19.10.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 282/53

(1)

Under 2010 fick kommissionen information om att Nederländerna hade genomfört en stödåtgärd till förmån för den professionella fotbollsklubben MVV i Maastricht. Under 2010 och 2011 mottog kommissionen också klagomål rörande åtgärder till förmån för andra professionella fotbollsklubbar i Nederländerna: Willem II i Tilburg, FC Den Bosch i 's-Hertogenbosch, PSV i Eindhoven och NEC i Nijmegen. I en skrivelse till kommissionen daterad den 2 september 2011 lämnade Nederländerna kompletterande information om åtgärden avseende MVV.

(2)

Genom en skrivelse av den 6 mars 2013 underrättade kommissionen Nederländerna om sitt beslut att inleda det förfarande som anges i artikel 108.2 i fördraget avseende åtgärderna till förmån för Willem II, NEC, MVV, PSV och FC Den Bosch.

(3)

Kommissionens beslut att inleda förfarandet (nedan kallat beslutet om att inleda förfarandet) offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning  (2). Kommissionen uppmanade berörda parter att inkomma med synpunkter på åtgärderna.

(4)

Nederländerna inkom med synpunkter inom ramen för förfarandet om åtgärden till förmån för MVV i skrivelser daterade den 31 maj 2013 och den 12 november 2013. Nederländerna besvarade också en begäran om kompletterande upplysningar i en skrivelse daterad den 26 mars 2014. Den 13 juni 2014 genomfördes ett möte mellan kommissionens tjänstemän och Maastrichts kommun, vilket följdes av en skrivelse från Nederländerna av den 30 juli 2014.

(5)

Kommissionen har inte mottagit några synpunkter från berörda parter avseende åtgärderna till förmån för MVV.

(6)

Efter beslutet om att inleda förfarandet har granskningarna rörande de olika klubbarna i samförstånd med Nederländerna genomförts separat. Granskningen av MVV har erhållit ärendenummer SA.41612.

(7)

Det nationella fotbollsförbundet Koninklijke Nederlandse Voetbal Bond (nedan kallat KNVB) är en paraplyorganisation för fotbollsklubbar på professionell nivå och amatörnivå. Den professionella fotbollen i Nederländerna är indelad i ett system med två ligor. Säsongen 2014/2015 fanns det 38 professionella klubbar, av vilka 18 spelade i den högsta ligan (eredivisie) och 20 i den lägre (eerste divisie).

(8)

Maastrichtse Voetbal Vereniging, som 2010/2011 bytte namn till Maatschappelijke Voetbal Vereniging Maastricht (nedan kallad MVV), grundades 1908 och spelar sina hemmamatcher på fotbollsstadion De Geusselt i Maastricht. 2000 flyttades MVV ned från den högsta ligan till den lägre. MVV har inte deltagit i någon europeisk turnering sedan 1970.

(9)

Juridiskt är MVV en stiftelse, Stichting MVV. Enligt uppgifter från Nederländerna är MVV ett litet företag (3). Säsongen 2009/2010 hade det 38 anställda, och säsongen 2010/2011 var antalet 35. Dess omsättning och balansräkning var klart under 10 miljoner euro båda åren.

(10)

Under första kvartalet 2010 fick Maastrichts kommun (nedan kallad kommunen) kännedom om att MVV hade stora ekonomiska problem. Skuldbördan hade ökat till 6,5 miljoner euro, varav 1,7 miljoner var en skuld till kommunen i form av ett efterställt lån. I april 2010 tog supportrar, företag och sponsorer (tillsammans kallade Initatiefgroup MVV Maastricht) ett initiativ för att undvika en konkurs för MVV. Detta initiativ inbegrep en affärsplan som syftade till att sanera MVV:s ekonomi och omvandla klubben till en bärkraftig professionell fotbollsklubb. Kommunen ställde sig bakom planen. I maj 2010 avstod kommunen från sin fordran på 1,7 miljoner euro som en del av ett borgenärsavtal, men utan ett formellt betalningsinställelseförfarande. Kommunen köpte också stadion och träningsområdet, som enbart användes av MVV men som en tredje part (stiftelsen Stichting Stadion Geusselt) hade den ekonomiska äganderätten till, för 1,85 miljoner euro genom en transaktion som innefattade ett långfristigt arrende. Priset baserade sig på en extern värderingsrapport.

(11)

Nederländerna anmälde inte sin avsikt att avstå från en fordran på 1,7 miljoner euro på MVV samt att köpa stadion och träningsområdet för 1,85 miljoner euro till kommissionen i enlighet med artikel 108.3 i fördraget.

(12)

I beslutet om att inleda förfarandet drog kommissionen den preliminära slutsatsen att kommunen hade gett MVV en selektiv fördel med hjälp av statliga medel, och att den således hade beviljat fotbollsklubben stöd. Kommissionen ansåg att de båda åtgärderna hade tillkommit genom ett gemensamt beslut och att de hängde nära samman. Kommissionen framhöll också att det är sannolikt att stödåtgärder till professionella fotbollsklubbar snedvrider konkurrensen och påverkar handeln mellan medlemsstaterna i den mening som avses i artikel 107.1 i fördraget. När det gäller kommunens efterskänkta fordran kunde kommissionen inte på grundval av tillgängliga uppgifter fastställa om kommunen hade handlat som en typisk fordringsägare i en marknadsekonomi. Inför köpet av stadion och träningsområdet från den tredje parten hade ingen trovärdig affärsplan upprättats, och därför kunde kommissionen inte fastställa om kommunen hade handlat som en typisk investerare i en marknadsekonomi. Slutligen begärde kommissionen detaljerade uppgifter om de uttalanden som gjordes i kommunfullmäktige om att den tredje parten (stiftelsen Stadium De Geusselt) skulle använda intäkterna från försäljningen av stadion för att täcka prioriterade fordringar på MVV, såsom pensionsavgifter och skatter.

(13)

Kommissionen noterar att MVV hade befunnit sig i en svår finansiell situation under flera år före 2010. Säsongen 2007/2008 resulterade i en förlust på 0,15 miljoner euro och ett negativt eget kapital (-2,7 miljoner euro). 2008/2009 var förlusten 1,1 miljoner euro och det egna kapitalet -3,8 miljoner euro. I mars 2010 hade ytterligare förluster på 1,3 miljoner euro tillkommit, och det egna kapitalet var nere på -5,17 miljoner euro. I april 2010 kunde MVV inte längre betala löner eller klara andra löpande utgifter, och hotades verkligen av konkurs.

(14)

På grundval av detta konstaterade kommissionen i beslutet om att inleda förfarandet att MVV befann sig i ekonomiska svårigheter vid den tidpunkt då stödet beviljades. För att kunna avgöra om stödet var förenligt med 2004 års riktlinjer för statligt stöd till undsättning och omstrukturering av företag i svårigheter (4) (nedan kallade riktlinjerna) begärde kommissionen information om huruvida alla krav i riktlinjerna var uppfyllda.

(15)

Kommissionen kunde framför allt inte verifiera om villkoren i punkterna 34–37 i riktlinjerna om omstruktureringsplanens art och innehåll hade uppfyllts. Kommissionen kunde inte heller kontrollera om de kompenserande åtgärder som avses i punkterna 38–42 i riktlinjerna hade vidtagits. Vidare måste det visas att stödet hade begränsats till vad som var absolut nödvändigt, att stödmottagaren själv hade bidragit till omstruktureringen i tillräcklig omfattning och att engångsvillkoret var uppfyllt.

(16)

Nederländerna höll inte med om att åtgärderna till förmån för MVV utgjorde statligt stöd. Nederländerna ansåg att kommunen, som hade en efterställd fordran på ett konkursmässigt företag, handlade i enlighet med principen om en fordringsägare i en marknadsekonomi när den efterskänkte sin fordran 2010. Landet uppgav att det bara hade krävts en formell ansökan från en fordringsägare för att klubben omedelbart skulle ha försatts i konkurs. Enligt Nederländerna skulle kommunen med all sannolikhet inte ha kunnat återvinna någon del av sitt efterställda lån om MVV hade försatts i konkurs. Lånet var efterställt och hade således lägre prioritet än fordringar på totalt cirka 3 miljoner euro (både prioriterade fordringar (”preferente vorderingen”) och fordringar utan säkerhet (”concurrente vorderingen”) från andra kreditgivare) Nederländerna hävdade att det därför inte var sannolikt att lånebeloppet skulle återbetalas och att också kreditgivare med prioriterade fordringar och fordringar utan säkerhet hade varit beredda att efterskänka sina fordringar inom ramen för den övergripande omstruktureringsplanen. Samtidigt hade MVV riskerat att förlora sin licens för att spela professionell fotboll enligt KNVB:s regler om kommunen inte hade efterskänkt sin fordran i maj 2010 och ett officiellt insolvensförfarande därmed hade inletts. Denna licens skulle inte kunna överföras till en annan klubb.

(17)

När det gäller förvärvet av De Geusselt-stadion och de träningsanläggningar som MVV använder hävdade Nederländerna att detta förvärv hade genomförts till ett värde som hade fastställts av extern expertis och att det därför var förenligt med principen om en privat investerare i en marknadsekonomi. Denna bedömning byggde på en värdering av rätten till ett långfristigt arrende och värdet av byggnaderna på fastigheten. Nederländerna framhöll också stadions strategiska läge i Maastricht och kommunens intressen i samband med dess planer på en omfattande (om-)strukturering av De Geusselt-området, där stadion och träningsområdena ingår.

(18)

I andra hand hävdade Nederländerna att även om åtgärderna skulle anses ha gett MVV en selektiv fördel skulle de inte snedvrida konkurrensen eller påverka handeln mellan medlemsstaterna. Nederländerna betonade att MVV:s svaga ställning inom den nationella professionella fotbollen gjorde det mycket osannolikt att klubben skulle delta i turneringar på europeisk nivå. Det uppgavs också att kommissionen inte hade kunnat visa att stödet till MVV skulle snedvrida konkurrensen eller påverka handeln på någon av de marknader som nämndes i beslutet om att inleda förfarandet.

(19)

Dessutom anförde Nederländerna att åtgärderna, om de skulle anses utgöra statligt stöd, ändå skulle vara förenliga med den inre marknaden. Dessa argument baserade sig i första hand på riktlinjerna och i andra hand på en bedömning av förenligheten direkt på grundval av artikel 107.3 c och d i fördraget.

(20)

Enligt artikel 107 i fördraget är statligt stöd sådant stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, i den utsträckning stödet påverkar handeln mellan medlemsstaterna. Villkoren i artikel 107.1 i fördraget är kumulativa och för att en åtgärd ska betraktas som statligt stöd måste således alla villkoren uppfyllas.

(21)

Kommissionen har på grundval av beslutet om att inleda förfarandet gjort en bedömning av kommunens beslut från den 25 maj 2010 att efterskänka en efterställd fordran på MVV på 1,7 miljoner euro samt att köpa De Geusselt-stadion och MVV:s träningsanläggningar för 1,85 miljoner euro. Nederländerna hävdar att båda åtgärderna överensstämde med principen om marknadsekonomiska aktörer och därmed inte bör anses utgöra statligt stöd.

(22)

Kommissionen bedömer – i linje med relevant rättspraxis (5) – att det finns ett nödvändigt och oskiljaktigt samband mellan de båda åtgärderna. För att komma till denna slutsats har kommissionen beaktat den tidsföljd i vilken åtgärderna ägde rum, deras syfte och den ställning som MVV befann sig i då kommunens beslut att stödja klubben fattades (6). Kommissionen konstaterar för det första att båda åtgärderna presenterades tillsammans och att besluten fattades vid samma sammanträde med kommunfullmäktige den 25 maj 2010. Båda åtgärderna hade till syfte att undsätta MVV på kort sikt och båda diskuterades – inom ramen för ett enda förslag – i samband med kommunens ställningstagande till den undsättningsplan som hade utarbetats av Initiatiefgroep MVV Maastricht. Därför drar kommissionen slutsatsen att det fanns ett nära samband mellan åtgärderna när det gäller deras syfte och MVV:s situation vid tidpunkten i fråga, nämligen att rädda MVV ur dess uppenbart prekära ekonomiska situation.

(23)

Det var kommunen som fattade beslut om båda åtgärderna, och de har ekonomiska konsekvenser för kommunen (till ett värde av 3,55 miljoner euro). Således innebär de att statliga medel används, vilket Nederländerna inte bestrider. Överföring av statliga medel kan anta många former, såsom direkta bidrag, lån, garantier, direkta investeringar i företag och naturaförmåner. Att efterskänka skulder till staten och investera på andra villkor än marknadsmässiga utgör också en överföring av statliga medel.

(24)

Vidare hävdar Nederländerna och kommunen att kommunen handlade i enlighet med principen om en fordringsägare i en marknadsekonomi när den efterskänkte sin fordran och i enlighet med principen om en privat investerare i en marknadsekonomi när det gäller förvärvet av stadion och träningsanläggningarna, och att den således inte gav MVV någon otillbörlig ekonomisk fördel. Kommissionen håller inte med om detta, av följande skäl:

(25)

När ett företags ekonomiska situation förbättras till följd av en statlig åtgärd föreligger en fördel. För att bedöma om denna fördel är otillbörlig bör man jämföra företagets ekonomiska situation efter åtgärden med den ekonomiska situation det skulle ha befunnit sig i om åtgärden inte hade beviljats. Det råder inga tvivel om att MVV:s ekonomiska situation förbättrades markant som en följd av de åtgärder som är under granskning.

(26)

Tack vare de åtgärder som kommunen och andra viktiga fordringsägare vidtog kunde MVV rensa sin balansräkning. Kommissionen noterar att MVV:s andra viktiga fordringsägare, det vill säga de som hade fordringar på minst 150 000 euro, också avstod från dessa, medan mindre fordringsägare avstod från delar av sina fordringar. Vare sig dessa åtgärder, som medförde att privata parter avstod från fordringar på 2,25 miljoner euro, eller kommunens agerande ingick i något formellt betalningsinställelseförfarande. Avsaknaden av en formell ram förklarar varför en minoritet av fordringsägarna, med fordringar på 145 347 euro, i slutändan valde att inte avstå från sina fordringar trots att en del av dem hade lovat att göra detta. Kommissionen noterar också att andra efterskänkta fordringar inte var efterställda, såsom kommunens fordran var. Enligt Nederländerna hade avsaknaden av ett formellt förfarande ingen väsentlig betydelse, eftersom resultatet av att kommunens skuld undanröjdes var exakt detsamma som skulle ha uppstått genom ett formellt betalningsinställelseförfarande i enlighet med den nationella konkursrätten, det vill säga att andra fordringsägare kunde ha tvingats göra en uppgörelse vilken i kommunens fall skulle ha resulterat i att hela det (efterställda) lånet hade fått efterskänkas.

(27)

Såsom nämndes redan i beslutet om att inleda förfarandet har kommissionen emellertid noterat att tre fordringsägare inte efterskänkte hela sina fordringar, utan omvandlade dessa till en fordran på eventuella framtida ersättningar till MVV i samband med att spelare lämnar klubben. På den punkten framhöll Nederländerna att dessa tre fordringsägare hade prioriterade fordringar med förmånsrätt uppgående till 1,135 miljoner euro. Därmed skulle de ha haft större chans att återvinna åtminstone en del av sina fordringar i händelse av ett formellt konkursförfarande än andra fordringsägare med fordringar utan säkerhet, och i synnerhet större chans än kommunen med dess efterställda fordran. Även om kommunens lån inte lämnades på samma villkor anser kommissionen att en privat investerare inte skulle ha efterskänkt hela sin fordran. Denne skulle åtminstone ha skaffat sig – eller försökt skaffa sig – någon form av (möjlig) säkerhet för att avstå från ett så stort lånebelopp, även om chanserna till återbetalning var små. Vidare noterar kommissionen att kommunen möjligen kunde ha skaffat sig en förmån från de andra fordringsägarna, om nu undsättningsplanen också var avhängig av kommunens medverkan. Således anser kommissionen att kommunens beslut att helt efterskänka lånet utan några villkor eller någon säkerhet inte överensstämmer med principen om en fordringsägare i en marknadsekonomi.

(28)

När det gäller beslutet att delta i en borgenärsuppgörelse utanför ett formellt betalningsinställelseförfarande påpekade Nederländerna att KNVB skulle ha dragit in MVV:s licens att spela professionell fotboll vid en formellt betalningsinställelse. Därför ansågs en formell betalningsinställelse inte ligga i kommunens eller det stora flertalet andra fordringsägares intresse. Således innebär denna aspekt i sig inte att kommunen har en särställning i förhållande till de andra fordringsägarna.

(29)

I det här sammanhanget hänvisar de nederländska myndigheterna till det avsnitt i beslutet om att inleda förfarandet där kommissionen drog slutsatsen att Arnhems kommuns åtgärder till förmån för fotbollsklubben Vitesse inte utgjorde statligt stöd: principen om likabehandling kräver att denna situation bedöms på samma sätt, det vill säga att kommunen anses ha handlat i enlighet med principen om en privat fordringsägare i en marknadsekonomi och således i enlighet med artikel 107.1 i fördraget. Kommissionens inställning är att varje fall måste bedömas för sig. I fallet Arnhem/Vitesse innebar villkoren i borgenärsuppgörelsen att kommunen och andra fordringsägare var helt jämställda (var och en skulle erhålla 12 % av sina utestående fordringar). Så är det inte i fallet Maastricht/MVV: de övriga (prioriterade) fordringsägarna skulle kunna få inkomster vid spelarövergångar mot att de avstod från sina fordringar, men inte Maastrichts kommun.

(30)

De övriga skäl som Nederländerna anför, om de socioekonomiska konsekvenserna av en konkurs för MVV, kan inte beaktas vid bedömningen av om principen om den marknadsekonomiska investeraren har följts.

(31)

För det första sammanhänger de socioekonomiska konsekvenserna av en eventuell konkurs för MVV med kommunens roll som offentlig myndighet och skulle inte beröra en privat investerare. Kommunen kan visserligen ha betecknats som en investerare i De Geusselt-området, såsom sägs i kommunfullmäktiges protokoll från den 25 maj 2010, men inom ramen för ett vidare intresse som sammanhänger med andra generella politiska mål, såsom utbyggnad av infrastruktur och ekonomisk utveckling av området samt kommunens idrottspolitik och partnerskapsavtal. Därav följer att beslutet att efterskänka fordringen – vid den tidpunkt det fattades – inte var, eller bara delvis var, kopplat till ett kommersiellt intresse från kommunens sida i egenskap av ägare till marken eller såsom ett företag. Nederländerna har inte lämnat några uppgifter om vad eventuella kommersiella intressen skulle bestå i. För det andra kan man notera att efterskänkningen av lånet i sig inte skulle ha förhindrat en konkurs för MVV. Det krävdes fler stödåtgärder, såsom förvärven av stadion och träningsområdet, vilka kommissionen inte anser var förenliga med principen om den marknadsekonomiska investeraren. Som framhölls ovan ska åtgärderna bedömas sammantagna.

(32)

Av dessa skäl drar kommissionen slutsatsen att kommunen inte handlade som en marknadsekonomisk aktör när den beslutade att avstå från sin fordran på 1,7 miljoner euro i maj 2010. Denna slutsats bygger också på det faktum att det efterskänkta lånet ska bedömas tillsammans med förvärven av stadion och träningsområdet, vilka kommissionen inte anser var förenliga med principen om den marknadsekonomiska investeraren av de skäl som framhålls nedan.

(33)

Kommunen efterskänkte inte bara en efterställd fordran på MVV, den köpte också De Geusselt-stadion och klubbens träningsanläggning Klein Geusselt. Även detta förvärv ingick i den övergripande planen för att rädda och omstrukturera MVV. Nederländerna hävdar att detta köp inte utgör statligt stöd, eftersom det genomfördes på marknadsmässiga villkor. Detta argument bygger på kommissionens meddelande om inslag av stöd vid statliga myndigheters försäljning av mark och byggnader (7) (nedan kallat meddelandet om försäljning av mark och byggnader) liksom på principen om den marknadsekonomiska investeraren, enligt vilken finansiella transaktioner mellan en offentlig myndighet och ett företag som också hade varit acceptabla för andra aktörer med identiska förutsättningar inte kan anses ge företaget i fråga en fördel i den mening som avses i artikel 107.1 i fördraget. När det gäller meddelandet om försäljning av mark och byggnader vidgår Nederländerna att detta meddelande avser försäljning av mark och inte köp av fastigheter, men anser att det är tillämpligt genom analogi.

(34)

Kommissionen konstaterar att försäljningspriset 1,85 miljoner euro fastställdes på basis av en rapport från en extern expert, vilken tillställdes kommissionen (rapporten från inspektörerna Van Der Horst Taxateurs från juni 2010). Kommissionen noterar också att kommunen redan ägde den mark som stadion var belägen på. Den köpte stadion och de andra tillgångarna, men även rätten till ett långfristigt arrende av marken (recht van erfpacht). […] (*) Priset 1,85 miljoner euro inkluderade träningsanläggningen, som inte omfattades av expertrapporten. Kommissionen noterar att köparens identitet inte framgick av expertrapporten.

(35)

Kommissionen konstaterar för det första att kommunens skäl för att köpa stadion bland annat hade att göra med ”folkhälsa” och ”social sammanhållning”, eftersom den ville bibehålla och utveckla en ”idrottszon” i De Geusselt-området (8). Sådana politiska mål skulle inte ligga till grund för ett investeringsbeslut fattat av en privat investerare i en marknadsekonomi, och således kan kommunen inte jämställas med en marknadsekonomisk investerare. För det andra håller kommissionen inte med om att en marknadsekonomisk investerare skulle ha varit beredd att köpa fotbollsstadion till återanskaffningssvärdet. Till skillnad från mark och andra tillgångar är en fotbollsstadion en produktionstillgång som kan användas för att generera intäkter men som också medför underhållskostnader. En marknadsekonomisk investerare skulle bara köpa en sådan stadion på basis av en affärsplan som utvisar att den med stor sannolikhet kan utnyttjas med tillräcklig lönsamhet. Det pris till vilket en sådan investerare skulle vara villig att köpa stadion skulle också fastställas utifrån denna affärsplan. Kommunen hade ingen sådan affärsplan, vare sig före köpet eller när beslutet att köpa stadion fattades. I maj 2010 informerade kommunstyrelsen kommunfullmäktige däremot om att en plan skulle upprättas för det framtida utnyttjandet av stadion som en anläggning med flera funktioner. En sådan plan lades också fram för fullmäktige, men i december 2010. Kommissionen noterar att kommunen i maj 2010, då beslutet att köpa stadion fattades, uppskattade den årliga underhållskostnaden för stadion till 380 000 euro, medan MVV debiterades en årshyra på 75 000 euro (9). Skillnaden på 305 000 euro skulle finansieras med hyresintäkter från andra evenemang eller täckas av kommunen. Även om förvärvspriset fastställdes med hänsyn tagen till potentiella förluster till följd av MVV:s låga hyra kan man inte dra slutsatsen att en privat marknadsaktör skulle ha ingått ett avtal som medförde en stor känd risk att bli förlustbringande. Den rapport som presenterades för kommunfullmäktige i december 2010 bekräftar att det under dåvarande förhållanden inte var möjligt att utnyttja stadion kommersiellt eller så att kostnaderna täcktes. Enligt en rapport från kommunens revisionsrätt (10) i juni 2012 var stadion fortfarande förlustbringande.

(36)

Vid en så brådskande affär som förvärvet för MVV skulle man dessutom ha förväntat sig att en marknadsaktör hade utnyttjat tidsaspekten för att försöka få till stånd ett bättre pris än det som inspektörerna kom fram till. Detta var inte fallet med kommunen, som helt enkelt godtog inspektörernas värde som ”realistiskt”.

(37)

Denna slutsats påverkas inte av det specifika intresse som kommunen hade i samband med planerna på en utveckling av De Geusselt-området. I den undsättningsplan som upprättades 2010 hänvisade Nederländerna inte till någon plan inför förvärvet eller några beräkningar inför ett potentiellt köp från kommunens sida före juni 2010. Sådana bedömningar inför ett köp är emellertid någonting man kan förvänta sig av en privat investerare i en marknadsekonomi.

(38)

Av samtliga dessa skäl drar kommissionen slutsatsen att kommunen inte handlade som en marknadsekonomisk aktör när den beslutade om åtgärder för förvärv av stadion och träningsområdet 2010.

(39)

Fördelen för MVV var för det första att klubben befriades från sin skuldbörda och för det andra att den kunde fortsätta att spela fotboll på sin hemmastadion De Geusselt. Månadshyran för användning av båda anläggningarna utan ensamrätt efter kommunens förvärv uppgick till 3 % av MVV:s budget eller minst 75 000 euro (11). Kommissionen konstaterar också att de 1,85 miljoner euro som kommunen betalade enligt köpekontraktet skulle användas av säljaren, den tredje parten Stichting Stadion De Geusselt  (12), för att täcka MVV:s skulder för skatter, löner till spelarna och pensionsåtaganden. Dessa skulder omfattades inte av borgenärsuppgörelsen. Detta belopp – 1,85 miljoner euro – har också bokförts som en extraordinär intäkt i MVV:s räkenskaper för säsongen 2009/2010, med kommentaren ”bidrag, Maastrichts kommun” (Bijdrage Gemeente Maastricht). Stichting Stadion De Geusselts intäkter från försäljningen skulle användas för skuldsanering och omstrukturering av MVV (se skrivelsen från stiftelsen till kommunen den 9 juni 2010).

(40)

Nederländerna har ifrågasatt effekterna på den inre marknaden av stöd till klubbar som inte spelar fotboll på europeisk nivå, och mer specifikt till MVV. Vad detta beträffar framhåller kommissionen att MVV kan tänkas delta i europeiska fotbollsturneringar varje år. Trots att klubben spelar i den lägre ligan kan den i princip ge sig in i och vinna den nationella fotbollscupen och därmed få spela i Europacupen följande år. Också en lågt rankad fotbollsklubb kan avancera till en högre nivå på kort tid (13). Kommissionen påpekar också att professionella fotbollsklubbar bedriver ekonomisk verksamhet på många andra plan än genom att delta i fotbollsturneringar: de är verksamma på marknaden för spelarövergångar och de ägnar sig åt reklam, sponsring, produktförsäljning och mediatäckning. Stöd till en professionell fotbollsklubb förstärker dess ställning på alla dessa marknader, och de flesta av dessa omfattar flera medlemsstater. Om statliga medel används för att ge en professionell fotbollsklubb en selektiv fördel är det därför troligt att detta stöd kan snedvrida konkurrensen och påverka handeln mellan medlemsstaterna i den mening som avses i artikel 107.1 i fördraget (14). När det gäller MVV specifikt var många av spelarna 2010 medborgare i andra medlemsstater, främst Belgien.

(41)

Mot bakgrund av ovanstående drar kommissionen slutsatsen att besluten att efterskänka lånet och köpa stadion och träningsområdet (för totalt 3,55 miljoner euro) utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i fördraget. Förenligheten med den inre marknaden kommer att analyseras i det följande.

(42)

Kommissionen måste bedöma om stödåtgärderna till förmån för MVV kan anses vara förenliga med den inre marknaden. Enligt domstolens rättspraxis åligger det medlemsstaterna att åberopa eventuella grunder för förenlighet och visa att villkoren är uppfyllda (15).

(43)

Inga av de undantag som anges i artikel 107.2 i fördraget är tillämpliga på stödåtgärderna i fråga. Nederländerna har heller inte påstått att så skulle vara fallet.

(44)

När det gäller undantagen i artikel 107.3 i fördraget noterar kommissionen att inga av de nederländska regionerna omfattas av undantaget i artikel 107.3 a. Stödåtgärderna i fråga kan inte heller anses främja genomförandet av viktiga projekt av gemensamt europeiskt intresse eller avhjälpa en allvarlig störning i den nederländska ekonomin, såsom avses i artikel 107.3 b.

(45)

När det gäller undantaget i artikel 107.3 c i fördraget, det vill säga stöd för att underlätta utveckling av vissa näringsverksamheter på villkor att det inte påverkar handeln i negativ riktning i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset, har Nederländerna hävdat att detta undantag kan tillämpas om kommissionen finner att åtgärderna i fråga utgör statligt stöd. I det sammanhanget hävdade Nederländerna också att artikel 107.3 d i fördraget om stöd för att främja kultur och bevara kulturarvet i kombination med artikel 165 i fördraget bör beaktas i kombinationens analys.

(46)

Vid sin bedömning av konceptet ”utveckling av näringsverksamheter” i sportsektorn tar kommissionen vederbörlig hänsyn till artikel 165.1 i fördraget och artikel 165.2 sista strecksatsen i fördraget, enligt vilka unionen ska bidra till att främja europeiska idrottsfrågor och då ska beakta idrottens specifika karaktär, dess strukturer som bygger på frivilliga insatser samt dess sociala och pedagogiska funktion. I fördraget görs emellertid åtskillnad mellan idrott och kultur, vilket innebär att artikel 107.3 d inte kan läggas till grund för bedömningen av förenligheten hos stödet till MVV.

(47)

För sin bedömning av stödåtgärderna i enlighet med artikel 107.3 c i fördraget har kommissionen utfärdat ett antal förordningar, ramar, riktlinjer och meddelanden om stödformer och såväl övergripande stöd som stöd till vissa sektorer. Med tanke på att MVV hade ekonomiska problem vid den tidpunkt då åtgärderna vidtogs och att stödet beviljades av kommunen i syfte att komma till rätta med dessa problem anser kommissionen det lämpligt att bedöma om kriterierna i riktlinjerna (16) är tillämpliga. Kommissionen noterar då att riktlinjerna inte utesluter professionell fotboll. Denna ekonomiska verksamhet omfattas således av riktlinjerna.

(48)

I juli 2014 offentliggjorde kommissionen nya riktlinjer för statligt stöd till undsättning och omstrukturering av icke-finansiella företag i svårigheter (17). Dessa riktlinjer är emellertid inte tillämpliga på detta icke anmälda stöd som beviljades 2010. Enligt punkt 137 i de nya riktlinjerna skulle de endast omfatta undsättnings- eller omstruktureringsstöd som beviljas utan kommissionens godkännande om stödet, eller en del av det, beviljades efter det att riktlinjerna offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning. Enligt punkt 138 i de nya riktlinjerna kommer kommissionen i alla andra fall att företa granskningen på grundval av de riktlinjer som var tillämpliga när stödet beviljades. Således kommer kommissionen i detta fall att basera sin analys på 2004 års riktlinjer (se skäl 14 ovan).

(49)

Enligt punkt 11 i riktlinjerna kan ett företag anses befinna sig i svårigheter när de vanliga tecknen på detta föreligger, såsom ökande förluster, sjunkande omsättning, växande lager, överkapacitet, minskande kassaflöde, stigande skuldsättningsgrad och finansiella kostnader samt ett sjunkande värde, som kan gå ner till noll, på nettotillgångarna. I de allvarligaste fallen kan företaget till och med vara insolvent eller befinna sig i ett kollektivt insolvensförfarande enligt nationell lagstiftning. Såsom anges i skäl 13 ovan hade MVV negativt eget kapital från och med säsongen 2007/2008. Under första kvartalet 2010 uppgick det egna kapitalet till -5,1 miljoner euro och skulderna till 6,4 miljoner euro. Som Nederländerna påpekar var MVV praktiskt taget konkursmässigt våren 2010. Således var MVV uppenbarligen ett företag i svårigheter i den mening som avses i riktlinjerna. Detta bestrids inte av Nederländerna. Därför måste förenligheten hos det statliga stödet till MVV bedömas i enlighet med riktlinjerna.

(50)

Enligt avsnitt 3.2 i riktlinjerna är beviljandet av stöd villkorat av att en omstruktureringsplan genomförs. Enligt punkt 59 i riktlinjerna behöver dock omstruktureringsplanen för små och medelstora företag (som MVV) inte godkännas av kommissionen. Planen måste emellertid uppfylla villkoren i punkterna 35, 36 och 37 i riktlinjerna och godkännas av den berörda medlemsstaten samt meddelas till kommissionen. Kommissionen noterar att Nederländerna har tillställt kommissionen en omstruktureringsplan som uppfyller villkoren i punkterna 34–37 i riktlinjerna. Omstruktureringskostnaderna uppgick totalt till nästan 6 miljoner euro. Kommissionen konstaterar att kommunens beslut att bevilja MVV stöd var förknippat med ett antal villkor. Dessa framgår av den affärsplan från 2010 som avses i skäl 10.

(51)

Kommissionen noterar att kommunens beslut att efterskänka sitt lån och betala för De Geusselt fattades efter an analys av arten av och orsakerna till MVV:s svårigheter. Transaktionen byggde på ett antal villkor som syftade till att återställa klubbens lönsamhet på lång sikt inom en rimlig tidsram på tre år samt att uppfylla KNVB:s krav för att låta MVV behålla sin licens för professionell fotboll. Omstruktureringsplanen inbegrep en ny ledning samt minskningar av personalen och antalet spelare. Omstruktureringsplanen bygger inte på externa faktorer som MVV kan påverka men inte helt kontrollera, såsom att hitta nya sponsorer eller öka antalet åskådare. Förväntningarna är att klubbens ekonomiska situation fortsätter att förbättras och att den även fortsatt ska vara en professionell fotbollsklubb. Den utveckling som beskrivs i nedanstående skäl visar att planen också var realistisk.

(52)

De vidtagna åtgärderna var nödvändiga för att återställa MVV:s lönsamhet, och klubben återfick en sund ekonomisk ställning. Som ett resultat av dessa åtgärder redovisade MVV en vinst på 3,9 miljoner euro för säsongen 2009/2010, och för första gången på flera år var det egna kapitalet positivt, 0,051 miljoner euro. Påföljande säsong, 2010/2011, resulterade i en vinst på 0,021 miljoner euro. MVV:s egna kapital var nu 0,072 miljoner euro. 2011/2012 uppnådde MVV kostnadstäckning. KNVB uppgraderade MVV:s finansiella ställning från kategori 1 (otillfredsställande) till 3 (god) i början av säsongen 2011/2012.

(53)

Enligt punkterna 38–42 i riktlinjerna måste stödmottagaren vidta kompenserande åtgärder för att minimera stödets snedvridande effekter och dess negativa effekter på handelsvillkoren. Enligt punkt 41 i riktlinjerna gäller detta dock inte små företag, som MVV.

(54)

Kommissionen noterar också att omstruktureringsplanen i betydande utsträckning finansieras av externa privata företag som komplement till de interna besparingarna, i enlighet med punkterna 43 och 44 i riktlinjerna. Flera privata företag har också gått med på att efterskänka sina fordringar. Fordringsägarnas och kommunens sammantagna bidrag till refinansieringen av MVV var cirka 5,8 miljoner euro (efterskänkta fordringar, köp av stadion och långfristigt arrende). Bidraget från privata företags efterskänkta fordringar uppgick till 2,25 miljoner euro och var således högre än de 25 % som krävs för små företag.

(55)

Stödbeloppet var nödvändigt. Enligt omstruktureringsplanen skulle det leda till mindre förluster säsongerna 2011/2012 och 2012/2013 och därefter måttliga vinster. Detta skulle inte vara tillräckligt för att MVV skulle kunna köpa nya spelare eller locka dem med högre löner.

(56)

Planen syftade till att möjliggöra en nystart för ett nedbantat MVV, utan skuldbördan och med en ny struktur. Åtgärderna skulle leda till en sund finansiell ställning för MVV, för att bland annat tillgodose KNVB:s krav. Kommissionen påminner om att alla professionella nederländska fotbollsklubbar får licenser av KNVB, vilka medför att de måste uppfylla vissa villkor. Ett av dessa villkor rör klubbens finansiella sundhet. Klubbarna måste lämna in finansiella rapporter senast den 1 november, den 1 mars och den 15 juni varje säsong, av vilka bland annat deras aktuella finansiella situation och budgeten för nästa säsong framgår. På grundval av dessa rapporter placeras klubbarna in i tre kategorier (1: otillfredsställande, 2: tillfredsställande och 3: god). Klubbar som tillhör kategori 1 kan åläggas att presentera planer för hur de ska förbättra sin ekonomi och nå kategori 2 eller 3. Om en klubb inte följer sin plan kan KNVB använda sanktioner, däribland en officiell varning, sänkta matchpoäng och i värsta fall indragning av licensen. En professionell fotbollsklubb i Nederländerna förlorar sin licens om den går i konkurs. Om en efterföljare till klubben bildas får denna inte tillträde till de professionella fotbollsligorna direkt, utan måste börja i den näst högsta amatörligan.

(57)

Omstruktureringsplanen inbegrep en ny ledning, en ny struktur, ett nytt namn, sänkta löner samt minskningar av personalen och antalet spelare. Flera spelare förflyttades, befintliga kontrakt sades antingen upp eller förlängdes med lägre betalning, nya kontrakt ingicks antingen utan övergångsersättningar eller så hyrde man spelare från andra klubbar och några amatörkontrakt ingicks. Därmed minskade kostnaderna för personal och spelare med 40 %. Såsom anges i skäl 26 och följande skäl avstod andra fordringsägare än kommunen från fordringar på MVV på sammanlagt 2,25 miljoner euro. Därmed befriades MVV nästan helt från skulder.

(58)

Kommissionen anser att omstruktureringsplanen åtgärdar orsakerna till MVV:s ekonomiska svårigheter, i synnerhet spelarkostnaderna i form av löner och övergångsersättningar. Man kan inte förvänta sig att en professionell fotbollsklubb diversifierar och ger sig in på nya marknader i den mening som avses i riktlinjerna. Däremot kan man förvänta sig att klubben gör besparingar inom sin kärnverksamhet, och det har MVV gjort. Nederländerna tillhandahöll även en förteckning över åtgärder som MVV hade vidtagit för att minska andra kostnader för dess verksamhet. Omstruktureringsplanen bygger inte på externa faktorer som MVV kan påverka men inte helt kontrollera, såsom att hitta nya sponsorer eller öka antalet åskådare. Kommissionen finner därför att genomförandet av planen gör det möjligt för MVV att fortsätta sin verksamhet inom den nederländska professionella fotbollen med sunda förutsättningar, vilket även KNVB:s uppgradering till kategori 3 visar. Kommissionen noterar också att omstruktureringsplanen i betydande utsträckning finansieras av externa privata företag som komplement till de interna besparingarna. Därmed är kravet i punkt 44 i riktlinjerna uppfyllt, att när det gäller små företag som MVV ska åtminstone 25 % av omstruktureringskostnaderna bestridas med stödmottagarens egna medel, inklusive extern finansiering som visar att det finns en tro på att lönsamheten kan återställas.

(59)

Nederländerna har vidare lämnat upplysningar om andra verksamheter som MVV efter omstruktureringen har bedrivit till fromma för samhället, däribland ett antal skolor i Maastricht och Euregio. Dessa verksamheter kan anses bidra till idrottens sociala och pedagogiska funktion, såsom anges i artikel 165 i fördraget.

(60)

Enligt punkt 49 i riktlinjerna ska medlemsstaterna lämna in regelbundna och detaljerade rapporter som visar att omstruktureringsplanen genomförs på ett riktigt sätt. Punkt 51 innehåller mindre strikta krav för små och medelstora företag, för vilka det normalt räcker att lämna in en kopia av balansräkning och resultaträkning varje år. Nederländerna har förbundit sig att lämna in dessa rapporter. Nederländerna har i enlighet med riktlinjerna åtagit sig att lämna in en slutrapport om genomförandet av omstruktureringsplanen.

(61)

Punkterna 72–77 i riktlinjerna handlar om engångsvillkoret, enligt vilket omstruktureringsstöd endast bör beviljas en gång under en tioårsperiod. Nederländerna har uppgett att MVV inte hade mottagit undsättnings- eller omstruktureringsstöd under de tio år som föregick beviljandet av det nuvarande stödet. Nederländerna har också förbundit sig att inte ge MVV något nytt undsättnings- eller omstruktureringsstöd under en period om tio år.

(62)

Kommissionen drar slutsatsen att Nederländerna genom att inte förhandsanmäla statligt stöd uppgående till 3,55 miljoner euro, vilket beviljades MVV 2010 när klubben var i ekonomiska svårigheter, inte har fullgjort sina skyldigheter enligt artikel 108.3 i fördraget. Stödet kan emellertid anses vara förenligt med den inre marknaden som omstruktureringsstöd i den mening som avses i riktlinjerna, eftersom alla villkor för sådant stöd som anges i riktlinjerna är uppfyllda.