BILAGA
1. INLEDNING
Denna rekommendation uttrycker endast kommissionens uppfattning, den påverkar inte den rättsliga verkan hos direktiven eller förordningarna eller domstolens bindande tolkning av artiklarna 7, 7a och 7b samt bilaga V till det ändrade direktivet 2012/27/EU om energieffektivitet (nedan kallat energieffektivitetsdirektivet). Denna rekommendation bygger på återkoppling som kommissionen har tagit emot från medlemsstaterna efter införlivandet av direktiv 2012/27/EU om energieffektivitet och på kommissionens erfarenheter från medlemsstaternas anmälningar och bedömningen av de nationella handlingsplanerna för energieffektivitet och årsrapporterna (1).
Sammanfattning: Större ändringar av direktiv 2012/27/EU
|
1. |
Strukturen för energisparkrav och relaterade bestämmelser
|
|
2. |
Omfattning av energisparkravet (2021–2030)
|
|
3. |
Beräkning av effekten av policyåtgärder
|
|
4. |
Förklaringar
|
2. BERÄKNING AV ENERGIBESPARINGAR SOM KRÄVS FÖR SPARKRAVSPERIODEN 2021–2030
”Artikel 7
Energisparkrav
|
1. |
Medlemsstaterna ska uppnå ackumulerade energibesparingar i slutanvändningsledet som minst motsvarar följande:
|
Enligt led b ovan krävs att medlemsstaterna ska uppnå
|
— |
ackumulerade energibesparingar i slutanvändningsledet (dvs. total mängd energibesparing) under 2021–2030, och |
|
— |
nya besparingar varje år under denna period (vars storlek inte anges). |
Storleken på nya årliga energibesparingar under den första sparkravsperioden (2014–2020) är densamma för alla medlemsstaterna (1,5 %), men detta gäller inte för den andra perioden (2021–2030), då Cypern och Malta måste uppnå nya besparingar som motsvarar 0,24 % av den årliga slutliga energianvändningen (1).
Varje medlemsstat måste uppnå de ackumulerade energibesparingarna i slutanvändningsledet (dvs. den totala mängden energibesparingar för perioden 2021–2030) senast den 31 december 2030. Till skillnad från den första sparkravsperioden kan mängden inte minskas genom att medlemsstaten använder sig av flexibiliteter (2).
Medlemsstaterna behöver inte uppnå nya besparingar motsvarande 0,8 % (0,24 % för Malta och Cypern) av den årliga slutliga energianvändningen (3) varje år under den andra sparkravsperioden. Den nuvarande flexibiliteten som innebär att de kan sprida mängden nya besparingar över perioden gäller fortfarande för den andra perioden och efterföljande perioder (4).
2.1 Beräkning av de ackumulerade energibesparingar i slutanvändningsledet som krävs för den andra sparkravsperioden
För att beräkna de ackumulerade energibesparingar i slutanvändningsledet som krävs för den andra sparkravsperioden måste medlemsstaten först beräkna den genomsnittliga slutliga energianvändningen för de tre åren före 2019 (dvs. 2016–2018) (5).
Nästa steg är att multiplicera detta genomsnitt med 0,8 % (0,24 % för Cypern och Malta) för att fastställa motsvarande mängd ”nya” årliga besparingar.
Exempel
En medlemsstat har en energianvändning på 102 miljoner ton oljeekvivalenter (Mtoe) 2016, 98 Mtoe 2017 och 100 Mtoe 2018, vilket ger ett genomsnitt för treårsperioden på 100 Mtoe.
Vid beräkningen av de ackumulerade energibesparingarna i slutanvändningsledet (2021–2030) uppgår den minsta mängden nya besparingar för varje år därför till 0,8 Mtoe (100 Mtoe × 0,8 %).
Medlemsstaten kan därefter beräkna de ackumulerade energibesparingar i slutanvändningsledet som krävs för hela sparkravsperioden.
Exempel
En medlemsstat beräknar att den genomsnittliga slutliga energianvändningen för 2016–2018 uppgår till 100 Mtoe. De totala besparingarna i slutanvändningsledet för 2021 skulle därför uppgå till 0,8 Mtoe (100 × 0,8 % × 1).
Eftersom det krävs ackumulerade energibesparingar i slutanvändningsledet som minst motsvarar nya besparingar varje år från 2021 till 2030 måste medlemsstaten beräkna nya besparingar för varje efterföljande år fram till och med 2030.
De totala beräknade besparingarna för 2022 skulle uppgå till ackumulerade energibesparingar i slutanvändningsledet på 1,6 Mtoe (100 × 0,8 % × 2, varav 0,8 Mtoe utgör nya besparingar under 2022 (markerat i grått nedan)).
Besparingarna för varje efterföljande år fram till och med 2030 kan beräknas på samma sätt. De totala ackumulerade energibesparingar i slutanvändningsledet som krävs för tioårsperioden är 44,0 Mtoe (100 × 0,8 % × 55).
|
Budgetår |
2021 |
2022 |
2023 |
2024 |
2025 |
2026 |
2027 |
2028 |
2029 |
2030 |
|
|
Energibesparingar i slutanvändningsledet (Mtoe) |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
0,8 |
Totala ackumulerade energibesparingar (2030) |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
0,8 |
0,8 |
||
|
|
|
|
|
|
|
|
0,8 |
0,8 |
0,8 |
||
|
|
|
|
|
|
|
0,8 |
0,8 |
0,8 |
0,8 |
||
|
|
|
|
|
|
0,8 |
0,8 |
0,8 |
0,8 |
0,8 |
||
|
|
|
|
|
0,8 |
0,8 |
0,8 |
0,8 |
0,8 |
0,8 |
||
|
|
|
|
0,8 |
0,8 |
0,8 |
0,8 |
0,8 |
0,8 |
0,8 |
||
|
|
|
0,8 |
0,8 |
0,8 |
0,8 |
0,8 |
0,8 |
0,8 |
0,8 |
||
|
|
0,8 |
0,8 |
0,8 |
0,8 |
0,8 |
0,8 |
0,8 |
0,8 |
0,8 |
||
|
0,8 |
0,8 |
0,8 |
0,8 |
0,8 |
0,8 |
0,8 |
0,8 |
0,8 |
0,8 |
||
|
Totalt (Mtoe) |
0,8 |
1,6 |
2,4 |
3,2 |
4,0 |
4,8 |
5,6 |
6,4 |
7,2 |
8,0 |
44,0 (6) |
2.2 Statistiska uppgifter
2.2.1 Användning av uppgifter från Eurostat
För att fastställa vilka statistiska uppgifter som ska användas för sparkravsperioden 2021–2030 bör medlemsstaterna använda sig av Eurostats dataset, som betraktas som standardkällan för beräkningen av besparingarna (se punkt 1 c i bilaga III till styrningsförordningen).
År 2019 ändrade Eurostat energibalansen på grundval av internationella rekommendationer om energistatistik som offentliggjorts av Förenta nationernas statistiska kommission (7). Den fastställde en särskild kategori för medlemsstaternas bidrag till energieffektivitet och energisparkrav, ”slutlig energianvändning (Europa 2020–2030)” (8) (kod FEC2020-2030). Denna innehåller element som krävs i enlighet med artikel 7.1 första stycket b i energieffektivitetsdirektivet, och medlemsstaterna bör använda sig av den i samband med energisparkravet (9).
Den nya kategorin omfattar följande beräkningsmässiga definitioner baserade på de senaste ändringarna i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1099/2008 (10):
Slutlig energiförbrukning (Europa 2020–2030) [Totalt för alla produkter] =
Slutlig energiförbrukning [Totalt för alla produkter]
– Slutlig energiförbrukning [Omgivningsvärme (värmepumpar)]
+ Internationell luftfart [Totalt för alla produkter]
+ Tillförsel för omvandling Masugnar [Totalt för alla produkter]
– Produktion från omvandling Masugnar [Totalt för alla produkter]
+ Energisektorn Masugnar [Fasta fossila bränslen]
+ Energisektorn Masugnar [Tillverkade gaser]
+ Energisektorn Masugnar [Torv och torvprodukter]
+ Energisektorn Masugnar [Oljeskiffer och oljesand]
+ Energisektorn Masugnar [Olje- och petroleumprodukter]
+ Energisektorn Masugnar [Naturgas]
2.2.2 Användning av alternativa statistikkällor och expertuppskattningar
Medlemsstaterna får använda alternativa statistikkällor, men måste förklara och motivera användningen och eventuella skillnader i de kvantiteter som blir resultatet i sin anmälan till kommissionen (se punkt 1 c i bilaga III till styrningsförordningen).
Om uppgifterna för vissa år inte finns tillgängliga när medlemsstaterna ska lämna in sina rapporter får de använda sig av expertuppskattningar (även i detta fall med motiveringar i anmälan). Om det när de officiella uppgifterna blir tillgängliga finns betydande skillnader mellan de uppskattade och de faktiska uppgifterna måste besparingarna justeras i enlighet med de sistnämnda.
Medlemsstaterna rekommenderas att justera uppskattningarna till de officiella uppgifterna så snart som möjligt i enlighet med styrningsmekanismen i den nästkommande inlämningen eller obligatoriska rapporteringen (t.ex. i uppdateringen av den nationella energi- och klimatplanen senast den 30 juni 2023, i enlighet med artikel 14.1 i förordningen).
2.2.3 Energi som används inom transportsektorn
Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 7.2 b i energieffektivitetsdirektivet (11) kan medlemsstater inte längre undanta slutlig energianvändning inom transporter vid beräkningen av referensscenariot för den andra och efterföljande sparkravsperioder.
2.2.4 Energi som produceras för egen slutanvändning
Medan de ackumulerade energibesparingarna i slutanvändningsledet för den första sparkravsperioden baseras på ”energiförsäljningen till slutkunder” ändras i energieffektivitetsdirektivet avsiktligt grunden för den andra perioden och efterföljande perioder till den ”slutliga energianvändningen”.
Som en följd av detta måste medlemsstaterna inkludera energi som produceras för egen slutanvändning (t.ex. el från solceller, värme från solfångare eller sameldning av avfall inom industrin) vid beräkningen av referensscenariot för dessa perioder.
Den version av Eurostats kategori ”slutlig energianvändning” (kod B 101700 (12)) som gällde när energieffektivitetsdirektivet förhandlades och antogs omfattade viss förnybar energi som var relevant för småskalig användning på eller i byggnader (solenergi, inbegripet solcellsenergi och termisk solenergi, vindenergi, fast biomassa, biogas och flytande biobränslen (13)). Omgivningsvärme, som används i till exempel värmepumpar, ingick inte i kategorin ”slutlig energianvändning”. För att säkerställa att det energisparkrav enligt artikel 7.1 i energieffektivitetsdirektivet som medlagstiftarna enats om inte förändras genom ändringar av energibalanserna har Eurostat fastställt och offentliggjort en särskild kategori för energieffektivitet, ”slutlig energianvändning (Europa 2020–2030)” (kod FEC2020-2030), som fram till 2030 inte innefattar omgivningsvärme (14).
Även om Eurostats uppgifter i enlighet med punkt 1 c i bilaga III till styrningsförordningen ska användas som standardkälla måste medlemsstaterna beakta alla tillgängliga uppgifter på nationell nivå. Om dessa skiljer sig från Eurostats uppgifter måste medlemsstaterna använda sig av de nationella källorna om de är tillförlitligare. De måste ta med dessa i sina referensscenarier för beräkning samt meddela och förklara i sina nationella energi- och klimatplaner vilka uppgiftskällor som har använts, inklusive alla ytterligare officiella eller uppskattningsbara volymer av slutlig energianvändning som inte omfattas av Eurostats uppgifter.
2.3 Spridning av energibesparingar över perioden 2021–2030
Enligt det sista stycket i artikel 7.1 i energieffektivitetsdirektivet måste medlemsstaterna ”bestämma hur de ska fördela den beräknade mängden nya besparingar över varje period som avses i första stycket a och b, förutsatt att de totala ackumulerade energibesparingar som krävs har uppnåtts senast vid utgången av varje sparkravsperiod”.
Exempel
En medlemsstat kan välja en linjär ökning av besparingarna över tid, medan en annan kan välja att börja senare men kräva större besparingar i mitten/mot slutet av den andra sparkravsperioden.
En annan medlemsstat kan besluta att sprida de ackumulerade energibesparingarna i slutanvändningsledet (44,0 Mtoe) på nedanstående sätt, så länge de ackumulerade energibesparingar som krävs uppnås mellan 2021 och 2030 (enligt antagandet att alla åtgärder har långvariga effekter som medför besparingar för varje år minst fram till 2030):
|
Budgetår |
2021 |
2022 |
2023 |
2024 |
2025 |
2026 |
2027 |
2028 |
2029 |
2030 |
|
|
Energibesparingar i slutanvändningsledet (Mtoe) |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
0,8 |
Totala ackumulerade energibesparingar (2030) |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
1,1 |
1,1 |
||
|
|
|
|
|
|
|
|
0,5 |
0,6 |
0,6 |
||
|
|
|
|
|
|
|
0,7 |
0,7 |
0,7 |
0,7 |
||
|
|
|
|
|
|
0,6 |
0,6 |
0,6 |
0,6 |
0,6 |
||
|
|
|
|
|
0,8 |
0,8 |
0,8 |
0,8 |
0,8 |
0,8 |
||
|
|
|
|
1,0 |
1,0 |
1,0 |
1,0 |
1,0 |
1,0 |
1,0 |
||
|
|
|
1,2 |
1,2 |
1,2 |
1,2 |
1,2 |
1,2 |
1,2 |
1,2 |
||
|
|
0,9 |
0,9 |
0,9 |
0,9 |
0,9 |
0,9 |
0,9 |
0,9 |
0,9 |
||
|
0,4 |
0,4 |
0,4 |
0,4 |
0,4 |
0,4 |
0,4 |
0,4 |
0,4 |
0,4 |
||
|
Totalt (Mtoe) |
0,4 |
1,3 |
2,5 |
3,5 |
4,3 |
4,9 |
5,6 |
6,1 |
7,3 |
8,1 |
44 |
Om en medlemsstat inrättar eller bibehåller ett kvotpliktsystem för energieffektivitet behöver den inte rapportera hur den fördelar sina insatser över sparkravsperioden. Medlemsstaterna rekommenderas dock att fastställa och rapportera hur den kommer att göra detta. I enlighet med punkt 3.1 b i bilaga III till styrningsförordningen måste medlemsstaterna anmäla de förväntade ackumulerade och årliga besparingarna och kvotpliktsystemens varaktighet.
Medlemsstater som inför eller bibehåller alternativa policyåtgärder i enlighet med artikel 7b i energieffektivitetsdirektivet och/eller en nationell energieffektivitetsfond i enlighet med artikel 20.6 i energieffektivitetsdirektivet har full rätt att bestämma hur de ackumulerade energibesparingar i slutanvändningsledet som krävs ska fördelas över den andra sparkravsperioden. De får, men måste inte, införa mellanliggande perioder som inte behöver vara lika långa. Enligt punkt 3.2 c i bilaga III till styrningsförordningen måste de dock anmäla ”[f]örväntad total ackumulerad och årlig mängd besparingar per åtgärd och/eller mängd energibesparingar i förhållande till eventuella mellanliggande perioder”.
3. ANDRA SÄTT ATT BERÄKNA SPARKRAVEN
3.1 Storlek och omfattning
Alternativen i artikel 7.2 i energieffektivitetsdirektivet påverkar inte energisparkravet enligt artikel 7.1 första stycket b i energieffektivitetsdirektivet. Enligt artikel 7.2 och 7.4 i energieffektivitetsdirektivet får medlemsstaterna använda olika beräkningsmetoder (för att ta hänsyn till vissa nationella omständigheter), men det får inte leda till en minskning av den mängd energibesparingar som krävs, dvs. medlemsstaterna måste se till att beräkningen enligt en eller flera av metoderna i artikel 7.2 i energieffektivitetsdirektivet leder till samma lägsta mängd ackumulerade energibesparingar som krävs enligt artikel 7.1 första stycket b i energieffektivitetsdirektivet.
När det gäller sparkravsperioden 2021–2030 måste medlemsstaterna, oavsett om de använder sig av alternativen enligt artikel 7.2 och 7.4 i energieffektivitetsdirektivet eller inte, säkerställa att det krav på ackumulerade energibesparingar i slutanvändningsledet som motsvarar nya årliga besparingar på minst 0,8 % (15) uppnås senast den 31 december 2030. För att se till att de flexibiliteter som tillämpas i enlighet med artikel 7.2 och 7.4 i energieffektivitetsdirektivet inte leder till en minskning av den beräknade nettomängden nya energibesparingar som ska uppnås inom ramen för den slutliga energianvändningen under sparkravsperioden, måste medlemsstaternas egna årliga besparingar därför vara större än vad som krävs för att uppnå de ackumulerade energibesparingar som fastställs i artikel 7.1 första stycket b i energieffektivitetsdirektivet (16). Medlemsstaterna är inte skyldiga att använda sig av alternativen i artikel 7.2 i energieffektivitetsdirektivet.
3.2 Alternativ enligt artikel 7.2 i energieffektivitetsdirektivet
Enligt artikel 7.2 i energieffektivitetsdirektivet får medlemsstaterna beräkna de energibesparingar som krävs genom att
|
— |
tillämpa ett årligt sparkrav baserat på energiförsäljning till slutkunder eller på slutlig energianvändning, som ett genomsnitt för perioden 2016–2018, och/eller |
|
— |
helt eller delvis undanta energi som används i transporter från referensscenariot för beräkning, och/eller |
|
— |
tillämpa något av alternativen i artikel 7.4 i energieffektivitetsdirektivet. |
3.3 Eget årligt sparkrav och eget referensscenario för beräkning
Om medlemsstaterna använder sig av ett eller flera av alternativen krävs enligt artikel 7.3 i energieffektivitetsdirektivet att de fastställer
|
— |
det egna årliga sparkravet – som tillämpas vid beräkningen av medlemsstatens ackumulerade energibesparingar för att säkerställa att den mängd energibesparingar som krävs inte understiger den som krävs enligt artikel 7.1 första stycket b i energieffektivitetsdirektivet, och |
|
— |
det egna referensscenariot för beräkning, som helt eller delvis får undanta energi som används i transporter (17). |
Detta gäller utöver (18) beräkningarna av de årliga nya besparingarna och de ackumulerade besparingarna i slutanvändningsledet enligt artikel 7.1 första stycket b i energieffektivitetsdirektivet.
Enligt artikel 7.5 andra stycket i energieffektivitetsdirektivet måste medlemsstaterna, oberoende av om de helt eller delvis undantar energi som används i transporter från sitt referensscenario för beräkning eller tillämpar något av alternativen i artikel 7.4 i energieffektivitetsdirektivet, säkerställa att den beräknade nettomängden nya besparingar som ska uppnås inom ramen för den slutliga energianvändningen under sparkravsperioden 2021–2030 inte understiger den mängd som uppstår vid tillämpningen av det årliga sparkrav som avses i artikel 7.1 första stycket b, dvs. 0,8 % (0,24 % för Cypern och Malta).
3.4 Alternativ enligt artikel 7.4 i energieffektivitetsdirektivet
För sparkravsperioden 2021–2030 får medlemsstaterna använda sig av ett eller flera av följande alternativ (artikel 7.4 i energieffektivitetsdirektivet):
|
b) |
Helt eller delvis undanta industriella verksamheter som omfattas av EU:s utsläppshandelssystem. |
|
c) |
Räkna med vissa energibesparingar från energiomvandlings- och överföringssektorer. |
|
d) |
Tidiga åtgärder som genomförts efter slutet av 2008 och som fortsätter att leda till besparingar efter 2020. |
|
e) |
Enskilda åtgärder som genomförs från början av 2018 till slutet av 2020 och som fortsätter att leda till besparingar efter 2020. |
|
f) |
Undanta 30 % av den energi som produceras på eller i byggnader för eget bruk till följd av policyåtgärder för att främja nyinstallation av förnybar energiteknik, och |
|
g) |
räkna med vissa energibesparingar som överstiger de som krävs för sparkravsperioden 2014–2020. |
Enligt artikel 7.5 b i energieffektivitetsdirektivet kan dessa alternativ endast användas för ”den mängd energibesparingar som beräknas i enlighet med punkterna 2 och 3 [i artikel 7]” och får tillsammans ”inte leda till en minskning på mer än 35 %” av den mängden.
Det måste också framhållas att alternativen inte kan användas för att minska den totala mängd ackumulerade energibesparingar i slutanvändningsledet som krävs enligt artikel 7.1 första stycket b i energieffektivitetsdirektivet. Med andra ord måste medlemsstaterna, oberoende av om de helt eller delvis undantar energi som används i transporter från sitt referensscenario för beräkning eller tillämpar något av alternativen, säkerställa att den beräknade nettomängden nya besparingar som ska uppnås inom ramen för den slutliga energianvändningen under sparkravsperioden 2021–2030 inte understiger den mängd som uppstår vid tillämpningen av det årliga sparkrav som avses i artikel 7.1 första stycket b i energieffektivitetsdirektivet (19). För att säkerställa detta krävs enligt artikel 7.5 i energieffektivitetsdirektivet att de beräknar vilken effekt de alternativ som valts har under den sparkravsperiod som omfattas av beslutet (20).
Alternativen i artikel 7.4 b och f får endast användas för att beräkna det egna referensscenariot i enlighet med artikel 7.2 och 7.3 i energieffektivitetsdirektivet. Mängderna kan dras av vid denna beräkning (inom ramen för de begränsningar som föreskrivs).
Alternativen i artikel 7.4 c, d, e och g avser energibesparingar och får bara räknas med vid beräkningen av den mängd besparingar som krävs enligt artikel 7.2 och 7.3 i energieffektivitetsdirektivet. De kan således inte utnyttjas för att minska kravet på energibesparingar enligt artikel 7.1 första stycket b i energieffektivitetsdirektivet, men de kan bidra till att uppfylla det.
3.4.1 Detaljerad beskrivning av alternativen
3.4.1.1
Om en medlemsstat bara använder sig av alternativet att helt eller delvis undanta försäljningen av energi som används i industriella verksamheter som omfattas av EU:s utsläppshandelssystem (artikel 7.4 b i energieffektivitetsdirektivet) måste den fastställa vilka volymer av energi som levereras eller säljs i detaljistledet som används för industriell verksamhet. Beräkningen grundas på energi som används för de verksamheter som anges i bilaga I till utsläppshandelsdirektivet (21).
Den energi som används för de ”energiverksamheter” som anges i den bilagan (förbränningsanläggningar med en tillförd effekt på mer än 20 MW (med undantag för anläggningar för hantering av farligt avfall och kommunalt avfall), mineraloljeraffinaderier och koksverk) och den energi som används inom luftfart dras sedan av från den mängden (22).
3.4.1.2
Enligt artikel 7.4 c i energieffektivitetsdirektivet får medlemsstaterna vid beräkningen av mängden energibesparingar i enlighet med artikel 7.2 och 7.3 i energieffektivitetsdirektivet räkna med energibesparingar som uppnås i energiomvandlings-, distributions- och överföringssektorerna, inklusive infrastruktur för effektiv fjärrvärme och fjärrkyla, till följd av genomförandet av de krav som anges i artiklarna 14.4, 14.5 b, 15.1–15.6 och 15.9 i energieffektivitetsdirektivet (23).
3.4.1.3
Om en medlemsstat räknar med energibesparingar till följd av enskilda åtgärder som nyligen genomförts sedan den 31 december 2008 vid beräkningen av den mängd energibesparingar som krävs i enlighet med artikel 7.2 och 7.3 i energieffektivitetsdirektivet, måste dessa åtgärder fortsätta att ha verkan efter 2020 när det gäller sparkravsperioden 2021–2030, dvs. leda till nya energibesparingar efter den 31 december 2020. I artikel 2.19 i energieffektivitetsdirektivet definieras enskild åtgärd som en åtgärd som leder till kontrollerbar och mätbar eller uppskattningsbar förbättring av energieffektiviteten och som vidtas till följd av en policyåtgärd. Energibesparingarna måste även kunna mätas och verifieras.
3.4.1.4
Enligt artikel 7.4 e i energieffektivitetsdirektivet får en medlemsstat vid beräkningen av mängden energibesparingar i enlighet med artikel 7.2 och 7.3 i energieffektivitetsdirektivet räkna med energibesparingar som följer av policyåtgärder, förutsatt att det kan visas att dessa åtgärder leder till enskilda åtgärder som vidtas mellan den 1 januari 2018 och den 31 december 2020 och som fortsätter att leda till energibesparingar därefter.
Medan artikel 7.4 d i energieffektivitetsdirektivet avser genomförandet av enskilda åtgärder mellan den 31 december 2008 och den 31 december 2013 gäller artikel 7.4 e i energieffektivitetsdirektivet bara enskilda åtgärder som genomförs mellan den 1 januari 2018 och den 31 december 2020. Denna skillnad är av betydelse när medlemsstater överväger en livslängd på upp till 21 år för en åtgärd som genomförs 2008 respektive en livslängd på upp till 12 år för en åtgärd som genomförs 2018. I praktiken innebär det att det första fallet är relevant för till exempel åtgärder med en lång livslängd såsom isolering av en byggnads klimatskal.
3.4.1.5
Enligt detta alternativ får medlemsstaterna vid beräkningen av den mängd energibesparingar som krävs enligt artikel 7.2 och 7.3 i energieffektivitetsdirektivet undanta en kontrollerbar mängd energi som produceras för eget bruk genom nyinstallation av förnybar energiteknik på eller i byggnader.
Användningen av alternativet är begränsat i tre avseenden:
|
— |
Högst 30 % av den energi som produceras för eget bruk genom nyinstallation av förnybar energiteknik på eller i byggnader kan undantas vid beräkningen av referensscenariot. |
|
— |
Det får inte leda till en minskning på mer än 35 % av den mängd energibesparingar som beräknas i enlighet med artikel 7.2 och 7.3 i energieffektivitetsdirektivet. och |
|
— |
Mängden av denna energi får inte undantas vid beräkningen av sparkravet enligt artikel 7.1 första stycket b i energieffektivitetsdirektivet. |
I punkt 2 e i bilaga V till energieffektivitetsdirektivet fastställs hur energibesparingar till följd av åtgärder för att främja införande av småskalig förnybar energiteknik på eller i byggnader kan räknas med i de besparingar som krävs enligt artikel 7.1 i energieffektivitetsdirektivet (24). Det omfattas inte av några volymbegränsningar.
Eftersom artikel 7.4 f i energieffektivitetsdirektivet avser ”den kontrollerbara mängd energi som produceras på eller i byggnader för eget bruk” (25) (och inte den mängd som faktiskt används) måste medlemsstaterna fastställa och kontrollera den volym förnybar energi (i ktoe, MW eller motsvarande) som kommer att produceras på eller i byggnader för eget bruk till följd av strategier för att främja nyinstallation av förnybar energiteknik under sparkravsperioden 2021–2030. Eftersom det i bestämmelsen hänvisas till en ”kontrollerbar mängd” kan vid beräkningen bara räknas med den uppskattade genomsnittliga volymen förnybar energi för eget bruk 2021–2030 som produceras av enheter som installerats på eller i byggnader efter den 31 december 2020.
Enligt artikel 21 b led 3 i styrningsförordningen måste medlemsstaterna i de integrerade nationella energi- och klimatplanerna lämna information om genomförandet av nationella kvotpliktsystem för energieffektivitet och alternativa policyåtgärder. Medlemsstaterna bör därför från och med den 15 mars 2021 (och därefter vartannat år) lämna information om den faktiska mängd energi som produceras på eller i byggnader för eget bruk genom nyinstallation av förnybar energiteknik.
Vägledande och icke uttömmande exempel
I tabellen nedan visas, för en icke uttömmande förteckning över tekniker, hur mycket energi som kan undantas vid beräkningen av energisparkravet. Till exempel skulle en installation av ett paket med solvärme/gaspanna kunna producera 1 000 kWh förnybar energi, varav 30 % (300 kWh) skulle kunna undantas vid beräkningen (förutsatt att det inte överstiger 35 % av de besparingar som krävs):
|
Typ av teknik |
Slut-förbrukning (kWh) |
Andel förnybar energi producerad på eller i byggnader (%) |
Produktion som leder till minskat energi-sparmål (kWh) |
30 % som kan undantas från energi-sparkrav (kWh) |
|
|
1) |
Gaseldad kondensorpanna |
10 526 |
0 |
0 |
|
|
2) |
Vedeldad kondensorpanna |
10 870 |
100 |
10 870 |
3 261 |
|
3) |
Värmepump (med nätel) |
2 857 |
0 |
0 |
|
|
4) |
Paket med solvärme/gaspanna |
10 474 |
~10 |
1 000 |
300 |
|
|
solvärmeinstallation |
1 000 |
100 |
1 000 |
300 |
|
|
gaseldad kondensorpanna |
9 474 |
0 |
0 |
|
|
5) |
Solcellsinstallation |
3 500 |
100 |
3 500 |
1 050 |
3.4.1.6
Vid beräkningarna i enlighet med artikel 7.2 och 7.3 i energieffektivitetsdirektivet får medlemsstaterna räkna med de energibesparingar som överstiger de som krävs för den första sparkravsperioden (2014–2020), förutsatt att
|
— |
besparingarna är ett resultat av enskilda åtgärder som vidtagits inom ramen för ett kvotpliktsystem för energieffektivitet eller alternativa policyåtgärder, och |
|
— |
medlemsstaten anmälde de relevanta åtgärderna i sin nationella handlingsplan för energieffektivitet och rapporterade dem i sin framstegsrapport i enlighet med artikel 24.2 (26). |
4. VAL AV POLICYÅTGÄRDER FÖR ATT UPPNÅ DEN MÄNGD ACKUMULERADE ENERGIBESPARINGAR I SLUTANVÄNDNINGSLEDET SOM KRÄVS
Enligt artikel 7.10 i energieffektivitetsdirektivet måste medlemsstaterna uppnå de ackumulerade energibesparingar i slutanvändningsledet som krävs genom att
|
— |
inrätta ett kvotpliktsystem för energieffektivitet, |
|
— |
anta alternativa policyåtgärder, eller |
|
— |
en kombination av ovanstående. |
I artikel 7 i energieffektivitetsdirektivet klargörs att kvotpliktsystem och alternativa policyåtgärder är lika giltiga i detta avseende. Medlemsstaterna har stort utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att bland olika typer av system välja det som bäst passar deras särskilda förhållanden och särdrag (27).
Enligt artiklarna 7a.1 och 7b.1 i energieffektivitetsdirektivet måste alla policyåtgärder utformas så att de uppfyller energisparkravet enligt artikel 7.1 i energieffektivitetsdirektivet och bidrar till ”energibesparing i slutanvändningsledet” som uppnås ”bland slutkunderna”. Det skadar emellertid inte om policyåtgärderna även bidrar till andra mål och målsättningar (t.ex. att inom ramen för energipolitiken beakta behovet att bevara, skydda och förbättra miljön eller att främja ett varsamt och rationellt utnyttjande av naturresurser).
I artikel 2.18 i energieffektivitetsdirektivet definieras policyåtgärd som reglering, finansieringsinstrument, finanspolitiskt instrument, frivilligt instrument eller informationsinstrument som formellt inrättats och genomförts i en medlemsstat i syfte att skapa ramar, krav eller incitament för marknadsaktörer att tillhandahålla och köpa energitjänster och vidta andra åtgärder för att förbättra energieffektiviteten. Policyåtgärder som bara är avsedda att stödja andra politiska mål än energieffektivitet, som är utformade för att endast tillhandahålla eller köpa energitjänster eller som leder till besparingar i slutanvändningsledet som inte uppnås bland slutkunder får eventuellt inte beaktas enligt artikel 7 i energieffektivitetsdirektivet. I alla händelser behöver medlemsstaterna bedöma åtgärderna noga och visa att de leder till direkta energibesparingar.
Oavsett om en medlemsstat väljer att använda sig av ett kvotpliktsystem för energieffektivitet eller att anta alternativa policyåtgärder måste den se till att den genom policyåtgärderna kan uppnå den mängd ackumulerade energibesparingar i slutanvändningsledet som krävs senast den 31 december 2030 (eller under en senare sparkravsperiod, beroende på när åtgärderna utformades).
Följande icke uttömmande förteckning över definitioner är relevant vid fastställandet av policyåtgärder (de har inte ändrats i det ändrade energieffektivitetsdirektivet):
Artikel 2 i energieffektivitetsdirektivet
|
”4. |
energieffektivitet: förhållandet mellan å ena sidan produktionen av prestanda, tjänster, varor eller energi och å andra sidan insatsen av energi, |
|
5. |
energibesparing: en mängd sparad energi som fastställs genom mätning och/eller uppskattning av användningen före och efter genomförandet av en åtgärd för att förbättra energieffektiviteten, med normalisering för yttre förhållanden som påverkar energianvändningen. |
|
6. |
förbättrad energieffektivitet: en ökning av energieffektiviteten som ett resultat av tekniska, beteendemässiga och/eller ekonomiska förändringar.” |
|
”14. |
kvotpliktig part: energidistributör eller företag som säljer energi i detaljistledet som är bunden eller bundet av de nationella kvotpliktsystem för energieffektivitet som avses i artikel 7. |
|
15. |
bemyndigad part: juridisk person till vilken en statlig myndighet eller ett annat offentligt organ har delegerat befogenheten att utarbeta, förvalta eller hantera ett finansieringssystem för en statlig myndighets eller ett offentligt organs räkning. |
|
16. |
deltagande part: företag eller offentligt organ, som inom ramen för ett frivilligt avtal har förbundit sig att uppfylla vissa mål eller som omfattas av ett nationellt, reglerat styrmedel. |
|
17. |
genomförande offentlig myndighet: offentligrättsligt organ med ansvar för att genomföra eller övervaka energi- eller koldioxidbeskattning, finansieringssystem och finansieringsinstrument, skatteincitament, standarder och normer, energimärkningssystem eller utbildning. |
|
18. |
policyåtgärd: reglering, finansieringsinstrument, finanspolitiskt instrument, frivilligt instrument eller informationsinstrument som formellt inrättats och genomförts i en medlemsstat i syfte att skapa ramar, krav eller incitament för marknadsaktörer att tillhandahålla och köpa energitjänster och vidta andra åtgärder för att förbättra energieffektiviteten. |
|
19. |
enskild åtgärd: åtgärd som leder till kontrollerbar och mätbar eller uppskattningsbar förbättring av energieffektiviteten och som vidtas till följd av en policyåtgärd. |
|
20. |
energidistributör: fysisk eller juridisk person, inklusive en systemansvarig för distributionssystem, som ansvarar för transport av energi för leverans till slutanvändare eller till distributionsstationer som säljer energi till slutanvändare. |
|
21. |
systemansvarig för distributionssystem: systemansvarig för distributionssystem enligt definitionen i direktiv 2009/72/EG respektive direktiv 2009/73/EG. |
|
22. |
företag som säljer energi i detaljistledet: fysisk eller juridisk person som säljer energi till slutanvändare. |
|
23. |
slutanvändare: fysisk eller juridisk person som köper energi för egen slutanvändning. |
|
24. |
leverantör av energitjänster: fysisk eller juridisk person som levererar energitjänster eller andra åtgärder för att förbättra energieffektiviteten i en slutanvändares anläggning eller lokaler.” |
Vid tillämpningen av artikel 7.10 i energieffektivitetsdirektivet kan medlemsstaterna räkna med energibesparingar från policyåtgärder som nyligen antagits under sparkravsperioden 2021–2030. De kan också räkna med energibesparingar från policyåtgärder som antogs under (eller före) sparkravsperioden 2014–2020, förutsatt att dessa uppfyller kraven i artiklarna 7, 7a eller 7b i energieffektivitetsdirektivet.
Medlemsstaterna får räkna med besparingar från åtgärder som antagits senast den 31 december 2020 eller senare bara om åtgärderna leder till nya enskilda åtgärder som vidtas efter den 31 december 2020 och före den 31 december 2030.
Exempel på policyåtgärder, enskilda åtgärder och besparingar
Ett program för finansiellt stöd till energirenovering av byggnader infördes 2010. Så länge programmet finns kvar och leder till nya renoveringar under den relevanta perioden kan energibesparingarna från de nya renoveringarna räknas med i de besparingar som krävs under den andra sparkravsperioden.
En bränsleskatt infördes före 2021 för att åstadkomma besparingar genom beteendemässiga förändringar och förbättra transporteffektiviteten. Så länge skatten finns kvar och de beteendemässiga effekterna är mätbara och kontrollerbara med hänsyn till aktuella priselasticiteter får energibesparingar från åtgärden räknas med i de besparingar som krävs under den andra sparkravsperioden.
4.1 Kvotpliktsystem för energieffektivitet
Huvudskälet till att välja att införa ett kvotpliktsystem för energieffektivitet för att uppnå de ackumulerade energibesparingar i slutanvändningsledet som krävs enligt artikel 7.1 första stycket b i energieffektivitetsdirektivet skulle kunna vara att energileverantörer, energiföretag i detaljistledet och energidistributörer är de som är bäst lämpade att hitta energibesparingar hos sina kunder och att de kan uppnå energibesparingar genom sina affärsmodeller för energitjänster. I detta fall måste medlemsstaterna utse en eller flera kvotpliktiga parter på nationell nivå (28) som är skyldiga att uppnå energibesparingar bland slutkunderna (29). En kvotpliktig part måste utses på grundval av objektiva och icke-diskriminerande kriterier såsom föreskrivs i artikel 7a.2 i energieffektivitetsdirektivet.
När medlemsstaterna utser kvotpliktiga parter inom ramen för ett kvotpliktsystem bör de beakta domstolens dom i mål C-561/16. Domstolen fastställde att medlemsstater kan införa ”krav på energieffektivitet för vissa energiföretag, om valet att utse dessa företag till kvotpliktiga parter verkligen vilar på uttryckligen angivna objektiva och icke-diskriminerande kriterier” och att ”[d]et ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida så är fallet” (30).
Medlemsstaterna måste dessutom fastställa den mängd energibesparingar som ska uppnås av varje kvotpliktig part (eller varje delkategori av kvotpliktiga parter). Dessa mängder måste sedan hänföras till varje kvotpliktig part för att kontrollera att den har uppfyllt sina skyldigheter.
Enligt artikel 7a.4 får medlemsstaterna ange den mängd energibesparingar som krävs av varje kvotpliktig part antingen som slutlig energianvändning eller som primärenergianvändning (31), med tillämpning av de omvandlingsfaktorer som anges i bilaga IV.
Medlemsstaterna kan också besluta att tillåta eller kräva att kvotpliktiga parter uppfyller hela eller delar av sina skyldigheter enligt nationell lag som ett bidrag till den nationella energieffektivitetsfonden (32). De får tillåta kvotpliktiga parter att räkna med besparingar som uppnåtts av leverantörer av energitjänster (33) eller andra tredje parter. Enligt artikel 7a.6 a i energieffektivitetsdirektivet ska medlemsstaterna se till att certifieringen av energibesparingar sker i enlighet med en godkännandeprocess som är tydlig, transparent och öppen för alla marknadsaktörer och som syftar till att minimera certifieringskostnaderna (34).
I artikel 7a.3 i energieffektivitetsdirektivet klargörs att medlemsstaterna måste säkerställa att företag som säljer energi i detaljistledet inte skapar några hinder som avskräcker konsumenter från att byta leverantör.
Enligt artikel 7a.5 i energieffektivitetsdirektivet ska medlemsstaterna införa system för mätning, kontroll och verifiering inom ramen för vilka dokumenterad verifiering genomförs avseende minst en statistiskt signifikant andel och ett representativt urval av de åtgärder för förbättrad energieffektivitet som införs av de kvotpliktiga parterna (35).
Enligt artikel 7a.6 b i energieffektivitetsdirektivet får medlemsstaterna ge möjlighet till ”insättning och uttag”, dvs. tillåta kvotpliktiga parter att räkna besparingar under ett visst år som om de i stället uppnåtts under något av de fyra föregående eller tre efterföljande åren. Det bör noteras att denna flexibilitet
|
— |
endast gäller energibesparingar som härrör från kvotpliktsystem för energieffektivitet som genomförts sedan den 1 januari 2014 och inte gäller alternativa policyåtgärder, och |
|
— |
har en tidsbegränsning – medlemsstater får tillåta ”insättning och uttag” för kvotpliktiga parter bara inom en och samma sparkravsperiod. |
Med andra ord är ”insättning och uttag” för besparingar som uppnåtts mellan 2014 och 2020 inte tillåten efter den 31 december 2020. ”Insättning och uttag” för besparingar som uppnåtts mellan 2021 och 2030 är inte tillåten före den 31 december 2020 eller efter den 31 december 2030. För besparingar som uppnåtts efter 2010 och före den 1 januari 2014 är ”insättning och uttag” inte tillåtet vid tillämpningen av artikel 7.1 första stycket b i energieffektivitetsdirektivet.
Eftersom artikel 7.8 i energieffektivitetsdirektivet uttryckligen föreskriver ett undantag är tillämpningen av det restriktiv och begränsad till tillämpningen av artikel 7.1 första stycket a i energieffektivitetsdirektivet.
Exempel
Energibesparingar som uppnåtts 2014 (till följd av ett kvotpliktsystem för energieffektivitet) kan räknas som om de hade uppnåtts 2017.
Energibesparingar som uppnåtts 2014 (till följd av ett kvotpliktsystem för energieffektivitet) kan inte räknas med för 2021.
Energibesparingar som uppnåtts 2018 (till följd av ett kvotpliktsystem för energieffektivitet) kan räknas med för 2014.
I artikel 7a.6 andra stycket i energieffektivitetsdirektivet anges att medlemsstaterna ”ska bedöma och, om lämpligt, vidta åtgärder för att minimera effekten av de direkta och indirekta kostnaderna för kvotpliktsystemet för energieffektivitet på konkurrenskraften hos energiintensiva industrier som är utsatta för internationell konkurrens”.
I allmänhet rör det sig om två typer av kostnader:
|
— |
investeringskostnader och |
|
— |
administrativa kostnader (inklusive övervakning och rapportering). |
Kommissionen visade i sin konsekvensbedömning (36), på grundval av tillgängliga uppgifter, att kvotpliktsystem för energieffektivitet är mycket kostnadseffektiva. När dessa system genomförs är de kvotpliktiga parterna skyldiga att se till att de realiserar besparingarna till lägsta kostnad (investerings- och administrationskostnader), i synnerhet om kostnaderna förs över till slutanvändarna. Detta krav gäller även om kvotpliktiga parter väljer att räkna med certifierade energibesparingar som uppnåtts av leverantörer av energitjänster och andra tredje parter.
Enligt artikel 7a.7 i energieffektivitetsdirektivet ska medlemsstaterna ”årligen offentliggöra de energibesparingar som uppnåtts av varje kvotpliktig part eller varje delkategori av kvotpliktiga parter, samt sammanlagt inom ramen för kvotpliktsystemet”. De får offentliggöra denna information tillsammans med andra uppgifter som de måste göra allmänt tillgängliga. Offentliggörande av dessa uppgifter av andra parter, till exempel kommissionen, befriar dem inte från denna skyldighet.
4.2 Alternativa policyåtgärder
I energieffektivitetsdirektivet klargörs att medlemsstaterna bör ha stor flexibilitet när det gäller utformningen och genomförandet av alternativa policyåtgärder. Även om energieffektivitetsdirektivet inte längre innehåller någon förteckning över typer av åtgärder ges i definitionen av policyåtgärd i artikel 2.18 i energieffektivitetsdirektivet en icke uttömmande förteckning över tänkbara åtgärdstyper, dvs.”reglering, finansieringsinstrument, finanspolitiskt instrument, frivilligt instrument eller informationsinstrument som formellt inrättats och genomförts i en medlemsstat i syfte att skapa ramar, krav eller incitament för marknadsaktörer att tillhandahålla och köpa energitjänster och vidta andra åtgärder för att förbättra energieffektiviteten”.
Medlemsstaterna kan överväga att främja den roll som lokala gemenskaper för förnybar energi spelar när det gäller att bidra till genomförandet av alternativa policyåtgärder (37).
I punkt 3 i bilaga V till energieffektivitetsdirektivet fastställs krav för utformning och förvaltning av alternativa policyåtgärder:
|
”a) |
Policyåtgärder och enskilda åtgärder ger kontrollerbara energibesparingar i slutanvändningsledet. |
|
b) |
Ansvarsuppgifterna för varje deltagande part, bemyndigade part eller genomförande offentlig myndighet, beroende på vad som är tillämpligt, är tydligt definierade. |
|
c) |
De energibesparingar som har uppnåtts eller som ska uppnås fastställs på ett klart och tydligt sätt. |
|
d) |
Den mängd energibesparingar som krävs eller som ska uppnås genom policyåtgärden ska uttryckas som antingen slutlig energianvändning eller primärenergianvändning, med användning av de omvandlingsfaktorer som anges i bilaga IV. |
|
e) |
En årlig rapport om de energibesparingar som uppnåtts av bemyndigade parter, deltagande parter och genomförande offentliga myndigheter tillhandahålls och görs tillgänglig för allmänheten, liksom uppgifter om den årliga energibesparingstendensen. |
|
f) |
Resultaten övervakas och lämpliga åtgärder vidtas om framstegen inte är tillfredsställande. |
|
g) |
Högst en part får anföra energibesparingar som följer av en enskild åtgärd. |
|
h) |
Den deltagande parten, den bemyndigade parten eller den genomförande offentliga myndigheten konstateras vara väsentlig för att de anförda energibesparingarna ska uppnås.” |
Enligt artikel 7b.2 i energieffektivitetsdirektivet ska medlemsstaterna införa system för mätning, kontroll och verifiering inom ramen för vilka dokumenterad verifiering genomförs avseende minst en statistiskt signifikant andel och ett representativt urval av de alternativa åtgärder för förbättrad energieffektivitet (utom beskattning) som införs av de kvotpliktiga parterna.
Det bör noteras att
|
— |
mätning, kontroll och verifiering ska göras oberoende av dessa parter (38), och |
|
— |
”en statistiskt signifikant andel och ett representativt urval” ska tolkas som en delmängd som korrekt avspeglar den statistiska populationen av energibesparande åtgärder och därmed gör det möjligt att dra rimligen tillförlitliga slutsatser om tilltron till samtliga åtgärder. |
4.2.1 Finansieringssystem och finansieringsinstrument samt skatteincitament
Dessa är policyåtgärder som en medlemsstat inrättar genom vilka ett ekonomiskt incitament eller skatteincitament leder till tillämpning av energieffektiv teknik och som medför minskad slutlig energianvändning (39).
Det bör noteras att
|
— |
effekterna ska mätas, kontrolleras och verifieras oberoende av de deltagande eller bemyndigade parterna (40), och |
|
— |
finansieringen, när det gäller finansieringssystem och finansieringsinstrument, bör komma från
|
4.2.2 Nationell energieffektivitetsfond
Medlemsstaterna kan inrätta en nationell energieffektivitetsfond i enlighet med artikel 20.6 i energieffektivitetsdirektivet antingen som en alternativ policyåtgärd eller som en del av ett kvotpliktsystem för energieffektivitet, så att kvotpliktiga parter kan uppfylla sina besparingar helt eller delvis som ett bidrag till fonden.
Om en medlemsstat inrättar en mekanism med årliga bidrag till en nationell energieffektivitetsfond som huvudmetoden för att uppfylla skyldigheter avseende energieffektivitet måste den nationella lagstiftningen säkerställa att
|
— |
de energibesparingar som uppnås motsvarar de som fastställs i kvotpliktsystemet, och |
|
— |
de åtgärder som finansieras uppfyller kraven i artiklarna 7b och 20.6 samt punkt 3 i bilaga V till energieffektivitetsdirektivet (41). |
Den nationella energieffektivitetsfonden kan vara vilken fond som helst som inrättas av en medlemsstat i syfte att ge stöd till nationella energieffektivitetsinitiativ. Den kan inrättas för att finansiera program för ekonomiskt och finansiellt stöd, tekniskt stöd, utbildning och information eller andra åtgärder för att öka energieffektiviteten i syfte att bidra till att målen med EU:s lagstiftning uppnås (42). I allmänhet kan även en kombination av offentliga fonder (t.ex. för hantering av marknadsmisslyckanden – kostnadskategorier och åtgärder som vanligtvis inte hanteras inom ramen för marknadsbaserade mekanismer) och privat kapital inrättas för att tillhandahålla effektivare lösningar.
För att beaktas vid tillämpningen av artikel 7 i energieffektivitetsdirektivet måste finansieringen komma från
|
— |
offentliga (europeiska eller nationella) källor, eller |
|
— |
en kombination av offentliga (europeiska eller nationella) källor och privata källor (t.ex. banker, investeringsfonder, pensionsfonder, kvotpliktiga parter) som är särskilt inriktade på genomförandet av enskilda åtgärder som leder till energibesparingar i slutanvändningsledet. |
4.2.3 Regleringar och frivilliga avtal
Dessa är policyåtgärder inrättade av en medlemsstat som leder till användning av energieffektiv teknik och ger en minskad slutlig energianvändning. De kan vara
|
— |
rättsligt bindande åtgärder som fastställer skyldigheter om viss teknik, eller |
|
— |
frivilliga avtal enligt vilka företag eller lokala myndigheter förbinder sig att vidta vissa åtgärder (43). |
En deltagande part är ett ”företag eller offentligt organ, som inom ramen för ett frivilligt avtal har förbundit sig att uppfylla vissa mål eller som omfattas av ett nationellt, reglerat styrmedel”.
4.2.4 Standarder och normer
Dessa är policyåtgärder som inrättas av en medlemsstat i syfte att förbättra energieffektiviteten hos (exempelvis) produkter, tjänster, byggnader och fordon (44)=. Parterna i dessa system är genomförande offentliga myndigheter.
4.2.5 Energimärkningssystem
Dessa är märkningssystem som inrättats av en medlemsstat, med undantag för de som är obligatoriska enligt EU-lagstiftningen (t.ex. kan besparingar genom tillämpning av förordningar om energimärkning eller energimärkningsförordningen (45) inte räknas med) (46).
Andra policyåtgärder som tillämpas samtidigt kan också påverka energibesparingarna, så alla förändringar som kan iakttas efter införandet av den åtgärd som utvärderas kan inte tillskrivas bara den åtgärden. Det krävs en noggrann bedömning av effekten av ett märkningssystem för att fastställa en koppling mellan den enskilda åtgärden och de besparingar som kan tillskrivas den.
4.2.6 Yrkesutbildning och utbildning, inklusive energirådgivningsprogram
Dessa är policyåtgärder inrättade av en medlemsstat som leder till användning av energieffektiv teknik och ger en minskad slutlig energianvändning genom (exempelvis) yrkesutbildningsprogram för energibesiktningsmän, utbildningsprogram för energiansvariga eller energirådgivningsprogram för hushåll.
Det bör noteras att
|
— |
dessa åtgärder måste övervakas av en genomförande offentlig myndighet, och |
|
— |
det krävs en noggrann bedömning av deras effekter för att fastställa
|
4.2.7 Andra alternativa åtgärder
Förteckningen över alternativa policyåtgärder är inte uttömmande och andra policyåtgärder kan eventuellt tillämpas. Medlemsstaterna måste dock förklara i sin anmälan till kommissionen hur en motsvarande nivå av besparingar, övervakning och verifiering uppnås (48).
Minskad energianvändning och användning av energi från förnybara energikällor i byggnader utgör viktiga åtgärder för att minska energiberoendet och utsläppen av växthusgaser, särskilt mot bakgrund av EU:s ambitiösa klimat- och energimål för 2030 och dess övergripande åtagande i samband med Parisavtalet. Även policyåtgärder som främjar installation av småskalig förnybar energiteknik på eller i byggnader kan därför anses uppfylla energisparkravet (49).
Åtgärderna måste vara utformade för att skapa energibesparingar i slutanvändningsledet jämfört med den teknik som de ersätter. Sådana besparingar kan till exempel anföras vid byte till effektivare uppvärmnings- eller kylningssystem eller varmvattenteknik i byggnader, oavsett om det inbegriper förnybar energi eller inte. Dessa besparingar får beaktas även om de alternativa policyåtgärderna inte primärt är utformade för att förbättra energieffektiviteten, förutsatt att medlemsstaten kan visa att de är mer långtgående, att de är mätbara och att de är kontrollerbara i enlighet med metoderna och principerna i bilaga V till energieffektivitetsdirektivet.
4.2.8 Energi- eller koldioxidskatter
Medlemsstaternas beskattningsåtgärder som medför minskad slutlig energianvändning kan få beaktas. Medlemsstaterna får även kombinera beskattningsåtgärder med andra åtgärder såsom subventioner (50).
Beskattning för energieffektivitetsändamål syftar i huvudsak till att komma till rätta med marknadsmisslyckanden som orsakats av energianvändning genom att ta ut skatter eller avgifter på vissa typer av energikällor eller energianvändning. Koldioxidskatter kan också vara en drivkraft till enskilda åtgärder för att gå över till energikällor med mindre koldioxidutsläpp. Det bör dock noteras att en sådan kontroll över energikällorna inte nödvändigtvis leder till förbättrad energieffektivitet.
Målsättningen med beskattningsåtgärder är att få konsumenterna och producenterna att betala de sociala kostnaderna för varan (bl.a. i form av koldioxid- och växthusgasutsläpp).
I praktiken utgörs åtgärderna (51) vanligtvis av följande:
|
— |
Direkta åtgärder – dessa omfattar avgifter som är direkt kopplade till ”externaliteten”, dvs. den verksamhet som har en effekt på en fristående tredje part. Denna typ av åtgärd bygger på det underförstådda antagandet att marknadsmisslyckandet är verifierbart och kvantifierbart. Ett exempel är skatter på koldioxidutsläpp. |
|
— |
Indirekta åtgärder – dessa är skatter kopplade till den vara som skapar externaliteten (t.ex. de bränslen som ger upphov till koldioxidutsläpp) eller varor som är förknippade med den (t.ex. de bilar som använder bränslena). |
Medlemsstaterna får införa nya beskattningsåtgärder för energisparkravet för den nya perioden (2021–2030) och/eller fortsätta att tillämpa befintliga åtgärder från den första perioden (2014–2020).
För fastställandet av vilka energibesparingar som kan anföras som mer långtgående (52) anges i punkt 2 a i bilaga V att ”medlemsstaterna [ska] ta hänsyn till hur användningen av och efterfrågan på energi skulle utvecklas i avsaknad av policyåtgärden i fråga genom att beakta åtminstone följande faktorer: energianvändningstendenser, förändringar i användarbeteendet, teknisk utveckling och förändringar som beror på andra åtgärder som genomförts på unionsnivå och nationell nivå”.
Medlemsstaterna bör dessutom beakta kraven i punkt 4 i bilaga V när de beräknar effekten av beskattningsåtgärder:
|
”a) |
Energibesparingar får medräknas endast om de följer av beskattningsåtgärder som överstiger de minimiskattenivåer som är tillämpliga på bränslen enligt kraven i rådets direktiv 2003/96/EG eller 2006/112/EG. |
|
b) |
Priselasticitet för beräkning av inverkan av (energi)skatteåtgärder ska motsvara känsligheten för prisförändringar hos efterfrågan på energi, och ska uppskattas på grundval av aktuella och representativa officiella uppgiftskällor. |
|
c) |
Energibesparingar som följer av kompletterande skattepolitiska instrument, inbegripet skatteincitament eller inbetalningar till fonder, ska redovisas separat.” |
Medlemsstaterna bör genomföra åtgärder som syftar till att överträffa miniminivåerna enligt EU:s lagstiftning, inbegripet
|
— |
miniminivåer för beskattning av energiprodukter och el (53), och |
|
— |
bestämmelser om ett gemensamt system för mervärdesskatt (54) i fråga om energiförbrukande produkter och varor. |
Vid beräkningen av effekten av sina (energi)beskattningsåtgärder bör medlemsstaterna ta hänsyn till priselasticitet (som motsvarar känsligheten för prisförändringar hos efterfrågan på energi), som ska uppskattas på grundval av aktuella och representativa officiella uppgiftskällor (55). Enligt punkt 3.3 f i bilaga III till styrningsförordningen ska medlemsstaterna lämna information om sin beräkningsmetod, inbegripet de priselasticiteter som använts och hur dessa har fastställts, i enlighet med punkt 4 i bilaga V till energieffektivitetsdirektivet.
Vid tillämpningen av punkt 4 c i bilaga V till energieffektivitetsdirektivet är det viktigt att bedöma hur beskattningsåtgärder samverkar med andra policyåtgärder. Vid beräkningen av effekterna av beskattningsåtgärder som används i kombination med andra åtgärder rekommenderas medlemsstaterna att använda
|
— |
endast kortsiktig elasticitet, eller |
|
— |
kortsiktig och långsiktig elasticitet, men endast anföra energibesparingar för de andra åtgärderna (dvs. behandla beskattningsåtgärden som den huvudsakliga policyåtgärden i ett paket). |
För beskattningsåtgärder som införs före sparkravsperioden 2021–2030 bör medlemsstaterna särskilt uppmärksamma artikel 7.1 andra stycket i energieffektivitetsdirektivet: ”Medlemsstaterna får räkna med energibesparingar som följer av policyåtgärder som införts senast den 31 december 2020 eller efter det datumet, förutsatt att dessa åtgärder leder till nya enskilda åtgärder som vidtas efter den 31 december 2020.”
Om en medlemsstat vidtar en kombination av beskattnings- och subventionsåtgärder måste energibesparingarna från beskattningsåtgärder och från kompletterande policyåtgärder (inklusive skatteincitament) redovisas separat.
Användning av kortsiktig uppskattad priselasticitet under hela målperioden minskar sannolikheten för dubbelräkning.
4.3 Policyåtgärder som lindrar energifattigdom
Enligt artikel 7.11 i energieffektivitetsdirektivet ska medlemsstaterna vid utformningen av policyåtgärder i syfte att uppnå sina energisparkrav ta hänsyn till behovet av att lindra energifattigdomen genom att i den utsträckning det är lämpligt kräva att en del av de energieffektivitetsåtgärder inom ramen för deras nationella kvotpliktsystem för energieffektivitet, alternativa policyåtgärder eller program/åtgärder som finansieras genom en nationell energieffektivitetsfond i första hand genomförs i sårbara hushåll, inbegripet sådana som påverkas av energifattigdom, och, i förekommande fall, i subventionerade bostäder (56).
Med avseende på de nationella energi- och klimatplanerna måste medlemsstaterna bedöma antalet energifattiga hushåll i enlighet med artikel 3.3 d i styrningsförordningen (57).
Med hänsyn till sin befintliga praxis ska medlemsstaterna fastställa kriterier för hur de vill hantera energifattigdomen i sina policyåtgärder. Långsiktiga åtgärder för att renovera och förbättra byggnadsbeståndets energiprestanda, i enlighet med kraven i direktivet om byggnaders energiprestanda (nedan kallat energiprestandadirektivet) (58), kommer också att gynna dem som påverkas av energifattigdom. Enligt artikel 2a i energiprestandadirektivet ska medlemsstaterna ta fram långsiktiga strategier till stöd för renovering av det nationella beståndet av offentliga och privata bostadshus och andra byggnader än bostäder till ett byggnadsbestånd med en hög grad av energieffektivitet där fossila bränslen fasas ut senast 2050.
Dessa innefattar följande:
|
— |
underlätta en kostnadseffektiv omvandling av befintliga byggnader till nära-nollenergibyggnader, och |
|
— |
innefatta en översikt över relevanta nationella åtgärder som bidrar till att motverka energifattigdom (59). |
När detta krav om att ta hänsyn till behovet av att lindra energifattigdomen träder i kraft och införlivas/genomförs i nationell lagstiftning gäller det både åtgärder inom ramen för kvotpliktsystem för energieffektivitet och alternativa policyåtgärder. Medlemsstaterna har frihet att besluta vilket slags policyåtgärder de vill använda eftersom båda är lika giltiga. De åtgärder som väljs måste dock vara inriktade på att lindra energifattigdomen.
EU:s observationsgrupp för energifattigdom är ett initiativ från kommissionen för att hjälpa medlemsstaterna att förbättra mätning, övervakning och utbyte av kunskaper och bästa praxis i fråga om energifattigdom. Observationsgruppens syfte är att bistå medlemsstaterna i utformningen av policyåtgärder. Avdelningen ”Policies & Measures” på observationsgruppens webbplats (60) innehåller exempel på olika typer av strategier och åtgärder.
4.4 Val av sektorer
Medlemsstaterna har flexibiliteten att inrikta sig på en eller flera särskilda sektorer för att uppnå energisparkravet genom att införa policyåtgärder i enlighet med artiklarna 7a eller 7b i energieffektivitetsdirektivet (61).. Enligt punkterna 3.1, 3.2 och 3.3 i bilaga III till styrningsförordningen måste de lämna information om målsektor(er) (och, när det gäller beskattning, skattebetalarsegment) för varje åtgärd. Enligt punkt 2 d i bilaga V till energieffektivitetsdirektivet är åtgärder för att förbättra energieffektiviteten hos produkter, utrustning, transportsystem, fordon och bränslen, byggnader och byggnadselement, processer eller marknader tillåtna (62).
I förekommande fall ska dessa åtgärder överensstämma med de nationella handlingsprogram som upprättats i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/94/EU (63). Medlemsstaterna kan till exempel inrikta sig på byggnads- eller industrisektorn.
På grundval av bedömningen av uppnådda och förväntade energibesparingar som medlemsstaterna har rapporterat i sina årsrapporter och nationella handlingsplaner för energieffektivitet i enlighet med artikel 24 i energieffektivitetsdirektivet kan följande förväntas:
|
— |
Den största andelen besparingar genereras i allmänhet av åtgärder som avser byggnader (med stöd av t.ex. finansieringsprogram för renovering). |
|
— |
Den andra och tredje största andelen kommer från industri och transporter. och |
|
— |
Kvotpliktsystemet för energieffektivitet (ett sektorsövergripande styrmedel) genererar den största andelen besparingar per policyåtgärd, och det riktar också in sig på byggnader genom åtgärder för att främja byte av uppvärmningssystem osv (64). Andra sektorer med en outnyttjad energibesparingspotential (t.ex. transport och vatten) skulle kunna bidra till att uppnå energisparkravet för 2021–2030. |
4.4.1 Transportsektorn
På grundval av rapporter från medlemsstaterna konstaterade kommissionen i sin konsekvensbedömning 2016 att 6 % av energibesparingarna i enlighet med artikel 7 kunde kopplas till åtgärder inriktade på transportsektorn (65).
Medlemsstaterna har sedan de första nationella handlingsplanerna för energieffektivitet 2014, och senast i sina nationella handlingsplaner för energieffektivitet från 2017, uppdaterat sina förteckningar över kvotpliktsystem för energieffektivitet och alternativa policyåtgärder, och har anmält fler åtgärder inom transporter. Denna utveckling visar att (den potentiella) andelen energibesparingar som uppnås inom transportsektorn 2014–2020 till och med kan bli större än uppskattningen i konsekvensbedömningen.
Med tanke på att energianvändningen inom transporter ingår i referensscenariot för beräkning kan det vara en självklar sektor att inrikta sig på för att uppnå sparkravet för 2021–2030.
Exempel
Policyåtgärder skulle kunna främja effektivare fordon (som överträffar de miniminivåer som föreskrivs i Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 443/2009 (66), (EU) nr 510/2011 (67) eller (EU) 2019/631 (68) eller det ändrade direktivet om rena fordon (69)), en omställning till cykel-, gång- och kollektivtrafik, eller mobilitets- och stadsplanering som minskar efterfrågan på transporter.
Åtgärder för att påskynda införandet av nya, effektivare fordon eller strategier för att främja effektivare bränslen som minskar energianvändningen per kilometer kan också få beaktas, förutsatt att de uppfyller kraven på väsentlighet och additionalitet (se punkt 2 i bilaga V).
4.4.2 Vattensektorn
Det finns ett nära samband mellan energi och vatten ekonomiskt och på andra nivåer. Vatten behövs för energiändamål, till exempel för kylning, lagring, biobränslen och vattenkraft. Energi behövs för vattenhantering, till exempel för att pumpa, rena och avsalta vatten (70).
Sektorn för energiproduktion är den största vattenförbrukaren, och står för 44 % av förbrukningen (71). Vatten- och avloppssektorn står för 3,5 % av elanvändningen i EU, och denna andel väntas öka (72). Samtidigt står vattenläckor för 24 % av den totala vattenförbrukningen i EU, vilket utgör ett betydande spill och en förlust i form av slöseri med vattenresurser och med den energi som använts för att behandla resurserna.
I och med styrningsförordningens och det ändrade energieffektivitetsdirektivets ikraftträdande gäller principen om energieffektivitet först. Denna princip kan gynna bland annat vattensektorn.
Ändamålsenlig och energieffektiv vattenhantering kan bidra till betydande energibesparingar. Enligt det internationella energiorganet IEA har 10 % av det globala vattenuttaget samband med energiproduktion, och denna andel väntas öka betydligt genom främjandet av en rad koldioxidsnåla men vattenintensiva processer för bland annat elproduktion, produktion av biobränsle och infångning och lagring av koldioxid (73). Medlemsstaterna skulle därför kunna undersöka potentialen för energibesparingar genom användning av smart teknik och smarta processer.
Genom att undersöka hela potentialen för energibesparingar med hjälp av smart teknik och smarta processer – vilket medlemsstaterna uppmuntras till i energieffektivitetsdirektivet (74) – skulle medlemsstaterna kunna finna lösningar för att bryta sambandet mellan energianvändning och vattenförbrukning.
Medlemsstaterna skulle till exempel kunna undersöka möjligheten att utveckla ett tvådelat system som krävs för att separera reningen av dagvatten och hushållsspillvatten. Därigenom skulle man kunna undvika behovet av ytterligare vattenreningskapacitet som kan leda till ökad energianvändning.
Medlemsstaterna har anmält ett begränsat antal vattenrelaterade åtgärder för att uppfylla energisparkravet i artikel 7. Den vanligaste är produktion av varmvatten med hjälp av solfångare (ersättning av icke-förnybar produktion av varmvatten) eller effektivare gasdrivna varmvattenberedare, men dessa åtgärder rör snarare värmeproduktion än vattenproduktion.
Policyåtgärder som rör energieffektiv produktion av dricksvatten kan övervägas för varje steg i leveranskedjan (distribution, användning och avloppsvattenrening). Hittills har huvudmålen på nationell nivå varit att motverka vattenbrist och förbättra vattenkvaliteten. Förutom installation av effektivare pumpar uppnås indirekta energibesparingar i de åtgärder som anmälts genom minskad efterfrågan på vatten eller återanvändning av vatten.
De potentiella energibesparingarna inom vattensektorn kan uppnås genom
|
— |
minskad energianvändning för att producera och rena olika typer av vatten, och |
|
— |
minskad efterfrågan på vatten och minskade nätförluster, vilket innebär minskat energibehov för pumpning och rening. |
Energibesparingar inom vattensektorn kan lätta den ekonomiska bördan för kommunerna. Särskilt i de fall där kommunerna äger vattenbolagen kan elanvändningen i vatten- och vattenreningsanläggningar stå för en betydande del av elkostnaderna. Eftersom till exempel medvetenheten, erfarenheterna och kapaciteten kan variera stort från kommun till kommun kan regionala eller nationella program underlätta utbyte av erfarenheter och tekniskt och ekonomiskt stöd och därmed öka potentialen för energibesparingar.
Vägledande och icke uttömmande exempel
Medlemsstaterna skulle kunna vidta åtgärder för att spara energi i produktionen, användningen och bortskaffandet av vatten i alla dess former i hela leveranskedjan:
|
— |
Produktion av dricksvatten (pumpning, rening av grundvatten eller ytvatten, avsaltning av havsvatten). |
|
— |
Minskning av vattenförluster i distributionsnätet. |
|
— |
Minskning av slutanvändarnas vattenförbrukning (inklusive användning i industriprocesser, för konstbevattning och för hushåll). |
|
— |
Minskning av vattenförbrukning genom återanvändning av hushållsvatten. |
|
— |
Rening av avloppsvatten för återanvändning eller utsläpp (pumpning, processer för avloppsvattenrening, värmeåtervinning). och |
|
— |
Minskning av energianvändning för rening av dagvatten (minskning av reningsbehovet i dagvattensystem). |
5. ÖVERSYNENS PÅVERKAN PÅ DEN FÖRSTA SPARKRAVSPERIODEN
Medlemsstaterna måste sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa det ändrade energisparkravet senast 18 månader efter det att energieffektivitetsdirektivet trätt i kraft, dvs. senast den 25 juni 2020.
Medlemsstaterna måste följa
|
— |
de gemensamma metoderna och principerna för att beräkna inverkan av kvotpliktsystem för energieffektivitet eller andra policyåtgärder (bilaga V till energieffektivitetsdirektivet), |
|
— |
kravet att ta hänsyn till behovet av att lindra energifattigdomen vid utformningen av policyåtgärder (kvotpliktsystem för energieffektivitet och alternativa policyåtgärder), även om andra åtgärder får vidtas för hushåll som påverkas av energifattigdom (artikel 7.11 i energieffektivitetsdirektivet), |
|
— |
bestämmelsen att besparingar till följd av genomförande av EU-lagstiftning inte kan anföras, förutom renoveringsåtgärder och tidigarelagt byte till effektivare apparater och fordon (punkt 2 b i bilaga V till energieffektivitetsdirektivet), |
|
— |
kravet att beräkningen av energibesparingar ska ta hänsyn till åtgärdernas livslängd och den takt med vilken besparingarna avtar över tid (punkt 2 g i bilaga V till energieffektivitetsdirektivet – efter att det träder i kraft), och |
|
— |
kravet att företag som säljer energi i detaljistledet (inom ramen för kvotpliktsystemet för energieffektivitet), när de fullgör sina energisparkrav, inte hindrar konsumenter från att byta leverantör (artikel 7a.3 i energieffektivitetsdirektivet). |
Medlemsstaterna får införliva och genomföra det ändrade energieffektivitetsdirektivet före utgången av tidsfristen. I så fall får de under den återstående tiden fram till utgången av den första sparkravsperioden
|
— |
tillämpa något av alternativen i artikel 7.8 i energieffektivitetsdirektivet, |
|
— |
tillämpa något av alternativen i punkt 2 b i bilaga V till energieffektivitetsdirektivet, och |
|
— |
föreskriva att kvotpliktiga parter kan uppfylla sina energisparkrav helt eller delvis som ett bidrag till den nationella energieffektivitetsfonden (artikel 20.6 i energieffektivitetsdirektivet). |
Medlemsstater som använder sig av artikel 7.4 a–d i energieffektivitetsdirektivet vid beräkningen av den mängd energibesparingar som krävs för den första sparkravsperioden måste tillämpa och beräkna effekten av de alternativ som valts för den första perioden separat enligt artikel 7.5 a i energieffektivitetsdirektivet.
6. MEDRÄKNING I ENERGISPARKRAVET
I artikel 7.1 i energieffektivitetsdirektivet fastställs att de två sparkravsperioderna (2014–2020 enligt artikel 7.1 första stycket a i energieffektivitetsdirektivet och 2021–2030 enligt första stycket b) är två separata sparkravsperioder.
Som redan anges för den första sparkravsperioden får i princip endast besparingar som uppnås inom en period räknas med för att uppnå kravet för den perioden, om inte annat anges i energieffektivitetsdirektivet.
Medlemsstaterna får inte räkna med energibesparingar retroaktivt, dvs. enligt artikel 7.7 i energieffektivitetsdirektivet kan besparingar som uppnåtts efter den 31 december 2020 inte räknas med vid beräkningen av den mängd som krävs för perioden 2014–2020.
Enligt artikel 7.1 andra stycket i energieffektivitetsdirektivet får medlemsstaterna räkna med besparingar som följer av policyåtgärder som införts före eller efter den 31 december 2020 vid beräkningen av den mängd som krävs för perioden 2021–2030, förutsatt att åtgärderna leder till nya enskilda åtgärder efter den 31 december 2020 (75).
I princip får medlemsstaterna bara räkna energibesparingar som uppnåtts ett visst år enbart för det året. Enligt artikel 7a.6 b i energieffektivitetsdirektivet får dock medlemsstater med ett kvotpliktsystem för energieffektivitet tillåta kvotpliktiga parter att räkna besparingar under ett visst år för något av de fyra föregående eller tre efterföljande åren så länge dessa ligger inom den aktuella sparkravsperioden, såsom anges i artikel 7.1 i energieffektivitetsdirektivet.
Vägledande exempel
Besparingar som uppnåtts 2014 får räknas med vid beräkningen för 2017 (tre år senare), men besparingar som uppnåtts 2024 kan inte räknas med för 2020 även om detta är ett av de fyra föregående åren eftersom åren ligger inom olika sparkravsperioder.
Artikel 7.8 i energieffektivitetsdirektivet utgör ett särskilt undantag från principen. Om ett kvotpliktsystem för energieffektivitet som var i kraft vid någon tidpunkt mellan den 31 december 2009 och den 31 december 2014 tillät en kvotpliktig part att utnyttja möjligheten till ”insättning och uttag” (artikel 7a.6 b i energieffektivitetsdirektivet), får den aktuella medlemsstaten räkna energibesparingar under ett visst år efter 2010 och före den 1 januari 2014 som om de hade uppnåtts efter den 31 december 2013 och före den 1 januari 2021, förutsatt att samtliga villkor i artikel 7.8 i energieffektivitetsdirektivet är uppfyllda:
|
”a) |
Kvotpliktsystemet för energieffektivitet var i kraft vid någon tidpunkt mellan den 31 december 2009 och den 31 december 2014 och ingick i medlemsstaternas första nationella handlingsplan för energieffektivitet som lämnats in enligt artikel 24.2. |
|
b) |
Besparingarna genererades inom ramen för kvotpliktsystemet. |
|
c) |
Besparingarna beräknas i enlighet med bilaga V. och |
|
d) |
De år under vilka besparingarna beräknas ha uppnåtts har rapporterats i de nationella handlingsplanerna för energieffektivitet.” |
7. GEMENSAMMA METODER OCH PRINCIPER FÖR ATT BERÄKNA INVERKAN AV KVOTPLIKTSYSTEM FÖR ENERGIEFFEKTIVITET ELLER ANDRA POLICYÅTGÄRDER ENLIGT ARTIKLARNA 7, 7A, 7B OCH 20.6
Enligt artikel 7.9 i energieffektivitetsdirektivet ska medlemsstaterna se till att de energibesparingar som följer av de policyåtgärder som avses i artiklarna 7a, 7b och 20.6 i energieffektivitetsdirektivet beräknas i enlighet med bilaga V till energieffektivitetsdirektivet.
7.1 Mätmetoder
7.1.1 Mätmetoder för andra policyåtgärder än beskattningsåtgärder
I del 1 i bilaga V till energieffektivitetsdirektivet fastställs metoder för att beräkna andra energibesparingar än de som följer av beskattningsåtgärder vid tillämpning av artiklarna 7, 7a, 7b och 20.6 i energieffektivitetsdirektivet.
Kvotpliktiga, deltagande eller bemyndigade parter och genomförande offentliga myndigheter får använda följande metoder för att beräkna energibesparingar:
|
”a) |
Förmodade besparingar i förhållande till resultaten av tidigare, oberoende kontrollerade energiförbättringar i liknande anläggningar. Den generiska metoden kallas förhandsbedömning (ex ante). |
|
b) |
Uppmätta besparingar, där besparingarna från insättandet av en åtgärd, eller av ett åtgärdspaket, fastställs genom registrering av den faktiskt minskade energianvändningen, med beaktande av faktorer som additionalitet, nyttjande, produktionsnivåer och väder vilka kan påverka användningen. Den generiska metoden kallas efterhandsbedömning (ex post). |
|
c) |
Skattade besparingar, där tekniska bedömningar av besparingar används. Denna metod får användas enbart om det är svårt eller oproportionerligt dyrt att fastställa solida uppmätta data för en särskild anläggning, t.ex. vid byte till en kompressor eller elmotor som har en annan kWh-klassificering än den för vilken oberoende information om besparingar har uppmätts, eller om dessa bedömningar baseras på nationellt fastställda metoder och riktmärken som görs av kvalificerade eller ackrediterade experter som är oberoende av de berörda kvotpliktiga, deltagande eller bemyndigade parterna. |
|
d) |
Undersökningsbaserade besparingar, där användarnas respons på råd, informationskampanjer, märknings- eller certifieringssystem eller smarta mätare fastställs. Denna metod får användas enbart för besparingar som följer av förändringar i användarbeteendet. Den får inte användas för besparingar som följer av insättandet av fysiska åtgärder.” |
7.1.2 Mätmetoder för beskattningsåtgärder
För att fastställa energibesparingar som följer av skatterelaterade policyåtgärder som införts enligt artikel 7b i energieffektivitetsdirektivet (76) gäller principerna i punkt 4 i bilaga V till energieffektivitetsdirektivet:
|
”a) |
Energibesparingar får medräknas endast om de följer av beskattningsåtgärder som överstiger de minimiskattenivåer som är tillämpliga på bränslen enligt kraven i rådets direktiv 2003/96/EG eller 2006/112/EG. |
|
b) |
Priselasticitet för beräkning av inverkan av (energi)skatteåtgärder ska motsvara känsligheten för prisförändringar hos efterfrågan på energi, och ska uppskattas på grundval av aktuella och representativa officiella uppgiftskällor. |
|
c) |
Energibesparingar som följer av kompletterande skattepolitiska instrument, inbegripet skatteincitament eller inbetalningar till fonder, ska redovisas separat.” |
7.2 Åtgärdernas livslängd och den takt med vilken de avtar över tid
I punkt 2 i i bilaga V till energieffektivitetsdirektivet fastställs följande: ”Vid beräkningen av energibesparingar ska hänsyn tas till åtgärdernas livslängd och den takt med vilken besparingarna avtar över tid. Vid denna beräkning ska man räkna med de besparingar som varje enskild åtgärd kommer att leda till under perioden från och med datumet för genomförande till och med den 31 december 2020 eller den 31 december 2030, beroende på vad som är lämpligt. Alternativt får medlemsstaterna anta en annan metod som uppskattas uppnå minst samma totala mängd besparingar. Om en annan metod används ska medlemsstaterna säkerställa att den totala mängd energibesparingar som beräknas med denna andra metod inte överstiger den mängd energibesparingar som skulle ha blivit resultatet av beräkningen om de besparingar räknas som varje enskild åtgärd kommer att leda till under perioden från och med datumet för genomförande till och med den 31 december 2020 eller den 31 december 2030, beroende på vad som är lämpligt.”
Med begreppet livslängd för en enskild energibesparingsåtgärd avses det faktum att besparingar inte bara kan uppnås under genomförandeåret utan även under efterföljande år. Livslängden är därför den period under vilken åtgärden fortsätter att ge mätbara besparingar.
Vid beräkningen av energibesparingarna under en åtgärds livslängd får medlemsstaterna göra följande:
|
— |
Till varje åtgärd hänföra de ”faktiska” besparingar som kommer att uppnås genom åtgärden mellan det år den genomförs och slutet på den andra sparkravsperioden (dvs. den 31 december 2030) – detta kallas den ”enkla” metoden (77). Att räkna med besparingar efter 2030 är inte tillåtet. Medlemsstaterna får räkna med besparingar från policyåtgärder som införts före 2030 vid beräkningen av energisparkravet för perioden efter 2030 endast om åtgärderna leder till en ny enskild åtgärd under den efterföljande sparkravsperioden. |
|
— |
Tillämpa ett ”indexvärde” som återspeglar den förväntade livslängden (78). |
|
— |
Sätta ett ”tak” för den livslängd som tillskrivs enskilda åtgärder (79) – medlemsstaten kan till exempel sätta ett ”tak” för livslängden på fem år. Medlemsstater som använder sig av denna metod måste se till att den inte leder till högre resultat än den ”enkla” metoden. eller |
|
— |
Använda sig av fullständiga livslängder men ”skriva ner” framtida besparingar (80) – enligt denna metod skulle medlemsstaterna kunna minska besparingarna under de följande åren med 10 % per år om det anses rimligt. Även i detta fall måste det säkerställas att resultatet inte blir högre än med den ”enkla” metoden. |
När besparingar räknas med vid beräkningen av den mängd ackumulerade energibesparingar i slutanvändningsledet som krävs för en policyåtgärd måste medlemsstaterna ta hänsyn till
|
i) |
när åtgärden genomförs, |
|
ii) |
mängden årliga energibesparingar, och |
|
iii) |
huruvida åtgärden kommer att fortsätta att leda till energibesparingar år 2030 (81). |
När det gäller policyåtgärder som avser byggnader finns redan riktlinjer för bedömningen av livslängd i EU-standarden EN 15459–1:2017 (82).
Man bör vara särskilt försiktig när man anför livslängder för beteendeåtgärder som inte är kopplade till införande av fysiska åtgärder (83). Vid beteendeåtgärder finns en stor risk för återgång till tidigare beteenden eftersom varaktigheten för ett effektivt beteende kan bero på en mängd olika faktorer. Om det effektiva beteende som främjas till exempel är sparsam körning (eco-driving) kan effekten av en utbildning i sparsam körning vara i allt mellan några dagar till flera år, beroende på förare och typ av utbildning.
Exempel på hur åtgärders livslängd skulle kunna beräknas
1. ”Enkel” metod
En enskild åtgärd (t.ex. byte av fönster) sparar 1 toe i energianvändning per år och fortsätter att ge denna besparing år efter år. Om åtgärden genomförs 2021 kommer den att spara 1 toe 2021 och 1 toe varje efterföljande år fram till och med 2030, dvs. totalt 10 toe till och med 2030. Om åtgärden genomförs 2022 kommer den att spara 1 toe varje år från och med 2022 och till och med 2030, dvs. totalt 9 toe. Om åtgärden genomförs 2030 kommer den att bidra till sparkravet bara det året, dvs. totalt 1 toe.
En medlemsstat måste spara 65 Mtoe under perioden och förväntar sig kunna uppnå det genom en informationskampanj per år som leder till exempelvis en miljon åtgärder (en undersökning har visat att effektiviteten för varje åtgärd uppgår till 1 toe) och en miljon fönsterbyten per år (värdet för vart och ett uppskattas till 1 toe). Varje informationskampanj skulle ge 1 Mtoe det år den genomförs och de tio kampanjerna totalt 10 Mtoe under de tio åren fram till den 31 december 2030. Besparingarna kommer att uppgå till 10 Mtoe för den miljon fönster som byts det första året, 9 Mtoe för den miljon som byts det andra året, 8 Mtoe för det tredje, 7 Mtoe för det fjärde, 6 Mtoe för det femte, 5 Mtoe för det sjätte, 4 Mtoe för det sjunde, 3 Mtoe för det åttonde, 2 Mtoe för det nionde och 1 Mtoe för det tionde året, dvs. totalt 55 Mtoe fram till den 31 december 2030. Besparingarna till följd av informationskampanjerna och fönsterbytena uppgår därmed till 10 Mtoe + 55 Mtoe = 65 Mtoe.
En åtgärd med kortare livslängd (t.ex. en informationskampanj) sparar däremot kanske 1 toe under genomförandeåret och ingenting därefter. Oavsett vilket år mellan 2021 och 2030 som åtgärden genomförs kommer den att bidra med 1 toe.
Om en medlemsstat i huvudsak inför enskilda åtgärder med kort livslängd i början av den tioåriga sparkravsperioden behöver den vidta ytterligare åtgärder för att uppnå de besparingar som krävs enligt artikel 7.1 första stycket b.
Den ”enkla” metoden uppfyller helt klart villkoret att beräkningsmetoden måste leda till att den mängd besparingar som krävs faktiskt uppnås. Medlemsstaterna kan emellertid göra bedömningen att alternativa metoder är lämpligare.
2. Metoden med ”indexvärde”
Ett alternativ är att tilldela varje åtgärd ett ”indexvärde” som återspeglar dess förväntade livslängd. En informationskampanj skulle kunna ges ett indexvärde på 0,25 medan ett byte av fönster skulle få ett indexvärde på 6. Om var och en av dessa åtgärder sparar 1 toe per år skulle den besparing som tillskrivs en informationskampanj uppgå till 0,25 toe (1 x 0,25 toe). Den besparing som tillskrivs fönsterbytet skulle, oavsett genomförandeår, uppgå till 6 toe (1 x 6 toe).
Informationskampanjerna skulle då beräknas ge 0,25 Mtoe det år de genomförs eller totalt 2,5 Mtoe för tio kampanjer under de tio åren fram till slutet av 2030. Om 7 miljoner fönsterbyten görs under perioden ger dessa besparingar på 7 Mtoe multiplicerat med faktorn 6, dvs. 42 Mtoe. Besparingarna till följd av informationskampanjerna och fönsterbytena skulle därmed beräknas till 2,5 Mtoe + 42 Mtoe = 44,5 Mtoe.
En medlemsstat som använder sig av denna metod måste se till att den inte leder till högre resultat än den ”enkla” metoden.
3. Metoden med ”tak”
Ett annat alternativ är att sätta ett ”tak” för hur lång livslängd som kan tillskrivas enskilda åtgärder. Man kan till exempel välja ett ”tak” på fem år. Den besparing som tillskrivs en informationskampanj skulle uppgå till 1,25 Mtoe, till exempel 0,25 Mtoe år 2022, 0,25 Mtoe 2023, 0,25 Mtoe 2024, 0,25 Mtoe 2025 och 0,25 Mtoe 2026. Den besparing som tillskrivs ett fönsterbyte skulle, oavsett genomförandeår, uppgå till 5 Mtoe (1 × 5), till exempel 1 Mtoe år 2022, 1 Mtoe 2023, 1 Mtoe 2024, 1 Mtoe 2025 och 1 Mtoe 2026.
Även i detta fall måste en medlemsstat som använder sig av denna metod säkerställa att den inte leder till högre resultat än den ”enkla” metoden.
För att fullt ut återspegla värdet av en policyåtgärd för energieffektivitet krävs enligt punkt 2 i i bilaga V till energieffektivitetsdirektivet att medlemsstaterna tar hänsyn till att energibesparingarna avtar under varje åtgärds livslängd (84). Syftet är att säkerställa en realistisk beräkning av besparingarna med tanke på att till exempel en ny energieffektiv produkt inte genererar samma energibesparingar efter några års användning (85). Medlemsstaterna måste därför ta hänsyn till detta i sina metoder. Takten med vilken energibesparingarna avtar kan variera beroende på typ av policyåtgärd och måste anmälas och förklaras av varje medlemsstat i enlighet med punkt 2 i i bilaga V till energieffektivitetsdirektivet (86).
7.3 Additionalitet
För alla typer av policyåtgärder måste additionalitetskravet beaktas när energibesparingarna fastställs. Grundprinciperna anges i punkt 2 a och b i bilaga V till energieffektivitetsdirektivet:
|
”a) |
Det ska kunna visas att besparingarna är mer långtgående än de som skulle ha inträffat under alla omständigheter, utan de kvotpliktiga, deltagande eller bemyndigade parternas eller de genomförande offentliga myndigheternas verksamhet. För att fastställa vilka besparingar som kan anföras som mer långtgående, ska medlemsstaterna ta hänsyn till hur användningen av och efterfrågan på energi skulle utvecklas i avsaknad av policyåtgärden i fråga genom att beakta åtminstone följande faktorer: energianvändningstendenser, förändringar i användarbeteendet, teknisk utveckling och förändringar som beror på andra åtgärder som genomförts på unionsnivå och nationell nivå. |
|
b) |
Besparingar till följd av genomförande av tvingande unionsrätt ska betraktas som besparingar som skulle ha inträffat under alla omständigheter och får därmed inte anföras som energibesparingar vid tillämpning av artikel 7.1 … .” |
Detta innebär att om EU-lagstiftningen kräver att medlemsstaterna ska uppnå en viss mängd eller grad av besparingar så kan de bara anföra besparingar över denna nivå – under förutsättning att andra krav uppfylls, till exempel att det kan visas och kontrolleras att besparingarna beror på den aktuella åtgärden.
Enligt punkt 2 a i bilaga V till energieffektivitetsdirektivet måste medlemsstaterna även ta hänsyn till den aktuella marknadsutvecklingen och fastställa ett referensscenario. Detta är särskilt viktigt för att undvika att ”snålskjutseffekter” räknas med, vilket är vanligt i samband med leverantörsskyldigheter och ekonomiska stödprogram. Om till exempel ett nationellt stödprogram för byggnadsrenoveringar ger stöd till 100 åtgärder ett visst år skulle vissa av dessa åtgärder ha ägt rum i vilket fall som helst (utan programmet) och måste dras ifrån.
På samma sätt är det mycket troligt att en policyåtgärd som funnits under många år ger upphov till omvandlingseffekter på marknaden. Privata aktörer kommer till exempel att ta hänsyn till den i sina strategier för utveckling av produkter, tjänster osv. Det innebär till exempel att de aktuella tendenserna för marknadsgenomsnittet delvis kan vara ett resultat av policyåtgärder under tidigare år. Om en undersökning genomförs för att bedöma ”snålskjutseffekter” är det därför troligt att några av dessa effekter i dag är ett resultat av spridningseffekter från tidigare år. I punkt 2 b och c i bilaga V till energieffektivitetsdirektivet fastställs undantag från dessa grundprinciper:
”… Genom undantag från det kravet får besparingar som rör renovering av befintliga byggnader anföras som energibesparingar enligt artikel 7.1, förutsatt att det krav på väsentlighet som avses i punkt 3 h i bilaga V säkerställs. Besparingar till följd av genomförande av nationella minimikrav som fastställts för nya byggnader före införlivandet av direktiv 2010/31/EU kan anföras som energibesparingar enligt artikel 7.1 a, förutsatt att kravet på väsentlighet säkerställs och att besparingarna har anmälts av medlemsstaterna i deras nationella handlingsplaner för energieffektivitet i enlighet med artikel 24.2.
|
c) |
Besparingar får medräknas endast om de överstiger följande nivåer:
|
Medlemsstaterna behöver också beakta och överträffa de nivåer i den nationella lagstiftningen som fastställs enligt förordning (EU) 2019/631 och minimimålen för offentlig upphandling av rena och utsläppsfria fordon för vissa vägtransportfordon efter genomförandet av det ändrade direktivet om rena fordon.
7.3.1 Additionalitet i samband med åtgärder inriktade på renovering av byggnader (87)
Som en allmän princip anges i punkt 2 b i bilaga V till energieffektivitetsdirektivet att energibesparingar till följd av genomförande av tvingande EU-lagstiftning ska betraktas som besparingar som skulle ha inträffat under alla omständigheter och får därmed inte anföras.
I byggregler som rör byggnaders energiprestanda fastställs i allmänhet obligatoriska krav enligt EU-lagstiftningen (energiprestandadirektivet) och ingår i den normala verksamheten.
Genom undantag kan medlemsstaterna räkna med alla besparingar till följd av renovering av byggnader, förutsatt att det krav på väsentlighet som avses i punkt 3 h i bilaga V till energieffektivitetsdirektivet tillgodoses och att alla energibesparingar härrör från policyåtgärder för att främja renoveringen. De måste också visa att de besparingar som anförs till följd av åtgärderna överstiger de besparingar som skulle gjorts i frånvaro av åtgärderna. De bör visa att den kvotpliktiga, deltagande eller bemyndigade parten har bidragit till att de anförda besparingarna uppnåtts (88).
Utgångspunkten för beräkningen av besparingarna är mätning av användningen före och efter renoveringen. Medlemsstaterna får använda sig av undantaget för båda sparkravsperioderna, från och med ändringsdirektivets ((EU) 2018/2002) ikraftträdande, dvs. från och med den 24 december 2018.
Exempel
Enligt nationella byggregler måste byggnader som genomgår större renoveringar uppgraderas till minst energiklass B. Den berörda medlemsstaten kan inte anföra de besparingar som detta leder till vid tillämpningen av artikel 7.
Medlemsstaten kan emellertid anföra besparingarna om den har vidtagit åtgärder för att främja renoveringen (om den t.ex. subventionerar hushåll för renoveringar som annars inte skulle ha gjorts). I så fall kan alla besparingar som åtgärden leder till anföras oavsett uppgradering av energiklass (dvs. alla besparingar från uppgraderingar av energiklass från D till C, från D till B eller från D till A osv. kan anföras).
Renoveringsprojekt måste uppfylla de nationella minimikrav avseende energiprestanda som fastställts i enlighet med energiprestandadirektivet. Åtgärder för att stödja en högre ambitionsnivå, dvs. energiprestanda som överstiger kraven, får uppmuntras.
7.3.2 Additionalitet i samband med åtgärder inriktade på nya byggnader
Från och med att det ändrade energieffektivitetsdirektivet träder i kraft och, om nödvändigt, från och med det nationella införlivandet eller genomförandet, får medlemsstaterna räkna med energibesparingar till följd av genomförande av nationella minimikrav som fastställts för nya byggnader endast vid beräkningen av de besparingar som krävs för den första sparkravsperioden (2014–2020), förutsatt att
|
i) |
de uppfyller de nationella minimikrav som fastställts före införlivandet av energiprestandadirektivet, dvs. senast den 9 juli 2012 (se artikel 28.1 i energiprestandadirektivet), |
|
ii) |
de är ”väsentliga”, och |
|
iii) |
de har anmälts i de nationella handlingsplanerna för energieffektivitet senast den 30 april 2017 (se artikel 24.2 i energieffektivitetsdirektivet). |
Energibesparingar kan endast anföras från och med dagen för det ändrade energieffektivitetsdirektivets ikraftträdande och endast vid beräkningen av de ackumulerade besparingar i slutanvändningsledet som krävs senast den 31 december 2020. Medlemsstaterna måste visa att tillämpningen av de nationella minimikraven har lett till mätbara besparingar som i annat fall inte skulle ha uppnåtts. Om det krävs nationella införlivande- eller genomförandeåtgärder för att besparingarna ska kunna anföras måste dessa ha antagits och införts innan besparingarna anförs.
Om en medlemsstat använder sig av undantaget bör den noga överväga eventuell samverkan med undantaget i artikel 7.4 d i energieffektivitetsdirektivet (”tidiga åtgärder”) och säkerställa att dubbelräkning undviks.
Projekt för nybyggnation av byggnader måste uppfylla de nationella minimikraven avseende energiprestanda. Åtgärder för att stödja en högre ambitionsnivå, dvs. energiprestanda som överstiger kraven, får uppmuntras.
7.3.3 Additionalitet i samband med offentliga sektorns byggnader
I princip gäller undantaget från additionalitetsprincipen i punkt 2 b i bilaga V till energieffektivitetsdirektivet även energibesparingar som rör renovering av offentliga sektorns byggnader eftersom sådana besparingar ”rör renovering av befintliga byggnader” (se punkt 2 b andra meningen i bilaga V till energieffektivitetsdirektivet).
Syftet med undantaget är att göra det möjligt för medlemsstaterna att från och med ändringsdirektivets ikraftträdande vid tillämpningen av artikel 7.1 i energieffektivitetsdirektivet anföra alla energibesparingar som härrör från till exempel åtgärder för att uppnå en renoveringstakt på 3 % av golvytan i uppvärmda och/eller kylda byggnader som ägs och utnyttjas av statliga myndigheter (se artikel 5).
Medlemsstaterna måste emellertid visa att alla besparingar som anförs härrör från policyåtgärder som genomförs för renovering av offentliga sektorns byggnader (89). De kan inte räkna med energibesparingar som skulle ha gjorts i frånvaro av policyåtgärden. Medlemsstaterna måste därför visa att kravet på väsentlighet uppfylls. Om det krävs nationella införlivande- eller genomförandeåtgärder för att besparingarna ska kunna anföras måste dessa ha införts innan besparingarna anförs.
Medlemsstaterna måste beräkna de energibesparingar som anförs till följd av policyåtgärder som genomförs för renovering av offentliga sektorns byggnader i enlighet med bilaga V. Den mängd energibesparingar som räknas med vid beräkningen av de energibesparingar i slutanvändningsledet som krävs enligt artikel 7.1 i energieffektivitetsdirektivet ska uttryckas som slutlig energianvändning. Om mängden energibesparingar uttrycks som primärenergianvändning måste medlemsstaterna använda de omvandlingsfaktorer som anges i bilaga IV till energieffektivitetsdirektivet.
7.3.4 Additionalitet i samband med genomförande av åtgärder i enlighet med ekodesigndirektivet (90)
Enbart byte av värmepannor betraktas inte som en renoveringsåtgärd på grund av de särskilda bestämmelserna i punkt 2 c i bilaga V till energieffektivitetsdirektivet. Utgångspunkten är därför alltid minimikraven enligt de särskilda ekodesignbestämmelserna (91). Energibesparingar till följd av byte av apparater som regleras av ekodesignlagstiftning, till exempel värmepannor och värmepumpar för rumsuppvärmning, får endast räknas med om de överstiger minimikraven på ekodesign, förutom vid förtida ersättning (se punkt 2 e i bilaga V till energieffektivitetsdirektivet).
Om medlemsstaterna tillhandahåller incitament eller subventioner för produkter som omfattas av EU:s energimärkningsbestämmelser är rekommendationen att dessa inriktas på högre energiklasser. Till exempel skulle ett incitament eller en subvention för att uppmuntra installation av nya, energieffektivare värmepannor inriktas på de två högsta energimärkningsklasser som omfattar ett betydande antal värmepannor, baserat på marknadsuppgifter som är relevanta för den aktuella perioden.
7.3.5 Additionalitet i samband med energibesiktningar enligt artikel 8
Enligt artikel 8.4 måste medlemsstaterna se till att stora företag (dvs. företag som inte är små eller medelstora företag) genomför en energibesiktning vart fjärde år; detta leder emellertid inte i sig till energibesparingar.
Åtgärder för att uppmuntra eller stödja genomförandet av rekommendationer från en energibesiktning går utöver minimikraven enligt artikel 8 – i artikel 8.7 andra stycket anges att medlemsstaterna ”får […] genomföra incitament- och stödprogram”. Energibesparingar till följd av sådana åtgärder kan därför räknas med eftersom de inte skulle ha uppnåtts under alla omständigheter, förutsatt att kravet på väsentlighet uppfylls. Detsamma gäller för besparingar från åtgärder som riktar sig till små och medelstora företag.
7.4 Väsentlighet och kriterier för beaktande
Utöver additionalitetsprincipen måste medlemsstaterna uppfylla kravet på ”väsentlighet”. Automatiskt införande av EU-lagstiftning eller oberoende förbättringar på grund av (till exempel) marknadskrafter eller teknisk utveckling kan inte beaktas eftersom medlemsstaterna inte får räkna med åtgärder som skulle ha inträffat under alla omständigheter.
Nationella offentliga myndigheters verksamhet för att genomföra policyåtgärden måste vara ”väsentlig” för att de energibesparingar som anförs uppnås; med andra ord
|
— |
måste de ha bidragit till den enskilda åtgärden i fråga, och |
|
— |
subventionen eller den kvotpliktiga, deltagande eller bemyndigade partens deltagande måste uppenbart ha haft mer än en minimal inverkan på slutanvändarens beslut att genomföra energieffektivitetsinvesteringen. |
Medlemsstaterna måste därför visa att besparingarna är en följd av en policyåtgärd som utformats för att åstadkomma energibesparingar i slutanvändningsledet (92). Åtgärder som vidtas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/842 (93) kan anses väsentliga, men medlemsstaterna måste visa att de leder till kontrollerbara och mätbara eller uppskattningsbara energieffektivitetsförbättringar.
För till exempel finansieringssystem är en uppgift om subventionernas omfattning inte tillräckligt för att påvisa väsentlighet eftersom enbart denna uppgift inte bevisar att subventionerna har påverkat slutanvändarnas investeringsbeslut. Den roll som spelas av aktörer som deltar i åtgärderna kan i princip bevisas utan en subvention som referensmärke; standardiserade åtgärder (t.ex. inrättande av installationsstandarder för produkter, energirådgivning och energibesiktningar som följs av faktiskt genomförda åtgärder) skulle kunna vara en viktig väsentlighetsindikator.
För att säkerställa efterlevnad skulle medlemsstaterna kunna fastställa allmänna väsentlighetskrav för ett kvotpliktsystem för energieffektivitet eller alternativa åtgärder och kontrollera dessa från projekt till projekt (94). Kraven skulle kunna föreskriva att parterna (t.ex. när de ansöker om ett ”vitt certifikat” (95)) måste dokumentera och bevisa ett direkt bidrag till genomförandet av åtgärden.
Kvotpliktiga parter skulle kunna vara skyldiga att visa
|
— |
om bidraget har getts direkt eller indirekt (t.ex. via mellanhänder), och |
|
— |
om det har beslutats före eller efter insättandet av åtgärden. |
Medlemsstaterna skulle även kunna kräva till exempel att
|
— |
ett avtal sluts mellan systemansvariga för distributionssystem (dvs. de kvotpliktiga parterna) och tredje parter, |
|
— |
energibesparingar inte genereras innan avtalet utfärdas, |
|
— |
parterna kan räkna med besparingar bara i de fall de direkt har deltagit i genomförandet av åtgärden (t.ex. genom att tillhandahålla energibesiktningar, subventioner osv.), och |
|
— |
avtal måste upprättas som omfattar hela kedjan från kvotpliktiga aktörer till slutanvändare av energi. |
7.5 Åtgärder för att främja införande av småskalig förnybar energiteknik på eller i byggnader för eget bruk
Det är viktigt att skilja mellan
|
— |
den möjlighet som anges i artikel 7.4 f i energieffektivitetsdirektivet, som avser en mängd energi som produceras på eller i byggnader för eget bruk och som kan undantas från den mängd energibesparingar som beräknas i enlighet med artikel 7.2 och 7.3 i energieffektivitetsdirektivet, och |
|
— |
klargörandet i punkt 2 e i bilaga V till energieffektivitetsdirektivet enligt vilket besparingar till följd av åtgärder för att främja införande av småskalig förnybar energiteknik på eller i byggnader i princip kan räknas med i de besparingar som krävs enligt artikel 7.1. |
Detta förklaras också i skäl 43 i energieffektivitetsdirektivet.
Enligt punkt 2 e i bilaga V till energieffektivitetsdirektivet får medlemsstaterna räkna med energibesparingar som härrör från åtgärder för att främja införande av småskalig förnybar energiteknik på eller i byggnader för eget bruk vid beräkningen av den mängd energibesparingar som krävs enligt artikel 7.1, förutsatt att de leder till kontrollerbara och mätbara eller uppskattningsbara energibesparingar i slutanvändningsledet och beräknas i enlighet med bilaga V till direktivet (96).
Därmed gäller även kraven på additionalitet och väsentlighet och de bestämmelser om övervakning och kontroll som medlemsstaterna har fastställt.
Medlemsstaterna måste visa att dessa åtgärder leder till energibesparingar i slutanvändningsledet på grund av teknikbytet. Till exempel får besparingar från byte till effektivare uppvärmnings- och varmvattensteknik i byggnader, inklusive förnybar energiteknik, beaktas fullt ut förutsatt att medlemsstaterna kan säkerställa att de är mer långtgående, mätbara och kontrollerbara i enlighet med metoderna och principerna i bilaga V (97).
Detta klargörs i punkt 2 e i bilaga V till energieffektivitetsdirektivet och syftar till att uppnå det övergripande målet för artikel 7.1, dvs. att spara energi i slutanvändningsledet, oavsett teknik (oavsett om åtgärden främjar förnybar eller fossil teknik som leder till en minskad faktisk energianvändning i byggnader, transporter eller industri).
I punkt 2 e i bilaga V till energieffektivitetsdirektivet hänvisas uttryckligen till energisparkravet i artikel 7.1, enligt vilket medlemsstaterna måste uppnå ackumulerade energibesparingar i slutanvändningsledet och som syftar till en faktisk minskning av fysiska eller juridiska personers energianvändning (i enlighet med punkt 1 b i bilaga V). I artikel 2.5 definieras energibesparing som en mängd sparad energi som fastställs genom mätning och/eller uppskattning av användningen före och efter genomförandet av en åtgärd för att förbättra energieffektiviteten, med normalisering för yttre förhållanden som påverkar energianvändningen. Eftersom artikel 7 i energieffektivitetsdirektivet syftar till en faktisk minskning av energianvändningen i slutanvändningsledet kan det konstateras att punkt 2 e i bilaga V kräver att åtgärder för att främja införande av småskalig förnybar energiteknik på eller i byggnader leder till påvisbara energibesparingar, dvs. en faktisk minskning av energianvändningen i slutanvändningsledet.
Medlemsstaterna har möjligheten att uttrycka energibesparingar antingen som slutlig energianvändning eller som primärenergianvändning, i enlighet med punkt 3 d i bilaga V (alternativa policyåtgärder) och artikel 7a.4 (kvotpliktsystem för energieffektivitet). Denna valmöjlighet påverkar inte kravet på ackumulerade energibesparingar i form av energiförsäljning (under perioden fram till 2020) och slutlig energianvändning (2021–2030).
7.6 Åtgärder för att främja införandet av effektivare produkter och fordon
Medlemsstaternas åtgärder för förbättrad energieffektivitet inom transportsektorn får beaktas när det gäller att uppfylla energisparkravet i slutanvändningsledet (98). Sådana åtgärder är exempelvis
|
— |
styrmedel för att främja effektivare fordon eller en omställning till cykel-, gång- och kollektivtrafik, och |
|
— |
mobilitets- och stadsplanering som minskar efterfrågan på transporter. |
Offentlig upphandling av rena och utsläppsfria fordon får beaktas, förutsatt att denna går utöver minimikraven i det ändrade direktivet om rena fordon.
Program för att påskynda införandet av nya, effektivare fordon eller styrmedel för att främja effektivare bränslen som minskar energianvändningen per kilometer får också beaktas, förutsatt att de uppfyller kraven på väsentlighet och additionalitet (99).
I punkt 2 f i bilaga V klargörs att fullständig medräkning får anföras för politik som påskyndar införandet av effektivare produkter och fordon, förutsatt att det kan visas att
|
— |
införandet sker före utgången av den genomsnittliga förväntade livslängden för produkten eller fordonet, eller innan produkten eller fordonet vanligen skulle ha ersatts, och |
|
— |
hela mängden besparingar anförs endast för perioden fram till utgången av den genomsnittliga förväntade livslängden hos den produkt eller det fordon som ska ersättas (100). |
I förekommande fall ska dessa åtgärder överensstämma med medlemsstaternas nationella handlingsprogram som upprättats i enlighet med direktiv 2014/94/EU om utbyggnad av infrastrukturen för alternativa bränslen.
7.7 Säkerställande av att kvalitetsnormer bibehålls
I punkt 2 g i bilaga V till energieffektivitetsdirektivet klargörs att främjandet av energieffektivitetsåtgärder inte får sänka kvalitetsnormerna för produkter, tjänster och insättande av åtgärder. Medlemsstaterna måste säkerställa att kvalitetsnormerna bibehålls, eller införs i de fall de inte redan finns.
7.8 Hänsyn till klimatvariationer
Punkt 2 h i bilaga V till energieffektivitetsdirektivet ger medlemsstaterna möjlighet att justera energibesparingarna för att ta hänsyn till klimatvariationer mellan regionerna. I bestämmelsen anges två valmöjligheter:
|
i) |
Justering till ett standardvärde. eller |
|
ii) |
Tillåta olika energibesparingar i enlighet med temperaturvariationerna. |
7.9 Undvikande av dubbelräkning
Enligt artikel 7.12 i energieffektivitetsdirektivet måste medlemsstaterna visa att energibesparingar inte räknas dubbelt där inverkan av policyåtgärder eller enskilda åtgärder överlappar varandra. Med tanke på den stora bredden av instrument som medlemsstaterna har anmält och den stora sannolikheten för överlappning mellan åtgärder på grund av den parallella användningen av kvotpliktsystem för energieffektivitet och alternativa åtgärder (t.ex. samverkan mellan energiskatter och subventioner till hushåll för att byta ut fönster eller värmepannor och värmepumpar för rumsuppvärmning), är det mycket viktigt att risken för dubbelräkning hanteras.
En nationell databas skulle kunna vara ett effektivt verktyg för detta. Databasen skulle till exempel kunna innehålla uppgifter om att en subvention för att uppmuntra utbyte av gamla värmepannor har betalats ut till ett visst hushåll och varna användaren om samma hushåll ansöker på nytt.
Om flera policyåtgärder används tillsammans skapas större komplexitet för medlemsstaterna i fråga om
|
— |
större arbetsinsatser i samband med genomförandet, till exempel vid beräkningen av energibesparingar, och (vilket är viktigare) |
|
— |
säkerställandet av
|
Artikel 7.12 i energieffektivitetsdirektivet förbjuder också dubbelräkning i de fall åtgärder överlappar varandra, dvs. medlemsstaterna måste ta hänsyn till att andra policyåtgärder som genomförs under samma tidsperiod kan påverka mängden energibesparingar, vilket innebär att inte alla förändringar som konstateras efter införandet av en viss policyåtgärd kan tillskrivas bara den åtgärden.
8. MÄTNING, ÖVERVAKNING, KONTROLL, KVALITET OCH VERIFIERING
I energieffektivitetsdirektivet betonas vikten av regler för övervakning och verifiering vid genomförandet av kvotpliktsystem för energieffektivitet och alternativa policyåtgärder, inklusive kravet om granskning av ett statistiskt representativt urval av åtgärder.
Att välja en statistiskt signifikant andel och ett representativt urval av åtgärderna för förbättrad energieffektivitet innebär att fastställa en delmängd av den statistiska populationen av energibesparande åtgärder inom varje policyåtgärd som korrekt återspeglar hela populationen av energibesparande åtgärder och därmed gör det möjligt att dra rimligen tillförlitliga slutsatser om förtroendet för samtliga åtgärder (101).
Artikel 7a.5 i energieffektivitetsdirektivet (för kvotpliktsystem för energieffektivitet):
”Medlemsstaterna ska införa system för mätning, kontroll och verifiering inom ramen för vilka dokumenterad verifiering genomförs avseende minst en statistiskt signifikant andel och ett representativt urval av de åtgärder för förbättrad energieffektivitet som införs av de kvotpliktiga parterna. Denna mätning, kontroll och verifiering ska göras oberoende av de kvotpliktiga parterna.”
Artikel 7b.2 i energieffektivitetsdirektivet (för alternativa policyåtgärder):
”För alla åtgärder utom de som avser beskattning ska medlemsstaterna införa system för mätning, kontroll och verifiering, inom ramen för vilka dokumenterad verifiering genomförs avseende minst en statistiskt signifikant andel och ett representativt urval av de åtgärder för förbättrad energieffektivitet som införs av de deltagande eller bemyndigade parterna. Mätning, kontroll och verifiering ska utföras oberoende av de deltagande eller bemyndigade parterna.”
Systemen för mätning, kontroll och verifiering bör säkerställa att de beräknade energibesparingarna verifieras för en statistiskt signifikant andel och ett representativt urval av åtgärderna för förbättrad energieffektivitet.
Dessa krav kan uppfyllas bland annat genom:
|
— |
automatiserade datoriserade kontroller eller skrivbordsgranskningar av de uppgifter och beräkningar som rapporterats av de kvotpliktiga, deltagande eller bemyndigade parterna, eller av mottagarna (om mottagarna rapporterar uppgifterna direkt till den offentliga myndigheten), |
|
— |
utvärdering av uppmätta energibesparingar för en statistiskt signifikant andel och ett representativt urval av åtgärder eller mottagare, |
|
— |
användning av verifieringar som utförs inom ramen för ett reglerings-, kvalificerings-, ackrediterings- eller certifieringssystem, till exempel om de rapporterade energibesparingarna grundas på energibesiktningar eller energiprestandacertifikat (skattade besparingar). |
I dokumentationen för policyåtgärden bör det förklaras hur kraven i detta andra system säkerställer att kontroller eller verifieringar utförs på en statistiskt signifikant andel och ett representativt urval av energibesiktningarna eller andra bedömningar av besparingar.
Övervaknings- och kontrollsystemen kan organiseras i olika steg och nivåer. Inspektioner på plats kan utgöra en del av systemet, som ett andra steg i verifieringen av delurval av enskilda åtgärder för vilka det konstaterats att det finns risk för bristande efterlevnad av åtgärdens krav. Om detta inte är tekniskt eller ekonomiskt genomförbart kan det förklaras i dokumentationen för åtgärden.
Medlemsstaterna måste förklara hur riktmärken används för att kontrollera förmodade och skattade besparingar (punkt 5 g i bilaga V till energieffektivitetsdirektivet).
Mätnings-, kontroll- och verifieringssystemens oberoende (se punkt 5 j i bilaga V till energieffektivitetsdirektivet) kan styrkas genom att kontrollorganet (icke uttömmande förteckning över kriterier)
|
— |
är ett offentligt organ med lagstadgat oberoende, eller |
|
— |
saknar ekonomiska samband med (dvs. inte helt eller delvis ägs eller får ersättning av) de kvotpliktiga, deltagande eller bemyndigade parterna, eller |
|
— |
får åta sig uppdrag åt de kvotpliktiga, deltagande eller bemyndigade parterna men i så fall är föremål för kontroll av en offentlig myndighet eller ett kvalificerings-, ackrediterings- eller certifieringsorgan. |
Kontrollorganet kan vara
|
— |
direkt ansvarigt för kontrollen av åtgärder för förbättrad energieffektivitet eller beräkningar av energibesparingar, eller |
|
— |
ansvarigt för kontroll av verifieringsförfaranden eller stickprovskontroller som utförs av andra organisationer, inbegripet de kvotpliktiga, deltagande eller bemyndigade parterna. |
9. PLANERINGS- OCH RAPPORTERINGSKRAV
9.1 Första sparkravsperioden
För sparkravsperioden 2014–2020 måste medlemsstaterna lämna årsrapporter senast den 30 april 2019 och 2020 (artikel 24.1 och del 2 i bilaga XIV) (102).. I dessa rapporteras bland annat om framstegen mot energibesparingsmålet och om antagna eller planerade åtgärder i enlighet med del 2 i bilaga XIV. Detta bedöms sedan av kommissionen.
Enligt artikel 27 i styrningsförordningen måste varje medlemsstat senast den 30 april 2022 rapportera till kommissionen om uppnåendet av sitt nationella energieffektivitetsmål för 2020 (som fastställts i enlighet med artikel 3.1 i energieffektivitetsdirektivet) genom att lämna den information som anges i del 2 i bilaga IX till styrningsförordningen.
9.2 Andra sparkravsperioden och därefter
För sparkravsperioden 2021–2030 och därefter gäller följande planerings- och rapporteringskrav (artiklarna 7, 7a och 7b samt bilaga V till energieffektivitetsdirektivet):
|
— |
I sina (utkast till och slutgiltiga) nationella energi- och klimatplaner (bilaga III till styrningsförordningen) måste medlemsstaterna beskriva sin beräkning av den mängd energibesparingar som ska uppnås under perioden 2021–2030 och som avses i artikel 7.1 första stycket b (se artikel 7.6 i energieffektivitetsdirektivet). |
|
— |
Eftersom vissa uppgifter (t.ex. den årliga slutliga energianvändningen, som genomsnitt för perioden 2016–2018 (i ktoe)) eventuellt inte var tillgängliga för anmälan i det första utkastet till nationell energi- och klimatplan (103) kan det i vissa fall inte ha varit möjligt att beskriva ovannämnda beräkning. Medlemsstaterna måste dock i sin första slutgiltiga och i efterföljande utkast till och slutgiltiga nationella energi- och klimatplaner visa hur de har beaktat de faktorer som anges i bilaga III till styrningsförordningen. |
|
— |
Utöver det ovanstående och i tillämpliga fall måste medlemsstaterna i sina (utkast till och slutgiltiga) nationella energi- och klimatplaner förklara hur de har fastställt de årliga sparkraven och referensscenariot för beräkning i enlighet med artikel 7.2 och 7.3 i energieffektivitetsdirektivet samt hur och i vilken utsträckning de har tillämpat de alternativ som avses i artikel 7.4 (se artikel 7.6 i energieffektivitetsdirektivet). |
|
— |
Medlemsstater som väljer att tillämpa ett eller flera av alternativen i artikel 7.4 i energieffektivitetsdirektivet måste tillämpa och beräkna effekten för sparkravsperioden (se artikel 7.5 i energieffektivitetsdirektivet). och |
|
— |
Medlemsstater som använder sig av alternativet i artikel 7.4 c i energieffektivitetsdirektivet för perioden 2021–2030 måste informera kommissionen om sina planerade policyåtgärder i sina (utkast till och slutgiltiga) nationella energi- och klimatplaner. De måste beräkna effekten av åtgärderna i enlighet med bilaga V till energieffektivitetsdirektivet och inkludera den i den nationella energi- och klimatplanen (se artikel 7.4 c). De måste lämna denna information för första gången i den första slutgiltiga nationella energi- och klimatplanen (senast den 31 december 2019). |
Medlemsstaterna måste dessutom
|
— |
ta med information om resultatet av åtgärder för att lindra energifattigdomen inom ramen för energieffektivitetsdirektivet i sina nationella energi- och klimatlägesrapporter i enlighet med artikel 17 i styrningsförordningen (se artikel 7.11 i energieffektivitetsdirektivet), |
|
— |
årligen offentliggöra de energibesparingar som uppnåtts av varje kvotpliktig part eller varje delkategori av kvotpliktiga parter, samt sammanlagt inom ramen för kvotpliktsystemet (se artikel 7a.7 i energieffektivitetsdirektivet), och |
|
— |
i detalj beskriva i sina nationella energi- och klimatplaner vilken annan metod de har använt och vilka åtgärder som har vidtagits för att säkerställa att kraven i punkt 2 i i bilaga V till energieffektivitetsdirektivet uppfylls, dvs. att beräkningen av energibesparingar tar hänsyn till åtgärdernas livslängd och den takt med vilken besparingarna avtar över tid. Alternativt får medlemsstaterna anta en annan metod som anses uppnå minst samma totala mängd besparingar. I så fall måste de säkerställa att den totala mängd energibesparingar som beräknas med denna andra metod inte överstiger den mängd som blir resultatet av en beräkning av de besparingar som varje enskild åtgärd kommer att leda till under perioden från och med datumet för genomförande till och med den 31 december 2020 eller 2030, beroende på vad som är lämpligt. |
Sammanfattningsvis gäller följande planerings- och rapporteringskrav enligt styrningsförordningen även för genomförandet och framstegen avseende energisparkraven enligt artiklarna 7, 7a och 7b samt bilaga V till energieffektivitetsdirektivet:
Tidsgränser
|
31 december 2018 (därefter den 1 januari 2028 och därefter vart tionde år) |
Överlämnande av utkast till nationell energi- och klimatplan (artiklarna 9.1, 4 och 6 samt bilagorna I och III till styrningsförordningen) |
|
Sex månader före den slutgiltiga nationella energi- och klimatplanen |
Kommissionen får utfärda rekommendationer till medlemsstater vars bidrag (inbegripet energisparkravets bidrag avseende artikel 3.5 i energieffektivitetsdirektivet) den bedömer vara otillräckliga (artikel 31.1 i styrningsförordningen) |
|
31 december 2019 (därefter den 1 januari 2029 och därefter vart tionde år) |
Överlämnande av slutgiltig nationell energi- och klimatplan (artiklarna 3.1, 4 och 6 samt bilagorna I och III till styrningsförordningen) |
|
10 mars 2020 |
Överlämnande av den första långsiktiga renoveringsstrategin (artikel 2a.8 i energiprestandadirektivet) |
|
Senast den 31 oktober 2021 (och därefter vartannat år) |
Kommissionens bedömning av framstegen mot EU-målen, särskilt på grundval av de integrerade nationella energi- och klimatlägesrapporterna (artikel 29 i styrningsförordningen). När det gäller energisparkraven är artiklarna 29, 21 (integrerad rapportering om energieffektivitet) och 24 (integrerad rapportering om energifattigdom) i styrningsförordningen relevanta. I den händelse en medlemsstat gör otillräckliga framsteg kommer kommissionen att utfärda rekommendationer (artikel 32.1 i styrningsförordningen). |
|
Senast den 30 april 2022 |
Rapport om uppnåendet av energieffektivitetsmålet för 2020 från varje medlemsstat (artikel 27 och del 2 i bilaga IX till styrningsförordningen) |
|
Senast den 15 mars 2023 (och därefter vartannat år) |
Rapport om genomförandet av den nationella energi- och klimatplanen (”integrerad nationell energi- och klimatlägesrapport”) (artikel 17 i styrningsförordningen) |
|
30 juni 2023 (därefter den 1 januari 2033 och därefter vart tionde år) |
Överlämnande av ett utkast till uppdatering av den nationella energi- och klimatplanen (artikel 14.1 i styrningsförordningen) |
|
30 juni 2024 (därefter den 1 januari 2034 och därefter vart tionde år) |
Överlämnande av en slutgiltig uppdatering av den nationella energi- och klimatplanen (artikel 14.2 i styrningsförordningen) |
9.3 Anmälan av kvotpliktsystem för energieffektivitet och alternativa åtgärder (utom beskattning)
Enligt punkt 5 i bilaga V till energieffektivitetsdirektivet och bilaga III till styrningsförordningen måste medlemsstaterna till kommissionen anmäla den detaljerade metod som de föreslår för att upprätthålla de policyåtgärder som avses i artiklarna 7a, 7b och 20.6 i energieffektivitetsdirektivet. Förutom när det gäller beskattning (se avsnitt 9.4) måste anmälan innehålla uppgifter om
|
a) |
nivån på de energibesparingar som krävs enligt artikel 7.1 första stycket b eller besparingar som förväntas uppnås under hela perioden 2021–2030, |
|
b) |
förpliktade, deltagande eller bemyndigade parter eller genomförande offentliga myndigheter, |
|
c) |
Målsektorer. |
|
d) |
Policyåtgärder och enskilda åtgärder, inbegripet den förväntade totala mängden ackumulerade energibesparingar för varje åtgärd. |
|
e) |
sparkravsperiodens längd för kvotpliktsystemet för energieffektivitet, |
|
f) |
de åtgärder som föreskrivs i policyåtgärden, |
|
g) |
beräkningsmetod, inbegripet hur additionalitet och väsentlighet har fastställts och de metoder och riktmärken som används för förmodade och skattade besparingar, |
|
h) |
åtgärdernas livslängd och hur de beräknas eller vad de grundas på, |
|
i) |
Den metod som valts för att ta hänsyn till klimatvariationer inom medlemsstaten. och |
|
j) |
övervaknings- och kontrollsystem för åtgärder enligt artiklarna 7a och 7b och hur deras oberoende från kvotpliktiga, deltagande eller bemyndigade parter säkerställs. |
Dessutom måste medlemsstaterna enligt punkt 3.1 och 3.2 i bilaga III till styrningsförordningen anmäla följande information:
”3.1 Kvotpliktsystem för energieffektivitet som avses i artikel 7a i direktiv 2012/27/EU:
|
a) |
Beskrivning av kvotpliktsystemet för energieffektivitet. |
|
b) |
Förväntade ackumulerade och årliga besparingar och sparkravsperiodens eller sparkravsperiodernas varaktighet. |
|
c) |
Kvotpliktiga parter och deras ansvarsområden. |
|
d) |
Målsektorer. |
|
e) |
Stödberättigande åtgärder som omfattas av åtgärden. |
|
f) |
Information om tillämpningen av följande bestämmelser i direktiv 2012/27/EU:
|
|
g) |
I relevanta fall, information om handel med energibesparingar. |
3.2 Alternativa åtgärder som avses i artiklarna 7b och 20.6 i direktiv 2012/27/EU (utom beskattning):
|
a) |
Typ av policyåtgärd. |
|
b) |
Kort beskrivning av policyåtgärden, inklusive huvuddragen i varje åtgärd som anmälts. |
|
c) |
Förväntad total ackumulerad och årlig mängd besparingar per åtgärd och/eller mängd energibesparingar i förhållande till eventuella mellanliggande perioder. |
|
d) |
Genomförande offentliga myndigheter, deltagande eller bemyndigade parter och deras ansvar för genomförandet av policyåtgärderna. |
|
e) |
Målsektorer. |
|
f) |
Stödberättigande åtgärder som omfattas av åtgärden. och |
|
g) |
I tillämpliga fall särskilda policyåtgärder eller enskilda åtgärder mot energifattigdom.” |
9.4 Skatteåtgärder
Enligt punkt 5 k i bilaga V till energieffektivitetsdirektivet måste medlemsstaterna (i enlighet med styrningsförordningen) till kommissionen anmäla metoden för att vidta beskattningsåtgärder. De måste i synnerhet anmäla följande uppgifter:
|
”i) |
Målsektorer och skattebetalarsegment. |
|
ii) |
Genomförande offentlig myndighet. |
|
iii) |
De besparingar som förväntas uppnås. |
|
iv) |
Beskattningsåtgärdens varaktighet. |
|
v) |
Beräkningsmetod, inbegripet vilka priselasticiteter som används och hur de har fastställts.” |
Dessutom måste medlemsstaterna enligt punkt 3.3 i bilaga III till styrningsförordningen anmäla följande information om beskattningsåtgärder:
|
”a) |
Kort beskrivning av åtgärderna. |
|
b) |
Åtgärdernas varaktighet. |
|
c) |
Genomförande offentlig myndighet. |
|
d) |
Förväntad ackumulerad och årlig mängd besparingar per åtgärd. |
|
e) |
Målsektorer och skattebetalarsegment. |
|
f) |
Beräkningsmetod, inbegripet vilka priselasticiteter som används och hur de har fastställts, i enlighet med punkt 4 i bilaga V till direktiv 2012/27/EU.” |
Medlemsstaterna bör visa hur de har beräknat elasticiteterna och vilka aktuella och representativa officiella uppgiftskällor de har använt (104).
10. ENERGISPARKRAVSPERIODEN EFTER 2030
Enligt artikel 7.1 andra stycket i energieffektivitetsdirektivet måste medlemsstaterna fortsätta att uppnå nya årliga besparingar i enlighet med första stycket b för tio år i taget efter 2030, såvida inte översyner av kommissionen senast 2027 och vart tionde år därefter visar att detta inte är nödvändigt för att uppnå unionens långsiktiga energi- och klimatmål för 2050.
(1) Se bl.a. Economidou m.fl., 2018, Assessment of the Second National Energy Efficiency Action Plans under the Energy Efficiency Directive, EUR 29272 EN, Europeiska unionens publikationsbyrå, Luxemburg, 2018, ISBN 978-92-79–87946–3, doi:10.2760/780472, JRC110304 (rapporten finns tillgänglig på https://ec.europa.eu/jrc/en/publication/eur-scientific-and-technical-research-reports/assessment-second-national-energy-efficiency-action-plans-under-energy-efficiency-directive) och Tsemekidi-Tzeiranaki m.fl., 2019, Analysis of the Annual Reports 2018 under the Energy Efficiency Directive, EUR 29667 EN, Europeiska unionens publikationsbyrå, Luxemburg, 2019, ISBN 978-92-79–00173–7, doi:10.2760/22313, JRC 115238 (rapporten finns tillgänglig påhttp://publications.jrc.ec.europa.eu/repository/bitstream/JRC115238/kjna29667enn.pdf).
(1) I artikel 2.3 definieras slutlig energianvändning som ”all energi som levereras till industrin, transporter, hushåll, tjänster och jordbruk. Undantag gäller för leveranser till energiomvandlingssektorn och energiindustrierna själva”. Slutanvändningsledet definieras inte i energieffektivitetsdirektivet och bör därför tolkas i linje med den bärande tanken bakom energisparkravet. Syftet med artikel 7.1 första stycket b är att den slutliga energianvändningen ska minskas genom att mängden energi som används för egen slutanvändning av fysiska eller juridiska personer (om inte annat anges) minskar. Särskilda villkor fastställs för energibesparingar från förnybar energi som produceras på eller i byggnader (se skäl 43 i energieffektivitetsdirektivet och avsnitt 7.5 i detta dokument).
(2) Se avsnitt 3.
(3) I genomsnitt för perioden 2016–2018 (se artikel 7.1 första stycket b).
(4) Se även avsnitt 2.3.
(5) I artikel 7.1 första stycket a anges däremot energiförsäljningen till slutkunder som grund för fastställandet av referensscenariot för beräkning för perioden 2014–2020 (se SWD(2013) 451 final, s. 3).
(6) = 100 × 0,8 % × 55.
(7) https://unstats.un.org/unsd/energy/ires/
(8) https://ec.europa.eu/eurostat/documents/10186/6246844/Eurobase-changes-energy.pdf (se s. 25).
(9) En beskrivning av ändringen av Eurostats metod finns på
https://ec.europa.eu/eurostat/documents/10186/6246844/Eurobase-changes-energy.pdf
(10) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1099/2008 av den 22 oktober 2008 om energistatistik (EUT L 304, 14.11.2008, s. 1).
(11) Se avsnitten 3.2 och 3.4.
(12) ”Total energianvändning för all energianvändning.”
(13) ”Slutlig energiförbrukning” enligt definitionen i förordning (EG) nr 1099/2008.
(14) Se avsnitt 2.2.1. En beskrivning av Eurostats nya metod finns på
https://ec.europa.eu/eurostat/documents/10186/6246844/Eurobase-changes-energy.pdf
(15) 0,24 % för Cypern och Malta.
(16) Se tillägg I och avsnitten 3.2, 3.3 och 3.4.
(17) Se tillägg I.
(18) Se punkt 2 i bilaga III till styrningsförordningen.
(19) Inom de gränser som fastställs i artikel 7.5 andra stycket.
(20) Se avsnitt 9.
(21) Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG av den 13 oktober 2003 om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen i dess ändrade lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/29/EG av den 23 april 2009 och om ändring av rådets direktiv 96/61/EG (EUT L 275, 25.10.2003, s. 32).
(22) Alternativt kan mängden energi som används inom industrier som inte omfattas av EU:s utsläppshandelssystem fastställas genom att multiplicera den rapporterade siffran för slutlig energianvändning för motsvarande industrisektor med kvoten mellan växthusgasutsläpp från verksamheter som omfattas av utsläppshandelssystemet och verksamheter som inte omfattas av utsläppshandelssystemet, i enlighet med uppgifterna i växthusgasinventeringarna.
(23) Se avsnitt 9.
(24) Se avsnitt 7.5 och tillägg X.
(25) I energieffektivitetsdirektivet ges ingen definition av ”energi som produceras på eller i byggnader för eget bruk”. Begreppet bör emellertid tolkas som en slutkund som på eller i sin byggnad, enligt definitionen i artikel 2.1 i direktiv 2010/31/EU om byggnaders energiprestanda, producerar förnybar energi för egen användning och som eventuellt lagrar den egenproducerade förnybara energin inom den egna fastigheten som är belägen inom ett avgränsat område. Begreppet ”energi som produceras på eller i byggnader för eget bruk” utesluter egenproducerad energi som säljs eller matas tillbaka in i nätet. För icke-hushållsprosumenter utesluter begreppet dessutom energiproduktion som utgör en huvudsaklig kommersiell verksamhet eller yrkesverksamhet.
(26) Åtgärderna måste därför ha rapporterats senast den 30 april 2017 eftersom artikel 24.2 utgick den 24 december 2018 i enlighet med artiklarna 59 och 54.3 b i styrningsförordningen.
(27) Domstolens dom av den 7 augusti 2018 i mål C-561/16, Saras Energía (ECLI:EU:C:2018:633, punkt 35), med hänvisning, genom analogi, till domstolens dom av den 26 september 2013 i mål C-195/12, IBV & Cie (ECLI:EU:C:2013:598, punkterna 62 och 70).
(28) I artikel 2.14 definieras kvotpliktig part som en energidistributör eller ett företag som säljer energi i detaljistledet som är bunden eller bundet av de nationella kvotpliktsystemen för energieffektivitet. Medlemsstaterna kan även överväga vilken roll energigemenskaper eller gemenskaper för förnybar energi kan spela när de utformar kvotpliktsystem.
(29) Se punkt 3.2 v i bilaga I till styrningsförordningen.
(30) Domstolens dom i mål C-561/16, Saras Energía (ECLI:EU:C:2018:633, punkt 56).
(31) Enligt artikel 7a.4 ska den metod som väljs för att uttrycka den mängd energibesparingar som krävs även användas för att beräkna de besparingar som de kvotpliktiga parterna anför.
(32) Se skäl 17 i energieffektivitetsdirektivet och avsnitt 4.2.2.
(33) I artikel 2.24 definieras leverantör av energitjänster som en fysisk eller juridisk person som levererar energitjänster eller andra åtgärder för att förbättra energieffektiviteten i en slutkunds anläggning eller lokaler.
(34) Se avsnitt 8 och exempel i tillägg XII.
(35) Se tillägg XII.
(36) SWD(2016) 402 final, s. 46 och 47.
(37) Se punkt 3.2 v i bilaga I till styrningsförordningen.
(38) Se tillägg XII.
(39) Se tillägg III.
(40) En bemyndigad part är en juridisk person till vilken en statlig myndighet eller ett annat offentligt organ har delegerat befogenheten att utarbeta, förvalta eller hantera ett finansieringssystem för dess räkning.
(41) Domstolens dom i mål C-561/16, Saras Energía (ECLI:EU:C:2018:633, punkt 37 om artiklarna 7 och 20 i energieffektivitetsdirektivet).
(42) Se även domstolens dom i mål C-561/16, Saras Energía (ECLI:EU:C:2018:633, punkterna 30–33).
(43) Tillägg III.
(44) Tillägg III.
(45) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1369 av den 4 juli 2017 om fastställande av en ram för energimärkning och om upphävande av direktiv 2010/30/EU (EUT L 198, 28.7.2017, s. 1).
(46) Tillägg III.
(47) Tillägg III.
(48) Tillägg XII.
(49) Tillägg X.
(50) Se tillägg IV.
(51) Se tillägg IV.
(52) Se tillägg IV.
(53) Rådets direktiv 2003/96/EG av den 27 oktober 2003 om en omstrukturering av gemenskapsramen för beskattning av energiprodukter och elektricitet (EUT L 283, 31.10.2003, s. 51).
(54) Rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt (EUT L 347, 11.12.2006, s. 1).
(55) Se tillägg IV.
(56) Tillägg V.
(57) Medlemsstaterna bör i sina integrerade nationella energi- och klimatplaner bedöma antalet energifattiga hushåll och då ta hänsyn till vilka hushållsenergitjänster som behövs för att garantera en grundläggande levnadsstandard i den rådande nationella situationen, aktuell socialpolitik och andra relevanta styrmedel, och kommissionens indikativa vägledning om relevanta indikatorer, bland annat geografisk spridning, som bygger på ett gemensamt synsätt på energifattigdom. Om en medlemsstat konstaterar att den har ett betydande antal energifattiga hushåll bör den i sin plan ta med ett nationellt vägledande mål om minskning av energifattigdomen.
(58) Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/31/EU av den 19 maj 2010 om byggnaders energiprestanda (EUT L 153, 18.6.2010, s. 13).
(59) I skäl 11 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/844 (EUT L 156, 19.6.2018, s. 75), som ändrar energiprestandadirektivet och energieffektivitetsdirektivet, anges följande: ”Behovet av att motverka energifattigdom bör beaktas, i enlighet med de kriterier som fastställs av medlemsstaterna. När medlemsstaterna i samband med sina renoveringsstrategier utarbetar nationella åtgärder som bidrar till att motverka energifattigdom har de rätt att fastställa vad de anser vara relevanta åtgärder.”
(60) https://www.energypoverty.eu/policies-measures
(61) Se tilläggen II och III.
(62) I artikel 2.9 i energiprestandadirektivet definieras byggnadselement som ett byggnadsinstallationssystem eller en komponent i klimatskalet.
(63) Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/94/EU av den 22 oktober 2014 om utbyggnad av infrastrukturen för alternativa bränslen (EUT L 307, 28.10.2014, s. 1).
(64) Se Economidou m.fl., 2018, Assessment of the Second National Energy Efficiency Action Plans under the Energy Efficiency Directive, EUR 29272 EN, Europeiska unionens publikationsbyrå, Luxemburg, 2018, ISBN 978-92-79–87946–3, doi:10.2760/780472, JRC110304 (rapporten finns tillgänglig på https://ec.europa.eu/jrc/en/publication/eur-scientific-and-technical-research-reports/assessment-second-national-energy-efficiency-action-plans-under-energy-efficiency-directive) och Tsemekidi-Tzeiranaki m.fl., 2019, Analysis of the Annual Reports 2019 under the Energy Efficiency Directive, EUR 29667 EN, Europeiska unionens publikationsbyrå, Luxemburg, 2019, ISBN 978-92-79–00173–7, doi:10.2760/22313, JRC 115238 (rapporten finns tillgänglig på http://publications.jrc.ec.europa.eu/repository/bitstream/JRC115238/kjna29667enn.pdf).
(65) Tillägg VII.
(66) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 443/2009 av den 23 april 2009 om utsläppsnormer för nya personbilar som del av gemenskapens samordnade strategi för att minska koldioxidutsläppen från lätta fordon (EUT L 140, 5.6.2009, s. 1).
(67) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 510/2011 av den 11 maj 2011 om fastställande av utsläppsnormer för nya lätta nyttofordon som ett led i unionens samordnade strategi för att minska koldioxidutsläppen från lätta fordon (EUT L 145, 31.5.2011, s. 1).
(68) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/631 av den 17 april 2019 om fastställande av normer för koldioxidutsläpp för nya personbilar och för nya lätta nyttofordon och om upphävande av förordningarna (EG) nr 443/2009 och (EU) nr 510/2011 (EUT L 111, 25.4.2019, s. 13).
(69) Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 2009/33/EG om främjande av rena och energieffektiva vägtransportfordon. Ännu ej publicerat i EUT.
(70) För mer information se JRC:s Water-Energy Nexus in Europe, 2019, http://publications.jrc.ec.europa.eu/repository/handle/JRC115853
(71) Se skäl 22.
(72) Se skäl 22.
(73) För mer information se IEA:s World Energy Outlook 2018, https://www.iea.org/weo/water/
(74) Se skäl 22.
(75) Se definitioner i avsnitt 4.
(76) Se tillägg IV.
(77) SWD(2013) 451 final, skälen 47 och 49–52.
(78) SWD(2013) 451 final, skäl 53.
(79) SWD(2013) 451 final, skäl 54.
(80) SWD(2013) 451 final, skäl 55.
(81) Lees, E., och Bayer, E. (februari 2016), Toolkit for energy efficiency obligations (Regulatory Assistance Project); http://www.raponline.org/document/download/id/8029
(82) Energy performance of buildings – Economic evaluation procedure for energy systems in buildings – Part 1: Beräkningar. https://www.en-standard.eu/din-en-15459-1-energy-performance-of-buildings-economic-evaluation-procedure-for-energy-systems-in-buildings-part-1-calculation-procedures-module-m1-14/.
(83) Se även tilläggen VI och VIII.
(84) För ytterligare förklaringar och exempel se tillägg VIII.
(85) För ytterligare förklaringar och exempel se tillägg VIII.
(86) Se även tillägg VIII.
(87) Enligt artikel 7 första stycket i energiprestandadirektivet ska medlemsstaterna ”vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att, när byggnader genomgår en större renovering, energiprestanda för byggnaden eller den renoverade delen av denna förbättras så att de uppfyller minimikrav avseende energiprestanda som ska fastställas i enlighet med artikel 4, i den mån det är tekniskt, funktionellt och ekonomiskt genomförbart”.
I artikel 2.10 definieras större renovering som renovering av en byggnad där
|
a) |
totalkostnaden för renoveringen av klimatskalet eller byggnadens installationssystem överstiger 25 % av byggnadens värde, exklusive värdet av den mark där byggnaden är belägen, eller |
|
b) |
mer än 25 % av klimatskalets yta renoveras. |
Medlemsstaterna får välja om de vill tillämpa alternativ a eller b.
(88) Se skäl 41 i energieffektivitetsdirektivet.
(89) Se skäl 41 i energieffektivitetsdirektivet.
(90) Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/125/EG av den 21 oktober 2009 om upprättande av en ram för att fastställa krav på ekodesign för energirelaterade produkter (EUT L 285, 31.10.2009, s. 10).
(91) För en förteckning över bestämmelser listade efter produktkategori se
https://ec.europa.eu/info/energy-climate-change-environment/standards-tools-and-labels/products-labelling-rules-and-requirements/energy-label-and-ecodesign/energy-efficient-products_en
(92) För kriterier för att påvisa väsentlighet i nationella handlingsplaner för energieffektivitet och anmälningar i enlighet med artikel 7, se tillägg IX.
(93) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/842 av den 30 maj 2018 om medlemsstaternas bindande årliga minskningar av växthusgasutsläpp under perioden 2021–2030 som bidrar till klimatåtgärder för att fullgöra åtagandena enligt Parisavtalet samt om ändring av förordning (EU) nr 525/2013 (EUT L 156, 19.6.2018, s. 26).
(94) Se tillägg XII.
(95) Ett rättsligt instrument som utfärdas av ett utfärdande organ som garanterar att den angivna mängden energibesparingar har uppnåtts. Varje certifikat är en unik och spårbar handelsvara som innebär en äganderätt till en viss mängd ytterligare energibesparingar och garanterar att nyttan av dessa besparingar inte har utnyttjats någon annanstans.
(96) För åtgärder för att främja installation av småskalig förnybar energiteknik på eller i byggnader, se tillägg X.
(97) Se tillägg X.
(98) Se tillägg VII.
(99) Skäl 15 i energieffektivitetsdirektivet.
(100) Se tillägg VII.
(101) Se tillägg XII.
(102) I enlighet med artikel 59 andra stycket i styrningsförordningen utgår artikel 24.1 från och med den 1 januari 2021.
(103) Denna skulle överlämnas senast den 31 december 2018 (artikel 9.1 i styrningsförordningen).
(104) För ytterligare förslag om elasticiteter som kan användas för att avspegla känsligheten hos efterfrågan, se tillägg IV.
Tillägg I
Illustrativt exempel på årliga besparingar vid tillämpning av alternativen enligt artikel 7.2–7.4 (1)
|
|
Mtoe |
Årliga besparingar (%) |
Förklaring |
|
Referensscenario (genomsnittlig slutlig energianvändning) |
100 |
|
Genomsnittlig slutlig energianvändning |
|
Egenproduktion för eget bruk |
5 |
|
|
|
Slutlig energianvändning för transporter |
33 |
|
|
|
Justerat referensscenario |
62 |
|
|
|
Lägsta besparingsnivå (artikel 7.1 b) |
|
0,8 % |
Den genomsnittliga slutliga energianvändningen (100) multipliceras med 0,8 % och ackumuleras under 10 år (vilket ger en total besparing på 44 Mtoe som ska uppnås under sparkravsperioden) |
|
|
|
|
|
|
Alternativ 1: Fullt utnyttjande av undantag (35 %) |
|
|
|
|
Egna besparingar som krävs innan undantagen tillämpas |
|
1,2 % |
Egna besparingar som en medlemsstat behöver tillämpa om den beslutar att använda sig av alternativen i punkt 4 fullt ut (35 %); det innebär att undantaget måste tillämpas på ackumulerade besparingar på 68 Mtoe. |
|
|
|
|
|
|
Alternativ 2: Uteslutning av transporter och egenanvändning |
|
|
|
|
Besparingar efter uteslutningar från referensscenariot |
27,3 |
|
Detta är ackumulerade besparingar vid tillämpning av besparingen på 0,8 % av användningen efter alla uteslutningar. |
|
Ytterligare besparingar som krävs |
16,7 |
|
Detta är besparingar som behövs för att uppnå den miniminivå som krävs (44 Mtoe). |
|
Besparingar som krävs före uteslutningar från referensscenariot |
|
1,3 % |
Egna besparingar som en medlemsstat behöver tillämpa om den beslutar att utesluta energianvändning för transporter och egenproduktion från referensscenariot för beräkning. |
|
|
|
|
|
|
Alternativ 3: Fullt utnyttjande av undantag och uteslutningar från referensscenariot |
|
|
|
|
Besparingar efter uteslutningar från referensscenariot |
27,3 |
|
Detta är besparingar som återstår efter tillämpning av alla uteslutningar från referensscenariot. |
|
Besparingar efter tillämpning av maximala undantag |
17,7 |
|
Detta är besparingar som återstår efter tillämpning av alla uteslutningar och alternativ enligt artikel 7.2–7.4. |
|
Ytterligare besparingar som krävs |
26,3 |
|
Detta är besparingar som behövs för att uppnå den miniminivå som krävs (44 Mtoe) |
|
Egna besparingar som krävs före uteslutningar från referensscenariot och undantag |
|
2 % |
Egna besparingar som en medlemsstat behöver tillämpa om den beslutar att utesluta energianvändning för transporter och egenproduktion från referensscenariot för beräkning och att använda sig av alternativen i punkt 4 fullt ut (35 %). |
(1) Uppgifterna i tabellen avser inte någon viss medlemsstat. Syftet med exemplet är att visa på möjliga följder när olika alternativ enligt artikel 7.2–7.4 används och deras inverkan på de energibesparingar som ska uppnås. Den beräknade mängden besparingar skiljer sig från medlemsstat till medlemsstat
Tillägg II
KVOTPLIKTSYSTEM FÖR ENERGIEFFEKTIVITET
Medlemsstaterna bör överväga åtminstone följande aspekter vid utformningen och genomförandet av ett kvotpliktsystem för energieffektivitet (1):
1. Politiska mål
Medlemsstaternas politiska mål för kvotpliktsystemet bör vara enkla, tydliga och inriktade på att uppnå energibesparingar genom att ta hänsyn till vilken slutanvändarsektor som har störst potential för energibesparingar och var systemet på bästa sätt kan bidra till att övervinna hinder för investeringar i energieffektivitet.
Om det finns flera mål för systemet bör det säkerställas att uppnåendet av icke energirelaterade mål inte hindrar strävan mot energibesparingsmålet.
Vid utformningen av systemet måste medlemsstaterna (artikel 7.11 i energieffektivitetsdirektivet) ta hänsyn till behovet av att lindra energifattigdomen (såvida det inte beslutas att detta ska göras inom ramen för alternativa policyåtgärder). Ett kvotpliktsystem för energieffektivitet måste till exempel innehålla ett särskilt mål avseende energifattigdom (t.ex. en lägsta andel eller mängd energibesparingar som ska uppnås genom åtgärder för låginkomsthushåll) eller en bonusfaktor för åtgärder som genomförs för låginkomsthushåll. Ett alternativ skulle kunna vara att kvotpliktiga parter bidrar till en fond för att finansiera energieffektivitetsprogram för låginkomsthushåll (2).
2. Rättslig grund
Använd en noga vald kombination av lagstiftning, regleringar och departements- och förvaltningsförfaranden för att inrätta och upprätthålla kvotpliktsystemet. Om de stora dragen i kvotpliktsystemet fastställs med hjälp av lagstiftning skapas säkerhet hos intressenterna om systemets rättsliga status. Om de detaljerade förfarandena för genomförandet utarbetas genom regleringar kan systemet ändras mot bakgrund av de erfarenheter som görs.
Innan kvotpliktsystemet är fullt fungerande kan det ta flera år (tre till fyra år beroende på systemets utformning och det rättsliga sammanhanget i medlemsstaten) för att bedöma potentialen, planera och utforma styrmedlet och testa det på marknaden.
3. Bränslen som omfattas
Besluta om vilka bränslen som ska omfattas av kvotpliktsystemet i enlighet med de övergripande politiska målen och bedömningar av energieffektivitetspotentialen för de olika bränslena. Ett kvotpliktsystem som inrättas för att uppfylla energisparkraven enligt artikel 7 kan omfatta många olika bränslen. Flera framgångsrika program har dock börjat med ett eller två bränslen och sedan utökats till andra bränslen i ljuset av de erfarenheter som gjorts.
Bränsleomfattningen bör även ta hänsyn till risken för snedvridning av marknaden i de fall olika energislag kan konkurrera om att tillhandahålla samma energitjänst (t.ex. rumsuppvärmning).
4. Sektorer och anläggningar som omfattas
Besluta vilka slutanvändarsektorer och anläggningar som ska omfattas av kvotpliktsystemet i enlighet med de övergripande politiska målen och bedömningar av energieffektivitetspotentialen för de olika sektorerna och anläggningarna. Om tanken är en begränsad omfattning av sektorer och anläggningar bör det övervägas huruvida bedömningen av efterlevnaden blir alltför betungande.
I jurisdiktioner med energiintensiv, handelsexponerad industri (t.ex. smältning av aluminium) kan regeringar besluta att undanta sådan industri från ett kvotpliktsystem på grund av att dess konkurrenskraft på internationella marknader skulle påverkas negativt.
5. Energibesparingsmål
Fastställ nivån på energibesparingsmålet för kvotpliktsystemet i enlighet med de övergripande politiska målen och försök att uppnå en balans mellan framsteg, kostnaden för konsumenterna för att uppnå målet och vad som är praktiskt möjligt utifrån en bedömning av energieffektivitetspotentialen.
Fastställ målet som slutenergi (dvs. kvantiteten energi som levererats till och använts av konsumenter), såvida inte systemet omfattar flera olika bränslen, då primärenergi kan vara lämpligare.
Ange målet i energienheter, såvida inte systemet har ett politiskt mål som är kopplat till något annat mål (t.ex. minskade växthusgasutsläpp), då man kan överväga att använda koldioxidekvivalenter.
Ange en relativt lång tidsfrist för målet, helst 10–20 år. Genom en tydlig signal om att målet kommer att öka (eller ligga kvar på samma nivå) över tiden kan de kvotpliktiga parterna anpassa sina affärsmodeller och till exempel börja med beteendeåtgärder under den första perioden och sedan övergå till mer komplex teknik för energibesparingar under senare perioder.
Beräkna vilka energibesparingar som får beaktas för varje energieffektivitetsåtgärd under dess förväntade livslängd.
Överväg att fastställa delmål om systemet har politiska mål som inte enbart avser energibesparingar.
6. Kvotpliktiga parter
Fastställ de kvotpliktiga parterna i kvotpliktsystemet i enlighet med vilka bränslen som systemet omfattar och vilken typ av energileverantörer som har infrastruktur och kapacitet för att kunna leverera och/eller köpa in energibesparingar som får beaktas, samtidigt som hänsyn tas till kravet (artikel 7a.2 i energieffektivitetsdirektivet) att kvotpliktiga parter måste utses på grundval av objektiva och icke-diskriminerande kriterier.
Överväg att begränsa kvotplikten till större energileverantörer, som vanligtvis har möjlighet att själva genomföra energieffektivitetsprojekt i kundernas anläggningar eller anlita tredje parter för att göra det. På energi- och gasmarknader där distribution och överföring är åtskild från produktion och leverans kan kvotplikten tilldelas energiföretag i detaljistledet och/eller systemansvariga för distributions- och överföringssystem. Det är nödvändigt att besluta vilken typ av energileverantör som ska utses som kvotpliktig part. Energiföretag i detaljistledet har redan en relation med slutkonsumenter som kan göra det enklare att sätta systemet i drift. Systemansvariga för distributions- och överföringssystem befinner sig längre ifrån slutanvändaren men har (som reglerade monopol) incitament som lättare kan anpassas till målen för kvotpliktsystemet.
Tilldela varje kvotpliktig part individuella energibesparingsmål baserade på deras marknadsandel av energiförsäljningen. Om det ges undantag för energiintensiv, handelsexponerad industri och/eller andra utpekade grupper av slutanvändare kan försäljningen till dessa slutanvändare undantas vid beräkningen av marknadsandelar.
7. System för kontroll av efterlevnad
Inför, som en integrerad del av kvotpliktsystemet, ett förfarande genom vilket kvotpliktiga parter kan rapportera anförda energibesparingar som får beaktas till en lämplig myndighet och ett förfarande för att kontrollera och verifiera besparingarna.
Inför en sanktion som kan åläggas kvotpliktiga parter som inte uppfyller sina individuella energibesparingsmål. Sätt nivån på sanktionen tillräckligt högt för att ge energileverantörerna ett incitament att uppfylla sina mål.
Överväg huruvida energileverantörer förutom att betala en sanktionsavgift även ska åläggas att uppfylla sina krav (3).
8. Prestationsincitament
Överväg huruvida kvotpliktsystemet ska innehålla prestationsincitament som kan tilldelas kvotpliktiga parter som överskrider sina energibesparingsmål. Om energileverantörer som överskrider sina mål kan få betydande intäkter från prestationsincitament är det viktigt att det finns tillförlitliga förfaranden för mätning, verifiering och rapportering för att säkerställa att betalningen av incitament är berättigad.
9. Energibesparingar som får beaktas
Gör det möjligt för tjänsteleverantörer att genomföra energieffektivitetsprojekt som genererar energibesparingar som får beaktas. Kvotpliktiga parter kan då
|
— |
anlita specialistföretag, exempelvis energitjänsteföretag, för att genomföra projekt för deras räkning, |
|
— |
bidra till en nationell energieffektivitetsfond som stöder genomförandet av energieffektivitetsprojekt, eller |
|
— |
när det gäller ”vita certifikat” (se avsnittet om handel nedan) köpa verifierade energibesparingar som får beaktas och som har uppnåtts av ackrediterade icke kvotpliktiga parter. |
10. Avlägsnande av hinder för energibesparingar
Skapa eller upprätthåll inte lagstiftningshinder eller andra hinder för energieffektivitetsförbättringar.
Erbjud incitament för energieffektivitetsprojekt eller policyåtgärder som kan genomföras för att generera energibesparingar som får beaktas samtidigt som det säkerställs att besparingarna kan verifieras.
Avlägsna hinder genom att till exempel
|
— |
erbjuda incitament, |
|
— |
upphäva eller ändra bestämmelser i lagar eller andra föreskrifter, |
|
— |
anta riktlinjer och tolkningsmeddelanden, och/eller |
|
— |
förenkla administrativa förfaranden. |
Detta kan kombineras med att tillhandahålla utbildning, yrkesutbildning och specifik information om och tekniskt stöd för energieffektivitet.
Utvärdera hinder och åtgärder som vidtas för att avlägsna hinder, informera kommissionen om slutsatserna och utbyt nationell bästa praxis i detta sammanhang.
11. Energieffektivitetsåtgärder som får beaktas
Överväg att inom ramen för kvotpliktsystemet upprätta en icke fullständig förteckning över energieffektivitetsåtgärder med uppskattade energibesparingsvärden (för så många sektorer som möjligt, beroende på målet för systemet, för att få igång marknaden för energitjänster).
Tillåt åtgärder som uppfyller kraven men inte finns med i förteckningen för att uppmuntra till innovation bland kvotpliktiga parter och energitjänsteföretag för att uppnå de politiska målen.
12. Samverkan med andra policyåtgärder
Överväg hur kvotpliktsystemet kan samverka på ett positivt sätt med andra policyåtgärder, till exempel informations- och finansieringsåtgärder, som båda kan bidra till att ge konsumenter möjlighet att delta i införandet av energieffektivitetsåtgärder. Det kan minska de kvotpliktiga parternas kostnader för att uppfylla sina skyldigheter och möjliggöra ambitiösare mål.
Säkerställ att dubbelräkning av energibesparingar undviks vid rapportering av effekter.
Undvik inriktning på att införa samma energieffektivitetsåtgärder som andra liknande policyåtgärder såsom energieffektivitetsauktioner. Det leder till konkurrens mellan åtgärder om tillgängliga energieffektivitetsmöjligheter, vilket driver upp kostnaderna antingen för de kvotpliktiga parterna eller för auktionsdeltagarna.
13. Utvärdering, mätning, verifiering och rapportering
Inrätta som en integrerad del av kvotpliktsystemet ett tillförlitligt system för mätning, verifiering och rapportering av energibesparingar och andra åtgärder som bidrar till systemets mål.
Inrätta förfaranden för att utvärdera om besparingarna är mer långtgående än de som skulle ha inträffat utan kvotpliktsystemet.
Se till att det införs övervaknings- och kontrollförfaranden som är oberoende av de berörda parterna och att inspektioner på plats används som verifieringsmetod vid sidan om skrivbordsgranskningar (4).
14. Handel med energibesparingar
Överväg att göra det möjligt för kvotpliktiga parter och tredje parter att handla med energibesparingar. Syftet med handeln är att utöka möjligheterna att generera energibesparingar som får beaktas och att möjliggöra för marknadskrafterna att identifiera de mest kostnadseffektiva möjligheterna.
Energibesparingar kan handlas bilateralt eller via en marknad som inrättas av en marknadsgarant (som inte brukar vara men skulle kunna vara förvaltaren av systemet) eller vanligen en tredje part.
I vissa kvotpliktsystem måste priserna offentliggöras medan det i andra är frivilligt.
Handel med energibesparingar sker ofta genom skapande och försäljning av ”vita certifikat”, men handel kan ske bilateralt utan att certifikat behövs.
15. Finansiering
Inrätta en lämplig mekanism inom ramen för kvotpliktsystemet för att göra det möjligt för kvotpliktiga parter att återvinna kostnaderna för att uppnå sina individuella energibesparingsmål.
16. Förvaltning av systemet
Förvaltningen av kvotpliktsystemet bör omfatta åtminstone
|
— |
fördelningen av energibesparingsmål mellan kvotpliktiga parter, |
|
— |
godkännande av energieffektivitetsåtgärder som får beaktas och (om så krävs) att tilldela dem uppskattade energibesparingsvärden, |
|
— |
övervakning, mätning och verifiering av faktiska energibesparingar, inbegripet att granska resultaten av energieffektivitetsprojekt, |
|
— |
övervakning av att kvotplikten efterlevs, bland annat genom att granska de kvotpliktiga parternas måluppfyllelse och ålägga eventuella sanktioner, |
|
— |
om tillämpligt, att ålägga kvotpliktiga parter skyldighet att rapportera
|
|
— |
registrering och skapande av ”vita certifikat” (där så krävs), och |
|
— |
inrättande och upprätthållande av en marknad för energibesparingar (där så krävs). |
17. Systemets resultat
En central fråga vid inrättandet av ett kvotpliktsystem för energieffektivitet är hur resultaten ska rapporteras. Det kan göras genom att offentliggöra årsrapporter om hur systemet fungerar med uppgifter om åtminstone
|
— |
hur systemet har utvecklats under året, |
|
— |
de kvotpliktiga parternas efterlevnad, |
|
— |
resultat i förhållande till det övergripande målet för energibesparingar, inbegripet besparingarna uppdelade per typ av energieffektivitetsåtgärd, |
|
— |
resultat i förhållande till eventuella delmål och portföljkrav, |
|
— |
resultat i förhållande till eventuell handel med energibesparingar, |
|
— |
uppskattade kostnader för de kvotpliktiga parternas efterlevnad, och |
|
— |
kostnader för förvaltningen av systemet. |
18. Möjliga förbättringar
Effektiva kvotpliktsystem har etablerade processer för kontinuerlig förbättring av funktionen och förvaltningen. Detta utgör en del av en kontinuerlig växelverkan mellan utvärdering och politisk utveckling och omfattar överväganden om hur möjliga förbättringar kan identifieras och hur specifika förbättringsåtgärder kan vidtas.
19. ”Insättning och uttag”
Enligt artikel 7a.6 b får kvotpliktsystem för energieffektivitet tillåta kvotpliktiga parter att räkna besparingar under ett visst år som om de i stället uppnåtts under något av de fyra föregående eller tre efterföljande åren. Beroende på tidsramarna för kvotpliktsystemets mål eller perioder kan denna flexibilitet användas till att möjliggöra för kvotpliktiga parter att överskrida sina framtida mål för att kompensera för bristande uppfyllelse av nuvarande mål (uttag) eller vice versa.
Detta kan till exempel vara användbart för att hantera osäkerhet om hur framgångsrika de kvotpliktiga parternas strategier kommer att vara, vilket bland annat är relevant för att undvika de sanktioner som medlemsstaterna kan ålägga enligt artikel 13.
Det är viktigt att undvika ryckighet i besparingarna (genom för mycket insättning) och att inte äventyra uppfyllandet av framtida mål (genom för mycket uttag). Detta kan också undvikas genom att fastställa maxgränser för hur stor andel av mål eller besparingar som kan tas ut eller sättas in och för under hur lång tid detta kan göras.
(1) Anpassning utifrån RAP (2014), Best practices in designing and implementing energy efficiency obligation schemes (https://www.raponline.org/knowledge-center/best-practices-in-designing-and-implementing-energy-efficiency-obligation-schemes/) samt erfarenheter från Enspol-projektet (http://enspol.eu/); RAP (Lees, E., Bayer, E.), Toolkit for energy efficiency obligations (2016) (https://www.raponline.org/wp-content/uploads/2016/05/rap-leesbayer-eeotoolkit-2016-feb.pdf
(2) Se tillägg V för ytterligare förslag om åtgärder för att lindra energifattigdomen.
(3) Se även tillägg IX om väsentlighet och tillägg XII om övervakning och kontroll.
(4) Se även tillägg IX om väsentlighet och tillägg XII om övervakning och kontroll.
Tillägg III
ALTERNATIVA POLICYÅTGÄRDER
Artikel 7b i energieffektivitetsdirektivet ger medlemsstaterna möjlighet att uppnå sina energibesparingar genom att genomföra alternativa policyåtgärder. Medlemsstater som beslutar sig för detta bör utan att det påverkar tillämpningen av artikel 7.4 och 7.5 i energieffektivitetsdirektivet säkerställa att de besparingar som krävs enligt artikel 7.1 i energieffektivitetsdirektivet uppnås bland slutkunderna och att kraven i bilaga V till energieffektivitetsdirektivet (i synnerhet punkt 3) uppfylls.
Följande vägledande och icke uttömmande förteckning över viktiga egenskaper kan, utan att det påverkar rättsliga krav och kommissionens bedömning av planerade och befintliga alternativa policyåtgärder som medlemsstaterna anmält, vara till hjälp för medlemsstaterna när de utarbetar alternativa policyåtgärder (utom i transportsektorn (1)):
1. Finansieringssystem och finansieringsinstrument samt skatteincitament
1.1 Subventioner för renovering av byggnader
Medlemsstaterna skulle kunna erbjuda subventioner för renovering av byggnader, till exempel för förbättrad energieffektivitet i befintliga bostadshus och för uppgradering av deras system för uppvärmning och kylning.
Nivån på subventionerna kan bero på
|
— |
den energiprestanda som ska uppnås (t.ex. en viss energiklass), |
|
— |
de energibesparingar som uppnås, eller |
|
— |
värme-/kylsystemets effektivitet (2). |
Subventionen kan utformas som ett bidrag eller ett subventionerat lån.
Små och medelstora företag kan vara lämpliga mottagare av denna typ av subventioner. I alla händelser måste subventionerna utformas i enlighet med reglerna för statligt stöd.
1.2 Kontraktering
Medlemsstaterna får främja avtal om energiprestanda – ett slags marknadsbaserad energitjänst som syftar till att genomföra energieffektivitetsåtgärder.
Företag tillhandahåller energieffektivitetstjänster såsom
|
— |
förbättring av byggnaders energiprestanda, |
|
— |
modernisering av värmesystem eller ersättning av potentiellt ineffektiva apparater, eller |
|
— |
sektorsöverskridande teknik inom industrin (elmotorer osv.). |
Företagen garanterar åtgärdernas energibesparingar eller ekonomiska besparingar, och den upphandlande partens utbyte är kopplat till resultatet av den åtgärd som genomförs.
1.3 Reducerad mervärdesskatt för energieffektivitetsåtgärder
Medlemsstaterna får införa reducerade mervärdesskattesatser för vissa produkter, material eller tjänster för att uppmuntra till energieffektivitetsåtgärder.
När dessa åtgärder genomförs bör bland annat kraven i direktiv 2006/112/EG om reducerad mervärdesskatt för vissa produkter och tjänster särskilt uppmärksammas.
1.4 Snabbare avskrivning för energieffektivitetsåtgärder
Medlemsstaterna får främja skattelättnader som beviljar skattebetalande företag snabbare avskrivning för sina investeringar i energieffektiva produkter. Denna typ av åtgärd kan vara lämplig för att öka användningen av energieffektiv utrustning, till exempel inom industrisektorn.
En förteckning över produkter som kan komma i fråga baserat på specifika tekniska kriterier skulle kunna tas fram så att endast de mest energieffektiva produkter som finns tillgängliga på marknaden omfattas. Den skulle kunna uppdateras kontinuerligt för att avspegla den tekniska utvecklingen och marknadsutvecklingen och omfatta den senaste tekniken.
2. Nationell energieffektivitetsfond
Medlemsstaterna skulle kunna inrätta nationella energieffektivitetsfonder för att kombinera flera typer av policyåtgärder. Fonderna skulle kunna utformas så att de omfattar bidrag och subventioner för energieffektivitetsåtgärder inom flera sektorer (t.ex. företag, hushåll och kommuner) och informationskampanjer som kompletterande åtgärder.
För att säkerställa stora hävstångseffekter bör den övergripande processen för beviljande utformas så effektivt som möjligt. Samarbete mellan staten och banker skulle kunna vara ett effektivt sätt att åstadkomma detta. För att få beaktas enligt artikel 7 måste finansieringen av dessa nationella energieffektivitetsfonder komma antingen från offentliga källor eller från en kombination av offentliga och privata källor (t.ex. banker).
När en nationell energieffektivitetsfond genomförs måste särskild uppmärksamhet ägnas åt att undvika eventuella överlappningar och dubbelräkning av besparingar i förhållande till andra finansieringssystem.
Kvotpliktiga parter inom ett kvotpliktsystem för energieffektivitet kan bidra till den nationella energieffektivitetsfonden för att uppfylla delar av eller hela sitt sparkrav.
3. Regleringar och frivilliga avtal
Medlemsstaterna skulle kunna främja frivilliga eller reglerade överenskommelser mellan staten och aktörer inom olika sektorer. Syftet skulle kunna vara att förbättra det frivilliga eller bindande genomförandet av vissa tekniska eller organisatoriska åtgärder, såsom ersättning av ineffektiv teknik.
4. Miniminormer för prestanda i industriprocesser
Minimistandarder för effektivitet skulle kunna vara ett lämpligt sätt att minska efterfrågan på energi från industrin genom att rikta sig mot de viktigaste hindren för att införa kostnadseffektiva energieffektivitetsåtgärder inom industrin: riskovillighet och osäkerhet.
Eftersom industriella processer kan vara mycket specifika för en viss sektor eller delsektor kan det dock vara en utmaning att fastställa normer. För att säkerställa effektiva styrmedel för energiintensiva industrier bör de dessutom utformas med medvetenhet om potentiell samverkan eller överlappning med EU:s utsläppshandelssystem.
5. Energimärkningssystem
Energimärkningen måste gå utöver den som krävs enligt EU-lagstiftningen och ge kunder möjlighet att fatta välgrundade beslut på grundval av energianvändningen hos energirelaterade produkter. Det finns därför ett begränsat utrymme för märkning utöver den som krävs för apparater enligt energimärkningsförordningen eller för byggnader genom energiprestandacertifikat.
Inriktningen ligger därför på slutanvändare som inte omfattas av energimärkningsförordningen eller på gamla energirelaterade produkter (se nästa avsnitt), eftersom förordningen täcker energimärkningen av de energirelaterade produkter som finns på marknaden.
6. Märkning av gamla värmesystem
Genom denna åtgärd införs en effektivitetsmärkning av gamla värmesystem utrustade med en värmepanna med en ålder över en viss gräns. Konsumenter informeras om effektiviteten hos sina uppvärmningsanordningar och kan få råd, erbjudanden och subventioner. Märkningen är avsedd att öka ersättningstakten för gamla värmepannor och ge konsumenterna ett incitament att spara energi.
Vid sidan om märkningen av nya uppvärmningsanordningar bör denna åtgärd kunna påskynda ersättningen av gamla ineffektiva värmesystem.
7. Yrkesutbildning och utbildning, inklusive energirådgivningsprogram
Dessa program är vanligtvis kompletterande åtgärder för att skapa gynnsamma förutsättningar för att andra alternativa åtgärder (t.ex. finansieringssystem) ska bli framgångsrika. För att undvika dubbelräkning är det vanligt att energibesparingar rapporteras enbart för de alternativa åtgärder där direkt övervakning av deltagarna är möjlig (t.ex. genom ett godkännandeförfarande för ekonomiska stöd). I de fall direkta energibesparingar rapporteras för yrkesutbildnings- och utbildningsprogram bör särskild uppmärksamhet ägnas åt motiveringen av väsentligheten (3).
8. Energibesiktningsprogram för små och medelstora företag
Energibesiktningar är ett viktigt verktyg för att identifiera åtgärder för att öka energieffektiviteten och minska energikostnaderna. Genom att fastställa hur mycket energi som används inom olika delar av ett företag kan besiktningarna identifiera var potentiella besparingar kan göras och därför innebära en betydande ekonomisk fördel.
Trots att energibesiktningar kan innebära stora potentiella besparingar är det inte vanligt att de genomförs i små och medelstora företag. Olika åtgärder (t.ex. informationskampanjer, subventioner eller skattelättnader för denna typ av tjänst) skulle kunna vidtas för att göra dem attraktivare för små och medelstora företag.
9. Nätverk för kunskapsutbyte om energieffektivitet
Denna typ av åtgärd innebär att branschvisa nätverk inrättas för att stödja genomförandet av energieffektivitetsåtgärder i företag och generera varaktiga samarbeten och informationsutbyten mellan deltagare. I många fall fortsätter samarbetet efter att finansieringen upphör och detta påverkar utvecklingen av den övergripande energieffektiviteten hos företag.
10. Andra alternativa åtgärder
10.1 Energieffektivitetsauktioner
Denna åtgärd innebär att anslag till energieffektivitetsprojekt fördelas på grundval av tekniska och ekonomiska kriterier (t.ex. projektstorlek, energi som sparas eller minskad effektförbrukning) i ett omvänt auktionsförfarande.
Auktionerna kan vara öppna (där bara mängden energi som ska sparas specificeras) eller slutna (där en viss typ av teknik specificeras). Det kan vara nödvändigt att kräva att en energibesiktning av deltagarna genomförs och/eller att besparingarna övervakas efter genomförandet. Särskilda krav på leverantörerna kan bidra till en inriktning mot låginkomsthushåll.
10.2 Nationella utsläppshandelssystem för sektorer som inte omfattas av EU:s utsläppshandelssystem
Denna åtgärd innebär att ett separat utsläppshandelssystem i tidigare led inrättas för vissa av de sektorer (t.ex. transporter och värme i byggnader) eller alla de sektorer som inte redan ingår i EU:s utsläppshandelssystem.
I motsats till ett utsläppshandelssystem i senare led, som EU:s utsläppshandelssystem, omfattar ett utsläppshandelssystem i tidigare led den tidigare delen i värdekedjan, dvs. primära energikällor som naturgas, olja eller oljeprodukter såsom bensin eller diesel.
Effekten uppnås enligt samma mekanism som i ett system i senare led: genom att fastställa en största tillåtna mängd utsläpp och varje år sänka denna gräns skapas på politisk väg en bristsituation som utgör grunden för prissättningen på koldioxid. Detta skapar incitament för utsläppsminskande åtgärder.
10.3 Energi- och koldioxidskatter (4)
Information om fler typer av alternativa åtgärder finns i Odyssee-Mure-projektets resurs om framgångsrika projekt (5). Stöd för genomförande och granskning av kraftfulla alternativa policyåtgärder finns i Enspol-projektet (6). I IEA:s databas (7) och EEA:s databas (8) finns mer allmän information om energieffektivitetsåtgärder.
Med tanke på additionalitetskravet är det viktigt att överväga hur olika åtgärder samverkar för att undvika dubbelräkning. Odyssee-Mure-projektets resurs om samverkan mellan styrmedel (9) ger en översikt över sådan samverkan och dess minskande eller ökande effekt. Den kan vara en hjälp för att bedöma effekten när alternativa policyåtgärder kombineras.
Studien från IEA (10) innehåller värdefull information om tänkbara sätt att finansiera genomförandet av alternativa policyåtgärder, inklusive offentlig-privata strategier.
(1) Se tillägg VII för fler förslag om transportsektorn.
(2) Enligt artikel 10.6 i energiprestandadirektivet ska medlemsstaterna koppla sina ekonomiska åtgärder för förbättrad energieffektivitet i samband med renovering av byggnader till de energibesparingar som eftersträvas eller uppnås, såsom fastställts enligt ett eller flera av följande metoder:
|
— |
Energiprestandan hos den utrustning eller det material som används vid renoveringen. |
|
— |
Standardvärden för beräkning av energibesparingar i byggnader. |
|
— |
Energiprestandacertifikat som utfärdats före och efter renoveringen. |
|
— |
Resultaten av en energibesiktning. och |
|
— |
Annan relevant, transparent och proportionell metod. |
(3) Se även tillägg IX.
(4) Se även tillägg III för mer information om denna typ av alternativa åtgärder.
(5) Databasen Mure med framgångsrika åtgärder:
http://www.measures-odyssee-mure.eu/successful-measures-energy-efficiency-policy.asp
(6) http://enspol.eu/
(7) https://www.iea.org/policiesandmeasures/energyefficiency/
(8) https://www.eea.europa.eu/themes/climate/national-policies-and-measures/policies-and-measures
(9) http://www.odyssee-mure.eu/
(10) https://www.iea.org/publications/freepublications/publication/finance.pdf
Tillägg IV
SKATTEÅTGÄRDER
ENERGI- ELLER KOLDIOXIDSKATTER, INKLUSIVE ELASTICITETER FÖR ATT AVSPEGLA KÄNSLIGHETEN HOS EFTERFRÅGAN
Oavsett om medlemsstaterna tillämpar befintliga beskattningsåtgärder (som genomförts före sparkravsperioden) eller nya beskattningsåtgärder (som införs under en sparkravsperiod) måste de följa alla kraven i punkterna 2 a och 4 i bilaga V till energieffektivitetsdirektivet.
De bör överväga följande vid beräkningen av energibesparingar från beskattningsåtgärder som tillämpas som alternativa policyåtgärder i enlighet med artikel 7b i energieffektivitetsdirektivet:
1. Grundläggande beräkning för varje år beskattningsåtgärden är i kraft
För att beräkna vilken effekt enskilda åtgärder som vidtas under sparkravsperioden har på energianvändningen måste medlemsstaterna analysera hur användningen skulle ha sett ut utan energi- eller koldioxidskatten (den kontrafaktiska energianvändningen).
Såsom anges i punkt 4 b i bilaga V till energieffektivitetsdirektivet bör medlemsstaterna tillämpa priselasticiteter som motsvarar känsligheten för prisförändringar hos efterfrågan på energi (se avsnitt 3 nedan). Rekommendationen är att priselasticiteter tillämpas årligen på grundval av konstaterad energianvändning för att kunna uppskatta den kontrafaktiska energianvändningen, med beaktande av de faktiska procentuella förändringar av priset till slutanvändare som beskattningsåtgärden leder till (se avsnitt 2).
Den kontrafaktiska energianvändningen måste sedan jämföras med den energianvändning som konstateras när åtgärden tillämpas för att få fram en uppskattning av den minskning av energianvändningen som beskattningsåtgärden leder till varje år (se diagrammet nedan):
Anmärkning: Δp = prisförändring δe/δp = efterfrågans priselasticitet
Källa: Europe Economics, 2016.
Om olika skattesatser eller undantag tillämpas för olika grupper av slutkonsumenter eller bränsletyper bör den kontrafaktiska energianvändningen beräknas separat för varje grupp eller typ.
2. Beräkning av procentuella förändringar av priset till slutanvändare
Skillnaden (delta) mellan en medlemsstats beskattningsnivå och miniminivåerna enligt EU-lagstiftningen avgör vilken beskattningsnivå per energienhet som får beaktas vid beräkningen av energibesparingarna. Ansträngningar måste göras för att förstå och motivera den överföring av skatten på slutkonsumenterna som sker och eventuella undantag eller skillnader i skattesatser för olika grupper av slutkonsumenter eller bränsletyper, även med hänsyn till parallella subventioner.
Om skattesatserna varierar bör separata analyser göras för varje grupp och typ. Effekten på priserna till slutkonsumenter bör uttryckas som procentuell förändring i förhållande till energipriset inklusive skatten.
Om det finns skatteavdrag för låginkomsthushåll (för att mildra effekten av skatteökningen) bör det göras en uppskattning av den viktade ökningen av den skatt som förs över på slutkonsumenter. Om till exempel ökningen av energipriser på grund av införandet av en skatt uppgår till 1 euro/kWh och 30 % av de konsumenter som påverkas får ett avdrag motsvarande 0,2 euro/kWh, uppgår den viktade ökningen till
1 euro/kWh × 70 % + ((1 euro/kWh – 0,2 euro/kWh) × 30 %) = 0,94 euro/kWh
Dessa uppskattningar kan göras genom nationella studier av förändringen av energipriser till följd av skatter, subventioner, skattebefrielse eller primärenergikostnader (för bränsle) för hela det aktuella året.
3. Beräkning av priselasticiteter
De relevanta priselasticiteterna uppskattas genom tillämpning av ekonometriska modeller på de variabler som påverkar energiefterfrågan för att isolera effekten av förändrade energipriser. En tillräckligt lång tidsserie (minst 15–20 år, som används för beräkningen av de långsiktiga priselasticiteterna) eller ett stort urval av medlemsstater behövs för att säkerställa att uppskattningarna har goda statistiska egenskaper och att alla relevanta förklarande variabler ingår i modelleringsramen. För kortsiktiga elasticiteter som avspeglar beteendeförändringar på kort sikt är en observationsperiod på två till tre år lämplig.
De förklarande variabler som är relevanta beror på vilken sektor som är föremål för beskattningsåtgärden. I bostadssektorn skulle modellen till exempel behöva ta hänsyn till
|
— |
inkomst (där så är lämpligt fördelad på regionala grupper eller inkomstgrupper), |
|
— |
befolkning, |
|
— |
golvyta, |
|
— |
tekniska framsteg, |
|
— |
takten för förbättring av energieffektiviteten utan åtgärden, och |
|
— |
behovet av värme och kyla (genom en temperaturvariabel). |
Om andra policyåtgärder tas med i analysen blir det möjligt att bedöma eventuella överlappningar och urskilja i vilken utsträckning var och en av dem bidrar till de uppnådda energibesparingarna.
De uppskattade priselasticiteterna varierar över tiden. På kort sikt, i början av sparkravsperioden 2021–2030 eller vid den tidpunkt en ny policyåtgärd införs, kommer de att vara mindre. Detta återspeglar de begränsade alternativ (t.ex. vägledande beteendeåtgärder eller beslut om bränslebyte) som konsumenterna ställs inför för att anpassa sig till prisförändringarna. Över tiden blir priselasticiteterna större allt eftersom fler och fler konsumenter fattar investeringsbeslut baserat på de högre priserna, som ger bättre avkastning på investeringar i effektivare varor och tjänster.
När det gäller befintliga beskattningsåtgärder bör effekterna av energieffektivitetsåtgärder under sparkravsperioden isoleras från effekterna av åtgärder under tidigare perioder. I synnerhet bör investeringsbeslut under perioden 2014–2020 som baserades på höjda energipriser på grund av införandet av en skatt dras av från de energibesparingar som anförs för perioden 2021–2030.
Om skattesatserna skiljer sig åt mellan bränsletyper bör en uppskattning av korspriselasticiteterna (som mäter prisets effekt på efterfrågan på ett annat bränsle) göras för att ta hänsyn till utbytet av bränsletyper som blivit relativt sett dyrare (p.g.a. beskattningen) mot bränsletyper som inte blivit det. Ett exempel på korspriselasticitet är att mäta hur känslig efterfrågan på diesel är i förhållande till förändringar av bensinpriset.
4. Överlappningar med andra policyåtgärder
Uppskattningen av elasticiteter görs under långa tidsperioder för att ta hänsyn till effekterna av beskattningsåtgärden och effekterna av andra tidigare policyåtgärder. Beskattningsåtgärder och andra åtgärder kompletterar också ofta varandra; subventionsprogram gör det till exempel lättare för slutkonsumenter att anpassa sig till högre priser, och beskattningsåtgärder gör subventionsprogram attraktivare för slutkonsumenter.
Det innebär att mer långsiktiga priselasticiteter avspeglar resultatet av de stödjande policyåtgärder som genomförs under bedömningsperioden, dvs. ju ambitiösare och effektivare de andra åtgärderna är, desto större blir elasticiteterna.
Med tanke på den stora graden av överlappning mellan beskattningsåtgärder och andra åtgärder rekommenderas att en eller flera av följande metoder används:
|
— |
Bedöm effekten av energi- eller koldioxidskatten endast med hjälp av kortsiktiga priselasticiteter under hela sparkravsperioden (t.ex. 2021–2030) och bedöm effekten av andra policyåtgärder separat med hjälp av en bottom-up-strategi. eller |
|
— |
Bedöm effekten av energi- eller koldioxidskatten med hjälp av kortsiktiga priselasticiteter 2021 (eller från den tidpunkt åtgärden införs om den införs efter 2021) och övergå gradvis till långsiktiga priselasticiteter fram till 2030. I detta fall bör energibesparingar till följd av andra policyåtgärder som påverkar den beskattade slutliga energianvändningen dras från eftersom de är ett resultat av bottom-up-strategier i enlighet med de tekniska kraven i energieffektivitetsdirektivet, inbegripet oberoende enskilda åtgärder (se diagrammet nedan):
|
Samma metoder kan användas för sparkravsperioden 2014–2020.
5. Överlappningar med EU-lagstiftning
5.1 Överlappningar med utsläppsnormer för nya personbilar och nya lätta nyttofordon (förordningarna (EG) nr 443/2009 och (EU) nr 510/2011)
Effekterna av energi- eller koldioxidskatter på energianvändningen hos personbilar och lätta nyttofordon kan beräknas med hjälp av en regressionsanalys som jämför energipriser (inklusive effekten av skatteökningen) med försäljningen av nya personbilar och nya nyttofordon som överträffar EU:s miniminormer för utsläpp. Nationella värden måste användas i regressionsanalysen. Den nationella studien kan bedöma hur stor andel av försäljningen som motsvarar beskattningseffekten, och energibesparingarna kan bedömas med hjälp av en bottom-up-strategi som tar hänsyn till additionalitetskriteriet.
5.2 Överlappningar med krav på avlägsnande från marknaden av vissa energirelaterade produkter (genomförandeåtgärder enligt ekodesigndirektivet)
Effekterna av åtgärder enligt ekodesigndirektivet kan beräknas med hjälp av en regressionsanalys som jämför energipriser (inklusive effekten av skatteökningen) med försäljningen av produkter som överträffar miniminormerna enligt direktivet. I denna metod med tidsserier kan också dummyvariabler användas för att återspegla effekten av produktstandarder på energianvändningen. I alla händelser bör bottom-up-bedömningen av energibesparingarna säkerställa att additionaliteten beaktas.
6. Resurskrav
För att uppskatta elasticiteter krävs expertkunskaper i modellering. Om medlemsstaterna saknar egna modelleringsgrupper med den kapacitet som krävs bör de säkerställa att metodiskt rigorösa och transparenta studier genomförs för att göra uppskattningar på grundval av aktuella och representativa officiella uppgiftskällor. De bör också se till att de har tillgång till alla nödvändiga uppgifter, antaganden och metoder som används för att uppfylla rapporteringskraven i punkt 5 k i bilaga V.
Om det saknas tillgängliga uppgifter för att göra tillförlitliga elasticitetsuppskattningar kan resultatet av liknande modelleringar med de aktuella konsumentgrupperna och bränsletyperna användas för att skapa proxyvariabler. Valet av jämförbara uppskattningar bör vara väl motiverade och kan hämtas från bland annat
|
— |
resultat i akademisk litteratur som publicerats i en välkänd och fackgranskad tidskrift och som använder sig av aktuella uppgifter och modeller som återspeglar aktuella politiska förutsättningar, och |
|
— |
resultat av en regression för en viss sektor i en liknande medlemsstat (en tydlig motivering av valet av medlemsstat bör lämnas). |
Som ett sista alternativ, och bara om det kan visas att de ovanstående alternativen inte är möjliga, kan i tillämpliga fall resultat från en sektor tillämpas för andra sektorer. Även i detta fall bör en tydlig motivering lämnas.
Tillägg V
LINDRING AV ENERGIFATTIGDOMEN
VÄGLEDANDE, ICKE FULLSTÄNDIGA EXEMPEL PÅ POLICYÅTGÄRDER FÖR ATT LINDRA ENERGIFATTIGDOMEN
De flesta medlemsstater har genomfört styrmedel för att lindra energifattigdomen. Dessa styrmedel kan karakteriseras som policyåtgärder inriktade på energianvändningen hos en särskild målgrupp, dvs. sårbara hushåll, hushåll som påverkas av energifattigdom eller i subventionerade bostäder. De kan delas upp i två grupper när det gäller deras relevans i fråga om artikel 7.1 och 7.11.2 i energieffektivitetsdirektivet:
|
— |
Sociala åtgärder inriktade på energianvändning – dessa syftar till att snabbt lindra effekterna av energifattigdom men behandlar inte energieffektivitet. De kan till exempel handla om befrielse från betalning av energiräkningar, direkta betalningar, minskade avgifter och socialförsäkringsförmåner. Sådana åtgärder är inte relevanta mot bakgrund av artikel 7.11 i energieffektivitetsdirektivet, enligt vilken endast policyåtgärder som genomförs för att uppfylla energisparkravet (genom minskad energianvändning) får beaktas. och |
|
— |
Energieffektivitetsåtgärder som är specifikt inriktade på låginkomsthushåll, antingen genom en särskild komponent eller genom att de fokuserar på enbart denna grupp – dessa åtgärder är relevanta mot bakgrund av artikel 7.11 i energieffektivitetsdirektivet eftersom de syftar till att avlägsna hinder och skapa incitament för investeringar för energieffektivitet och att lindra energifattigdomen. |
I tabellen nedan ges en översikt över vissa typer av energieffektivitetsåtgärder med inriktning på låginkomsthushåll som redan har genomförts i flera medlemsstater; exemplen är vägledande och icke uttömmande.
Vägledande exempel på åtgärder för att lindra energifattigdomen (1)
|
Åtgärdstyp |
Energieffektivitetsåtgärd inriktad på låginkomsthushåll |
Berörda medlemsstater (2) |
|
Åtgärder inom ramen för kvotpliktsystem för energieffektivitet (artikel 7a i energieffektivitetsdirektivet) |
||
|
Marknadsbaserat instrument |
Särskilda mål avseende energifattigdom (eller låginkomsthushåll) eller bonusfaktor för åtgärder som genomförs för låginkomsthushåll |
AT, FR, IE, UK |
|
Åtgärder inom ramen för alternativa policyåtgärder (artikel 7b i energieffektivitetsdirektivet) |
||
|
Finansieringssystem och finansieringsinstrument |
Incitament för energieffektiva byggnadsrenoveringar, t.ex. med inriktning på låginkomsthushåll eller bostäder med de sämsta energiklasserna (t.ex. G och F) eller med högre incitamentsnivåer beroende på inkomst eller sociala kriterier |
BE, BG, CY, DE, DK, EL, ES, FR, IE, LT, LV, MT, NL, RO, SI, UK |
|
Finansieringssystem och finansieringsinstrument |
Incitament för utbyte av apparater, t.ex. med inriktning på låginkomsthushåll eller med högre incitamentsnivåer beroende på inkomst eller sociala kriterier |
AT, BE, DE, HU |
|
Skatteincitament |
Inkomstskatteavdrag/-reduktion, t.ex. med högre incitamentsnivåer beroende på inkomst eller sociala kriterier |
EL, FR, IT |
|
Yrkesutbildning och utbildning |
Informationskampanjer och informationscentrum |
AT, DE, FR, IE, HU, MT, SI, UK |
|
Yrkesutbildning och utbildning |
Energibesiktningar (3) |
BE, DE, FR, IE, LV, SI |
Dessa åtgärder genomförs som en särskild komponent inom ramen för ett kvotpliktsystem för energieffektivitet och som särskilda typer av alternativa policyåtgärder (4). Finansieringsinstrument i form av lån och bidrag till byggnadsrenoveringar är de vanligaste åtgärder som inrättats för att främja energieffektivitet i låginkomsthushåll. Åtgärder för utbyte av apparater och informationsåtgärder förekommer också, men endast i ett fåtal medlemsstater. Vissa medlemsstater har också infört särskilda energibesiktningsprogram med inriktning på låginkomsthushåll.
I följande källor finns mer detaljerade exempel på energieffektivitetsåtgärder med inriktning på låginkomsthushåll:
|
— |
EU:s observationsgrupp för energifattigdom: https://www.energypoverty.eu/policies-measures |
|
— |
Mure-databasen inom ramen för Horisont 2020-projektet Odyssee-Mure: http://www.measures-odyssee-mure.eu/ |
|
— |
Energy efficiency for low-income households (studie genomförd på uppdrag av Europaparlamentets utskott för industrifrågor, forskning och energi): http://www.europarl.europa.eu/RegData/etudes/STUD/2016/595339/IPOL_STU(2016)595339_EN.pdf |
(1) Ugarte, S., m.fl., Energy efficiency for low-income households (studie genomförd på uppdrag av ITRE-utskottet, 2016);
http://www.europarl.europa.eu/RegData/etudes/STUD/2016/595339/IPOL_STU(2016)595339_EN.pdf
(2) Situationen vid halvårsskiftet 2016.
(3) Åtgärdstypen ”Yrkesutbildning och utbildning” är den allmänna typen av politisk åtgärd. Åtgärdstypen ”Energibesiktningar” är en möjlig undertyp av energieffektivitetsåtgärder för denna kategori. Energibesiktningar för låginkomsthushåll syftar i själva verket till att informera dem om källorna till energianvändning och att utbilda dem i hur de kan optimera eller minska den på ett effektivt sätt. I vissa av programmen ingår även utbildning av arbetslösa till energirådgivare (t.ex. Caritas-programmet i Tyskland).
(4) De allmänna förklaringarna i bilagorna II (kvotpliktsystem för energieffektivitet) och III (alternativa policyåtgärder) är därför relevanta även i detta sammanhang.
Tillägg VI
BERÄKNING AV ENERGIBESPARINGAR TILL FÖLJD AV BETEENDEÅTGÄRDER
Beteendeåtgärder omfattar alla typer av policyåtgärder eller ingripanden som syftar till att spara energi genom att förändra slutanvändarnas beteende, dvs. sättet de använder energi på, energianvändande produkter (t.ex. apparater, teknisk utrustning, fordon) eller system (t.ex. bostadshus och andra byggnader än bostäder). Denna typ av åtgärder kan innefatta energirådgivning, riktade informationskampanjer, visning eller återkoppling av energianvändning i realtid, utbildning i sparsam körning (eco-driving), kampanjer för energibesparingar på arbetsplatsen osv.
Beteendeåtgärder kräver särskild utvärdering eftersom det är svårare att bevisa väsentligheten för en beteendeförändring än till exempel installationen av en teknisk lösning. Vid beteendeförändringar finns också en stor risk för återgång till tidigare beteenden, så det är svårare att avgöra åtgärdernas livslängd och mängden besparingar över tid.
1. Utvärderingsmetoder
1.1 Randomiserade kontrollerade studier
För att övervinna svårigheterna ovan rekommenderas att medlemsstaterna, där så är lämpligt, använder sig av randomiserade kontrollerade studier (1), som innefattar insamling av uppgifter om uppmätt användning före och efter åtgärden eller åtgärderna. Genom att jämföra förändringarna (före/efter) i energianvändning mellan behandlingsgruppen och kontrollgruppen är det möjligt att verifiera huruvida energibesparingarna ligger i närheten av vad som förväntades.
Innan åtgärder genomförs i full skala rekommenderas att försök utförs med hjälp av denna metod, vilket ger möjlighet till
|
— |
jämförelse mellan varianter, |
|
— |
förbättringar av utformning och effektivitet, och |
|
— |
en rigorös utvärdering av effekterna. |
1.2 Kvasiexperimentell metod
I de fall det inte är möjligt att använda metoden med randomiserade kontrollerade studier kan ett alternativ vara en kvasiexperimentell metod (2), där en behandlingsgrupp jämförs med en jämförelsegrupp. Den viktigaste skillnaden jämfört med randomiserade kontrollerade studier är att uppdelningen av individer i olika grupper inte sker slumpmässigt. Det är därför viktigt att kontrollera eller minimera systematiska fel vid provtagning och urval, till exempel genom matchningsmetoder. Det är också viktigt att dokumentera de statistiska tester som används för att verifiera resultatens validitet och signifikans.
1.3 Mätning och övervakning av energianvändning
I de fall det inte är möjligt att använda någon av ovanstående metoder kan energibesparingar utvärderas genom mätning och övervakning av deltagarnas energianvändning före och efter åtgärden. Denna metod är lättare att genomföra men är betydligt osäkrare på grund av svårigheten att isolera förändringar som orsakas av påverkan från andra faktorer. Därför är det nödvändigt att förklara hur hänsyn tagits till andra faktorer (t.ex. genom att normalisera energianvändningen för väderförhållanden) och hur osäkerheter hanteras (t.ex. genom försiktiga antaganden).
2. Metod med ”förmodade energibesparingar” för beräkning av effekt
Utvärderingar där någon av ovanstående metoder används ger resultat som sedan kan användas som ett riktmärke för ”förmodade besparingar” (se punkt 1 a i bilaga V), förutsatt att dessa besparingar används för samma typ av åtgärder (samma genomförandeförhållanden) och liknande målgrupper. Resultaten av beteendeåtgärder kan skilja sig åt betydligt beroende på typen av åtgärd (och genomförandeförhållanden) och typen av målgrupp, så resultat som uppnåtts genom en viss åtgärd med en viss målgrupp kan inte extrapoleras för en annan typ av åtgärd eller en annan grupp.
Nedan ges ett exempel på en allmän beräkningsformel där förmodade besparingar används för beteendeåtgärder:
Antalet deltagare kan erhållas
|
— |
direkt via ett övervakningssystem (t.ex. om deltagarna anmäler sig till programmet eller rapporterar sina åtgärder), eller |
|
— |
genom undersökningar av hela målgruppen, i vilket fall det i urvalsmetoden måste förklaras hur det säkerställs att urvalet är representativt så att resultatet kan extrapoleras för hela populationen. |
”Slutlig energianvändning per enhet” (dvs. per deltagare) kan erhållas
|
— |
direkt ur de uppgifter som rapporteras av deltagarna (t.ex. energifakturor, egen mätning), eller |
|
— |
genom att uppskatta den genomsnittliga energianvändningen per deltagare för målgruppen (t.ex. baserat på nationell statistik eller tidigare undersökningar), i vilket fall det är nödvändigt att förklara hur det säkerställs att den genomsnittliga energianvändningen är representativ för målgruppens energianvändning. |
Den ”förmodade besparingskvoten” är andelen energi som sparas baserat på tidigare utvärderingar (se metoderna ovan). Det är nödvändigt att förklara hur det säkerställs att förhållandena för den åtgärd som kvoten används för liknar de villkor som riktmärket tagits fram för.
”Dubbelräkningsfaktorn” (i procent) tillämpas om policyåtgärden genomförs vid upprepade tillfällen för samma målgrupp utan direkt övervakning av deltagarna. Genom denna tas hänsyn till det faktum att en andel av de som påverkas av policyåtgärden redan har påverkats vid tidigare tillfälle(n) (överlappande effekter).
För målinriktade policyåtgärder med direkt övervakning av deltagarna (t.ex. ett utbildningsprogram) kan dubbelräkning av deltagare upptäckas direkt, så i det fallet behöver en dubbelräkningsfaktor eventuellt inte tillämpas.
Om energibesparingarnas livslängd antas vara tidsperioden mellan två genomföranden av policyåtgärden (t.ex. två informationskampanjer) finns heller ingen risk för dubbelräkning (3).
(1) Metoden med randomiserade kontrollerade studier, som är vanlig inom hälsovetenskap, innebär att individer (från hela målpopulationen) slumpmässigt fördelas mellan behandlingsgrupper och en kontrollgrupp. Behandlingsgrupperna blir utsatta för den åtgärd (behandling) som ska utvärderas medan kontrollgruppen inte blir det. Den slumpmässiga uppdelningen av individer antas skapa korrekta förhållanden för en jämförelse där den enda statistiskt signifikanta skillnaden mellan grupperna är om de utsätts för behandlingen eller inte. Olika behandlingsgrupper kan användas om målet är att jämföra olika typer av åtgärder.
För en detaljerad vägledning om metoden med randomiserade kontrollerade studier, se t.ex.:
|
— |
Vine, E., Sullivan, M., Lutzenhiser, L., Blumstein, C., och Miller, B. (2014), ”Experimentation and the evaluation of energy efficiency programs”, Energy Efficiency, 7(4), s. 627–640; |
|
— |
Frederiks, E. R., Stenner, K., Hobman, E. V., och Fischle, M. (2016), ”Evaluating energy behavior change programs using randomised controlled trials: Best practice guidelines for policymakers”, Energy research & social science, 22, s. 147–164. |
(2) För mer information om den kvasiexperimentella metoden se t.ex.:
|
— |
Hannigan, E., och Cook, J. (2015), ”Matching and VIA: quasi-experimental methods in a world of imperfect data’, Proceedings of IEPEC 2015 (https://www.iepec.org/wp-content/uploads/2018/02/2015paper_hannigan_cook-1.pdf); |
|
— |
Voswinkel, F., Broc, J.S., Breitschopf, B., och Schlomann, B. (2018), Evaluating net energy savings – a topical case study of the EPATEE project, finansierad av Horisont 2020-programmet (https://epatee.eu/sites/default/files/files/epatee_topical_case_study_evaluating_net_energy_savings.pdf). |
(3) Se tillägg VIII för mer information i fråga om livslängd.
Tillägg VII
POLICYER INOM TRANSPORTSEKTORN SOM GÅR LÄNGRE ÄN EU-LAGSTIFTNINGEN
Inom transportsektorn skulle nationella, regionala och lokala policyer (utöver energi-/koldioxidskatter) kunna leda till energibesparingar genom att
|
— |
minska behovet av resor, |
|
— |
ställa om resandet till mer energieffektiva transportmedel, och/eller |
|
— |
göra transportmedel mer effektiva. |
1. Åtgärder för att främja mer energieffektiva vägfordon
1.1 Öka den genomsnittliga effektiviteten hos nya fordonsparker
Policyåtgärder som främjar köp av effektivare nya fordon är bland annat
|
— |
ekonomiska incitament eller bestämmelser om inköp av elfordon eller andra energieffektiva fordon, |
|
— |
andra incitament såsom positiv särbehandling på vägar eller vid parkering, och |
|
— |
fordonsbeskattning baserad på kriterier för koldioxidutsläpp eller energieffektivitet. |
Energibesparingarna kommer dock troligtvis att begränsas till fordon som inte omfattas av EU:s utsläppsnormer, och energibesparingar från offentliga upphandlingar måste vara mer långtgående än de som krävs av det ändrade direktivet om rena fordon.
Enligt det ändrade direktivet om rena fordon ska medlemsstaterna säkerställa att offentlig upphandling av vissa vägtransportfordon efterlever minimiupphandlingsmål för rena fordon och fordon med nollutsläpp under två referensperioder (från ikraftträdandet till den 31 december 2025 samt från den 1 januari 2026 till den 31 december 2030). När det gäller energibesparingar från policyåtgärder som syftar till att främja offentlig upphandling av effektivare fordon, skulle medlemsstaterna behöva visa att dessa besparingar är mer långtgående än de som uppnås genom kraven i direktivet om rena fordon. Det kan exempelvis vara fallet om policyåtgärderna leder till en högre procentandel rena fordon inom offentlig upphandling än vad som krävs enligt det direktivet. Eftersom minimiupphandlingsmålen i direktivet om rena fordon inte fastställs för enskilda år, utan för en flerårsperiod, bör besparingar från denna typ av åtgärd beaktas det sista året under varje period, detta för att göra det möjligt att på ett meningsfullt sätt bedöma deras additionalitet och för att respektera den flexibilitet som enskilda offentliga myndigheter ges enligt direktivet om rena fordon (1).
Eftersom det i punkt 2 b i bilaga V till energieffektivitetsdirektivet krävs att energibesparingar ska vara mer långtgående än de som härrör från genomförandet av tvingande EU-lagstiftning, måste medlemsstaterna noga bedöma befintlig EU-lagstiftning när det gäller befintliga utsläppsnormer, bland annat förordningarna (EG) nr 443/2009 och (EU) nr 510/2011 samt förordning (EU) 2019/631 (utsläppsnormer för nya personbilar och lätta nyttofordon).
Enligt förordningarna (EG) nr 443/2009 och (EU) nr 510/2011 måste tillverkare av personbilar respektive lätta nyttofordon säkerställa att deras fordons genomsnittliga specifika koldioxidutsläpp inte överstiger deras specifika utsläppsmål såsom dessa fastställts i enlighet med bilaga I till förordningarna eller i enlighet med eventuella undantag som har beviljats. Enligt förordning (EU) 2019/631 ska varje tillverkare av personbilar och/eller lätta nyttofordon säkerställa att deras genomsnittliga specifika koldioxidutsläpp inte överstiger deras specifika utsläppsmål från 2025 och från 2030, vilka fastställts i enlighet med bilaga I till denna förordning, eller, om en tillverkare har beviljats undantag, i enlighet med det undantaget.
Enligt alla tre förordningarna får tillverkare välja hur de ska uppnå sina mål, och om de vill räkna med de genomsnittliga utsläppen för hela sin nya fordonspark i stället för att använda koldioxidmål för varje fordon. Tillverkarna kan också på ett öppet och icke-diskriminerande sätt gå samman i pooler. Enskilda tillverkares mål ersätts då av ett gemensamt mål som ska uppnås tillsammans av medlemmarna.
Om en medlemsstat inför nationella policyåtgärder förväntas tillverkarna anpassa sina strategier för prissättning på alla marknader i EU för att uppnå sina mål på EU-nivå. Medlemsstaterna skulle behöva visa att energibesparingar som hänförs till sådana åtgärder inte enbart hade ersatt åtgärder som krävs av tillverkare och hade lett till bättre resultat än förväntat under målår eller till resultat som går utöver en rimlig utveckling för utsläpp mellan målår (2021, 2025 och 2030). Energibesparingar relaterade till nya fordon som omfattas av EU:s utsläppsnormer skulle kunna genereras genom åtgärder som skapar incitament att tidigarelägga ersättningen av fordon (se avsnitten 1.2 och 1.3).
Framtida EU-lagstiftning för lastbilar förväntas få en liknande effekt på förmågan att generera energibesparingar som får beaktas genom ersättning av fordon (2). Enligt ett lagförslag skulle alla tillverkare av stora lastbilar vara tvungna att säkerställa att deras genomsnittliga specifika koldioxidutsläpp inte överstiger deras specifika utsläppsmål från 2025. Vid en föreslagen översyn av framtida EU-lagstiftning för tunga fordon kommer det troligtvis att övervägas om mål för större och mindre lastbilar samt bussar ska fastställas för 2030.
För fordon som inte omfattas av EU:s utsläppsnormer (t.ex. motorcyklar, mindre lastbilar och bussar (och, fram till 2025, större lastbilar)), kan årliga besparingar beräknas genom att jämföra den årliga energiförbrukningen hos fordon som köpts till följd av en åtgärd med den genomsnittliga årliga energiförbrukningen hos ett genomsnittligt fordon på marknaden i samma fordonsklass (med en indelning utifrån storlek och effekt).
Vägledande exempel (fordonsklass som inte omfattas av EU:s utsläppsnormer)
SÅEB = Σa_påverkade × (SEF_genomsnitt - SEF_påverkade)
där:
|
SÅEB |
= |
slutliga årliga energibesparingar (brutto), |
|
a_påverkade |
= |
antal fordon som köpts till följd av programmet, |
|
SEF_genomsnitt |
= |
den marknadsgenomsnittliga årliga slutliga energiförbrukningen (SEF), och |
|
SEF_påverkade |
= |
genomsnittlig årlig SEF för fordon som köpts till följd av programmet. |
1.2 Öka takten för ersättning av mindre effektiva fordon med mer effektiva fordon i fordonsparker
Policyåtgärder som ökar takten för införande av effektivare fordon är till exempel fordonsskrotningsprogram och policyåtgärder för ersättning av fordonsparker. Andra åtgärder som skapar incitament för att införa effektivare fordon (se avsnitt 1.1) kan göra att nyinköp tidigareläggs, till exempel när de ekonomiska incitamenten är tidsbegränsade.
I punkt 2 f i bilaga V till energieffektivitetsdirektivet förtydligas det att ”för politik som påskyndar införandet av effektivare fordon, får en fullständig medräkning anföras under förutsättning att det kan visas att införandet sker före utgången av den genomsnittliga förväntade livslängden för […] fordonet, eller innan […] fordonet vanligen skulle ha ersatts”.
Därför bör beräkningen av energibesparingarna göras i två delar:
|
i) |
en beräkning av besparingarna i sin helhet (för det antal år som kvarstår fram till utgången av det gamla fordonets normala livslängd eller den tidpunkt då fordonet vanligen skulle ha ersatts), och |
|
ii) |
för det nya fordonets kvarvarande livslängd efter utgången av det gamla fordonets förväntade livslängd eller efter den tidpunkt då det fordonet vanligen skulle ha ersatts, en beräkning av besparingarna med hänsyn till additionalitet. |
Ersättning av de minst effektiva fordonen med den längsta förväntade livslängden kan antas leda till störst energibesparingar. Medlemsstaterna bör i sina nationella energi- och klimatplaner beskriva den metod som använts för att beräkna genomsnittliga livslängder och vad metoden baserades på, inbegripet undersökningar för att garantera metodens tillförlitlighet. I detta sammanhang skulle de kunna tillhandahålla bevis för den genomsnittliga förväntade livslängden för de fordon som berörs av åtgärder för att påskynda införandet av nya fordon, till exempel statistik över skrotning. Om åtgärderna inriktas på fordon som är äldre än den genomsnittliga förväntade livslängden kan det eventuellt krävas undersökningar för att den genomsnittliga förväntade livslängden ska kunna fastställas.
Vägledande beräkning – Exempel på beräkning av energibesparingar från tidigarelagd ersättning (fordon som inte omfattas av EU:s utsläppsnormer):
Diagrammet nedan innehåller ett exempel på hur energibesparingar kan beräknas (godtyckliga enheter) i händelse av tidigarelagd ersättning av ett fordon som inte omfattas av EU:s utsläppsnormer (t.ex. en motorcykel) i en massmarknadsklass med en förväntad livslängd på 15 år.
Ett genomsnittligt fordon i denna klass i beståndet antas förbruka 100 enheter och ersättas i slutet av år 7 (dvs. ersättningen av fordonet tidigareläggs med 8 år). Den marknadsgenomsnittliga referensförbrukningen för marknadsgenomsnittet antas vara 80 enheter, och förbrukningen för den effektiva lösningen antas vara 60 enheter. De mer långtgående energibesparingarna uppgår därför till (100 – 60) × 8 + (80 – 60) × 7 = 460 enheter.
I avsaknad av data om de ersatta fordonens faktiska förbrukning, används i detta exempel beståndets genomsnittliga förbrukning som den referens mot vilken besparingar beräknas för de första åtta åren. Den marknadsgenomsnittliga referensförbrukningen för marknadsgenomsnittet när ersättningsköpet görs används som referensscenario för beräkningen av energibesparingar för återstoden av ersättningsfordonets förväntade livslängd.
För nya personbilar och lätta nyttofordon, vilka omfattas av EU:s utsläppsnormer till följd av genomförandet av förordningarna (EG) nr 443/2009, (EU) nr 510/2011 och (EU) 2019/613, ska energiförbrukningen kopplad till de genomsnittliga koldioxidutsläppen under inköpsåret användas som referensvärde för ersättningsfordonen. Detta tar hänsyn till de motverkande effekterna på de ansträngningar som tillverkare skulle behöva göra för att uppnå sina bindande mål i enlighet med punkt 2 b i bilaga V, där det sägs att energibesparingar måste vara mer långtgående än de som uppstår till följd av genomförande av tvingande EU-lagstiftning.
Framtida EU-lagstiftning för lastbilar skulle kunna få en liknande effekt på förmågan att generera energibesparingar som kan beaktas genom ersättning av fordon (3).
Exempel på beräkning av energibesparingar från tidigarelagd ersättning (fordon som omfattas av EU:s utsläppsnormer)
Diagrammet nedan innehåller en beräkning av energibesparingar (godtyckliga enheter) i händelse av tidig ersättning av ett fordon som omfattas av EU:s utsläppsnormer (t.ex. en personbil) i en massmarknadsklass med en förväntad livslängd på 15 år. Ett genomsnittligt fordon i detta bestånd antas förbruka 100 enheter och ersättas i slutet av år 7 (dvs. ersättningen av fordonet tidigareläggs med 8 år).
Den marknadsgenomsnittliga referensförbrukningen antas vara 80 enheter, och förbrukningen för den effektiva lösningen antas vara 60 enheter. På grund av de motverkande effekterna från EU-lagstiftning får emellertid enbart energibesparingarna från den tidiga ersättningsperioden beaktas, och dessa ska beräknas med hänvisning till marknadsgenomsnittet, inte till ersättningsfordonet. De mer långtgående energibesparingarna uppgår därför till (100 – 80) × 8 = 160 enheter.
När det gäller alla policyåtgärder för påskyndat införande av nya fordon bör bevis tillhandahållas för att visa att de ersatta fordonen inte kommer ut på andrahandsmarknaden, för att säkerställa att energibesparingarna inte upphävs genom ytterligare förbrukning hos ineffektiva fordon.
1.3 Öka energieffektiviteten hos befintliga fordon
Policyåtgärder som åstadkommer något av följande kan leda till energibesparingar genom att minska energiförbrukningen per passagerar-/tonkilometer:
|
— |
Förbättrad effektivitet hos befintliga fordon (t.ex. genom att skapa incitament för införande av mer energieffektiva däck eller energibesparande smörjmedel). |
|
— |
Förbättrad transportinfrastruktur och förbättrad funktion hos transportsystemet (t.ex. genom minskad trängsel). |
|
— |
Ökad genomsnittslast (t.ex. genom incitament till bildelning eller fraktlogistik). och |
|
— |
Påverkan på förares beteende (t.ex. genom lägre hastighetsgränser eller kampanjer för sparsam körning). |
För att beräkna energibesparingarna från dessa åtgärder måste det uppskattas hur många deltagare som skulle beröras (t.ex. fordon, förare, passagerare eller fraktton), vilka de förväntade besparingarna per deltagare skulle bli samt hur effekterna skulle kvarstå över tid.
Vägledande exempel för kampanj för sparsam körning:
SÅEB =Σa_påverkade × SEF_genomsnitt*Sawar × (1-Et) × (1-Pt)
där:
|
SÅEB |
= |
slutliga årliga energibesparingar (brutto), |
|
a_påverkade |
= |
antal deltagare som utbildats till följd av programmet, |
|
SEF_genomsnitt |
= |
genomsnittlig årlig slutlig energiförbrukning, |
|
Sawar |
= |
besparingar i % per deltagare i programmet, |
|
Et |
= |
förbättring i % av ny fordonsteknik som minskar körstilens påverkan på energiförbrukningen (t.ex. regenerativ bromsning på elfordon) och som ökar över tid, och |
|
Pt |
= |
minskning i % av effekten av utbildning per deltagare efter avslutad utbildning (försämringsfaktor som ökar över tid). |
2. Minskat behov av resor eller omställning till mer energieffektiva transportmedel
Policyåtgärder för att minska behovet av resor eller för att ställa om resandet till effektivare transportmedel skulle till exempel kunna vara
|
— |
investeringar i transportinfrastruktur (t.ex. järnvägar, bussar, färjor, bussfiler, cykelvägar och förbättrade villkor för fotgängare) för att ge fler alternativ, bl.a.
|
|
— |
skatteinstrument såsom kollektivtrafiksubventioner, |
|
— |
vägavgifter baserade på trängsel och/eller koldioxidutsläpp, |
|
— |
ändringar av befintliga bestämmelser eller skatter, t.ex. genom integrerad markanvändningsplanering för att främja uppbyggnad nära infrastruktur för kollektivtrafik, och |
|
— |
ändringar av regler för tjänstebilar eller beskattning för att erbjuda anställda bidrag till deras utgifter för kollektivtrafik eller cykelresor. |
Vägledande exempel för beräkning av energibesparingar genom trängselavgifter:
Om en stad inför en trängselavgift skulle energibesparingarna kunna beräknas genom att jämföra den förväntade energiförbrukningen för trafikvolymen i avsaknad av avgiften, med energiförbrukningen för trafikvolymen efter åtgärdens införande. Uppgifter om trafikvolym skulle kunna samlas in med hjälp av tullinfrastruktur.
Medlemsstaterna skulle behöva ta hänsyn till motverkande effekter, till exempel från ökad användning av kollektivtrafik, förändringar i transportaktivitet utanför trängselzonen och förändringar i energiförbrukningen som uppstår på grund av förändringar i trafikflödet.
(1) Se http://www.europarl.europa.eu/thinktank/en/document.html?reference=EPRS_BRI(2018)614690; och https://ec.europa.eu/transport/themes/sustainable/consultations/2016-clean-vehicles_en.
(2) Se http://europa.eu/rapid/press-release_IP-19-1071_en.htm
(3) Se http://europa.eu/rapid/press-release_IP-19-1071_en.htm
Tillägg VIII
ÅTGÄRDERNAS LIVSLÄNGD OCH DEN TAKT MED VILKEN BESPARINGAR AVTAR ÖVER TID
Medlemsstaterna bör först skilja mellan kraven att ta hänsyn till
|
— |
en åtgärds livslängd, och |
|
— |
den takt med vilken energibesparingar avtar under sparkravsperioden i fråga. |
1. Åtgärdernas livslängd
Vid tillämpningen av punkt 2 i i bilaga V får medlemsstaterna använda vägledande livslängdsvärden för de olika typerna av policyåtgärd, i enlighet med den icke uttömmande förteckningen i tabellen nedan (1). De får också använda andra värden, men i alla händelser måste de beskriva i sina integrerade nationella energi- och klimatplaner vilka livslängder de har tillämpat på de olika typerna av åtgärd och hur dessa har beräknats eller vad de baseras på (2).
Vägledande livslängd för energibesparingar för olika åtgärdstyper
|
Åtgärdstyp (per målsektor) |
Vägledande livslängd (i år) |
|
BYGGNADER |
|
|
Energieffektiv konstruktion |
> 25 |
|
Isolering av klimatskalet (hålväggar, solida väggar, vind, tak, golv) |
> 25 |
|
Fönster/glasning |
> 25 |
|
Isolering av varmvattenrör |
20 |
|
Ny/uppgraderad fjärrvärme |
20 |
|
Värmereflekterande elementpaneler (isoleringsmaterial som installeras mellan elementet och väggen för att reflektera värme tillbaka in i rummet) |
18 |
|
Högeffektiva värmepannor (< 30 kW) |
20 |
|
Värmeåtervinningssystem |
17 |
|
Värmepump |
10 (luft till luft) 15 (luft till vatten) 25 (geotermisk) |
|
Cirkulationspump (värmefördelning) |
10 |
|
Effektiva glödlampor (LED) |
15 |
|
Ljusarmatur med barlastsystem (lampor med särskilda effektiva lamphållare) |
15 |
|
Effektiva kylskåp och frysar |
15 |
|
Effektiva tvätt- och diskmaskiner |
12 |
|
Varmvattensparande kranar med flödesbegränsande mekanism |
15 |
|
Varmvattentank med isolering |
15 |
|
Effektiv kylmekanism eller luftkonditionering |
10 |
|
Hydraulisk balansering av värmefördelning (för centralvärme) |
10 |
|
Värmekontroll |
5 |
|
Dragtätning (fyllnadsmaterial runt dörrar, fönster osv. för att göra byggnader mer lufttäta) |
5 |
|
Elektriska konsumentvaror |
3 |
|
TJÄNSTER |
|
|
Energieffektiv konstruktion |
> 25 |
|
Isolering av klimatskalet (hålväggar, solida väggar, vind, tak, golv) |
> 25 |
|
Fönster/glasning |
> 25 |
|
Värmepannor (< 30 kW) |
25 |
|
Värmepumpar |
10 (luft till luft) 15 (luft till vatten) 25 (geotermisk) |
|
Värmeåtervinningssystem |
17 |
|
Effektiv central luftkonditionering och nedkylning |
17 |
|
Effektiva ventilationssystem |
15 |
|
Offentlig belysning/gatubelysning |
13 |
|
Ny/renoverad kontorsbelysning |
12 |
|
Kommersiella kylskåp och frysar |
8 |
|
Belysningskontroll med rörelsedetektorer |
10 |
|
Energieffektiv kontorsutrustning |
3 |
|
Energiledningssystem (se ISO 50001) |
2 |
|
TRANSPORTER |
|
|
Effektiva fordon |
(100 000 km) (*1) |
|
Lågfriktionsdäck för bilar |
(50 000 km) (*1) |
|
Lågfriktionsdäck för lastbilar |
(100 000 km) (*1) |
|
Sidostycken på lastbilar (aerodynamiska tilläggsdelar för tunga lastbilar) |
(50 000 km) (*1) |
|
Däcktryckskontroll på lastbilar (automatiska sensorer för däcktrycksövervakning) |
(50 000 km) (*1) |
|
Bränsletillsatser |
2 |
|
Trafikomställning |
2 |
|
Åtgärdstyp |
Vägledande livslängd för energibesparingar (i år) |
|
INDUSTRI |
|
|
Kraftvärme |
10 |
|
Återvinning av spillvärme |
10 |
|
Effektiva tryckluftssystem |
10 |
|
Effektiva elmotorer/växellådor |
8 |
|
Effektiva pumpsystem |
10 |
|
Effektiva ventilationssystem |
10 |
|
Energiledningssystem (se ISO 50001) |
2 |
I tillämpliga fall ska energiprestanda för de enskilda åtgärdstyperna i förteckningen ovan överstiga den minimitröskel som krävs enligt tvingande EU-lagstiftning, till exempel punkt 2 c i bilaga V till energieffektivitetsdirektivet.
”Vägledande livslängd för energibesparingar” är den period under vilken åtgärden är på plats och i drift. Denna kan vara kortare än den tekniska livslängden (enligt tillverkaren) på grund av att en produkt upphör att tillhandahållas (t.ex. att den tas bort från marknaden eller blir föråldrad), vilket särskilt kan inträffa när det gäller
|
— |
åtgärder för att förändra enskilda personers beteende, |
|
— |
när det förekommer problem med kvaliteten eller underhållet av en installerad produkt eller enskild åtgärd, och |
|
— |
inom sektorer med osäkra affärscykler (t.ex. butiker som stänger ner några år efter de öppnats). |
Beräkningen av de ackumulerade energibesparingarna för artikel 7 i energieffektivitetsdirektivet måste också ta hänsyn till den energisparperiod som får beaktas. Det innebär att bara de besparingar som uppnås under den relevanta sparkravsperioden (från början av den enskilda åtgärdens genomförande till slutet av sparkravsperioden) får medräknas.
När det gäller åtgärder för att förändra beteenden, får medlemsstaterna automatiskt anta att den tillämpade livslängden motsvarar löptiden för den åtgärd som genomförs för att främja energieffektiva beteenden. De får också anföra ett annat värde, men i alla händelser måste de beskriva i sina integrerade nationella energi- och klimatplaner vilka livslängder som har tillämpats samt hur de har beräknats eller vad de baseras på (3).
2. Den takt med vilken energibesparingar avtar under sparkravsperioden i fråga
2.1 Allmänna överväganden
Utöver varje åtgärds livslängd krävs det i punkt 2 i i bilaga V till energieffektivitetsdirektivet att medlemsstaterna ska beakta den takt med vilken energibesparingar avtar över tid. När de gör detta ska de beakta
|
— |
antalet år under vilka de enskilda åtgärderna har en inverkan (dvs. ta hänsyn till livslängden), |
|
— |
den tidpunkt då den enskilda åtgärden genomfördes/kommer att genomföras, |
|
— |
sparkravsperiodens längd, och |
|
— |
i tillämpliga fall, sin avsikt att använda alternativen i artikel 7.4 och/eller artikel 8 i energieffektivitetsdirektivet. |
I allmänhet måste bedömningen av den takt med vilken energibesparingar avtar över tid ta hänsyn till sparkravsperiodens längd. Om det inte finns någon avsikt att använda alternativen i artikel 7.4 d, e eller g och/eller artikel 8 i energieffektivitetsdirektivet är den maximala längden
|
— |
sju år för den första sparkravsperioden (2014–2020), och |
|
— |
tio år för den andra (2021–2030) och efterföljande sparkravsperioder. |
Om medlemsstaterna avser att använda dessa alternativ skulle den maximala längden kunna vara upp till 22 år (se tabellen nedan):
|
Exempel |
Genomförandeperiod för nya åtgärder |
Besparingar uppnådda under: |
Sparkravsperiod under vilken besparingarna är tillämpliga |
Villkor |
|
1 |
1.1.2014–31.12.2020 |
2014–2020 |
2014–2020 |
Inga särskilda villkor |
|
2 |
1.1.2021–31.12.2030 |
2021–2030 |
2021–2030 |
Inga särskilda villkor |
|
3 |
efter 31.12.2008–31.12.2013 |
2011–2013 |
2014–2020 |
Se artikel 7.8 |
|
4 |
efter 31.12.2008–31.12.2013 |
2014–2020 |
2014–2020 |
Se artikel 7.4 d + gränser i artikel 7.5 |
|
5 |
efter 31.12.2008–31.12.2013 |
2021–2030 |
2021–2030 |
Se artikel 7.4 d + gränser i artikel 7.5 |
|
6 |
1.1.2014–31.12.2020 |
2014–2020 |
2021–2030 |
Se artikel 7.4 g + gränser i artikel 7.5 |
|
7 |
1.1.2018–31.12.2020 |
2021–2030 |
2021–2030 |
Se artikel 7.4 e + gränser i artikel 7.5 |
Endast exemplen 4, 5 och 7 ovan skulle kunna omfatta livslängder på över tio år. Det bör också noteras att artikel 7.5 begränsar användningen av dessa alternativ till högst
|
— |
25 % av de besparingar som anförs under sparkravsperioden 2014–2020 (exempel 4), eller |
|
— |
30 % av de besparingar som beräknas i enlighet med artikel 7.2 och 7.3 i energieffektivitetsdirektivet för sparkravsperioden 2021–2030 (exemplen 5 och 7). |
I alla händelser måste medlemsstaterna i sina integrerade nationella energi- och klimatplaner beskriva vilka livslängder som har tillämpats för åtgärderna samt hur de har beräknats eller vad de baseras på (4).
2.2 Energibesparingarnas beständighet
Energibesparingarna förändras dessutom över tid, främst på grund av två typer av faktorer, närmare bestämt
|
— |
en försämring av den enskilda åtgärdens resultat (att jämföras med den möjliga försämring som skulle ha inträffat i referensscenariot), och |
|
— |
förändringar i villkoren för användning (t.ex. produktionsvolym). |
Det finns begränsade bevis för den takt med vilken besparingarna minskar över tid. Försämringen av resultaten kan emellertid ytterligare förvärras av dålig eller bristfällig kvalitet och dåligt eller bristfälligt underhåll, eller av ineffektiva beteenden. Det kan därför vara relevant om bestämmelser om kvalitet och underhåll – till exempel punkt 2 g i bilaga V till energieffektivitetsdirektivet eller artiklarna 14 och 15 i direktivet om byggnaders energiprestanda (inspektion av värme- och luftkonditioneringssystem) – verkställs eller inte. På liknande sätt möjliggör energiledningssystem upptäckt och snabbt åtgärdande av oväntad, alltför stor energiförbrukning eller andra fel, vilket minskar risken för att energibesparingarna ska avta över tid.
En enklare lösning skulle kunna vara att fastställa en standardtakt för försämring (som motsvarar en teknisk diskonteringsfaktor). När verkställande av kvalitets- och underhållsbestämmelser kan motiveras, skulle en låg takt kunna tillämpas, eller till och med noll om det kan motiveras och ingen relevant försämring av energibesparingarna över den relevanta sparkravsperioden kan konstateras.
Särskild uppmärksamhet bör ägnas enskilda åtgärdstyper med en livslängd på mindre än tio år – särskilt lågkostnadsåtgärder, för vilka en försämring av energibesparingarna under sparkravsperioden är mer trolig.
I fråga om åtgärders livslängd utgör åtgärder för att ändra beteenden en särskild kategori, eftersom det ofta kan variera över tid i vilken utsträckning energieffektiva beteenden tillämpas. Därför rekommenderas det att medlemsstaterna undersöker de faktiska effekterna av åtgärder för att ändra beteenden (5).
3. Metoder för att undersöka livslängd och besparingars beständighet
Med tanke på kravet på anmälan i punkt 5 h i bilaga V till energieffektivitetsdirektivet uppmanas medlemsstaterna att om möjligt inrätta mätningssystem för att öka kunskapen om hur energibesparingar förändras över tid.
Exempel på metoder för att undersöka livslängd, beständighet och försämring av resultat presenteras kortfattat i tabellen nedan:
|
Typ av metod |
Frågor som berörs |
Anmärkningar |
|
Verifiering av installation på plats |
Livslängd/beständighet |
Problem med urvalet (utvalda installationer försvinner/urvalets storlek minskar, problem med konsekvens över tid): det kan vara dyrt att uppnå statistiskt relevanta resultat (såvida övervakningen inte görs för flera syften) Rättsliga frågor (tillträde till platser flera år senare) |
|
Mätning och tester på plats |
Försämring av resultat |
Problem med urvalet (men kan användas för målinriktade verifieringar); dyrt (om det inte redan görs för andra syften, t.ex. kvalitetsstyrning eller marknadskontroll) Inte alltid tekniskt möjligt |
|
Laboratorietestning |
Försämring av resultat |
Dyrt (men det kan finnas synergier, t.ex. mellan länder, med marknadskontroll osv.) Svårt att återspegla faktiska användningsvillkor (eller att simulera föråldring) |
|
Undersökningar/intervjuer |
Livslängd/beständighet Försämring av resultat |
Billigare Lämpligheten beror på åtgärdstypen Problem med tillförlitlighet hos egenrapporterade uppgifter (noggrann utformning av frågeformulär krävs) |
|
Analys av fakturor |
Lagring Försämring av resultat |
Svårt att hitta en relevant kontrollgrupp (vid behov) Svårt att få en serie över tillräckligt lång tid Behov av att samla in kompletterande uppgifter för att analysera förändringar i energiförbrukning Dyrt (utom om deltagarna rapporterar in uppgifter som en del av åtgärden) |
|
Riktmärkning och översyn av sekundärlitteratur |
Livslängd/beständighet Försämring av resultat |
Beroende av tillgängliga uppgifter Kan hjälpa till att skapa samförstånd Kan hjälpa till att identifiera frågor som behöver studeras mer ingående |
|
Beståndsmodellering |
Livslängd/beständighet |
Försäljningsdata (krävs för att beräkna förnyelsetakten) är ofta kostsam Alternativa datakällor skulle kunna vara avfallsinsamling/återvinningsaktörer (inte tillämpligt på alla åtgärdstyper) |
(1) Källor som använts för att fastställa dessa vägledande värden:
|
— |
CWA 15693:2007, Saving lifetimes of energy efficiency improvement measures in bottom-up calculations, CEN Workshop Agreement, april 2007; |
|
— |
Europeiska kommissionen, 2010, Preliminary draft excerpt – Recommendations on measurement and verification methods in the framework of Directive 2006/32/EC on energy end-use efficiency and energy services (ej offentliggjort). |
(2) Se punkt 5 h i bilaga V till energieffektivitetsdirektivet.
(*1) Uppgifter om genomsnittliga färdsträckor behövs.
(3) Se punkt 5 h i bilaga V.
(4) Se punkt 5 h i bilaga V.
(5) Se även bilaga VI för ytterligare förslag avseende åtgärder för att ändra beteenden.
Tillägg IX
KRITERIER FÖR ATT BEVISA VÄSENTLIGHET
Enligt punkt 5 g i bilaga V till energieffektivitetsdirektivet och punkt 4 d i bilaga III till styrningsförordningen måste medlemsstaterna anmäla sin beräkningsmetod, inbegripet
|
— |
hur additionalitet och väsentlighet har fastställts, och |
|
— |
vilka metoder och riktmärken som använts för förmodade och skattade besparingar. |
Utan att det påverkar tillämpningen av kommissionens bedömning av planerade eller befintliga policyåtgärder, skulle nedanstående, icke uttömmande förteckning över kriterier kunna hjälpa medlemsstaterna att utforma en metod för att dokumentera väsentlighet. För varje åtgärd bör de bedöma om ett eller flera kriterier är aktuella.
1. Exempel på kriterier för att dokumentera väsentlighet (kvotpliktsystem för energieffektivitet)
|
— |
Kriterier som används för att avgöra om bidrag som rapporterats av kvotpliktiga parter (eller andra parter som har tillstånd att anföra besparingar) ska beaktas eller inte och hur detta verifieras Vägledande exempel Fördefinierade typer av bidrag som får beaktas (t.ex. ekonomiskt stöd, målinriktad energirådgivning, tekniskt stöd till utformning eller genomförande av åtgärden) och motsvarande krav (t.ex. minimikrav för incitament, tröskel för återbetalningstid, minimiinnehåll i energirådgivning); undertecknat avtal med kunden för genomförande av projekt, betalda fakturor och projektdokumentation. |
|
— |
Kriterier som används för att avgöra om bidrag för rapporterade åtgärder är giltiga, baserat på de villkor under vilka dessa gjordes, samt hur detta verifieras Vägledande exempel Krav på att man kommit överens om bidraget med mottagaren före åtgärdens installation (och motsvarande bevis, t.ex. ett standardformulär för bekräftelse som fyllts i och undertecknats av mottagaren). När slutmottagarna kontaktas av mellanhänder, ett krav på att avtalen eller överenskommelser som omfattar hela kedjan, från kvotpliktiga parter (eller andra parter som har tillstånd att anföra besparingar) till slutmottagare, var i kraft före åtgärdens installation (och motsvarande bevis). |
|
— |
Kriterier som används för att undvika att rapporterade åtgärder och relaterade energibesparingar räknas dubbelt samt hur detta verifieras Vägledande exempel Krav på att slutmottagarna gett sitt godkännande till att energibesparingarna endast anförs en gång på deras vägnar för en viss åtgärd (och motsvarande bevis). Krav på att detaljerad information om varje åtgärd ska registreras i en databas online som möjliggör automatiska kontroller av dubbel rapportering, t.ex. ett standardformulär för bekräftelse som fyllts i och undertecknats av mottagaren. |
2. Exempel på kriterier för att dokumentera väsentlighet (alternativa policyåtgärder)
En alternativ åtgärds väsentlighet bör minst dokumenteras genom att den förväntade kausalkedjan från åtgärdens lansering till dess installation eller genomförande av målgrupper/målgrupperna förklaras. En grundläggande, allmän beskrivning av bakomliggande orsaker till och interventionslogiken för energieffektivitetpolicyer med koppling till artikel 7 i energieffektivitetsdirektivet ges i figuren nedan:
Kausalkedjan är inte alltid linjär och kan omfatta flera kausala vägar eller orsak/verkan-förhållanden.
Verktygslådan för bättre lagstiftning (1) innehåller en beskrivning av interventionslogiken. Om en medlemsstat har upptäckt hinder bör den förklara hur policyåtgärden har utformats för att övervinna dessa i praktiken (2). Ytterligare riktlinjer om hur man kan utforma åtgärder och analysera hinder finns i slutrapporten för projektet AID-EE (3) inom programmet Intelligent energi – Europa.
Vid tillämpningen av artikel 7.1 i energieffektivitetsdirektivet skulle medlemsstaterna kunna överväga följande icke uttömmande förteckning av frågor för att bevisa väsentlighet. Om exempelvis ekonomiska incitament används, skulle förklaringen av interventionslogiken kunna innehålla information om den preliminära analys som gjorts inför utformningen av de ekonomiska incitamenten, som ett sätt att förklara valet av typ (bidrag, mjuka lån, finansiella garantier osv.) och incitamentnivån (bidragsbelopp, ränta för lån osv.).
Vägledande och icke uttömmande förteckning:
|
— |
Vilken är den bakomliggande orsaken till policyåtgärden? Vilka hinder (för energibesparingar) förväntas den övervinna? |
|
— |
Vilka möjliga interaktioner finns med andra policyåtgärder? |
|
— |
Vilka är åtgärdens operativa mål? |
|
— |
Vilka (kvalitativa eller kvantitativa) förändringar förväntas genomförandet av åtgärden leda till? |
|
— |
Hur kommer åtgärden att leda till dessa förändringar (kvalitativt, hur förväntas åtgärden leda till förändringar i fråga om de berörda hindren)? |
|
— |
Vilka resurser har den genomförande offentliga myndigheten (och, i tillämpliga fall, dess bemyndigade part) bidragit med till åtgärden (budget, personal, utrustning osv.)? |
|
— |
Vem förväntas delta i genomförandet av policyn och på vilket sätt (t.ex. partnerskap, mellanhänder, målgrupper)? |
|
— |
Vilka aktiviteter förväntas åtgärden omfatta/leda till (t.ex. ekonomiskt stöd, energirådgivning, utbildning)? Vilka resultat förväntas (t.ex. installation av åtgärder, utbildade personer)? |
Dessutom skulle medlemsstaterna kunna överväga att utvärdera policyåtgärden i efterhand och samla in data för att utvärdera de antaganden om åtgärdens effekter som gjordes i interventionslogiken.
När det gäller att åtskilja en viss åtgärds effekter från effekterna av andra policyåtgärder som inriktas på samma grupper eller åtgärdstyper finns det två huvudsakliga scenarier:
|
— |
Medlemsstaten beslutar att rapportera endast en policyåtgärd per (under)sektor – i detta fall kan dokumentationen för denna åtgärds interventionslogik och analysen av dess effekter vara tillräckliga. |
|
— |
Medlemsstaten beslutar att rapportera flera, eventuellt överlappande, policyåtgärder – i detta fall måste den förklara hur den ser till att energibesparingar inte räknas dubbelt. |
3. Exempel på kriterier för att dokumentera väsentligheten hos den deltagande eller bemyndigade partens eller de genomförande offentliga myndigheternas aktiviteter
Frivilliga avtal
Trots att genomförandet av frivilliga avtal i princip kan anses vara tillräckligt för att bevisa väsentlighet, kan särskilda kriterier fastställas för att säkerställa att avtalen faktiskt omfattar väsentligt deltagande från de deltagande parternas sida.
Dessa kriterier kan exempelvis avse
|
— |
en förteckning över åtgärder som får beaktas, eller kriterier för beaktande av de åtgärder som ska rapporteras av de deltagande parterna, |
|
— |
ett krav på att de deltagande parterna använder ett certifierat energiledningssystem, |
|
— |
användning av lämpliga förfaranden för övervakning och verifiering, och |
|
— |
påföljder eller uteslutande i händelse av överträdelse osv. (4). |
Information och energirådgivning
Storskaliga rådgivningsåtgärder som tillhandahålls av en leverantör av energitjänster till slutanvändare av energi kan i allmänhet inte betraktas som tillräckligt för att bevisa väsentligt deltagande. Sådana åtgärder består i många fall bara av något slags återkoppling (t.ex. via webbplatser) om hur slutanvändare skulle kunna minska sin energiförbrukning.
Med tanke på de många typer av individuella handlingar som i allmänhet kan påverkas genom enskilda åtgärder, den stora osäkerheten i beräkningarna av relaterade energibesparingar och besparingarnas begränsade storlek (5), krävs det i allmänhet aktiviteter på plats eller något slags ekonomiskt incitament för att säkerställa att ett betydande antal åtgärder faktiskt genomförs och att de deltagande eller bemyndigade parterna eller de genomförande offentliga myndigheterna faktiskt deltar i väsentlig utsträckning. Liknande villkor gäller för informationskampanjer.
Följande icke uttömmande förteckning över kriterier kan användas som stöd vid utformningen av en metod för att bevisa väsentligheten hos dessa typer av åtgärder:
|
— |
Svar/feedback på en tematisk undersökning (antalet faktiska uppgiftslämnare). |
|
— |
Målgruppens deltagande i tematiska workshoppar/seminarier, användare/följare på webbplattformar/applikationer. eller |
|
— |
Antalet konsumenter som får rådgivning från en särskild enda kontaktpunkt (om renovering osv.), som registrerats i en databas (tillsammans med den ställda frågan, t.ex. var man kan få lån, hur en bidragsansökan ska utformas, information om certifierade byggföretag osv.) (6). |
(1) Verktygslåda för bättre lagstiftning, Europeiska kommissionen;
https://ec.europa.eu/info/files/better-regulation-toolbox-46_en
(2) För mer information om interventionslogiken och hur den kan utformas och analyseras, se verktyg nr 46 i avsnitt 3.3 i verktygslådan för bättre lagstiftning.
(3) ”Active implementation of the European Directive on Energy Efficiency”;
https://ec.europa.eu/energy/intelligent/projects/sites/iee-projects/files/projects/documents/aid-ee_guidelines_en.pdf
(4) När det gäller frivilliga avtal mellan tillverkare inom industrin (t.ex. kylskåpstillverkare) bör lämpliga protokoll upprättas, t.ex. om regelbunden verifiering av produkternas energiprestanda av tredje part, och påföljder för fall där verifierade prestanda understiger angivna prestanda skulle kunna införas.
(5) Enligt litteraturen tyder förhandsberäkningar på att energibesparingarna för hushåll från denna typ av åtgärd kan förväntas motsvara 2–3 % av den totala förbrukningen, se Gaffney, K., 2015, Calculating energy savings from measures related to information and advice on energy efficiency, presentation vid workshop om gemensamma metoder och principer för att beräkna effekten av kvotpliktsystem för energieffektivitet eller andra policyåtgärder enligt artikel 7: http://iet.jrc.ec.europa.eu/energyefficiency/node/9080
(6) Se även tillägg VI.
Tillägg X
BERÄKNING AV BESPARINGAR FRÅN ÅTGÄRDER SOM FRÄMJAR INSTALLATION AV SMÅSKALIG TEKNIK FÖR FÖRNYBAR ENERGI OCH ANNAN UPPVÄRMNINGSTEKNIK PÅ ELLER I BYGGNADER
1. Besparingar från åtgärder som främjar installation av småskalig teknik för förnybar energi
Såsom förklaras i avsnitt 7.5, kan åtgärder för att främja installation av småskalig teknik för förnybar energi på eller i byggnader eventuellt beaktas för uppfyllandet av de energibesparingar som krävs enligt artikel 7.1 i energieffektivitetsdirektivet, förutsatt att de leder till kontrollerbara och mätbara eller uppskattningsbara energibesparingar.
Exemplen nedan visar hur besparingar skulle kunna beräknas i enlighet med punkt 2 e i bilaga V till energieffektivitetsdirektivet. Siffrorna är vägledande och är inte exempel på verkliga värden. De har valts för att illustrera logiken bakom beräkningen.
1.1 Ersättning av en gammal oljepanna med en ny oljepanna
|
|
Värmebehov |
Verkningsgrad för omvandling |
Slutligt energibehov (1) |
Slutlig energibesparing jämfört med den gamla oljepannan (2) |
Slutlig energibesparing jämfört med minimieffektivitet (3) |
||
|
Nuvarande lösning Oljepanna |
10 000 kWh |
0,77 |
12 987 kWh |
|
|
||
|
Panna med minimieffektivitet (4) som drivs med fossila bränslen |
10 000 kWh |
0,86 |
11 628 kWh |
|
|
||
|
Energieffektivare alternativ |
|
|
|
|
|
||
|
10 000 kWh |
0,975 |
10 526 kWh |
2 731 kWh |
1 371 kWh |
||
|
10 000 kWh |
|
10 474 kWh |
2 731 kWh |
1 371 kWh |
||
|
Installation av sol- eller värmeenergi |
1 000 kWh |
1 |
1 000 kWh |
|
|
||
|
Gasdriven kondenserande panna |
9 000 kWh |
0,95 |
9 474 kWh |
|
|
1.2 Ersättning av en gammal oljepanna med en ny biomassapanna
|
|
Värmebehov |
Verkningsgrad för omvandling |
Slutlig energiförbrukning (5) |
Slutlig energibesparing jämfört med den gamla pannan (6) |
Slutlig energibesparing jämfört med minimieffektivitet (7) |
||
|
Nuvarande lösning Oljepanna |
10 000 kWh |
0,77 |
12 987 kWh |
|
|
||
|
Miniminormer |
|
|
|
|
|
||
|
Panna med minimieffektivitet som drivs med biomassa (8) |
10 000 kWh |
0,75 |
13 333 kWh |
|
|
||
|
Energieffektivare alternativ |
|
|
|
|
|
||
|
10 000 kWh |
0,92 |
10 870 kWh |
2 117 kWh |
2 464 kWh |
1.3 Ersättning av ett elvärmeaggregat med en värmepump
|
|
Värmebehov |
Verkningsgrad för omvandling |
Slutlig energiförbrukning (9) |
Slutlig energibesparing jämfört med den gamla pannan (10) |
Slutlig energibesparing jämfört med minimieffektivitet (11) |
||
|
Nuvarande lösning Oljepanna |
10 000 kWh |
0,77 |
12 987 kWh |
|
|
||
|
Miniminormer |
|
|
|
|
|
||
|
Värmepump med minimistandard (12) |
10 000 kWh |
3,1 |
3 225 kWh |
9 762 kWh |
0 |
||
|
Energieffektivare alternativ |
|
|
|
|
|
||
|
10 000 kWh |
3,5 |
2 857 kWh |
10 130 kWh |
368 kWh |
1.4 Installation av solceller
|
|
|
|
Slutligt energibehov (13) |
Slutlig energibesparing (14) |
|
Nuvarande lösning |
|
|
|
|
|
El från nätet |
3 500 kWh |
|
3 500 kWh |
|
|
Energieffektivare alternativ |
|
|
|
|
|
Solceller |
3 500 kWh |
|
3 500 kWh |
0 kWh |
Exemplet visar att el från solceller räknas som slutlig energi som levereras till byggnaden för att täcka byggnadens slutliga energibehov.
2. Besparingar från åtgärder som främjar installation av mikroenheter för kraftvärme
Installerade kraftvärmeenheter kan ha betydelse för mängden energibesparingar som krävs enligt artikel 7.1 i energieffektivitetsdirektivet om de förbrukar mindre energi än den installation som de ersätter. Den totala effektiviteten hos systemet för kraftvärmeproduktion (dvs. el och användbar värme) baserad på det bränsle som förbrukas skulle behöva vara större än effektiviteten hos den värmeinstallation som ersätts.
Kraftvärme kan visserligen leda till betydande primära energibesparingar (beroende på vilken energimix som används), men dess potential att minska den slutliga energiförbrukningen är emellertid lägre. När det gäller slutlig energi har el samma värde som fossila bränslen eller förnybar energi.
Endast slutliga besparingar som härrör från den effektivitetsvinst som uppnås genom det installerade systemet får medräknas inom ramen för artikel 7.1 i energieffektivitetsdirektivet. Detta visas nedan:
Exempel
Anta att
|
— |
referensscenariot är en oljepanna med en termisk effektivitet (eta, termisk) på 0,77 (effektivitet i förhållande till nettoenergivärdet), |
|
— |
eftersom kraftvärmen också producerar el, måste en likvärdig mängd el levereras till byggnaden i grundscenariot, |
|
— |
kraftvärmescenariot är en gasdriven kraftvärmeanläggning med eta, termisk = 0,70 och eta, el = 0,30, |
|
— |
den levererade värmen är 10 000 kWh, värmeenergi. |
För att beräkna de totala besparingarna, måste vi först beräkna den mängd el som produceras av kraftvärmeanläggningen. Som ett första steg beräknar vi den mängd fossila bränslen som förbrukas av anläggningen, genom att dela den producerade värmen med anläggningens termiska effektivitet. Från detta kan vi sedan räkna ut hur mycket el som produceras.
Kraftvärmescenario:
10 000 kWh, värmeenergi / eta, termisk = 14 285 kWh, gas
14 285 kWh, gas × eta, el = 4 285 kWh, el
Totalt 14 285 kWh slutlig energi (enbart naturgas) levereras till byggnaden.
För grundscenariot ser beräkningen annorlunda ut. Vi räknar ut mängden gas med hjälp av den termiska effektiviteten och den värme som produceras av pannan:
Grundscenario:
10 000 kWh, värmeenergi/eta, termisk = 12 987 kWh, gas
Dessutom måste 4 285 kWh el levereras från nätet till byggnaden.
Totalt 17 273 kWh slutlig energi (naturgas och el) levereras till byggnaden.
I detta exempel skulle installation av kraftvärme spara 2 988 kWh slutlig energi.
(1) Värmebehov delat med den förmodade omvandlingsverkningsgraden.
(2) Skillnaden mellan det slutliga energibehovet för den nuvarande lösningen och det slutliga energibehovet för besparingsalternativet. Se även förklaringar av additionalitetsprincipen för beräkningen av den slutliga energibesparingen.
(3) Skillnaden mellan det slutliga energibehovet för pannan med minimieffektivitet och det slutligaenergibehovet för besparingsalternativet. Se även förklaringar av additionalitetsprincipen förberäkningen av den slutliga energibesparingen
(4) Enligt kommissionens förordning (EU) nr 813/2013 av den 2 augusti 2013 om genomförande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/125/EG med avseende på krav på ekodesign för pannor och värmepumpar för rumsuppvärmning samt pannor eller värmepumpar med inbyggd tappvarmvattenberedning (EUT L 239, 6.9.2013, s. 136)
(5) Värmebehov delat med den förmodade omvandlingsverkningsgraden.
(6) Skillnaden mellan det slutliga energibehovet för den nuvarande lösningen och det slutliga energibehovet för besparingsalternativet.
(7) Skillnaden mellan det slutliga energibehovet för pannan med minimieffektivitet och det slutliga energibehovet för besparingsalternativet.
(8) Enligt kommissionens förordning (EU) 2015/1189 av den 28 april 2015 om genomförande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/125/EG vad gäller ekodesignkrav för värmepannor för fastbränsle (EUT L 193, 21.7.2015, s. 100).
(9) Värmebehov delat med den förmodade omvandlingsverkningsgraden.
(10) Skillnaden mellan det slutliga energibehovet för den nuvarande lösningen och det slutliga energibehovet för besparingsalternativet.
(11) Skillnaden mellan det slutliga energibehovet för pannan med minimieffektivitet och det slutliga energibehovet för besparingsalternativet.
(12) Enligt kommissionens förordning (EU) 2015/1189.
(13) Elbehov delat med den förmodade omvandlingsverkningsgraden.
(14) Skillnaden mellan det slutliga energibehovet för den nuvarande lösningen och det slutliga energibehovet för besparingsalternativet.
Tillägg XI
ADDITIONALITET
Punkt 2 a i bilaga V till energieffektivitetsdirektivet
”Det ska kunna visas att besparingarna är mer långtgående än de som skulle ha inträffat under alla omständigheter, utan de kvotpliktiga, deltagande eller bemyndigade parternas eller de genomförande offentliga myndigheternas verksamhet. För att fastställa vilka besparingar som kan anföras som mer långtgående, ska medlemsstaterna ta hänsyn till hur användningen av och efterfrågan på energi skulle utvecklas i avsaknad av policyåtgärden i fråga genom att beakta åtminstone följande faktorer: energianvändningstendenser, förändringar i användarbeteendet, teknisk utveckling och förändringar som beror på andra åtgärder som genomförts på unionsnivå och nationell nivå.”
För att fastställa hur användningen av och efterfrågan på energi skulle utvecklas i avsaknad av en policyåtgärd är det viktigt att bedöma den produkt som skulle ha installerats, till exempel genom att
|
— |
använda produkters marknadsgenomsnittliga energiförbrukning som referensscenario, |
|
— |
analysera energianvändningstendenser, och |
|
— |
göra undersökningar genom att jämföra deltagares svar med kontrollgruppers svar. |
Då får man fram ett referensscenario som visas i diagrammet nedan:
Allmänt exempel på ett referensscenario för beräkning av mer långtgående energibesparingar
I punkt 2 b i bilaga V förtydligas att ”besparingar till följd av genomförande av tvingande unionsrätt ska betraktas som besparingar som skulle ha inträffat under alla omständigheter”. I punkt 2 c i bilaga V anges bland annat att minimikraven i förordningarna (EG) nr 443/2009 och (EU) nr 510/2011 (för nya personbilar och nya lätta nyttofordon) samt genomförandeåtgärder enligt ekodesigndirektivet för energirelaterade produkter bör beaktas i referensscenariot för beräkning av energibesparingar.
Exempelvis bör referensscenariot för energibesparingar från installation av energirelaterade produkter som omfattas av ekodesigndirektivet (t.ex. värmesystem) vara minst likvärdiga med minimikraven för energiprestanda i det relevanta direktiv som är i kraft när den enskilda åtgärden installeras. Om de relevanta minimikraven enligt EU-lagstiftningen ändras, ses över eller uppdateras, måste hänsyn tas till detta vid en översyn av referensscenariot.
I diagrammet nedan visas ett sådant referensscenario för energiförbrukningen hos en produkt med energiprestanda som motsvarar minimikraven i ekodesigndirektivet:
Referensscenario baserat på ekodesigndirektivet
I praktiken skulle kraven kunna gälla för produktens årliga energiförbrukning eller för andra indikatorer för energiprestanda (t.ex. en pannas effektivitet). Referensscenariot kan fastställas utifrån dessa olika hänsyn, till exempel genom beaktande av kraven om pannors effektivitet i kombination med andra data för att beräkna den efterfrågan på värme som pannan skulle behöva uppfylla.
Dessa data skulle kunna vara
|
— |
specifika för den byggnad där den nya pannan installeras (t.ex. data från energiprestandacertifikat eller energibesiktningar), eller |
|
— |
genomsnittliga värden som är representativa för det byggnadsbestånd som policyåtgärden inriktas på (t.ex. vid användning av förmodade besparingar). |
Medlemsstaterna bör också beakta den information om varje produktkategori som tillhandahålls på kommissionens webbplats (1).
I punkt 2 a i bilaga V hänvisas till ytterligare faktorer som bör inkluderas i referensscenariot, såsom
|
— |
förändringar i konsumenternas beteende över tid, |
|
— |
den tekniska utvecklingen, och |
|
— |
effekterna från andra nationella policyåtgärder som redan har genomförts och som fortsätter att ha en inverkan på energianvändningen, inklusive eventuella överlappningar med andra policyer som anmälts enligt artikel 7 i energieffektivitetsdirektivet. |
För att undvika att besparingar räknas dubbelt anges det i artikel 7.12 i energieffektivitetsdirektivet att ”medlemsstaterna ska visa att energibesparingar inte räknats dubbelt i de fall där inverkan av policyåtgärder eller enskilda åtgärder överlappar varandra”.
Mer generellt bör referensscenariot om möjligt beakta antaganden (renoveringstakt utan en policyåtgärd, förändringar i fordonsparkens genomsnittliga ålder, enskilda värmepannors livslängd osv.) som är förenliga med den nationella energieffektivitetsstrategin eller liknande policyramar. På samma sätt bör medlemsstaterna, när de rapporterar flera policyåtgärder, säkerställa förenligheten hos de antaganden som används för att utforma referensscenarier.
I punkt 2 f i bilaga V till energieffektivitetsdirektivet förtydligas specialfallet med policyåtgärder som ”påskyndar införandet av effektivare produkter och fordon”. I detta sammanhang, när det kan bevisas att ersättningen av en produkt eller ett fordon har tidigarelagts, kan referensscenariot vara den ersatta produktens eller det ersatta fordonets energiförbrukning (se diagrammet nedan):
Referensscenario för specialfallet med tidigarelagd ersättning
Detta specialfall gäller endast för perioden med tidigarelagd ersättning, det vill säga från installationen av den nya utrustningen till slutet av den genomsnittliga förväntade livslängden för den ersatta utrustningen.
Ett referensscenario för beräkning av mer långtgående energibesparingar måste användas för den nya utrustningens resterande livslängd. Det ger ett referensscenario med två steg, vilket visas nedan:
Referensscenario med två steg för specialfallet med tidigarelagd ersättning
I detta exempel ersattes den befintliga utrustningen tre år före utgången av dess förväntade livslängd. Perioden med tidigarelagd ersättning utgörs av dessa tre år. Den nya utrustningen har en förväntad livslängd på åtta år. Därför fastställs referensscenariot för beräkning av mer långtgående energibesparingar för de återstående fem åren på det sätt som förklarats ovan.
Ett alternativ till referensscenariot med två steg skulle kunna vara att beräkna viktade energibesparingar som tillämpas under åtgärdens hela livslängd. Det får inte leda till rapportering av energibesparingar som är mer långtgående än i tvåstegsscenariot. Beräkningen av de viktade energibesparingarna bör också förklaras.
När undantag görs från additionalitetskravet för befintliga byggnader (punkt 2 b i bilaga V till energieffektivitetsdirektivet) skulle situationen före renoveringen av byggnaden kunna användas som referensscenario. Medlemsstaterna får använda
|
— |
byggnadsspecifika uppgifter (t.ex. från energifakturor, energiprestandacertifikat eller energibesiktningar), eller |
|
— |
genomsnittliga värden som är representativa för det byggnadsbestånd som policyåtgärden inriktas på (när förmodade besparingar används). |
Additionaliteten kan sedan bedömas, med beaktande av renoveringar som skulle ha inträffat under alla omständigheter. Exempelvis kan ekonomiska incitament för ersättning av fönster, beroende på de nationella omständigheterna, ha betydande ”fripassagerareffekter”, till exempel deltagare som utnyttjar de ekonomiska incitamenten trots att de hade planerat att ersätta sina fönster i vilket fall (av andra skäl än energieffektivitet, t.ex. bullerreducering eller estetiska hänsyn).
I vissa situationer är det mer komplicerat att fastställa ett referensscenario. Tabellen nedan tar upp sådana situationer, tillsammans med förslag på hur de kan hanteras:
|
Situation |
Problem |
Riktlinjer |
|
Policyer har redan genomförts under många år |
Svårt att avgöra hur situationen skulle ha sett ut utan policyn. Nuvarande tendenser (t.ex. avseende marknadsgenomsnitt) kan delvis bero på policyns marknadsomvandlingseffekter under tidigare år. |
Fastställ referensscenariot med hjälp av miniminivåerna i EU-lagstiftningen. I annat fall, använd samma antaganden som i det officiella, nationella scenario med oförändrade förhållanden (”business as usual”) som ligger till grund för den nationella energieffektivitetsstrategin eller liknande policyramar. |
|
Lokala transportpolicyer som främjar byte av transportslag, mobilitetsstyrning osv. (detta kan också vara tillämpligt på andra policyer som kan minska energiförbrukningen på ett område men öka den på ett annat) |
Svårt att övervaka enskilda förändringar. Svårt att ta hänsyn till sidoeffekter (t.ex. kan ny kollektivtrafik utmed en resväg skapa trängsel på en annan). |
Använd lokala transportmodeller för att jämföra scenarier utan/med policyerna (med modeller som kalibreras med hjälp av transportundersökningar). |
|
Komplexa industriprocesser utan en tydligt definierad marknad |
Svårt att fastställa marknadsgenomsnitt för komplexa systemiska processer som utformats individuellt för en viss industrianläggning (ingen verklig marknad). |
En referensinvestering kan användas som grund för referensscenariot. Denna metod ska bygga på det tekniska system som har lägst investeringskostnader och en produktion som är jämförbar med det effektiva alternativets. |
Mer allmänt skulle följande metoder (2) kunna övervägas när nettobesparingar eller mer långtgående besparingar bedöms:
|
— |
Randomiserade kontrollerade studier och alternativ för randomiserade metoder (3). |
|
— |
Kvasiexperimentell design, inbegripet matchning (4). |
|
— |
Undersökningsbaserade metoder. |
|
— |
Dataanalyser av försäljning på marknaden. |
|
— |
Strukturerade metoder med expertbedömningar. |
|
— |
Förmodade eller avtalade netto/brutto-förhållanden. |
|
— |
Metod för historisk spårning (eller fallstudier). |
|
— |
Referensscenarier baserade på vanligt förekommande praxis. |
|
— |
Uppifrån och ner-utvärderingar (eller makroekonomiska modeller). |
(1) https://ec.europa.eu/info/energy-climate-change-environment/standards-tools-and-labels/products-labelling-rules-and-requirements/energy-label-and-ecodesign/energy-efficient-products_en
(2) Mer detaljerad information finns t.ex. i: Voswinkel, F., Broc, J. S., Breitschopf, B., och Schlomann, B. (2018), Evaluating net energy savings – topical case study of the EPATEE project, finansierad av Horisont 2020-programmet;
https://epatee.eu/sites/default/files/files/epatee_topical_case_study_evaluating_net_energy_savings.pdf
(3) Se även tillägg VI.
(4) Se även tillägg VI.
Tillägg XII
ÖVERVAKNING OCH KONTROLL
1. Verifiering av åtgärder och energibesparingar
När ett system för övervakning och verifiering inrättas kan det vara användbart att göra en åtskillnad mellan verifiering av åtgärder å ena sidan, och verifiering av energibesparingar å andra sidan. Det innebär inte att dessa två saker måste verifieras av olika aktörer. Åtskillnaden görs för att säkerställa att problem som är specifika för varje typ av verifiering kan åtgärdas.
Åtgärder verifieras för att säkerställa att de installerats eller genomförts i enlighet med policyåtgärdens krav på kvalitet, prestanda eller annat.
Rapporterade energibesparingar verifieras för att säkerställa att de stämmer överens med policyåtgärdens beräkningsregler eller metod.
Beroende på nationella omständigheter och typen av policyåtgärd, kan övervaknings- och verifieringsprocesserna genomföras av olika parter med olika infallsvinklar. I tabellen nedan presenteras rollerna för varje typ av part, med beaktande av varje åtgärds särdrag:
|
|
Genomförande offentliga myndigheter |
Deltagande eller bemyndigade parter/underleverantörer/kvotpliktiga parter |
|||||||||||||
|
Åtgärder eller projekt som ska godkännas/avslås |
Syfte: kontrollera kvaliteten på åtgärder och projekt (efterlevnad av fördefinierade krav) bidra med viktiga data för policystyrning och utvärdering |
Syfte: säkerställa att åtgärder/projekt kan godkännas (t.ex. tilldelas ett ekonomiskt incitament eller få sina energibesparingar medräknade) se till att kunderna är nöjda (för underleverantörer eller kvotpliktiga parter) eller energibesparingar (för slutanvändare) |
|||||||||||||
|
Roller:
|
Roller:
|
||||||||||||||
|
Energibesparingar som ska medräknas/annulleras |
Syfte: säkerställa kvaliteten på utvärderingen och rapporteringen av energibesparingar (efterlevnad av fördefinierade beräkningsregler och/eller utvärderingskrav), så att de övervakade energibesparingarna återspeglar policyeffekter i enlighet med policymålen och kraven i energieffektivitetsdirektivet bidra med viktiga data för policystyrning och utvärdering |
Syfte: säkerställa att energibesparingar kan godkännas (t.ex. få lov att medräknas) se till att kunderna är nöjda (för underleverantörer eller kvotpliktiga parter) eller energibesparingar (för slutanvändare) |
|||||||||||||
|
Roller:
|
Roller:
|
2. Statistiskt signifikant andel och representativt urval
I artiklarna 7a.5 (för kvotpliktsystem för energieffektivitet) och 7b.2 (för alternativa åtgärder) i energieffektivitetsdirektivet krävs att ”medlemsstaterna ska införa system för mätning, kontroll och verifiering inom ramen för vilka dokumenterad verifiering genomförs avseende minst en statistiskt signifikant andel och ett representativt urval av de åtgärder för förbättrad energieffektivitet”.
Syftet med detta krav är att kontrollera att energibesparingarna faktiskt uppnås såsom rapporteras. Därför är det mycket viktigt att välja ett statistiskt representativt urval som tillräckligt väl representerar särdragen för hela populationen (dvs. energieffektivitetsåtgärderna).
Vad som ska betraktas som ”statistiskt representativt” beror till stor del på det antal åtgärder som beaktas och andra ramvillkor för de enskilda åtgärder som genomförs. Därför är det inte möjligt att tillhandahålla en allmänt giltig definition i form av till exempel procentandelar eller antal fall. Följande antaganden är enbart vägledande och kan inte ersätta en fallspecifik analys av åtgärdens statistiska egenskaper:
Medlemsstaterna kan eventuellt få hjälp av följande icke uttömmande, vägledande förteckning när de överväger vad som skulle kunna utgöra en statistiskt signifikant andel och ett representativt urval:
|
— |
En fullständig undersökning för ett litet antal fall (a < 20). |
|
— |
Med ett genomsnittligt antal fall, ett urval på 10 % av populationen, men minst a = 20 kan vara lämpligt. |
|
— |
För stora urval kan ett urval på ~100 anses tillräckligt för en felsannolikhet på 1 % vid en andel falska rapporter på 5 % (dvs. att 5 % av åtgärdsrapporterna antas vara falska). För urval med en större andel falska rapporter är ett mindre urval tillräckligt (se tabellen):
Anmärkning: Spannet på 1–10 % för felsannolikhet är illustrativt. Felsannolikheten kan vara större, beroende på typen av policyåtgärd, enskilda åtgärder och huruvida kvalitetsprocesser och påföljder eller sanktioner verkställs. |
||||||||||||||||||||||||
Andra aspekter bör också beaktas vid fastställandet av det representativa urvalet. Exempelvis kan det vara nödvändigt att använda ett stratifierat urval om samma typ av enskild åtgärd (enligt definitionen i artikel 2.19) kan genomföras för flera olika byggnadstyper. Det skulle säkerställa att antalet byggnader som väljs ut i varje kategori står i proportion till antalet i den kategorin (i den population av åtgärder som rapporteras för den utvärderade åtgärden). Om det finns skäl att anta att en åtgärd skulle leda till många olika energibesparingar i olika byggnadstyper, kan det vara lämpligt att göra ett urval från varje kategori separat.
Urvalsstorleken avser verifieringen, inte mätningen. Många olika enskilda åtgärder (enligt definitionen i artikel 2.19) kan genomföras inom ramen för samma policyåtgärd, men för att en meningsfull mätning ska kunna göras krävs homogenitet. Det första steget i urvalsprocessen bör därför vara att fastställa vilka faktorer eller kriterier som bör beaktas för att identifiera homogena grupper (av åtgärder eller deltagare) för vilka det är möjligt att extrapolera resultat från mätningar på ett representativt urval (per grupp).
Beroende på typen av policyåtgärd kan det behövas andra kriterier i detta skede. Inom kvotpliktsystem för energieffektivitet kan det till exempel vara så att de kvotpliktiga parterna eller tredje parter som kan främja enskilda åtgärder för slutanvändare använder mycket olika strategier och samlar in data och beräknar besparingar på olika sätt. Därför bör ett urval göras för var och en av parterna.
3. Exempel på hur ett övervaknings- och verifieringssystem kan inrättas
De vägledande exemplen nedan innehåller grundläggande information om hur man kan säkerställa att
|
— |
kontroll och verifiering utförs oberoende av de kvotpliktiga, deltagande eller bemyndigade parterna, och |
|
— |
verifiering utförs på minst en statistiskt signifikant andel och ett representativt urval av energieffektivitetsåtgärderna. |
3.1 Kvotpliktsystem för energieffektivitet (förmodade besparingar)
Verifiering av åtgärder inom ett kvotpliktsystem för energieffektivitet kan bland annat omfatta följande:
|
— |
Kvotpliktiga parter kan behöva ge oberoende tredje parter i uppdrag att verifiera ett urval av åtgärder. Sådan verifiering kan göras vid besök på plats som görs för att kontrollera att åtgärder efterlever kvotpliktsystemets krav och att åtgärder och deras installations-/genomförandevillkor (vid behov inbegripet en jämförelse mellan situationen före och efter installation/genomförande) stämmer överens med de data som rapporterats av de kvotpliktiga parterna för beräkning av energibesparingar. |
|
— |
De oberoende tredje parterna kan komma att behöva registreras hos den offentliga myndigheten och betala registreringsavgifter. De kan bli ombedda att rapportera resultaten av sin verifiering till både den offentliga myndigheten och den kvotpliktiga parten. |
|
— |
Den offentliga myndigheten skulle kunna utforma verifieringsprotokoll (t.ex. en checklista för varje åtgärdstyp) för att harmonisera praxis för verifikation av tredje part. |
|
— |
Den offentliga myndigheten skulle, tillsammans med ackrediteringsorgan, kunna fastställa kriterier som tredje parter måste uppfylla för att kunna registreras av den offentliga myndigheten. och |
|
— |
Ackrediteringsorgan skulle kunna göra regelbundna kontroller av de tredje parterna (för att säkerställa att de agerar på ett oberoende sätt och i enlighet med verifieringsprotokollen). Dessa skulle kunna finansieras genom avgifterna för registrering av tredje part. Ackrediteringsorganen skulle sedan rapportera sina resultat till den offentliga myndigheten. |
För att säkerställa att verifieringar utförs på ett oberoende sätt bör de tredje parterna bara vara organisationer som inte är delvis eller helt ägda av en kvotpliktig part eller i vilka en kvotpliktig part äger aktier. Detta bör kontrolleras av ett ackrediteringsorgan.
Dessa arrangemang är utformade för att minimera kostnaderna och den administrativa bördan för den offentliga myndigheten. Särskilt:
|
— |
verifieringar kunna anordnas och betalas av de kvotpliktiga parterna, och |
|
— |
kontroller kunna anordnas av ackrediteringsorganen och betalas av de tredje parterna. |
Den offentliga myndighetens roll bör därmed främst vara att
|
— |
fastställa regler för urval för verifiering, kriterier för tredje parter, verifieringsprotokoll osv., |
|
— |
se över resultaten i ackrediteringsorganens rapporter, och |
|
— |
på grundval av denna översyn
|
Urvalet för verifiering av åtgärderna skulle kunna bygga på statistiska kriterier (för att uppnå ett representativt urval) eller på en riskbaserad metod, eftersom verifieringarna också används för att garantera konsumentskyddet och bekämpa bedrägerier.
Den offentliga myndigheten bör verifiera energibesparingarna inom ramen för kvotpliktsystemet oberoende av de kvotpliktiga parterna. Den offentliga myndigheten bör i detta sammanhang
|
— |
fastställa
|
|
— |
eventuellt verifiera data och beräkningar från en statistiskt signifikant andel och ett representativt urval (1) av rapporterade åtgärder via skrivbordsverifieringar, för vilka den begär att de kvotpliktiga parterna ska tillhandahålla relevanta bevis, |
|
— |
på grundval av resultaten av ovanstående steg, därefter utföra kontroller på plats för ytterligare verifiering. |
Dataplattformen innebär en initial kostnad för kvotpliktsystemet, men därefter underlättar den datainsamling och databearbetning och kommer troligtvis att minimera den administrativa bördan för både de kvotpliktiga parterna och den offentliga myndigheten.
På grundval av resultaten från de olika verifieringsstegen skulle den offentliga myndigheten kunna
|
— |
kräva att de kvotpliktiga parterna ska tillhandahålla ytterligare förklaringar eller motiveringar, |
|
— |
annullera, helt eller delvis, de energibesparingar som rapporteras för granskade fall, och |
|
— |
verkställa sanktioner eller påföljder. |
3.2 Frivilligt avtal (skattade besparingar)
När deltagande parter ingår ett frivilligt avtal bör de åta sig att upprätta en handlingsplan och ett energisparmål som bygger på en robust metod, till exempel en energibesiktning. I handlingsplanen bör det fastställas vilka åtgärder som ska genomföras inom en rimlig period (beroende på varje avtals specifika villkor), och den bör ses över regelbundet inom en rimlig tidsrymd.
Med tanke på att de deltagande parterna drar direkt fördel av de åtgärder som de åtar sig att genomföra (eftersom de även är slutanvändare) skulle de själva kunna verifiera åtgärdernas kvalitet. Den offentliga myndigheten bör emellertid tillhandahålla tydliga riktlinjer för hur kvaliteten på de vanligaste åtgärdstyperna ska kontrolleras. I detta fall ligger tonvikten vid att kontrollera de åtgärder som har genomförts. För att säkerställa fullständig efterlevnad bör ett övervakningsorgan emellertid verifiera åtgärderna och energibesparingarna, oberoende av de parter som undertecknat avtalet (offentlig myndighet och deltagande parter).
Urvalet för verifiering av besparingar bör bygga på en robust statistisk metod för att säkerställa att urvalet är representativt, så att resultaten kan extrapoleras till hela systemet.
Följande är vägledande aspekter på verifiering av åtgärder och energibesparingar inom ramen för frivilliga avtal:
|
— |
Den offentliga myndigheten (det departement som undertecknar avtalet) skulle kunna utse ett oberoende övervakningsorgan (t.ex. den nationella energibyrån) med vilket den skulle kunna fastställa
|
|
— |
Övervakningsorganet skulle kunna inrätta en dataplattform online för att möjliggöra systematiska och automatiska kontroller av rimligheten hos de data som rapporteras. När avvikande värden upptäcks bör övervakningsorganet verifiera motsvarande data och beräkningar. |
|
— |
De deltagande parterna skulle vara tvungna att regelbundet rapportera data om de åtgärder som de genomför via onlineplattformen och att lagra lämpliga bevis (t.ex. fakturor). |
|
— |
Övervakningsorganet bör verifiera en statistiskt signifikant andel och ett representativt urval av de rapporterade åtgärderna, till exempel genom skrivbordsverifieringar av rapporterade data och beräkningar. Det bör kräva att de deltagande parterna tillhandahåller motsvarande bevis. |
|
— |
På grundval av resultaten av ovanstående steg bör övervakningsorganet därefter utföra kontroller på plats för ytterligare verifiering. |
|
— |
På grundval av resultaten av sina verifieringar bör övervakningsorganet kräva att de deltagande parterna vidtar åtgärder för att avhjälpa eventuella problem som konstaterats eller annullera rapporterade energibesparingar. Om så är lämpligt, skulle den offentliga myndigheten kunna ålägga sanktioner (t.ex. uteslutande ur avtalet) eller böter. och |
|
— |
Övervakningsorganet bör ta fram årliga rapporter om avtalets resultat och de verifieringar och kontroller som gjorts. Dessa rapporter bör offentliggöras. |
3.3 Subventionssystem (uppmätta besparingar)
Ett subventionssystem skulle till exempel kunna handla om renovering av byggnader för att uppnå en viss prestanda. Åtgärderna och energibesparingarna bör verifieras oberoende av den bemyndigade parten, det vill säga av en annan underleverantör.
Urvalet för verifiering av åtgärdernas kvalitet bör grundas på
|
— |
en riskbaserad metod, för att upptäcka eventuella bedrägerier, och |
|
— |
en statistisk metod för att säkerställa att urvalet är representativt, så att resultaten kan extrapoleras till hela systemet. |
Följande är vägledande aspekter på verifiering av åtgärder och energibesparingar inom ramen för subventionssystem:
|
— |
Byggfirmor som utför arbetet bör inneha en särskild kvalifikation och ha registrerats av den offentliga myndigheten. |
|
— |
När hushåll ansöker om subventioner bör det krävas (i enlighet med relevanta bestämmelser om konsumentskydd och skydd av personuppgifter) åtkomst till deras energifakturor och att de svarar på en undersökning på begäran (om de inkluderas i verifieringsurvalet). och |
|
— |
Uppnådda prestanda efter en renovering bör bekräftas genom ett energiprestandacertifikat som utfärdats av en certifierad bedömare. |
Systemet skulle kunna styras av en bemyndigad part.
Verifiering av genomförandet av renoveringsprojekt och den prestandanivå eller de energibesparingar som uppnås skulle kunna hanteras på följande sätt:
|
— |
Det bemyndigade organet skulle kunna föra en databas med information om godkända renoveringsprojekt, vilket skulle göra det möjligt att fastställa en statistiskt signifikant andel och ett representativt urval av renoveringsprojekt. |
|
— |
Den offentliga myndigheten skulle kunna utse en övervakningsunderleverantör som skulle ges åtkomst till den databasen eller andra nödvändiga data eller databaser (t.ex. databasen över energiprestandacertifikat). På grundval av ett första verifikationssteg bör underleverantören välja ut ett delurval för inspektion på plats. och |
|
— |
Verifieringen av gjorda energibesparingar eller uppnådd prestanda bör bekräftas på ett öppet sätt med hjälp av ett energiprestandacertifikat som utfärdas av en certifierad bedömare eller en annan öppen och relevant metod (se tillägg III avsnitt 1.1). |
Övervakningsunderleverantören bör samla in alla nödvändiga data, beroende på den metod som används för ett statistiskt tillförlitligt urval (energiprestandacertifikat, energifakturor osv.) samt göra ytterligare analyser för att fastställa
|
— |
uppskattade eller uppmätta besparingar, eller |
|
— |
förbättringen av energiprestanda. |
4. Riktlinjer och exempel på övervaknings- och verifieringssystem
Medlemsstaterna uppmanas att beakta ytterligare källor, till exempel:
|
— |
Projektet multEE (Horisont 2020) (2), |
|
— |
presentationer av övervakningssystem för kvotpliktsystem för energieffektivitet (3), och |
|
— |
fallstudien Epatee, som innehåller exempel på övervakningssystem som används för att utvärdera energibesparingar (4). |
(1) Urvalet för verifieringar av energibesparingar bör bygga på en statistisk metod för att säkerställa att urvalet är representativt, så att resultaten kan extrapoleras till hela systemet.
(2) https://multee.eu/
(3) http://atee.fr/sites/default/files/part_3-_monitoring_verification_and_evaluation.zip
(4) https://epatee.eu/sites/default/files/files/epatee_topical_case_study_linkage_between_monitoring_and_evaluation.pdf