(1)

Penningtvätt och därmed relaterad finansiering av terrorism och organiserad brottslighet utgör fortfarande betydande problem på unionsnivå och skadar den finansiella sektorns integritet, stabilitet och anseende samt hotar unionens inre marknad och inre säkerhet. För att gripa sig an dessa problem och komplettera och skärpa tillämpningen av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/849 (2) syftar detta direktiv till att bekämpa penningtvätt genom straffrättsliga bestämmelser, vilket möjliggör ett effektivare och snabbare gränsöverskridande samarbete mellan behöriga myndigheter.

(2)

Att anta åtgärder enbart på nationell nivå, eller till och med på unionsnivå, utan att beakta internationell samordning och internationellt samarbete skulle få mycket begränsad verkan. De åtgärder som antas av unionen i syfte att bekämpa penningtvätt bör därför vara förenliga med och minst lika stränga som andra åtgärder som vidtas i internationella forum.

(3)

När unionen vidtar åtgärder bör även i fortsättningen särskilt beaktas rekommendationerna från arbetsgruppen för finansiella åtgärder (FATF) och instrument från andra internationella organisationer och organ som aktivt bekämpar penningtvätt och finansiering av terrorism. De unionsrättsakter som är relevanta i sammanhanget bör i lämplig utsträckning anpassas ytterligare till de internationella standarderna för bekämpning av penningtvätt och finansiering av terrorism och spridning som antogs av FATF i februari 2012 (nedan kallade de reviderade FATF-rekommendationerna). Unionen bör i egenskap av signatär till Europarådets konvention om penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av vinning av brott och om finansiering av terrorism införliva kraven i den konventionen i sin rättsordning.

(4)

I rådets rambeslut 2001/500/RIF (3) fastställs krav med avseende på kriminalisering av penningtvätt. Det rambeslutet är dock inte tillräckligt omfattande, och den nuvarande kriminaliseringen av penningtvätt är inte tillräckligt konsekvent för att penningtvätt ska kunna bekämpas på ett verkningsfullt sätt i hela unionen, och leder till brister i upprätthållandet av efterlevnaden och till hinder för samarbetet mellan de behöriga myndigheterna i olika medlemsstater.

(5)

Definitionen av sådan brottslig verksamhet som utgör förbrott till penningtvätt bör vara tillräckligt enhetlig i alla medlemsstater. Medlemsstaterna bör säkerställa att alla brott som kan leda till fängelsestraff under en period angiven i detta direktiv anses utgöra förbrott till penningtvätt. I den mån tillämpningen av dessa straffnivåer inte redan gör det, bör medlemsstaterna dessutom inkludera en rad olika brott inom var och en av de brottskategorier som förtecknas i detta direktiv. Medlemsstaterna bör i så fall kunna bestämma hur brotten inom varje kategori ska avgränsas. Om en brottskategori, till exempel terrorism eller miljöbrott, inkluderar brott som fastställs i unionsrättsakter bör det hänvisas till de rättsakterna i detta direktiv. Medlemsstaterna bör emellertid betrakta alla brott som fastställs i de unionsrättsakterna som förbrott till penningtvätt. All slags straffbar inblandning i ett förbrott såsom det är kriminaliserat i enlighet med nationell rätt bör vid tillämpningen av detta direktiv också betraktas som brottslig verksamhet. I fall där unionsrätten tillåter medlemsstaterna att föreskriva andra sanktioner än straffrättsliga påföljder bör det i detta direktiv inte uppställas krav på att medlemsstaterna klassificerar överträdelserna i de fallen som förbrott vid tillämpningen av detta direktiv.

(6)

Användning av virtuella valutor medför nya risker och utmaningar när det gäller bekämpande av penningtvätt. Medlemsstaterna bör säkerställa att dessa risker hanteras på lämpligt sätt.

(7)

Med tanke på de konsekvenser som penningtvättsbrott som begås av offentliganställda får för den offentliga sfären och för offentliga institutioners integritet bör medlemsstaterna kunna överväga att i enlighet med sina rättstraditioner inkludera strängare påföljder för offentliganställda i sitt nationella regelverk.

(8)

Skattebrott som rör direkta och indirekta skatter bör omfattas av definitionen av brottslig verksamhet i linje med de reviderade FATF-rekommendationerna. Med tanke på att det i olika medlemsstater kan vara olika skattebrott som utgör en brottslig verksamhet som kan leda till de påföljder som avses i detta direktiv kan rekvisiten för skattebrott i nationell rätt skilja sig åt. Detta direktiv syftar dock inte till att harmonisera rekvisiten för skattebrott i nationell rätt.

(9)

I straffrättsliga förfaranden som rör penningtvätt bör medlemsstaterna ge varandra hjälp i så stor utsträckning som möjligt och säkerställa att utbyte av uppgifter sker på ett ändamålsenligt sätt och i god tid, i enlighet med nationell rätt och unionens befintliga regelverk. Skillnaderna mellan definitionerna av förbrott i nationell rätt bör inte hindra det internationella samarbetet i brottmål som rör penningtvätt. Samarbetet med tredjeländer bör intensifieras, särskilt genom att inrättande av ändamålsenliga åtgärder och mekanismer för bekämpande av penningtvätt uppmuntras och stöds samt genom att bättre internationellt samarbete på detta område säkerställs.

(10)

Detta direktiv är inte tillämpligt på penningtvätt som inbegriper egendom som härrör från brott som riktar sig mot unionens ekonomiska intressen, vilken omfattas av särskilda regler som fastställs i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/1371 (4). Detta påverkar inte möjligheten för medlemsstaterna att införliva detta direktiv och direktiv (EU) 2017/1371 genom en enda övergripande ram på nationell nivå. I enlighet med artikel 325.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) ska medlemsstaterna vidta samma åtgärder för att bekämpa bedrägerier som riktar sig mot unionens ekonomiska intressen som de vidtar för att bekämpa bedrägerier som riktar sig mot deras egna ekonomiska intressen.

(11)

Medlemsstaterna bör säkerställa att vissa typer av penningtvätt också är straffbara när de begås av samma person som gjort sig skyldig till den brottsliga verksamhet som gav upphov till egendomen (så kallad självtvätt). I sådana fall, där penningtvätten inte bara består i innehav eller användning av egendom, utan även inbegriper överlåtelse, omsättning, hemlighållande eller döljande av egendom och resulterar i skada utöver den som redan har orsakats av den brottsliga verksamheten, till exempel genom att den egendom som härrör från brottslig verksamhet sätts i omlopp och dess olagliga härkomst därigenom hemlighålls, bör den penningtvättsverksamheten vara straffbar.

(12)

För att straffrättsliga åtgärder ska vara verkningsfulla mot penningtvätt bör en fällande dom vara möjlig utan att det är nödvändigt att fastställa exakt vilken brottslig verksamhet som gav upphov till egendomen eller nödvändigt att det finns en tidigare eller samtidig fällande dom för den brottsliga verksamheten, samtidigt som hänsyn tas till alla relevanta omständigheter och bevis. Det bör vara möjligt för medlemsstater att i linje med sina nationella rättssystem säkerställa detta på annat sätt än genom lagstiftning. Lagföring avseende penningtvätt bör inte heller hindras av det faktum att den brottsliga verksamheten begåtts i en annan medlemsstat eller i ett tredjeland, med förbehåll för de villkor som anges i detta direktiv.

(13)

Syftet med detta direktiv är att kriminalisera penningtvätt som begås uppsåtligen och med vetskap om att egendomen härrörde från brottslig verksamhet. I det sammanhanget bör detta direktiv inte skilja mellan situationer där egendomen härrör direkt från brottslig verksamhet och situationer där den härrör indirekt från brottslig verksamhet, i linje med den vida definitionen av vinning i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/42/EU (5). Vid bedömningen av om egendomen härrör från brottslig verksamhet och av om personen i fråga hade vetskap om det, bör de särskilda omständigheterna i varje enskilt fall beaktas, till exempel att värdet på egendomen inte står i proportion till den tilltalades lagligen förvärvade inkomst och att den brottsliga verksamheten och förvärvet av egendomen skedde inom samma tidsram. Uppsåt och vetskap kan härledas från objektiva, faktiska omständigheter. Eftersom det i detta direktiv fastställs minimiregler om fastställande av brottsrekvisit och påföljder inom området penningtvätt står det medlemsstaterna fritt att anta eller bibehålla strängare straffrättsliga bestämmelser inom det området. Medlemsstaterna bör t.ex. kunna föreskriva att penningtvätt som sker av oaktsamhet eller grov oaktsamhet utgör ett brott. Hänvisningar i detta direktiv till penningtvätt som sker av oaktsamhet bör uppfattas på det sättet för medlemsstater som kriminaliserar sådana handlingar.

(14)

För att avskräcka från penningtvätt i hela unionen bör medlemsstaterna säkerställa att penningtvätt är belagt med ett maximistraff på minst fyra års fängelse. Den skyldigheten påverkar inte individualiseringen och utdömandet av påföljder och verkställigheten av domar i enlighet med de konkreta omständigheterna i varje enskilt fall. Medlemsstaterna bör även föreskriva ytterligare sanktioner eller åtgärder, såsom böter, tillfällig eller permanent uteslutning från tillgång till offentlig finansiering, inklusive anbudsförfaranden, bidrag och förmåner, tillfälliga näringsförbud eller tillfälliga förbud mot att ställa upp i val till eller kandidera till en offentlig tjänst. Den skyldigheten påverkar inte domarens eller domstolens rätt att avgöra huruvida ytterligare sanktioner eller åtgärder ska åläggas, med hänsyn till samtliga omständigheter i det enskilda fallet.

(15)

Även om det inte finns någon skyldighet att utdöma en strängare påföljd bör medlemsstaterna säkerställa att domaren eller domstolen har möjlighet att beakta de försvårande omständigheter som fastställs i detta direktiv när de bestämmer straffet för gärningsmän. Det är fortfarande upp till domaren eller domstolen att avgöra om straffet ska skärpas på grund av den specifika försvårande omständigheten med beaktande av samtliga faktiska omständigheter i det enskilda fallet. Medlemsstaterna bör inte vara skyldiga att föreskriva försvårande omständigheter om nationell rätt föreskriver att brott som fastställs i rådets rambeslut 2008/841/RIF (6), eller brott begångna av fysiska personer i egenskap av ansvariga enheter vid utövandet av den yrkesmässiga verksamheten, ska bestraffas som separata brott och detta kan leda till strängare påföljder.

(16)

Frysning och förverkande av hjälpmedel vid och vinning av brott eliminerar de ekonomiska incitamenten till brottslighet. I direktiv 2014/42/EU fastställs minimiregler om frysning och förverkande av hjälpmedel vid och vinning av brott i samband med straffrättsliga ärenden. Det direktivet kräver även att kommissionen lägger fram en rapport för Europaparlamentet och rådet om direktivets genomförande, vid behov åtföljd av lämpliga förslag. Medlemsstaterna bör åtminstone säkerställa frysning och förverkande av hjälpmedel vid och vinning av brott i samtliga fall som föreskrivs i direktiv 2014/42/EU. Medlemsstaterna bör även starkt överväga att möjliggöra förverkande i samtliga fall där det inte är möjligt att inleda eller slutföra ett straffrättsligt förfarande, inklusive i fall där gärningsmannen har avlidit. I enlighet med Europaparlamentets och rådets begäran i det uttalande som åtföljde direktiv 2014/42/EU kommer kommissionen att lägga fram en rapport med en analys av om det är genomförbart och om det finns några fördelar med att införa ytterligare gemensamma bestämmelser om förverkande av egendom som härrör från brottslig verksamhet, inklusive i fall där det inte finns någon eller några specifika personer som dömts för den brottsliga verksamheten i fråga. I den analysen kommer skillnaderna mellan medlemsstaternas rättstraditioner och rättssystem att beaktas.

(17)

Med tanke på att både gärningsmän och vinningen från brottslig verksamhet är rörliga, och med tanke på de komplicerade gränsöverskridande utredningar som krävs för att bekämpa penningtvätt, bör samtliga medlemsstater fastställa sin behörighet för att göra det möjligt för de behöriga myndigheterna att utreda och lagföra sådan verksamhet. Medlemsstaterna bör därigenom säkerställa att deras behörighet omfattar situationer i vilka ett brott begås med hjälp av informations- och kommunikationsteknik till vilken åtkomsten skett från deras territorium, oavsett om sådan teknik är baserad inom deras territorium eller inte.

(18)

Enligt rådets rambeslut 2009/948/RIF (7) och rådets beslut 2002/187/RIF (8) ska behöriga myndigheter i två eller flera medlemsstater som driver parallella straffrättsliga förfaranden avseende samma sakförhållanden och samma person, med bistånd av Eurojust inleda direkta samråd med varandra, i synnerhet för att säkerställa att alla brott som omfattas av detta direktiv lagförs.

(19)

För att säkerställa framgångsrika utredningar och lagföringar av penningtvättsbrott, bör de som har ansvaret för att utreda eller lagföra sådana brott ha möjlighet att använda effektiva utredningsverktyg, såsom de som används vid bekämpande av organiserad brottslighet eller andra allvarliga brott. Det bör därigenom säkerställas att tillräckligt med personal och riktad utbildning, resurser och uppdaterad teknisk kapacitet är tillgängliga. Användningen av sådana verktyg, i enlighet med nationell rätt, bör vara riktad och ske med beaktande av proportionalitetsprincipen och arten och allvaret hos de brott som utreds och med iakttagande av rätten till skydd av personuppgifter.

(20)

Detta direktiv ersätter vissa bestämmelser i rambeslut 2001/500/RIF för de medlemsstater som är bundna av detta direktiv.

(21)

Detta direktiv respekterar de principer som erkänns i artikel 2 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget), respekterar grundläggande rättigheter och friheter och iakttar de principer som erkänns särskilt i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, inbegripet principerna i avdelningarna II, III, V och VI som omfattar bland annat rätten till respekt för privatlivet och familjelivet och rätten till skydd av personuppgifter, legalitetsprincipen och proportionalitetsprincipen i fråga om brott och straff, som även omfattar kravet på precision, klarhet och förutsägbarhet inom straffrätten, oskuldspresumtionen samt misstänktas och tilltalades rätt att få tillgång till advokat, rätten att inte vittna mot sig själv och rätten till en rättvis rättegång. Detta direktiv måste genomföras i enlighet med dessa rättigheter och principer samt med beaktande av den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter och andra skyldigheter på området för mänskliga rättigheter enligt internationell rätt.

(22)

Eftersom målet för detta direktiv, nämligen att i alla medlemsstater belägga penningtvätt med straffrättsliga påföljder som är effektiva, proportionella och avskräckande, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna, utan snarare, på grund av detta direktivs omfattning och verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i EU-fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(23)

I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 21 om Förenade kungarikets och Irlands ställning med avseende på området med frihet, säkerhet och rättvisa, fogat till EU-fördraget och EUF-fördraget, och utan att det påverkar tillämpningen av artikel 4 i det protokollet, deltar Förenade kungariket och Irland inte i antagandet av detta direktiv, som inte är bindande för eller tillämpligt på dem.

(24)

I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 22 om Danmarks ställning, fogat till EU-fördraget och EUF-fördraget, deltar Danmark inte i antagandet av detta direktiv, som inte är bindande för eller tillämpligt på Danmark. Rambeslut 2001/500/RIF fortsätter att vara bindande för och tillämpligt på Danmark.