1.   Genom denna förordning fastställs en tullkodex för unionen (nedan kallad kodexen) som fastställer de allmänna regler och förfaranden som ska tillämpas på varor som förs in i eller ut ur unionens tullområde.

Utan att det påverkar tillämpningen av internationell rätt, internationella konventioner eller unionslagstiftning på andra områden ska kodexen tillämpas enhetligt inom hela unionens tullområde.

2.   Vissa av tullagstiftningens bestämmelser kan tillämpas utanför unionens tullområde inom ramen för lagstiftning på särskilda områden eller internationella konventioner.

3.   Vissa av bestämmelserna i tullagstiftningen, inbegripet de förenklingar som föreskrivs i denna, ska tillämpas på handeln med unionsvaror mellan de delar av unionens tullområde på vilka bestämmelserna i direktiv 2006/112/EG eller direktiv 2008/118/EG tillämpas och de delar av tullområdet där de bestämmelserna inte tillämpas, eller på handeln mellan de delar av unionens tullområde där de bestämmelserna inte tillämpas.

1.   Unionens tullområde ska omfatta följande territorier, inbegripet deras territorialvatten, inre vatten och luftrum:

2.   Följande utanför medlemsstaternas territorier belägna territorier, inklusive deras territorialvatten, inre vatten och luftrum, ska med beaktande av de konventioner och fördrag som är tillämpliga på dem anses utgöra en del av unionens tullområde:

1.   Alla utbyten av uppgifter såsom deklarationer, ansökningar eller beslut mellan tullmyndigheterna och mellan ekonomiska aktörer och tullmyndigheterna och lagring av de uppgifter som krävs enligt tullagstiftningen ska ske med hjälp av elektronisk databehandlingsteknik.

2.   Gemensamma uppgiftskrav ska upprättas för utbyte och lagring av uppgifter enligt punkt 1.

3.   Andra metoder för utbyte och lagring av uppgifter än elektronisk databehandlingsteknik enligt punkt 1 får användas enligt följande:

4.   Genom undantag från punkt 1 får kommissionen i undantagsfall anta beslut om att tillåta en eller flera medlemsstater att använda andra metoder för utbyte och lagring av uppgifter än elektronisk databehandlingsteknik.

Ett sådant beslut om undantag ska motiveras av den särskilda situationen i den medlemsstat som begär det och undantaget ska beviljas för en specifik tidsperiod. Undantaget ska ses över regelbundet och får förlängas för ytterligare särskilda tidsperioder genom en ny ansökan från den medlemsstat som det är riktat till. Det ska återkallas om det inte längre är motiverat.

Undantaget ska inte påverka vare sig utbytet av uppgifter mellan den medlemsstat som det är riktat till och andra medlemsstater eller utbytet och lagringen av information i andra medlemsstater inom ramen för tillämpningen av tullagstiftningen.

1.   Kommissionen ska genom genomförandeakter specificera

Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 285.4.

2.   Kommissionens ska anta de beslut om undantag som avses i artikel 6.4 genom genomförandeakter.

Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det rådgivande förfarande som avses i artikel 285.2.

1.   De ekonomiska aktörer som är etablerade i unionens tullområde ska registrera sig hos de tullmyndigheter som ansvarar för de platser där de är etablerade.

2.   I särskilda fall ska ekonomiska aktörer som inte är etablerade i unionens tullområde registrera sig hos de tullmyndigheter som ansvarar för den plats där de först inger en deklaration eller ansöker om ett beslut.

3.   Andra personer än ekonomiska aktörer ska inte vara skyldiga att registrera sig hos tullmyndigheterna, om inget annat föreskrivs.

Om de personer som avses i första stycket ska vara skyldiga registrera sig ska följande gälla:

4.   I särskilda fall ska tullmyndigheterna ogiltigförklara registreringen.

1.   Alla uppgifter som tullmyndigheterna erhåller vid utövandet av sin verksamhet och som är av konfidentiell natur eller tillhandahålls på konfidentiell grund ska omfattas av kravet på tystnadsplikt. De får inte röjas av de behöriga myndigheterna utan uttryckligt tillstånd av den person eller myndighet som tillhandahållit dem, utom i de fall som föreskrivs i artikel 47.2.

Sådana uppgifter får dock röjas utan tillstånd om tullmyndigheterna är skyldiga eller bemyndigade att göra detta enligt gällande bestämmelser, särskilt beträffande uppgiftsskydd, eller i samband med rättsliga förfaranden.

2.   Konfidentiella uppgifter som avses i punkt 1 får meddelas tullmyndigheterna och andra behöriga myndigheter i länder eller territorier som är belägna utanför unionens tullområde när det gäller tullsamarbete med dessa länder eller territorier inom ramen för ett internationellt avtal eller unionslagstiftning på området för den gemensamma handelspolitiken.

3.   Om uppgifter röjs eller meddelas enligt punkterna 1 och 2 ska det ske så att en lämplig nivå på uppgiftsskyddet säkerställs i full överensstämmelse med gällande bestämmelser om uppgiftsskydd.

1.   Tullmyndigheter och ekonomiska aktörer får ha ett utbyte av uppgifter som inte särskilt föreskrivs i tullagstiftningen, särskilt om det sker inom ramen för ömsesidigt samarbete för att identifiera och motverka risk. Ett sådant utbyte får ske enligt ett skriftligt avtal och får inbegripa rätt för tullmyndigheterna att få tillträde till de ekonomiska aktörernas datorsystem.

2.   Alla uppgifter som en part tillhandahåller den andra parten inom ramen för det samarbete som avses i punkt 1 ska vara konfidentiella, såvida parterna inte överenskommit något annat.

1.   Varje person får begära uppgifter av tullmyndigheterna om tillämpningen av tullagstiftningen. En sådan begäran får avslås om den inte gäller en verksamhet som avser internationell varuhandel och som är faktiskt förestående.

2.   Tullmyndigheterna ska ha en regelbunden dialog med ekonomiska aktörer och andra myndigheter som är involverade i internationell varuhandel. De ska främja öppenhet genom att göra tullagstiftningen och allmänna förvaltningsbeslut och ansökningshandlingar fritt tillgängliga, där så är möjligt kostnadsfritt, och via internet.

1.   Varje person som direkt eller indirekt är involverad i fullgörandet av tullformaliteter eller i tullkontroller ska, på tullmyndigheternas begäran och inom föreskriven tid, tillhandahålla dessa myndigheter alla nödvändiga dokument och uppgifter i lämplig form, och ge dem all nödvändig hjälp för att fullgöra dessa formaliteter eller kontroller.

2.   En person som inger en tulldeklaration, en deklaration för tillfällig lagring, en summarisk införseldeklaration, en summarisk utförseldeklaration, en deklaration om återexport eller en anmälan om återexport till tullmyndigheterna, eller en ansökan om ett tillstånd eller något annat beslut, ska ansvara för allt följande:

Första stycket ska också gälla tillhandahållande av alla de uppgifter i all annan form som krävs av eller lämnas till tullmyndigheterna.

Om deklarationen eller anmälan inges, ansökan lämnas eller uppgifter tillhandahålls av ett tullombud för den berörda personen, som avses i artikel 18, ska även det tullombudet iaktta de skyldigheter som anges i första stycket i den här punkten.

1.   Medlemsstaterna ska samarbeta med kommissionen för att utveckla, underhålla och använda elektroniska system för utbyte av uppgifter mellan olika tullmyndigheter och med kommissionen och för lagring av sådan information i enlighet med kodexen.

2.   Medlemsstater som har beviljats undantag enligt artikel 6.4 behöver inom räckvidden för detta undantag inte utveckla, underhålla och använda de elektroniska system som avses i punkt 1 i den här artikeln.

1.   Varje person får utse ett tullombud.

Detta ombudskap får vara direkt, varvid tullombudet ska agera i en annan persons namn och för dennes räkning, eller indirekt, varvid tullombudet ska agera i eget namn men för en annan persons räkning.

2.   Ett tullombud ska vara etablerat i unionens tullområde.

Om inget annat föreskrivs ska denna skyldighet frångås när tullombudet agerar för sådana personers räkning som inte behöver vara etablerade i unionens tullområde.

3.   Medlemsstaterna får i enlighet med unionslagstiftningen fastställa de villkor på vilka ett tullombud får tillhandahålla tjänster i den medlemsstat där denne är etablerad. Utan att det påverkar den berörda medlemsstatens tillämpning av mindre stränga kriterier ska emellertid ett tullombud som uppfyller kriterierna i artikel 39 a–d ha rätt att tillhandhålla sådana tjänster i en annan medlemsstat än den där denne är etablerad.

4.   Medlemsstaterna får tillämpa villkoren fastställda i enlighet med punkt 3 första meningen på tullombud som inte är etablerade i unionens tullområde.

1.   Vid sina kontakter med tullmyndigheterna ska tullombud uppge att de agerar för huvudmannens räkning och ange om ombudskapet i tullfrågor är direkt eller indirekt.

Personer som inte uppger att de agerar som tullombud eller som uppger att de agerar som tullombud utan att ha fullmakt att göra detta, ska anses agera i eget namn och för egen räkning.

2.   Tullmyndigheterna får kräva att personer som uppger att de agerar som tullombud styrker att de har fullmakt från den person som de företräder.

I särskilda fall ska tullmyndigheterna inte begära ett sådant styrkande.

3.   Tullmyndigheterna ska inte begära att en person som agerar som tullombud och regelbundet genomför åtgärder och formaliteter varje gång styrker att denne har fullmakt, förutsatt att den personen kan styrka detta på tullmyndigheternas begäran.

1.   En person som ansöker om ett beslut som rör tillämpningen av tullagsstiftningen ska tillhandahålla alla uppgifter som de behöriga tullmyndigheterna behöver för att kunna fatta det beslutet.

Även flera personer får gemensamt ansöka om och omfattas av ett beslut, i enlighet med villkoren i tullagstiftningen.

Om inget annat föreskrivs ska den behöriga tullmyndigheten vara myndigheten för den plats där den sökandes huvudsakliga bokföring för tulländamål förs eller är tillgänglig och där åtminstone en del av den verksamhet som omfattas av beslutet avses bedrivas.

2.   Tullmyndigheterna ska, utan dröjsmål och senast inom 30 dagar från det att ansökan om ett beslut mottagits, kontrollera om villkoren för godtagande av denna ansökan är uppfyllda.

Om tullmyndigheterna fastställer att ansökan innehåller alla de uppgifter som krävs för att de ska kunna fatta detta beslut, ska de meddela sitt godtagande till den sökande inom den tidsperiod som anges i första stycket.

3.   Den behöriga tullmyndigheten ska fatta ett beslut enligt punkt 1, och ska meddela den sökande utan dröjsmål och senast inom 120 dagar från den dag då ansökan har godtagits, om inget annat föreskrivs.

Om tullmyndigheterna inte kan iaktta tidsfristen för att fatta ett beslut, ska de underrätta den sökande om detta innan tiden gått ut, ange skälen till detta överskridande och ange den ytterligare tid som de bedömer nödvändig för att kunna fatta ett beslut. Om inget annat föreskrivs ska denna ytterligare tid uppgå till högst 30 dagar.

Utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna i det andra stycket får tullmyndigheterna förlänga tidsfristen för att fatta ett beslut, enligt tullagstiftningen, om sökanden begär en förlängning för att genomföra anpassningar i syfte att säkerställa att villkoren och kriterierna uppfylls. Dessa anpassningar och den ytterligare tid som är nödvändig för att genomföra dem ska meddelas till tullmyndigheten, som ska besluta om förlängningen.

4.   Om inget annat föreskrivs i beslutet eller tullagstiftningen, ska beslutet börja gälla från och med den dag då den sökande mottar det eller ska anses ha mottagit det. Utom i de fall som avses i artikel 45.2 ska fattade beslut kunna verkställas av tullmyndigheterna från och med den dagen.

5.   Om inget annat föreskrivs i tullagstiftningen ska beslutet vara giltigt utan tidsbegränsning.

6.   Innan tullmyndigheterna fattar ett beslut som skulle vara negativt för den sökande, ska de meddela på vilka grunder de avser att basera sitt beslut till den sökande, som ska ges möjlighet att framföra sin ståndpunkt inom en föreskriven tid från och med den dag då denne mottar meddelandet eller ska anses ha mottagit det. När den tiden löpt ut ska den sökande i lämplig form meddelas beslutet.

Första stycket ska inte tillämpas i något av följande fall:

7.   Ett beslut som är negativt för den sökande ska innehålla en beskrivning av de grunder på vilka det baseras och ska innehålla en hänvisning till rätten att överklaga enligt artikel 44.

1.   Innehavaren av beslutet ska fullgöra de skyldigheter som följer av det beslutet.

2.   Innehavaren av beslutet ska utan dröjsmål underrätta tullmyndigheterna om alla händelser som inträffat efter det att beslutet fattats och som kan inverka på beslutets upprätthållande eller innehåll.

3.   Utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelser på andra områden som anger de fall där beslut är ogiltiga eller förlorar sin giltighet, får de tullmyndigheter som fattat ett beslut när som helst upphäva, ändra eller återkalla beslutet om det inte är förenligt med tullagstiftningen.

4.   I särskilda fall ska tullmyndigheterna

5.   Tullmyndigheterna ska övervaka de villkor och kriterier som innehavaren av ett beslut ska fullgöra. De ska också övervaka att de skyldigheter som följer av beslutet fullgörs. Om innehavaren av beslutet har varit etablerad i mindre än tre år ska tullmyndigheterna noggrant övervaka det under det första året efter det att beslutet fattats.

1.   Tullmyndigheterna ska upphäva ett beslut som är till fördel för innehavaren av beslutet, om samtliga följande villkor är uppfyllda:

2.   Innehavaren av beslutet ska underrättas om att det upphävts.

3.   Upphävandet ska börja gälla från och med den dag då det ursprungliga beslutet började gälla, om inget annat föreskrivs i beslutet i enlighet med tullagstiftningen.

1.   Ett förmånligt beslut ska återkallas eller ändras i andra fall än de som avses i artikel 27

2.   Om inget annat föreskrivs får ett förmånligt beslut som riktas till flera personer återkallas endast i fråga om en person som inte fullgör en skyldighet som gäller inom ramen för beslutet.

3.   Innehavaren av beslutet ska underrättas om dess återkallelse eller ändring.

4.   Artikel 22.4 ska gälla vid återkallelse eller ändring av ett beslut.

Emellertid får tullmyndigheterna i undantagsfall och om berättigade intressen för innehavaren av beslutet så kräver skjuta upp den dag då återkallelsen eller ändringen börjar gälla upp till ett år. Det datumet ska anges i beslutet om återkallelse eller ändring.

1.   Tullmyndigheterna ska på grundval av en ansökan fatta beslut som rör bindande klassificeringsbesked eller beslut som rör bindande ursprungsbesked.

En sådan ansökan ska inte godtas i någon av följande situationer:

2.   Beslut om bindande klassificeringsbesked eller om bindande ursprungsbesked ska vara bindande endast i fråga om en varas klassificering enligt tulltaxan eller bestämning av en varas ursprung

3.   Beslut om bindande klassificeringsbesked eller om bindande ursprungsbesked ska vara giltiga i tre år från och med den dag då beslutet börjar gälla.

4.   När det gäller en ansökan om ett beslut om bindande klassificeringsbesked eller om bindande ursprungsbesked i samband med ett visst tullförfarande ska innehavaren av beslutet kunna styrka följande:

1.   Ett beslut om bindande klassificeringsbesked ska upphöra att gälla innan den period som avses i artikel 33.3 löper ut om det inte längre är förenligt med lagstiftningen på grund av något av följande:

med verkan från och med den dag då ändringen eller åtgärderna börjar tillämpas.

2.   Ett beslut om bindande ursprungsbesked ska upphöra att gälla innan den period som avses i artikel 33.3 löper ut i något av följande fall:

3.   Beslut om bindande klassificeringsbesked eller om bindande ursprungsbesked ska inte upphöra att gälla med retroaktiv verkan.

4.   Med undantag från artikel 23.3 och artikel 27 ska beslut om bindande klassificeringsbesked och om bindande ursprungsbesked upphävas om de grundas på felaktiga eller ofullständiga uppgifter från de sökande.

5.   Beslut om bindande klassificeringsbesked och om bindande ursprungsbesked ska återkallas i enlighet med artikel 23.3 och artikel 28. Sådana beslut ska dock inte återkallas på ansökan av innehavaren av beslutet.

6.   Beslut om bindande klassificeringsbesked och om bindande ursprungsbesked får inte ändras.

7.   Tullmyndigheterna ska återkalla beslut om bindande klassificeringsbesked

8.   Beslut om bindande ursprungsbesked ska återkallas

9.   Om punkt 1 b eller punkterna 2, 7 eller 8 tillämpas, får ett beslut om bindande klassificeringsbesked eller om bindande ursprungsbesked fortfarande användas i samband med bindande kontrakt som baserades på det beslutet och som ingicks innan det upphörde att gälla eller återkallades. Den förlängda användningen ska inte tillämpas när ett beslut om bindande ursprungsbesked fattas för varor som ska exporteras.

Den förlängda användning som avses i första stycket ska inte överstiga sex månader från och med den dag då beslutet om bindande klassificeringsbesked eller bindande ursprungsbesked upphör att gälla eller återkallas. Genom en sådan åtgärd som avses i artikel 57.4 eller artikel 67 kan dock denna förlängda användning uteslutas eller en kortare tidsperiod föreskrivas. Om det gäller produkter för vilka en import- eller exportlicens inlämnas när tullformaliteterna genomförs, ska tiden på sex månader ersättas med licensens giltighetstid.

För att den förlängda användningen av ett beslut om bindande klassificeringsbesked eller bindande ursprungsbesked ska kunna utnyttjas ska innehavaren av detta beslut inge en ansökan till den tullmyndighet som fattade beslutet inom 30 dagar från och med den dag då beslutet upphör att gälla eller återkallas, med angivande av de kvantiteter för vilka en förlängd användningsperiod begärs och den medlemsstat eller de medlemsstater i vilka varorna kommer att klareras under den förlängda användningsperioden. Denna tullmyndighet ska fatta beslut om förlängd användning och utan dröjsmål underrätta innehavaren, och senast inom 30 dagar från den dag då den mottar alla de uppgifter som krävs för att den ska kunna fatta detta beslut.

10.   Kommissionen ska underrätta tullmyndigheterna när

11.   I syfte att säkerställa en korrekt och enhetlig klassificering enligt tulltaxan eller bestämning av varors ursprung får kommissionen anta beslut där medlemsstaterna uppmanas att återkalla beslut om bindande klassificeringsbesked eller om bindande ursprungsbesked.

1.   Kommissionen ska genom genomförandeakter anta förfaranderegler för

Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 285.4.

2.   Kommissionen ska genom genomförandeakter anta de beslut genom vilka medlemsstaterna uppmanas att återkalla

Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det rådgivande förfarande som avses i artikel 285.2.

När ett yttrande från den kommitté som avses i artikel 285.1 ska erhållas genom ett skriftligt förfarande ska artikel 285.6 tillämpas.

1.   En ekonomisk aktör som är etablerad i unionens tullområde och uppfyller kriterierna i artikel 39 får ansöka om status som godkänd ekonomisk aktör.

Tullmyndigheterna ska, vid behov efter samråd med andra behöriga myndigheter, bevilja denna status, som ska vara föremål för övervakning.

2.   Status som godkänd ekonomisk aktör ska beviljas genom följande typer av tillstånd:

3.   Båda typerna av tillstånd enligt punkt 2 kan innehas samtidigt.

4.   Status som godkänd ekonomisk aktör ska, om inte annat följer av artiklarna 39, 40 och 41, erkännas av tullmyndigheterna i alla medlemsstater.

5.   På grundval av erkännandet av status som godkänd ekonomisk aktör för tullförenklingar och under förutsättning att kraven för en särskild form av förenkling enligt tullagstiftningen har uppfyllts ska tullmyndigheterna låta aktören omfattas av denna förenkling. Tullmyndigheterna ska inte granska de kriterier på nytt som redan har granskats när status som godkänd ekonomisk aktör beviljades.

6.   Den godkända ekonomiska aktör som avses i punkt 2 ska i enlighet med den typ av tillstånd som har beviljats behandlas på ett mer förmånligt sätt än andra ekonomiska aktörer när det gäller tullkontroller, inbegripet färre fysiska och dokumentbaserade kontroller.

7.   Tullmyndigheterna ska bevilja förmåner som följer av status som godkänd ekonomisk aktör till personer som är etablerade i länder eller territorier utanför unionens tullområde som uppfyller villkor och fullgör skyldigheter som har fastställts genom relevant lagstiftning i dessa länder eller territorier, under förutsättning att dessa villkor och skyldigheter erkänns av unionen som likvärdiga med dem som ålagts godkända ekonomiska aktörer som är etablerade i unionens tullområde. Ett sådant beviljande av förmåner ska vara baserat på ömsesidighetsprincipen om inte annat beslutats av unionen, och ska stödjas genom ett internationellt avtal eller unionslagstiftning på området för den gemensamma handelspolitiken.

1.   Varje medlemsstat ska fastställa sanktioner för överträdelser av tullagstiftningen. Sanktionerna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande.

2.   Om administrativa sanktioner tillämpas får de bland annat ha en eller båda av följande former:

3.   Medlemsstaterna ska inom 180 dagar från tillämpningsdagen för denna artikel, som fastställs i enlighet med artikel 288.2, till kommissionen anmäla de nationella bestämmelser som är i kraft med stöd av punkt 1 i den här artikeln och ska utan dröjsmål anmäla alla senare ändringar av dessa bestämmelser.

1.   Varje person ska ha rätt att överklaga beslut som fattats av tullmyndigheterna när det gäller tillämpningen av tullagstiftningen om beslutet eller sanktionen berör personen direkt och personligen.

Varje person som hos tullmyndigheterna ansökt om ett beslut och inte fått ett beslut med anledning av ansökan inom den tidsfrist som avses i artikel 22.3 ska också ha rätt att överklaga.

2.   Rätten att överklaga får utövas i åtminstone två instanser:

3.   Överklagandet ska inges i den medlemsstat där beslutet har fattats eller där ansökan om beslutet har ingetts.

4.   Medlemsstaterna ska se till att förfarandet för överklaganden gör det möjligt att skyndsamt bekräfta eller rätta till beslut som fattats av tullmyndigheterna.

1.   Ett överklagande får inte medföra att genomförandet av det ifrågasatta beslutet skjuts upp.

2.   Tullmyndigheterna ska dock helt eller delvis skjuta upp genomförandet av ett sådant beslut, om de har goda skäl att anta att det ifrågasatta beslutet är oförenligt med tullagstiftningen eller om det är fara att den person som har överklagat kan vållas irreparabel skada.

3.   I de fall som avses i punkt 2, om det ifrågasatta beslutet innebär att import- eller exporttullar ska betalas, ska uppskjutandet av genomförandet av beslutet förutsätta att det ställs en garanti, såvida det inte på grundval av en dokumenterad bedömning fastställs att en sådan garanti sannolikt skulle åsamka gäldenären allvarliga ekonomiska eller sociala svårigheter.

1.   Tullmyndigheterna får genomföra alla tullkontroller som de anser nödvändiga.

Tullkontrollerna kan särskilt bestå i att undersöka varor, utföra provtagning, kontrollera att de uppgifter som lämnas i en deklaration eller en anmälan är riktiga och fullständiga, kontrollera att dokument finns och är äkta, riktiga och giltiga, granska ekonomiska aktörers räkenskaper och annan bokföring eller undersöka transportmedel, bagage och andra varor som personer för med sig eller bär på sig samt utföra officiella undersökningar och andra liknande handlingar.

2.   Andra tullkontroller än slumpvisa kontroller ska främst baseras på riskanalys som görs med hjälp av elektronisk databehandlingsteknik i syfte att, på grundval av kriterier som utarbetats på nationell nivå, unionsnivå och, i förekommande fall, internationell nivå, identifiera och bedöma risker och utarbeta nödvändiga motåtgärder.

3.   Tullkontroller ska utföras inom en gemensam ram för riskhantering som grundar sig på utbyte av riskinformation och riskanalysresultat mellan tullförvaltningar och genom vilken det fastställs gemensamma riskkriterier och standarder, kontrollåtgärder och prioriterade kontrollområden.

Kontroller som grundar sig på sådan information och sådana kriterier ska utföras utan att det påverkar andra kontroller som utförs i enlighet med punkt 1 eller med andra gällande bestämmelser.

4.   Tullmyndigheterna ska bedriva en riskhantering som innebär att de skiljer mellan de olika risknivåer som är förknippade med varor som är föremål för tullkontroller eller tullövervakning samt för att fastställa om varorna ska underkastas särskilda tullkontroller, och i så fall var.

Riskhanteringen ska innefatta aktiviteter som insamling av uppgifter och information, riskanalys och riskbedömning, föreskrifter om och vidtagande av åtgärder samt regelbunden övervakning och översyn av denna process och dess resultat, baserat på internationella och nationella källor och strategier, källor i unionen och unionsstrategier.

5.   Tullmyndigheterna ska utbyta riskinformation och resultat av riskanalys när

6.   Vid fastställandet av gemensamma riskkriterier och standarder, kontrollåtgärder och prioriterade kontrollområden enligt punkt 3 ska allt följande beaktas:

7.   De gemensamma riskkriterier och standarder som avses i punkt 3 ska innefatta allt följande:

8.   Prioriterade kontrollområden ska täcka särskilda tullförfaranden, varutyper, transportrutter, transportsätt eller ekonomiska aktörer som är föremål för mer omfattande riskanalys och tullkontroller under en viss period, utan att detta påverkar andra kontroller som normalt utförs av tullmyndigheterna.

1.   Om andra kontroller än tullkontroller ska genomföras av andra behöriga myndigheter än tullmyndigheterna i fråga om samma varor, ska tullmyndigheterna i nära samarbete med dessa andra myndigheter, anstränga sig för att få dessa kontroller utförda om möjligt vid samma tidpunkt och på samma plats som tullkontrollerna (”one-stop-shop”), varvid tullmyndigheterna ska ha den samordnande rollen för att uppnå detta.

2.   Inom ramen för de kontroller som avses i detta avsnitt och om det är nödvändigt för att minimera risker och bekämpa bedrägerier, får tullmyndigheterna och andra behöriga myndigheter med varandra och med kommissionen utbyta uppgifter som mottas om införsel, utförsel, transitering, befordran, lagring och slutanvändning, inbegripet posttrafik, som befordras mellan unionens tullområde och länder eller territorier utanför unionens tullområde, om förekomst och befordran inom unionens tullområde av icke-unionsvaror och varor som omfattas av förfarandet för slutanvändning samt om resultaten av eventuella kontroller. Tullmyndigheterna och kommissionen får också utbyta sådana uppgifter med varandra i syfte att säkerställa en enhetlig tillämpning av tullagstiftningen.

1.   Tullkontroller eller tullformaliteter ska utföras för handbagage och lastrumsbagage som tillhör personer som antingen reser med flyg inom unionen eller reser med fartyg inom unionen, endast då tullagstiftningen föreskriver sådana kontroller eller formaliteter.

2.   Punkt 1 ska tillämpas utan att det påverkar tillämpningen av någondera av följande:

1.   Kommissionen ska i form av genomförandeakter anta åtgärder för att säkerställa en enhetlig tillämpning av tullkontroller, inklusive utbyte av resultaten av riskinformation och riskanalys, gemensamma riskkriterier och standarder, kontrollåtgärder och prioriterade kontrollområden som avses i artikel 46.3.

Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 285.4.

När det finns tvingande skäl till skyndsamhet i fråga om sådana åtgärder, vederbörligen motiverade av behovet att snabbt uppdatera den gemensamma ramen för riskhantering och anpassa utbytet av riskinformation och riskanalys, gemensamma riskkriterier och riskstandarder, kontrollåtgärder och prioriterade kontrollområden till riskutvecklingen, ska kommissionen anta omedelbart tillämpliga genomförandeakter i enlighet med det förfarande som avses i artikel 285.5.

När ett yttrande från den kommitté som avses i artikel 285.1 ska erhållas genom ett skriftligt förfarande ska artikel 285.6 tillämpas.

2.   Kommissionen ska genom genomförandeakter fastställa vid vilka hamnar och flygplatser tullkontroller och tullformaliteter ska tillämpas på följande i enlighet med artikel 49:

Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 285.4.

1.   Den berörda personen ska för tullkontrolländamål bevara de dokument och uppgifter som avses i artikel 15.1 under minst tre år, med alla medel som är tillgängliga för och godkända av tullmyndigheterna.

För varor som övergår till fri omsättning under andra omständigheter än dem som avses i tredje stycket eller varor som deklareras för export ska tiden löpa från utgången av det år under vilket tulldeklarationen för övergång till fri omsättning eller exportdeklarationen godtas.

För varor som övergår till fri omsättning tullfritt eller till nedsatt importtullsats på grund av deras användning för slutändamål ska tiden löpa från utgången av det år under vilket varorna upphör att vara föremål för tullövervakning.

För varor som hänförs till ett annat tullförfarande eller för varor i tillfällig lagring ska tiden löpa från utgången av det år under vilket tullförfarandet i fråga har avslutats eller den tillfälliga lagringen har upphört.

2.   Om en tullkontroll beträffande en tullskuld visar att bokföringsposten i fråga måste rättas och om den berörda personen har underrättats om detta, ska dokumenten och uppgifterna, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 103.4, bevaras tre år efter utgången av den tid som fastställs i punkt 1 i den här artikeln.

Om ett överklagande har ingetts eller om ett domstolsförfarande har inletts, ska dokumenten och uppgifterna bevaras under den tid som föreskrivs i punkt 1 eller tills överklagandeförfarandet eller domstolsförfarandet har slutförts, beroende på vilket som infaller senare.

1.   Tullmyndigheterna får inte ta ut avgifter för tullkontroller eller annan tillämpning av tullagstiftningen som äger rum under de behöriga tullkontorens officiella öppettider.

2.   Tullmyndigheterna får ta ut avgifter eller ersättning för särskilda tjänster, särskilt följande:

1.   De behöriga myndigheterna ska offentliggöra och/eller göra tillgänglig på internet den växelkurs som ska tillämpas när en valutaomräkning krävs i ett av följande två fall:

2.   För valutaomräkning som krävs av andra orsaker än de som avses i punkt 1 ska det inom ramen för tillämpning av tullagstiftningen användas ett motvärde i nationell valuta till euro som ska fastställas minst en gång per år.

1.   Om en tid, dag eller tidsfrist är fastställd i tullagstiftningen, får denna tid inte förlängas eller förkortas och denna dag eller tidsfrist får inte skjutas upp eller tidigareläggas, om inte annat anges.

2.   De regler som är tillämpliga på tider, dagar eller tidsfrister enligt rådets förordning (EEG, Euratom) nr 1182/71 av den 3 juni 1971 om regler för bestämning av perioder, datum och frister (14), ska tillämpas utom när det finns andra bestämmelser om detta i tullagstiftningen.

1.   Import- och exporttullar som ska betalas ska grunda sig på Gemensamma tulltaxan.

Andra åtgärder som föreskrivs i unionsbestämmelser på särskilda områden som rör varuhandeln ska i förekommande fall tillämpas enligt varornas klassificering enligt tulltaxan.

2.   Gemensamma tulltaxan ska omfatta allt följande:

3.   Om de berörda varorna uppfyller villkoren i bestämmelserna enligt punkt 2 d–g, ska bestämmelserna i de leden på ansökan av deklaranten gälla i stället för de som avses i punkt 2 c. En ansökan om detta får inges i efterhand, under förutsättning att tillämpliga tidsfrister och villkor enligt den berörda bestämmelsen eller kodexen efterlevs.

4.   Om en tillämpning av de bestämmelser som avses i punkt 2 d–g eller befrielse från de bestämmelser som avses i punkt 2 h är begränsad till en viss import- eller exportvolym, ska, i fråga om tullkvoter, tillämpningen eller befrielsen upphöra så snart som den fastställda import- eller exportvolymen uppnås.

I fråga om tulltak ska tillämpningen upphöra genom en unionsrättsakt.

5.   Övergång till fri omsättning eller export av sådana varor som omfattas av åtgärder enligt punkterna 1 och 2 får bli föremål för övervakning.

1.   Vid tillämpning av Gemensamma tulltaxan ska klassificering enligt tulltaxan av varor innebära att man fastställer enligt vilket undernummer eller enligt vilken ytterligare underuppdelning av Kombinerade nomenklaturen dessa varor ska klassificeras.

2.   Vid tillämpning av icke-tariffära åtgärder ska klassificering enligt tulltaxan av varor innebära att man fastställer enligt vilket undernummer eller enligt vilken ytterligare underuppdelning av Kombinerade nomenklaturen, eller av varje annan nomenklatur som har upprättats genom unionsbestämmelser och som helt eller delvis grundar sig på Kombinerade nomenklaturen eller lägger ytterligare underuppdelningar till denna, dessa varor ska klassificeras.

3.   Det undernummer eller den ytterligare underuppdelning som fastställs enligt punkterna 1 och 2 ska användas för tillämpningen av åtgärder som är knutna till det undernumret.

4.   Kommissionen får anta åtgärder för att fastställa varors klassificering enligt tulltaxan i enlighet med punkterna 1 och 2.

1.   Kommissionen ska genom genomförandeakter anta åtgärder för enhetlig förvaltning av de tullkvoter och tulltak som avses i artikel 56.4 och för förvaltning av den övervakning av varors övergång till fri omsättning eller export som avses i artikel 56.5.

Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 285.4.

2.   Kommissionen ska genom genomförandeakter anta de åtgärder som avses i artikel 57.4.

Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 285.4.

När det finns tvingande skäl till skyndsamhet i fråga om sådana åtgärder, vederbörligen motiverade av behovet att snabbt säkerställa en korrekt och enhetlig tillämpning av Kombinerade nomenklaturen, ska kommissionen anta omedelbart tillämpliga genomförandeakter i enlighet med det förfarande som avses i artikel 285.5.

När ett yttrande från den kommitté som avses i artikel 285.1 ska erhållas genom ett skriftligt förfarande ska artikel 285.6 tillämpas.

1.   Varor som är helt framställda i ett enda land eller territorium ska anses ha sitt ursprung i det landet eller territoriet.

2.   Varor vars tillverkning sker inom mer än ett land eller territorium ska anses ha sitt ursprung i det land eller territorium där de genomgick den sista väsentliga och ekonomiskt berättigade bearbetning eller behandling som skedde i ett företag utrustat för det ändamålet och som resulterade i tillverkningen av en ny produkt eller innebar ett viktigt steg i tillverkningen.

1.   Om ursprung har angivits i tulldeklarationen i enlighet med tullagstiftningen, får tullmyndigheterna begära att deklaranten styrker varornas ursprung.

2.   Om bevisning för varors ursprung uppvisas i enlighet med tullagstiftningen eller annan unionslagstiftning på särskilda områden, får tullmyndigheterna i fall av rimliga tvivel begära ytterligare bevisning som är nödvändig för att säkerställa att ursprungsbeteckningen överensstämmer med reglerna i tillämplig unionslagstiftning.

3.   När detta krävs för handeln får ett dokument som styrker ursprung utfärdas i unionen i enlighet med gällande ursprungsregler i destinationslandet eller destinationsterritoriet eller med någon annan metod för fastställande av det land där varorna i sin helhet framställdes eller genomgick den sista väsentliga bearbetningen.

1.   För att varor ska kunna omfattas av de åtgärder som avses i artikel 56.2 d eller e eller av icke-tariffära förmånsåtgärder ska de uppfylla de regler om förmånsberättigande ursprung som avses i punkterna 2–5 i den här artikeln.

2.   För varor som omfattas av förmånsåtgärder enligt avtal som unionen har ingått med vissa länder eller territorier som är belägna utanför unionens tullområde eller med grupper av sådana länder eller territorier ska regler om förmånsberättigande ursprung fastställas i dessa avtal.

3.   För varor som omfattas av förmånsåtgärder som antagits ensidigt av unionen beträffande vissa länder eller territorier som är belägna utanför unionens tullområde eller beträffande grupper av sådana länder eller territorier, andra än de varor som avses i punkt 5, ska kommissionen anta regler om förmånsberättigande ursprung.

Dessa regler ska bygga antingen på kriteriet att varorna har framställts i sin helhet eller på kriteriet att varorna härrör från tillräcklig bearbetning eller behandling.

4.   För varor som omfattas av förmånsåtgärder för handel mellan unionens tullområde och Ceuta och Melilla och som anges i protokoll nr 2 till 1985 års anslutningsakt, ska regler om förmånsberättigande ursprung antas i enlighet med artikel 9 i det protokollet.

5.   För varor som omfattas av förmånsåtgärder i enlighet med förmånsordningar för utomeuropeiska länder och territorier som är associerade med unionen ska regler om förmånsberättigande ursprung antas i enlighet med artikel 203 i EUF-fördraget.

6.   Kommissionen får på eget initiativ eller på begäran av ett land eller territorium som omfattas av en förmånsordning, för vissa varor, bevilja det landet eller territoriet ett tillfälligt undantag från de regler om förmånsberättigande ursprung som avses i punkt 3.

Det tillfälliga undantaget ska motiveras av något av följande skäl:

En begäran om undantag ska lämnas skriftligen till kommissionen av det berörda land eller territorium som omfattas av förmånsordningen. Begäran ska ange skälen, enligt andra stycket, till att undantag begärs anges, och den ska innehålla lämpliga styrkande handlingar.

Det tillfälliga undantaget ska inte ha längre varaktighet än effekterna av de interna eller externa faktorer som gett upphov till det eller den tid som det land eller territorium som omfattas av förmånsordningen behöver för att kunna efterleva reglerna.

När ett undantag beviljas ska det berörda land eller territorium som omfattas av förmånsordningen uppfylla alla krav i fråga om vilka uppgifter som ska lämnas till kommissionen beträffande användning av undantaget och förvaltning av de kvantiteter som omfattas av undantaget.

1.   Grundvalen för varors tullvärde ska vara transaktionsvärdet, det vill säga det pris som faktiskt betalats eller ska betalas för varorna när de säljs för export till unionens tullområde, vid behov justerat.

2.   Det pris som faktiskt betalats eller ska betalas ska utgöras av hela den betalning som gjorts eller ska göras av köparen till säljaren eller av köparen till en tredje part till förmån för säljaren för de importerade varorna och inkluderar alla betalningar som gjorts eller ska göras som ett villkor för försäljningen av den importerade varan.

3.   Transaktionsvärdet ska tillämpas under förutsättning att samtliga följande villkor är uppfyllda:

1.   Vid fastställandet av tullvärdet enligt artikel 70 ska följande läggas till det pris som faktiskt har betalats eller ska betalas för de importerade varorna:

2.   Tillägg till det pris som faktiskt har betalats eller ska betalas enligt punkt 1 ska endast göras på grundval av objektiva och mätbara uppgifter.

3.   Vid fastställande av tullvärdet ska inga andra tillägg än sådana som föreskrivits i den här artikeln göras till det pris som faktiskt har betalats eller ska betalas.

1.   Om varors tullvärde inte kan fastställas enligt artikel 70, ska det fastställas genom att punkt 2 a–d genomgås i ordningsföljd fram till och med det första led enligt vilket tullvärdet kan fastställas.

Punkt 2 c och d får, på begäran av deklaranten, tillämpas i omvänd ordning.

2.   Det tullvärde som fastställs enligt punkt 1 ska motsvara följande:

3.   Om tullvärdet inte kan fastställas enligt punkt 1, ska det fastställas på grundval av tillgängliga uppgifter i unionens tullområde genom användning av rimliga metoder som är förenliga med principerna och de allmänna bestämmelserna i samtliga följande texter:

1.   En tullskuld vid import ska uppkomma genom att icke-unionsvaror som omfattas av importtullar hänförs till något av följande tullförfaranden:

2.   Tullskulden ska uppkomma vid den tidpunkt då tulldeklarationen godtas.

3.   Deklaranten ska vara gäldenär. Vid indirekt ombudskap ska också den person för vars räkning tulldeklarationen görs vara gäldenär.

Om en tulldeklaration för ett av de förfaranden som anges i punkt 1 upprättas på grundval av uppgifter som leder till att importtullar helt eller delvis inte tas ut, ska den person som har lämnat de för deklarationen nödvändiga uppgifterna och som visste eller som rimligen borde ha vetat att dessa uppgifter var felaktiga också vara gäldenär.

1.   Om ett förbud mot restitution av importtull eller tullfrihet vid import gäller för icke-ursprungsvaror som använts vid tillverkningen av produkter för vilka ett ursprungsintyg utfärdats eller upprättats inom ramen för en förmånsordning mellan unionen och vissa länder eller territorier som är belägna utanför unionens tullområde eller med grupper av sådana länder eller territorier, ska en tullskuld vid import uppkomma för dessa icke-ursprungsvaror, genom godtagande av en deklaration om återexport för de berörda produkterna.

2.   När en tullskuld uppkommer enligt punkt 1, ska beloppet av den importtull som motsvarar denna skuld fastställas på samma villkor som när en tullskuld uppkommer till följd av ett godtagande samma dag av en tulldeklaration för övergång till fri omsättning av icke-ursprungsvaror som använts vid tillverkning av de berörda produkterna vilken inges i syfte att slutföra ett förfarande för aktiv förädling.

3.   Artikel 77.2 och 77.3 ska gälla. I fråga om sådana icke-unionsvaror som avses i artikel 270 ska emellertid den person som inger deklarationen om återexport vara gäldenär. Vid indirekt ombudskap ska den person för vars räkning deklarationen inges också vara gäldenär.

1.   För varor som omfattas av importtull ska en tullskuld vid import uppkomma genom bristande efterlevnad av något av följande:

2.   Tullskulden ska anses uppkomma vid någon av följande tidpunkter:

3.   I de fall som avses i punkt 1 a och b ska någon av följande personer vara gäldenär:

4.   I de fall som avses i punkt 1 c ska gäldenären vara den person som är skyldig att uppfylla villkoren för att hänföra varorna till ett tullförfarande, eller tulldeklarationen för de varor som hänförts till det tullförfarandet eller för att tullfrihet eller nedsatt importtullsats på grund av varornas användning för slutändamål ska beviljas.

Om en tulldeklaration för något av de tullförfaranden som avses i punkt 1 c upprättas och sådana uppgifter som krävs enligt tullagstiftningen beträffande villkoren för att hänföra varor till det tullförfarandet lämnas till tullmyndigheterna och detta leder till att importtullar helt eller delvis inte tas ut, ska också den person som lämnade de uppgifter som krävdes för att upprätta tulldeklarationen och som visste eller rimligen borde ha vetat att dessa uppgifter var felaktiga vara gäldenär.

1.   Om en tullskuld uppkommit i enlighet med artikel 79.1 för varor som övergått till fri omsättning till nedsatt importtullsats på grund av deras användning för slutändamål, ska det importtullbelopp som betalades när varorna övergick till fri omsättning dras av från det importtullbelopp som motsvarar tullskulden.

Första stycket ska gälla om en tullskuld uppkommit för skrot och avfall från förstöring av sådana varor.

2.   Om en tullskuld uppkommit i enlighet med artikel 79.1 för varor som hänförts till ett förfarande för tillfällig införsel med partiell befrielse från importtullar, ska det importtullbelopp som betalats inom ramen för den partiella befrielsen dras av från den importtull som motsvarar tullskulden.

1.   En tullskuld vid export ska uppkomma genom att exporttullpliktiga varor hänförs till förfaranden som avser export eller passiv förädling.

2.   Tullskulden ska uppkomma vid den tidpunkt då tulldeklarationen godtas.

3.   Deklaranten ska vara gäldenär. Vid indirekt ombudskap ska också den person för vars räkning tulldeklarationen görs vara gäldenär.

Om en tulldeklaration upprättas på grundval av uppgifter som leder till att exporttullar helt eller delvis inte tas ut, ska också den person som har lämnat de för deklarationen nödvändiga uppgifterna vara gäldenär, om den personen visste eller rimligen borde ha vetat att dessa uppgifter var felaktiga.

1.   För varor som är exporttullpliktiga ska en tullskuld vid export uppkomma genom bristande efterlevnad av något av följande:

2.   Tullskulden ska anses uppkomma vid någon av följande tidpunkter:

3.   I de fall som avses i punkt 1 a ska någon av följande personer vara gäldenär:

4.   I de fall som avses i punkt 1 b ska gäldenären vara den person som är skyldig att fullgöra de villkor enligt vilka varorna tilläts föras ut ur unionens tullområde med fullständig eller partiell befrielse från exporttullar.

1.   En tullskuld vid import eller export ska uppkomma även om den gäller varor som är föremål för någon form av förbud eller restriktioner vid import eller export.

2.   Emellertid ska ingen tullskuld uppkomma vid något av följande:

3.   Vid tillämpning av sanktioner för tullöverträdelser ska en tullskuld dock anses ha uppkommit om import- eller exporttullar eller förekomst av en tullskuld enligt en medlemsstats lagstiftning utgör grund för att fastställa sanktioner.

1.   Beloppet av import- eller exporttull ska fastställas på grundval av de regler för beräkning av tull som var tillämpliga på de berörda varorna vid den tidpunkt då tullskulden för dem uppkom.

2.   Om det inte är möjligt att exakt fastställa den tidpunkt då tullskulden uppkom, ska denna tidpunkt anses vara den tidpunkt då tullmyndigheterna drar slutsatsen att varorna befinner sig i en situation som gör att en tullskuld har uppkommit.

Om de uppgifter som är tillgängliga för tullmyndigheterna gör det möjligt för dem att fastställa att tullskulden uppkom före den tidpunkt då de drog denna slutsats, ska emellertid tullskulden anses ha uppkommit vid den tidigaste tidpunkt då en sådan situation kan konstateras ha förelegat.

1.   Om kostnader för lagring eller vanliga former av hantering har uppstått i unionens tullområde för varor som hänförts till ett tullförfarande eller i tillfällig lagring, ska dessa kostnader eller ökningen av varornas värde inte beaktas vid beräkningen av beloppet av importtull om deklaranten lämnar tillfredsställande bevisning för dessa kostnader.

Vid beräkningen av importtullbeloppet ska emellertid hänsyn tas till tullvärde, kvantitet, beskaffenhet och ursprung för de icke-unionsvaror som använts i verksamheten.

2.   Om klassificeringen enligt tulltaxan av varor som hänförts till ett tullförfarande ändras som ett resultat av vanliga former av hantering inom unionens tullområde, ska på begäran av deklaranten den ursprungliga klassificeringen enligt tulltaxan av de varor som hänförts till förfarandet tillämpas.

3.   Om en tullskuld uppkommer för förädlade produkter som framställts enligt förfarandet för aktiv förädling, ska det importtullbelopp som motsvarar denna skuld på begäran av deklaranten fastställas på grundval av klassificeringen enligt tulltaxan av, tullvärdet för, kvantiteten av, beskaffenheten hos och ursprunget för de varor som hänfördes till förfarandet för aktiv förädling när tulldeklarationen för dessa varor godtogs.

4.   För att undvika kringgående av de tulltaxebestämmelser som avses i artikel 56.2 h ska importtullbeloppet i särskilda fall fastställas i enlighet med punkterna 2 och 3 i den här artikeln utan att deklaranten begär det.

5.   Om en tullskuld uppkommer för förädlade produkter som framställts enligt förfarandet för passiv förädling eller ersättningsprodukter enligt artikel 261.1, ska importtullbeloppet beräknas på grundval av kostnaden för förädlingsverksamheten utanför unionens tullområde.

6.   Om det i tullagstiftning föreskrivs gynnsam tullbehandling för varor, befrielse från import- eller exporttullar eller fullständig eller partiell tullfrihet vid import eller export, i enlighet med artikel 56.2 d–g, 203, 204, 205, 208 eller 259–262 i den här förordningen eller enligt rådets förordning (EG) nr 1186/2009 av den 16 november 2009 om upprättandet av ett gemenskapssystem för tullbefrielse (15), ska denna gynnsamma tullbehandling, befrielse eller tullfrihet också tillämpas när en tullskuld uppkommer enligt artikel 79 eller 82 i den här förordningen, förutsatt att den underlåtenhet som medförde att tullskulden uppkom inte var uppsåtlig.

1.   En tullskuld ska anses uppkomma på den plats där den tulldeklaration eller deklaration om återexport som avses i artiklarna 77, 78 och 81 inges.

I alla andra fall ska platsen för uppkomst av tullskuld vara den plats där de omständigheter uppstår som förorsakar skulden.

Om det inte är möjligt att fastställa den platsen, ska tullskulden anses ha uppkommit på den plats där tullmyndigheterna drar slutsatsen att varorna befinner sig i en situation som gör att en tullskuld har uppkommit.

2.   Om varorna har hänförts till ett tullförfarande som inte har avslutats eller varit i tillfällig lagring som inte har avslutats på korrekt sätt, och om platsen för uppkomst av tullskuld inte kan fastställas inom en särskild tidsfrist genom tillämpning av punkt 1 andra eller tredje stycket, ska tullskulden anses ha uppkommit på den plats där varorna hänfördes till det berörda förfarandet eller infördes i unionens tullområde enligt det förfarandet eller var i tillfällig lagring.

3.   Om de uppgifter som är tillgängliga för tullmyndigheterna gör det möjligt för dem att fastställa att tullskulden kan ha uppkommit på flera platser, ska tullskulden anses ha uppkommit på den plats där den först uppkom.

4.   Om en tullmyndighet fastställer att en tullskuld har uppkommit enligt artikel 79 eller 82 i en annan medlemsstat och det import- eller exporttullbelopp som motsvarar denna skuld är lägre än 10 000 EUR, ska tullskulden anses ha uppkommit i den medlemsstat där fastställandet gjordes.

1.   Detta kapitel ska gälla garantier för både tullskulder som har uppkommit och tullskulder som kan uppkomma, om inget annat föreskrivs.

2.   När tullmyndigheterna kräver att en garanti ställs för en potentiell eller befintlig tullskuld, ska denna garanti täcka import- eller exporttullbeloppet och de andra avgifter som ska betalas i samband med import eller export av varor när:

En garanti som inte kan användas utanför den medlemsstat där den krävs ska vara giltig endast i den medlemsstaten och ska täcka minst import- eller exporttullbeloppet.

3.   När tullmyndigheterna kräver att en garanti ställs ska den krävas av gäldenären eller den person som kan komma att bli gäldenär. De får även medge att garantin ställs av en annan person än den person från vilken den avkrävs.

4.   Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 97 ska tullmyndigheterna kräva endast en garanti för bestämda varor eller en bestämd deklaration.

En garanti som ställs för en bestämd deklaration ska gälla för det import- eller exporttullbelopp som motsvarar tullskulden och andra avgifter för alla de varor som omfattas av eller frigörs på grundval av den deklarationen, oavsett om deklarationen är korrekt eller inte.

Om garantin inte har frigjorts får den, inom det säkrade beloppet, också användas för betalning av import- eller exporttullbelopp och andra avgifter som ska betalas efter en kontroll efter frigörandet av dessa varor.

5.   På ansökan av den person som avses i punkt 3 i den här artikeln får tullmyndigheterna i enlighet med artikel 95.1, 95.2 och 95.3 ge tillstånd till att en samlad garanti ställs för att täcka det import- eller exporttullbelopp som svarar mot en tullskuld för två eller flera transaktioner, deklarationer eller tullförfaranden.

6.   Tullmyndigheterna ska övervaka garantin.

7.   Garanti ska inte krävas av stater, regionala och lokala myndigheter eller andra offentligrättsliga organ i fråga om verksamheter som de bedriver i egenskap av offentliga myndigheter.

8.   Garanti ska inte krävas i någon av följande situationer:

9.   Tullmyndigheterna får frångå kravet på garanti när det import- eller exporttullbelopp för vilket garanti skall ställas inte överstiger det statistiska tröskelvärde för deklarationer som fastställts i enlighet med artikel 3.4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 471/2009 av den 6 maj 2009 om gemenskapsstatistik över utrikeshandeln med icke-medlemsstater (16).

1.   Om det är obligatoriskt att ställa en garanti, ska tullmyndigheterna fastställa garantibeloppet till en nivå som motsvarar det exakta import- eller exporttullbelopp som motsvarar tullskulden och övriga avgifter, om detta belopp med säkerhet kan fastställas vid den tidpunkt då garantin krävs.

Om det inte är möjligt att fastställa det exakta beloppet, ska garantin fastställas till det högsta belopp som tullmyndigheterna uppskattar att det import- eller exporttullbelopp som motsvarar tullskulden och övriga avgifter uppgår till eller kan komma att uppgå till.

2.   Om en samlad garanti ställs för det import- eller exporttullbelopp som motsvarar tullskulder och övriga avgifter vars belopp varierar i storlek över tiden, ska, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 95, garantibeloppet fastställas till en sådan nivå att det import- eller exporttullbelopp som motsvarar tullskulderna och övriga avgifter alltid är täckt.

1.   En garanti får ställas på något av följande sätt:

2.   En garanti i form av en kontant deposition eller något annat likvärdigt betalningsmedel ska ställas enligt gällande bestämmelser i den medlemsstat där garantin krävs.

Om en garanti ställs i form av en kontant deposition eller något annat likvärdigt betalningsmedel, ska tullmyndigheterna inte betala ränta för denna deposition.

1.   Borgensmannen enligt artikel 92.1 b ska vara en tredje person som är etablerad i unionens tullområde. Borgensmannen ska godkännas av de tullmyndigheter som kräver en garanti, såvida borgensmannen inte utgörs av ett kreditinstitut, finansiellt institut eller försäkringsföretag med ackreditering i unionen i enlighet med gällande unionsbestämmelser.

2.   Borgensmannen ska skriftligen åta sig att betala det import- eller exporttullbelopp som motsvarar tullskuldbeloppet och de övriga avgifter för vilka en garanti ställs.

3.   Tullmyndigheterna får vägra att godkänna den föreslagna borgensmannen eller formen av garanti, om det inte förefaller säkert att borgensmannen eller garantin inom den föreskrivna tiden kan säkerställa betalning av det import- eller exporttullbelopp som motsvarar tullskulden och övriga avgifter.

1.   Det tillstånd som avses i artikel 89.5 ska endast beviljas personer som uppfyller samtliga följande villkor:

2.   I de fall där en samlad garanti ska ställas för tullskulder och övriga avgifter som kan uppkomma, får en ekonomisk aktör använda en samlad garanti till ett nedsatt belopp eller beviljas undantag från skyldigheten att ställa en garanti, förutsatt att aktören uppfyller de villkor som anges i artikel 39 b och c.

3.   Om en samlad garanti ska ställas för tullskulder och andra avgifter som har uppkommit ska en godkänd ekonomisk aktör för tullförenkling på ansökan få tillstånd att använda en samlad garanti till ett nedsatt belopp.

4.   Den samlade garantin till ett nedsatt belopp som avses i punkt 3 ska vara likvärdig med ställandet av en garanti.

1.   Inom ramen för särskilda förfaranden eller tillfällig lagring får kommissionen besluta att tillfälligt förbjuda användningen av något av följande:

2.   Om punkt 1 a eller b i den här artikeln tillämpas får användning av en samlad garanti för ett nedsatt belopp eller ett undantag från skyldigheten att ställa en garanti eller användning av en samlad garanti enligt artikel 95 tillåtas om den berörda personen uppfyller något av följande villkor:

För att få tillstånd att använda en samlad garanti vars användning tillfälligt förbjudits ska den berörda personen även uppfylla de kriterier som fastställs i artikel 39 b och c.

1.   Tullmyndigheterna ska omedelbart frisläppa garantin, när tullskulden eller betalningsskyldigheten avseende andra avgifter har upphört eller inte längre kan uppkomma.

2.   När tullskulden eller betalningsskyldigheten avseende andra avgifter delvis har upphört eller endast kan uppkomma i fråga om en del av det belopp för vilket en garanti har ställts, ska en motsvarande del av garantin frisläppas på begäran av den berörda personen, såvida inte det berörda beloppet gör en sådan åtgärd oberättigad.

1.   Kommissionen ska genom genomförandeakter specificera förfaranderegler

Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 285.4.

2.   Kommissionen ska genom genomförandeakter anta de åtgärder som avses i artikel 96.

Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 285.4.

När det finns tvingande skäl till skyndsamhet i fråga om sådana åtgärder, vederbörligen motiverade av behovet av att snabbt stärka skyddet av unionens och dess medlemsstaters ekonomiska intressen, ska kommissionen anta omedelbart tillämpliga genomförandeakter i enlighet med det förfarande som avses i artikel 285.5.

När ett yttrande från den kommitté som avses i artikel 285.1 ska erhållas genom ett skriftligt förfarande ska artikel 285.6 tillämpas.

1.   Det import- eller exporttullbelopp som ska betalas ska fastställas av de tullmyndigheter som är behöriga för den plats där tullskulden har uppkommit eller anses ha uppkommit i enlighet med artikel 87, så snart som de har nödvändiga uppgifter.

2.   Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 48 får tullmyndigheterna godta det av deklaranten fastställda import- eller exporttullbelopp som ska betalas.

3.   Om import- eller exporttullbeloppet som ska betalas inte är ett heltal får beloppet avrundas.

Om det belopp som avses i första stycket uttrycks i euro får avrundningen inte vara större än en avrundning uppåt eller nedåt till närmaste heltal.

En medlemsstat som inte har euron som valuta får antingen i tillämpliga delar tillämpa bestämmelserna i andra stycket eller avvika från det stycket, förutsatt att de regler som är tillämpliga på avrundning inte har större ekonomiska konsekvenser än de regler som anges i andra stycket.

1.   Gäldenären ska underrättas om tullskulden på det sätt som anges på den plats där tullskulden har uppkommit eller anses ha uppkommit i enlighet med artikel 87.

Den underrättelse som avses i första stycket ska inte lämnas i något av följande fall:

2.   När det import- eller exporttullbelopp som ska betalas är lika med det belopp som har tagits upp i tulldeklarationen ska tullmyndigheternas frigörande av varorna anses likvärdigt med underrättelse till gäldenären om tullskulden.

3.   I de fall där punkt 2 inte är tillämplig ska gäldenären underrättas om tullskulden av tullmyndigheterna när de är i stånd att fastställa det import- eller exporttullbelopp som ska betalas och fatta ett beslut om detta.

Om underrättelsen om tullskuld skulle inverka menligt på en brottsutredning får tullmyndigheterna dock skjuta upp denna underrättelse till dess att den inte längre inverkar menligt på brottsutredningen.

4.   Om garanti har ställts får den tullskuld som motsvarar hela import- eller exporttullbeloppet för alla varor som frigörs till en och samma person under en tid som har fastställts av tullmyndigheterna meddelas vid slutet av den tiden. Den tid som fastställs av tullmyndigheterna får inte överstiga 31 dagar.

1.   Gäldenären ska inte underrättas om någon tullskuld efter en utgången av en period om tre år efter den dag då tullskulden uppkom.

2.   När tullskulden har uppkommit på grund av en handling som när den utfördes skulle ha kunnat ge upphov till straffrättsliga förfaranden, ska den treårsperiod som avses i punkt 1 förlängas till minst fem år och högst tio år i enlighet med nationell lagstiftning.

3.   De perioder som avses i punkterna 1 och 2 ska tillfälligt upphöra att löpa om

4.   Om en tullskuld återinförs i enlighet med artikel 116.7 ska de perioder som avses i punkterna 1 och 2 anses ha tillfälligt upphört att löpa från och med den dag då ansökan om återbetalning eller eftergift lämnats in i enlighet med artikel 121 och fram till och med den dag då beslutet om återbetalning eller eftergift fattas.

1.   De tullmyndigheter som avses i artikel 101 ska, i enlighet med den nationella lagstiftningen, i sin bokföring införa de import- eller exporttullbelopp som ska betalas enligt vad som fastställs i enlighet med den artikeln.

Första stycket ska inte gälla sådana fall som avses i artikel 102.1 andra stycket.

2.   Tullmyndigheterna behöver inte bokföra sådana import- eller exporttullbelopp som svarar mot en tullskuld som gäldenären i enlighet med artikel 103 inte längre kan underrättas om.

3.   Medlemsstaterna ska fastställa de praktiska förfarandena för bokföring av import- eller exporttullbeloppen. Dessa förfaranden får vara olika beroende på tullmyndigheternas förvissning om huruvida beloppen kommer att betalas eller inte med hänsyn till omständigheterna då tullskulden uppkom.

1.   Om en tullskuld uppkommer till följd av att en tulldeklaration av varor för ett annat tullförfarande än tillfällig införsel med partiell befrielse från importtullar godtas eller till följd av någon annan åtgärd med samma rättsliga verkan, ska tullmyndigheterna bokföra det import- eller exporttullbelopp som ska betalas inom fjorton dagar efter det att varorna frigjorts.

Om en garanti har ställts får dock hela import- eller exporttullbeloppet för alla varor som frigörs till en och samma person under en tid som fastställs av tullmyndigheterna och som inte får överstiga 31 dagar tas upp som en enda bokföringspost vid slutet av perioden. Sådan bokföring ska ske inom fjorton dagar efter periodens utgång.

2.   Om varor får frigöras på vissa villkor som reglerar antingen fastställande eller uttag av det import- eller exporttullbelopp som ska betalas, ska bokföringen äga rum inom fjorton dagar efter den dag då det import- eller exporttullbelopp som ska betalas eller skyldigheten att betala denna tull fastställs.

Om tullskulden avser en provisorisk handelspolitisk åtgärd i form av en tull ska dock det import- eller exporttullbelopp som ska betalas bokföras inom två månader efter den dag då den förordning genom vilken den slutgiltiga handelspolitiska åtgärden fastställs offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning.

3.   Om en tullskuld uppkommer under omständigheter som inte omfattas av punkt 1 ska det import- eller exporttullbelopp som ska betalas bokföras inom fjorton dagar från och med den dag då tullmyndigheterna är i stånd att fastställa import- eller exporttullbeloppet i fråga och fatta ett beslut.

4.   Punkt 3 ska gälla i fråga om det import- eller exporttullbelopp som ska uppbäras eller som återstår att uppbära om det import- eller exporttullbelopp som ska betalas inte har bokförts i enlighet med punkterna 1, 2 och 3 eller har fastställts och bokförts till ett lägre belopp än det som ska betalas.

5.   De tidsfrister för bokföring som avses i punkterna 1, 2 och 3 ska inte gälla vid oförutsebara omständigheter eller i fall av force majeure.

6.   Bokföringen får skjutas upp i det fall som avses i artikel 102.3 andra stycket, tills underrättelsen om tullskuld inte längre inverkar menligt på en brottsutredning.

1.   Import- eller exporttullbelopp motsvarande en tullskuld som gäldenären underrättats om i enlighet med artikel 102 ska betalas av denne inom den tid som föreskrivs av tullmyndigheterna.

Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 45.2 ska tidsfristen inte överskrida tio dagar från och med det att gäldenären underrättats om tullskulden. Vid sammanföring av flera bokföringsposter enligt artikel 105.1 andra stycket ska tidsfristen fastställas så, att gäldenären inte erhåller längre tidsfrist för betalningen än om denne hade beviljats anstånd med betalningen enligt artikel 110.

Tullmyndigheterna får förlänga tidsfristen på ansökan av gäldenären, om det import- eller exporttullbelopp som ska betalas har fastställts vid en kontroll efter frigörande enligt artikel 48. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 112.1 ska sådana förlängningar inte överskrida den tid som gäldenären behöver för att vidta lämpliga åtgärder för att fullgöra sina skyldigheter.

2.   Om gäldenären är berättigad till någon av de betalningslättnader som fastställs i artiklarna 110–112, ska betalning ske inom den tidsfrist eller de tidsfrister som bestämts för dessa betalningslättnader.

3.   Tidsfristen för betalning av import- eller exporttullbelopp som svarar mot en tullskuld ska tillfälligt upphöra att löpa i något av i följande fall:

1.   Betalning ska ske kontant eller på något annat sätt med liknande betalningseffekt, inbegripet genom justering av ett kreditsaldo i enlighet med nationell lagstiftning.

2.   Betalning får göras av en tredje person i gäldenärens ställe.

3.   Gäldenären får i vilket fall som helst betala hela eller delar av import- eller exporttullbeloppet utan att invänta utgången av den betalningstidsfrist denne har beviljats.

1.   Den tid för vilken anstånd med betalning beviljas enligt artikel 110 ska vara 30 dagar.

2.   När anstånd med betalning beviljas i enlighet med artikel 110 a ska tiden börja löpa dagen efter den dag då gäldenären underrättades om tullskulden.

3.   När anstånd med betalning beviljas i enlighet med artikel 110 b ska tiden börja löpa dagen efter den dag då perioden för de sammanförda bokföringsposterna löper ut. Tiden ska minskas med det antal dagar som motsvarar hälften av antalet dagar i perioden för de sammanförda bokföringsposterna.

4.   När anstånd med betalning beviljas i enlighet med artikel 110 c ska tiden börja löpa dagen efter utgången av den period som fastställts för frigörande av de berörda varorna. Tiden ska minskas med det antal dagar som motsvarar hälften av antalet dagar i perioden i fråga.

5.   Om antalet dagar i de perioder som avses i punkterna 3 och 4 utgör ett ojämnt antal, ska det antal dagar som ska dras av från perioden om 30 dagar enligt dessa punkter motsvara hälften av det närmast lägre jämna antalet.

6.   Om de perioder som avses i punkterna 3 och 4 utgör veckor, får medlemsstaterna föreskriva att det import- eller exporttullbelopp för vilket anstånd med betalning beviljas ska betalas senast på fredagen den fjärde veckan efter veckan i fråga.

Om dessa perioder utgör månader, får medlemsstaterna föreskriva att det import- eller exporttullbelopp för vilket anstånd med betalning beviljas ska betalas senast den sextonde dagen i månaden efter månaden i fråga.

1.   Tullmyndigheterna får bevilja gäldenären andra betalningslättnader än anstånd med betalning, på villkor att en garanti ställs.

2.   Om lättnader beviljas i enlighet med punkt 1, ska kreditränta debiteras för import- eller exporttullbeloppet.

För en medlemsstat som har euro som valuta ska krediträntesatsen motsvara den räntesats som offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning, C-serien, och som Europeiska centralbanken tillämpade vid sina huvudsakliga refinansieringstransaktioner på den första dagen i den månad som innehåller förfallodagen, med tillägg av en procentenhet.

För en medlemsstat som inte har euron som valuta ska krediträntesatsen motsvara den ränta som den nationella centralbanken tillämpade vid sina huvudsakliga refinansieringstransaktioner på den första dagen i den berörda månaden, med tillägg av en procentenhet eller, för en medlemsstat som inte har tillgång till den nationella centralbankens räntesats, den mest likvärdiga räntesats som tillämpades på den första dagen i den berörda månaden på medlemsstatens penningmarknad, med tillägg av en procentenhet.

3.   Tullmyndigheterna får frångå kravet på en garanti eller en debitering av kreditränta, om det på grundval av en dokumenterad bedömning av gäldenärens situation fastställs att detta skulle medföra allvarliga ekonomiska eller sociala svårigheter.

4.   Tullmyndigheterna ska avstå från att debitera kreditränta om beloppet för varje uppbörd är mindre än 10 EUR.

1.   Dröjsmålsränta ska debiteras för import- eller exporttullbeloppet från och med den dag då den föreskrivna perioden löper ut till och med dagen för betalning.

För en medlemsstat som har euro som valuta ska dröjsmålsräntesatsen motsvara den räntesats som offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning, C-serien, och som Europeiska centralbanken tillämpade vid sina huvudsakliga refinansieringstransaktioner på den första dagen i den månad som innehåller förfallodagen, med tillägg av två procentenheter.

För en medlemsstat som inte har euron som valuta ska dröjsmålsräntesatsen motsvara den ränta som den nationella centralbanken tillämpade vid sina huvudsakliga refinansieringstransaktioner på den första dagen i den berörda månaden, med tillägg av två procentenheter eller, för en medlemsstat som inte har tillgång till den nationella centralbankens räntesats, den mest likvärdiga räntesats som tillämpades på den första dagen i den berörda månaden på medlemsstatens penningmarknad, med tillägg av två procentenheter.

2.   Om tullskulden uppkommit på grundval av artikel 79 eller 82, eller om underrättelsen om en tullskuld är en följd av en kontroll efter frigörande, ska dröjsmålsränta debiteras utöver import- eller exporttullbeloppet från och med den dag då tullskulden uppkommit till och med dagen för underrättelsen.

Dröjsmålsräntesatsen ska fastställas i enlighet med punkt 1.

3.   Tullmyndigheterna får frångå kravet på att debitera dröjsmålsränta om det på grundval av en dokumenterad bedömning av gäldenärens situation fastställs att en sådan debitering skulle medföra allvarliga ekonomiska eller sociala svårigheter.

4.   Tullmyndigheterna ska avstå från att debitera dröjsmålsränta om beloppet för varje uppbörd är mindre än 10 EUR.

1.   Om inte annat följer av detta avsnitt ska import- eller exporttullbelopp återbetalas eller efterges av något av följande skäl:

I de fall import- eller exporttullbelopp har betalats och den berörda tulldeklarationen förklarats ogiltig i enlighet med artikel 150, ska detta belopp återbetalas.

2.   Tullmyndigheterna ska återbetala eller efterge det import- eller exporttullbelopp som avses i punkt 1 om det är 10 EUR eller mer, utom när den person som berörs begär återbetalning eller eftergift av ett lägre belopp.

3.   Om tullmyndigheterna anser att återbetalning eller eftergift bör beviljas på grundval av artikel 119 eller 120 ska den berörda medlemsstaten vidarebefordra ärendet till kommissionen för beslut i något av följande fall:

Trots vad som sägs i första stycket, ska ärenden dock inte vidarebefordras i någon av följande situationer:

4   Med förbehåll för regler om vem som är behörig att fatta ett beslut ska tullmyndigheterna, när de själva inom de tidsramar som avses i artikel 121.1 upptäcker att ett import- eller exporttullbelopp ska återbetalas eller efterges enligt artikel 117, 119 eller 120, på eget initiativ återbetala eller efterge tullar.

5.   Någon återbetalning eller eftergift får inte beviljas när den situation som ledde till underrättelsen om tullskulden är ett resultat av bedrägligt beteende från gäldenärens sida.

6.   Vid återbetalning behöver de berörda tullmyndigheterna inte betala ränta.

Ränta ska dock betalas om ett beslut att bevilja återbetalning inte genomförs inom tre månader från den dag då beslutet fattades, såvida inte underlåtenheten att iaktta tidsfristen låg utanför tullmyndigheternas kontroll.

I sådana fall ska ränta betalas från och med den dag då tremånadersperioden löper ut till och med dagen för återbetalning. Räntesatsen ska fastställas i enlighet med artikel 112.

7.   Om tullmyndigheterna felaktigt har beviljat återbetalning eller eftergift ska skyldigheten att betala den ursprungliga tullskulden återinföras i den mån uppbörden av den inte är förbjuden av tidsmässiga skäl enligt artikel 103.

I sådana fall ska ränta som betalats enligt punkt 5 andra stycket återbetalas.

1.   Import- eller exporttullbelopp ska återbetalas eller efterges i den mån det belopp som motsvarar den tullskuld som ursprungligen meddelades överstiger det belopp som skulle betalats eller om gäldenären har underrättats om tullskulden i strid med artikel 102.1 c eller d.

2.   Om ansökan om återbetalning eller eftergift grundar sig på att det vid den tidpunkt då deklarationen för övergång till fri omsättning godtogs kunde tillämpas en nedsatt importtullsats eller en nolltullsats för varorna enligt en tullkvot, ett tulltak eller andra gynnsamma tulltaxeåtgärder, ska återbetalning eller eftergift beviljas förutsatt att något av följande villkor är uppfyllda då ansökan tillsammans med de nödvändiga handlingarna inges:

1.   Importtullbelopp ska återbetalas eller efterges om underrättelsen om tullskulden avser varor som avvisats av importören därför att de vid tidpunkten för frigörandet var defekta eller inte uppfyllde villkoren i det avtal som låg till grund för importen.

Defekta varor ska anses innefatta varor som skadats innan de frigjordes.

2.   Trots vad som sägs i punkt 3 ska återbetalning eller eftergift beviljas förutsatt att varorna inte har använts, utom i fråga om en inledande användning som kan ha varit nödvändig för att fastställa att de var defekta eller inte uppfyllde villkoren i avtalet och under förutsättning att de förs ut ur unionens tullområde.

3.   Återbetalning eller eftergift ska inte beviljas när

4.   I stället för att varorna förs ut ur unionens tullområde och på ansökan av den berörda personen ska tullmyndigheterna tillåta att dessa hänförs till ett förfarande för aktiv förädling, inbegripet förstöring, eller ett förfarande för extern transitering, tullagerförfarandet eller ett förfarande för frizoner.

1.   I andra fall än dem som nämns i artikel 116.1 andra stycket, och i artiklarna 117, 118 och 120, ska ett import- eller exporttullbelopp återbetalas eller efterges, om det belopp som svarar mot den tullskuld som ursprungligen meddelades till följd av ett fel från de behöriga myndigheternas sida är lägre än det belopp som ska betalas, förutsatt att följande villkor är uppfyllda:

2.   Om de villkor som fastställs i artikel 117.2 inte är uppfyllda, ska återbetalning eller eftergift beviljas, om den nedsatta tullsatsen eller nolltullsatsen inte kunde tillämpas till följd av ett fel från tullmyndigheternas sida, och tulldeklarationen för övergång till fri omsättning innehöll alla de uppgifter och åtföljdes av alla de handlingar som krävdes för tillämpning av den nedsatta tullsatsen eller nolltullsatsen.

3.   Om varor erhåller förmånsbehandling på grundval av ett system för administrativt samarbete som inbegriper myndigheter i ett land eller territorium som är beläget utanför unionens tullområde, ska ett intyg som utfärdats av dessa myndigheter, om det skulle visa sig vara felaktigt, betraktas som ett fel som inte rimligen kunde ha upptäckts på det sätt som avses i punkt 1 a.

Ett utfärdande av ett felaktigt intyg ska emellertid inte betraktas som ett fel när det grundar sig på felaktiga uppgifter från exportören, utom när det är uppenbart att de utfärdande myndigheterna var eller borde ha varit medvetna om att varorna inte uppfyllde villkoren för förmånsbehandling.

Gäldenären ska anses vara i god tro om denne kan visa att denne under den period då den berörda kommersiella verksamheten pågick iakttog noggrannhet när det gäller att försäkra sig om att samtliga villkor för förmånsbehandling var uppfyllda.

Gäldenären kan dock inte åberopa god tro när kommissionen i Europeiska unionens officiella tidning har offentliggjort ett tillkännagivande om att det finns välgrundade tvivel om huruvida det land eller territorium som omfattas av förmånsordningen tillämpar den korrekt.

1.   I andra fall än sådana som avses i artikel 116.1 andra stycket och i artiklarna 117, 118 och 119 ska import- eller exporttullbelopp återbetalas eller efterges av rättviseskäl när en tullskuld uppkommit under särskilda omständigheter, vid vilka varken uppsåt eller uppenbar vårdslöshet kan tillskrivas gäldenären.

2.   Särskilda omständigheter enligt punkt 1 ska anses föreligga om det framgår av omständigheterna i fallet att gäldenären befinner sig i en exceptionell situation jämfört med andra aktörer som bedriver samma verksamhet, och att denne inte skulle ha lidit skada av att import- eller exporttullbeloppet togs ut, om dessa omständigheter inte hade förelegat.

1.   Ansökan om återbetalning eller eftergift i enlighet med artikel 116 ska inges till tullmyndigheterna inom följande tidsfrister:

De tidsfrister som anges i första stycket a och b ska förlängas om bevisning lämnas av den sökande för att denne hindrats från att lämna en ansökan inom den föreskrivna tiden till följd av oförutsebara omständigheter eller force majeure.

2.   Om tullmyndigheterna inte kan bevilja återbetalning eller eftergift av ett import- eller exporttullbelopp på grundval av de skäl som anförts, ska de pröva en ansökan om återbetalning eller eftergift i sak mot bakgrund av de andra skäl för återbetalning eller eftergift som avses i artikel 116.

3.   Om ett överklagande inges enligt artikel 44 avseende en underrättelse om tullskuld, ska den period som avses i punkt 1 första stycket tills vidare tillfälligt upphöra att löpa från och med den dag då överklagandet inges och så länge som överklagandeförfarandet varar.

4.   Om en tullmyndighet beviljar återbetalning eller eftergift i enlighet med artiklarna 119 och 120 ska den berörda medlemsstaten informera kommissionen om detta.

1.   Kommissionen ska genom genomförandeakter specificera förfaranderegler för

Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 285.4.

2.   Kommissionen ska genom genomförandeakter anta de beslut som avses i artikel 116.3.

Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det rådgivande förfarande som avses i artikel 285.2.

När ett yttrande från den kommitté som avses i artikel 285.1 ska erhållas genom ett skriftligt förfarande ska artikel 285.6 tillämpas.

1.   Utan att det påverkar tillämpningen av gällande bestämmelser om de fall när ett import- eller exporttullbelopp som svarar mot en tullskuld inte uppbärs på grund av att gäldenärens insolvens har fastställts på rättslig väg, ska en tullskuld vid import eller export upphöra på något av följande sätt:

2.   I de fall som avses i punkt 1 e ska tullskulden emellertid, vid tillämpning av sanktioner för tullöverträdelser, inte anses ha upphört om import- eller exporttullar eller förekomst av en tullskuld enligt en medlemsstats lagstiftning utgör grund för att fastställa sanktioner.

3.   Om tullskulden i enlighet med punkt 1 g upphör för varor som övergår till fri omsättning tullfritt eller till nedsatt importtullsats på grund av deras användning för slutändamål, ska allt skrot eller avfall från förstöringen av dem anses vara icke-unionsvaror.

4.   Den gällande lagstiftningen om schablonsatser när varor gått helt förlorade på grund av deras beskaffenhet ska tillämpas, om den berörda personen inte kan visa att den verkliga förlusten överstiger den som beräknats genom tillämpning av schablonsatsen för varorna i fråga.

5.   Om flera personer ansvarar för betalning av import- eller exporttullbelopp som svarar mot tullskulden och eftergift beviljas, ska tullskulden upphöra bara för den eller de personer som beviljats eftergiften.

6.   I de fall som avses i punkt 1 k ska tullskulden inte upphöra för den eller de personer som har försökt agera bedrägligt.

7.   Om tullskulden uppkommit enligt artikel 79, ska den upphöra för sådana personer vars beteende inte varit bedrägligt och som bidragit till kampen mot bedrägeri.

1.   Varor som förs in i unionens tullområde ska omfattas av en summarisk införseldeklaration.

2.   Den skyldighet som avses i punkt 1 ska frångås i följande fall:

3.   En summarisk införseldeklaration ska inges av den ansvariga personen till tullkontoret för första införsel inom en särskild tidsfrist, innan varorna förs in i unionens tullområde.

Tullmyndigheterna får medge att den summariska införseldeklarationen inges till ett annat tullkontor under förutsättning att det sistnämnda omedelbart överför de nödvändiga uppgifterna till tullkontoret för första införsel eller gör dem elektroniskt tillgängliga för det.

4.   Den summariska införseldeklarationen ska inges av fraktföraren.

Trots fraktförarens skyldigheter får den summariska införseldeklarationen i stället inges av någon av följande personer:

5.   Den summariska införseldeklarationen ska innehålla de upplysningar som krävs för riskanalys av säkerhets- och skyddsskäl.

6.   I särskilda fall där alla de upplysningar som avses i punkt 5 inte kan erhållas från de personer som avses i punkt 4, får andra personer som har dessa upplysningar och vederbörliga rättigheter att tillhandahålla dem anmodas att lämna dessa upplysningar.

7.   Tullmyndigheterna får godta att system för kommersiella uppgifter, hamnuppgifter eller transportuppgifter används för ingivande av en summarisk införseldeklaration förutsatt att sådana system innehåller de upplysningar som krävs för en sådan deklaration och att upplysningarna är tillgängliga inom en särskild tidsfrist, innan varorna förs in i unionens tullområde.

8.   Tullmyndigheterna får godta ingivande av en anmälan och tillgång till de upplysningar som ska anges i en summarisk införseldeklaration i den ekonomiska aktörens datorsystem i stället för ingivande av en summarisk införseldeklaration.

1.   Deklaranten kan på ansökan tillåtas att ändra en eller flera uppgifter i en summarisk införseldeklaration efter det att den har ingetts.

En ändring ska inte vara möjlig efter det att något av följande har inträffat:

2.   Om varor för vilka en summarisk införseldeklaration har ingetts inte har förts in i unionens tullområde ska tullmyndigheterna ogiltigförklara deklarationen i något av följande fall:

1.   Det tullkontor som avses i artikel 127.3 får frångå kravet på att det ska inges en summarisk införseldeklaration i fråga om varor för vilka en tulldeklaration ingetts före utgången av tidsfristen för ingivande av den summariska införseldeklarationen. I det fallet ska tulldeklarationen innehålla åtminstone de uppgifter som krävs för en summarisk införseldeklaration. Till dess att tulldeklarationen godtas i enlighet med artikel 172 ska den betraktas som en summarisk införseldeklaration.

2.   Det tullkontor som avses i artikel 127.3 får frångå kravet på att det ska inges en summarisk införseldeklaration i fråga om varor för vilka en deklaration för tillfällig lagring inges före utgången av tidsfristen för ingivande av den summariska införseldeklarationen. En sådan deklaration ska innehålla åtminstone de uppgifter som krävs för en summarisk införseldeklaration. Till dess att de deklarerade varornas ankomst anmälts till tullen i enlighet med artikel 139 ska deklarationen för tillfällig lagring betraktas som en summarisk införseldeklaration.

1.   Operatören av ett havsgående fartyg eller ett luftfartyg som förs in i unionens tullområde ska anmäla ankomsten till tullkontoret för den första införseln när transportmedlet ankommer.

När tullmyndigheterna har tillgång till uppgifter om ett havsgående fartygs eller ett luftfartygs ankomst får de frångå kravet på den anmälan som avses i första stycket.

2.   Tullmyndigheterna får godta att hamn- eller flygplatssystem eller andra tillgängliga informationskällor används för anmälan av transportmedels ankomst.

1.   Varor som förs in i unionens tullområde ska, från och med tidpunkten för införseln, omfattas av tullövervakning och får underkastas tullkontroller. I tillämpliga fall ska de bli föremål för förbud och restriktioner som bl.a. grundas på hänsyn till allmän moral, allmän ordning eller allmän säkerhet eller behovet att skydda människors och djurs hälsa och liv, att bevara växter, att skydda miljön, att skydda nationella skatter av konstnärligt, historiskt eller arkeologiskt värde och att skydda industriell eller kommersiell äganderätt, inbegripet kontroller avseende narkotikaprekursorer, varumärkesförfalskade varor och kontanter samt genomförandet av åtgärder för bevarande och förvaltning av fiskeresurser och handelspolitiska åtgärder.

Varorna ska kvarstå under tullövervakning under den tid som krävs för att fastställa deras tullstatus och får inte undandras sådan övervakning utan tullmyndigheternas tillstånd.

Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 254 får unionsvaror inte omfattas av tullövervakning sedan deras tullstatus fastställts.

Icke-unionsvaror ska kvarstå under tullövervakning till dess att deras tullstatus ändras eller de förs ut ur unionens tullområde eller förstörs.

2.   Innehavaren av varor som befinner sig under tullövervakning får, med tullmyndigheternas tillstånd, när som helst undersöka varorna eller ta prover, särskilt i syfte att fastställa varornas klassificering enligt tulltaxan, deras tullvärde eller tullstatus.

1.   Den person som för in varor i unionens tullområde ska utan dröjsmål transportera dem via den rutt som tullmyndigheterna angivit och enligt deras anvisningar, till det tullkontor som utsetts av tullmyndigheterna eller till någon annan plats som de anvisat eller godkänt, eller till en frizon.

2.   Varor som förs in i en frizon ska föras in i den frizonen direkt, antingen sjövägen eller med flyg eller, om det sker landvägen, utan att passera genom någon annan del av unionens tullområde, om frizonen gränsar till landgränsen mellan en medlemsstat och ett tredjeland.

3.   Den som tar på sig ansvaret för att transportera varor efter det att de förts in i unionens tullområde ska bli ansvarig för att skyldigheterna enligt punkterna 1 och 2 efterlevs.

4.   Varor som, även om de fortfarande befinner sig utanför unionens tullområde, får underkastas tullkontroller av en medlemsstats tullmyndighet till följd av ett avtal med det berörda landet eller territoriet utanför unionens tullområde ska behandlas på samma sätt som varor som förts in i unionens tullområde.

5.   Punkterna 1 och 2 får inte hindra tillämpningen av särskilda regler om varor som transporteras inom gränsområden eller i rörledningar och kablar liksom trafik av försumbar ekonomisk betydelse, t.ex. brev, vykort och trycksaker och deras elektroniska motsvarigheter i andra medier eller varor som medförs av resande, förutsatt att möjligheterna till tullövervakning och tullkontroll därigenom inte äventyras.

6.   Punkt 1 ska inte gälla de transportmedel och varor som transporteras på dessa som endast passerar genom unionens tullområdes territorialvatten eller luftrum utan att göra uppehåll.

1.   Om skyldigheten enligt artikel 135.1 på grund av oförutsebara omständigheter eller force majeure inte kan fullgöras, ska den person som har denna skyldighet eller varje annan person som agerar för dennes räkning utan dröjsmål underrätta tullmyndigheterna om detta. Om de oförutsebara omständigheterna eller force majeure inte leder till att varorna går helt förlorade, ska tullmyndigheterna även underrättas om exakt var de finns.

2.   Om ett fartyg eller luftfartyg som omfattas av artikel 135.6 på grund av oförutsebara omständigheter eller force majeure tvingas göra ett tillfälligt uppehåll i en hamn i eller tillfälligt tvingas landa i unionens tullområde och skyldigheten enligt artikel 135.1 inte kan fullgöras, ska den person som fört fartyget eller luftfartyget in i unionens tullområde eller varje annan person som agerar för dennes räkning utan dröjsmål underrätta tullmyndigheterna om detta.

3.   Tullmyndigheterna ska besluta vilka åtgärder som ska vidtas för att möjliggöra tullövervakning av de varor som avses i punkt 1, eller av fartyg eller luftfartyg samt de varor som dessa transporterar under de omständigheter som anges i punkt 2, och för att vid behov se till att de i ett senare skede transporteras till ett tullkontor eller någon annan plats som har anvisats eller godkänts av myndigheterna.

1.   Införsel av varor till unionens tullområde ska omedelbart vid ankomst anmälas till tullen vid det anvisade tullkontoret eller till någon annan plats som tullmyndigheterna anvisat eller godkänt eller till en frizon av någon av följande personer:

2.   Varor som förs in i unionens tullområde sjövägen eller med flyg och som för transporten förblir på samma transportmedel ska endast anmälas till tullen vid den hamn eller flygplats i unionen där de lossas eller omlastas. Varor som förs in i unionens tullområde och som lossas från och lastas på samma transportmedel under färd för att andra varor ska kunna lossas eller lastas ska emellertid inte anmälas till tullen vid den hamnen eller flygplatsen.

3.   Trots skyldigheterna för den person som avses i punkt 1 får i stället någon av följande personer anmäla varornas ankomst till tullen:

4.   Den person som anmäler varornas ankomst ska hänvisa till den summariska införseldeklaration eller, i de fall som avses i artikel 130, tulldeklaration eller deklaration för tillfällig lagring som har ingetts för varorna, utom i de fall undantag medges från skyldigheten att inge en summarisk införseldeklaration.

5.   I de fall sådana icke-unionsvaror vars ankomst anmäls till tullen inte täcks av en summarisk införseldeklaration, och utom i de fall undantag medges från skyldigheten att inge en sådan, ska en av de personer som avses i artikel 127.4, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 127.6, omedelbart inge en sådan deklaration eller ska istället inge en tulldeklaration eller en deklaration för tillfällig lagring.

6.   Punkt 1 får inte hindra tillämpningen av särskilda regler om varor som transporteras inom gränsområden eller i rörledningar och kablar liksom trafik av försumbar ekonomisk betydelse, t.ex. brev, vykort och trycksaker samt elektroniska motsvarigheter till dessa lagrade på andra medier eller varor som medförs av resande, förutsatt att möjligheterna till tullövervakning och tullkontroll därigenom inte äventyras.

7.   Varor vars ankomst anmälts till tullen får inte utan tullmyndigheternas medgivande föras bort från den plats där de har anmälts.

1.   Varor får lossas eller omlastas från det transportmedel på vilket de transporteras endast med tullmyndigheternas tillstånd och på platser som anvisats eller godkänts av dessa myndigheter.

Ett sådant tillstånd ska emellertid inte krävas i händelse av en så överhängande fara att det är nödvändigt att omedelbart lossa alla eller en del av varorna. I så fall ska tullmyndigheterna omedelbart underrättas om detta.

2.   Tullmyndigheterna får när som helst kräva att varor lossas och packas upp i syfte att undersöka eller ta prover av dem eller undersöka det transportmedel på vilket de transporteras.

1.   Artiklarna 135.2–135.6, 139, 140 och 144–149 ska inte tillämpas när varor som redan omfattas av ett förfarande för transitering förs in i unionens tullområde.

2.   Artiklarna 140 och 144–149 ska tillämpas på icke-unionsvaror som befordras enligt ett transiteringsförfarande, efter det att sådana varors ankomst har anmälts vid destinationstullkontoret i unionens tullområde i enlighet med reglerna om förfarandet för transitering.

1.   Icke-unionsvaror som har anmälts till tullen ska omfattas av en deklaration för tillfällig lagring som innehåller alla uppgifter som krävs för tillämpningen av bestämmelserna om tillfällig lagring.

2.   Handlingar med anknytning till varor i tillfällig lagring ska lämnas till tullmyndigheterna när det föreskrivs i unionslagstiftningen eller när det krävs för tullkontroller.

3.   Deklarationen för tillfällig lagring ska inges av någon av de personer som avses i artikel 139.1 eller 139.2 senast vid den tidpunkt då varornas ankomst anmäls till tullen.

4.   Deklarationen för tillfällig lagring ska utom i de fall undantag medges från skyldigheten att inge en summarisk införseldeklaration innehålla en hänvisning till eventuella summariska införseldeklarationer som ingetts för varor som anmälts till tullen utom i de fall dessa redan varit föremål för tillfällig lagring eller hänförts till ett tullförfarande och inte lämnat unionens tullområde.

5.   Tullmyndigheterna får godta att deklarationen för tillfällig lagring även sker på något av följande sätt:

6.   Tullmyndigheterna får godta att system för affärs-, hamn- eller transportinformation används för ingivande av en deklaration för tillfällig lagring om de innehåller de nödvändiga uppgifterna för en sådan deklaration och dessa uppgifter är tillgängliga i enlighet med punkt 3.

7.   Artiklarna 188–193 ska tillämpas på deklarationen för tillfällig lagring.

8.   Deklarationen för tillfällig lagring får också användas med avseende på

9.   Det krävs ingen deklaration för tillfällig lagring om varornas tullstatus som unionsvaror senast vid den tidpunkt då deras ankomst anmäls till tullen, fastställs i enlighet med artiklarna 153–156.

10.   Tullmyndigheterna ska behålla eller ha tillgång till deklarationen för tillfällig lagring, i syfte att kontrollera att de varor deklarationen avser senare hänförs till ett tullförfarande eller återexporteras i enlighet med artikel 149.

11.   I de fall där icke-unionsvaror som befordras inom ramen för ett förfarande för transitering anmäls vid destinationstullkontoret på unionens tullområde ska vid tillämpningen av punkterna 1–10 uppgifterna avseende den berörda transiteringen anses vara en deklaration för tillfällig lagring, förutsatt att de uppfyller kraven för detta ändamål. Innehavaren av varorna får dock inge en deklaration för tillfällig lagring efter det att transiteringsförfarandet har slutförts.

1.   Deklaranten ska på ansökan tillåtas att ändra en eller flera uppgifter i en deklaration för tillfällig lagring efter det att den har ingetts. Ändringen får dock inte göra deklarationen tillämplig på andra varor än dem som den omfattade från början.

En ändring ska inte vara möjlig efter det att något av följande har inträffat:

2.   Om varor för vilka en deklaration för tillfällig lagring har ingetts inte anmäls till tullen ska tullmyndigheterna ogiltigförklara deklarationen i något av följande fall:

1.   Varor i tillfällig lagring ska endast förvaras i anläggningar för tillfällig lagring enligt artikel 148 eller, i de fall detta är berättigat, på andra platser som anvisats eller godkänts av tullmyndigheterna.

2.   Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 134.2 ska varor i tillfällig lagring endast utsättas för sådana former av hantering som är ämnade att säkerställa att de bevaras i ett oförändrat skick utan att deras utseende eller tekniska egenskaper förändras.

3.   Innehavaren av det tillstånd som avses i artikel 148 eller den person som lagrar varorna i de fall där varor lagras på andra platser som anvisats eller godkänts av tullmyndigheterna ska ansvara för allt följande:

4.   Om varor av vilket skäl som helst inte längre kan kvarhållas i tillfällig lagring, ska tullmyndigheterna utan dröjsmål vidta alla åtgärder som krävs för att varornas status ska uppfylla kraven i artiklarna 197, 198 och 199.

1.   Det ska krävas ett tillstånd från tullmyndigheterna för drift av anläggningar för tillfällig lagring. Ett sådant tillstånd ska inte krävas om det är tullmyndigheten själv som driver den tillfälliga lagringsanläggningen.

Villkoren för att driften av anläggningen för tillfällig lagring ska vara tillåten ska framgå av tillståndet.

2.   Det tillstånd som avses i punkt 1 ska endast beviljas personer som uppfyller samtliga följande villkor:

När en samlad garanti ges ska efterlevnaden av de skyldigheter som är knutna till garantin övervakas genom vederbörlig granskning.

3.   Det tillstånd som avses i punkt 1 ska endast beviljas när tullmyndigheterna kan utöva tullövervakning utan att behöva använda administrativa arrangemang som inte står i proportion till de ekonomiska behoven i fråga.

4.   Innehavaren av tillståndet ska hålla lämplig bokföring i en form som godkänns av tullmyndigheterna.

Bokföringen ska innehålla den information och de uppgifter som gör det möjligt för tullmyndigheterna att övervaka driften av anläggningar för tillfällig lagring, i synnerhet när det gäller att identifiera de varor som lagras, deras tullstatus och befordran av dessa varor.

En godkänd ekonomisk aktör för tullförenklingar ska anses uppfylla den skyldighet som avses i första och andra styckena om dennes bokföring är ändamålsenlig för den tillfälliga lagringen.

5.   Tullmyndigheterna får enligt följande bemyndiga tillståndshavaren att befordra varor i tillfällig lagring mellan olika anläggningar för tillfällig lagring förutsatt att sådan befordran inte ökar risken för bedrägeri:

6.   När det finns ett ekonomiskt behov och tullövervakningen inte kommer att påverkas negativt får tullmyndigheterna tillåta lagring av unionsvaror i en anläggning för tillfällig lagring. Dessa varor ska inte betraktas som ”varor i tillfällig lagring”.

1.   Alla varor som befinner sig i unionens tullområde ska antas ha tullstatus som unionsvaror, såvida det inte fastställs att de inte har tullstatus som unionsvaror.

2.   I särskilda fall då antagandet enligt punkt 1 inte gäller, måste varors tullstatus som unionsvaror bevisas.

3.   I särskilda fall ska varor som i sin helhet har framställts i unionens tullområde inte ha tullstatus som unionsvaror om de har framställts av varor i tillfällig lagring eller som hänförts till förfarandet för extern transitering, ett förfarande för lagring, förfarandet för tillfällig införsel eller förfarandet för aktiv förädling.

1.   I de fall som avses i artikel 227.2 b–f ska varor behålla sin tullstatus som unionsvaror bara om denna status kan fastställas enligt vissa villkor och på det sätt som föreskrivs i tullagstiftningen.

2.   I särskilda fall får unionsvaror, utan att omfattas av ett tullförfarande, befordras från en plats till en annan inom unionens tullområde och tillfälligt lämna detta område utan att deras tullstatus ändras.

1.   Alla varor som ska hänföras till ett tullförfarande, utom förfarandet för frizoner, ska omfattas av en tulldeklaration som är anpassad till förfarandet i fråga.

2.   I särskilda fall, förutom dem som avses i artikel 6.2 får en tulldeklaration inges på annat sätt än genom elektronisk databehandlingsteknik.

3.   Unionsvaror som deklareras för export, intern unionstransitering eller passiv förädling ska omfattas av tullövervakning från och med den tidpunkt då den deklaration som avses i punkt 1 godtas till och med den tidpunkt då de förs ut ur unionens tullområde eller överlåts till staten eller förstörs eller tulldeklarationen förklaras ogiltig.

1.   Utom när annat föreskrivs i unionslagstiftningen ska medlemsstaterna fastställa belägenheten och behörigheten för de olika tullkontor som är belägna på deras territorium.

2.   Medlemsstaterna ska sörja för att officiella öppettider fastställs för dessa kontor och att öppettiderna är rimliga och ändamålsenliga med beaktande av typen av varuflöden, varornas beskaffenhet och det tullförfarande som de hänförs till, så att det internationella varuflödet varken hindras eller snedvrids.

3.   Om inte annat anges ska det tullkontor som är behörigt för att hänföra varor till ett tullförfarande vara det ansvariga tullkontoret på den ort där varorna anmäls till tullen.

1.   De styrkande handlingar som krävs för tillämpningen av bestämmelserna om det tullförfarande för vilket varorna deklareras ska innehas av deklaranten och ställas till förfogande för tullmyndigheterna vid den tidpunkt då tulldeklarationen inges.

2.   Styrkande handlingar ska lämnas till tullmyndigheterna när det föreskrivs i unionslagstiftningen eller när det krävs för tullkontroller.

3.   I särskilda fall får ekonomiska aktörer upprätta styrkande handlingar under förutsättning att tullmyndigheterna har beviljat dem tillstånd att göra detta.

1.   Tullmyndigheterna får godta att en person har varor hänförda till ett tullförfarande på grundval av en förenklad deklaration, i vilken vissa av de uppgifter som avses i artikel 162 eller de styrkande handlingar som avses i artikel 163 får utelämnas.

2.   Regelbunden användning av en förenklad deklaration som avses i punkt 1 förutsätter ett tillstånd från tullmyndigheterna.

1.   När det gäller en förenklad deklaration enligt artikel 166 eller en registrering i deklarantens bokföring enligt artikel 182 ska deklaranten inge en kompletterande deklaration som innehåller de uppgifter som krävs för det berörda tullförfarandet vid det behöriga tullkontoret inom en särskild tidsfrist.

När det gäller en förenklad deklaration enligt artikel 166 ska de styrkande handlingar som krävs innehas av deklaranten och vara tillgängliga för tullmyndigheterna inom en särskild tidsfrist.

Den kompletterande deklarationen får vara av allmän, periodisk eller sammanfattande art.

2.   I följande fall ska skyldigheten att inge en kompletterande deklaration frångås:

3.   Tullmyndigheterna får frångå kravet på en kompletterande deklaration när följande villkor tillämpas:

4.   Den förenklade deklaration som avses i artikel 166 eller den registrering i deklarantens bokföring som avses i artikel 182 och den kompletterande deklarationen ska anses utgöra en enda, odelbar handling som börjar gälla den dag då den förenklade deklarationen godtas i enlighet med artikel 172 respektive den dag då varorna registreras i deklarantens bokföring.

5.   Den plats där den kompletterande deklarationen ska inges ska för tillämpningen av artikel 87 anses vara den plats där tulldeklarationen har ingetts.

1.   Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 167.1 får en tulldeklaration inges av varje person som kan lämna alla de uppgifter som krävs för tillämpningen av bestämmelserna om det tullförfarande för vilket varorna deklareras. Denna person ska även vara i stånd att anmäla eller låta anmäla varornas ankomst till tullen.

Om det faktum att en tulldeklaration godtas innebär att en bestämd person får särskilda skyldigheter, ska den deklarationen emellertid inges av denna person eller av dennes representant.

2.   Deklaranten ska vara etablerad i unionens tullområde.

3.   Genom undantag från punkten 2, behöver inte följande deklaranter vara etablerade i unionens tullområde:

4.   Tulldeklarationer ska vara autentiserade.

1.   Tulldeklarationer som uppfyller villkoren i detta kapitel ska omedelbart godtas av tullmyndigheterna, förutsatt att de varor som de avser har anmälts till tullen.

2.   Den dag då tullmyndigheterna godtar tulldeklarationen ska, om inget annat föreskrivs, vara den dag som används för tillämpningen av bestämmelserna om det tullförfarande för vilket varorna deklareras och för alla andra import- eller exportformaliteter.

1.   Deklaranten ska på ansökan tillåtas att ändra en eller flera av uppgifterna i tulldeklarationen efter det att den godtagits av tullen. Ändringen får dock inte göra tulldeklarationen tillämplig på andra varor än dem som den omfattade från början.

2.   En ändring får inte tillåtas om den är föremål för en ansökan efter det att något av följande inträffat:

3.   Om en ansökan inges av deklaranten inom tre år från och med tidpunkten för godtagandet av tulldeklarationen får ändring av tulldeklarationen tillåtas efter det att varorna frigjorts så att deklaranten ska kunna fullgöra sina skyldigheter som hör samman med hänförande av varorna till det berörda tullförfarandet.

1.   Tullmyndigheterna ska på ansökan av deklaranten ogiltigförklara en redan godtagen tulldeklaration i något av följande fall:

Om tullmyndigheterna har underrättat deklaranten om att de avser att undersöka varorna, ska emellertid en ansökan om ogiltigförklaring av tulldeklarationen inte bifallas förrän undersökningen ägt rum.

2.   Tulldeklarationen får inte ogiltigförklaras efter det att varorna frigjorts, om inget annat föreskrivs.

1.   I de fall en sändning utgörs av varor som omfattas av olika undernummer enligt tulltaxan och behandlingen av var och en av dessa varor i enlighet med dess undernummer enligt tulltaxan vid upprättandet av tulldeklarationen skulle medföra en arbetsbörda och omkostnad som inte står i proportion till de import- eller exporttullar som kan tas ut, får tullmyndigheterna på ansökan av deklaranten tillåta att import- eller exporttullar tillämpas på hela sändningen på grundval av undernummer enligt tulltaxan för de varor som är föremål för den högsta import- eller exporttullen.

2.   Tullmyndigheterna ska vägra att tillämpa förenklingen som avses i punkt 1 med avseende på varor som är föremål för förbud eller restriktioner eller punktskatter i de fall en korrekt klassificering är nödvändig för åtgärdens tillämpning.