15.12.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 328/42

(1)

Europeiska unionen har som mål att bevara och utveckla unionen som ett område med frihet, säkerhet och rättvisa.

(2)

Enligt Haagprogrammet (1) för stärkt frihet, säkerhet och rättvisa i Europeiska unionen, vilket godkändes av Europeiska rådet vid dess möte den 4–5 november 2004, krävs det att medlemsstaterna överväger lagstiftning om jurisdiktionstvister i syfte att samtidigt som man garanterar korrekt rättskipning öka effektiviteten i lagföringen, för att komplettera det övergripande programmet om åtgärder för att genomföra principen om ömsesidigt erkännande av rättsliga avgöranden i brottmål.

(3)

De åtgärder som föreskrivs i detta rambeslut bör särskilt syfta till att förhindra att det uppstår situationer där samma person är föremål för parallella straffrättsliga förfaranden i olika medlemsstater avseende samma sakförhållanden, vilket skulle kunna leda till slutliga avgöranden i två eller flera medlemsstater. Avsikten med detta rambeslut är således att förhindra åsidosättande av principen ne bis in idem, som anges i artikel 54 i Schengenavtalets tillämpningskonvention av den 14 juni 1985 mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Franska republiken om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna (2) enligt EG-domstolens tolkning.

(4)

Det bör hållas direkta samråd mellan medlemsstaternas behöriga myndigheter i syfte att uppnå samförstånd om en effektiv lösning, för att undvika de negativa följder som uppkommer av parallella förfaranden och undvika att de berörda behöriga myndigheterna drabbas av tidsspillan och resursslöseri. En sådan effektiv lösning, skulle framför allt kunna bestå i att de straffrättsliga förfarandena koncentreras till en medlemsstat, till exempel genom överföring av straffrättsliga förfaranden. Det skulle också kunna bestå i att dessa förfaranden hanteras på ett annat effektivt och rimligt sätt, bland annat när det gäller fördelningen i tid, till exempel genom att ärendet hänskjuts till Eurojust, om de behöriga myndigheterna inte kan nå samförstånd. I detta avseende bör särskild uppmärksamhet ägnas frågan om insamling av bevis som kan påverkas av att parallella förfaranden genomförs.

(5)

Om en behörig myndighet i en medlemsstat har rimliga skäl att anta att ett parallellt straffrättsligt förfarande pågår i en annan medlemsstat avseende samma sakförhållanden och samma person, vilket kan leda till slutliga avgöranden i två eller flera medlemsstater, bör den ta kontakt med den behöriga myndigheten i den andra medlemsstaten. Frågan om huruvida rimliga skäl föreligger bör enbart granskas av den kontaktande myndigheten. Rimliga skäl skulle bland annat kunna inbegripa fall när den misstänkte eller åtalade personen inkommer med närmare uppgifter och hävdar att han är föremål för ett parallellt straffrättsligt förfarande avseende samma sakförhållanden i en annan medlemsstat, eller om en relevant begäran om ömsesidig rättslig hjälp från en behörig myndighet i en annan medlemsstat visar att det eventuellt pågår ett sådant straffrättsligt förfarande eller om en polismyndighet lämnar uppgifter med denna innebörd.

(6)

Processen med informationsutbyte mellan behöriga myndigheter bör grundas på det obligatoriska utbytet av en särskild minimimängd information som alltid bör tillhandahållas. Den aktuella informationen bör särskilt underlätta processen att säkerställa identifieringen av den berörda personen samt typen av respektive parallellt förfarande och på vilket stadium det befinner sig.

(7)

En behörig myndighet som har kontaktats av en behörig myndighet i en annan medlemsstat bör ha en allmän skyldighet att svara på den begäran som inlämnats. Den kontaktande myndigheten uppmanas ange en tidsfrist inom vilken den kontaktade myndigheten bör svara, om så är möjligt. Den frihetsberövade personens särskilda situation bör till fullo beaktas av de behöriga myndigheterna under hela denna process om kontakttagande.

(8)

Direkt kontakt mellan behöriga myndigheter bör vara den ledande principen för samarbete som upprättas enligt detta rambeslut. Medlemsstaterna bör ha rätt att bestämma vilka myndigheter som ska vara behöriga att vidta åtgärder enligt detta rambeslut, i överensstämmelse med principen om nationell självbestämmanderätt i processuella frågor, under förutsättning att dessa myndigheter har behörighet att agera och fatta beslut i enlighet med rambeslutets bestämmelser.

(9)

När samförstånd eftersträvas om en effektiv lösning för att undvika de negativa följder som uppkommer när parallella förfaranden pågår i två eller flera medlemsstater, bör de behöriga myndigheterna ta hänsyn till att varje fall är specifikt och beakta fallets samtliga fakta och omständigheter. För att nå samförstånd bör de behöriga myndigheterna beakta relevanta kriterier, vilket kan inbegripa kriterierna i de riktlinjer som offentliggjorts i Eurojusts årliga rapport 2003 och som upprättades för rättstillämparnas behov, och exempelvis ta hänsyn till den plats där den större delen av brottsligheten ägde rum, den plats där störst skada eller förlust skedde, den plats där den misstänkta eller åtalade personen befinner sig och möjligheterna att säkerställa överlämnande eller utlämning av denne till andra jurisdiktioner, den misstänkta eller åtalade personens nationalitet eller bosättningsort, den misstänkta eller åtalade personens avgörande intressen, offrens och vittnenas avgörande intressen, bevismaterialets tillåtlighet eller förseningar som kan inträffa.

(10)

Skyldigheten för de behöriga myndigheterna att inleda direkt samråd för att nå samförstånd inom ramen för detta rambeslut bör inte utesluta att dessa direkta samråd kan föras med bistånd av Eurojust.

(11)

Ingen medlemsstat bör vara förpliktad att mot sin vilja avstå från eller utöva jurisdiktionen. Om man inte nått samförstånd om att de straffrättsliga förfarandena ska koncentreras, bör medlemsstaternas behöriga myndigheter kunna fortsätta straffrättsliga förfaranden för alla brott som omfattas av deras nationella jurisdiktion.

(12)

Eftersom själva syftet med detta rambeslut är att förhindra onödiga parallella straffrättsliga förfaranden som skulle kunna leda till ett åsidosättande av principen ne bis in idem, bör dess tillämpning emellertid inte leda till en konflikt om utövande av jurisdiktion som annars inte skulle ha uppstått. Inom det gemensamma området med frihet, säkerhet och rättvisa bör principen om obligatorisk lagföring, vilken ligger till grund för processrätten i flera medlemsstater, förstås och tillämpas på ett sätt som innebär att principen anses fullgjord när någon medlemsstat lagför ett visst brott.

(13)

Om man når samförstånd om att de straffrättsliga förfarandena ska koncentreras till en medlemsstat, bör de behöriga myndigheterna i den andra medlemsstaten agera i överensstämmelse med detta samförstånd.

(14)

Eftersom Eurojust är särskilt väl lämpat att tillhandahålla stöd till att lösa jurisdiktionstvister, bör en hänskjutning av ett fall till Eurojust vara standardförfarandet, när det inte går att nå samförstånd. Det bör noteras att Eurojust, i enlighet med artikel 13.7 a i rådets beslut 2002/187/RIF av den 28 februari 2002 om inrättande av Eurojust för att stärka kampen mot grov brottslighet (3), senast ändrat genom rådets beslut 2009/426/RIF av den 16 december 2008 om förstärkning av Eurojust (4), ska informeras om alla fall där jurisdiktionstvister har uppstått eller skulle kunna uppstå, och att ett fall när som helst kan hänskjutas till Eurojust om minst en behörig myndighet som medverkar i de direkta samråden anser det vara lämpligt.

(15)

Detta rambeslut inverkar inte på förfarandena enligt den europeiska konventionen om överförande av lagföring i brottmål, undertecknad i Strasbourg den 15 maj 1972, och inte heller på några andra arrangemang för överförande av lagföring i brottmål mellan medlemsstaterna.

(16)

Detta rambeslut bör inte leda till en onödig administrativ börda när det finns lättillgängliga lämpligare alternativ för de problem som tas upp i rambeslutet. I de situationer där det finns flexiblare instrument eller arrangemang mellan medlemsstaterna bör dessa därför ha företräde framför detta rambeslut.

(17)

Genom detta rambeslut fastställs endast bestämmelser om informationsutbyte och direkt samråd mellan medlemsstaternas behöriga myndigheter och det påverkar därför inte enskildas rätt att hävda att de bör lagföras inom sin egen eller en annan jurisdiktion, om det inom den nationella lagstiftningen finns en sådan rättighet.

(18)

Rådets rambeslut 2008/977/RIF av den 27 november 2008 om skydd av personuppgifter som behandlas inom ramen för polissamarbete och straffrättsligt samarbete (5) bör tillämpas på behandling av personuppgifter som utbyts enligt det här rambeslutet.

(19)

När medlemsstaterna lämnar en förklaring om språkordningen uppmanas de att inbegripa åtminstone ett språk, utöver deras officiella språk, som används allmänt inom Europeiska unionen.

(20)

Detta rambeslut står i överensstämmelse med de grundläggande rättigheter och principer som erkänns i artikel 6 i fördraget om Europeiska unionen och återspeglas i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

a)

förhindra situationer där samma person är föremål för parallella straffrättsliga förfaranden i olika medlemsstater avseende samma sakförhållanden, vilket skulle kunna leda till att förfarandet slutligt avgörs i två eller flera medlemsstater och därmed strider mot principen ne bis in idem, och

b)

nå samförstånd om en effektiv lösning för att undvika de negativa följder som uppkommer av sådana parallella förfaranden.

a)

ett förfarande för att upprätta kontakter mellan behöriga myndigheter i medlemsstater, i syfte att få bekräftat huruvida det pågår parallella straffrättsliga förfaranden avseende samma sakförhållanden och samma person,

b)

ett informationsutbyte via direkta samråd mellan de behöriga myndigheterna i två eller flera medlemsstater som driver parallella straffrättsliga förfaranden avseende samma sakförhållanden och samma person, om dessa myndigheter redan har kännedom om de parallella straffrättsliga förfarandena, i syfte att nå samförstånd om en effektiv lösning för att undvika de negativa följder som uppkommer av sådana parallella förfaranden.

a)

Den behöriga myndighetens kontaktuppgifter.

b)

En beskrivning av de sakförhållanden och omständigheter som är föremål för det straffrättsliga förfarandet i fråga.

c)

Alla relevanta uppgifter om den misstänktes eller åtalade personens identitet och, i tillämpliga fall, om offren.

d)

I vilket skede det straffrättsliga förfarandet befinner sig.

e)

Information om tillfälligt frihetsberövande eller häktning av den misstänkte eller åtalade personen, i förekommande fall.

a)

Huruvida ett straffrättsligt förfarande pågår eller har pågått avseende några eller alla de sakförhållanden som är föremål för det straffrättsliga förfarande som avses i den begäran om information som lämnats av den kontaktande myndigheten och huruvida samma personer är berörda.

Om vad som sägs i a bekräftas:

b)

Den behöriga myndighetens kontaktuppgifter.

c)

I vilket skede dessa förfaranden befinner sig eller, om ett slutligt avgörande finns, vad det är för slags avgörande.

a)

fortsätta att tillämpa de bilaterala eller multilaterala avtal eller överenskommelser som är gällande när detta rambeslut träder i kraft,

b)

ingå bilaterala eller multilaterala avtal eller överenskommelser efter det att detta rambeslut har trätt i kraft.