13.4.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 101/156

(1)

Det är Europeiska centralbankens (ECB) ansvar att säkerställa att den gemensamma tillsynsmekanismen fungerar på ett effektivt och enhetligt sätt. ECB utövar tillsyn över systemets sätt att fungera för att säkerställa en enhetlig tillämpning av hög tillsynsstandard och enhetliga resultat av tillsynen i alla deltagande medlemsstater. ECB får utfärda riktlinjer till nationella behöriga myndigheter enligt vilka tillsynsuppgifter ska utföras och tillsynsbeslut ska antas av nationella behöriga myndigheter.

(2)

Enligt förordning (EU) nr 1024/2013 och Europeiska centralbankens förordning (EU) nr 468/2014 (ECB/2014/17) (2) ska ECB säkerställa en konsekvent tillämpning av tillsynskraven för kreditinstitut i de deltagande medlemsstaterna.

(3)

Som den behöriga myndigheten enligt förordning (EU) nr 1024/2013 har ECB tillämpat flera av de alternativ och utnyttjat det handlingsutrymme som ges genom unionsrätten genom Europeiska centralbankens förordning (EU) 2016/445 (ECB/2016/4) (3) avseende sådana kreditinstitut som har klassificerats som betydande.

(4)

Även om de nationella behöriga myndigheterna har det primära ansvaret för hur de relevanta alternativen och det relevanta handlingsutrymmet utnyttjas avseende mindre betydande institut, ingår det i ECB:s överordnade tillsynsroll inom den gemensamma tillsynsmekanismen att främja en konsekvent tillämpning av alternativen och handlingsutrymmet avseende både betydande och mindre betydande institut. Detta säkerställer att a) tillsynen över alla kreditinstitut i de deltagande medlemsstaterna genomförs på ett enhetligt och effektivt sätt, b) det enhetliga regelverket för finansiella tjänster tillämpas på samma sätt för alla kreditinstitut i de deltagande medlemsstaterna samt c) att alla kreditinstitut omfattas av tillsyn av högsta kvalitet.

(5)

För hitta en avvägning mellan dels behovet av att säkerställa en enhetlig tillämpning av tillsynsstandarder mellan betydande och mindre betydande institut och dels proportionalitetsprincipen, har ECB identifierat vissa av de alternativ och handlingsutrymmen som den utövade i förordning (EU) 2016/445 (ECB/2016/4) som bör utövas på samma sätt av de nationella behöriga myndigheterna när de utövar tillsyn över mindre betydande institut.

(6)

Alternativ och handlingsutrymmen som beviljas de nationella behöriga myndigheterna avseende kapitalbaskrav enligt artiklarna 89.3, 178.1 b och 282.6 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 (4), samt även de övergångsbestämmelserna enligt artiklarna 471.1, 478.3 a och 478.3 b i samma förordning, påverkar nivån och kvaliteten på de föreskrivna kapitalbaskraven samt kapitalrelationerna för mindre betydande institut. Av olika orsaker bör dessa alternativ och handlingsutrymmen tillämpas på ett försiktigt och enhetligt sätt. På så sätt kan man säkerställa att a) riskerna som härrör från kvalificerade innehav i företag utanför den finansiella sektorn kan beaktas på ett adekvat sätt, b) definitionen av fallissemang används på ett konsekvent sätt vad gäller lämpligheten och jämförbarheten av kapitalbaskraven samt c) att kapitalbaskraven för transaktioner med en icke–linjär riskprofil eller för betalningsben och transaktioner med skuldförbindelser som underliggande instrument för vilka institutet inte kan fastställa deltavärdet eller den modifierade durationen beräknas på ett korrekt sätt. En harmoniserad tillämpning av övergångsbestämmelserna avseende avdrag för andelar i försäkringsbolag och uppskjutna skattetillgångar kommer att säkerställa att den stramare definitionen av kapitalkrav som införs genom förordning (EU) nr 575/2013 genomförs av alla kreditinstitut i de deltagande medlemsstaterna inom rimlig tid.

(7)

Alternativ och handlingsutrymme avseende undantaget för vissa exponeringar från tillämpningen av bestämmelser om stora exponeringar enligt artikel 395.1 i förordning (EU) nr 575/2013 bör tillämpas konsekvent på både betydande och mindre betydande kreditinstitut för att säkerställa lika konkurrensvillkor för kreditinstituten i de deltagande medlemsstaterna, för att begränsa riskkoncentrationer som uppstår till följd av specifika exponeringar samt för att säkerställa att samma minimistandarder tillämpas inom den gemensamma tillsynsmekanismen när man bedömer huruvida de regler som uppställs i artikel 400.3 i samma förordning efterlevs. Man bör särskilt begränsa sådana koncentrationsrisker som utgår från säkerställda obligationer som omfattas av artikel 129.1, 129.3 och 129.6 i förordning (EU) nr 575/2013 och exponeringar mot, eller garanterade av, delstatliga regeringar eller lokala myndigheter i medlemsstater där sådana krav skulle tilldelas riskvikten 20 procent enligt del tre avdelning II kapitel 2 i förordning (EU) nr 575/2013. För exponeringar inom en grupp, inklusive andelar eller andra typer av innehav, måste man säkerställa att beslutet om att undanta dessa exponeringar från tillämpningen av bestämmelserna om stora exponeringar baseras på en noggrann bedömning i enlighet med bilaga 1 till förordning (EU) 2016/445 (ECB/2016/4). Det behövs gemensamma kriterier för bedömningen av huruvida en exponering, inklusive andelar eller andra typer av innehav, gentemot regionala eller centrala kreditinstitut till vilka kreditinstitutet är knutet i ett nätverk enligt bestämmelser i lag, bolagsordning eller motsvarande och vilka enligt dessa bestämmelser är ansvariga för likviditetsutjämning inom nätverket, uppfyller villkoren för ett undantag från reglerna om stora exponeringar i enlighet med bilaga 2 till förordning (EU) 2016/445 (ECB/2016/4). En sådan tillämpning bör säkerställa att betydande och mindre betydande institut som hör till samma nätverk behandlas på ett konsekvent sätt. Det alternativ som framgår av artikel 400.2 i förordning (EU) nr 575/2013 och beskrivs i denna riktlinje bör endast tillämpas om den relevanta medlemsstaten inte tillämpar det alternativ som framgår av artikel 493.3 i förordning (EU) nr 575/2013.

(8)

Alternativ och handlingsutrymmen som beviljas behöriga myndigheter enligt artikel 24.4 och 24.5 i kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/61 (5) för att beräkna utflöden från stabil inlåning från allmänheten som omfattas av ett insättningsgarantisystem i syfte att beräkna likviditetstäckningskraven bör utövas konsekvent för betydande och mindre betydande institut så att man säkerställer att kreditinstitut som omfattas av samma insättningsgarantisystem behandlas lika.

a)

Beloppet på kvalificerade innehav i företag som avses i artikel 89.1 i förordning (EU) nr 575/2013 som överstiger 15 procent av kreditinstitutets godtagbara kapital.

b)

Totalbeloppet på kvalificerade innehav i företag som avses i artikel 89.2 i förordning (EU) nr 575/2013 som överstiger 60 procent av kreditinstitutets godtagbara kapital.

a)

De exponeringar som anges i artikel 400.2 a i förordning (EU) nr 575/2013 ska undantas från tillämpningen av artikel 395.1 i den förordningen för 80 procent av det nominella värdet på de säkerställda obligationerna, förutsatt att de villkor som framgår av artikel 400.3 i den förordningen uppfylls.

b)

De exponeringar som anges i artikel 400.2 b i förordning (EU) nr 575/2013 ska undantas från tillämpningen av artikel 395.1 i den förordningen för 80 procent av deras exponeringsvärde, förutsatt att de villkor som framgår av artikel 400.3 i den förordningen uppfylls.

c)

De exponeringar som anges i artikel 400.2 d i förordning (EU) nr 575/2013 ska vara undantagna från tillämpningen av artikel 395.1 i den förordningen, förutsatt att de villkor som framgår av artikel 400.3 i den förordningen, och som ytterligare specificeras i bilaga II till den här riktlinjen, uppfylls.

d)

De exponeringar som anges i artikel 400.2 e–k i förordning (EU) nr 575/2013 ska vara helt undantagna från tillämpningen av artikel 395.1 i den förordningen, förutsatt att de villkor som framgår av artikel 400.3 i den förordningen uppfylls.

e)

De behöriga nationella myndigheterna ska kräva att mindre betydande institut bedömer huruvida de villkor som anges i artikel 400.3 i förordning (EU) nr 575/2013, samt även i bilagan till den här riktlinjen avseende specifika exponeringar, är uppfyllda. De behöriga nationella myndigheterna får när som helst verifiera denna bedömning och kan begära att de mindre betydande instituten för detta ändamål lämnar in den dokumentation som omnämns i de relevanta bilagorna.

f)

Denna artikel ska endast tillämpas om den berörda medlemsstaten inte valt att utnyttja alternativet i enlighet med artikel 493.3 i förordning (EU) nr 575/2013, om att helt eller delvis undanta specifika exponeringar.

a)

Vid tillämpningen av artikel 478.1 i förordning (EU) nr 575/2013 ska de tillämpliga procentandelarna för tillämpningen av artikel 469.1 a och 469.1 c i den förordningen vara 100 procent från den 1 januari 2018.

b)

Vid tillämpningen av artikel 478.2 i förordning (EU) nr 575/2013 ska den tillämpliga procentandelen vara 100 procent från den 1 januari 2018.

c)

Med avvikelse från punkt b ska, i fall där nationell lagstiftning föreskriver en 10-årig utfasning enligt artikel 478.2 i förordning (EU) nr 575/2013, de tillämpliga procentandelarna vara

d)

De nationella behöriga myndigheterna ska inte tillämpa punkterna b och c på mindre betydande institut som, vid tidpunkten då denna förordning träder i kraft, omfattas av en omstruktureringsplan som godkänts av kommissionen.

e)

Om ett kreditinstitut som omfattas av punkt d köps upp av, eller fusioneras med, ett annat kreditinstitut medan omstruktureringsplanen fortfarande genomförs utan modifieringar avseende behandlingen av tillgångar som omfattas av uppskjutna skatter, ska de nationella behöriga myndigheterna tillämpa undantaget i punkt d för det förvärvande kreditinstitutet, det nya kreditinstitutet som är resultatet av sammanslagningen eller det kreditinstitut som övertar det ursprungliga kreditinstitutet, i samma utsträckning som det gällde för det uppköpta, fusionerade eller övertagna kreditinstitutet.

f)

Om det skulle uppstå oväntat stora konsekvenser av de avdrag som framgår av punkterna b och c som den nationella behöriga myndigheten anser är betydelsefulla, ska de mindre betydande instituten tillåtas att inte tillämpa punkterna b eller c.

g)

Om punkterna b och c inte tillämpas ska de behöriga nationella myndigheterna kräva att mindre betydande institut tillämpar nationella regler.