovanstående samt de faktorer som förtecknas i skäl 507 måste detta påstående avvisas.

(511)

Dessutom hävdade de kinesiska myndigheterna att inhemska priser borde användas i detta fall eftersom privata företag också ägnar sig åt andrahandsuthyrning eller överföring av markanvändningsrättigheter i Kina, och att de kinesiska myndigheterna därför inte är den enda aktören på den marknaden. För att undersöka detta påstående skulle kommissionen först behöva fastställa fastighetsmarknadens storlek för privata aktörer jämfört med den statligt ledda marknaden samt eventuella störningar från de centrala och lokala myndigheternas sida på den privatägda fastighetsmarknaden. Dessutom skulle det behöva finnas tillgång till omfattande och aktuell information om prissättningen av transaktionerna. De kinesiska myndigheterna lämnade dock inte in någon statistik eller några uppgifter som gjorde det möjligt för kommissionen att granska förslaget, och kommissionen kunde inte heller hitta några allmänt tillgängliga uppgifter i ärendet. Även om sådan information skulle tas emot, skulle den endast gälla en sekundär marknad för överföringar, eftersom det bara finns en aktör på primärmarknaden (dvs. den ursprungliga tilldelningen av markanvändningsrättigheter görs alltid av de kinesiska myndigheterna). Den primära marknaden för ursprunglig tilldelning i 50 år skiljer sig från hyran på den sekundära marknaden, som normalt sett bör vara under en mycket kortare period, eller åtminstone med olika villkor för omvärdering, uppsägning osv. Därför har kommissionen fortsatt att förlita sig på de uppgifter som är tillgängliga för primärmarknaden, vilket är den marknad som är föremål för undersökning i detta fall.

(512)

De kinesiska myndigheterna hävdade också att om kommissionen skulle välja att gå vidare med ett externt referensvärde bör en justering göras för befolkningstätheten, vilket i sin tur påverkar efterfrågan och följaktligen priserna. Mellan 2015 och 2018 var befolkningstätheten i Kinesiska Taipei 4,4 gånger högre än i Kina. Medan befolkningstätheten i Kina mellan 2015 och 2018 var ungefär 147 personer per kvadratkilometer, var befolkningstätheten i Kinesiska Taipei ungefär 650 personer per kvadratkilometer mark under samma period. Marksituationen och priserna i dessa två länder är därmed ojämförbara.

(513)

Kommissionen noterade dock att den kinesiska regeringen jämförde siffrorna för befolkningstäthet på landsnivå. Om man ser närmare på befolkningstätheten i de exporterande tillverkarnas faktiska belägenhet verkar det som om siffrorna för befolkningstäthet i själva verket är ganska lika. Som exempel kan nämnas att befolkningstätheten i Zhejiang var 560 personer per km2 under 2018, och befolkningstätheten i Shandong var 640 personer per km2 (123). Kommissionen ansåg därför att ingen justering var befogad.

(514)

De kinesiska myndigheterna begärde också att kommissionen skulle lämna ytterligare information om likheten mellan den typ av mark och de transaktioner som används för att konstruera det relevanta referensvärdet, såsom nämns i skäl 507, Kommissionen betonade i detta avseende att transaktionerna i båda fallen rör industrimark av en viss storlek som är belägen i industriområden.

(515)

I enlighet med artikel 7.3 i grundförordningen fördelades detta subventionsbelopp över undersökningsperioden med tillämpning av den normala livslängden för markanvändningsrätter för industrimark, dvs. 50 år. Beloppet fördelades sedan över den totala omsättningen för de olika företagen i urvalet under undersökningsperioden, eftersom subventionen inte var knuten till exportresultat och inte beviljats på grundval av framställda, producerade, exporterade eller transporterade kvantiteter.

(516)

Efter det slutliga meddelandet av uppgifter hävdade Yuntianhua Group att det fanns ett skrivfel i det värde som användes i ett specifikt avtal om markanvändningsrättigheter. Kommissionen godtog påståendet och korrigerade värdet i enlighet med detta.

(517)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade CNBM Group att ett avtal om markanvändningsrättigheter borde tas bort eftersom det hade mottagits efter undersökningsperioden. Dessutom borde förmånen för markanvändningsrättigheter som köpts in under 2018 beräknas proportionellt för undersökningsperioden. Slutligen konstaterade CNBM Group att kommissionen borde ha använt uppgifterna från 2004 års transaktion för att beräkna förmånen för en annan tomt, som ett närstående företag hade köpt 1998 och investerat i den exporterande tillverkaren 2004. Kommissionen avvisade det första påståendet, eftersom köpekontraktet för markanvändningsrättigheterna i fråga redan hade undertecknats 2018 och äganderätten således hade övergått till företaget under undersökningsperioden. Kommissionen godtog det andra påståendet om den proportionerliga beräkningen och justerade beräkningen av förmånen för alla företag som hade köpt markanvändningsrättigheterna under 2018. Det sista påståendet avvisades, eftersom transaktionen från 2004 avsåg företagsinterna överföringar och återspeglade således inte det verkliga värde till vilket marken ursprungligen förvärvades av koncernen.

(518)

Efter det slutgiltiga utlämnandet av uppgifter hävdade CNBM Group att kommissionen borde ha använt det datum då jordlotterna togs emot som utgångspunkt för beräkningen av förmånen. Såsom anges i föregående skäl hade emellertid äganderätten till marken, med motsvarande rättigheter och skyldigheter, redan uppkommit för företaget vid datumet för köpekontraktet. Dessutom fastställdes priset på den mark som ligger till grund för beräkningen av förmånen även i inköpsavtalet. Företagets påståenden avvisades därför.

(519)

Följande subventionsbelopp har fastställts för denna subvention under undersökningsperioden för de exporterande tillverkarna i urvalet:

Tillhandahållande av markanvändningsrättigheter mot för låg ersättning

(520)

Alla företag i urvalet köpte sin el.

(521)

Vad gäller samma företag i urvalet följde inköpspriserna för el de officiellt fastställda prisnivåerna på provinsnivå för stora industrikunder. Såsom konstaterats även vid tidigare undersökningar (124) medförde denna prisnivå inte någon särskild förmån för dessa stora industrikunder. Kommissionen fastställde dock att undersökta företag inom de två grupper som ingick i urvalet drog nytta av avdrag eller återbetalningar av en del av sina elkostnader i form av bidrag.

—

Skrivelse från den nationella kommissionen för utveckling och reformer och den nationella energimyndigheten för aktivt främjande av marknadsorienterade energitransaktioner och ytterligare förbättring av handelsmekanismen (Fa Gai Yun Xing [2018] No. 1027, utfärdad den 16 juli 2018.

—

Flera yttranden från centralkommittén i Kinas kommunistiska parti och statsrådet om ytterligare fördjupning av reformen av kraftsystemet (Zhong Fa [2015] nr 9).

—

Tillkännagivande om insatser för uppförande av energimarknaden under 2017 från Shandongs kommitté för ekonomi och informationsteknik, LJXDL [2017] nr 93

—

Tillkännagivande om ändring av regler för direkt elhandel 2017 från Shandongs övervakningskontor av den nationella energimyndigheten, LJNSC [2017] nr 36.

(522)

Kommissionen konstaterade att vissa stora industriella elanvändare får ingå direkta inköpsavtal med elproducenter i stället för att köpa från nätet, antingen genom att ingå direkta elavtal eller genom att kvalificera sig för att delta i det ”marknadsorienterade elhandelssystemet”. Vissa av företagen i urvalet hade sådana direkta avtal om el, eller var kvalificerade att delta i ett ”marknadsorienterat system för elhandel” under undersökningsperioden. I flertalet undersökta företag var de priser som erhölls genom sådana avtal/handelssystem lägre än de fasta priser som angavs på provinsnivå för stora industrikunder.

(523)

Möjligheten att ingå sådana direkta avtal/att vara kvalificerad att delta i ”det marknadsbaserade elhandelssystemet” är för närvarande inte öppen för alla stora industriella konsumenter. På nationell nivå anges det i yttrandena från centralkommittén i Kinas kommunistiska parti och statsrådet om ytterligare fördjupning av reformen av kraftsystemet, att ”företag som inte följer den nationella industripolitiken och vars produkter och processer avlägsnas inte bör delta i direkta transaktioner.” (125)

(524)

I praktiken sker direkt elhandel i provinserna. Företagen måste ansöka hos regionala myndigheter om godkännande att delta i pilotprojektet för direkt el, och de måste uppfylla vissa kriterier.

(525)

Till exempel i Shandongprovinsen anger meddelandet om ändring av handelsreglerna för direkt elhandel från den nationella energiadministrationens tillsynskontor i Shandong att ”användare som deltar i direkt elhandel ska bekräftas i enlighet med 2017 års tillgångsvillkor som godkänts av Shandongs kommitté för ekonomi och informationsteknik, För att delta i direkt elhandel ska de företag som säljer el lägga fram en ansökan om registrering till Shandongs handelscenter för elkraft, och kan delta i direkt elhandel efter att ha undersökts och offentliggjorts av centret”. I detta avseende fastställs och tillkännages en förteckning över stödberättigade företag som uppfyller villkoren för att delta i det marknadsinriktade elhandelssystemet och tillkännages i ett meddelande till Shandong Economic and Information Technology Commission (126).

(526)

För vissa företag finns det dessutom inga riktiga marknadsbaserade förhandlingar eller anbudsförfarande, eftersom de kvantiteter som köps in enligt direktavtal inte bygger på det faktiska utbudet och efterfrågan. Elproducenter och elanvändare får inte fritt sälja eller köpa all sin el direkt. De begränsas av kvantitativa kvoter som den lokala myndigheten tilldelat dem.

(527)

Även om priserna ska förhandlas fram direkt mellan elproducenterna och den slutliga elanvändaren eller med mellanliggande tjänsteleverantörer, utfärdas fakturorna till företagen de facto fortfarande av det statliga nätföretaget. Till exempel tillkännagivandet om ändring av 2017 års regler för direkt elhandel från den nationella energimyndighetens Shandongkontor föreskriver att ”Shandongs statliga elbolag kommer att fakturera avgiften för direkt elhandel” och att ”Shandongs statliga elbolag ska utfärda fakturor med moms till användare och elproducenter”.

(528)

Slutligen måste alla undertecknade direktköpkontrakt lämnas in till den lokala myndigheten för registrering.

(529)

De kinesiska myndigheterna utfärdade 2018 en skrivelse från den nationella kommissionen för utveckling och reformer och den nationella energimyndigheten för aktivt främjande av marknadsorienterade energitransaktioner och ytterligare förbättring av handelsmekanismen (Fa Gai Yun Xing [2018] No. 1027). Kommissionen noterar dock att denna lagstiftning utfärdades under undersökningsperioden, och har ännu inte genomförts. Även om skrivelsen syftar till att öka antalet direkta transaktioner på elmarknaden, nämnder den specifikt vissa industrier, inbegripet byggmaterialsindustrin och högteknologiska industrier, som understöds och gynnas av liberaliseringen av elmarknaden. Skrivelsen föreskriver i synnerhet ”stöd till användare med en årlig elförbrukning på mer än 5 miljoner kWh för utförande av direkta eltransaktioner med elproducenter. ”Under 2018 kommer planerna för elproduktion av kol, järn och stål, icke-järnmetall, byggmaterial och fyra andra industrier att liberaliseras.” Skrivelsen påpekar dessutom ”stöd till framväxande industrier med högt mervärde, till exempel högteknologiska produkter, internet, stordata och avancerad tillverkningsindustri, liksom företag med särskilda fördelar och kännetecken och högt teknikinnehåll för att delta i transaktioner, befriad från spänningsnivåer och begränsningar av elförbrukning”.

(530)

Lagstiftningen för en selektiv tillämpning av direkta transaktioner på elmarknaden till vissa industrier till exempel byggnadsmaterial och högteknologiska industrier. Denna selektiva tillämpning resulterar i att billigare priser på el tillämpas av staten på företag i dessa industrier.

(531)

Kommissionen ansåg att det lägre elpriset i fråga är en subvention i den mening som avses i artikel 3.1 a ii och 3.2 i grundförordningen eftersom det förekommer ett ekonomiskt bidrag i form av uteblivna intäkter för de kinesiska myndigheterna (dvs. Nätoperatören) som medför en förmån för de berörda företagen. Förmånen för mottagarna är lika med elprisbesparingen, eftersom elen erbjöds till priser under det normala nätpriset för andra stora industriella användare. Denna subvention är selektiv i den mening som avses i artikel 4.2 a i grundförordningen, eftersom lagstiftningen begränsar tillämpningen av denna ordning till att endast avse företag som uppfyller vissa industripolitiska mål som fastställts av staten, och vars produkter eller processer inte har undanröjts såsom ej stödberättiganden.

(532)

Kommissionen drog därför slutsatsen att subventionsordningen var i kraft under undersökningsperioden och att den är selektiv i den mening som avses i artiklarna 4.2 a och 4.3 i grundförordningen.

(533)

Efter utlämnandet av uppgifter hävdade de kinesiska myndigheterna att kommissionen inte kunde visa att de enheter som levererar el till påstått reducerade priser, dvs. att kraftgeneratorer och statliga nätföretag är offentliga organ eller har anförtrotts eller ålagts av regeringen.

(534)

I detta avseende noterade kommissionen, såsom förklaras i skälen 523–528, att det direkta överföringssystemet för el och de villkor på vilka företag får delta, fastställs av staten och genomförs av provinserna. Företagen måste få tillstånd från provinsmyndigheterna för att delta i elpilotsystemet. Även om priserna ska förhandlas fram direkt mellan elproducenterna och elförbrukarna eller genom mellanliggande tjänsteleverantörer, som påpekas i skäl 527, utfärdas fakturorna till företagen av det statliga nätföretaget. Med tanke på att det direkta systemet för elhandel utformas och kontrolleras av staten genom att de provinsiella myndigheterna genomför det och att företaget för statliga nät utfärdar fakturorna, drog kommissionen slutsatsen att de framförhandlade reducerade elpriserna tillhandahålls av offentliga organ. Följaktligen avvisas de kinesiska myndigheternas påstående.

(535)

Vidare ansåg de kinesiska myndigheterna att kommissionen inte hade visat på vilket sätt tillhandahållandet av el till påstått reducerade priser är selektivt i den mening som avses i artikel 2 i subventionsavtalet. De kinesiska myndigheterna hävdade att yttrandena från centralkommittén i Kinas kommunistiska parti och statsrådet om ytterligare fördjupning av reformen av kraftsystemet, som kommissionen hänvisade till, inte begränsar tillgången till detta påstådda stöd till vissa företag, eftersom de inte är obligatoriska utan endast en riktlinje. Dessutom ansåg de kinesiska myndigheterna att kommissionens påstående om selektivitet är inkonsekvent, eftersom kommissionen å ena sidan konstaterade att GFM är en främjad industri och å andra sidan att endast vissa av företagen i urvalet var berättigade till det direkta elhandelssystemet.

(536)

I detta avseende och som anges i skäl 523 är möjligheten att ingå sådana direkta avtal eller att vara kvalificerad att delta i ”det marknadsbaserade elhandelssystemet” för närvarande inte öppen för alla stora industriella konsumenter. Företagen måste ansöka hos regionala myndigheter om godkännande att delta i pilotprojektet för direkt el, och de måste uppfylla vissa kriterier, till exempel ”överensstämma med den nationella industripolitiken”. Det faktum att yttrandena från centralkommittén för Kinas kommunistiska parti och statsrådet om ytterligare fördjupning av reformen av kraftsystemet rättsligt sett eventuellt inte skulle vara tvingande är irrelevant, eftersom undersökningen visade att endast vissa företag har godkänts för att delta i det direkta elhandelssystemet och därmed har gynnats av sänkta elpriser. Det faktum att företagen omfattas av ett särskilt godkännande för att kunna dra nytta av de sänkta elpriserna pekar också på den särskilda karaktären hos detta system. Dessa påståenden avvisades därför.

(537)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter ifrågasatte ett av företagen i CNBM Group kommissionens slutsats att det faktum att vissa företag är godkända att delta i det ”marknadsorienterade elsystemet” genom att köpa el direkt från elleverantörer i stället för via det statliga nätet, utgör ”uteblivna intäkter” enligt de kinesiska myndigheterna. Denna berörda part påpekade att artikel 3 i grundförordningen definierar en subvention som ”offentliga intäkter som normalt sett skulle tas ut [som] inte drivs in eller efterskänks ” och att eftersom de kinesiska myndigheterna uttryckligen inte sålde någon el till de exporterande tillverkarna via det statliga nätet, var ingen skyldig de kinesiska myndigheterna intäkter för användning av det statliga nätet.

(538)

Kommissionen instämde inte i detta påstående. Såsom redan nämnts i skäl 527 ska fakturorna till företagen alltid utfärdas av det statliga nätföretaget även om priserna ska förhandlas fram direkt mellan elproducenter och elanvändare eller genom mellanföretag. Därför drog kommissionen i skäl slutsatsen att eftersom det direkta systemet för elhandel utformas och kontrolleras av staten genom att de provinsiella myndigheterna genomför det, och att fakturorna utfärdas av det statliga nätföretaget, tillhandahålls de framförhandlade reducerade elpriserna av offentliga organ. Genom att selektivt tillämpa reducerade elpriser för vissa industriella användare, medan de allmänt etablerade priser som allmänt tillämpas på alla industriella användare är högre, tog staten, genom det statliga nätföretaget, inte in intäkterna från elförsäljningen på nivån för de officiellt fastställda priserna. Denna praxis räknas som ”offentliga intäkter som normalt sett skulle tas ut [som] inte drivs in eller efterskänks” i den mening som avses i artikel 3 i grundförordningen. Detta påstående avvisades därför.

(539)

Den utjämningsbara subventionens storlek beräknades i förhållande till den förmån som mottagaren konstaterades ha erhållit under undersökningsperioden. Denna förmån beräknades som skillnaden mellan det totala elpris som skulle betalats enligt den normala elnätsnivån och det totala elpris som betalades med det lägre elpriset.

(540)

Följande subventionsbelopp har fastställts för denna ordning under undersökningsperioden för de exporterande tillverkarna i urvalet:

Elförsörjning till reducerade priser

(541)

Enligt Folkrepubliken Kinas lag om bolagsskatt (nedan kallad EIT-lagen) (127) får högteknologiska och företag som utnyttjar ny teknik som staten behöver ge ett viktigt stöd i form av en nedsatt bolagsskatt på 15 % i stället för den normala skattesatsen på 25 %.

(542)

Den rättsliga grunden för detta program är artikel 28 i EIT-lagen och artikel 93 i genomförandebestämmelserna för Kinas lag om bolagsskatt (128) samt följande:

(543)

Företag som kan komma i fråga för detta skatteavdrag hör till vissa viktiga och nya högteknologiområden som stöds av staten samt de gällande prioriteringarna för högteknologiområden som stöds av staten, vilka anges i riktlinjerna för de senaste prioriterade områdena för utveckling av högteknologiska industrier. Dessa riktlinjer anger tydligt tillverkningsteknik och viktiga råvaror för glas inbegripet GFM som ett prioriterat område.

(544)

För att vara stödberättigade måste företagen uppfylla följande kriterier:

(545)

Företag som drar fördel av denna åtgärd måste lämna in sin skattedeklaration och relevanta bilagor. Förmånens faktiska storlek anges i deklarationen.

(546)

Kommissionen anser att skatterabatten i fråga är en subvention i den mening som avses i artikel 3.1 a ii och 3.2 i grundförordningen eftersom det förekommer ett ekonomiskt bidrag i form av uteblivna intäkter för de kinesiska myndigheterna, vilket medför en förmån för de berörda företagen.

(547)

Förmånen för mottagarna är lika med skatteminskningen. Denna subvention är selektiv i den mening som avses i artikel 4.2 a i grundförordningen, eftersom lagstiftningen begränsar tillämpningen av denna ordning till att endast avse företag som är verksamma inom vissa prioriterade högteknologiområden som fastställts av staten inom GFM-sektorn.

(548)

Efter det slutgiltiga utlämnandet av uppgifter hävdade de kinesiska myndigheterna att EIT-förmåner för högteknologiska och företag som utnyttjar ny teknik inte är specifika, eftersom lagstiftningen enligt vilken detta program är i drift klart anger objektiva kriterier för stödberättigande (129) och att dessa kriterier tillämpas automatiskt, dvs. att de berörda myndigheterna inte har något utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att tillhandahålla denna specifika skattesats när villkoren för stödberättigande är uppfyllda. De kinesiska myndigheterna hänvisar till fotnot 2 i WTO-avtalet om subventioner och utjämningsåtgärder, enligt vilket kriterier för stödberättigande anses vara objektiva om de är neutrala, inte gynnar vissa företag framför andra, är ekonomiska till sin karaktär och tillämpas generellt. De kinesiska myndigheterna ansåg att detta är fallet med kriterierna för stödberättigande för denna förmånliga skattesats, eftersom tillgången till denna lägre skattesats är öppen för alla företag och inte gynnar vissa företag framför andra. därför att företag från alla sektorer, som täcker hela ekonomin, är berättigade att erhålla ett certifikat för högteknologiska företag och företag som utnyttjar ny teknik. Vidare hänvisade de kinesiska myndigheterna till tribunalens dom i mål T-586/14 Xinyi PV products mot kommissionen (130), eftersom den förklarade att ”... dessa incitament beviljades av behöriga myndigheter, inte skönsmässigt men där objektiva villkor är uppfyllda, dvs. att företaget i fråga tillhörde den högteknologiska sektorn (…) I vilket fall framgår det av artikel 28 i Folkrepubliken Kinas lag om bolagsskatt och av artikel 93 i tillämpningsförordningen att de skattelättnader som beviljas företag inom den högteknologiska sektorn, såsom sökanden, vilka inte har bestritts av kommissionen, endast tilldelas om vissa objektiva villkor är uppfyllda, det vill säga bland annat att de berörda företagen är verksamma inom den nya sektorn för avancerad teknik, att de är innehavare av immateriella rättigheter, att deras varor eller tjänster finns inom högteknologiska sektorer som särskilt stöds av staten, att kostnaderna för forskning och utveckling uppgår till en viss procentandel av samtliga intäkter och att antalet tekniker utgör en viss procentandel av samtliga anställda.”

(549)

Kommissionen höll inte med om de kinesiska myndigheternas ståndpunkt av följande skäl. Kapitel IV i Kinas bolagsskattelag som innehåller bestämmelser vad gäller förmånsbeskattning. I artikel 25 i bolagsskattelagen, som utgör ingress till kapitel IV anges att ”staten erbjuder förmånlig beskattning till företag i industrier eller projekt vilkas utveckling stöds och främjas särskilt av staten”. Enligt artikel 28 i lagen, som också ingår i detta kapitel, ”ska bolagsskattesatsen på högteknologiska företag och företag som utnyttjar ny teknik och som behöver särskilt statligt stöd sänkas till 15 %”. I artikel 93 i genomförandebestämmelserna för bolagsskattelagen klargörs följande:

”De viktiga högteknologiska företag och företag som utnyttjar ny teknik som staten ska stödja” enligt artikel 28 punkt 2 i lagen om bolagsskatt hänför sig till de företag som äger immateriella rättigheter och uppfyller följande villkor:

(550)

I de ovannämnda bestämmelserna anges tydligt att den reducerade skattesatsen för företag är förbehållen ”viktiga högteknologiska företag och företag som utnyttjar ny teknik som ska stödjas av staten”, vilka äger viktiga immateriella rättigheter och uppfyller vissa villkor, t.ex. ”att följa tillämpningsområdet för centrala statliga områden med högteknologiskt stöd och stöd av ny teknik”.

(551)

Såsom anges i skäl 543 förtecknas de högteknologiområden som stöds av staten i riktlinjerna för de senaste prioriterade områdena för utveckling av högteknologiska industrier, och dessa riktlinjer nämner tydligt tillverkningsteknik och viktiga råvaror för glas, inklusive GFM, som ett prioriterat område.

(552)

Med tanke på att den reducerade skattesatsen för företag förbehålls viktiga högteknologiska företag och företag som utnyttjar ny teknik som ska stödjas av staten, som är förenlig med tillämpningsområdet för högteknologi och ny teknik, drog kommissionen slutsatsen att denna åtgärd inte är tillämplig på grundval av objektiva kriterier eller villkor som inte gynnar vissa företag framför andra. Denna slutsats bekräftas ytterligare av det faktum att ”viktiga prioriterade utvecklingsområden inom högteknologiska industrier” är ett urval av områden inom högteknologiska industrier enligt prioriteringarna vid en viss tidpunkt och som sannolikt kommer att ändras med tiden. I motsats till vad de kinesiska myndigheterna påstår fastställer därför inte den lagstiftning som är tillämplig på den nedsatta bolagsskattesatsen objektiva kriterier för stödberättigande.

(553)

När det gäller slutsatserna i mål T-586/14 konstaterade kommissionen att domen upphävdes av domstolen i mål C-301/16 P (131). Dessutom gjordes uttalandet av tribunalen inom ramen för artikel 2.7 i den grundläggande antidumpningsförordningen och därmed i ett annat sammanhang.

(554)

Mot bakgrund av ovanstående överväganden bekräftade kommissionen åtgärdens selektiva karaktär och avvisade de kinesiska myndigheternas påståenden.

(555)

Den utjämningsbara subventionens storlek beräknades i förhållande till den förmån som mottagaren konstaterades ha erhållit under undersökningsperioden. Denna förmån beräknades som skillnaden mellan den totala skatt som skulle betalats enligt den normala skattesatsen och den totala skatt som faktiskt betalades med den lägre skattesatsen.

(556)

Det subventionsbelopp som fastställdes för denna särskilda ordning var 0,88 % för Yuntianhua Group och 2,98 % för CNBM Group.

(557)

Skatterabatten för forskning och utveckling innebär att företag får en förmånlig skattebehandling för sin FoU-verksamhet inom vissa prioriterade högteknologiområden som fastställts av staten, under förutsättning att vissa tröskelnivåer för FoU-utgifter uppnåtts.

(558)

Närmare bestämt innebär detta att FoU-utgifter för att utveckla ny teknologi, nya produkter och nya metoder som inte utgör immateriella tillgångar och redovisas i vinst- och förlusträkningen för det innevarande räkenskapsåret efter det att de dragits av till fullo mot bakgrund av den aktuella situationen omfattas av ett avdrag på ytterligare 50 %. När de ovannämnda FoU-utgifterna utgör immateriella tillgångar omfattas de av avskrivning på grundval av 150 % av kostnaden för den immateriella tillgången.

(559)

Den rättsliga grunden för detta program är artikel 30.1 i bolagsskattelagen, och genomförandebestämmelserna för Kinas bolagsskattelag liksom följande tillkännagivanden:

(560)

Under tidigare undersökningar (132) fastställde kommissionen att ”de nya tekniker, nya produkter och nya hantverk” som kan komma i fråga för detta skatteavdrag hör till vissa högteknologiområden som stöds av staten samt de gällande prioriteringarna för högteknologiområden som stöds av staten, vilka anges i riktlinjerna för senaste prioriterade områden för utveckling av högteknologiska industrier.

(561)

Kommissionen anser att skatterabatten i fråga är en subvention i den mening som avses i artikel 3.1 a ii och 3.2 i grundförordningen eftersom det förekommer ett ekonomiskt bidrag i form av uteblivna intäkter för de kinesiska myndigheterna, vilket medför en förmån för de berörda företagen. Förmånen för mottagarna är lika med skatteminskningen. Denna subvention är selektiv i den mening som avses i artikel 4.2 a i grundförordningen, eftersom lagstiftningen begränsar tillämpningen av denna åtgärd till att endast avse företag som har FoU-utgifter inom vissa prioriterade högteknologiområden som fastställts av staten, såsom till exempel GFM-sektorn.

(562)

Efter det slutgiltiga utlämnandet av uppgifter hävdade de kinesiska myndigheterna att programmet för avdrag av ytterligare FoU-utgifter inte är selektivt. De kinesiska myndigheterna hänvisade till artikel 2.1 b i avtalet om subventioner och utjämningsåtgärder i vilket föreskrivs att selektivitet inte anses föreligga om myndigheten som beviljar subventionen, eller den lagstiftning som reglerar denna myndighet, uttryckligen riktar subventionen till vissa företag under förutsättning att i) alla som uppfyller kraven för subventionen också får den, ii) att sådana kriterier och villkor strikt följs och iii) kriterierna och villkoren är klart och tydligt angivna i lag, annan författning eller annan offentlig handling för att kunna kontrolleras. Ur de kinesiska myndigheternas synvinkel fastställer den lagstiftning som reglerar denna myndighet objektiva kriterier som avgör berättigande och dessa kriterier tillämpas automatiskt. Med andra ord har de berörda myndigheterna inte något handlingsutrymme för att bevilja denna särskilda skattesats om villkoren för berättigande är uppfyllda.

(563)

Kommissionen hänvisade till kapitel IV i Kinas bolagsskattelag som innehåller bestämmelser vad gäller förmånsbeskattning. I artikel 25 i bolagsskattelagen, som utgör ingress till kapitel IV anges att ”staten erbjuder förmånlig beskattning till företag i industrier eller projekt vilkas utveckling stöds och främjas särskilt av staten”. I artikel 30.1 som också ingår i detta kapitel anges att ”företagens utgifter för forskning och utveckling i samband med nya tekniker, nya produkter och nya metoder” får dras av vid den tidpunkt då den beskattningsbara inkomsten beräknas. I artikel 95 i bolagsskattens genomförandebestämmelser förtydligas innebörden av ”FoU utgifter i syfta att utveckla nya tekniker, nya produkter och nya metoder” som fastställs i artikel 30.1 i bolagsskattelagen.

(564)

I de bestämmelser som nämns ovan anges tydligt att ytterligare avdrag för FoU-kostnader som är avsedda för företag som ägnar sig åt ”nya tekniker, nya produkter och nya metoder” och ”involverade i industrier eller projekt vilkas utveckling får särskilt stöd och uppmuntran från staten”.

(565)

Såsom anges i skäl 560 förtecknas de högteknologiområden som stöds av staten samt de gällande prioriteringar för högteknologiområden som stöds av staten i riktlinjerna för de senaste prioriterade områdena för utveckling av högteknologiska industrier. Såsom anges i skäl 543 anger dessa riktlinjer tydligt tillverkningsteknik och viktiga råvaror för glas inbegripet GFM som ett prioriterat område.

(566)

Med tanke på att ytterligare avdrag av FoU-utgifter är förbehållet företag som är verksamma inom industrier som särskilt stöds och uppmuntras av staten, enligt förteckningen i riktlinjerna för de senaste prioriterade områdena för utveckling av högteknologiska industrier, drog kommissionen slutsatsen att denna åtgärd inte är tillämplig på grundval av objektiva kriterier eller villkor som inte gynnar vissa företag framför andra (inte heller alla högteknologiska företag och företag som utnyttjar ny teknik). Denna slutsats bekräftas ytterligare av det faktum att ”viktiga prioriterade utvecklingsområden inom högteknologiska industrier” är ett urval av områden inom högteknologiska industrier enligt prioriteringarna vid en viss tidpunkt och som sannolikt kommer att förändras över tiden. I motsats till vad de kinesiska myndigheterna har gjort gällande fastställer den lagstiftning som är tillämplig på tilläggsavdraget för FoU-utgifter inte några objektiva kriterier eller villkor som reglerar rätten till stöd. Kommissionen bekräftade därför åtgärdens selektiva karaktär och avvisade de kinesiska myndigheternas påståenden.