(1)

Genom Lissabonöverenskommelsen om skydd av ursprungsbeteckningar och deras internationella registrering av den 31 oktober 1958 (nedan kallad Lissabonöverenskommelsen) inrättades en särskild union (nedan kallad den särskilda unionen) inom ramen för unionen för industriellt rättsskydd, som inrättades genom konventionen för skydd av den industriella äganderätten, undertecknad i Paris den 20 mars 1883 (nedan kallad Pariskonventionen). Enligt Lissabonöverenskommelsen åtar sig de avtalsslutande parterna att på sina territorier skydda de andra medlemmarna i den särskilda unionens ursprungsbeteckningar för produkter som är erkända och skyddade i den egenskapen i ursprungslandet och registrerade hos den internationella byrån vid Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten, om de inte inom en period på ett år efter mottagandet av anmälan om en sådan registrering förklarar att de inte kan säkerställa sådant skydd.

(2)

Sju medlemsstater är parter i Lissabonöverenskommelsen: Bulgarien (sedan 1975), Tjeckien (sedan 1993), Frankrike (sedan 1966), Italien (sedan 1968), Ungern (sedan 1967), Portugal (sedan 1966) samt Slovakien (sedan 1993). Tre andra medlemsstater har undertecknat Lissabonöverenskommelsen men inte ratificerat den, nämligen Grekland, Spanien och Rumänien. Unionen är själv inte part i Lissabonöverenskommelsen, eftersom endast länder får bli det enligt överenskommelsen.

(3)

Den 20 maj 2015 antogs Genèveakten inom Lissabonöverenskommelsen om ursprungsbeteckningar och geografiska beteckningar (nedan kallad Genèveakten), varigenom Lissabonöverenskommelsen reviderades. Närmare bestämt utökas den särskilda unionens omfattning genom Genèveakten så att skyddet av ursprungsbeteckningar för produkter utsträcks till alla geografiska beteckningar i den mening som avses i Världshandelsorganisationens avtal om handelsrelaterade aspekter av immaterialrätter. Genèveakten är förenlig med överenskommelsen och med relevant unionsrätt om skydd av ursprungsbeteckningar och geografiska beteckningar för jordbruksprodukter, och tillåter att mellanstatliga organisationer blir avtalsslutande parter.

(4)

Unionen har exklusiv behörighet på de områden som Genèveakten omfattar. Det framgår av domstolens dom av den 25 oktober 2017 i mål C-389/15 (1), där det klargjordes att syftet med utkastet till den reviderade Lissabonöverenskommelsen, som senare antogs som Genèveakten, i allt väsentligt är att underlätta och reglera handeln mellan unionen och tredjestater som är parter i Lissabonöverenskommelsen, och att den har direkt och omedelbar inverkan på denna handel. Detta innebär att förhandlingarna om Genèveakten omfattades av den exklusiva befogenhet som artikel 3.1 e i EUF-fördraget tillerkänner unionen, eftersom de omfattas av den gemensamma handelspolitiken enligt artikel 207.1 i EUF-fördraget, särskilt när det gäller handelsrelaterade aspekter av immateriella rättigheter.

(5)

För vissa jordbruksprodukter har unionen inrättat enhetliga och heltäckande system för skydd av geografiska ursprungsbeteckningar för vin (1970), spritdrycker (1989), aromatiserade viner (1991) och andra jordbruksprodukter och livsmedel (1992). I enlighet med unionens exklusiva befogenhet enligt artikel 3 i EUF-fördraget bör inte medlemsstaterna ha nationella skyddssystem för ursprungsbeteckningar och geografiska beteckningar för jordbruksprodukter för tredjeländer som är medlemmar i den särskilda unionen. Eftersom unionen inte är avtalsslutande part i Genèveakten kan den dock inte ansöka om skydd för ursprungsbeteckningar och geografiska beteckningar för jordbruksprodukter som är registrerade på unionsnivå inom den särskilda unionen eller skydda tredjeländers ursprungsbeteckningar och geografiska beteckningar inom unionens skyddssystem i enlighet med Genèveakten.

(6)

För att unionen ska kunna utöva sin exklusiva befogenhet i fråga om de områden som Genèveakten omfattar och fullgöra sina uppgifter i fråga om de heltäckande skyddssystemen för ursprungsbeteckningar och geografiska beteckningar för jordbruksprodukter, bör unionen ansluta sig till Genèveakten och bli avtalsslutande part i densamma.

(7)

Unionens anslutning till Genèveakten sker i enlighet med artikel 17.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, där det fastställs att immateriell egendom ska skyddas.

(8)

Unionen bör sträva efter att reglera frågan om dess rösträtt i Genèveaktens särskilda unions församling för att säkerställa att den kan delta aktivt i beslutsprocesserna, med hänvisning till artikel 22.4 b ii i Genèveakten. Det är därför lämpligt att de medlemsstater som så önskar även bemyndigas att, jämsides med unionen, ratificera eller ansluta sig till, enligt vad som är tillämpligt, Genèveakten i unionens intresse.

(9)

Samtidigt kommer detta att säkerställa kontinuiteten för de rättigheter som följer av sju medlemsstaters nuvarande medlemskap i den särskilda unionen.

(10)

Medlemsstaternas ratificering eller anslutning bör dock till fullo respektera unionens exklusiva befogenhet, och unionen bör förbli ansvarig för att säkerställa utövandet av rättigheterna och fullgörandet av skyldigheterna för unionen och medlemsstaterna i enlighet med Genèveakten.

(11)

I den särskilda unionen företräds unionen och de medlemsstater som har ratificerat eller anslutit sig till Genèveakten av kommissionen i enlighet med artikel 17.1 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget).