31.7.2007

Europeiska unionens officiella tidning

L 199/1

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING (EG) nr 861/2007

av den 11 juli 2007

om inrättande av ett europeiskt småmålsförfarande

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 61 c och artikel 67,

med beaktande av kommissionens förslag,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande (1),

i enlighet med det förfarande som föreskrivs i artikel 251 i fördraget (2), och

av följande skäl:

(1)

Gemenskapen har satt upp som mål att bevara och utveckla ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, där den fria rörligheten för personer säkerställs. För att gradvis upprätta ett sådant område är gemenskapens uppgift bland annat att vidta de åtgärder på området för civilrättsligt samarbete som har gränsöverskridande följder och som behövs för att den inre marknaden skall fungera väl.

(2)	Enligt artikel 65 c i fördraget skall dessa åtgärder omfatta sådana som syftar till att undanröja sådant som hindrar civilrättsliga förfaranden från att fungera väl, om nödvändigt genom att främja förenligheten mellan civilprocessrättsliga regler som är tillämpliga i medlemsstaterna.

(3)

Mot denna bakgrund har gemenskapen bland annat redan antagit rådets förordning (EG) nr 1348/2000 av den 29 maj 2000 om delgivning i medlemsstaterna av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur (3), rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (4), rådets beslut 2001/470/EG av den 28 maj 2001 om inrättande av ett europeiskt rättsligt nätverk på privaträttens område (5), Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 805/2004 av den 21 april 2004 om införande av en europeisk exekutionstitel för obestridda fordringar (6) och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1896/2006 av den 12 december 2006 om införande av ett europeiskt betalningsföreläggande (7).

(4)	Vid Europeiska rådets möte i Tammerfors den 15 och 16 oktober 1999 uppmanades rådet och kommissionen att upprätta gemensamma regler för förenklad och påskyndad handläggning vid mindre, gränsöverskridande konsument- och handelstvister.

(5)

Den 30 november 2000 antog rådet ett för kommissionen och rådet gemensamt åtgärdsprogram för genomförande av principen om ömsesidigt erkännande av domar på privaträttens område (8). Programmet avser att förenkla och påskynda lösningen av gränsöverskridande tvister om mindre värden. Denna fråga togs upp i Haagprogrammet (9), som antogs av Europeiska rådet den 5 november 2004 och som innehåller en uppmaning till att aktivt fortsätta arbetet med små fordringar.

(6)

Kommissionen antog den 20 december 2002 en grönbok om ett europeiskt betalningsföreläggande och om åtgärder för att förenkla och påskynda handläggningen av tvister om mindre värden. Med grönboken inleddes ett samråd om åtgärder för att förenkla och påskynda handläggningen av tvister om mindre värden.

(7)

Många medlemsstater har infört förenklade förfaranden för tvister om mindre värden, eftersom kostnader, förseningar och komplexiteten i samband med rättsliga förfaranden inte nödvändigtvis minskar proportionellt i förhållande till fordrans värde. I gränsöverskridande mål blir det ännu svårare att nå en snabb dom till låg kostnad. Det är därför nödvändigt att inrätta ett europeiskt småmålsförfarande. Syftet med ett sådant förfarande bör vara att underlätta möjligheterna till rättslig prövning. Den snedvridning av konkurrensen på den inre marknaden som beror på skillnader i funktionssätt när det gäller de olika förfaranden som står till buds för borgenärer i olika medlemsstater innebär att det behövs gemenskapslagstiftning som garanterar lika villkor för borgenärer och gäldenärer i hela Europeiska unionen. Enkelhets-, snabbhets- och proportionalitetsprinciperna bör beaktas när kostnaderna för behandling av en fordran enligt det europeiska småmålsförfarandet fastställs. Kostnadsuppgifter bör lämpligen offentliggöras och metoden för fastställande av kostnaderna redovisas.

(8)

Det europeiska småmålsförfarandet bör förenkla och påskynda handläggningen av tvister om mindre värden i gränsöverskridande mål och samtidigt minska kostnaderna genom att erbjuda ett alternativ till de möjligheter som redan ges i medlemsstaternas lagstiftning och som kommer att kvarstå oförändrade. Denna förordning bör också göra det enklare att erhålla erkännande och verkställighet av ett avgörande i det europeiska småmålsförfarandet i en annan medlemsstat.

(9)

Denna förordning avser att främja de grundläggande rättigheterna och beaktar särskilt de principer som erkänns i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Domstolen bör respektera rätten till en rättvis rättegång och principen om ett kontradiktoriskt förfarande, särskilt när den beslutar om muntliga förhandlingar och om sättet för bevisupptagning som skall medges samt om bevisupptagningens omfattning.

(10)	För att underlätta beräkningen av fordrans värde bör ingen ränta och inga omkostnader och utlägg räknas med. Detta bör inte påverka vare sig domstolens befogenhet att tilldöma en part dessa i domen eller de nationella reglerna för ränteberäkning.

(11)	För att det europeiska småmålsförfarandet skall komma igång på ett smidigt sätt bör käranden lämna in en ansökan genom att fylla i ett standardiserat ansökningsformulär som lämnas in vid en domstol. Formuläret bör lämnas in endast till en domstol som är behörig.

(12)	Ansökningsformuläret bör i förekommande fall åtföljas av relevanta styrkande handlingar. Detta hindrar emellertid inte att käranden i förekommande fall lämnar in ytterligare bevis under förfarandet. Samma princip bör gälla för svarandens svar.

(13)	Begreppen ”uppenbart ogrundad” och ”obefogad” i samband med att en fordran eller en ansökan avvisas bör fastställas i enlighet med nationell lag.

(14)	Det europeiska småmålsförfarandet bör vara skriftligt, om inte domstolen anser det nödvändigt med muntliga förhandlingar eller om en part begär det. Domstolen får avslå en sådan begäran. Ett sådant avslagsbeslut får inte överklagas särskilt.

(15)	Parterna bör inte ha någon skyldighet att låta sig företrädas av advokat eller annan jurist.

(16)	Begreppet ”genkäromål” bör tolkas som i artikel 6.3 i förordning (EG) 44/2001 såsom grundande sig på samma avtal eller omständigheter som huvudkäromålet. Artiklarna 2 och 4 samt artikel 5.3, 5.4 och 5.5 bör i tillämpliga delar tillämpas på genkäromål.

(17)	I fall då svaranden åberopar rätt till kvittning, bör en sådan fordran inte utgöra en motfordran för tillämpningen av denna förordning. Därför bör svaranden inte vara skyldig att använda standardformulär A, som återges i bilaga I, för att åberopa en sådan rättighet.

(18)

Den mottagande medlemsstaten vid tillämpningen av artikel 6 är den medlemsstat där delgivningen skall ske eller en handling tillställas. För att minska kostnader och tidsåtgång bör handlingar i första hand delges parterna per post genom rekommenderat brev med mottagningsbevis, inklusive mottagningsdatum.

(19)

En part får vägra att godkänna en handling vid delgivningen eller genom att återsända handlingen inom en vecka, om den inte är avfattad på eller åtföljs av en översättning till antingen det officiella språket i den mottagande medlemsstaten (eller, om det finns flera officiella språk i medlemsstaten, det officiella språket eller något av de officiella språken på den plats där delgivningen skall ske eller dit handlingen skall skickas) eller ett språk som mottagaren förstår.

(20)	Medlemsstaterna bör uppmuntra användandet av modern kommunikationsteknik för muntliga förhandlingar och bevisupptagning, med förbehåll för den nationella lagstiftningen i den medlemsstat där domstolen är belägen. Domstolen bör använda det enklaste och billigaste sättet för bevisupptagning.

(21)	Den praktiska hjälp som skall tillhandahållas parterna bör omfatta teknisk information om var formulären finns tillgängliga och hur de skall fyllas i.

(22)	Information om procedurfrågor kan även lämnas av domstolspersonalen i enlighet med nationell lag.

(23)	Eftersom förordningen syftar till att förenkla och påskynda lösningen av gränsöverskridande tvister om mindre värden bör domstolen agera så skyndsamt som möjligt, också i fall där det i förordningen inte föreskrivs någon tidsfrist för en specifik del av förfarandet.

(24)	För beräkning av tidsfristerna enligt denna förordning bör förordning (EEG, Euratom) nr 1182/71 av den 3 juni 1971 om regler för bestämning av perioder, datum och tidsfrister (10) vara tillämplig.

(25)	För att påskynda indrivningen av mindre fordringar bör domen vara omedelbart verkställbar, utan hinder av eventuella överklaganden och utan villkor om att säkerhet skall ställas, om inte annat föreskrivs i denna förordning.

(26)	Hänvisningar till överklaganden i denna förordning bör inbegripa alla möjligheter till överklagande som finns enligt nationell lag.

(27)	Domstolen måste inkludera en person som är behörig att tjänstgöra som domare i enlighet med nationell lag.

(28)	Om det krävs att domstolen sätter en tidsfrist, skall den berörda parten informeras om konsekvenserna av att överskrida denna.

(29)

Den förlorande parten bör bära kostnaderna för förfarandet. Kostnader för förfarandet bör fastställas i enlighet med nationell lag. Med beaktande av förenklings- och kostnadseffektivitetssyftena bör domstolen besluta att en förlorande part skall bära endast sådana kostnader för förfarandet som är proportionerliga i förhållande till fordrans värde eller var nödvändiga, inbegripet exempelvis eventuella kostnader beroende på att den andra parten företräddes av en advokat eller annan jurist eller eventuella kostnader härrörande från delgivning eller översättning av handlingar.

(30)	För att underlätta erkännande och verkställighet bör en dom som meddelats i en medlemsstat i det europeiska småmålsförfarandet kunna erkännas och verkställas i en annan medlemsstat utan att det krävs en verkställighetsförklaring och utan att det ges möjlighet att överklaga beslutet om erkännande.

(31)	Det bör finnas miniminormer för omprövning av en dom i situationer då svaranden inte kunnat bestrida fordran.

(32)

Med beaktande av förenklings- och kostnadseffektivitetssyftena bör den part som ansöker om verkställighet inte åläggas att visa att han har ett ombud eller en postadress i verkställighetsmedlemsstaten utöver sådana ombud som har behörighet för verkställighetsförfarande i enlighet med nationell lag i den medlemsstaten.

(33)	Kapitel III i denna förordning bör tillämpas även på domstolstjänstemäns fastställande av kostnader och omkostnader på grund av en dom som meddelats i enlighet med det förfarande som anges i denna förordning.

(34)	De åtgärder som är nödvändiga för att genomföra denna förordning bör antas i enlighet med rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter (11).

(35)

Kommissionen bör särskilt ges befogenhet att anta sådana åtgärder som är nödvändiga för att uppdatera eller göra tekniska ändringar av ansökningsformulären i bilagorna. Eftersom dessa åtgärder har en allmän räckvidd och avser att ändra/stryka icke väsentliga delar av denna förordning, bör de antas i enlighet med det föreskrivande förfarandet med kontroll i artikel 5a i beslut 1999/468/EG.

(36)

Eftersom målen för denna förordning, nämligen att fastställa ett förfarande för att förenkla och skynda på lösningen av tvister i gränsöverskridande mål om mindre värden samt minska kostnaderna, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och de därför, på grund av förordningens omfattning eller verkningar, bättre kan uppnås på gemenskapsnivå, kan gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går förordningen inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(37)

I enlighet med artikel 3 i det till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen fogade protokollet om Förenade kungarikets och Irlands ställning har Förenade kungariket och Irland meddelat att de önskar delta i antagandet och tillämpningen av denna förordning.

(38)	I enlighet med artiklarna 1 och 2 i det till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen fogade protokollet om Danmarks ställning deltar Danmark inte i antagandet av denna förordning och är därför inte bundet av den och omfattas inte av dess tillämpning.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

KAPITEL I

SYFTE OCH TILLÄMPNINGSOMRÅDE

Artikel 1

Syfte

I denna förordning fastställs ett europeiskt småmålsförfarande (nedan kallat ”det europeiska småmålsförfarandet”) som är avsett att förenkla och skynda på lösningen av tvister om mindre värden i gränsöverskridande mål samt minska kostnaderna. Det europeiska småmålsförfarandet skall för de tvistande parterna vara ett alternativ till de förfaranden som redan regleras i medlemsstaternas lagstiftning.

Genom förordningen avskaffas också de mellanliggande förfaranden som är nödvändiga för att ett avgörande som meddelats i det europeiska småmålsförfarandet i en medlemsstat skall kunna erkännas och verkställas i andra medlemsstater.

Artikel 2

Tillämpningsområde

1. Denna förordning skall tillämpas på gränsöverskridande mål på privaträttens område, oberoende av vilket slag av domstol det gäller, där värdet av en fordran, exklusive ränta på fordran, omkostnader och utlägg, inte överstiger 2 000 EUR när ansökningsformuläret angående fordran mottas av den behöriga domstolen. Den skall i synnerhet inte tillämpas på skattefrågor, tullfrågor och förvaltningsrättsliga frågor eller statens ansvar för handlingar och underlåtenhet vid utövandet av statens myndighet (”acta iure imperii”).

2. Förordningen skall inte tillämpas på ärenden som gäller

a)	fysiska personers rättsliga status eller rättskapacitet,

b)	makars förmögenhetsförhållanden, underhållsskyldigheter, arv och testamente,

c)	konkurs, ackord och liknande förfaranden,

d)	social trygghet,

e)	skiljeförfaranden,

f)	arbetsrätt,

g)	nyttjanderätt till fast egendom, utom talan om penningfordringar, eller

h)	kränkningar av privatlivet eller personlighetsskyddet, inberäknat ärekränkning.

3. I denna förordning avses med ”medlemsstat” alla medlemsstater utom Danmark.

Artikel 3

Gränsöverskridande fall

1. I denna förordning avses med gränsöverskridande fall ett fall där åtminstone en av parterna har sitt hemvist eller sin vanliga vistelseort i en annan medlemsstat än den medlemsstat där den domstol vid vilken talan väckts är belägen.

2. Hemvist skall avgöras i enlighet med artiklarna 59 och 60 i rådets förordning (EG) nr 44/2001.

3. Den relevanta tidpunkten för att avgöra om det föreligger ett gränsöverskridande fall är den dag då den behöriga domstolen mottar ansökningsformuläret.

KAPITEL II

EUROPEISKT SMÅMÅLSFÖRFARANDE

Artikel 4

Inledning av förfarandet

1. Käranden skall inleda det europeiska småmålsförfarandet genom att fylla i det standardiserade ansökningsformulär A som återges i bilaga I och lämnar in det till den behöriga domstolen direkt, per post eller genom något annat kommunikationsmedel, till exempel fax eller e-post, vilket godtas av den medlemsstat där förfarandet inleds. Ansökningsformuläret skall innehålla en beskrivning av bevis som styrker fordran och i förekommande fall åtföljas av relevanta styrkande handlingar.

2. Medlemsstaterna skall meddela kommissionen vilka kommunikationssätt de kan godta. Kommissionen skall offentliggöra sådana uppgifter.

3. När en fordran inte omfattas av denna förordnings tillämpningsområde, skall domstolen underrätta käranden om detta. Om käranden inte återkallar ansökan, skall domstolen behandla den i enlighet med gällande processrätt i den medlemsstat där förfarandet äger rum.

4. Om domstolen anser att de uppgifter som tillhandahållits av käranden är otillräckliga eller inte tillräckligt tydliga, eller om ansökningsformuläret inte är ifyllt på korrekt sätt, skall den, om fordran inte förefaller vara uppenbart ogrundad eller ansökan förefaller vara obefogad, ge käranden tillfälle att komplettera eller rätta ansökningsformuläret eller att lämna kompletterande uppgifter eller handlingar eller att återkalla ansökan inom en tidsfrist som fastställs av domstolen. Domstolen skall härvid använda standardformulär B, som återges i bilaga II.

Om fordran förefaller vara uppenbart ogrundad, om ansökan förefaller vara obefogad eller om käranden inte kompletterar eller rättar ansökningsformuläret inom den fastställda tidsfristen, skall ansökan avvisas.

5. Medlemsstaterna skall se till att ansökningsformuläret finns tillgängligt vid alla domstolar där det europeiska småmålsförfarandet kan inledas.

Artikel 5

Förfarandets vidare gång

1. Det europeiska småmålsförfarandet skall vara skriftligt. Domstolen skall hålla en muntlig förhandling, om den anser att detta är nödvändigt eller om en part begär det. Domstolen får avslå en sådan begäran, om den anser att det med hänsyn till omständigheterna i fallet är uppenbart att en muntlig förhandling inte är nödvändig för en rättvis handläggning av målet. Avslagsbeslutet skall motiveras skriftligen. Avslagsbeslutet får inte överklagas särskilt.

2. Efter det att domstolen mottagit ett korrekt ifyllt ansökningsformulär skall den fylla i del I av det standardiserade svarsformuläret C, som återges i bilaga III.

Svaranden skall i enlighet med artikel 13 delges en kopia av ansökningsformuläret och i förekommande fall av de styrkande handlingarna, tillsammans med det ifyllda svarsformuläret. Dessa handlingar skall skickas inom 14 dagar efter det att det korrekt ifyllda ansökningsformuläret mottogs.

3. Svaranden skall skicka sitt svar inom 30 dagar efter delgivningen av ansökningsformuläret och svarsformuläret, genom att fylla i del II av standardformulär C, bifoga eventuella relevanta styrkande handlingar och återsända det till domstolen, eller på annat lämpligt sätt utan att använda svarsformuläret.

4. Inom 14 dagar efter mottagandet av svarandens svar skall käranden av domstolen delges en kopia tillsammans med eventuella relevanta styrkande handlingar.

5. Om svaranden i sitt svar hävdar att värdet av en annan fordran än en penningfordran överstiger den gräns som fastställs i artikel 2.1, skall domstolen inom 30 dagar från det att svaret skickades till käranden besluta huruvida fordran omfattas av denna förordnings tillämpningsområde. Ett sådant beslut får inte överklagas särskilt.

6. Käranden skall i enlighet med artikel 13 delges ett eventuellt genkäromål, som skall sändas med användning av standardformulär A, tillsammans med eventuella relevanta styrkande handlingar. Dessa handlingar skall skickas inom 14 dagar efter mottagandet.

Käranden skall besvara ett eventuellt genkäromål inom 30 dagar räknat från delgivningen.

7. Om genkäromålet överstiger det gränsvärde som anges i artikel 2.1, skall käromålet och genkäromålet inte behandlas i enlighet med det europeiska småmålsförfarandet utan i enlighet med gällande processrätt i den medlemsstat där rättegången äger rum.

Artiklarna 2 och 4, samt punkterna 3, 4 och 5 i den här artikeln skall i tillämpliga delar gälla för genkäromål.

Artikel 6

Språk

1. Ansökningsformuläret, svaret, eventuellt genkäromål, eventuellt svar på ett genkäromål och eventuell beskrivning av relevanta styrkande handlingar skall lämnas in på det språk, eller ett av de språk som används vid domstolen.

2. Om någon annan handling som mottagits av domstolen inte är avfattad på ett språk som används vid förhandlingarna, får domstolen endast kräva att handlingen översätts, om det förefaller nödvändigt för att dom skall kunna meddelas.

3. Om en part har vägrat att godta en handling på grund av att den inte är avfattad på

a)	den mottagande medlemsstatens officiella språk eller, om det finns flera officiella språk i medlemsstaten, det officiella språket eller något av de officiella språken på den plats där delgivningen skall ske eller dit handlingen skall skickas, eller

b)	ett språk som mottagaren förstår,

skall domstolen underrätta den andra parten om detta, så att den parten kan tillhandahålla en översättning av handlingen.

Artikel 7

Förfarandets avslutning

1. Inom 30 dagar från det att domstolen har mottagit svarandens eller kärandens svar inom de tidsfrister som anges i artikel 5.3 och 5.6 skall domstolen meddela en dom eller

a)	begära ytterligare uppgifter från parterna om fordran inom en fastställd tid, som inte får överstiga 30 dagar,

b)	ta upp bevisning i enlighet med artikel 9, eller

c)	kalla parterna till en muntlig förhandling, som skall hållas inom 30 dagar efter kallelsen.

2. Domstolen skall meddela en dom antingen inom 30 dagar efter en eventuell förhandling eller efter det att den har mottagit all information som behövs för att domen skall kunna meddelas. Domen skall delges parterna i enlighet med artikel 13.

3. Om domstolen inte har mottagit ett svar från den berörda parten inom de tidsfrister som anges i artikel 5.3 eller 5.6, skall den meddela en dom avseende käromålet eller genkäromålet.

Artikel 8

Förhandling

Domstolen får hålla en muntlig förhandling genom videokonferens eller med hjälp av annan kommunikationsteknik, om det finns tekniska resurser till det.

Artikel 9

Bevisupptagning

1. Domstolen skall fastställa sättet för bevisupptagning samt omfattningen av det bevismaterial som krävs för domen enligt bestämmelserna om tillåtande av bevisning. Domstolen får tillåta bevisupptagning via skriftliga vittnesmål, utlåtanden från sakkunniga eller uttalanden från parterna. Den får också tillåta bevisupptagning i form av en videokonferens eller med hjälp av annan kommunikationsteknik, om det finns tekniska resurser till det.

2. Domstolen får uppta sakkunnigbevisning eller muntliga vittnesmål endast om detta är nödvändigt för att meddela dom. När domstolen fattar detta beslut, skall den ta hänsyn till kostnaderna.

3. Domstolen skall använda den enklaste och minst betungande metoden för bevisupptagning.

Artikel 10

Ombud

Det skall inte vara obligatoriskt att företrädas av en advokat eller annan jurist.

Artikel 11

Hjälp till parterna

Medlemsstaterna skall se till att parterna kan få praktisk hjälp med att fylla i formulären.

Artikel 12

Domstolens befogenheter

1. Domstolen får inte ålägga parterna att göra en rättslig bedömning av yrkandet.

2. Vid behov skall domstolen upplysa parterna om procedurfrågor.

3. Om lämpligt skall domstolen försöka uppnå förlikning mellan parterna.

Artikel 13

Delgivning av handlingar

1. Handlingar skall delges per post och delgivningen skall styrkas genom ett mottagningsbevis med angivande av datum för mottagandet.

2. Om delgivning i enlighet med punkt 1 inte är möjlig, får den ske genom någon av de metoder som anges i artiklarna 13 eller 14 i förordning (EG) nr 805/2004.

Artikel 14

Tidsfrister

1. Om domstolen sätter en tidsfrist, skall den berörda parten informeras om konsekvenserna av att överskrida tidsfristen.

2. Domstolen får i undantagsfall förlänga de tidsfrister som föreskrivs i artiklarna 4.4, 5.3, 5.6 och 7.1, om det är nödvändigt för att garantera parternas rättigheter.

3. Om det i undantagsfall inte är möjligt för domstolen att iaktta de tidsfrister som föreskrivs i artikel 5.2 till 5.6 samt artikel 7.1, 7.2 och 7.3, skall den utan dröjsmål vidta de åtgärder som krävs enligt dessa bestämmelser.

Artikel 15

Verkställighet av domen

1. Domen skall vara verkställbar, utan hinder av eventuella överklaganden. Det skall inte vara nödvändigt att ställa säkerhet.

2. Artikel 23 skall tillämpas även i de fall där domen skall verkställas i den medlemsstat där domen meddelades.

Artikel 16

Kostnader

Den förlorande parten skall bära kostnaderna för förfarandet. Domstolen får dock inte tilldöma den vinnande parten ersättning för sådana kostnader som är onödiga eller orimligt höga i förhållande till yrkandet.

Artikel 17

Överklagande

1. Medlemsstaterna skall underrätta kommissionen om huruvida det enligt deras processrätt finns möjlighet att överklaga en dom i det europeiska småmålsförfarandet och, om så är fallet, inom vilken tidsfrist ett sådant överklagande skall inlämnas. Kommissionen skall offentliggöra dessa uppgifter.

2. Artikel 16 skall tillämpas på alla överklaganden.

Artikel 18

Minimistandarder för förnyad prövning av en dom

1. Svaranden skall ha rätt att ansöka om förnyad prövning av en dom som meddelats i det europeiska småmålsförfarandet vid den behöriga domstolen i den medlemsstat där domen meddelades, om

i)	ansökningsformuläret eller kallelsen till en muntlig förhandling delgavs med en metod som innebar att ett mottagningsbevis inte undertecknades av svaranden personligen i enlighet med artikel 14 i förordning (EG) nr 805/2004, och

ii)	delgivningen, utan svarandens förskyllan, inte skedde i så god tid att svaranden kunde förbereda sitt svaromål,

eller

b)	svaranden, utan egen förskyllan, var förhindrad att bestrida fordran på grund av force majeure eller extraordinära omständigheter,

under förutsättning att svaranden i endera fallet handlar utan dröjsmål.

2. Om domstolen avslår ansökan på grund av att inget av de skäl som anges i punkt 1 är tillämpligt, skall domen ha fortsatt rättskraft.

Om domstolen beslutar att en förnyad prövning är motiverad av något av de skäl som anges i punkt 1, skall den dom som meddelats i det europeiska småmålsförfarandet upphävas.

Artikel 19

Tillämplig processrätt

Om inte annat följer av bestämmelserna i denna förordning, skall det europeiska småmålsförfarandet regleras av processrätten i den medlemsstat där rättegången äger rum.

KAPITEL III

ERKÄNNANDE OCH VERKSTÄLLIGHET I EN ANNAN MEDLEMSSTAT

Artikel 20

Erkännande och verkställighet

1. En dom i ett europeiskt småmålsförfarande som meddelas i en medlemsstat skall erkännas och verkställas i en annan medlemsstat utan att det krävs en verkställighetsförklaring och utan att det skall finnas någon möjlighet att invända mot erkännandet.

2. På begäran av en part skall domstolen utfärda ett intyg avseende en dom i det europeiska småmålsförfarandet och därvid använda standardformulär D, som återges i bilaga IV, utan extra kostnad.

Artikel 21

Verkställighetsförfarande

1. Utan att det påverkar bestämmelserna i detta kapitel skall verkställighetsförfarandena regleras av verkställighetsmedlemsstatens lagstiftning.

En dom som har meddelats i ett europeiskt småmålsförfarande skall verkställas enligt samma villkor som en dom som meddelats i verkställighetsmedlemsstaten.

2. En part som ansöker om verkställighet skall lämna in

a)	en kopia av domen som uppfyller de nödvändiga villkoren för fastställande av dess äkthet, och

en kopia av det intyg som avses i artikel 20.2 och vid behov en översättning därav till det officiella språket i verkställighetsmedlemsstaten eller, om det finns flera officiella språk i den medlemsstaten, det officiella språket eller ett av de officiella språken för domstolsförfaranden på den ort där verkställighet begärs, i enlighet med medlemsstatens lagstiftning, eller till ett annat språk som verkställighetsmedlemsstaten har uppgett att den godkänner. Varje medlemsstat får ange vilket eller vilka av de officiella språken vid Europeiska unionens institutioner förutom sitt eget som den kan godkänna för det europeiska småmålsförfarandet. Innehållet i formulär D skall översättas av en person som är behörig att göra översättningar i någon av medlemsstaterna.

3. En part som ansöker om verkställighet av en dom i ett europeiska småmålsförfarande som meddelats i en annan medlemsstat skall inte åläggas att ha

a)	ett ombud, eller

b)	en postadress

i verkställighetsmedlemsstaten, utöver särskilda representanter som har behörighet för verkställighetsförfarandet.

4. Ingen säkerhet, borgen eller deposition, oavsett benämning, får krävas av en part som i en medlemsstat begär verkställighet av en dom som har meddelats i det europeiska småmålsförfarandet i en annan medlemsstat, på den grunden att han är utländsk medborgare eller inte har hemvist eller vistelseort i verkställighetsmedlemsstaten.

Artikel 22

Hinder mot verkställighet

1. Verkställighet skall, på ansökan av den person mot vilken verkställighet begärs, vägras av den behöriga domstolen i verkställighetsmedlemsstaten, om den dom som har meddelats i ett europeiskt småmålsförfarande är oförenlig med en dom som tidigare har meddelats i en medlemsstat eller i ett tredjeland, om

a)	den tidigare domen meddelades avsåg samma sak och samma parter,

b)	den tidigare domen meddelades i verkställighetsmedlemsstaten eller uppfyller de nödvändiga villkoren för erkännande i verkställighetsmedlemsstaten, och

c)	den omständighet som gör domarna oförenliga inte åberopades och inte kunde ha åberopats som en invändning under domstolsförfarandet i den medlemsstat där domen i det europeiska småmålsförfarandet meddelades.

2. Den dom som meddelats i det europeiska småmålsförfarandet får under inga omständigheter omprövas i sak i verkställighetsmedlemsstaten.

Artikel 23

Vilandeförklaring eller begränsning av verkställighet

Om en part har överklagat en dom som meddelats i det europeiska småmålsförfarandet eller om en sådan förnyad prövning fortfarande är möjlig eller om en part har ansökt om förnyad prövning i enlighet med artikel 18, får den behöriga domstolen eller myndigheten i verkställighetsmedlemsstaten, efter ansökan av den person mot vilken verkställighet begärs,

a)	begränsa verkställighetsförfarandet till säkerhetsåtgärder, eller

b)	göra verkställigheten beroende av att det ställs en sådan säkerhet som domstolen bestämmer, eller

c)	när det föreligger exceptionella omständigheter, förklara verkställighetsförfarandet vilande.

KAPITEL IV

SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 24

Information

Medlemsstaterna skall samarbeta för att informera allmänheten och jurister om det europeiska småmålsförfarandet, inbegripet kostnader, särskilt genom det europeiska rättsliga nätverk på privaträttens område som inrättades i enlighet med beslut 2001/470/EG.

Artikel 25

Information om domstols behörighet, kommunikationssätt och överklaganden

1. Senast den 1 januari 2008 skall medlemsstaterna underrätta kommissionen om

a)	vilka domstolar som är behöriga att döma i det europeiska småmålsförfarandet,

b)	vilka kommunikationsmedel som godtas vid det europeiska småmålsförfarandet och som finns tillgängliga för domstolarna i enlighet med artikel 4.1,

c)	huruvida det enligt deras processrätt finns möjlighet till överklagande i enlighet med artikel 17 och vid vilken domstol detta kan inlämnas,

d)	vilka språk som godtas i enlighet med artikel 21.2 b, och

e)	vilka myndigheter som har befogenhet med avseende på verkställighet och vilka myndigheter som har befogenhet för tillämpningen av artikel 23.

Medlemsstaterna skall underrätta kommissionen om senare ändringar av denna information.

2. Kommissionen skall ställa den information som meddelats i enlighet med punkt 1 till allmänhetens förfogande genom offentliggörande i Europeiska unionens officiella tidning och på andra lämpliga sätt.

Artikel 26

Genomförandeåtgärder

De åtgärder som avser att ändra icke väsentliga delar i denna förordning, inklusive att komplettera den med avseende på uppdateringar eller tekniska justeringar av formulären i bilagorna, skall antas i enlighet med det föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 27.2.

Artikel 27

Kommitté

1. Kommissionen skall biträdas av en kommitté.

2. När det hänvisas till denna punkt skall artikel 5a.1–4 och artikel 7 i beslut 1999/468/EG tillämpas, med beaktande av bestämmelserna i artikel 8 i det beslutet.

Artikel 28

Översyn

Senast den 1 januari 2014 skall kommissionen överlämna en detaljerad rapport till Europaparlamentet, rådet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om hur det europeiska småmålsförfarandet fungerar, inbegripet den gräns för fordrans värde som det hänvisas till i artikel 2.1. Rapporten skall innehålla en utvärdering av förfarandet som det har fungerat samt en utvidgad konsekvensanalys för varje medlemsstat.

I detta syfte och för att garantera att bästa praxis inom Europeiska unionen vederbörligen beaktas och återspeglar principerna om bättre lagstiftning skall medlemsstaterna förse kommissionen med uppgifter om hur det europeiska småmålsförfarandet fungerar över gränserna. Dessa uppgifter skall omfatta domstolsavgifter, handläggningstider, effektivitet, lätthet att använda samt medlemsstaternas interna förfaranden för småmål.

Kommissionens rapport skall vid behov åtföljas av förslag till anpassning.

Artikel 29

Ikraftträdande

Denna förordning träder i kraft dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Den skall tillämpas från och med den 1 januari 2009 med undantag av artikel 25, som skall tillämpas från och med den 1 januari 2008.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i medlemsstaterna i enlighet med fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen.

Utfärdad i Strasbourg den 11 juli 2007.

På Europaparlamentets vägnar

H.-G. PÖTTERING

Ordförande

På rådets vägnar

M. LOBO ANTUNES

Ordförande

(1) EUT C 88, 11.4.2006, s. 61.

(2) Europaparlamentets yttrande av den 14 december 2006 (ännu ej offentliggjort i EUT) samt rådets beslut av den 13 juni 2007.

(3) EGT L 160, 30.6.2000, s. 37.

(4) EGT L 12, 16.1.2001, s. 1. Förordningen ändrad genom förordning (EG) nr 1791/2006 (EUT L 363, 20.12.2006, s. 1).

(5) EGT L 174, 27.6.2001, s. 25.