(1)

Försäkrings- och återförsäkringsföretagens erfarenheter av de första åren av tillämpning av direktiv 2009/138/EG bör användas för att se över de metoder, antaganden och standardparametrar som används vid beräkningen av solvenskapitalkravet enligt standardformeln.

(2)

Kommissionens förslag till en ny förordning om inrättande av InvestEU-programmet (2) inriktas på EU-omfattande marknadsmisslyckanden och suboptimala investeringssituationer. Där föreslås att man inrättar ett InvestEU-rådgivningscentrum som ska stödja utvecklingen av en databas med tillförlitlig information om investeringsprojekt, och en InvestEU-portal som ska ge investerare tillgång till en lättåtkomlig och användarvänlig projektdatabas över investeringsprojekt. InvestEU-programmet kommer därigenom att främja investeringar i finansiering till små och medelstora företag i form av obligationer, lån eller riskkapital och andra långfristiga investeringar i aktier. För beräkningen av solvenskapitalkravet enligt standardformeln anges inga särskilda regler för investeringar i privata lån, riskkapital och långfristiga investeringar i aktier. Med hänsyn till att InvestEU-portalen väntas förbättra tillgången till sådana investeringar bör sådana särskilda regler införas. Mot bakgrund av handlingsplanen för en kapitalmarknadsunion från den 30 september 2015 bör också mer investeringar i EU uppmuntras och tillgången till egetkapital- och lånefinansiering för små och medelstora företag i EU underlättas. Tillsynsbehandlingen av riskkapital och privata lån bör därför ändras i syfte att undanröja oberättigade hinder för investeringar i sådana tillgångsklasser.

(3)

För att vidare säkerställa lika konkurrensvillkor mellan ekonomiska aktörer som verkar inom försäkringssektorn och ekonomiska aktörer som verkar inom andra finansiella sektorer bör några av de bestämmelser som är tillämpliga på försäkrings- och återförsäkringsföretag anpassas till de bestämmelser som gäller för kredit- och finansinstitut, i den utsträckning som en sådan anpassning är förenlig med dessa företags olika affärsmodeller.

(4)

Handelsexponeringar mot kvalificerade centrala motparter omfattas av den multilaterala nettnings- och förlustdelningsmekanism som de kvalificerade centrala motparterna tillämpar. Dessa handelsexponeringar omfattas således av en lägre motpartskreditrisk och bör följaktligen omfattas av lägre kapitalbaskrav än exponeringar mot motparter som inte kan använda de kvalificerade centrala motparternas mekanismer. I enlighet med artikel 111.1 fa i direktiv 2009/138/EG bör beräkningen enligt standardformeln av motpartsrisk behandla handelsexponeringar mot kvalificerade centrala motparter på ett sätt som är konsekvent med de kapitalkrav för sådana exponeringar som är tillämpliga på kredit- och finansinstitut.

(5)

För att bidra till unionens mål i form av långfristig hållbar tillväxt bör försäkringsgivares investeringar i privata lån underlättas. För detta ändamål bör det fastställas kriterier som möjliggör att obligationer och lån för vilka en kreditvärdering från ett utsett externt kreditvärderingsinstitut inte är tillgänglig tilldelas kreditkvalitetssteg 2 eller 3 baserat på försäkrings- eller återförsäkringsföretagets egna interna kreditvärdering.

(6)

Väsentliga ändringar i de data som används för att fastställa tekniska uppgifter om riskfria räntesatser för relevanta durationer kan leda till en situation där de datakällor som tidigare använts inte längre är tillgängliga. Om bättre data blir tillgängliga kan detta också leda till att de tekniker som används för att fastställa tekniska uppgifter om riskfria räntesatser för relevanta durationer blir obsoleta. En väsentlig ändring av marknadsvillkoren kan vidare göra det nödvändigt att göra en ny bedömning av parametrar, däribland den slutliga terminskursen (även kallad den långsiktiga jämviktsräntan), startpunkten för extrapolering av riskfria räntesatser eller perioden för konvergens till den slutliga terminskursen. Följaktligen bör villkor anges för bedömningen av huruvida potentiella ändringar av de data och tekniker som används för att fastställa tekniska uppgifter om riskfria räntesatser för relevanta durationer är förenliga med målen att ha transparenta, ansvarsfulla, tillförlitliga och över tiden konsekventa metoder för att fastställa dessa tekniska uppgifter. För detta ändamål bör Eiopa till kommissionen lämna en bedömning av effekterna av ändrade tekniker, dataspecifikationer eller parametrar och den utsträckning i vilken en sådan ändring är proportionell mot den väsentliga dataförändringen.

(7)

Målet att ha transparenta, ansvarsfulla, tillförlitliga och över tiden konsekventa metoder för att fastställa tekniska uppgifter om de riskfria räntesatserna för relevanta durationer bör också gälla på nivån för respektive komponent, i synnerhet volatilitetsjusteringen. För att säkerställa transparens, ansvarsfullhet, tillförlitlighet och konsekvens över tiden bör den metod för att fastställa tekniska uppgifter om volatilitetsjusteringen som används av Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten (Eiopa), särskilt aktiveringen av en landkomponent enligt artikel 77d.4 i direktiv 2009/138/EG, undersökas på nytt när det finns bevisning för att metoden inte uppnår målen, vilket bör ske inom ramen för kommissionens översyn enligt artikel 77f.3 i direktiv 2009/138/EG.

(8)

Kapitalbasposter i form av inbetalda efterställda medlemskonton, inbetalt preferensaktiekapital och tillhörande överkursfond och inbetalda efterställda skulder kan tillhandahålla en partiell huvudsaklig förlusttäckningsegenskap i fall där solvenskapitalkravet överträds under tre på varandra följande månader. Det bör fastställas kriterier som specificerar i vilken utsträckning sådana poster kan räknas som kapitalbasposter på nivå 1.

(9)

Man bör undvika förluster av primärkapital till följd av skatteeffekter när den huvudsakliga förlusttäckningsegenskapen utlöses. Försäkrings- och återförsäkringsföretag bör således kunna begära ett undantag från tillämpning av den egenskapen. Innan tillsynsmyndigheterna beviljar ett sådant undantag bör de emellertid bedöma huruvida det finns en hög och trovärdig sannolikhet för att skatteeffekterna av den egenskapen i betydande mån skulle kunna försvaga ett försäkrings- eller återförsäkringsföretags solvenssituation.

(10)

Lika konkurrensvillkor mellan ekonomiska aktörer inom försäkringssektorn och inom andra finansiella sektorer bör säkerställas. Försäkrings- och återförsäkringsföretag bör således ha möjlighet, på villkor att tillsynsmyndigheterna ger sitt godkännande i förväg, att återbetala eller inlösa en kapitalbaspost inom de första fem åren efter dess emission om det inträffar en oväntad ändring av den rättsliga klassificeringen av kapitalbasposten som sannolikt medför att denna post inte längre kan ingå i kapitalbasen, eller om det inträffar en oväntad ändring av den tillämpliga skattebehandlingen av den posten.

(11)

Genomlysningsmetoden bör säkerställa att de risker som ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag är exponerat mot beaktas ordentligt, oavsett företagets investeringsstrukturer. Den metoden bör således bli tillämplig på företag som är anknutna till ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag och vars huvudsyfte är att inneha eller förvalta tillgångar för det försäkrings- eller återförsäkringsföretagets räkning.

(12)

I de fall genomlysningsmetoden inte kan tillämpas på ett företag för kollektiva investeringar eller investeringar i form av fonder bör försäkrings- eller återförsäkringsföretag kunna få använda en förenklad metod baserad på den senast rapporterade tillgångsallokeringen för det berörda företaget eller den berörda fonden, förutsatt att denna förenklade metod står i proportion till de berörda riskernas art, omfattning och komplexitet.

(13)

Undergrupperna för annullationsrisk kräver komplicerade beräkningar på nivån för enskilda försäkringsavtal. När denna komplexitet inte står i proportion till arten och omfattningen av och komplexiteten hos de risker som täcks av dessa undergrupper bör det bli möjligt att basera beräkningarna för sådana undergrupper på grupperingar av försäkringsavtal snarare än enskilda försäkringsavtal, såvida sådana grupperingar inte skulle medföra en materiell felaktighet.

(14)

Beräkningen av naturkatastrofrisk enligt standardformeln bör beakta arten och omfattningen av och komplexiteten hos det berörda försäkrings- eller återförsäkringsföretagets exponering mot denna risk. Beräkningen av naturkatastrofrisk enligt standardformeln kräver att försäkrings- eller återförsäkringsföretaget kartlägger sina försäkrade belopp i riskområden. Alla försäkrings- eller återförsäkringsföretag har inte den information på riskområdesnivå som behövs för denna beräkning i sina interna system och för dessa företag kan det bli dyrt att ta fram denna information. Dessa företag bör därför kunna basera sina beräkningar på grupperingar av riskområden, i de fall sådana grupperingar är väl underbyggda och står i proportion till exponeringen.

(15)

Beräkningen av kapitalkravet för undergruppen för brandrisk enligt standardformeln kräver att försäkrings- eller återförsäkringsföretaget identifierar den största koncentrationen av brandrisk. För att begränsa denna beräkningsbörda bör försäkrings- eller återförsäkringsföretag kunna inskränka sin process för att identifiera den största koncentrationen av brandrisk till omgivningarna för deras största exponeringar mot brandrisk, förutsatt att denna metod står i proportion till arten och omfattningen av och komplexiteten hos det försäkrings- eller återförsäkringsföretagets exponering mot brandrisk.

(16)

De förenklade beräkningarna av kapitalkravet i undergrupperna för dödsfallsrisk inom livförsäkring respektive inom sjukförsäkring enligt standardformeln bör ändras för att avspegla att försäkringsavtalens risksumma kan variera över tiden.

(17)

Kostnaden för att skaffa kreditvärderingar för beräkningen av solvenskapitalkravet enligt standardformeln bör stå i proportion till den berörda tillgångsriskens art, omfattning och komplexitet. Försäkrings- och återförsäkringsföretag som har utsett ett externt kreditvärderingsinstitut bör följaktligen kunna använda en förenklad beräkning för de delar av skuldportföljen för vilka det externa kreditvärderingsinstitutet inte tillhandahåller några externa kreditvärderingar.

(18)

Beräkningen av solvenskapitalkravet för motpartsrisk enligt standardformeln kräver att försäkrings- och återförsäkringsföretag beaktar den andel av motpartens tillgångar som omfattas av säkerhetsarrangemang. Bördan för denna beräkning enligt standardformeln bör inte bli oproportionellt stor. Försäkrings- och återförsäkringsföretag som använder standardformeln vid beräkningen av solvenskapitalkravet för motpartsrisk bör därför kunna beräkna detta krav utifrån antagandet att mer än 60 % av motpartens tillgångar omfattas av säkerhetsarrangemang.

(19)

Försäkrings- och återförsäkringsföretag som använder standardformeln vid beräkningen av solvenskapitalkravet för motpartsrisk måste använda en specifik formel för att beräkna kapitalkravet för motpartsrisk vid typ 1-exponeringar där standardavvikelsen för förlustfördelningen understiger 7 %. Bördan för denna beräkning bör inte bli oproportionellt stor. Försäkrings- och återförsäkringsföretag bör följaktligen kunna beräkna kapitalkravet för motpartsrisk vid typ 1-exponeringar i enlighet med samma formel som används när standardavvikelsen för förlustfördelningen vid typ 1-exponeringar ligger mellan 7 % och 20 %.

(20)

Beräkningen av den riskreducerande effekten på teckningsrisk är komplicerad och kan utgöra en oproportionellt stor börda för försäkrings- och återförsäkringsföretag som verkar inom skadeförsäkring. Försäkrings- och återförsäkringsföretag bör således kunna använda en förenklad formel, förutsatt att användningen av denna förenklade formel står i proportion till arten och omfattningen av och komplexiteten hos företagets motpartsriskprofil.

(21)

Riskkostnaden för premier för framtida avtal bör inte otillbörligen bestraffa avtal vars ursprungliga längd överskrider ett år, med tanke på den lägre risk som är knuten till framtida premier från avtal med längre varaktighet. I fråga om framtida avtal vars längd överskrider ett år bör därför volymmåttet för premie- och reservrisk vid skadeförsäkring och NSLT sjukförsäkring enbart beakta 30 % av framtida premier.

(22)

Företagets faktiska riskexponering vid beräkningen av solvenskapitalkravet för naturkatastrofrisk bör återspeglas i beräkningen av solvenskapitalkravet enligt standardformeln. Beräkningen av solvenskapitalkravet för naturkatastrofrisk enligt standardformeln bör således ta hänsyn till avtalsenliga begränsningar av ersättningar vid naturkatastrofer.

(23)

Beräkningen av solvenskapitalkravet för risk på grund av katastrof orsakad av människan bör återspegla de risker som försäkrings- och återförsäkringsföretag är exponerade mot. De scenariebaserade beräkningarna av det kravet i fråga om sjöfarts-, luftfarts- respektive brandrisk bör följaktligen baseras på de största exponeringarna, efter avdrag för medel som kan återkrävas enligt återförsäkringsavtal och från specialföretag.

(24)

Scenariot med tankerkollision i undergruppen för sjöfartsrisk bör inte tillämpas på fritidsbåtar eller RIB-båtar. Det scenariot bör således bara vara tillämpligt på fartyg med ett minsta försäkrat belopp på minst 250 000 euro.

(25)

Direkta investeringar från försäkringsgivare i icke börsnoterade aktier kan bidra till unionens mål i fråga om långfristig hållbar tillväxt. Sådana investeringar bör följaktligen underlättas. Vid beräkningen av kapitalkravet för aktiekursrisk enligt standardformeln bör således portföljer med investeringar i icke börsnoterade aktier av hög kvalitet kunna omfattas av samma behandling som aktier som är börsnoterade på reglerade marknader. Kriterier bör fastställas som säkerställer att en portfölj med icke börsnoterade aktier av hög kvalitet har en tillräckligt låg systemrisk.

(26)

Försäkringsgivare har en viktig roll som långfristiga investerare och aktieinvesteringar är viktiga för att finansiera den reala ekonomin. Långfristiga aktieinvesteringar från försäkrings- och återförsäkringsföretagens sida bör därför uppmuntras genom att behandlingen av långfristiga aktieinvesteringar och strategiska aktieinvesteringar anpassas till varandra vid beräkningen av solvenskapitalkravet enligt standardformeln, inbegripet korrelationsmatriser. För att garantera investeringarnas långfristiga karaktär bör en portfölj med långfristiga aktieinvesteringar och andra tillgångar som matchar en portfölj med tydligt identifierade försäkrings- eller återförsäkringsförpliktelser införas i undergruppen för aktiekursrisk. För att undvika regelarbitrage bör portföljen med tillgångar och portföljen med förpliktelser ha liknande värden och respektive portfölj bör inte motsvara mer än hälften av den totala storleken på försäkrings- eller återförsäkringsföretagets balansräkning.

(27)

Enskilda aktier som är börsnoterade i EES och investeringar via vissa typer av fonder bör behandlas på samma sätt. Försäkrings- och återförsäkringsföretag bör därför få tillämpa reglerna för långfristiga investeringar på godkända fonder för socialt företagande, godkända riskkapitalfonder, slutna alternativa investeringsfonder, alternativa investeringsfonder utan hävstång och europeiska långsiktiga investeringsfonder, förutsatt att fondförvaltaren är auktoriserad i EES.

(28)

Beräkningen av kapitalkravet för undergruppen för spreadrisk enligt standardformeln bör inte hindra försäkrings- eller återförsäkringsföretag från att investera i privata placeringar av hög kvalitet, som ofta inte är kreditvärderade. Ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag kan ha ingått ett avtal med ett kreditinstitut eller värdepappersföretag om att saminvestera i obligationer och lån för vilka det inte finns någon kreditvärdering från ett utsett externt kreditvärderingsinstitut. I det fallet bör försäkrings- eller återförsäkringsföretaget få använda resultaten av den metod med godkända interna kreditvärderingar som används av det kreditinstitutet eller värdepappersföretaget för att beräkna solvenskapitalkravet, förutsatt att kreditinstitutet eller värdepappersföretaget har sitt huvudkontor i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Detsamma bör gälla när ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag har ingått ett avtal med ett annat försäkrings- eller återförsäkringsföretag som använder en godkänd intern modell i enlighet med artikel 100 i direktiv 2009/138/EG.

(29)

Lagstiftningen för finanssektorn bör vara konsekvent samtidigt som den beaktar sektorernas olika affärsmodeller, särdrag vid fastställandet av kapitalkrav eller andra faktorer. Reglerna för försäkrings- och återförsäkringsföretags redovisning av garantier som utfärdats av regionala och lokala självstyrelseorgan bör således anpassas till de regler som gäller för kreditinstitut och värdepappersföretag.

(30)

Derivat utsätter försäkrings- och återförsäkringsföretag för motpartsrisk, oavsett om derivaten innehas för risksäkring eller i spekulationssyfte. Samtliga derivat bör därför behandlas som typ 1-exponeringar i modulen för motpartsrisk enligt standardformeln.

(31)

Diskrepanser i sekvensen av beräkningar av kapitalkravet för koncentrationer av marknadsrisker enligt standardformeln bör undvikas. Individuella exponeringar bör således först kartläggas i förhållande till kreditkvalitetssteg och gränsvärden för relativa överexponeringar, och riskfaktorer bör därefter tillämpas på nivån för exponeringar mot en enda emittent.

(32)

Försäkrings- och återförsäkringsföretag bör inte använda överdrivet optimistiska antaganden vid utarbetandet av prognoser över framtida skattepliktiga vinster efter ett scenario med exceptionella förluster. Vid beräkningen av uppskjutna skatters förlusttäckningskapacitet enligt standardformeln bör försäkrings- och återförsäkringsföretag därför beakta företagets finansiella ställning och solvenssituation efter den omedelbara förlusten samt den ökade osäkerheten rörande prognosen över framtida skattepliktiga vinster. Antaganden för prognosen över framtida skattepliktiga vinster efter den omedelbara förlusten, inbegripet antagna avkastningsnivåer på försäkrings- eller återförsäkringsföretagets placeringar, bör vidare inte vara mer gynnsamma än de antaganden som används för värderingen av uppskjutna skatter i balansräkningen, och prognosen över den totala nivån på nya försäkringar bör inte heller överskrida nivån enligt verksamhetsplaneringen. Försäkrings- och återförsäkringsföretag bör bara få anta högre avkastningsnivåer än de nivåer som följer av räntesatserna för relevanta durationer om de kan visa att dessa avkastningsnivåer kommer att förverkligas efter den omedelbara förlusten.

(33)

Beräkningen av solvenskapitalkravet enligt standardformeln bör återspegla utvecklingen av riskhanteringspraxis, i synnerhet rörande användningen av riskreduceringstekniker. Försäkrings- och återförsäkringsföretag bör därför kunna beakta effekten av riskreduceringstekniker, även när dessa tekniker ersätts med ett liknande arrangemang när de löper ut eller när de justeras för att återspegla ändringar av den exponering som täcks, förutsatt att denna ersättning eller justering sker högst en gång per vecka. Standardformeln bör också medge nettningsavtal mellan derivat och säkringsstrategier i de fall flera avtalsenliga arrangemang sammantaget får samma effekt som en riskreduceringsteknik. Möjliga avvikelser mellan den riskreducerande effekt som återspeglas i standardformeln, å ena sidan, och den faktiska riskreducerande effekten, å andra sidan, samt en bedömning av basrisken bör ingå i företagets egna risk- och solvensbedömning.

(34)

Försäkrings- och återförsäkringsföretag bör inte drabbas oproportionellt när en motpart i ett återförsäkringsavtal upphör att iaktta sitt solvenskapitalkrav samtidigt som den fortfarande iakttar minimikapitalkravet. Försäkrings- och återförsäkringsföretag bör därför under en period på upp till sex månader delvis få beakta den riskreducerande effekten av återförsäkringsarrangemang som ingåtts med den återförsäkringsmotparten. När en återförsäkringsmotpart upphör att iaktta sitt minimikapitalkrav bör försäkrings- och återförsäkringsföretaget inte längre beakta någon riskreducerande effekt av de återförsäkringsarrangemang som ingåtts med den motparten.

(35)

Avtal om överskadeåterförsäkring bör behandlas på liknande sätt som förluståterförsäkringsavtal vid beräkningen av solvenskapitalkravet enligt standardformeln. Försäkrings- och återförsäkringsföretag bör därför kunna beakta den riskreducering som tillhandahålls av avtal om överskadeåterförsäkring vid beräkningen av solvenskapitalkravet enligt standardformeln med hjälp av företagsspecifika parametrar, genom att man fastställer en standardiserad metod för beräkning av en företagsspecifik parameter som ersätter standardparametern för icke-proportionell återförsäkring.

(36)

Uppskjutna skatters förlusttäckningskapacitet har en betydande inverkan på ett försäkrings- och återförsäkringsföretags solvenssituation. Företagets förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorgan bör därför anta en riskhanteringspolitik som rör uppskjutna skatter och som beaktar dessa skatters förlusttäckningskapacitet. I den politiken bör särskilt beskrivas ansvaret för att bedöma de underliggande antaganden som tillämpas på prognoserna över framtida beskattningsbara vinster.

(37)

Beräkningen av solvenskapitalkravet på nivån för en enhet och på gruppnivå bör vara konsekvent. När genomlysningsmetoden tillämpas på nivån för en enskild enhet i fråga om företag för kollektiva investeringar eller investeringar i form av fonder som utgör anknutna företag till ett försäkrings- och återförsäkringsföretag med ägarintresse, bör genomlysningsmetoden också tillämpas på gruppnivå. När sådana företag för kollektiva investeringar eller fonder utgör dotterföretag till försäkrings- eller återförsäkringsgrupper bör beräkningen av solvenskapitalkravet baseras på antagandet om en fullständig diversifiering med andra sammanställda tillgångar och skulder.

(38)

Beräkningen av kapitalkravet för valutarisk för en grupp bör återspegla den gruppens särskilda ekonomiska situation, särskilt i de fall där försäkrings- och återförsäkringsverksamheten uttrycks i olika valutor. Av det skälet bör försäkrings- och återförsäkringsföretag med ägarintresse, försäkringsholdingföretag eller blandade finansiella holdingföretag kunna välja en annan referensvaluta än den som används vid upprättandet av den sammanställda redovisningen, när valutarisken i det sammanställda solvenskapitalkravet på gruppnivå beräknas på grundval av standardformeln. Detta val bör baseras på objektiva kriterier, exempelvis samma valuta som används för att uttrycka en väsentlig andel av gruppens försäkringstekniska avsättningar eller kapitalbas.

(39)

Beräkningen enligt standardformeln av undergrupperna för premie- och reservrisk inom skadeförsäkring, undergrupperna för premie- och reservrisk inom sjukförsäkring och undergruppen för naturkatastrofrisk bör ändras så att den återspeglar den senaste empiriska bevisningen angående premieavsättningar och avsättningar för oreglerade försäkringsfall.

(40)

Svårighetsgraden i beräkningen av kapitalkraven för massolycksrisk och koncentration av olycksrisk bör stå i proportion till arten och omfattningen av och komplexiteten hos de risker som de företag som erbjuder sjukförsäkring är exponerade mot. Den händelsetyp som hänvisar till invaliditet som varar 10 år förorsakad av olycka bör således undantas från denna beräkning.

(41)

Kommissionens delegerad förordning (EU) 2015/35 (3) innehåller ett antal tryckfel, exempelvis felaktiga interna korshänvisningar, som bör korrigeras.

(42)

För att undvika störningar på marknaden för skade- och sjukförsäkring, särskilt för försäkrings- och återförsäkringsföretag som verkar inom enbart en försäkringsklass, bör försäkrings- och återförsäkringsföretag få tillräcklig tid för att förbereda sig på ändringarna av beräkningen av premie- och reservrisk inom skade- respektive sjukförsäkring. Dessa ändringar bör således inte börja tillämpas förrän den 1 januari 2020.

(43)

Delegerad förordning (EU) 2015/35 bör därför ändras i enlighet med detta.