21.5.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 151/1


EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2014/62/EU

av den 15 maj 2014

om straffrättsligt skydd av euron och andra valutor mot penningförfalskning och om ersättande av rådets rambeslut 2000/383/RIF

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 83.1,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de nationella parlamenten,

med beaktande av Europeiska centralbankens yttrande (1),

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande (2),

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet (3), och

av följande skäl:

(1)

Euron har som gemensam valuta i medlemsstaterna i euroområdet blivit en viktig faktor i unionens ekonomi och dess medborgares dagliga liv. Sedan den infördes 2002 har emellertid förfalskningar av euron, som är en valuta som hela tiden är föremål för intresse från organiserade kriminella grupper som ägnar sig åt penningförfalskning, orsakat ekonomiska skador på minst 500 miljoner EUR. Det är av intresse för unionen som helhet att motsätta sig och lagföra sådan verksamhet som kan antas äventyra eurons tillförlitlighet genom förfalskning.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Syfte

Detta direktiv fastställer minimiregler om definitioner på straffbara gärningar och påföljder inom området förfalskning av euron och andra valutor. Det inför också gemensamma bestämmelser för att stärka bekämpandet av dessa gärningar, för att förbättra utredningen av dessa och för att säkerställa bättre samarbete mot penningförfalskning.

Artikel 2

Definitioner

I detta direktiv avses med

a)

pengar: sedlar och mynt, i lagligt omlopp, inklusive eurosedlar och euromynt, i lagligt omlopp i enlighet med förordning (EG) nr 974/98,

b)

juridisk person: varje enhet som har denna status enligt tillämplig rätt, med undantag av stater eller offentliga organ vid utövandet av offentliga maktbefogenheter samt offentliga internationella organisationer.

Artikel 3

Straffbara gärningar

1.   Medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att följande gärningar, om de begåtts uppsåtligen, är straffbara:

a)

Att bedrägligt tillverka eller ändra pengar, oavsett vilka medel som har använts.

b)

Att bedrägligt sätta falska pengar i omlopp.

c)

Att importera, exportera, transportera, motta eller anskaffa falska pengar i syfte att sätta dem i omlopp, och med insikt om att de är falska.

d)

Att framställa, motta, anskaffa eller inneha

i)

instrument, föremål, datorprogram och data, samt andra medel som är särskilt anpassade för förfalskning eller ändring av pengar, eller

ii)

säkerhetsdetaljer såsom hologram, vattenmärken eller andra komponenter av pengar som syftar till att skydda mot förfalskning.

2.   Medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de gärningar som avses i punkt 1 a, b och c är straffbara även när det rör sig om sedlar eller mynt som framställs eller har framställts med hjälp av lagliga anordningar eller material i strid mot de rättigheter eller villkor enligt vilka de behöriga myndigheterna får ge ut sedlar och mynt.

3.   Medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de gärningar som avses i punkterna 1 och 2 är straffbara även avseende sedlar och mynt som ännu inte getts ut, men som är avsedda att sättas i omlopp som lagligt betalningsmedel.

Artikel 4

Anstiftan, medhjälp och försök

1.   Medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att anstiftan och medhjälp till sådana gärningar som avses i artikel 3 är straffbara.

2.   Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa att försök till de gärningar som avses i artikel 3.1 a, b eller c, 3.2 eller 3.3 i förhållande till de gärningar som avses i artikel 3.1 a, b och c utgör straffbara gärningar.

Artikel 5

Påföljder för fysiska personer

1.   Medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att se till att de gärningar som avses i artiklarna 3 och 4 medför effektiva, proportionella och avskräckande straffrättsliga påföljder.

2.   Medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att se till att de straffbara gärningar som avses i artikel 3.1 d, de straffbara gärningar som avses i artikel 3.2 och de straffbara gärningar som avses i artikel 3.3 i förhållande till de gärningar som avses i artikel 3.1 d bestraffas med en maximipåföljd som inbegriper fängelse.

3.   Medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att se till att de straffbara gärningar som avses i artikel 3.1 a och 3.3 i förhållande till de gärningar som avses i artikel 3.1 a bestraffas med ett maximistraff om minst åtta års fängelse.

4.   Medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att se till att de straffbara gärningar som avses i artikel 3.1 b och c och 3.3 i förhållande till de gärningar som avses i artikel 3.1 b och c bestraffas med ett maximistraff om minst fem års fängelse.

5.   Beträffande de straffbara gärningar som avses i artikel 3.1 b får medlemsstaterna föreskriva andra effektiva, proportionella och avskräckande straffrättsliga påföljder än de som avses i punkt 4 i den här artikeln, inbegripet böter och fängelse, om de falska pengarna tagits emot utan vetskap om att de var förfalskade, men lämnats vidare med vetskap om att de var falska.

Artikel 6

Juridiska personers ansvar

1.   Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att juridiska personer kan ställas till svars för de straffbara gärningar som avses i artiklarna 3 och 4 som begåtts till förmån för den juridiska personen av en person som agerat antingen enskilt eller som en del av den juridiska personens organisation och som har en ledande ställning inom den juridiska personens organisation, grundad på

a)

behörighet att företräda den juridiska personen,

b)

befogenhet att fatta beslut på den juridiska personens vägnar, eller

c)

befogenhet att utöva kontroll inom den juridiska personen.

2.   Medlemsstaterna ska säkerställa att en juridisk person kan ställas till svars när brister i den övervakning eller kontroll som ska utföras av en sådan person som avses i punkt 1 i denna artikel har gjort det möjligt för en person som är underställd den juridiska personen att till dennes förmån begå några av de straffbara gärningar som avses i artiklarna 3 och 4.

3.   Den juridiska personens ansvar enligt punkterna 1 och 2 i denna artikel utesluter inte lagföring av fysiska personer som är gärningsmän, anstiftare eller medhjälpare till några av de straffbara gärningar som avses i artiklarna 3 och 4.

Artikel 7

Sanktioner för juridiska personer

Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att en juridisk person som har ställts till svars enligt artikel 6 kan bli föremål för effektiva, proportionella och avskräckande sanktioner, som ska innefatta bötesstraff eller administrativa avgifter och som får innefatta även andra sanktioner, som till exempel

a)

fråntagande av rätt till offentliga förmåner eller stöd,

b)

tillfälligt eller permanent näringsförbud,

c)

rättslig övervakning,

d)

rättsligt beslut om upplösning av verksamheten,

e)

tillfällig eller permanent stängning av inrättningar som har använts för att begå den straffbara gärningen.

Artikel 8

Behörighet

1.   Varje medlemsstat ska vidta nödvändiga åtgärder för att upprätta sin behörighet beträffande de straffbara gärningar som avses i artiklarna 3 och 4, om

a)

den straffbara gärningen helt eller delvis har begåtts på medlemsstatens territorium, eller

b)

den straffbara gärningen har begåtts av någon som är medborgare i medlemsstaten.

2.   Varje medlemsstat som har euron som valuta ska vidta nödvändiga åtgärder för att fastställa sin behörighet när det gäller de straffbara gärningar som avses i artiklarna 3 och 4, och som har begåtts utanför dess territorium, åtminstone om de avser euron och om

a)

den straffbara gärningen har begåtts av någon som befinner sig på den medlemsstatens territorium och inte utlämnats, eller

b)

falska eurosedlar eller euromynt som härrör från den straffbara gärningen har påträffats på den medlemsstatens territorium.

Vid lagföringen av de straffbara gärningar som avses i artikel 3.1 a, 3.2 och 3.3, i den mån de hänför sig till artikel 3.1 a, samt anstiftan, medhjälp och försök till dessa straffbara gärningar, ska varje medlemsstat vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att dess behörighet inte är beroende av att gärningarna är straffbelagda på den plats där de begicks.

Artikel 9

Utredningsverktyg

Medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att effektiva utredningsverktyg, som de som används när det gäller organiserad brottslighet eller andra grova brott, är tillgängliga för de personer, enheter eller avdelningar som har ansvaret för att utreda eller lagföra de straffbara gärningar som avses i artiklarna 3 och 4.

Artikel 10

Skyldighet att överlämna falska eurosedlar och euromynt för analys och spårning

Medlemsstaterna ska under det straffrättsliga förfarandet se till att det nationella analyscentrumet och nationella centrumet för myntanalys utan dröjsmål tillåts undersöka misstänkta förfalskningar av eurosedlar och euromynt för analys, identifiering och spårning av ytterligare förfalskningar. De behöriga myndigheterna ska utan dröjsmål och senast när ett slutligt beslut om det straffrättsliga förfarandet har fattats översända nödvändiga provexemplar.

Artikel 11

Statistik

Medlemsstaterna ska åtminstone vartannat år lämna uppgifter till kommissionen om antalet straffbara gärningar, som fastställs i artiklarna 3 och 4, och antalet personer som lagförts respektive dömts för de straffbara gärningar som fastställs i artiklarna 3 och 4.

Artikel 12

Kommissionens rapportering och översyn

Kommissionen ska senast den 23 maj 2019 lägga fram en rapport om tillämpningen av detta direktiv till Europaparlamentet och rådet. I rapporten ska det bedömas i vilken utsträckning medlemsstaterna har vidtagit nödvändiga åtgärder för att följa detta direktiv. Rapporten ska vid behov åtföljas av ett lagstiftningsförslag.

Artikel 13

Ersättande av rambeslut 2000/383/RIF

Rambeslut 2000/383/RIF ersätts härmed med avseende på de medlemsstater för vilka detta direktiv är bindande, dock utan att det påverkar dessa medlemsstaters skyldigheter avseende tidsfristen för införlivande av rambeslut 2000/383/RIF i nationell rätt.

För de medlemsstater för vilka detta direktiv är bindande ska hänvisningar till rambeslut 2000/383/RIF anses som hänvisningar till detta direktiv.

Artikel 14

Införlivande

1.   Medlemsstaterna ska senast den 23 maj 2016 sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv. De ska genast underrätta kommissionen om detta.

När en medlemsstat antar dessa bestämmelser ska de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen ska göras ska varje medlemsstat själv utfärda.

2.   Medlemsstaterna ska till kommissionen överlämna texten till de centrala bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv.

Artikel 15

Ikraftträdande

Detta direktiv träder i kraft dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Artikel 16

Adressater

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna i enlighet med fördragen.

Utfärdat i Bryssel den 15 maj 2014.

På Europaparlamentets vägnar

M. SCHULZ

Ordförande

På rådets vägnar

D. KOURKOULAS

Ordförande


(1)  EUT C 179, 25.6.2013, s. 9.

(2)  EUT C 271, 19.9.2013, s. 42.

(3)  Europaparlamentets ståndpunkt av den 16 april 2014 (ännu ej offentliggjord i EUT) och rådets beslut av den 6 maj 2014.

(4)  Rådets förordning (EG) nr 974/98 av den 3 maj 1998 om införande av euron (EGT L 139, 11.5.1998, s. 1).

(5)  Rådets förordning (EG) nr 1338/2001 av den 28 juni 2001 om fastställande av nödvändiga åtgärder för skydd av euron mot förfalskning (EGT L 181, 4.7.2001, s. 6).

(6)  Rådets förordning (EG) nr 1339/2001 av den 28 juni 2001 om att låta verkningarna av förordning (EG) nr 1338/2001 om fastställande av nödvändiga åtgärder för skydd av euron mot förfalskning även omfatta de medlemsstater som inte har antagit euron som gemensam valuta (EGT L 181, 4.7.2001, s. 11).

(7)  Nr 2623, s. 372 – Nationernas förbund, traktatsamling 1931.

(8)  Rådets rambeslut 2000/383/RIF av den 29 maj 2000 om förstärkning av skyddet mot förfalskning i samband med införandet av euron genom straffrättsliga och andra påföljder (EGT L 140, 14.6.2000, s. 1).