32001D0043

2001/43/EG: Kommissionens beslut av den 20 september 2000 om ändring av beslut 1999/395/EG om statligt stöd som de spanska myndigheterna beviljat SNIACE SA, beläget i Torrelavega, Kantabrien (Text av betydelse för EES) [delgivet med nr K(2000) 2741]

Europeiska gemenskapernas officiella tidning nr L 011 , 16/01/2001 s. 0046 - 0049


Kommissionens beslut

av den 20 september 2000

om ändring av beslut 1999/395/EG om statligt stöd som de spanska myndigheterna beviljat SNIACE SA, beläget i Torrelavega, Kantabrien

[delgivet med nr K(2000) 2741]

(Endast den spanska texten är giltig)

(Text av betydelse för EES)

(2001/43/EG)

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION HAR FATTAT DETTA BESLUT

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskaperna, särskilt artikel 88.2 första stycket i detta,

efter att i enlighet med nämnda artikel ha gett berörda parter tillfälle att yttra sig(1), och

av följande skäl:

I. BAKGRUND

A. Kommissionens beslut 1999/395/EG(2)

(1) Genom sitt beslut att inleda ett förfarande i enlighet med artikel 88.2 i fördraget med avseende på vissa åtgärder som vidtagits till förmån för Sociedad National de Industrias y Aplicaciones de Celulosa Española SA(3), (nedan SNIACE) uttryckte kommissionen tvivel om att återbetalningsavtalet mellan SMACE och lönegarantifonden Fogasa samt skuldomläggningsavtalet mellan SNIACE och socialförsäkringsmyndigheten, bland andra åtgärder, utgör tillåtet statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 i fördraget.

(2) I sitt beslut 1999/395/EG drog kommissionen slutsatsen att behandlingen av SNIACE:s skulder genom ovannämnda avtal inte överensstämde med rådande marknadsvillkor såtillvida att räntesatsen låg under marknadsräntorna. Följaktligen fastslogs i beslutet att de nämnda avtalen var oförenliga med den gemensamma marknaden.

(3) Spanien överklagade beslut 1999/395/EG till EG-domstolen genom en framställan som inkom till domstolens kansli den 24 december 1998 (mål C-479/98). Beslutet överklagades även av stödmottagaren, SNIACE, till förstainstansrätten genom en framställan som inkom till förstainstansrättens kansli den 24 augusti 1999 (mål T-190/99). Båda målen är för närvarande under behandling.

B. EG-domstolens dom av den 29 april 1999 i mål C-342/96, Spanien mot kommissionen(4), gällande statligt stöd som Spanien beviljat till Tubacex (nedan kallat Tubacexdomen)

(4) Den 29 april 1999 avkunnade EG-domstolen sin dom i målet C-342/96, Spanien mot kommissionen, angående statligt stöd som Spanien beviljat till Tubacex. Domstolen ogiltigförklarade kommissionens beslut 97/21/EKSG, EG(5) där kommissionen förklarat att stödet till Tubacex, skuldomläggningsavtalet mellan Tubacex och socialförsäkringsmyndigheten samt återbetalningsavtalet mellan Tubacex och Fogasa utgjorde oförenligt stöd, såtillvida som räntesatsen låg under marknadsräntorna.

(5) I sitt utslag drog EG-domstolen slutsatsen att Fogasa inte beviljar lån till konkurs eller krisdrabbade företag, men tillmötesgår alla berättigade ansökningar från arbetstagare genom att betala ut kontanta medel och sedan kräva tillbaka dessa från företagen. Dessutom kan Fogasa ingå återbetalningsavtal som innebär att skuldbeloppet kan läggas om eller delas upp.

(6) På samma sätt kan socialförsäkringskassan avtala om omläggning eller uppdelning av betalning av skulder avseende sociala avgifter.

(7) Domstolen konstaterade att staten i dessa återbetalnings- och skuldomläggningsavtal inte agerat som en offentlig investerare vars agerande skall jämföras med en privat investerares, som placerar sitt kapital i vinstsyfte, utan som en offentlig borgenär som i likhet med en enskild borgenär, försöker återfå de belopp som han har att utkräva.

(8) Den normalt tillämpliga räntan på denna typ av fordringar skall gottgöra borgenären för den skada som uppstått p.g.a. gäldenärens dröjsmål att fullgöra sin återbetalningsskyldighet, d.v.s. dröjsmålsränta. I fall räntesatsen för dröjsmålsräntan på skulder till offentliga borgenärer är lägre än den som används för skulder till enskilda borgenärer, skall den sistnämnda räntesatsen gälla.

(9) På grundval av ovanstående argument ogiltigförklarade domstolen beslut 97/21/EKSG, EG i den mån som åtgärderna förklarades vara oförenliga med EG-fördraget.

II. FÖRFARANDE

(10) Efter att ha omprövat sitt beslut 1999/395/EG mot bakgrund av Tubacexdomen beslöt kommissionen att inleda ett förfarande i enlighet med artikel 88.2 i fördraget. Ärendet registrerades under nr C5/2000.

(11) Kommissionen underrättade den spanska regeringen om sitt beslut i en skrivelse daterad den 16 februari 2000 (SG(2000) D/101521).

(12) Kommissionens beslut att inleda förfarandet offentliggjordes i Europeiska gemenskapernas officiella tidning(6). Kommissionen uppmanade berörda parter att lämna sina synpunkter på omprövningen av åtgärderna med anledning av Tubacexdomen samt följaktligen på det planerade partiella upphävandet av beslut 1999/395/EG.

III. SYNPUNKTER FRÅN ANDRA BERÖRDA PARTER

Några synpunkter har inte inkommit från berörda parter.

IV. KOMMENTARER FRÅN SPANIEN

(13) I en skrivelse registrerad den 19 april 2000 under nummer A/33374 besvarade den spanska regeringen den skrivelse från kommissionen som inleder förfarandet. Huvudpunkterna är följande.

(14) De spanska myndigheterna instämde inte i kommissionens beslut om att inleda ett formellt granskningsförfarande eftersom landet anser att denna undersökning inte behövdes för att delvis upphäva beslut 1999/395/EG.

(15) När det gäller skuldomläggningsavtalet mellan SNIACE och socialförsäkringsmyndigheten ansluter sig de spanska myndigheterna inte till kommissionens åsikt att vid "förlikningsavtal som rör skuldomläggning av tidigare skulder eller som leder till detta, torde en borgenär rent logiskt försöka få gäldenären att betala en räntesats på fordringarna som är högre än den lagliga räntesatsen och detta som en kompensation för att avstå från indrivning av skulden efter rättsprocess". Tvärtemot påstår de att till följd av företagets ekonomiska situation liksom kostnader, förseningar och osäkerheten i samband med rättsprocesser torde föra likningsavtal ofta leda till enighet om en räntesats som är lägre än den lagstadgade räntesatsen.

(16) Sålunda återupprepar de spanska myndigheterna sina argument om att beviljandet av uppskov med tillämpningen av lagstadgade räntesatser på ett bättre sätt skyddar socialförsäkringssystemets intressen i samband med skuldindrivning än någon annan form av åtgärd som en privat borgenär skulle kunna ha vidtagit.

(17) Vidare erinrar de spanska myndigheterna om att medan en privat borgenär med gäldenären kan enas om vilken räntesats som helst är socialförsäkringsmyndigheterna bundna av artikel 20 i den allmänna socialförsäkringslagen(7), där det stadgas att den lagliga räntesatsen skall tillämpas i skuldomläggningsavtal.

(18) Kommissionen anser i sitt beslut om att inleda ett förfarande att jämförelsen mellan villkor som ingår i de privata borgenärernas uppgörelse i oktober 1996 och villkoren i skuldomläggningsavtalet mellan socialförsäkringsmyndigheten och SNIACE eventuellt inte är en korrekt tillämpning av "privatborgenärskriteriet" såsom detta definierats av domstolen. I detta avseende menade de spanska myndigheterna att offentliga borgenärers omständigheter till följd av den offentliga förvaltningens rättsliga begränsningar inte alls kan vara desamma som privata borgenärers. Dock betonar de att det oaktat skilda omständigheter bör noteras att avtalen mellan socialförsäkringsmyndigheten och SNIACE samt avtalen mellan Fogasa och SNIACE var mindre generösa än de som uppnåtts i de privata borgenärernas uppgörelse.

(19) Slutligen upprepade de spanska myndigheterna de åsikter som uttryckts under förfarandet som ledde fram till beslut 1999/395/EG.

V. BEDÖMNING AV STÖDET

(20) Kommissionen måste avgöra huruvida något av de inslag som ansågs vara oförenligt med den gemensamma marknaden i artikel 1 i beslut 1999/395/EG utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 i fördraget. Om sådant stöd skulle befinnas föreligga måste kommissionen avgöra huruvida det var förenligt med den gemensamma marknaden.

(21) Tubacexdomens faktiska och rättsliga förhållanden liknar de som togs upp av Spanien inför EG-domstolen i mål C-479/98 och av SNIACE inför förstainstansrätten i mål T-190/99 mot beslut 1999/395/EG. Kommissionen anser att de argument som anfördes av domstolen i denna dom även gäller för avtalen mellan SNIACE och Fogasa samt mellan SNIACE och socialförsäkringsmyndigheten som ansågs innefatta statligt stöd i beslut 1999/395/EG.

(22) Först bör det konstateras att SNIACE redan omfattades av en förefintlig lagstadgad skyldighet att återbetala de löner som förskottsutbetalats av Fogasa samt att betala sina skulder avseende sociala avgifter. Avtalen i fråga medförde därför inte att SNIACE häftade i någon ny skuld till myndigheterna. Sålunda agerade staten i Fogasas återbetalningsavtal och socialförsäkringsmyndigheternas skuldomläggningsavtal inte som en offentlig investerare vars agerande skall jämföras med en privat investerares, som placerar sitt kapital i vinstsyfte, utan som en offentlig borgenär, som i likhet med enskilda borgenärer, försöker återfå belopp som han har att utkräva. Följaktligen måste kommissionen i sin bedömning av det omtvistade statliga stödet jämföra dröjsmålsräntesatsen på skulder till offentliga borgenärer med den ränta som tas ut för skulderna till enskilda borgenärer som agerar under liknande omständigheter.

(23) Dock bör det noteras att de särskilda omständigheter som gäller för gäldenärer och borgenärer sannolikt blir problematiska då ett gemensamt tillämpligt agerade skall fastställas för privata borgenärer som försöker återfå de belopp som de har att utkräva. Följaktligen måste kommissionen bygga sin bedömning på en analys av privata borgenärers agerande från fall till fall.

(24) I det specifika fallet med SNIACE beslutade de spanska domstolarna om betalningsinställelse i mars 1993 sedan företaget lämnat in en ansökan. Med stöd av sin rättighet att avstå(8) deltog de offentliga borgenärerna inte i uppgörelsen mellan fordringsägarna från i oktober 1996 inom ramen för avtalet om betalningsinställelse. Såsom kommissionen konstaterade i beslutet att inleda förfarandet(9) skyddade de offentliga borgenärerna samtliga sina fordringar genom att utnyttja sin rätt att avstå från att delta i uppgörelsen.

(25) De separata avtalen mellan Fogasa och SNIACE samt mellan socialförsäkringsmyndigheten och SNIACE tillerkände inte SNIACE någon generösare behandling än den som uppnåtts i den enskilda uppgörelsen med fordringsägarna.

(26) Omständigheterna var dock inte desamma för de privata borgenärerna som för offentliga borgenärer till följd av deras status, de säkerheter som ställts samt de offentliga institutionernas rätt att avstå från att delta i uppgörelsen. Följaktligen anser kommissionen att en sådan jämförelse i föreliggande fall inte är en korrekt tillämpning av "privatborgenärskriteriet" såsom det definierats av domstolen, vilket, som senare underströks i en dom av den 29 juni 1999 i DMT-målet (C-256/97)(10), förutsätter att en offentlig borgenärs agerande bör jämföras med en hypotetisk privat borgenär som, i den mån det är möjligt, befinner sig i samma situation.

(27) Kommissionen konstaterar att det i artikel 1108 i den spanska civilrätten föreskrivs att den lagstadgade räntesatsen är den som är tillämplig för ersättning för skador då gäldenären dröjer med betalningen och då någon bestämd räntesats inte har fastställts. Därtill kommer att det i artikel 312 i den spanska handelsrätten föreskrivs att vid penninglån och då något särskilt avtal mellan parterna saknas, måste gäldenären återbetala skuldens lagstadgade värde (valor legal) när återbetalningen görs. Därför skulle den lagstadgade räntesatsen vara den högsta sats som en privat borgenär skulle kunna förvänta sig att få om han driver in skulden med hjälp av en rättslig process.

(28) Som en följd av detta skulle privata borgenärer av sina gäldenärer inte kunna få en räntesats på fordringarna som är högre än den lagstadgade räntesatsen som ersättning för att avstå från en indrivning av skulden med rättsliga medel.

(29) Slutligen bör man understryka de särskilda omständigheter som rådde för SMACE vid tiden för skuldomläggningsavtalen med Fogasa och socialförsäkringsmyndigheten. Företaget hade varit i allvarliga ekonomiska svårigheter som ledde till en inställelse av all återbetalning av skulder och allvarliga tvivel om dess framtida existens. Såsom kommissionen konstaterade i sitt beslut 1999/935/EG agerade socialförsäkringsmyndigheten på ett sätt som skulle maximera möjligheterna att få tillbaka skulden genom att inte avancera till exekution, vilket eventuellt hade tvingat fram en likvidation av företaget.

(30) Mot bakgrund av det ovan anförda kan kommissionen godta att Spanien, i detta särskilda fall, genom skuldomläggning och tillämpning av lagstadgad räntesats på SMACE:s skulder försökte maximera indrivningen utan att lida några ekonomiska förluster. Följaktligen agerade Spanien som en hypotetisk privat borgenär skulle ha agerat i samma position gentemot SNIACE.

SLUTSATS

(31) Mot bakgrund av det ovan anförda leder omprövningen av det stöd, som i beslut 1999/395/EG ansågs vara oförenligt med den gemensamma marknaden, till slutsatsen att återbetalningsavtalen mellan Fogasa och SNIACE samt skuldomläggningsavtalet mellan socialförsäkringsmyndigheten och SNIACE inte utgör statligt stöd.

(32) Följaktligen anser kommissionen det vara lämpligt att ändra beslut 1999/395/EG.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel l

Beslut 1999/395/EG ändras på följande sätt:

1. Första delen av artikel 1 fram till och med b) ersätts med: "Nedan beskrivna statliga stöd som Spanien har vidtagit till förmån för Sociedad National de Industrias y Aplicaciones de Celulosa Española SA (SNIACE) utgör inte statligt stöd:

a) Avtalet av den 8 mars 1996 (såsom det ändrats genom avtal av den 7 maj 1996) mellan SNIACE och socialförsäkringsmyndigheten om omläggning av skulder med ett kapital på 2903381848 spanska pesetas (17449676,34 euro), åter ändrat genom ett avtal av den 30 september 1997 om omläggning av skulder med ett kapital på 3510387323 spanska pesetas (21097852,72 euro).

b) Avtalen av den 5 november 1993 och den 31 oktober 1995 mellan SNIACE och lönegarantifonden Fogasa för 1362708700 pesetas (8190044,23 euro) respektive 339459878 pesetas (2040194,96 euro)."

2. Artikel 2 upphävs.

Artikel 2

Detta beslut riktar sig till Konungariket Spanien.

Utfärdat i Bryssel den 20 september 2000.

På kommissionens vägnar

Mario Monti

Ledamot av kommissionen

(1) EGT C 110, 15.4.2000, s. 33.

(2) EGT L 149, 16.6.1999, s. 40.

(3) EGT C 49, 14.2.1998, s. 2.

(4) REG 1999, s. I-2459.

(5) EGT L 8, 11.1.1997, s. 14.

(6) Se fotnot 1.

(7) BOE 154, 20.6.1994, s. 20658.

(8) Enligt den spanska lagstiftningen kan offentliga myndigheter som socialförsäkringsmyndigheten avstå från att delta i sådana uppgörelser med fordringsägare.

(9) Se fotnot 3.

(10) REG 1999, s. I-3913.