31997R0299

Kommissionens förordning (EG) nr 299/97 av den 19 februari 1997 om undantagsåtgärder till stöd för nötköttsmarknaden i Tyskland

Europeiska gemenskapernas officiella tidning nr L 050 , 20/02/1997 s. 0016 - 0017


KOMMISSIONENS FÖRORDNING (EG) nr 299/97 av den 19 februari 1997 om undantagsåtgärder till stöd för nötköttsmarknaden i Tyskland

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen,

med beaktande av rådets förordning (EEG) nr 805/68 av den 27 juni 1968 om den gemensamma organisationen av marknaden för nötkött (1), senast ändrad genom förordning (EG) nr 2222/96 (2), särskilt artikel 23 i denna, och

med beaktande av följande:

I kommissionens beslut nr 96/239/EG om vissa nödåtgärder vad beträffar skydd mot bovin spongiform encefalopati (BSE) (3), ändrad genom beslut 96/362/EG (4), förbjuds sändningar av levande nötkreatur, eller delar av nötkreatur, från Förenade kungariket till andra medlemsstater eller som export till tredje land, till följd av fall av BSE i Förenade kungariket. Innan exportförbudet trädde i kraft hade djur som fötts i Förenade kungariket exporterats till andra medlemsstater. Möjligheten att dessa djur, djur som importerats från Schweiz eller deras avkommor skulle kunna komma in i människors eller djurs näringskedja har lett till brist på förtroende för nötkött hos konsumenterna och till störningar på marknaden i Tyskland. Det är därför nödvändigt att vidta undantagsåtgärder för att stödja denna marknad. Ett system som samfinansieras av gemenskapen bör upprättas som tillåter att Tyskland kompenserar producenterna för de berörda djuren för att slakta och sedan destruera dem enligt de behöriga myndigheternas föreläggande.

Med beaktande av sjukdomens utbredning och följaktligen av omfånget på de ansträngningar som krävs för att stödja marknaden är det lämpligt att finansieringsbördan delas mellan gemenskapen och den berörda medlemsstaten. I liknande fall har gemenskapen bidragit med 70 % av de totala utgifterna. Gemenskapen bör bidra med 70 % av det inköpspris som betalas av Tyskland för varje djur som destrueras i enlighet med denna förordning.

Det pris som betalas till producenterna är avsett att kompensera dem så att de inte säljer djuren i fråga. Dessa djur måste alltså beläggas med försäljningsförbud. Det är därför nödvändigt att noga ange villkoren för de kontroller som skall utföras av myndigheterna i den medlemsstat som berörs.

Kommissionens experter bör ges möjlighet att kontrollera att de angivna villkoren har uppnåtts.

De åtgärder som föreskrivs i denna förordning är förenliga med yttrandet från Förvaltningskommittén för nötkött.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

1. Tyskland skall bemyndigas att betala ersättning för alla de nötkreatur som avses i punkt 2 som vistas i en anläggning på Tysklands territorium och som slaktats och destruerats i enlighet med den behöriga myndighetens föreläggande med avseende på BSE.

2. De nötkreatur som omfattas av denna förordning skall vara födda i Förenade kungariket eller Schweiz eller vara direkta avkommor till sådana djur, dvs. högst 19 200 djur.

Artikel 2

De djur som avses i artikel 1 skall slaktas antingen på jordbruksföretaget eller i en destrueringsanläggning. Efter slakten på jordbruksföretaget skall djuren omedelbart transporteras till en destrueringsanläggning.

Artikel 3

Den behöriga myndigheten i Tyskland skall

- utföra nödvändiga administrativa kontroller och inspektioner på plats av de åtgärder som avses i artikel 2, samt

- övervaka dessa åtgärder genom upprepade oanmälda inspektioner, särskilt för att kontrollera att allt erhållet material har förstörts helt och fullt.

Resultaten av dessa kontroller, inspektioner och undersökningar skall på begäran göras tillgängliga för kommissionen.

Artikel 4

1. Den ersättning per djur som Tyskland enligt artikel 1 skall utbetala till producenterna eller deras ombud skall vara likvärdig med det objektiva marknadsvärdet i Tyskland för varje berört djur, fastställt på grundval av ett system med individuell, objektiv bedömning, som de behöriga myndigheterna i Tyskland godkänt, dock utan att överstiga 1 050 ecu.

2. De utgifter som uppstår i samband med den ersättning som avses i punkt 1 för djur som slaktats i enlighet med artikel 1 skall medfinansieras av gemenskapen med 70 %.

3. Trots punkt 1 bemyndigas de behöriga myndigheterna i Tyskland att betala ut kompletterande belopp för nötkreatur som slaktas enligt detta system. Gemenskapen skall inte medfinansiera sådana utgifter.

Artikel 5

Tyskland skall vidta alla åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att detta system genomförs på ett riktigt sätt. Tyskland skall så snart som möjligt underrätta kommissionen om vilka åtgärder man har vidtagit och om eventuella ändringar av dem.

Artikel 6

Den behöriga myndigheten i Tyskland skall

- varje onsdag informera kommissionen om det antal djur som slaktats enligt detta system under föregående vecka, samt

- sammanställa en detaljerad rapport över vilka kontroller som gjorts enligt de åtgärder som avses i artikel 5 och varje månad skicka denna till kommissionen.

Artikel 7

Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 9 i rådets förordning (EEG) nr 729/70 (5) skall kommissionens experter, där så är lämpligt åtföljda av experter från medlemsstaterna, i samarbete med Tyskland genomföra inspektioner på plats för att kontrollera att alla bestämmelser i denna förordning följs.

Artikel 8

De åtgärder som vidtas enligt denna förordning skall anses vara interventionsåtgärder enligt artikel 3 i förordning nr 729/70.

Artikel 9

Denna förordning träder i kraft samma dag som den offentliggörs i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

Den skall tillämpas från och med den 29 januari 1997.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.

Utfärdad i Bryssel den 19 februari 1997.

På kommissionens vägnar

Franz FISCHLER

Ledamot av kommissionen

(1) EGT nr L 148, 28.6.1968, s. 24.

(2) EGT nr L 296, 21.11.1996, s. 50.

(3) EGT nr L 78, 28.3.1996, s. 47.

(4) EGT nr L 139, 12.6.1996, s. 17.

(5) EGT nr L 94, 28.4.1970, s. 13.