1.01

Det europeiska räkenskapssystemet (ENS 2010 eller ENS) är ett internationellt jämförbart räkenskapssystem för systematisk och detaljerad beskrivning av en hel ekonomi (dvs. en region, ett land eller en grupp av länder), av dess komponenter och av dess samband med andra hela ekonomier.

1.02

Föregångaren till ENS 2010, det europeiska räkenskapssystemet 1995 (ENS 95), offentliggjordes 1996 (1). Den metodik för ENS 2010 som anges i denna bilaga är utformad på samma sätt som ENS 95 för de tretton första kapitlen, men därefter kommer elva nya kapitel om olika aspekter av systemet som återspeglar utvecklingen i fråga om hur man mäter moderna ekonomier eller hur ENS 95 används i Europeiska unionen (EU).

1.03

Denna manual är uppbyggd på följande sätt: Kapitel 1 innehåller en översikt över de grundläggande begrepp som används i systemet, de principer som gäller och en beskrivning av de grundläggande statistiska enheterna och deras indelning. Det ger en överblick över kontosystemet och en kortfattad beskrivning av viktiga aggregat samt tillgångs- och användningstabellernas och input-outputräkenskapernas roll. I kapitel 2 redogörs för de institutionella enheter som används för att mäta ekonomin, och hur dessa enheter för analysändamål klassificeras i sektorer och andra grupper. I kapitel 3 beskrivs alla transaktioner i fråga om produkter (varor och tjänster), och även icke-producerade tillgångar, i systemet. I kapitel 4 beskrivs alla transaktioner i ekonomin som fördelar och omfördelar inkomster och förmögenhet. Kapitel 5 handlar om de finansiella transaktionerna i ekonomin. I kapitel 6 redovisas hur värdet på tillgångarna kan förändras genom andra händelser än ekonomiska eller prisförändringar. I kapital 7 behandlas balansräkningar och klassificeringen av tillgångar och skulder. Kapitel 8 handlar om kontosystemet och de balansposter som hänger samman med varje konto. Kapitel 9 tar upp tillgångs- och användningstabellerna och visar hur de används för att stämma av beräkningarna av inkomst, produktion och utgifter i ekonomin. Där beskrivs även de input-outputtabeller som kan härledas ur tillgångs- och användningstabellerna. I kapitel 10 redogörs för begreppsgrunden för de pris- och volymmått som hänger samman med de nominella värdena i räkenskaperna. Kapitel 11 tar upp de mått på befolkning och arbetskraft som kan användas tillsammans med nationalräkenskapsmått för att analysera ekonomin. Kapitel 12 innehåller en kort beskrivning av de kvartalsvisa nationalräkenskaperna och hur de skiljer sig från de årliga nationalräkenskaperna.

1.04

I kapitel 13 förklaras syftet med och begreppen i regionalräkenskaperna, liksom svårigheterna med att sammanställa dem. Kapitel 14 behandlar mätningen av finansiella tjänster som tillhandahålls av finansförmedlare och finansieras genom räntenettot, och är resultatet av många års forskning och utveckling i medlemsstaterna för att få ett mått som är tillförlitligt och harmoniserat medlemsstaterna emellan. Kapitel 15 om kontrakt, arrenden/leasing och licenser behövs för att beskriva ett allt viktigare område inom nationalräkenskaperna. I kapitlen 16 och 17 om försäkring, social försäkring och pensioner beskrivs hur dessa ordningar hanteras i nationalräkenskaperna, eftersom omfördelningsfrågor blir allt aktuellare i takt med att befolkningen åldras. Kapitel 18 handlar om nationalräkenskapernas utlandskonton som är den del av nationalräkenskaperna som motsvarar redovisningen av betalningsbalansen. Kapitel 19 om europeiska räkenskaper är också nytt, och det omfattar aspekter av nationalräkenskaperna där europeiska institutionella arrangemang och handelsordningar gör att det krävs ett samlat grepp. Kapitel 20 handlar om räkenskaper för sektorn offentlig förvaltning – ett område som är av särskilt intresse i och med att en återhållsam finanspolitik från medlemsstaternas sida fortsätter att vara ett avgörande inslag i den ekonomiska politiken i EU. I kapitel 21 beskrivs kopplingarna mellan affärsredovisningen och nationalräkenskaperna, ett område som fått ökad relevans i och med att multinationella bolag står för en allt större andel av bruttonationalprodukten (BNP) i alla länder. Kapitel 22 beskriver förhållandet mellan satelliträkenskaper och nationalräkenskapernas huvudkonton. Kapitlen 23 och 24 är för referensändamål – i kapitel 23 finns de klassifikationer som används för sektorer, näringsgrenar och produkter i ENS 2010, och i kapitel 24 det kompletta kontosystemet för varje sektor.

1.05

Strukturen i ENS 2010 stämmer överens med de globala riktlinjerna för nationalräkenskaper, System of National Accounts från 2008 (SNA 2008), med undantag för vissa skillnader när det gäller presentation och en högre grad av precision beträffande vissa begrepp i ENS 2010 som används för ändamål som är specifika för EU. Dessa riktlinjer utarbetades gemensamt av FN, Internationella valutafonden (IMF), Europeiska unionens statistikkontor (Eurostat), OECD och Världsbanken. ENS 2010 har inriktats på förhållandena och databehoven inom EU. I likhet med SNA 2008 används i ENS 2010 samma begrepp och klassifikationer som i annan statistik på olika sociala och ekonomiska områden (t.ex. sysselsättningsstatistiken, produktionsstatistiken och utrikeshandelsstatistiken). Därför fungerar ENS 2010 som en central referensram för social och ekonomisk statistik i EU och i dess medlemsstater.

1.06

ENS består av två huvudsakliga typer av sammanställningar, nämligen

1.07

Sektorräkenskaperna beskriver systematiskt och för varje institutionell sektor de olika stegen i det ekonomiska händelseförloppet – produktion, inkomstbildning, inkomstfördelning, inkomstomfördelning, inkomstanvändning samt finansiell och icke-finansiell kapitalbildning. Sektorräkenskaperna innehåller också balansräkningar som beskriver stockar av tillgångar, skulder och nettoförmögenhet vid början och slutet av räkenskapsperioden.

1.08

Input-outputräkenskaperna med sina tillgångs- och användningstabeller beskriver mer detaljerat produktionsprocessen (kostnadsstruktur, inkomstbildning och sysselsättning) samt flödena av varor och tjänster (produktion, import, export, slutlig konsumtion, insatsförbrukning och kapitalbildning för varje produktgrupp). Här kommer två viktiga aspekter till uttryck: summan av de inkomster som genereras inom en bransch är lika med det förädlingsvärde som skapas av den branschen, och för varje produkt eller produktgrupp är utbudet lika med efterfrågan.

1.09

Vidare innehåller ENS 2010 begrepp som befolkning och sysselsättning. Dessa begrepp är relevanta för sektorräkenskaperna, branschräkenskaperna och tillgångs- och användningstabellerna.

1.10

ENS 2010 är inte begränsat till årliga nationalräkenskaper, utan är även tillämpligt för kvartalsräkenskaper och räkenskaper för kortare eller längre perioder. Det används också för regionalräkenskaper.

1.11

ENS 2010 existerar vid sidan av SNA 2008 eftersom det anpassats till nationalräkenskapernas användning i EU. Medlemsstaterna ansvarar för att samla in och utforma sina nationalräkenskaper så att de beskriver den ekonomiska situationen i de respektive länderna. Medlemsstaterna sammanställer dessutom en uppsättning räkenskaper som lämnas in till kommissionen (Eurostat) som en del i ett lagstadgat dataleveransprogram, som sedan används som underlag för beslutsfattandet på centrala social-, ekonomisk- och finanspolitiska områden i unionen. Bland annat används uppgifterna till att fastställa medlemsstaternas finansiella bidrag till EU-budgeten genom den så kallade fjärde resursen, stödet till EU:s regioner genom strukturfonderna och övervakningen av medlemsstaternas ekonomiska utveckling inom ramen för förfarandet vid alltför stora underskott och stabilitets- och tillväxtpakten.

1.12

För att avgifter och förmåner ska kunna beräknas utifrån uppgifter som sammanställts och presenterats på ett enhetligt sätt, ska den ekonomiska statistik som används för dessa ändamål sammanställas enligt samma regler och med samma begrepp. ENS 2010 är en förordning som föreskriver vilka regler, konventioner, definitioner och klassificeringar som medlemsstaterna ska använda vid framställningen av de nationalräkenskaper som ska ingå i dataleveransprogrammet enligt bilaga B till denna förordning.

1.13

Med tanke på de avsevärda penningbelopp som hanteras inom EU:s bidrags- och stödordningar, är det väsentligt att beräkningarna görs på ett konsistent sätt i alla medlemsstater. Under sådana omständigheter är det viktigt att man går försiktigt tillväga med skattningar som inte kan observeras direkt på marknaden och undviker att använda modellbaserade metoder för beräkningar i nationalräkenskaperna.

1.14

De begrepp som används i ENS 2010 är i flera avseenden mer specifika och precisa än de i SNA 2008 för att säkerställa att medlemsstaternas uppgifter från nationalräkenskaperna är så konsistenta som möjligt. Detta grundläggande krav på tillförlitliga och konsistenta skattningar har medfört att det fastställts en basuppsättning nationalräkenskaper i EU. När de olika medlemsstaternas beräkningar inte är tillräckligt konsistenta redovisas de i regel utanför själva huvudkontosystemet, i tilläggstabeller och satelliträkenskaper.

1.15

Ett exempel på där det har ansetts vara nödvändigt att vara försiktig i utformningen av ENS 2010 är på området pensionsåtaganden. Det finns goda grunder för att mäta dessa och använda dem som underlag för ekonomisk analys, men det grundläggande kravet i EU på att ta fram räkenskaper som är konsistenta över tid och rum innebär att man måste gå försiktigt till väga.

1.16

I och med att den ekonomiska verksamheten blivit alltmer global till sin karaktär har den internationella handeln i alla dess former ökat, vilket ställer länderna inför allt större utmaningar när det gäller att redovisa den inhemska ekonomin i nationalräkenskaperna. Globaliseringen är den dynamiska och flerdimensionella process varigenom de nationella resurserna blir mer internationellt rörliga och de nationella ekonomierna alltmer beroende av varandra. Den aspekt av globaliseringen som kanske ställer till störst problem för nationalräkenskaperna är de multinationella företagens allt större andel internationella transaktioner mellan moderbolag, dotterbolag och närstående bolag. Det finns emellertid även andra utmaningar, t.ex. följande:

1.17

Alla dessa allt vanligare aspekter av globaliseringen gör det allt svårare för de enskilda ländernas statistiker att fånga upp och korrekt mäta de gränsöverskridande flödena. Även med ett heltäckande och tillförlitligt insamlings- och mätsystem för posterna inom sektorn utlandet (och därmed också inom betalningsbalansens konton) kommer globaliseringen att göra att det krävs ytterligare insatser för att bibehålla kvaliteten på nationalräkenskaperna för alla ekonomier och grupper av ekonomier.

1.18

ENS kan användas för att analysera och utvärdera följande:

1.19

För EU och dess medlemsstater har resultaten från ENS stor betydelse vid utformning och styrning av den sociala och ekonomiska politiken.

Här följer några exempel på vad ENS används till:

1.20

För att nå balans mellan databehoven och möjligheterna att erhålla data har begreppen i ENS 2010 flera viktiga egenskaper. De är

1.21

Begreppen i ENS 2010 är internationellt jämförbara eftersom

1.22

Begreppen i ENS 2010 är harmoniserade med motsvarande begrepp i annan social och ekonomisk statistik eftersom ENS 2010 använder begrepp och klassificeringar (t.ex. den statistiska näringsgrensindelningen i Europeiska unionen ”Nace rev. 2” (2)) som också används i annan social och ekonomisk statistik i medlemsstaterna, t.ex. statistik över tillverkning, utrikeshandel och sysselsättning. Begreppsmässiga avvikelser har begränsats till ett minimum. Begreppen och klassificeringarna i ENS 2010 är dessutom harmoniserade med FN:s motsvarigheter.

Harmoniseringen med den sociala och ekonomiska statistiken förbättrar kopplingarna till och jämförelserna med de uppgifterna, vilket säkrar kvaliteten på nationalräkenskapsuppgifterna. Dessutom kan information som finns i sådan specialiserad statistik bättre relateras till den övergripande statistiken över landets ekonomi.

1.23

Att samma begrepp används både i nationalräkenskapssystemet och i de andra systemen för social och ekonomisk statistik gör det möjligt att beräkna konsistenta nyckeltal. Exempelvis kan följande mått beräknas:

Begreppens interna konsistens gör att vissa variabler kan beräknas residualt – bland annat kan sparande beräknas som differensen mellan disponibel inkomst och konsumtionsutgift.

1.24

Begreppen i ENS 2010 har utformats med hänsyn till att de lätt ska kunna samlas in och mätas. Att de ska vara praktiskt tillämpliga framgår på flera sätt av riktlinjerna för hur räkenskaperna ska sammanställas:

1.25

Det är emellertid inte alltid så enkelt att samla in de uppgifter som behövs för nationalräkenskapsstatistiken direkt, eftersom de underliggande begreppen vanligtvis avviker från dem som används i de administrativa datakällorna. Exempel på administrativa källor är affärsredovisning, olika slags skatteregister (moms, personlig inkomstskatt, importavgifter etc.), socialförsäkringsuppgifter och uppgifter som kommer från organ för bank- och försäkringstillsyn. Sådana administrativa uppgifter används vid sammanställningen av nationalräkenskaperna. I allmänhet behöver de dock omarbetas för att kunna användas för ENS.

Att begreppen i ENS vanligen avviker från sina administrativa motsvarigheter beror bl.a. på följande:

1.26

Icke desto mindre tillgodoser administrativa data mycket väl de databehov som nationalräkenskaperna och andra statistikgrenar har, eftersom

1.27

De viktigaste begreppen i ENS är väletablerade och har varit oförändrade under lång tid, eftersom

Den begreppsmässiga kontinuiteten gör att man inte behöver räkna om tidsserier i så stor utsträckning. Dessutom begränsas begreppens sårbarhet gentemot nationella och internationella politiska påtryckningar. Av dessa skäl har nationalräkenskaperna kunnat fungera som en objektiv databas för ekonomisk politik och analys.

1.28

Begreppen i ENS 2010 syftar till att beskriva den ekonomiska processen i monetära och direkt observerbara termer. Stockar och flöden som inte är direkt observerbara som monetära storheter eller som inte har någon tydlig monetär motsvarighet redovisas inte i ENS.

Denna princip har inte tillämpats strikt, eftersom man även måste beakta behovet av konsistens och användarnas behov. Exempelvis krävs det för konsistensen att värdet av kollektiva tjänster som produceras av den offentliga förvaltningen bokförs som produktion, eftersom den offentliga förvaltningens betalningar av ersättningar till anställda och inköp av alla slags varor och tjänster är direkt observerbara i monetära termer. Dessutom ökar användbarheten hos nationalräkenskaperna i stort för ekonomisk analys och politik genom att man sätter den offentliga förvaltningens kollektiva tjänster i relation till den nationella ekonomin i övrigt.

1.29

Räckvidden för begreppen i ENS kan illustreras genom att man betraktar vissa viktiga gränsdragningsfrågor.

Följande ska redovisas inom produktionsavgränsningen i ENS (se punkterna 3.07–3.09):

1.30

Följande ligger utanför produktionsavgränsningen och ska inte redovisas i ENS:

1.31

ENS tar upp all produktion inom produktionsavgränsningen. Produktion från hjälpverksamhet ska dock inte redovisas. Alla insatser som förbrukas i en hjälpverksamhet ska behandlas som insatser i den verksamhet som den stöder. Om en verksamhet som uteslutande bedriver hjälpverksamhet är statistiskt observerbar, dvs. om det finns separata räkenskaper för dess produktion, eller om den geografiskt är belägen någon annanstans än de verksamheter den betjänar, ska denna både i national- och regionalräkenskaperna redovisas som en separat enhet inom den näringsgren som motsvarar dess primära verksamhet. Om det inte finns några lämpliga basdata kan man skatta hjälpverksamhetens produktion genom att summera kostnaderna.

1.32

Om en viss verksamhet betraktas som produktion och dess produktion redovisas, ska även den därmed förbundna inkomsten, sysselsättningen, slutliga användningen etc. redovisas. Exempelvis ska inte bara produktion av bostadstjänster för egen räkning i ägarbebodda bostäder redovisas som produktion, utan de inkomster och konsumtionsutgifter som uppkommer för bostadsägarna ska också redovisas. Definitionsmässigt redovisas ingen insats av arbete i produktionen av ägarbebodda bostäder, och därmed inte heller någon sysselsättning. Detta bibehåller konsistensen med arbetsmarknadsstatistiken, där det inte redovisas någon sysselsättning för bostadsägande. Det omvända gäller när verksamheten inte redovisas som produktion: hushållstjänster som produceras och konsumeras inom samma hushåll ger inte upphov till inkomst eller konsumtionsutgift och räknas inte heller som sysselsättning.

1.33

ENS innehåller också konventioner i fråga om t.ex.

1.34

Sektorräkenskaperna skapas genom att enheter hänförs till olika sektorer vilket möjliggör att transaktioner och saldoposter i räkenskaperna kan redovisas efter sektor. Genom en sådan uppdelning får man ett viktigt underlag för den ekonomiska politiken och finanspolitiken. De viktigaste sektorerna är hushåll, offentlig förvaltning, bolag (finansiella och icke-finansiella), hushållens icke-vinstdrivande organisationer och utlandet.

Den distinktion som görs mellan marknadsverksamhet och icke-marknadsverksamhet är väsentlig. En offentligt styrd enhet som betraktas som en marknadsaktör ska klassificeras till bolagssektorn och inte till sektorn offentlig förvaltning. Bolagets underskott och skuldsättning kommer således inte att ingå i det offentliga underskottet och skuldsättning.

1.35

Det är viktigt att det fastställs tydliga och stabila kriterier för hur enheterna ska hänföras till sektorerna.

Den offentliga sektorn består av ekonomins alla inhemska institutionella enheter som styrs av den offentliga förvaltningen. Den privata sektorn omfattar alla övriga inhemska enheter.

Av tabell 1.1 framgår vilka kriterier som används för att skilja mellan den offentliga och den privata sektorn, och mellan sektorn offentlig förvaltning och sektorn offentliga bolag, och inom den privata sektorn mellan sektorerna hushållens icke-vinstdrivande organisationer och privata bolag.

Tabell 1.1

1.36

Med styrning eller bestämmande inflytande avses möjligheten att bestämma policy eller strategisk inriktning för en institutionell enhet. Närmare uppgifter beträffande definitionen av styrning (bestämmande inflytande) ges i punkterna 2.35–2.39.

1.37

Åtskillnaden mellan marknadsproduktion och icke-marknadsproduktion, och därmed klassificering till sektorn offentlig förvaltning eller bolagssektorn, görs enligt följande:

En verksamhet ska anses vara marknadsmässig om handeln med varor och tjänster sker på följande villkor:

1.38

ENS detaljerade begreppsram ger visst utrymme för flexibilitet: En del begrepp ingår inte uttryckligen i ENS men kan ändå lätt härledas ur systemet. Ett exempel är att man kan skapa nya sektorer genom att omgruppera delsektorerna i ENS.

1.39

Flexibiliteten innebär också att ytterligare kriterier som inte strider mot grundtankarna i systemet kan läggas till. Det kan t.ex. röra sig om att upprätta räkenskaper för delsektorer efter antal sysselsatta i producerande enheter eller inkomststorlek för hushåll. För sysselsättningen kan underindelningar göras efter utbildningsnivå, ålder eller kön.

1.40

För att tillgodose vissa databehov bör separata satelliträkenskaper upprättas.

Som exempel kan nämnas

1.41

Satelliträkenskaper tillgodoser sådana databehov genom att

1.42

En socialräkenskapsmatris är en matrisframställning som beskriver sambanden mellan tillgångs- och användningstabellerna och sektorräkenskaperna. En socialräkenskapsmatris tillför ytterligare information om nivån på och sammansättningen av sysselsättning, genom en underindelning av ersättningar till anställda efter grupp av sysselsatta. Denna underindelning tillämpas både på användningen av arbetskraft i olika branscher, vilket visas i användningstabellerna, och tillgången på arbetskraft i olika socioekonomiska undergrupper, vilket redovisas i kontot för allokeringen av primära inkomster för hushållssektorns delsektorer. På det sättet får man en systematisk översikt över tillgången på och användningen av olika grupper av arbetskraft.

1.43

Alla grundbegrepp och klassificeringar i ENS 2010:s huvudsystem ska behållas i satelliträkenskaperna. Begrepp får bara ändras om det är syftet med satelliträkenskaperna. I sådana fall ska satelliträkenskaperna också innehålla en tabell som visar sambandet mellan de huvudsakliga aggregaten i satelliträkenskaperna och deras motsvarigheter i huvudsystemet. På så sätt behåller huvudsystemet sin roll som en referensram samtidigt som de mer specifika behoven tillgodoses.

1.44

Generellt sett omfattar huvudsystemet inte stockar och flöden som inte direkt kan observeras i monetära termer (eller inte har en tydlig monetär motsvarighet). Sådana stockar och flöden är i regel lättare att mäta om man utformar statistiken i icke-monetära termer, vilket innebär att t.ex.

1.45

Satelliträkenskaper gör det möjligt att knyta an sådan statistik i icke-monetära termer till nationalräkenskapernas huvudsystem. Anknytningen kan göras genom att man i den icke-monetära statistiken använder klassificeringarna i huvudsystemet, t.ex. indelningen efter hushållstyp eller efter bransch. På det sättet får man en utvidgad struktur som är konsistent. Denna struktur kan sedan användas som underlag för analys och utvärdering av samspelet mellan olika variabler i huvudsystemet och respektive variabler i de utvidgade räkenskaperna.

1.46

Huvudsystemet och dess viktigaste aggregat gör det inte möjligt att analysera förändringar i välfärd. För detta ändamål kan man använda utvidgade konton som också innefattar imputerade monetära värden för t.ex.

1.47

Utvidgade konton kan även användas för att omklassificera konsumtionsutgifter för sådant som dessvärre är nödvändigt (t.ex. försvar) till insatsförbrukning, dvs. så att dessa inte antas bidra till välfärden. På liknande sätt kan skador förorsakade av översvämningar eller andra naturkatastrofer klassificeras som insatsförbrukning, dvs. som en minskning av den (absoluta) välfärden. På så sätt kan man försöka göra sig en mycket grov och mycket ofullständig uppfattning om välfärdsförändringar. Välfärd har dock många dimensioner av vilka de flesta uttrycks i annat än monetära termer. Det är därför en bättre lösning att mäta välfärden genom att använda separata indikatorer och måttenheter för varje dimension. Sådana indikatorer kan t.ex. vara spädbarnsdödlighet, förväntad livslängd, läs- och skrivkunnighet hos vuxna och nationalinkomst per capita. Dessa indikatorer kan införlivas i ett satellitkonto.

1.48

För att erhålla ett konsistent och internationellt jämförbart system används inte administrativa begrepp i ENS. Det kan för åtskilliga nationella syften dock vara användbart att utnyttja uppgifter som utgår från administrativa begrepp. Som exempel kan nämnas att beräkna skatteintäkter genom att använda statistik över beskattningsbar inkomst. Sådan statistik kan erhållas genom vissa modifieringar i nationalräkenskapsstatistiken.

1.49

Ett liknande tillvägagångssätt kan utnyttjas för begrepp som används inom nationell ekonomisk politik, såsom

Satelliträkenskaper eller tilläggstabeller kan tillgodose sådana databehov.

1.50

ENS 2010 utgår från begreppen i SNA 2008, som ger riktlinjerna för nationalräkenskaper i världens alla länder. Det finns emellertid flera skillnader mellan ENS 2010 och SNA 2008.

1.51

ENS 2010 skiljer sig från ENS 95 i fråga om såväl räckvidd som begrepp. De flesta av dessa skillnader motsvarar dem som finns mellan SNA 93 och SNA 2008. De största skillnaderna är följande:

1.52

Ändringarna i ENS 2010 i förhållande till ENS 95 är inte enbart begreppsmässiga. Det finns stora skillnader i omfattning, med nya kapitel om satelliträkenskaper, räkenskaper för sektorn offentlig förvaltning och utlandskontona. Kapitlen om kvartalsräkenskaper och regionalräkenskaper har också utökats betydligt.

1.53

Utmärkande för systemet är

1.54

ENS 2010-systemet har två typer av enheter och två sätt att underindela ekonomin som skiljer sig åt avsevärt och tjänar olika analysändamål.

1.55

För att redovisa inkomster, utgifter och finansiella flöden samt för balansräkningarna delas de institutionella enheterna in i sektorer utifrån sina huvudsakliga funktioner, beteenden och mål.

1.56

För att redovisa produktionsprocesser och för input-outputanalys delas lokala verksamhetsenheter in i branscher efter typ av verksamhet. En verksamhet karakteriseras av en insats av produkter, en produktionsprocess och produktion av produkter.

1.57

Institutionella enheter är ekonomiska enheter som kan äga varor och tillgångar, skuldsätta sig och bedriva ekonomisk verksamhet och göra transaktioner med andra enheter för egen räkning. I ENS 2010-systemet delas de institutionella enheterna in i fem ömsesidigt uteslutande inhemska institutionella sektorer:

Dessa fem sektorer sammantaget bildar den totala inhemska ekonomin. Varje sektor är också indelad i delsektorer. ENS 2010-systemet möjliggör en fullständig uppsättning av flödeskonton och balansräkningar för varje sektor och delsektor samt för ekonomin totalt. Utländska enheter kan samverka med dessa fem inhemska sektorer, och denna samverkan visas mellan de fem inhemska sektorerna och en sjätte institutionell sektor – utlandet.

1.58

När institutionella enheter bedriver mer än en verksamhet ska de delas upp efter typ av verksamhet. Denna uppdelning görs i s.k. LVE.

En lokal verksamhetsenhet omfattar alla delar av en institutionell enhet, i dess egenskap av producent, som är belägna på en enda plats eller på flera närbelägna platser och som bidrar till att bedriva en verksamhet enligt den fyrsiffriga nivån (undergrupper) i Nace rev. 2.

1.59

Lokala verksamhetsenheter ska redovisas för varje sekundär verksamhet, men om det bokföringsmaterial som behövs för att beskriva sådana verksamheter separat inte är tillgängligt kommer en lokal verksamhetsenhet att omfatta flera sekundära verksamheter. Alla lokala verksamhetsenheter som bedriver samma slags, eller likartad, verksamhet bildar en bransch.

En institutionell enhet innehåller en eller flera lokala verksamhetsenheter, medan en lokal verksamhetsenhet hör till en enda institutionell enhet.

1.60

För att analysera produktionsprocessen använder man en analysenhet. Denna enhet är endast observerbar när en lokal verksamhetsenhet producerar en enda typ av produkt och inte har någon sekundär verksamhet. En sådan enhet är en så kallad homogen produktionsenhet. Grupper av sådana enheter utgör homogena branscher.

1.61

Den totala ekonomin definieras i termer av inhemska enheter. En enhet är inhemsk i ett land när den har sin huvudsakliga ekonomiska hemvist på det ekonomiska territoriet i det landet – vilket innebär att den under en längre tid (ett år eller mer) bedriver ekonomisk verksamhet inom det ekonomiska territoriet. De institutionella sektorer som nämns i punkt 1.57 är grupper av inhemska institutionella enheter.

1.62

Inhemska enheter gör transaktioner med utländska enheter (alltså enheter som är inhemska i andra ekonomier). Sådana transaktioner är externa transaktioner för ekonomin och inordnas i utlandskontot. Därmed spelar utlandet en roll som liknar en institutionell sektor, även om utländska enheter bara redovisas i den mån de deltar i transaktioner med inhemska institutionella enheter.

1.63

Med konstruerade inhemska statistiska enheter, som i ENS 2010-systemet behandlas som institutionella enheter, avses

1.64

Två grundläggande typer av information ska redovisas: flöden och stockar.

Flöden hänför sig till händelser och effekter av händelser som äger rum under en given tidsperiod, medan stockar hänför sig till lägesbeskrivningar vid en viss tidpunkt.

1.65

Flöden avspeglar skapande, omvandling, utbyte, överlåtelse och försvinnande av ekonomiska värden. De inkluderar förändringar i värdet av en institutionell enhets tillgångar och skulder. Ekonomiska flöden är av två slag: transaktioner och andra förändringar i tillgångar.

Transaktioner förekommer i alla konton och tabeller där flöden förekommer, utom i kontot för andra volymförändringar i tillgångarna och i omvärderingskontot. Andra förändringar i tillgångar redovisas bara i dessa två konton.

Grundläggande transaktioner och andra flöden delas in i ett relativt begränsat antal typer efter vilken karaktär de har.

1.66

En transaktion är ett ekonomiskt flöde mellan institutionella enheter enligt ömsesidig överenskommelse eller en händelse inom en institutionell enhet som det är lämpligt att betrakta som en transaktion, beroende på att enheten uppträder i två olika roller. Transaktionerna delas in i fyra huvudgrupper:

1.67

De flesta transaktioner innebär samverkan mellan två eller flera institutionella enheter. Likväl bokförs i ENS 2010-systemet vissa händelser inom institutionella enheter som transaktioner. Syftet med att bokföra transaktioner inom enheter är att uppnå en mer analytiskt användbar bild av produktion, slutlig användning och kostnader.

1.68

Kapitalförslitning, som räknas som en kostnad i ENS 2010-systemet, är en transaktion inom en enhet. De flesta andra transaktioner inom enheter är produkttransaktioner, som bokförs när de institutionella enheter som fungerar både som producenter och slutliga konsumenter väljer att förbruka en del av sin egen produktion. Detta är vanligt förekommande hos hushåll och inom den offentliga förvaltningen.

1.69

All egenproducerad produktion för slutlig användning inom samma institutionella enhet ska bokföras. Egenproducerad produktion som används för insatsförbrukning inom samma institutionella enhet ska bokföras bara när produktionen och insatsförbrukningen sker vid olika lokala verksamhetsenheter inom samma institutionella enhet. Produktion som produceras och används som insatsförbrukning inom samma lokala verksamhetsenhet bokförs inte.

1.70

Transaktioner räknas som monetära transaktioner när de berörda enheterna verkställer eller mottar betalningar, skuldsätter sig eller erhåller tillgångar som noteras i valutaenheter.

Transaktioner som inte innebär utbyte av kontanter eller tillgångar och skulder värderade i valutaenheter är icke-monetära transaktioner. Transaktioner inom enheter är icke-monetära transaktioner. Icke-monetära transaktioner mellan institutionella enheter förekommer bland produkttransaktioner (byteshandel med produkter), omfördelningstransaktioner (ersättning in natura, transferering in natura etc.) och andra transaktioner (byteshandel med icke-producerade icke-finansiella tillgångar). I ENS 2010-systemet bokförs alla transaktioner i monetära termer. De värden som ska bokföras för icke-monetära transaktioner måste därför mätas indirekt eller beräknas på annat sätt.

1.71

Transaktioner som berör mer än en enhet kan vara av två olika slag. Det kan röra sig om ”någonting för någonting”, dvs. transaktioner med motprestation, eller ”någonting för ingenting”, dvs. ensidiga transaktioner, utan motprestation. De förra är utbyten mellan institutionella enheter, dvs. tillhandahållande av varor, tjänster eller tillgångar mot t.ex. pengar. De senare är betalningar kontant eller in natura från en institutionell enhet till en annan utan någon motprestation. Transaktioner med motprestation uppträder i alla fyra transaktionsgrupper, medan ensidiga transaktioner uppträder främst som omfördelningstransaktioner i form av exempelvis skatter, socialt bistånd eller gåvor. Sådana ensidiga transaktioner kallas transfereringar.

1.72

Transaktionerna redovisas på samma sätt som de uppträder hos respektive institutionella enhet. Vissa transaktioner redovisas emellertid i en annan ordning för att tydliggöra de underliggande ekonomiska relationerna. Behandlingen av transaktioner kan ändras på tre sätt: genom omföring, uppdelning och urskiljande av transaktionens huvudsakliga aktör.

1.73

En transaktion som för de inblandade enheterna förefaller äga rum direkt mellan enheterna A och C kan bokföras som om den ägde rum indirekt genom en tredje enhet B. Den enda transaktionen mellan A och C bokförs därmed som två transaktioner: en mellan A och B samt en mellan B och C. I detta fall är transaktionen omförd.

1.74

Ett exempel på omföring är hur arbetsgivares sociala avgifter som betalas direkt av arbetsgivaren till sociala trygghetsfonder redovisas. I systemet bokförs dessa betalningar som två transaktioner: arbetsgivarna betalar sociala avgifter till sina anställda och de anställda betalar samma avgift till de sociala trygghetsfonderna. Som med alla omföringar är syftet att lyfta fram det ekonomiska innehållet bakom transaktionen, vilket i detta fall är att visa hur arbetsgivarnas sociala avgifter utgör avgifter som betalas till nytta för de anställda.

1.75

En annan typ av omföring är transaktioner som bokförs som om de ägde rum mellan två eller flera institutionella enheter, fastän det enligt de deltagande aktörerna inte sker några transaktioner alls. Ett exempel är behandlingen av kapitalinkomst från investering av vissa försäkringstekniska avsättningar, vilken behålls av försäkringsbolagen. I systemet bokförs denna kapitalinkomst som om den betalades av försäkringsbolagen till försäkringstagarna, som sedan betalar samma belopp tillbaka till försäkringsbolagen som premietillskott.

1.76

När en transaktion som av de berörda aktörerna uppfattas som en enda transaktion bokförs som två eller flera transaktioner med olika klassificering har transaktionen delats upp. Uppdelning innebär inte att fler enheter ingår i transaktionen.

1.77

Betalningen av skadeförsäkringspremier är en typisk uppdelad transaktion. Fastän försäkringstagarna och försäkringsbolagen betraktar dessa betalningar som en enda transaktion, delar ENS 2010-systemet upp dem i två helt olika transaktioner: betalning för mottagna skadeförsäkringstjänster och skadeförsäkringspremier netto. När försäljningen av en produkt redovisas som försäljning av produkten och försäljning av en handelsmarginal är det ett annat exempel på uppdelning.

1.78

När en enhet utför en transaktion på en annan enhets (huvudmannens) vägnar med den enhetens medel, redovisas transaktionen endast i huvudmannens bokföring. Som regel bör man inte utsträcka denna princip och man bör till exempel försöka allokera skatter eller bidrag till slutliga betalare eller slutliga mottagare med utgångspunkt från antaganden.

Ett exempel är en offentlig förvaltningsenhets uppbörd av skatter för en annan förvaltningsenhets räkning. En skatt hänförs till den förvaltningsenhet som har befogenhet att ta ut skatten (antingen som huvudman eller genom huvudmannens delegerade befogenhet) och har den slutgiltiga befogenheten att fastställa och ändra skattesatsen.

1.79

Enligt definitionen av en transaktion ska ett byte mellan institutionella enheter ske genom ömsesidig överenskommelse. När en transaktion görs genom ömsesidig överenskommelse förutsätts att de institutionella enheterna har insikt i och samtycker till transaktionen. Betalning av skatter, böter och viten sker genom ömsesidig överenskommelse i och med att den som betalar är invånare i landet och skyldig att följa lagen. Däremot är konfiskation utan ersättning inte att anse som en transaktion, ens när den genomförs med stöd i lagen.

Illegala ekonomiska handlingar ska anses vara transaktioner när alla enheter som är inblandade medverkar genom ömsesidig överenskommelse. Således är köp eller försäljning av eller byteshandel med illegala droger eller stöldgods transaktioner, medan stöld inte är det.

1.80

Andra förändringar i tillgångar visar förändringar som inte är resultatet av transaktioner. De är antingen

1.81

Andra volymförändringar i tillgångar och skulder visar förändringar som delas in i följande tre huvudsakliga kategorier:

1.82

Exempel på förändringar inom kategori a i punkt 1.81 är upptäckt eller uttömning av mineraltillgångar och naturlig tillväxt av icke-odlade biologiska tillgångar. Exempel på förändringar inom kategori b i punkt 1.81 är förluster av tillgångar på grund av naturkatastrofer, krig eller grova brott. Ensidig skuldavskrivning och konfiskation utan ersättning hör också till kategori b. Ett exempel på förändringar inom kategori c i punkt 1.81 är omklassificering av en institutionell enhet från en sektor till en annan.

1.83

Kapitalvinster och kapitalförluster uppstår vid förändring i priset på tillgångar. De inträffar för alla typer av finansiella och icke-finansiella tillgångar och skulder. Kapitalvinster och kapitalförluster tillförs innehavarna av tillgångarna och skulderna uteslutande som ett resultat av att de innehar tillgångarna eller skulderna över tiden, utan att de förändrar dem på något sätt.

1.84

Kapitalvinster och kapitalförluster mätta på basis av löpande marknadspriser kallas nominella kapitalvinster och kapitalförluster. Dessa kan delas in i neutrala kapitalvinster och kapitalförluster, som återspeglar förändringar i den allmänna prisnivån, och reala kapitalvinster och kapitalförluster, som återspeglar förändringar i priserna på tillgångarna utöver den allmänna prisförändringen.

1.85

Stockar är innehaven av tillgångar och skulder vid en viss tidpunkt. Stockar redovisas vid början och vid slutet av varje räkenskapsperiod. De konton som visar stockar kallas balansräkningar.

1.86

Stockar beräknas också för befolkningen och antalet sysselsatta. Dessa stockar redovisas dock som medelvärden för hela räkenskapsperioden. Stockar redovisas för alla tillgångar inom systemets gränser, dvs. finansiella tillgångar och skulder samt såväl producerade som icke-producerade icke-finansiella tillgångar. Täckningen begränsas dock till sådana tillgångar som används i ekonomisk verksamhet och som omfattas av äganderättigheter.

1.87

Stockar redovisas således inte för tillgångar såsom humankapital eller naturresurser som inte har någon ägare.

Inom sina avgränsningar är ENS 2010-systemet fullständigt i fråga om både flöden och stockar. Detta innebär att alla förändringar i stockar helt och hållet kan förklaras av de redovisade flödena.

1.88

I ett konto redovisas förändringar i det värde som tillkommer en enhet eller en sektor efter karaktären på de ekonomiska flöden som visas i kontot. Det är en tabell med två spalter. Löpande konton är de som visar produktion, inkomstbildning, inkomstfördelning, inkomstomfördelning och inkomstanvändning. Kapitalbildningskonton är kapitalkontona och kontona för finansiella transaktioner samt kontona för andra volymförändringar.

1.89

I ENS 2010-systemet visas ”tillgång” på de löpande kontonas högra sida, och där redovisas transaktioner som ökar det ekonomiska värdet av en enhet eller en sektor. Den vänstra sidan i kontot visar ”användning”, dvs. transaktioner som minskar det ekonomiska värdet. Den högra sidan av kapitalbildningskontona visar ”förändringar i skulder och nettoförmögenhet” och den vänstra sidan visar ”förändringar i tillgångar”. Balansräkningar har ”skulder och nettoförmögenhet” (skillnaden mellan tillgångar och skulder) på den högra sidan och ”tillgångar” på den vänstra sidan. Genom att jämföra två på varandra följande balansräkningar ser man förändringar i skulder och nettoförmögenhet liksom förändringar i tillgångar.

1.90

I ENS görs åtskillnad mellan formellt ägande och ekonomiskt ägande. Villkoret för att kunna redovisa överlåtelsen av varor från en enhet till en annan är att det ekonomiska ägandet övergår från den ena till den andra. Formell ägare är den enhet som enligt lag har rätten till de förmåner som följer av innehavet. En formell ägare kan emellertid avtala med en annan enhet att den senare mot överenskommen betalning påtar sig ansvaret för riskerna och får all avkastning som härrör från att varorna används i produktionen. Avtalet är till sin karaktär finansiell leasing, där betalningen endast återspeglar att leasinggivaren ställt tillgången till leasingtagarens förfogande. När exempelvis en bank är formell ägare till ett flygplan men ingår ett finansiellt leasingavtal med ett flygbolag som ska använda flygplanet, anses flygbolaget vara ägare till flygplanet såvitt gäller transaktionerna i kontosystemet. Samtidigt som flygbolaget redovisas ha förvärvat flygplanet, imputeras ett lån från banken till flygbolaget som visar de belopp som i framtiden ska betalas för användningen av flygplanet.

1.91

För en enhet eller en sektor baseras nationalräkenskaperna på principen om dubbel bokföring. Varje transaktion ska bokföras två gånger, ena gången som en tillgång (eller en förändring i skulderna) och andra gången som en användning (eller en förändring i tillgångarna). Summan av de transaktioner som bokförs som tillgångar eller förändringar i skulder och summan av de transaktioner som bokförs som användningar eller förändringar i tillgångar måste vara lika, och på så sätt kan man kontrollera kontonas överensstämmelse.

1.92

Nationalräkenskaperna – med alla enheter och alla sektorer – ska baseras på en princip om fyrdubbel bokföring, eftersom de flesta transaktioner berör två institutionella enheter. Varje transaktion ska bokföras två gånger av de två berörda aktörerna. Till exempel bokförs kontant en social förmån som betalas av en offentlig förvaltningsenhet till ett hushåll i den offentliga förvaltningens konton som en användning under transfereringar och som ett negativt förvärv av tillgångar under sedlar, mynt och inlåning; i hushållssektorns konton bokförs den som en tillgång under transfereringar och som ett förvärv av tillgångar under sedlar, mynt och inlåning.

1.93

Transaktioner inom en enhet (såsom en enhets konsumtion av den egna produktionen) behöver bara två bokföringsposter, vilkas värden måste skattas.

1.94

Med undantag för några variabler som rör befolkning och arbetskraft visar ENS 2010-systemet alla flöden och stockar i monetära termer. Flöden och stockar ska mätas efter sitt bytesvärde, dvs. det värde till vilket flödena och stockarna faktiskt byts eller skulle kunna bytas mot kontanter. Marknadspriser är således ENS referens för värderingen.

1.95

Vid monetära transaktioner och kontanta tillgångar och skulder är de värden som behövs direkt tillgängliga. I de flesta andra fall är den bästa metoden för värdering att utgå från marknadspriser för likartade varor, tjänster eller tillgångar. Denna metod används t.ex. för byteshandel och för bostadstjänster i ägarbebodda bostäder. När det inte finns något marknadspris för likartade produkter att tillgå, exempelvis för icke-marknadsproducerade tjänster från den offentliga förvaltningen, görs värderingen genom att man summerar produktionskostnaderna. Om det inte finns något marknadspris eller några kostnader att utgå från, kan flöden och stockar värderas till det diskonterade nuvärdet av förväntad framtida avkastning. Denna sistnämnda metod ska emellertid endast användas som sista utväg.

1.96

Stockar ska värderas till löpande pris vid den tidpunkt till vilken balansräkningen hänför sig, inte till produktionstidpunkten eller anskaffningstidpunkten för de varor eller tillgångar som utgör stockarna. Stockarna måste värderas till beräknat nedskrivet löpande återanskaffningsvärde eller till produktionskostnad.

1.97

På grund av transportkostnader, handelsmarginaler och produktskatter minus produktsubventioner uppfattar producenten och användaren av en given produkt vanligtvis dess värde olika. För att hålla sig så nära aktörernas synsätt som möjligt bokför man i ENS 2010-systemet all användning till mottagarpris, vilket inkluderar transportkostnader, handelsmarginaler och produktskatter minus produktsubventioner, medan produktionen bokförs till baspris, vilket exkluderar dessa komponenter.

1.98

Import och export av produkter ska bokföras till värdet vid gränserna. Total import och total export värderas vid exportörens tullgräns eller fritt ombord (fob). Utländska enheters transport- och försäkringstjänster mellan importörens och exportörens gränser inräknas inte i varans värde utan bokförs som tjänst. Då det kan vara omöjligt att erhålla fob-värden för detaljerade produktindelningar, visar detaljerade tabeller över utrikeshandel importen värderad vid importörens tullgräns (cif-värde). Samtliga transport- och försäkringstjänster fram till importörens gräns inräknas i värdet av de importerade varorna. I de fall dessa tjänster produceras av inhemska enheter görs i denna presentation en total justering fob/cif.

1.99

Värdering till fasta priser betyder värdering av flöden och stockar under en räkenskapsperiod till priser från en tidigare period. Syftet med värderingen till fasta priser är att dela upp förändringar över tiden i flödenas och stockarnas värden i pris- respektive volymförändringar. Flöden och stockar i fasta priser beskrivs som uttryckta i volymtermer.

1.100

Många flöden och stockar, t.ex. inkomst, har inte några egna pris- och kvantitetsdimensioner. Dock kan köpkraften hos dessa variabler erhållas genom att man deflaterar de löpande värdena med ett lämpligt prisindex, t.ex. prisindex för inhemsk slutlig användning exklusive lagerinvesteringar. Deflaterade flöden och stockar uttrycks då i reala termer. Ett exempel är real disponibel inkomst.

1.101

Flöden ska bokföras enligt periodiseringsprincipen, dvs. när ekonomiska värden skapas, omvandlas eller försvinner liksom när fordringar eller åtaganden uppkommer, omvandlas eller upphör.

1.102

Produktion ska bokföras när den produceras och inte när en köpare betalar för den. Försäljningen av en tillgång ska bokföras när tillgången byter ägare, inte när betalningen görs. Ränta ska bokföras under den räkenskapsperiod som den uppstår, oavsett om den betalas under den perioden eller inte. Bokföring på detta sätt ska ske för alla flöden, såväl monetära som icke-monetära och såväl inom enheter som mellan enheter.

1.103

Det kan hända att detta tillvägagångssätt måste tillämpas mindre strikt på skatter och andra flöden som har med den offentliga förvaltningen att göra, eftersom de ofta bokförs enligt kontantprincipen i den offentliga förvaltningens bokföring. Det kan vara svårt att genomföra en exakt omräkning av dessa flöden från kontantprincipen till periodiseringsprincipen, så en ungefärlig metod får användas.

1.104

Genom undantag från de allmänna reglerna för hur skatter och sociala avgifter som ska erläggas till den offentliga förvaltningen ska bokföras, kan de antingen bokföras exklusive den del som inte förväntas bli erlagd, eller också ska de, om denna del ingår, utjämnas under samma räkenskapsperiod genom en kapitaltransferering från den offentliga förvaltningen till berörda sektorer.

1.105

Flödena ska bokföras vid samma tidpunkt för alla berörda institutionella enheter och i alla konton. Institutionella enheter använder inte alltid samma bokföringsregler. Även när de gör det, kan skillnader i faktisk bokföring uppkomma av praktiska skäl såsom dröjsmål i informationen. Som en följd kan transaktioner bokföras vid olika tidpunkter av de berörda aktörerna. Dessa skillnader ska elimineras genom korrigeringar.

1.106

Konsolidering innebär att man, på såväl användnings- som tillgångssidan, utelämnar transaktioner som sker mellan grupper av enheter, liksom att man utelämnar ömsesidiga finansiella tillgångar och skulder. Detta sker vanligtvis när konton för den offentliga förvaltningens delsektorer kombineras.

1.107

Av princip konsolideras inte flöden och stockar mellan enheter inom delsektorer eller sektorer.

1.108

Emellertid kan konsoliderade konton upprättas för kompletterande presentationer och analyser. Information om transaktionerna mellan dessa (del)sektorer och andra sektorer och motsvarande ”externa” finansiella ställningsvärden kan vara mer meningsfulla än generella bruttovärden.

1.109

Dessutom erbjuder de konton och tabeller som visar borgenär–gäldenärrelationer en detaljerad bild av finansieringen av ekonomin, och de betraktas som mycket användbara för att förstå de kanaler genom vilka de finansiella överskotten överförs från slutliga långivare till slutliga låntagare.

1.110

Individuella enheter eller sektorer kan ha samma slag av transaktion både som användning och som tillgång (t.ex. de både betalar och mottar ränta) och ha samma slags finansobjekt både som tillgång och skuld. I ENS tillämpas bruttoredovisning, förutom den grad av nettoredovisning som ingår i själva klassificeringarna.

1.111

Nettobokföring är implicit i många transaktionskategorier, med ”lagerinvestering” som det tydligaste exemplet, där man hellre än att gå in på dagliga tillägg eller uttag redovisar total kapitalbildning, som är en viktigare aspekt ur analyssynpunkt. I kontot för finansiella transaktioner och i kontot för andra förändringar i tillgångar redovisas på motsvarande sätt, med få undantag, ökningar i tillgångar och i skulder på nettobasis, så att man får fram de slutliga konsekvenserna av dessa flödestyper vid slutet av räkenskapsperioden.

1.112

För enheter eller grupper av enheter bokförs transaktioner som är förknippade med någon aspekt av det ekonomiska livet (till exempel produktion) i olika konton. För produktionskontot kommer transaktionerna inte att visa något saldo mellan användning och tillgång om inte en saldopost införs. På samma sätt måste en sådan saldopost (nettoförmögenhet) införas mellan summan av tillgångar och summan av skulder för en institutionell enhet eller sektor. Saldoposter är i sig meningsfulla mått på det ekonomiska resultatet. När de summeras för hela ekonomin är de viktiga aggregat.

1.113

ENS 2010-systemet är uppbyggt kring ett system av sammanhängande konton. Det fullständiga systemet av konton för institutionella enheter och sektorer består av löpande konton, kapitalbildningskonton och balansräkningar.

1.114

Löpande konton omfattar produktion, inkomstbildning, inkomstfördelning och inkomstomfördelning samt användningen av dessa inkomster i form av slutlig användning. Kapitalbildningskontona täcker förändringar i tillgångar och skulder och förändringar i nettoförmögenhet (skillnaden mellan tillgångar och skulder för en institutionell enhet eller grupp av enheter). Balansräkningar visar stockar av tillgångar och skulder samt nettoförmögenhet.

1.115

Kontosystemet för lokala verksamhetsenheter och branscher omfattar endast de första löpande kontona: produktionskonto och inkomstbildningskonto, vars saldopost är driftsöverskott.

1.116

Varu- och tjänstekontot visar för ekonomin som helhet eller för produktgrupper den totala tillgången (produktion och import) på och användningen av varor och tjänster (insatsförbrukning, slutlig konsumtion, lagerinvestering, fast bruttoinvestering, anskaffning minus avyttring av värdeföremål samt export). Detta är inte ett konto i samma bemärkelse som övriga konton i systemet, och genererar ingen saldopost som förs över till nästa konto i systemet. Det är snarare en uppställning i tabellform av en bokföringsidentitet, enligt vilken utbud är lika med efterfrågan för alla produkter och produktgrupper i ekonomin.

1.117

Utlandskontot innehåller transaktioner mellan inhemska och utländska institutionella enheter och motsvarande stockar av tillgångar och skulder.

Eftersom utlandets roll i kontosystemet kan jämställas med en institutionell sektors, ställs utlandskontot upp utifrån utlandets synpunkt. En tillgång för utlandet utgör en användning för den totala ekonomin och vice versa. Om en saldopost är positiv betyder detta ett överskott för utlandet och ett underskott för den totala ekonomin, och vice versa om en saldopost är negativ.

Utlandskontot skiljer sig från övriga sektorräkenskaper i det att det inte visar samtliga transaktioner i utlandet, utan endast dem som har en motpart som mäts i den inhemska ekonomin.

1.118

En saldopost erhålls genom att man subtraherar det sammanlagda värdet av posterna på ena sidan av kontot från det sammanlagda värdet av posterna på den andra sidan.

Saldoposter innehåller en hel del information och de omfattar några av de mest betydelsefulla posterna i systemet, vilket framgår av följande exempel på saldoposter: förädlingsvärde, driftsöverskott, disponibel inkomst, sparande och finansiellt sparande.

Nedan visas kontosystemet som ett flödesdiagram – varje saldopost visas i fetstil.

Diagram över kontosystemet

1.119

Det första kontot i systemet är produktionskontot, där produktionsprocessens resultat och insatser bokförs, med förädlingsvärde som saldopost.

1.120

Förädlingsvärdet förs vidare till nästa konto, som är inkomstbildningskontot. Här bokförs ersättningar till anställda i produktionsprocessen, samt skatter på produktionen som ska betalas till staten, så att driftsöverskottet (eller den sammansatta förvärvsinkomsten för egenföretagare inom hushållssektorn) kan härledas som saldopost för varje sektor. Detta steg är nödvändigt för att det förädlingsvärde som den producerande sektorn behåller som driftsöverskott eller sammansatt förvärvsinkomst ska kunna mätas.

1.121

Därefter förs förädlingsvärdet, uppdelat på ersättningar till anställda, skatter och driftsöverskott/sammansatt förvärvsinkomst, vidare med denna uppdelning till kontot för allokering av primära inkomster. Uppdelningen gör det möjligt att hänföra varje faktorinkomst till den mottagande sektorn, till skillnad från den producerande sektorn. Exempelvis fördelas alla ersättningar till anställda mellan hushållssektorn och sektorn utlandet, medan driftsöverskottet stannar kvar i den bolagssektor där det genererats. I detta konto bokförs också kapitalinkomstflödena till och från sektorn, så att saldoposten är det primärinkomstsaldo som flödar in i sektorn.

1.122

I nästa konto – kontot för sekundär inkomstfördelning – bokförs omfördelningen av dessa inkomster genom transfereringar. De främsta omfördelningsinstrumenten är beskattning av, och sociala förmåner till, hushållssektorn. Saldoposten är disponibel inkomst.

1.123

Nästa konto i huvudsystemet är kontot för användning av disponibel inkomst; det är relevant för hushållssektorn eftersom det är här som hushållens konsumtionsutgifter bokförs, och hushållens sparande är saldopost.

1.124

Samtidigt skapas ett parallellt konto, nämligen kontot för omfördelning av inkomster in natura. Detta konto har det särskilda syftet att visa sociala naturaförmåner som en imputerad transferering från den offentliga förvaltningen till hushållssektorn, så att hushållens inkomster kan öka med värdet på de individuella tjänsterna från den offentliga förvaltningen. I nästa konto (kontot för användning av justerad disponibel inkomst), ökar hushållens användning av den disponibla inkomsten med samma belopp, som om hushållssektorn köpte de individuella tjänster som den offentliga förvaltningen tillhandahåller. Dessa båda imputeringar tar ut varandra, så att saldoposten är sparande, detsamma som sparandet i huvudkontosystemet.

1.125

Sparandet förs vidare till kapitalkontot, där det används för att finansiera investeringar, vilket möjliggör kapitaltransfereringar till och från sektorerna. Ett underutnyttjande eller överutnyttjande till förvärv av reala tillgångar framgår av saldoposten finansiellt sparande. Ett positivt finansiellt sparande (nettoutlåning) är uttryck för ett överskott som lånats ut, medan ett negativt finansiellt sparande (nettoupplåning) motsvarar finansieringen av ett underskott.

1.126

Längst ned i diagrammet finns kontot för finansiella transaktioner, där varje sektors utlåning och upplåning redovisas i detalj, med finansiellt sparande som saldopost. Den bör vara identisk med saldoposten finansiellt sparande i kapitalkontot, och eventuella skillnader får endast bero på mätavvikelser mellan den reala och finansiella redovisningen av den ekonomiska verksamheten.

1.127

Längst ned till vänster i diagrammet finns den ingående balansräkningen, som visar nivån på alla tillgångar och skulder, såväl reala som finansiella, vid en viss periods början. En ekonomis välstånd mäts med hjälp av dess nettoförmögenhet (tillgångar minus skulder) vilket visas längst ner i balansräkningen.

1.128

Till höger om den ingående balansen redovisas de förändringar i tillgångar och skulder som uppträder under räkenskapsperioden. Kapitalkontot och kontot för finansiella transaktioner visar förändringarna till följd av transaktioner i reala tillgångar respektive finansiella tillgångar och skulder. Om det inte finns några andra händelser kan man med hjälp av dessa uppgifter omedelbart räkna ut den utgående balansen genom att förändringarna läggs till den ingående balansen.

1.129

Förändringar kan dock ske utanför den ekonomiska produktions- och konsumtionscykeln, och dessa förändringar påverkar värdet av tillgångar och skulder vid periodens slut. En typ av förändring är volymförändringar i tillgångarna – reala förändringar i fasta tillgångar som beror på händelser utanför ekonomin. Ett exempel är förlust genom katastrofer, t.ex. en stor jordbävning, där en betydande mängd tillgångar förstörts på annat sätt än genom en ekonomisk transaktion (utbyte eller transferering). Denna förlust måste bokföras i kontot för andra volymförändringar för att visa varför tillgångarna ligger på en lägre nivå än väntat om man bara hade sett till de ekonomiska händelserna. Ett annat sätt på vilket tillgångarnas (och skuldernas) värde kan förändras på annat sätt än till följd av en ekonomisk transaktion, är genom prisförändringar som ger upphov till kapitalvinster och kapitalförluster i stocken av tillgångar. En sådan förändring bokförs på omvärderingskontot. Genom att det tas hänsyn till dessa båda ytterligare effekter på värdet på stocken av tillgångar och skulder, kan värdena i den utgående balansräkningen beräknas som den ingående balansen justerad med förändringarna i flödeskontona på diagrammets nedersta rad.

1.130

Aggregat är sammansatta värdeuppgifter som mäter resultatet av aktiviteten i den totala ekonomin, t.ex. produktion, förädlingsvärde, disponibel inkomst, slutlig konsumtion, sparande och kapitalbildning. Även om framräknandet av dessa aggregat inte är nationalräkenskapssystemets enda uppgift, är de viktiga sammanfattande indikatorer för olika makroekonomiska analyser och jämförelser i tid och rum.

1.131

Följande två typer av aggregat kan urskiljas:

1.132

Det finns viktiga användningsområden för nationalräkenskapsuppgifter per capita. Omfattande aggregat såsom BNP, nationalinkomst eller hushållens konsumtion ställs vanligen i relation till (den permanent bosatta) befolkningen. När man delar upp kontona eller delar av kontona för hushållssektorn på delsektorer, används uppgifter om antalet hushåll och antalet personer som hör till varje delsektor.

1.133

BNP är ett viktigt aggregat i ENS. BNP är ett mått på hela den ekonomiska verksamheten på ett ekonomiskt territorium som medför en produktion som tillgodoser ekonomins slutliga efterfrågan. Det finns tre sätt att mäta BNP till marknadspris, nämligen

1.134

Dessa tre beräkningsmetoder för att mäta BNP återspeglar också vilka olika komponenter som kan ingå i BNP. Förädlingsvärdet kan delas upp efter institutionell sektor och efter typ av verksamhet eller bransch som bidrar till summan – t.ex. jordbruk, tillverkning, byggverksamhet och tjänster.

Slutlig användning kan delas in efter typ: hushållens utgifter, konsumtionsutgifter för hushållens icke-vinstdrivande organisationer, offentliga förvaltningens konsumtionsutgifter, lagerinvesteringar, fast realkapitalbildning och export, minus importkostnader.

Summan av alla inkomster kan delas upp på typ av inkomst – ersättning för arbete och driftsöverskott.

1.135

För att få en så tillförlitlig beräkning av BNP som möjligt är det god praxis att mata in uppgifter från dessa tre metoder i tillgångs- och användningstabeller. Detta gör det möjligt att stämma av beräkningarna av förädlingsvärde och inkomst per bransch och få balans mellan tillgång och efterfrågan på produkter. Detta helhetsgrepp garanterar konsistens mellan beståndsdelarna i BNP, och möjliggör en bättre beräkning av BNP än vad som är möjligt om endast en av metoderna används. Genom att dra av kapitalförslitning från BNP erhålls nettonationalprodukten (NNP) till marknadspris.

1.136

I input-outputräkenskaperna sammanställs komponenter i bruttoförädlingsvärdet, förbrukning och produktion i olika branscher, tillgång och användning av produkter samt sammansättningen av användning och tillgångar för de olika institutionella sektorerna i ekonomin. I dessa räkenskaper delas ekonomin upp för att visa transaktioner med alla varor och tjänster mellan branscher och slutanvändare för en viss period (t.ex. ett kvartal eller ett år). Uppgifterna kan presenteras på två olika sätt, nämligen som

1.137

Tillgångs- och användningstabellerna visar hela ekonomin efter bransch (t.ex. fordonsbranschen) och produkter (t.ex. idrottsutrustning). De visar kopplingar mellan komponenter i bruttoförädlingsvärdet, förbrukning och produktion i olika branscher samt tillgång och användning av produkter. Tillgångs- och användningstabellerna knyter samman olika institutionella sektorer inom ekonomin (t.ex. offentligt kontrollerade bolag) med detaljuppgifter om import och export av varor och tjänster, utgifter för offentlig förvaltning, hushållens och hushållens icke-vinstdrivande organisationers utgifter och investeringar.

1.138

Med hjälp av tillgångs- och användningstabeller kan man undersöka hur konsistenta och samstämmiga komponenterna i nationalräkenskaperna är inom en och samma detaljerade ram, och genom att integrera komponenterna för de tre metoderna för att mäta BNP (dvs. produktion, inkomster och användning) kan man göra en enda beräkning av BNP.

1.139

När det görs en integrerad avstämning av tillgångs- och användningstabellerna bidrar de dessutom till samstämmighet och konsistens genom en sammanlänkning av komponenterna i följande tre konton:

1.140

De symmetriska input-outputtabellerna härleds från uppgifterna i tillgångs- och användningstabellerna och andra källor för att utgöra den teoretiska basen för djupare analys.

1.141

De består av symmetriska tabeller (produkt gånger produkt eller bransch gånger bransch), Leontief-inversen och andra analysverktyg såsom produktionsmultiplikatorer. I dessa tabeller visas användning av inhemskt producerade och importerade varor och tjänster separat, vilket skapar en teoretisk ram för ytterligare strukturell analys av ekonomin, inklusive sammansättningen och effekten av förändringar i slutlig efterfrågan på ekonomin.

2.01

Ett lands ekonomi är ett system varigenom institutioner och människor samverkar genom byten och överföringar av varor, tjänster och betalningsmedel (t.ex. pengar) för produktion och konsumtion av varor och tjänster.

De enheter som samverkar i ekonomin är ekonomiska enheter som kan äga tillgångar, skuldsätta sig, bedriva ekonomisk verksamhet och utföra transaktioner med andra enheter. De är så kallade institutionella enheter.

Att definiera de enheter som används i nationalräkenskaperna tjänar flera syften. För det första är enheterna väsentliga byggstenar när det gäller att avgränsa ekonomier i geografiskt hänseende, t.ex. stater, regioner och grupper av stater, såsom monetära eller politiska sammanslutningar. För det andra är de väsentliga byggstenar när det gäller att gruppera enheter i institutionella sektorer. För det tredje är de väsentliga när det gäller att definiera vilka flöden och stockar som ska redovisas. Transaktioner mellan olika delar av samma institutionella enhet redovisas i princip inte i nationalräkenskaperna.

2.02

De enheter och grupper av enheter som används i nationalräkenskaperna ska definieras med avseende på den ekonomiska analys för vilken man tänkt ha dem, och inte utifrån vilken typ av enhet som vanligtvis används i statistiska undersökningar. Sådana enheter (t.ex. företag, holdingbolag, verksamhetsenheter, lokala enheter, myndigheter, icke-vinstdrivande organisationer, hushåll) är inte alltid fullt tillräckliga för nationalräkenskapernas behov eftersom de utgår från juridiska, administrativa eller bokföringsmässiga kriterier.

Statistikerna ska beakta definitionerna av analysenheter som de är utformade i ENS 2010 för att försäkra sig om att de undersökningar där data samlas in efter hand kommer att omfatta all information som behövs för att sammanställa data för analysenheterna i ENS 2010.

2.03

Utmärkande för ENS 2010-systemet är att där används olika typer av enheter som svarar mot tre olika sätt att dela in ekonomin:

Institutionella enheter är definierade så att de uppfyller det första av dessa mål. De beteendesamband som avses i punkt 1 kräver enheter som avspeglar hela deras institutionella ekonomiska verksamhet.

Produktionsprocesserna, de teknisk-ekonomiska sambanden och de regionala analyserna i punkterna 2 och 3 kräver enheter som t.ex. lokala verksamhetsenheter. Dessa enheter beskrivs längre fram i detta kapitel.

Innan de enheter som används i ENS 2010 definieras är det nödvändigt att först avgränsa den nationella ekonomin.

2.04

De enheter som utgör ett lands ekonomi och vars flöden och stockar redovisas i ENS 2010 är de som är inhemska. En institutionell enhet betraktas som inhemsk i ett land när den har sin huvudsakliga ekonomiska hemvist inom det landets ekonomiska territorium. Sådana enheter anses vara inhemska enheter oavsett nationalitet och rättslig form, och oberoende av om de befinner sig på det ekonomiska territoriet när de genomför en transaktion.

2.05

Det ekonomiska territoriet består av följande:

Fiskebåtar, andra fartyg, flytande plattformar och luftfarkoster behandlas i ENS som mobil utrustning, vare sig de ägs och/eller drivs av inhemska enheter i landet eller ägs av utländska enheter men drivs av inhemska enheter. Transaktioner som berör ägande (fasta bruttoinvesteringar) och användning (hyra, försäkring etc.) av mobil utrustning förs till det landets ekonomi där respektive ägare och/eller användare har sin hemvist. Finansiell leasing betraktas som en förändring i ägande.

Det ekonomiska territoriet kan vara större eller mindre än territoriet enligt definitionen ovan. Som exempel på ett större område kan nämnas en valutaunion, såsom Europeiska monetära unionen, medan ett exempel på ett mindre område kan vara en del av ett land, t.ex. en region.

2.06

Det ekonomiska territoriet omfattar inte exterritoriella enklaver.

De delar av landets egna geografiska territorium som används av följande organisationer ingår inte heller:

De territorier som används av Europeiska unionens institutioner och förvaltningsorgan och av internationella organisationer är separata ekonomiska territorier. Utmärkande för sådana territorier är att det endast är institutionerna som har sin hemvist där.

2.07

Begreppet huvudsaklig ekonomisk hemvist innebär att det finns en plats inom ett lands ekonomiska territorium där en enhet ägnar sig åt ekonomisk verksamhet och transaktioner i betydande omfattning, antingen under obegränsad tid eller under en längre, tidsbegränsad period (ett år eller mer). Ägande av mark och byggnader inom det ekonomiska territoriet anses vara tillräckligt för att ägaren ska ha sin huvudsakliga ekonomiska hemvist där.

Företag är nästan alltid knutna till en enda ekonomi. Beskattning och andra rättsliga krav medför i regel att separata juridiska enheter används för verksamheten inom varje jurisdiktionsområde. Dessutom redovisas en separat institutionell enhet för statistikändamål när en och samma juridiska enhet har betydande verksamhet på två eller flera territorier (t.ex. för filialer, ägande av mark och företag som är verksamma på flera territorier). Genom att sådana juridiska enheter delas upp blir dessa företags respektive hemvist klar. Huvudsaklig ekonomisk hemvist innebär inte att enheter med betydande verksamhet på två eller flera territorier inte bör delas upp.

Om ett företag inte har någon fysisk dimension fastställs dess hemvist med hänsyn till det ekonomiska territorium enligt vars lagar företaget bildats eller registrerats.

2.08

Enheter som anses vara inhemska i ett land kan i sin tur delas upp i

2.09

För andra enheter än hushåll kan man med avseende på alla deras transaktioner, utom dem som har att göra med ägande av mark och byggnader, urskilja följande två fall:

En inhemsk institutionell enhet kan vara en konstruerad inhemsk enhet avseende verksamhet som bedrivs i landet under ett år eller mer av en enhet som är inhemsk i ett annat land. Om verksamheten bedrivs under kortare tid än ett år, förblir den en del av den producerande institutionella enhetens verksamhet och betraktas inte som en separat institutionell enhet. Om verksamheten är obetydlig, även om den pågår under längre tid än ett år eller rör installation av utrustning utomlands, betraktas den inte som en separat enhet, utan verksamheten bokförs under den producerande institutionella enheten.

2.10

Hushåll, utom i sin egenskap av ägare till mark och byggnader, är inhemska enheter inom det ekonomiska territoriet där de har sin huvudsakliga ekonomiska hemvist. De är inhemska även om de vistas utomlands under perioder på mindre än ett år. Här omfattas särskilt följande:

Studerande anses alltid ha sin hemvist i landet, oavsett hur länge de studerar utomlands.

2.11

Alla enheter som äger mark och/eller byggnader som utgör en del av det ekonomiska territoriet är inhemska enheter eller konstruerade inhemska statistiska enheter i det land där marken eller byggnaderna är belägna.

2.12

Definition: En institutionell enhet är en ekonomisk enhet som kännetecknas av beslutsautonomi när den utövar sin huvudsakliga funktion. En inhemsk enhet betraktas som en institutionell enhet på det ekonomiska territorium där den har sin huvudsakliga ekonomiska hemvist om den har beslutsautonomi och antingen har en fullständig bokföring eller kan sammanställa en fullständig bokföring.

För att en enhet ska anses ha beslutsautonomi när den utövar sin huvudsakliga funktion ska den

2.13

Följande principer tillämpas då enheter inte har de kännetecken som utmärker en institutionell enhet:

2.14

Huvudkontor och holdingbolag är institutionella enheter. Det rör sig om följande:

2.15

Stora koncerner bildas när ett moderbolag kontrollerar flera dotterbolag, som i sin tur kanske kontrollerar egna dotterbolag, och så vidare. Varje koncernmedlem behandlas som en separat institutionell enhet om den uppfyller definitionen av en institutionell enhet.

2.16

En fördel med att inte behandla en koncern som en enda institutionell enhet är att koncerner inte alltid är stabila över tiden, och inte heller lätta att identifiera i praktiken. Det kan vara svårt att få fram uppgifter om koncerner vars verksamhet inte är nära förbunden. Många koncerner är alltför stora och heterogena för att kunna behandlas som en enda enhet, och deras storlek och sammansättning kan förändras över tiden till följd av fusioner och företagsförvärv.

2.17

Ett specialföretag (s.k. SPE eller SPV) är vanligtvis ett aktiebolag eller ett kommanditbolag som bildats för att uppfylla begränsade, specifika eller tillfälliga mål och för att avskilja en finansiell risk, en viss skatterisk eller en regleringsrisk.

2.18

Det finns ingen gemensam definition av specialföretag men de utmärks ofta av följande:

2.19

Oavsett om en enhet har alla eller inga av dessa utmärkande drag, och oavsett om den beskrivs som ett specialföretag eller liknande, ska den behandlas på samma sätt som alla andra institutionella enheter och hänföras till sektor och bransch efter den primära verksamheten, såvida inte specialföretaget inte har någon handlingsfrihet.

2.20

Koncerninterna finansinstitut, artificiella dotterbolag och specialföretag inom den offentliga förvaltningen utan någon självständig handlingsfrihet räknas således till den sektor dit organet med bestämmande inflytande över dem hör. Detta gäller dock inte om de är utländska, då de betraktas som åtskilda från det organ som har bestämmande inflytande över dem. Men när det gäller sektorn offentlig förvaltning ska dotterbolagets verksamhet avspeglas i den offentliga förvaltningens räkenskaper.

2.21

Ett holdingbolag som endast äger dotterbolagens tillgångar är ett exempel på ett koncerninternt finansinstitut. Exempel på andra enheter som också behandlas som koncerninterna finansinstitut är enheter med de kännetecken som är utmärkande för specialföretag enligt ovan, t.ex. investerings- och pensionsfonder samt enheter som används för att inneha eller förvalta förmögenheter för enskilda eller familjer, utfärda skuldebrev för närstående bolags räkning (ett sådant företag kan vara ett så kallat conduit-bolag) och för att fullgöra andra finansiella uppgifter.

2.22

Hur pass oberoende enheten är gentemot moderbolaget kan visas genom att enheten utövar visst reellt inflytande över sina tillgångar och skulder, dvs. att den står för riskerna med och får avkastningen av tillgångarna och skulderna. Sådana enheter klassificeras i sektorn finansiella bolag.

2.23

En enhet av detta slag som inte kan agera självständigt från sitt moderbolag och endast passivt innehar tillgångar och skulder (som ”på autopilot”) behandlas inte som en separat institutionell enhet såvida den inte har sin hemvist i en annan ekonomi än moderbolaget. Om den har sin hemvist i samma ekonomi som moderbolaget behandlas den som ett ”artificiellt dotterbolag” (se nedan).

2.24

Ett dotterbolag som är helägt av ett moderbolag kan bildas för att tillhandahålla tjänster till moderbolaget eller till andra bolag i samma koncern, i syfte att undvika skatt, minimera skulderna vid en eventuell konkurs eller säkra andra skattetekniska eller bolagsrättsliga fördelar i ett visst land.

2.25

Detta slags enheter uppfyller i regel inte definitionen av en institutionell enhet eftersom de saknar förmågan att agera självständigt gentemot moderbolaget, och deras förmåga att inneha eller överföra tillgångar som framgår av deras balansräkning kan vara begränsad. Deras produktion och det pris som betalas för den fastställs av moderbolaget, som (eventuellt tillsammans med andra bolag i samma koncern) är deras enda kund. De behandlas således inte som separata institutionella enheter utan som en integrerad del av moderbolaget, och deras räkenskaper konsolideras med moderbolagets, såvida de inte har sin hemvist i en annan ekonomi än moderbolaget.

2.26

Det måste göras åtskillnad mellan sådana artificiella dotterbolag som beskrivs ovan och en enhet som enbart bedriver hjälpverksamhet. Hjälpverksamhet omfattar endast den typ av servicefunktioner som praktiskt taget alla företag behöver i någon utsträckning, t.ex. lokalvård, löneadministration eller tillhandahållande av företagets it-infrastruktur (se punkt 1.31 i kapitel 1).

2.27

Den offentliga förvaltningen kan också bilda specialföretag, med kännetecken och funktioner som liknar de koncerninterna finansinstitutens och de artificiella dotterbolagens. Sådana enheter har inte någon förmåga att agera självständigt, och de olika transaktioner de kan inlåta sig på är begränsade. De står inte för riskerna med eller får avkastningen från sina tillgångar och skulder. Om enheterna i fråga är inhemska ska de behandlas som en integrerad del av sektorn offentlig förvaltning, och inte som separata enheter. Om de är utländska ska de behandlas som separata enheter. Alla transaktioner som de genomför utomlands ska avspeglas i motsvarande transaktioner med den offentliga förvaltningen. En enhet som tar ett lån i utlandet anses alltså låna ut samma belopp till den offentliga förvaltningen på samma villkor som det ursprungliga lånet.

2.28

Sammanfattningsvis konsolideras räkenskaperna för specialföretag utan någon självständig handlingsfrihet med moderbolagets, såvida specialföretaget inte har sin hemvist i en annan ekonomi än moderbolaget. Det finns ett undantag till denna regel, och det är när ett utländskt specialföretag inrättas av den offentliga förvaltningen.

2.29

Med konstruerade inhemska statistiska enheter avses

Konstruerade inhemska statistiska enheter ska behandlas som institutionella enheter, även om de bara har ofullständig bokföring och oberoende av om de har beslutsautonomi eller ej.

2.30

Följande ska betraktas som institutionella enheter:

2.31

Vid makroekonomisk analys betraktas inte varje institutionell enhets verksamhet för sig, utan man ser till liknande institutioners aggregerade verksamhet. Enheterna kombineras således i grupper som kallas institutionella sektorer, av vilka några indelas i delsektorer.

Tabell 2.1 –   Sektorer och delsektorer

2.32

I varje sektor och delsektor grupperas de institutionella enheter som har ett likartat ekonomiskt beteende.

Diagram 2.1 –   Fördelning av enheter på sektorer

2.33

De institutionella enheterna grupperas i sektorer utifrån vilken typ av producent de är och beroende på deras primära verksamhet och funktion, vilka anses representativa för deras ekonomiska beteende.

2.34

I diagram 2.1 visas hur enheterna fördelas på huvudsektorerna. För att avgöra sektortillhörigheten för en enhet som är inhemsk men inte ett hushåll, framgår av diagrammet att det är nödvändigt att fastställa huruvida den är offentligt styrd eller ej, och om den är en marknadsproducent eller icke-marknadsproducent.

2.35

Kontroll över ett finansiellt eller icke-finansiellt bolag definieras som möjligheten att bestämma bolagets allmänna policy, t.ex. att utse lämpliga styrelseledamöter om nödvändigt.

2.36

En enskild institutionell enhet – ett annat bolag, ett hushåll, en icke-vinstdrivande organisation eller en offentlig förvaltningsenhet – har bestämmande inflytande över ett bolag eller kvasibolag om den äger mer än hälften av aktierna med rösträtt eller på annat sätt kontrollerar mer än hälften av aktieägarnas sammanlagda röstvärde.

2.37

För att kontrollera mer än hälften av aktieägarnas sammanlagda röstvärde behöver en institutionell enhet inte själv äga någon av aktierna med rösträtt. Ett bolag C kan vara dotterbolag till ett annat bolag B i vilket ett tredje bolag A äger en majoritet av aktierna med rösträtt. Bolag C sägs vara dotterbolag till bolag B om bolag B antingen kontrollerar mer än hälften av aktieägarnas sammanlagda röstvärde i bolag C eller är en sådan aktieägare i C att det har rätt att utse eller avskeda en majoritet av styrelseledamöterna i C.

2.38

Den offentliga förvaltningen skaffar sig bestämmande inflytande över ett bolag som ett resultat av speciallagstiftning eller reglering som ger den offentliga förvaltningen rätt att bestämma bolagets policy. Följande indikatorer är de faktorer som främst måste beaktas när man bestämmer huruvida ett bolag är offentligt styrt eller ej:

En enda indikator kan vara tillräcklig för att fastställa att bolaget är offentligt styrt, men i andra fall kan flera olika indikatorer tillsammans peka på att så är fallet.

2.39

För icke-vinstdrivande organisationer som betraktas som självständiga juridiska enheter ska följande fem indikatorer på kontroll beaktas vid bedömningen om de är offentligt styrda:

Precis som med bolag kan en enda indikator i vissa fall vara tillräcklig för att fastställa att enheten är offentligt styrd, men i andra fall kan det vara flera olika indikatorer som tillsammans pekar på att så är fallet.

2.40

Åtskillnaden mellan marknadsproducenter och icke-marknadsproducenter, liksom uppdelningen av offentliga enheter mellan sektorn offentlig förvaltning och bolagssektorn, görs enligt kriterierna i punkt 1.37.

2.41

En sektor ska delas in i delsektorer efter de kriterier som är relevanta för den sektorn; exempelvis kan sektorn offentlig förvaltning i sin tur delas in i staten, delstater och kommuner samt sociala trygghetsfonder. Detta medger en mer exakt beskrivning av enheternas ekonomiska beteende.

I kontona för sektorer och delsektorer redovisas all verksamhet, vare sig den är primär eller sekundär, för de institutionella enheter som ingår i sektorn i fråga.

En institutionell enhet hör endast till en sektor eller delsektor.

2.42

När den institutionella enhetens huvudsakliga funktion är att producera varor och tjänster måste man först avgöra vilken typ av producent det rör sig om, för att kunna hänföra den till en sektor.

2.43

I tabell 2.2 visas typ av producent och de primära verksamheter och funktioner som är karakteristiska för varje sektor:

Tabell 2.2 –   Typ av producent och primära verksamheter och funktioner fördelade efter sektor

2.44

Sektorn utlandet (S.2) avser flöden och ställningsvärden mellan inhemska och utländska enheter – de utländska enheterna kännetecknas inte av samma typer av mål och beteenden utan endast av sina flöden och ställningsvärden i förhållande till inhemska enheter.

2.45

Definition: Sektorn icke-finansiella bolag (S.11) består av institutionella enheter som är självständiga juridiska enheter och marknadsproducenter och vars primära verksamhet är att producera varor och icke-finansiella tjänster. Sektorn icke-finansiella bolag omfattar också icke-finansiella kvasibolag (se punkt 2.13 f).

2.46

De institutionella enheter som omfattas är följande:

2.47

Med icke-finansiella kvasibolag avses alla enheter utan juridisk status som är marknadsproducenter som främst ägnar sig åt produktion av varor och icke-finansiella tjänster och som uppfyller villkoren för kvasibolag (se punkt 2.13 f).

Icke-finansiella kvasibolag måste ha tillräckligt med uppgifter för att kunna upprätta en fullständig bokföring och drivs som om de vore bolag. Deras faktiska förhållande till ägaren motsvarar det förhållande ett bolag har till sina aktieägare.

Icke-finansiella kvasibolag som ägs av hushåll, offentliga förvaltningsenheter eller icke-vinstdrivande organisationer hör till icke-finansiella bolag i sektorn icke-finansiella bolag, och inte till den sektor som deras ägare hör till.

2.48

Förekomsten av en fullständig bokföring, inklusive balansräkningar, är inte tillräcklig för att marknadsproducenter ska betraktas som institutionella enheter (t.ex. kvasibolag). Handelsbolag och offentliga producenter, utom de som omfattas av punkt 2.46 a, b, c och f och enmansföretag, är i regel – även om de har en fullständig bokföring – inte distinkta institutionella enheter eftersom de inte har beslutsautonomi då de styrs av de hushåll, de icke-vinstdrivande organisationer eller de offentliga förvaltningsenheter som äger dem.

2.49

Icke-finansiella bolag omfattar också konstruerade inhemska statistiska enheter som behandlas som kvasibolag.

2.50

Sektorn icke-finansiella bolag delas in i tre delsektorer:

2.51

Definition: Delsektorn offentliga icke-finansiella bolag består av alla icke-finansiella bolag, kvasibolag och icke-vinstdrivande organisationer som betraktas som självständiga juridiska enheter, är marknadsproducenter och står under bestämmande inflytande av offentliga förvaltningsenheter.

2.52

Offentliga kvasibolag är kvasibolag som ägs direkt av offentliga enheter.

2.53

Definition: Delsektorn nationella privata icke-finansiella bolag består av alla icke-finansiella bolag, kvasibolag och icke-vinstdrivande organisationer som betraktas som självständiga juridiska enheter, är marknadsproducenter och som inte står under bestämmande inflytande av offentliga förvaltningsenheter eller av utländska institutionella enheter.

Denna delsektor omfattar bolag och kvasibolag som är föremål för utländska direktinvesteringar men som inte ingår i delsektorn utlandskontrollerade icke-finansiella bolag (S.11003).

2.54

Definition: Delsektorn utlandskontrollerade icke-finansiella bolag består av alla icke-finansiella bolag och kvasibolag som står under bestämmande inflytande av utländska institutionella enheter.

Denna delsektor omfattar

2.55

Definition: Sektorn finansiella bolag (S.12) består av institutionella enheter som är självständiga juridiska enheter och marknadsproducenter och vars primära verksamhet är att producera finansiella tjänster. Sådana institutionella enheter omfattar alla bolag och kvasibolag som främst ägnar sig åt

Ingår gör även institutionella enheter som tillhandahåller finansiella tjänster, om merparten av deras tillgångar eller skulder inte är föremål för transaktioner på öppna marknader.

2.56

Finansiell förmedling är den verksamhet där en institutionell enhet förvärvar finansiella tillgångar och ådrar sig skulder för egen räkning genom att genomföra finansiella transaktioner på marknaden. Finansförmedlarnas tillgångar och skulder omvandlas eller omstruktureras till exempel med avseende på förfallotidpunkter, omfattning, risk och liknande i den finansiella förmedlingsprocessen.

Finansiell serviceverksamhet är verksamhet som har att göra med finansiell förmedling men som i sig inte är finansiell förmedling.

2.57

Genom den finansiella förmedlingsprocessen kanaliseras kapital mellan tredje parter med ett överskott och dem som har brist på kapital. En finansförmedlare agerar inte enbart som agent för dessa andra institutionella enheter utan tar själv en risk genom att förvärva finansiella tillgångar och ådra sig skulder för egen räkning.

2.58

Finansiell förmedling kan gälla alla kategorier av skulder, med undantag av skuldkategorin obetalda/förutbetalda inkomster och utgifter (AF.8). De finansiella tillgångar som ingår i den finansiella förmedlingsprocessen kan klassificeras i vilken kategori som helst med undantag av kategorin försäkring, pension och standardiserade garantier (AF.6) men inklusive kategorin obetalda inkomster och förutbetalda utgifter. Finansförmedlare kan investera i icke-finansiella tillgångar inklusive fastigheter. För att kunna betraktas som finansförmedlare bör ett bolag ingå förpliktelser på marknaden och omvandla kapital. Fastighetsbolag är inte finansförmedlare.

2.59

Försäkringsbolagens och pensionsinstitutens funktion är att sprida risker. På skuldsidan hos dessa institutioner finner man försäkring, pension och standardiserade garantier (AF.6). Som skuld mot poster finns placeringar gjorda av försäkringsbolag och pensionsinstitut när de agerar som finansförmedlare.

2.60

Investeringsfonder – penningmarknadsfonder och andra investeringsfonder, utom penningmarknadsfonder – ingår förpliktelser främst genom att emittera aktier/andelar i investeringsfonder (AF.52). De omvandlar detta kapital genom att förvärva finansiella tillgångar och/eller fastigheter. Investeringsfonder klassificeras som finansförmedlare. Varje förändring i värdet av deras tillgångar eller skulder, utom deras egna andelar, avspeglas i deras eget kapital (se punkt 7.07). Eftersom värdet av eget kapital är lika med värdet av investeringsfondernas aktier/andelar, kommer varje värdeförändring i fondens tillgångar eller skulder att återspeglas i marknadsvärdet av sådana aktier/andelar. Investeringsfonder som investerar i fastigheter är finansförmedlare.

2.61

Finansiell förmedling avser endast förvärv av tillgångar eller skuldsättning gentemot allmänheten eller gentemot specificerade och relativt stora undergrupper av den. När verksamheten begränsas till mindre grupper av personer eller familjer äger ingen finansiell förmedling rum.

2.62

Det kan finnas undantag från den allmänna avgränsningen av finansiell förmedling som finansiella transaktioner som sker på marknaden. Exempel är kommunala kreditinstitut och sparbanker som är knutna till en kommun eller finansiella leasingbolag som är beroende av en moderkoncern när de anskaffar eller investerar i kapital. Deras ut- eller inlåning ska vara oberoende av kommunen i fråga respektive av moderkoncernen för att de ska kunna klassificeras som finansförmedlare.

2.63

Finansiell serviceverksamhet innefattar serviceverksamhet för genomförande av transaktioner i finansiella tillgångar och skulder eller för omvandling eller omstrukturering av kapital. Finansiella servicebolag utsätter sig inte själva för risk genom att förvärva finansiella tillgångar eller ådra sig skulder. De underlättar finansiell förmedling. Huvudkontor vars dotterbolag helt eller i huvudsak utgörs av finansiella bolag är finansiella servicebolag.

2.64

Andra finansiella bolag än finansförmedlare och finansiella servicebolag är institutionella enheter som tillhandahåller finansiella tjänster, om merparten av deras tillgångar eller skulder inte är föremål för transaktioner på öppna marknader.