(1)

Plast är ett mycket funktionellt och relativt billigt material vilket innebär att det blir allt vanligare i vår vardag. Plast spelar en viktig roll i ekonomin och har viktiga tillämpningsområden i många branscher, men dess ökade användning i kortlivade tillämpningar som inte utformats för återanvändning eller kostnadseffektiv materialåtervinning innebär att de relaterade produktions- och konsumtionsmönstren har blivit alltmer ineffektiva och linjära. Inom ramen för handlingsplanen för den cirkulära ekonomin som fastställdes i kommissionens meddelande av den 2 december 2015 med titeln Att sluta kretsloppet – en EU-handlingsplan för den cirkulära ekonomin konstaterade kommissionen därför i den europeiska strategin för plast som fastställdes i dess meddelande av den 16 januari 2018 med titeln En europeisk strategi för plast i en cirkulär ekonomi att den ständiga ökningen av mängden plastavfall och plastavfallsläckage i miljön, särskilt den marina miljön, måste åtgärdas om vi ska kunna uppnå en cirkulär livscykel för plast. Den europeiska strategin för plast utgör ett steg i riktning mot skapandet av en cirkulär ekonomi där konstruktion och tillverkning av plast och plastprodukter sker med full respekt för behovet av återanvändning, reparation och materialåtervinning och där mer hållbara material utvecklas och främjas. Den avsevärda negativa inverkan på miljö, hälsa, och ekonomi som vissa plastprodukter medför gör att det krävs en särskild rättslig ram för att effektivt minska dessa negativa effekter.

(2)

Genom detta direktiv främjas cirkulära strategier som prioriterar hållbara och giftfria återanvändbara produkter och återanvändningssystem framför produkter för engångsbruk, med en minskning av mängden avfall som främsta mål. Ett sådant förebyggande av avfall är det högst prioriterade steget i den avfallshierarki som fastställs i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/98/EG (4). Det här direktivet kommer att bidra till uppnåendet av FN:s mål 12 för hållbar utveckling: att säkerställa hållbara konsumtions- och produktionsmönster, som är en del av Agenda 2030 för hållbar utveckling, antagen av FN:s generalförsamling den 25 september 2015. Genom att bevara värdet av produkter och material så länge som möjligt och generera mindre avfall kan unionens ekonomi bli mer konkurrenskraftig och motståndskraftig, samtidigt som trycket på dyrbara resurser och miljön minskar.

(3)

Marint skräp är ett globalt erkänt, gränsöverskridande och växande problem. Att minska det marina skräpet är en viktig åtgärd för att uppnå FN:s mål 14 för hållbar utveckling: att bevara och nyttja haven och de marina resurserna på ett hållbart sätt iför en hållbar utveckling. Unionen måste bidra till att förebygga och bekämpa marint skräp och ha ambitionen att vara en global förebild. I detta sammanhang arbetar unionen tillsammans med partner i många internationella forum, t.ex. G20, G7 och FN, för att främja samordnade åtgärder och detta direktiv är en del av unionens insatser i detta avseende. För att dessa insatser ska vara effektiva är det också viktigt att export av plastavfall från unionen inte leder till en ökning av marint skräp på andra platser.

(4)

I enlighet med Förenta nationernas havsrättskonvention av den 10 december 1982 (Unclos) (5), konventionen om förhindrande av havsföroreningar till följd av dumpning av avfall av den 29 december 1972 (Londonkonventionen) och dess protokoll från 1996 (Londonprotokollet), bilaga V till den internationella konventionen till förhindrande av förorening från fartyg (Marpol), Baselkonventionen om kontroll av gränsöverskridande transporter och om slutligt omhändertagande av farligt avfall av den 22 mars 1989 (6) och med unionens avfallslagstiftning, nämligen direktiv 2008/98/EG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/59/EG (7) måste medlemsstaterna säkerställa en miljövänlig avfallshantering i syfte att förebygga och minska marint skräp från källor till havs och på land. Enligt unionens vattenlagstiftning, nämligen Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG (8) och 2008/56/EG (9) ska medlemsstaterna också vidta åtgärder mot marint skräp när detta hindrar uppnåendet av god miljöstatus i deras marina vatten, bland annat för att bidra till att uppnå FN:s mål 14 för hållbar utveckling.

(5)

Vid beräkningar av antalet skräpföremål på stränderna har det fastställts att 80–85 % av det marina skräpet i unionen består av plast. Av detta utgörs totalt 50 % av plastprodukter för engångsbruk och 27 % av fiskerelaterade föremål. I gruppen plastprodukter för engångsbruk ingår många olika vanligt förekommande och kortlivade konsumentprodukter som slängs bort efter att ha använts för sitt syfte en gång, som sällan återvinns och som ofta orsakar nedskräpning. En stor del av de fiskeredskap som släpps ut på marknaden samlas inte in för behandling. Plastprodukter för engångsbruk och fiskeredskap som innehåller plast är därför ett särskilt allvarligt problem i samband med marint skräp, som utgör ett stort hot mot de marina ekosystemen, den biologiska mångfalden och också mot människors hälsa. De har också en skadlig inverkan på verksamheter såsom turism, fiske och sjöfart.

(6)

Korrekt avfallshantering förblir avgörande för att förebygga alla typer av skräp, inbegripet marint skräp. Unionens befintliga lagstiftning, nämligen direktiv 2008/98/EG, 2000/59/EG, 2000/60/EG och 2008/56/EG och rådets förordning (EG) nr 1224/2009 (10) och policyinstrument åstadkommer en viss reglering av marint skräp. Särskilt plastavfall omfattas av unionens allmänna åtgärder och mål för avfallshantering, exempelvis materialåtervinningsmålet för förpackningsavfall av plast som fastställts i Europaparlamentets och rådets direktiv 94/62/EG (11) och målet i den europeiska strategin för plast om att senast 2030 säkerställa att alla plastförpackningar som släpps ut på unionsmarknaden ska vara återanvändbara eller lätt återvinningsbara. Denna lagstiftning är emellertid inte tillräckligt effektiv mot marint skräp och de nationella åtgärderna för att förebygga och minska marint skräp skiljer sig åt i fråga om omfattning och ambitionsnivå. Dessutom riskerar en del av dessa åtgärder, särskilt marknadsbegränsningar av plastprodukter för engångsbruk, att leda till handelshinder och att snedvrida konkurrensen i unionen.

(7)

För att rikta in insatserna på de områden där de behövs mest bör detta direktiv endast gälla de vanligaste plastprodukter för engångsbruk som påträffas på stränder i unionen samt fiskeredskap som innehåller plast och produkter som är gjorda av oxo-nedbrytbar plast. De plastprodukter för engångsbruk som omfattas av åtgärder enligt detta direktiv beräknas utgöra omkring 86 % av de plastprodukter för engångsbruk som påträffas på stränderna i unionen räknat i antal. Dryckesbehållare i glas och metall bör inte omfattas av detta direktiv, eftersom de inte hör till de vanligaste plastprodukter för engångsbruk som påträffas på stränder i unionen.

(8)

Mikroplast omfattas inte direkt av detta direktivs tillämpningsområde, men bidrar till marint skräp, och unionen bör därför anta en övergripande strategi för detta problem. Unionen bör uppmuntra alla producenter att strikt begränsa mikroplast i sina beredningar.

(9)

Problemet med föroreningar på land och markförorening från större plastföremål och därav resulterande fragment eller mikroplast kan vara betydande, och sådan plast kan spridas i den marina miljön.

(10)

Detta direktiv har karaktären av lex specialis i förhållande till direktiv 94/62/EG och 2008/98/EG. Om dessa direktiv skulle stå i strid med det här direktivet bör det här direktivet ha företräde inom sitt tillämpningsområde. Detta är fallet när det gäller begränsningar av utsläppandet på marknaden. I synnerhet vad gäller åtgärder för minskad förbrukning, produktkrav, märkningskrav och utökat producentansvar, kompletterar det här direktivet direktiven 94/62/EG och 2008/98/EG samt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/40/EU (12).

(11)

Plastprodukter för engångsbruk kan tillverkas av många olika sorters plast. Plast definieras vanligtvis som ett polymermaterial med eller utan tillsatser. Denna definition skulle emellertid också omfatta vissa naturliga polymerer. Omodifierade naturliga polymerer i enlighet med definitionen av inte kemiskt modifierade ämnen i punkt 40 i artikel 3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1907/2006 (13) bör inte omfattas av detta direktiv, eftersom de förekommer naturligt i miljön. Därför bör definitionen av polymer i artikel 3.5 i förordning (EG) nr 1907/2006 anpassas, och en separat definition införas för tillämpningen av detta direktiv. Plast som tillverkas av modifierade naturliga polymerer, eller plast som tillverkas av biobaserade, fossila eller syntetiska utgångsämnen, förekommer inte naturligt och bör därför omfattas av detta direktiv. Den anpassade definitionen av plast bör därför omfatta både polymerbaserade gummiföremål och biobaserad och biologiskt nedbrytbar plast, oavsett om de tillverkas av biomassa eller är avsedda att brytas ner biologiskt med tiden. Färger, bläck och lim bör inte omfattas av detta direktiv och sådana polymermaterial bör därför inte heller ingå i definitionen.

(12)

För att tydligt avgränsa direktivets tillämpningsområde bör begreppet plastprodukt för engångsbruk definieras. Definitionen bör inte omfatta plastprodukter som har utformats, konstruerats och släppts ut på marknaden för att under sin livscykel återanvändas flera gånger genom att återfyllas eller återanvändas för samma ändamål som de utformades för. Plastprodukter för engångsbruk är vanligtvis avsedda att användas endast en gång eller under en kort tidsperiod innan de bortskaffas. Våta servetter för personlig hygien eller användning i hushåll bör också omfattas av detta direktivs tillämpningsområde, medan våtservetter för användning i industrin bör uteslutas. För att ytterligare klargöra huruvida en produkt ska anses vara en plastprodukt för engångsbruk i enlighet med detta direktiv bör kommissionen utarbeta riktlinjer om plastprodukter för engångsbruk. Exempel på livsmedelsbehållare som vid tillämpning av detta direktiv bör anses vara plastprodukter för engångsbruk är, mot bakgrund av de kriterier som fastställs i detta direktiv, snabbmatsbehållare eller lådor för måltider, smörgåsar, wraps och sallader med kall eller varm mat eller behållare för livsmedel som innehåller färska eller bearbetade livsmedel som inte kräver någon ytterligare beredning, såsom frukter, grönsaker och efterrätter. Exempel på livsmedelsbehållare som vid tillämpning av detta direktiv inte bör anses vara plastprodukter för engångsbruk är livsmedelsbehållare med torkade livsmedel eller livsmedel som säljs kalla och som kräver ytterligare beredning, behållare som innehåller livsmedel i mängder som är större än en enskild portion och enportionsbehållare för livsmedel som säljs i mer än en enhet.

Exempel på dryckesbehållare som vid tillämpning av detta direktiv bör anses vara plastprodukter för engångsbruk är dryckesflaskor och kompositdryckesförpackningar som används för öl, vin, vatten, förfriskningar i flytande form, juice och nektar, snabbdrycker eller mjölk, men inte muggar, eftersom dessa utgör en separat kategori av plastprodukter för engångsbruk vid tillämpningen av detta direktiv. Eftersom dryckesbehållare i glas och metall inte hör till de vanligaste plastprodukter för engångsbruk som påträffas på stränder i unionen bör de inte omfattas av detta direktiv. Kommissionen bör emellertid, inom ramen för översynen av detta direktiv, utvärdera bland annat korkar och lock av plast som används för dryckesbehållare i glas och metall.

(13)

Plastprodukter för engångsbruk som omfattas av detta direktiv bör vara föremål för en eller flera åtgärder, beroende på olika faktorer, exempelvis om det finns lämpliga och mer hållbara alternativ, hur genomförbart det är att ändra konsumtionsmönstren och i vilken utsträckning de redan omfattas av befintlig unionslagstiftning.

(14)

För vissa plastprodukter för engångsbruk finns det ännu inga lättillgängliga alternativ som är lämpliga och mer hållbara. Förbrukningen av de flesta sådana plastprodukter för engångsbruk förväntas öka. För att vända denna utveckling och verka för mer hållbara lösningar bör medlemsstaterna vara skyldiga att vidta nödvändiga åtgärder, till exempel genom att fastställa nationella mål för minskad förbrukning, för att uppnå en ambitiös och bestående minskning av förbrukningen av dessa produkter, dock utan att äventyra livsmedelshygienen eller livsmedelssäkerheten, god hygienisk praxis, god tillverkningssed, konsumentinformation eller spårbarhetskraven i Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 178/2002 (14), (EG) nr 852/2004 (15) och (EG) nr 1935/2004 (16) samt annan relevant lagstiftning med koppling till livsmedelssäkerhet, hygien och märkning. Medlemsstaterna bör ha den högsta möjliga ambitionsnivån för dessa åtgärder, som bör innebära att tendenserna till ökad förbrukning verkligen vänds och leda till en mätbar kvantitativ minskning. Dessa åtgärder bör beakta produkters inverkan under hela deras livscykel, även när de finns i den marina miljön, och respektera avfallshierarkin.

Om medlemsstaterna beslutar att genomföra denna skyldighet genom marknadsbegränsningar bör de säkerställa att sådana begränsningar är proportionella och icke-diskriminerande. Medlemsstaterna bör uppmuntra användningen av produkter som lämpar sig för flergångsbruk och som, efter att de blivit avfall, lämpar sig för förberedelse för återanvändning och materialåtervinning.

(15)

För andra plastprodukter för engångsbruk finns det redan lämpliga och mer hållbara alternativ till överkomligt pris. För att begränsa de negativa effekterna på miljön av dessa plastprodukter för engångsbruk bör medlemsstaterna vara skyldiga att förbjuda att dessa släpps ut på marknaden. Det skulle öka användningen av de lättillgängliga och mer hållbara alternativen och främja innovativa lösningar för mer hållbara affärsmodeller, återanvändningsalternativ och ersättningsmaterial. De begränsningar för utsläppande på marknaden som införs i det här direktivet bör också omfatta produkter som är gjorda av oxo-nedbrytbar plast, eftersom denna typ av plast inte riktigt bryts ned biologiskt och därmed bidrar till mikroplastföroreningar i miljön; den är inte komposterbar, inverkar negativt på materialåtervinningen av konventionell plast och ger inte några påvisade fördelar för miljön. Med anledning av att det förekommer så mycket skräp från expanderad polystyren i den marina miljön och att det finns tillgängliga alternativ, bör även engångsbehållare för livsmedel och drycker och muggar i expanderad polystyren begränsas.

(16)

Tobaksvarufilter som innehåller plast är den näst vanligaste typen av skräp från plastprodukter för engångsbruk som påträffas på stränder i unionen. Den avsevärda miljöpåverkan som orsakas av avfall efter förbrukning av tobaksvaror med filter som innehåller plast som slängs direkt i miljön måste minskas. Innovation och produktutveckling väntas ge hållbara alternativ till filter som innehåller plast och måste påskyndas. System för utökat producentansvar för tobaksvaror bör också befrämja innovationer som leder till utvecklingen av hållbara alternativ till tobaksvarufilter som innehåller plast. Medlemsstaterna bör verka för en rad olika åtgärder för att minska nedskräpning på grund av avfall efter förbrukning av tobaksvaror med filter som innehåller plast.

(17)

Korkar och lock, som är gjorda av plast och som används för dryckesbehållare, är bland de vanligaste plastprodukter för engångsbruk som påträffas på stränder i unionen. Därför bör dryckesbehållare i form av plastprodukter för engångsbruk endast få släppas ut på marknaden om de uppfyller särskilda krav på produktutformning som betydligt minskar spridningen i miljön av korkar och lock från sådana plastbehållare. För dryckesbehållare som både är plastprodukter för engångsbruk och utgör en förpackning gäller detta krav utöver de väsentliga kraven på förpackningars sammansättning och möjligheterna till återanvändning och återvinning, inbegripet materialåtervinning, av förpackningar som fastställs i bilaga II till direktiv 94/62/EG.

För att underlätta efterlevnaden av kravet på produktutformning och säkerställa en välfungerande inre marknad måste en harmoniserad standard tas fram och antas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1025/2012 (17), och om denna standard efterlevs bör överensstämmelse med dessa krav kunna förutsättas. Därför är utvecklingen av en harmoniserad standard av högsta prioritet för att ett effektivt genomförande av detta direktiv ska kunna säkerställas. Tillräckligt tid bör ges för att utveckla en harmoniserad standard och för att göra det möjligt för producenterna att anpassa sina produktionskedjor till genomförandet av kravet på produktutformning. För att säkerställa en cirkulär användning av plast måste man främja spridningen på marknaden av återvunnet material. Det är därför lämpligt att införa krav på att dryckesflaskor ska innehålla en minimimängd återvunnen plast.

(18)

Plastprodukter bör tillverkas med hänsyn till deras fullständiga livscykel. Konstruktionen av plastprodukter bör alltid ta hänsyn till produktens produktions- och användningsfaser och dess återanvändbarhet och återvinningsbarhet. I samband med den översyn som ska göras enligt artikel 9.5 i direktiv 94/62/EG bör kommissionen beakta de olika förpackningsmaterialens, inbegripet kompositmaterialens, relativa egenskaper på grundval av livscykelanalyser, med särskild inriktning på avfallsförebyggande och utformning för den cirkulära ekonomin.

(19)

Förekomsten av farliga kemiska ämnen i sanitetsbindor, tamponger och tampongapplikatorer bör undvikas för att skydda kvinnors hälsa. Inom ramen för begränsningsförfarandet enligt förordning (EG) nr 1907/2006 är det lämpligt att kommissionen utreder ytterligare begränsningar av sådana ämnen.

(20)

Vissa plastprodukter för engångsbruk hamnar i miljön till följd av olämpligt bortskaffande via avloppssystem eller annat olämpligt utsläppande i miljön. Bortskaffande via avloppssystem kan dessutom orsaka stora ekonomiska skador på avloppsnätet genom att pumpar täpps till och rörledningar blockeras. För dessa produkter råder det ofta stor brist på information om produkternas materialegenskaper eller om hur avfallet lämpligen bör bortskaffas. Därför bör märkningskrav gälla för plastprodukter för engångsbruk som ofta bortskaffas via avloppssystem eller på annat olämpligt sätt. Märkningen bör informera konsumenterna om lämpliga avfallshanteringsalternativ för produkten eller bortskaffandemetoder som bör undvikas för produkten i fråga i linje med avfallshierarkin och om förekomsten av plast i produkten och resulterande negativ miljöpåverkan från nedskräpning eller andra olämpliga metoder för bortskaffande av produkten. Märkningen bör, beroende på vad som är lämpligt, antingen appliceras på produktens förpackning eller direkt på själva produkten. Kommissionen bör ges befogenhet att införa harmoniserade specifikationer för märkningen och bör samtidigt vid behov testa hur representativa konsumentgrupper uppfattar den föreslagna märkningen för att säkerställa att den är effektiv och lättförståelig. Märkningskrav tillämpas redan för fiskeredskap i enlighet med förordning (EG) nr 1224/2009.

(21)

När det gäller plastprodukter för engångsbruk för vilka det inte finns några lättillgängliga, lämpliga och mer hållbara alternativ bör medlemsstaterna, i enlighet med principen att förorenaren betalar, också införa system för utökat producentansvar för att täcka de nödvändiga kostnaderna för avfallshantering och uppstädning av skräp samt kostnaderna för medvetandehöjande åtgärder för att förebygga och minska sådant skräp. Dessa kostnader bör inte överstiga de kostnader som krävs för att tillhandahålla dessa tjänster på ett kostnadseffektivt sätt och bör fastställas klart och tydligt mellan de berörda aktörerna.

(22)

I direktiv 2008/98/EG fastställs allmänna minimikrav för system för utökat producentansvar. Dessa krav bör även gälla för de system för utökat producentansvar som inrättas genom detta direktiv, oavsett om de genomförs genom en lagstiftningsakt eller genom avtal enligt detta direktiv. Huruvida vissa av dessa krav är relevanta beror på produktens egenskaper. Separat insamling är inte nödvändig för att säkerställa en korrekt behandling i linje med avfallshierarkin för tobaksvaror med filter som innehåller plast, våtservetter och ballonger. Därför bör det inte vara obligatoriskt att inrätta separat insamling av dessa produkter. Detta direktiv bör innehålla ytterligare krav på utökat producentansvar utöver vad som föreskrivs i direktiv 2008/98/EG, exempelvis ett krav på att producenter av vissa plastprodukter för engångsbruk ska stå för kostnaderna för uppstädning av skräp. Dessa kostnader bör också omfatta kostnader för inrättande av särskild infrastruktur för insamling av avfall efter förbrukning av tobaksvaror, däribland lämpliga avfallsbehållare på platser där nedskräpning vanligtvis sker. Metoden för att beräkna kostnaderna för uppstädning av skräp bör beakta proportionalitetsprincipen. Medlemsstaterna bör kunna fastställa ekonomiska bidrag för kostnader i samband med uppstädning av skräp genom att fastställa lämpliga fleråriga fasta belopp i syfte att minimera de administrativa kostnaderna.

(23)

Den stora procentandel plast från kasserade fiskeredskap, inbegripet övergivna och förlorade fiskeredskap, som ingår i det marina skräpet tyder på att de befintliga lagstiftningskraven i förordning (EG) nr 1224/2009, direktiv 2000/59/EG och direktiv 2008/98/EG inte ger tillräckliga incitament för att ta med sådana fiskeredskap tillbaka till hamn för insamling och behandling. Systemet med indirekta avgifter som inrättas genom Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/883 (18) utgör ett system för att ta bort incitamentet för fartyg att dumpa sitt avfall till havs och garanterar rätten till inlämning. Detta system bör emellertid kompletteras med ytterligare finansiella incitament för fiskare att ta med sig sina uttjänta fiskeredskap tillbaka till hamn för att undvika en eventuell ökning av den indirekta avfallsavgiften. Eftersom det finns goda möjligheter att återvinna plastkomponenter i fiskeredskap bör medlemsstaterna, i enlighet med principen att förorenaren betalar, införa utökat producentansvar för fiskeredskap och delar av fiskeredskap som innehåller plast i syfte att säkerställa separat insamling av uttjänta fiskeredskap och finansiering av en miljövänlig avfallshantering av sådana uttjänta fiskeredskap, särskilt materialåtervinning.

(24)

Inom ramen för ett utökat producentansvar för fiskeredskap som innehåller plast bör medlemsstaterna, i linje med rapporteringsskyldigheten i detta direktiv, övervaka och bedöma fiskeredskap som innehåller plast.

(25)

Allt marint skräp som innehåller plast utgör visserligen ett hot mot miljön och människors hälsa och bör åtgärdas, men proportionaliteten bör också beaktas. Därför bör yrkesfiskarna själva och småskaliga producenter av fiskeredskap som innehåller plast inte betraktas som producenter och bör inte ansvara för att uppfylla de skyldigheter som producenter har i samband med det utökade producentansvaret.

(26)

Ekonomiska och andra incitament för att stödja hållbara konsumentval och främja ett ansvarsfullt konsumentbeteende kan utgöra ett effektivt verktyg för att uppnå målen för detta direktiv.

(27)

Dryckesflaskor som är plastprodukter för engångsbruk är bland de vanligaste föremålen som utgör marint skräp på unionens stränder. Det beror på ineffektiva system för separat insamling och lågt deltagande av konsumenter i dessa system. Effektivare system för separat insamling måste främjas. Därför bör ett minimimål för separat insamling fastställas för dryckesflaskor som är plastprodukter för engångsbruk. Skyldigheten att samla in avfall separat kräver att avfallet hålls åtskilt efter typ och karaktär, men det bör vara möjligt att samla in vissa typer av avfall tillsammans under förutsättning att detta inte hindrar en högkvalitativ materialåtervinning i linje med avfallshierarkin, i enlighet med artikel 10.2 och 10.3 a i direktiv 2008/98/EG. Fastställandet av det separata insamlingsmålet bör utgå från mängden plastdryckesflaskor för engångsbruk som släpps ut på marknaden i en medlemsstat eller alternativt från mängden plastdryckesflaskor för engångsbruk i form av avfall som genereras i en medlemsstat. Vid beräkning av vikten av det avfall som genereras i en medlemsstat bör vederbörlig hänsyn tas till alla plastdryckesflaskor för engångsbruk i form av genererat avfall, även sådana som leder till nedskräpning i stället för att samlas in genom avfallsinsamlingssystem. Medlemsstaterna bör kunna uppnå detta minimimål genom att fastställa mål för separat insamling för dryckesflaskor som är plastprodukter för engångsbruk inom sina system för utökat producentansvar, genom att inrätta pantsystem eller genom någon annan åtgärd som de anser lämplig. Det kommer att få en direkt positiv inverkan på insamlingsgraden, kvaliteten på det insamlade materialet och kvaliteten på det återvunna materialet, vilket skapar möjligheter för materialåtervinningssektorn och marknaden för återvunnet material. Det utgör ett stöd för att uppnå de mål för materialåtervinning av förpackningsavfall som fastställs i direktiv 94/62/EG.

(28)

I syfte att förebygga nedskräpning och andra olämpliga former av bortskaffande av avfall som leder till marint skräp som innehåller plast, måste konsumenter av plastprodukter för engångsbruk och användare av fiskeredskap som innehåller plast ges tillräcklig information om tillgängligheten av återanvändningsalternativ och återanvändningssystem, de lämpligaste avfallshanteringsalternativen eller vilka bortskaffandesätt som bör undvikas, bästa praxis för sund avfallshantering, miljöpåverkan genom olämpligt bortskaffande samt om plastinnehållet i vissa plastprodukter för engångsbruk och fiskeredskap och hur olämpligt bortskaffande av avfall påverkar avloppsnätet. Medlemsstaterna bör därför åläggas att vidta medvetandehöjande åtgärder som garanterar att sådan information lämnas till dessa konsumenter och användare. Informationen bör inte innehålla något marknadsföringsinnehåll som uppmanar till användning av plastprodukter för engångsbruk. Medlemsstaterna bör ha möjlighet att välja vilka åtgärder som är lämpligast beroende på produktens eller dess användnings karaktär. Producenter av plastprodukter för engångsbruk och fiskeredskap som innehåller plast bör täcka kostnaderna för de medvetandehöjande åtgärderna, som en del av det utökade producentansvaret.

(29)

Detta direktivs syfte är att skydda miljön och människors hälsa. Europeiska unionens domstol har vid flera tillfällen erinrat om att det vore oförenligt med den bindande karaktär som tillkommer direktiv enligt artikel 288 tredje stycket i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt att i princip utesluta enskilda från möjligheten att åberopa de skyldigheter som följer av direktiven. Detta gäller särskilt när det är fråga om ett direktiv vars syfte är att förebygga och minska vissa plastprodukters inverkan på vattenmiljön.

(30)

Det är viktigt att övervaka nivåerna av marint skräp i unionen för att kunna bedöma genomförandet av detta direktiv. I enlighet med direktiv 2008/56/EG är medlemsstaterna skyldiga att regelbundet övervaka egenskaperna hos och mängderna av marint skräp, inbegripet marint plastskräp. Dessa övervakningsdata överlämnas också till kommissionen.

(31)

Medlemsstaterna bör fastställa regler om sanktioner för överträdelse av nationella bestämmelser som antagits i enlighet med detta direktiv och bör vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de tillämpas. Sanktionerna bör vara effektiva, proportionella och avskräckande.

(32)

I enlighet med punkt 22 i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning (19) bör kommissionen utvärdera detta direktiv. Denna utvärdering bör bygga på erfarenheter från genomförandet och data som samlats in under genomförandet av detta direktiv samt data som samlats in enligt direktiv 2008/56/EG och 2008/98/EG. Utvärderingen bör ligga till grund för en bedömning av eventuella ytterligare åtgärder, inbegripet fastställandet av minskningsmål i hela unionen för 2030 och därefter, och av huruvida bilagan med en förteckning över plastprodukter för engångsbruk behöver ses över, mot bakgrund av övervakningen av marint skräp i unionen, samt av om tillämpningsområdet för det här direktivet kan utvidgas till andra produkter för engångsbruk.

(33)

I syfte att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av detta direktiv bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter i fråga om den metod som används för att beräkna och verifiera årsförbrukningen av de plastprodukter för engångsbruk för vilka mål om minskad förbrukning har fastställts, reglerna för att beräkna och verifiera hur minimimålen för återvunnet innehåll för plastdryckesflaskor för engångsbruk har uppnåtts, specifikationerna för den märkning som ska anbringas på vissa plastprodukter för engångsbruk, den metod som används för att beräkna och verifiera insamlingsmålen för plastprodukter för engångsbruk för vilka mål för separat insamling har fastställts samt formatet för rapporteringen av uppgifter om genomförandet av detta direktiv. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 (20).

(34)

Det är lämpligt att låta medlemsstaterna välja att genomföra vissa bestämmelser i detta direktiv genom avtal mellan behöriga myndigheter och berörda ekonomiska sektorer, förutsatt att vissa krav är uppfyllda.

(35)

Bekämpning av nedskräpning är en gemensam insats för behöriga myndigheter, producenter och konsumenter. Offentliga myndigheter, däribland unionens institutioner, bör föregå med gott exempel.

(36)

Eftersom målen för detta direktiv, nämligen att förebygga och minska inverkan på miljön och på människors hälsa från vissa plastprodukter för engångsbruk, produkter som är gjorda av oxo-nedbrytbar plast och fiskeredskap som innehåller plast samt att underlätta övergången till en cirkulär ekonomi, inbegripet att främja innovativa och hållbara affärsmodeller, produkter och material och därigenom bidra till den inre marknadens goda funktion, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av åtgärdernas omfattning och verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.