RÅDETS DIREKTIV av den 26 juni 1991 om ändring av direktiv 70/220/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om åtgärder mot luftförorening genom avgaser från motorfordon (91/441/EEG)

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen, särskilt artikel 100a i detta,

med beaktande av kommissionens förslag(1),

i samarbete med Europaparlamentet(2),

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande(3), och

med beaktande av följande:

Det är viktigt att vidta åtgärder i syfte att stegvis upprätta den inre marknaden under tiden fram till den 31 december 1992. Den inre marknaden skall utgöra ett område utan inre gränser, inom vilket den fria rörligheten av varor, personer, tjänster och kapital är säkerställd.

I Europeiska gemenskapernas första åtgärdsprogram för miljön, som godkändes av rådet den 22 november 1973, fastslogs att hänsyn skall tas till de senaste vetenskapliga framstegen för att bekämpa luftförorening som orsakas av gaser som släpps ut från motorfordon och att tidigare antagna direktiv skall ändras i enlighet med detta.

Enligt det tredje åtgärdsprogrammet krävs ytterligare insatser för att avsevärt minska de nuvarande utsläppen av föroreningar från motorfordon.

I direktiv 70/220/EEG(4), senast ändrat genom direktiv 89/491/EEG(5), fastställs gränsvärden för utsläpp av kolmonoxid och oförbrända kolväten från fordonens motorer. Dessa gränsvärden sänktes genom direktiv 74/290/EEG(6) och kompletterades genom direktiv 77/102/EEG(7) med gränsvärden för utsläpp av kväveoxider. Gränsvärdena för dessa tre föroreningar sänktes ytterligare genom direktiv 78/665/EEG(8), 83/351/EEG(9) och 88/76/EEG(10). Gränsvärden för utsläpp av partiklar infördes genom direktiv 88/436/EEG(11) och strängare europeiska normer för personbilar med en cylindervolym under 1 400 cm³ beslutades genom direktiv 89/458/EEG(12).

Kommissionens arbete inom detta område har visat att det inom gemenskapen finns eller utvecklas tekniker som möjliggör väsentligt skärpta gränsvärden för alla motorstorlekar.

Strängare utsläppsnormer har genom direktiv 89/458/EEG fastställts för bilar med en cylindervolym under 1 400 cm³. Det är nu nödvändigt att - i enlighet med artikel 5 i det här direktivet - i fråga om bilar med en cylindervolym på minst 1 400 cm³ besluta om gränsvärden för utsläpp som ligger i nivå med dessa normer och som börjar tillämpas samtidigt, grundat på ett förbättrat europeiskt provförfarande som även inbegriper en körcykel utanför tätort.

Det är lämpligt att samtidigt fastställa krav som avser utsläpp genom avdunstning och hållbarheten hos utsläppsrelaterade fordonsdelar, samt att i enlighet med artikel 4 i direktiv 88/436/EEG genomföra det andra steget i fråga om normer för partikelutsläpp från bilar med dieselmotorer. Därigenom samlas gemenskapens regler om utsläpp till luft av föroreningar från personbilar i ett direktiv. Hållbarhetsprovet bör avse en körsträcka på 80 000 km och utföras med fordon som verkligen körs denna sträcka på en provbana eller en chassidynamometer.

För att de strängare europeiska normerna på bästa sätt skall gagna miljön i Europa samtidigt som en enhetlig marknad upprätthålls, framstår det som nödvändigt att normerna genomförs med inriktning på en total harmonisering.

När de nya normerna och det nya provförfarandet fastställs måste hänsyn tas till den framtida trafikutvecklingen i Europeiska gemenskapen. Den inre marknadens genomförande leder troligen till ett ökat antal fordonsregistreringar, vilket leder till ökade utsläpp av föroreningar.

Med hänsyn till att utsläpp från motorfordon är en betydande källa till förorening och bidrar till växthuseffekten, måste särskilt utsläppen av CO2 stabiliseras och senare minskas i enlighet med det beslut som fattades av styrelsen för Förenta nationernas miljöprogram UNEP den 24 maj 1989, särskilt punkt 11 d i det beslutet.

Kommissionen skall lämna ett förslag till direktiv om åtgärder för att minska avdunstningsförlusterna i varje led i lagrings- och distributionskedjan för motorbränslen.

Det är också angeläget att förbättra bränslekvaliteten vid tankställena.

Genomförandet av de strängare normerna påskyndas också om medlemsstaterna inför ett system som uppmuntrar köpare av nya bilar att lämna sina gamla fordon för skrotning eller återvinning om en sådan är möjlig.

Det är önskvärt att medlemsstaterna vidtar åtgärder för att tillse att äldre fordon så långt det är möjligt förses med avgasreningsanordningar.

De strängare normerna leder till betydligt bättre och snabbare miljöeffekter, om medlemsstaterna efter den 31 december 1992 genom beskattningsåtgärder som avser fordon i bruk stöder inköp och installation i sådana fordon av utrustning som säkerställer att normerna i detta direktiv följs.

Den ständigt ökande miljöförorening i gemenskapen som orsakas av den snabbt växande trafiken gör det nödvändigt att inte bara besluta om gränsvärden och strängare normer utan även utveckla alternativa drivsystem och transportformer. Gemenskapen bör vidta åtgärder för att ekonomiskt stödja forskning och utveckling som avser miljömässigt anpassade alternativa transportformer, drivsystem och bränslen.

För att normerna i detta direktiv skall få största möjliga effekt skall rådet före den 31 december 1992 med kvalificerad majoritet efter förslag från kommissionen besluta om åtgärder avsedda att

- begränsa utsläppen av CO2,

- anpassa utsläppsnormerna (och tillhörande provmetoder) för fordon som inte omfattas av detta direktiv, däribland alla nyttofordon,

- införa regelbundna kontroller och förfaranden för utbyte, reparation och underhåll av de anordningar som har installerats för att uppfylla fastställda krav,

- genomföra ett forsknings- och utvecklingsprogram för att främja att rena fordon och bränslen släpps ut på marknaden.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Bilagorna till direktiv 70/220/EEG ersätts av bilagorna till detta direktiv.

Artikel 2

1. Från och med den 1 januari 1992 får ingen medlemsstat av skäl som hänför sig till luftförorening till följd av utsläpp

- vägra att bevilja EEG-typgodkännande, att utfärda det dokument som anges i artikel 10.1 sista strecksatsen i direktiv 70/156/EEG(13), senast ändrat genom direktiv 87/403/EEG(14), eller att bevilja nationellt typgodkännande för en motorfordonstyp,

eller

- förbjuda att motorfordon tas i bruk för första gången,

om utsläppen från motorfordonstypen eller från fordonen är sådana att bestämmelserna i direktiv 70/220/EEG i dess lydelse enligt detta direktiv inte är uppfyllda.

2. Från och med den 1 juli 1992 skall medlemsstaterna

- inte längre bevilja EEG-typgodkännande eller utfärda det dokument som anges i artikel 10.1 sista strecksatsen i direktiv 70/156/EEG för en motorfordonstyp,

- vägra att bevilja nationellt typgodkännande för en motorfordonstyp,

om utsläppen är sådana att kraven i bilagorna till direktiv 70/220/EEG i deras lydelse enligt detta direktiv inte är uppfyllda.

3. Från och med den 31 december 1992 skall medlemsstaterna förbjuda att fordon tas i bruk för första gången, om de krav i fråga om utsläpp som anges i bilagorna till direktiv 70/220/EEG i deras lydelse enligt detta direktiv inte är uppfyllda.

Artikel 3

Medlemsstaterna får besluta om skattelättnader för de fordon som omfattas av detta direktiv. Sådana lättnader skall utformas i enlighet med bestämmelserna i fördraget. Dessutom skall följande villkor vara uppfyllda:

- Skattelättnaderna skall gälla all inhemsk bilproduktion och fordon som importeras för att släppas ut på marknaden i en medlemsstat och som är så utrustade att de europeiska normer som träder i kraft år 1992 uppfylls i förtid.

- Skattelättnaderna skall upphöra att gälla den dag som anges i artikel 2.3, då utsläppsvärdena för nya fordon skall tillämpas obligatoriskt.

- Skattelättnaderna skall för varje fordonstyp vara betydligt lägre än den verkliga kostnaden för de anordningar som monterats för att uppfylla de fastställda värdena och för monteringen i fordonet.

Kommissionen skall underrättas om alla planer att införa eller ändra sådana skattelättnader som avses i första stycket i så god tid att den kan framföra synpunkter.

Artikel 4

Rådet skall med beaktande av bestämmelserna i fördraget före den 31 december 1993 besluta om en ytterligare sänkning av gränsvärdena, på grundval av ett förslag som kommissionen lämnar före den 31 december 1992 och som utformats med hänsyn till tekniska framsteg.

De sänkta gränsvärdena skall inte gälla nya typgodkännanden som beviljas före den 1 januari 1996. Gränsvärdena kan ligga till grund för skattelättnader när det nya direktivet har antagits.

Artikel 5

Rådet skall med kvalificerad majoritet besluta om åtgärder för att begränsa CO2-utsläppen från motorfordon, på grundval av ett förslag som kommissionen lägger fram med beaktande av resultaten av det arbete som pågår avseende växthuseffekten.

Artikel 6

I ytterligare en teknisk rapport i början av år 1991 skall kommissionen bekräfta användbarheten av ett alternativt europeiskt hållbarhetsprov(15), som skall vara minst lika strängt som det hållbarhetsprov som beskrivs i bilaga 7 och mer representativt för körförhållandena i Europa. Vid behov kan provet med påskyndat åldrande(16) ändras vid slutet av år 1991 efter förslag från kommissionen enligt förfarandet med yttrande från Kommittén för anpassning till tekniska framsteg.

Artikel 7

1. Medlemsstaterna skall sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den 1 januari 1992. De skall genast underrätta kommissionen om detta.

2. När en medlemsstat antar bestämmelser till följd av punkt 1 skall dessa innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen skall göras skall varje medlemsstat själv utfärda.

Artikel 8

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i Luxemburg den 26 juni 1991.

På rådets vägnar

R. STEICHEN

Ordförande

(1) EGT nr C 81, 30.3.1990, s. 1 och

EGT nr C 281, 9.11.1990, s. 9.

(2) EGT nr C 260, 15.10.1990, s. 93 och

EGT nr C 183, 15.7.1991.

(3) EGT nr C 225, 19.9.1990, s. 7.

(4) EGT nr L 76, 6.4.1970, s. 1.

(5) EGT nr L 238, 15.8.1989, s. 43.

(6) EGT nr L 159, 15.6.1974, s. 61.

(7) EGT nr L 32, 3.2.1977, s. 32.

(8) EGT nr L 223, 14.8.1978, s. 48.

(9) EGT nr L 197, 20.7.1983, s. 1.

(10) EGT nr L 36, 9.2.1988, s. 1.

(11) EGT nr L 214, 6.8.1988, s. 1.

(12) EGT nr L 226, 3.8.1989, s. 1.

(13) EGT nr L 42, 23.2.1970, s. 1.

(14) EGT nr L 220, 8.8.1987, s. 44.

(15) EGT nr C 81, 30.3.1990 (bilaga 7, s. 98-101).

BILAGA 1

RÄCKVIDD, DEFINITIONER, ANSÖKAN OM EEG-TYPGODKÄNNANDE, EEG-TYPGODKÄNNANDE, KRAV OCH PROV, UTVIDGAT EEG-TYPGODKÄNNANDE, PRODUKTIONSÖVERENSSTÄMMELSE, ÖVERGÅNGSBESTÄMMELSER

1.RÄCKVIDD

Detta direktiv gäller utsläpp av avgaser, utsläpp genom avdunstning, utsläpp av vevhusgaser och hållbarhet hos utsläppsbegränsande anordningar i alla motorfordon med motor med styrd tändning, samt utsläpp av avgaser och hållbarhet hos utsläppsbegränsande anordningar i motorfordon i kategori M1 och N1(1) med motorer med kompressionständning vilka omfattas av artikel 1 i direktiv 70/220/EEG i dess lydelse enligt direktiv 83/351/EEG(2) och med undantag för de fordon i kategori N1 som erhållit typgodkännande enligt direktiv 88/77/EEG(3).

På tillverkarens begäran får ett typgodkännande enligt detta direktiv utvidgas från att gälla redan godkända M1- eller N1-fordon med kompressionständningsmotorer till M2- eller N2-fordon, om dessa fordons referensvikt inte överstiger 2 840 kg och om kraven i avsnitt 6 i denna bilaga (utvidgat EEG-typgodkännande) är uppfyllda.

2.DEFINITIONER

I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

2.1.Fordonstyp: en kategori av motordrivna fordon som vad gäller utsläpp av avgaser från motorn inte skiljer sig åt sinsemellan i fråga om sådana väsentliga egenskaper som

2.1.1.den ekvivalenta tröghetsmassan bestämd i förhållande till referensvikt enligt avsnitt 5.1 i bilaga 3, och

2.1.2.de motor- och fordonsegenskaper som definieras i bilaga 2.

2.2.Referensvikt: fordonets vikt i körklart skick utom den enhetliga förarvikten på 75 kg och med ett fast tillägg på 100 kg.

2.2.1.Fordonets vikt i körklart skick: den vikt som definieras i punkt 2.6 i bilaga 1 till direktiv 70/156/EEG.

2.3.Totalvikt: den vikt som definieras i avsnitt 2.7 i bilaga 1 till direktiv 70/156/EEG.

2.4.Gasformiga föroreningar: avgasutsläpp av kolmonoxid, kolväten (förhållandet C1H1,85) och kväveoxider uttryckta som kvävedioxidekvivalenter (NO2).

2.5.Partikelformiga föroreningar: beståndsdelar i avgaserna som skiljs från de utspädda avgaserna vid högst 325 K (52 °C) med hjälp av sådana filter som beskrivs i bilaga 3.

2.6.Avgasutsläpp:

- för motorer med styrd tändning, utsläppen av gasformiga föroreningar,

- för motorer med kompressionständning, utsläppen av gas- och partikelformiga föroreningar.

2.7.Utsläpp genom avdunstning: ångor av kolväten som avges från ett motorfordons bränslesystem utöver avgasutsläppen.

2.7.1.Tankavluftningsutsläpp: utsläpp av kolväten förorsakade av temperaturförändringar i bränsletanken (förhållandet C1H2,33).

2.7.2.Avdunstning efter körning: utsläpp av kolväten som avges från bränslesystemet i ett stillastående fordon efter körning (förhållandet C1H2,20).

2.8.Vevhus: utrymmen i eller utanför motorn som står i förbindelse med oljepumpen via in- eller utvändiga kanaler, genom vilka gaser och ångor kan komma ut.

2.9.Kallstartanordning: en anordning som tillfälligt ökar bränsleinblandningen och underlättar start av motorn.

2.10.Starthjälp: en anordning som underlättar start av motorn utan att öka bränsleinblandningen, t. ex. genom glödstift eller ändrad insprutningstidpunkt.

2.11.Slagvolym:

2.11.1.för kolvmotorer: motorns nominella slagvolym,

2.11.2.för rotationskolvmotorer (Wankelmotorer): motorns dubbla nominella slagvolym.

2.12.Utsläppsbegränsande anordning: de komponenter i ett fordon som styr eller begränsar avgasutsläpp eller utsläpp genom avdunstning.

3.ANSÖKAN OM EEG-TYPGODKÄNNANDE

3.1.Ansökan om godkännande för en fordonstyp med avseende på utsläpp av avgaser, utsläpp genom avdunstning och hållbarhet hos utsläppsbegränsande anordningar skall göras av fordonstillverkaren eller dennes representant.

3.2.Ansökan skall åtföljas av de uppgifter som krävs enligt bilaga 2, tillsammans med

3.2.1.en beskrivning av det system som används i fordonet för att begränsa utsläpp genom avdunstning,

3.2.2.för fordon med motorer med styrd tändning, upplysning om vilket av alternativen 5.1.2.1 (smal påfyllningsöppning) eller 5.1.2.2 (märkning) som tillämpas och i det senare fallet en beskrivning av märkningen,

3.2.3.i tillämpliga fall kopior av andra typgodkännanden med relevanta data för att möjliggöra utvidgat godkännande och fastställandet av försämringsfaktorer.

3.3.För de prov som avses i avsnitt 5 i denna bilaga skall ett fordon som är representativt för den fordonstyp som skall godkännas ställas till förfogande för den tekniska tjänst som är ansvarig för typgodkännandeproven.

4.EEG-TYPGODKÄNNANDE

4.1.Ett certifikat som överensstämmer med mallen i bilaga 9 skall utfärdas som bevis för EEG-typgodkännande.

5.KRAV OCH PROV

Anmärkning:

Som alternativ till kraven i detta avsnitt kan en fordonstillverkare vars årliga produktion över hela världen understiger 10 000 enheter erhålla typgodkännande på grundval av motsvarande tekniska krav i

- the Code of Federal Regulations, volym 40, del 86, underavdelning A och B, tillämplig för lätta fordon av 1987 års modell, i dess lydelse efter ändringar den 1 juli 1989 och utgiven av US Government Printing Office, eller

- det "Master-dokument", i den slutliga versionen daterad den 25 september 1987, som utarbetats vid det internationella mötet i Stockholm om luftföroreningar från motorfordon och som har titeln "Control of Air Pollution from Motor Vehicles - General Provisions for Emission Regulations for Light Motor Vehicles".

Den myndighet som beviljar typgodkännande skall underrätta kommissionen om omständigheterna i samband med varje godkännande som beviljas enligt denna bestämmelse.

5.1.Allmänt

5.1.1.De komponenter som kan påverka avgasutsläppen eller avdunstningsutsläppen skall vara så utformade, konstruerade och monterade att fordonet vid normal användning uppfyller kraven i detta direktiv, trots de vibrationer komponenterna kan utsättas för.

De tekniska åtgärder som vidtagits av tillverkaren måste säkerställa att avgasutsläppen och avdunstningsutsläppen effektivt begränsas i enlighet med detta direktiv under fordonets hela normala livslängd och vid normal användning. För avgasutsläpp skall dessa krav anses uppfyllda om bestämmelserna i punkt 5.3.1.4 respektive 7.1.1.1 efterlevs.

Om en syresensor används i katalysatorsystemet, skall det säkerställas att det stökiometriska blandningsförhållandet mellan luft och bränsle (lambda) upprätthålls när en viss hastighet uppnås eller under acceleration.

Emellertid är tillfälliga variationer i detta förhållande tillåtna om de förekommer även under det prov som avses i 5.3.1 respektive 7.1.1, om sådana variationer är nödvändiga för en säker körning och för att motorn och de komponenter som påverkar förorenande utsläpp skall fungera på ett riktigt sätt eller om sådana variationer är nödvändiga vid kallstarter.

5.1.2.Ett fordon med en motor med styrd tändning skall vara så konstruerat att det kan köras med blyfri bensin enligt direktiv 85/210/EEG(4).

5.1.2.1.Om inte annat följer av 5.1.2.2 skall bränsletankens påfyllningsöppning vara så utformad att tanken inte kan fyllas från en bensinpump med ett tankningsmunstycke vars ytterdiameter är 23,6 mm eller större.

5.1.2.2.Punkt 5.1.2.1 gäller inte fordon som uppfyller följande två krav:

5.1.2.2.1.Fordonet är så konstruerat att de anordningar som skall begränsa utsläppen av gasformiga föroreningar inte kan påverkas negativt av blyhaltig bensin.

5.1.2.2.2.Fordonet är iögonenfallande, lättläsligt och outplånligt märkt med symbolen för blyfri bensin enligt kraven i ISO 2575-1982 på en plats som direkt kan ses av den som fyller bränsletanken. Ytterligare märkning är tillåten.

5.2.Tillämpliga prov

Figur I.5.2 visar de prov som krävs för typgodkännande av olika fordon.

5.2.1.Fordon med motorer med styrd tändning som inte omfattas av 8.1 skall genomgå följande prov:

- typ I-prov (simulering av genomsnittliga avgasutsläpp efter kallstart),

- typ III-prov (utsläpp av vevhusgaser),

- typ IV-prov (utsläpp genom avdunstning),

- typ V-prov (hållbarheten hos utsläppsbegränsande anordningar).

5.2.2.Fordon med motorer med styrd tändning som avses i 8.1 skall genomgå följande prov:

- typ I-prov (simulering av genomsnittliga avgasutsläpp efter kallstart),

- typ II-prov (kolmonoxidutsläpp vid tomgång),

- typ III-prov (utsläpp av vevhusgaser).

5.2.3.Fordon med motorer med kompressionständning som inte omfattas av 8.1 skall genomgå följande prov:

- typ I-prov (simulering av genomsnittliga avgasutsläpp efter kallstart),

- typ V-prov (hållbarheten hos utsläppsbegränsande anordningar).

5.2.4.Fordon med motorer med kompressionständning som avses i 8.1 skall genomgå följande prov:

- typ I-prov (simulering av genomsnittliga avgasutsläpp efter kallstart - endast gasformiga föroreningar).

5.3.Provbeskrivning

5.3.1.Typ I-prov (simulering av genomsnittliga avgasutsläpp efter kallstart).

5.3.1.1.I figur I.5.3 visas förfarandet för typ I-prov. Detta prov skall utföras med alla fordon som anges i avsnitt 1 med en totalvikt på högst 3,5 ton.

5.3.1.2.Fordonet placeras på en chassidynamometer som är utrustad så att belastning och tröghetsmassa kan simuleras.

5.3.1.2.1.Utom i fråga om fordon som avses i 8.1 skall ett prov, som totalt varar i 19 minuter och 40 sekunder och som består av två delar, del I och del II genomföras, utan avbrott. Ett avbrott i provtagningen om högst 20 sekunder för att justera provutrustningen kan, med tillverkarens godkännande, göras mellan slutet av del I och början av del 2.

5.3.1.2.2.Del 1 av provet utgörs av fyra enkla tätortskörcykler. Varje körcykel omfattar femton provsteg (tomgång, acceleration, konstant hastighet, deceleration, etc.).

5.3.1.2.3.Del 2 av provet utgörs av en körcykel utanför tätort. Cykeln omfattar 13 provsteg (tomgång, acceleration, konstant hastighet, deceleration, etc.).

Figur I.5.2

>Plats för tabell>

5.3.1.2.4.För fordon som avses i 8.1 skall det utan avbrott utföras ett prov som endast omfattar fyra enkla tätortskörcykler (del 1) och som totalt varar i 13 minuter.

5.3.1.2.5.Under provet späds avgaserna ut och ett proportionellt prov samlas upp i en eller flera provsäckar. Utspädning, provtagning och analys av fordonets avgaser utförs enligt det förfarande som beskrivs nedan och den sammanlagda volymen hos de uppsamlade avgaserna mäts. Inte bara utsläpp av kolmonoxid, kolväten och kväveoxider utan även partikelutsläpp från fordon med motorer med kompressionständning registreras.

5.3.1.3.Provet utförs enligt det förfarande som beskrivs i bilaga 3. Föreskrivna metoder för att samla upp och analysera gaserna samt avskilja och väga partiklar måste tillämpas.

5.3.1.4.Om inte annat följer av 5.3.1.4.2 och 5.3.1.5 skall provet upprepas tre gånger. Utom i fråga om de fordon som avses i 8.1 skall för varje prov resultaten multipliceras med tillämpliga försämringsfaktorer enligt 5.3.5. De resulterande massorna av gasformiga utsläpp och, i fråga om fordon med motorer med kompressionständning, de partiklar som erhålls vid varje prov skall understiga gränsvärdena i följande tabell:

>Plats för tabell>

5.3.1.4.1.Trots vad som sägs i 5.3.1.4 får för varje förorening eller kombination av föroreningar ett av de tre erhållna värdena överskrida det föreskrivna gränsvärdet med högst 10 %, om det aritmetiska medelvärdet av de tre resultaten understiger detta gränsvärde. Om gränsvärdena överskrids för mer än en förorening saknar det betydelse om detta inträffar under samma prov eller i olika prov(5).

5.3.1.4.2.Det antal prov som föreskrivs i 5.3.1.4 får på tillverkarens begäran ökas till tio, om det aritmetiska medelvärdet (x1) av resultaten från de första tre proven avseende varje förorening eller kombination av två föroreningar som omfattas av kraven faller mellan 100 och 110 % av gränsvärdet. I detta fall krävs endast att det aritmetiska medelvärdet av samtliga tio resultat för varje förorening eller kombination av två föroreningar som omfattas av kraven skall understiga gränsvärdet (x Start Grafik>

Figur I.5.3

Flödesdiagram för typgodkännande typ I

(se 5.3.1)

>Slut Grafik>

>Hänvisning till >

>Plats för tabell>

Om tillverkaren begär det, får den tekniska tjänsten utföra typ I-provet med användning av försämringsfaktorerna i ovanstående tabell innan typ V-provet genomförs. När typ V-provet har genomförts, får den tekniska tjänsten justera resultaten för typgodkännande som anges enligt bilaga 9 genom att ersätta försämringsfaktorerna i ovanstående tabell med de faktorer som uppmätts under typ V-provet.

5.3.5.3.Försämringsfaktorerna bestäms antingen enligt förfarandet i 5.3.5.1 eller med hjälp av värdena i tabellen i 5.3.5.2. Faktorerna används för att fastställa att kraven i 5.3.1.4 och 7.1.1.1 är uppfyllda.

6. UTVIDGAT EEG-TYPGODKÄNNANDE

6.1.Utvidgat godkännande avseende avgasutsläpp (typ I- och typ II-prov)

6.1.1.Fordonstyper med olika referensvikt

Ett godkännande för en fordonstyp får om följande villkor är uppfyllda utvidgas till fordonstyper som endast i fråga om referensvikten skiljer sig från den typ som godkänts.

6.1.1.1.Andra fordon än de som avses i 8.1.

6.1.1.1.1.Ett godkännande får endast utvidgas till fordonstyper vilkas referensvikt är sådan att den ekvivalenta tröghetsmassa som skall användas är närmast större eller vilken som helst mindre.

6.1.1.2.Sådant fordon som avses i 8.1.

6.1.1.2.1.Ett godkännande får endast utvidgas till att omfatta fordonstyper vilkas referensvikt är sådan att den ekvivalenta tröghetsmassa som skall användas är närmast större eller närmast mindre.

6.1.1.2.2.Om referensvikten för den fordonstyp för vilken utvidgat godkännande söks är sådan att ett svänghjul måste användas med en ekvivalent tröghetsmassa som är större än den som används för den fordonstyp som redan godkänts, beviljas utvidgat typgodkännande.

6.1.1.2.3.Om referensvikten för den fordonstyp för vilken utvidgat godkännande söks är sådan att ett svänghjul måste användas med en ekvivalent tröghetsmassa som är mindre än den som används för den fordonstyp som redan godkänts, beviljas utvidgat typgodkännande om massan föroreningar från det fordon som redan godkänts inte överstiger de gränsvärden som gäller för det fordon för vilket utvidgat typgodkännande söks.

6.1.2.Fordonstyper med olika utväxlingsförhållanden

Ett godkännande som beviljats för en fordonstyp får om följande villkor är uppfyllda utvidgas till att gälla fordonstyper som endast i fråga om utväxlingsförhållanden skiljer sig från den typ som godkänts.

6.1.2.1.För varje utväxlingsförhållande som använts i typ I-provet är det nödvändigt att bestämma förhållandet:

E = >NUM>V2 - V1/>DEN>V1

där V1 är hastigheten hos det typgodkända fordonet och V2 är hastigheten hos det fordon för vilket utvidgat godkännande begärs vid motorvarvtalet 1 000 r/min.

6.1.2.2.Om E ≤ 8 % för varje utväxlingsförhållande, beviljas utvidgat godkännande utan att typ I-proven behöver upprepas.

6.1.2.3.Om E > 8 % för minst ett utväxlingsförhållande och E ≤ 13 % för varje utväxlingsförhållande, upprepas typ I-proven, men de får utföras i ett laboratorium som väljs av tillverkaren, om detta godkänns av den myndighet som beviljar typgodkännande. Rapporten från proven skall sändas till den tekniska tjänst som ansvarar för typgodkännandeproven.

6.1.3.Fordonstyper med olika referensvikt och olika utväxlingsförhållanden

Ett godkännande som utfärdats för en fordonstyp får utvidgas till att gälla fordonstyper som skiljer sig från den godkända endast i fråga om referensvikt och utväxlingsförhållanden, om samtliga villkor i 6.1.1 och 6.1.2 är uppfyllda.

6.1.4.Anmärkning

Om en fordonstyp har godkänts i enlighet med 6.1.1 - 6.1.3 får inte godkännandet utvidgas till att gälla andra fordonstyper.

6.2.Utsläpp genom avdunstning (typ IV-prov)

6.2.1.Ett godkännande som utfärdats för en fordonstyp som är utrustad med anordningar för att begränsa utsläpp genom avdunstning får utvidgas om följande villkor är uppfyllda:

6.2.1.1.Den grundläggande principen för bränsle/luftdosering (t. ex. enkelpunktsinsprutning, förgasare) skall vara densamma.

6.2.1.2.Bränsletankens form och materialet i bränsletank och bränsleslangar skall vara identiska. Den mest avvikande modellen i fordonsfamiljen med avseende på slangdiameter och ungefärlig slanglängd skall provas. Huruvida icke identiska ång/vätskeseparatorer skall godtas avgörs av den tekniska tjänst som svarar för typgodkännandeproven. Bränsletankens volym skall inte avvika med mer än ± 10 %. Inställningen hos tankens avluftningsventil skall vara identisk.

6.2.1.3.Metoden för lagring av bränsleånga skall vara identisk, dvs. fällans form och volym, lagringsmediet, luftrenare (om den används för att begränsa utsläpp genom avdunstning) etc.

6.2.1.4.Volymen hos förgasarens flottörhus får avvika med högst 10 milliliter.

6.2.1.5.Metoden för att återvinna den lagrade ångan skall vara densamma (t. ex. luftflöde, startpunkt eller återvunnen volym under provcykeln).

6.2.1.6.Metoden för tätning och ventilering av bränsledoseringssystemet skall vara identisk.

6.2.2.Kompletterande anmärkningar:

i)olika motorstorlekar är tillåtna,

ii)olika motoreffekter är tillåtna,

iii)automatiska och manuella växellådor samt två- och fyrhjulsdrift är tillåtna,

iv)olika karosstyper är tillåtna,

v)olika hjul- och däckstorlekar är tillåtna.

6.3.Hållbarheten hos utsläppsbegränsande anordningar (typ V-prov)

6.3.1.Ett typgodkännande som utfärdats för en fordonstyp får utvidgas till att gälla andra fordonstyper, vilka med avseende på motorn och de utsläppsbegränsande anordningarna är identiska med det fordon som redan har godkänts. Således skall fordon som i de avseenden som anges i det följande är identiska eller inte avviker utöver vad som särskilt anges anses ha samma kombination av motor och utsläppsbegränsande anordningar.

6.3.1.1.Motor:

- antal cylindrar,

- cylindervolym (± 15 %),

- cylinderblockets utformning,

- antal ventiler,

- bränslesystem,

- typ av kylsystem,

- förbränningsprocess.

6.3.1.2.Avgasreningssystem:

- Katalysatorer:

- antal katalysatorer och delar,

- katalysatorns storlek och form (volym ± 10 %),

- typ av katalytisk reaktion (oxiderande, trevägs-, osv.),

- ädelmetallinnehåll (identiskt eller större),

- andel ädelmetall (± 15 %),

- substrat (struktur och material),

- celltäthet,

- typ av hölje för katalysatorn/katalysatorerna,

- katalysatorernas placering (placering i avgassystemet som inte medför högre temperaturvariationer än 50 K vid katalysatorns inlopp).

- Sekundär lufttillförsel:

- med eller utan,

- typ (pulsair, luftpumpar, osv.).

- EGR:

- med eller utan.

6.3.1.3.Tröghetsmassa: närmast större eller vilken som helst mindre.

6.3.1.4.Hållbarhetsprovet kan utföras med ett fordon som i fråga om kaross, växellåda (automatisk eller manuell) samt hjul- eller däckstorlek skiljer sig från det fordon för vilket typgodkännande begärs.

7. PRODUKTIONSÖVERENSSTÄMMELSE

7.1.Som allmän regel gäller att kontrollen av att producerade fordon överensstämmer i fråga om begränsningar av avgasutsläpp och utsläpp genom avdunstning grundas på beskrivningen i typgodkännandeintyget enligt bilaga 9 och, om det behövs, på samtliga eller några av proven av typ I-IV som beskrivs i 5.2.

7.1.1.Att ett fordon överensstämmer kontrolleras genom ett typ I-prov på följande sätt:

7.1.1.1.Ett fordon tas ur produktionen och får genomgå det prov som beskrivs i 5.3.1. Försämringsfaktorerna tillämpas på samma sätt. Emellertid ersätts de gränsvärden som anges i 5.3.1.4 av följande värden:

>Plats för tabell>

7.1.1.2.Om det fordon som tagits ur produktionen inte uppfyller kraven i 7.1.1.1, kan tillverkaren begära att mätningarna utförs på ett antal fordon från serieproduktionen, inklusive det fordon som ursprungligen togs ut. Tillverkaren bestämmer antalet (n) fordon. Alla fordon utom det ursprungliga genomgår ett typ I-prov. De resultat som skall beaktas för det ursprungliga fordonet är det aritmetiska medelvärdet av de tre typ I-prov som utförts med fordonet. Det aritmetiska medelvärdet (x) av de resultat som erhållits från det slumpmässiga urvalet och standardavvikelsen S(6) registreras för kolmonoxidutsläppen, de sammanlagda kolväte- och kväveoxidutsläppen samt partikelutsläppen. Produktionen anses sedan överensstämma med fordringarna om följande villkor uppfylls:

x + k 7 S ≤ L

där

L är det gränsvärde som fastställs i 7.1.1.1

k är en statistisk faktor som beror på n och som anges i följande tabell:

>Plats för tabell>

om n 20, k = >NUM>0,860/>DEN>√n

7.1.2.När ett fordon ur serien genomgår ett typ II- eller ett typ III-prov skall de villkor uppfyllas som anges i 5.3.2.2 och 5.3.3.2.

7.1.3.Oavsett kraven i punkt 3.1.1 i bilaga 3 får den tekniska tjänst som svarar för kontrollen av produktionsöverensstämmelsen med tillverkarens samtycke utföra typ I-, typ II-, typ III- och typ IV-prov på fordon som körts mindre än 3 000 km.

7.1.4.Vid prov enligt bilaga 6 skall utsläppen genom avdunstning från alla serieproducerade fordon av den typgodkända typen vara lägre än gränsvärdet i 5.3.4.2.

7.1.5.Vid den avslutande rutinmässiga produktionskontrollen får innehavaren av godkännandet visa att gränsvärdena efterlevs genom att stickprovsvis ta ut fordon, som skall uppfylla kraven i avsnitt 7 i bilaga 6.

8. ÖVERGÅNGSBESTÄMMELSER

8.1.För typgodkännande och kontroll av produktionsöverensstämmelse för

- fordon i andra kategorier än M1,

- fordon i kategori M1 som är konstruerade för fler än 6 passagerare inklusive föraren eller som har en totalvikt över 2 500 kg,

- terrängfordon enligt definitionen i bilaga 1 till direktiv 70/156/EEG, senast ändrat genom direktiv 87/403/EEG(7), skall del I av provet genomföras. De gränsvärden som anges i tabellerna 5.3.1.4 (typgodkännande) och 7.1.1.1 (produktionsöverensstämmelse) ersätts av följande:

För typgodkännande:

>Plats för tabell>

För kontroll av produktionsöverensstämmelse:

>Plats för tabell>

8.2.Följande bestämmelser skall fortsätta att gälla till den 31 december 1994 för fordon som tagits i bruk för första gången och typgodkänts före den 1 juli 1993:

- övergångsbestämmelserna i avsnitt 8.3 (utom 8.3.1.3) i bilaga 1 till direktiv 70/220/EEG i dess lydelse enligt direktiv 88/436/EEG,

- bestämmelserna i bilaga 1 till direktiv 70/220/EEG i dess lydelse enligt direktiv 88/76/EEG i fråga om andra fordon i kategori M1 än de fordon som avses i avsnitt 8.1 i denna bilaga, om fordonen är utrustade med motorer med styrd tändning och har en cylindervolym över 2 liter,

- bestämmelserna i direktiv 70/220/EEG i dess lydelse enligt direktiv 89/458/EEG för fordon med en cylindervolym under 1,4 liter.

På tillverkarens begäran får de prov som utförs i enlighet med dessa krav läggas till grund för typgodkännande i stället för de prov som anges i avsnitt 5.3.1, 5.3.5 och 7.1.1 i bilaga 1 till direktiv 70/220/EEG i dess lydelse enligt direktiv 91/441/EEG.

8.3.Till den 1 juli 1994 såvitt gäller typgodkännande och den 31 december 1994 såvitt gäller fordon som tas i bruk för första gången skall följande bestämmelse gälla för fordon med direktinsprutande motorer med kompressionständning, utom sådana som avses i 8.1. Gränsvärdena för den sammanlagda massan kolväten och kväveoxider samt för partiklar skall utgöras av de värden som erhålls när värdena L2 och L3 i tabellerna i 5.3.1.4 (typgodkännande) och 7.1.1.1 (produktionsöverensstämmelse) multipliceras med faktorn 1,4.

(1) Enligt definition i punkt 0.4 i bilaga 1 till direktiv 70/156/EEG (EGT nr L 42, 23.2.1970, s. 1).

(2) EGT nr L 197, 20.7.1983, s. 1.

(3) EGT nr L 36, 9.2.1988, s. 33.

(4) EGT nr L 96, 3.4.1985, s. 25.

(5) Om ett av de tre resultaten för varje förorening eller kombination överstiger det gränsvärde som föreskrivs i 5.3.1.4 med mer än 10 % kan provet med det aktuella fordonet fortsätta i enlighet med 5.3.1.4.2.

(6) Standardavvikelsen är S2 = Ó >NUM>(x - x)²/>DEN>n - 1 där x är något av de n individuella resultat som erhålls.

(7) EGT nr L 220, 8.8.1987, s. 44.

BILAGA 2

INFORMATIONSDOKUMENT nr...

>Start Grafik>

i enlighet med bilaga 1 till rådets direktiv 70/156/EEG om typgodkännande, vad gäller åtgärder mot luftföroreningar genom utsläpp från motorfordon

(Direktiv 70/220/EEG senast ändrat genom direktiv 91/441/EEG)

Följande uppgifter skall i tillämpliga delar lämnas i tre exemplar tillsammans med en innehållsförteckning. Eventuella ritningar skall vara i lämplig skala och tillräckligt detaljrika, i A4-storlek eller vikta till sådan storlek. För mikroprocessorstyrda funktioner lämnas relevanta uppgifter om funktionen.0.ALLMÄNT

0.1.Märke (tillverkare):

0.2.Typ och kommersiell beteckning (ange alla varianter):

0.3.Typbeteckning, om sådan anges på fordonet:

0.3.1.Märkningens placering:

0.4.Fordonskategori:

0.5.Tillverkarens namn och adress:

0.6.Namn och adress för tillverkarens representant (i förekommande fall):

1.ALLMÄNNA UPPGIFTER OM FORDONET

1.1.Fotografier eller ritningar av ett representativt fordon:

1.2.Drivna axlar (antal, placering, sammankoppling):

2.VIKTER (kilogram) (hänvisa till ritningar i förekommande fall)

2.1.Fordonets vikt i körklart skick med karosseri eller chassivikt med hytt om tillverkaren inte monterar karosseriet (inklusive kylvätska, oljor, bränsle, verktyg, reservhjul och förare):

2.2.Tekniskt tillåten totalvikt enligt tillverkaren:

3.MOTOR

3.1.tillverkare:

3.1.1.tillverkarens motortypbeteckning: (som den anges på motorn, eller annat identifieringssätt).

3.2.förbränningsmotor

3.2.1.särskilda uppgifter om motorn

3.2.1.1.arbetsprincip: styrd tändning/kompressionständning, fyrtakt/tvåtakt

3.2.1.2.antal cylindrar, placering och tändföljd:

3.2.1.2.1.cylinderdiameter: i millimeter (3)

3.2.1.2.2.slaglängd: i millimeter (3)

3.2.1.3.motorns slagvolym: i kubikcentimeter (4)

3.2.1.4.volumetriskt kompressionsförhållande (2):

3.2.1.5.Ritning av förbränningsrum, kolvtopp och kolvringar:

3.2.1.6.Tomgångsvarvtal (2): r/min 1

3.2.1.7.Kolmonoxid i avgaserna vid tomgång i volymprocent (2): % enligt tillverkarens uppgift.

3.2.1.8.maximal nettoeffekt: kw vid r/min 1 (enligt den metod som beskrivs i bilaga 1 till direktiv 80/1269/eeg med senare ändringar).

3.2.2.bränsle: dieselolja/bensin (1)

3.2.3.Oktantal (RON) blyfri:

3.2.4.bränsleförsörjning

3.2.4.1.med förgasare: ja/nej (1)

3.2.4.1.1.Fabrikat:

3.2.4.1.2.typ(er):

3.2.4.1.3.antal:

3.2.4.1.4.inställningar (2):

3.2.4.1.4.1.Dysor:

3.2.4.1.4.2.venturier:

3.2.4.1.4.3.flottörhusnivå:

3.2.4.1.4.4.flottörens massa:

(1) Stryk det ej tillämpliga.

(2) Ange tolerans.

(3) Värdet avrundas till närmaste tiondels millimeter.

(4) Detta värde skall beräknas med ð = 3,1416 och avrundas till närmaste cm3).

3.2.4.1.4.5.flottörventil:

3.2.4.1.5.kallstartsystem: manuellt/automatiskt (1)

3.2.4.1.5.1.Funktionsprincip(er):

3.2.4.1.5.2.funktionsgränser/-inställningar(1) (2):

3.2.4.2.Med bränsleinsprutning (bara vid kompressionständning):

3.2.4.2.1.Systembeskrivning: ja/nej (1)

3.2.4.2.2.arbetsprincip: direktinsprutning/förkammare/virvelkammare (1)

3.2.4.2.3.Insprutningspump

3.2.4.2.3.1.Fabrikat:

3.2.4.2.3.2.typ(er):

3.2.4.2.3.3.maximalt insprutad bränslemängd (1) (2):...... mm3/slag vid en pumphastighet av...... r/min 1, eller ett karakteristikdiagram

3.2.4.2.3.4.insprutningstidpunkt (2):

3.2.4.2.3.5.Kurva för förställd insprutning (2):

3.2.4.2.3.6.kalibreringsförfarande: provbänk/motor (1)

3.2.4.2.4.Regulator

3.2.4.2.4.1.Typ:

3.2.4.2.4.2.avregleringspunkt

3.2.4.2.4.2.1.avreglering under belastning: r/min 1

3.2.4.2.4.2.2.avreglering utan belastning: r/min 1

3.2.4.2.4.3.tomgång: r/min 1

3.2.4.2.6.insprutare

3.2.4.2.6.1.fabrikat:

3.2.4.2.6.2.typ(er):

3.2.4.2.6.3.öppningstryck (2): kPa, eller ett karakteristikdiagram(2)

3.2.4.2.7.Kallstartsystem

3.2.4.2.7.1.Fabrikat:

3.2.4.2.7.2.typ(er):

3.2.4.2.7.3.beskrivning:

3.2.4.2.8.extra starthjälp

3.2.4.2.8.1.fabrikat:

(1) Stryk det ej tillämpliga.

(2) Ange tolerans.

3.2.4.2.8.2.typ(er):

3.2.4.2.8.3.systembeskrivning:

3.2.4.3.med bränsleinsprutning (bara vid styrd tändning): ja/nej (1))

3.2.4.3.1.Systembeskrivning:

3.2.4.3.2.arbetsprincip: inloppsrör (enpunkts-/flerpunkts-)/direktinsprutning/annan (anges) (1)

styrenhet - typ (eller nummer):

bränsleregulator - typ:

luftflödesavkännare - typ:

bränslefördelare - typ:

tryckregulator - typ:

mikroströmställare - typ:

tomgångsjusterskruv - typ:

spjällhus - typ:

vattentemperaturavkännare - typ:

lufttemperaturavkännare - typ:

elektromagnetiskt störningsskydd. beskrivning

och/eller ritning

anges vid kontinuerlig insprutning. för andra system skall motsvarande data anges.

3.2.4.3.3.fabrikat:

3.2.4.3.4.typ(er):

3.2.4.3.5.insprutare: öppningstryck (2): kPa, eller karakteristikdiagram (2):

3.2.4.3.6.insprutningstidpunkt:

3.2.4.3.7.kallstartsystem:

3.2.4.3.7.1.funktionsprincip(er) (1) (2):

3.2.4.3.7.2.Funktionsgränser/-inställningar:

3.2.4.4.Matarpump

3.2.4.4.1.Tryck (2):...... kpa, eller karakteristikdiagram (2)

3.2.5.Tändning

3.2.5.1.Fabrikat:

3.2.5.2.typ:

3.2.5.3.arbetsprincip:

3.2.5.4.tändförställningskurva (2):

3.2.5.5.statisk tändningsinställning (2):...... före ÖD

3.2.5.6.gap, brytarspetsar (2):...... mm

3.2.5.7.kamvinkel (2):...... °

3.2.5.8.tändstift

3.2.5.8.1.fabrikat:

(1) Stryk det ej tillämpliga.

(2) Ange tolerans.

3.2.5.8.2.typ:

3.2.5.8.3.gnistgap:...... mm

3.2.5.9.tändspole

3.2.5.9.1.fabrikat:

3.2.5.9.2.typ:

3.2.5.10.kondensator för tändsystem

3.2.5.10.1.fabrikat:

3.2.5.10.2.typ:

3.2.6.kylsystem (vätska/luft) (1)

3.2.7.Inloppssystem

3.2.7.1.Överladdning: ja/nej (1)

3.2.7.1.1.Fabrikat:

3.2.7.1.2.typ(er):

3.2.7.1.3.systembeskrivning [t.ex. maximalt laddtryck: kPa, övertrycksventil (wastegate), i tillämpliga fall]

3.2.7.2.laddluftkylare: ja/nej (1)

3.2.7.3.Beskrivning och ritningar över inloppsrör med tillbehör (blandningskammare, uppvärmningsanordning, ytterligare luftintag, etc.):

3.2.7.3.1.Beskrivning av inloppssamlarrör (inklusive ritningar och/eller foton):

3.2.7.3.2.luftrenare, ritningar:......, eller

3.2.7.3.2.1.fabrikat:

3.2.7.3.2.2.typ(er):

3.2.7.3.3.inloppsljuddämpare, ritningar:......, eller

3.2.7.3.3.1.fabrikat:

3.2.7.3.3.2.typ(er):

3.2.8.avgassystem

3.2.8.1.beskrivning och ritningar av avgassystemet:

3.2.9.ventilöppningsdata eller motsvarande

3.2.9.1.maximal ventillyftning samt öppnings- och slutningstider eller data om andra fördelningssystem i förhållande till dödpunkterna:

3.2.9.2.referens och/eller inställningsområden (1):

3.2.10.använt smörjmedel

(1) Stryk det ej tillämpliga.3.2.10.1.fabrikat:

3.2.10.2.typ:

3.2.11.åtgärder mot luftföroreningar

3.2.11.1.anordning för återföring av vevhusgaser (beskrivning och ritningar):

3.2.11.2.särskilda utsläppsbegränsande anordningar (i tillämpliga fall och om de inteomfattas av annan rubrik):

3.2.11.2.1.katalysator: ja/nej (1)

3.2.11.2.1.1.Antal katalysatorer:

3.2.11.2.1.2.katalysatorns dimensioner och form (volym,...):

3.2.11.2.1.3.typ av katalys:

3.2.11.2.1.4.totalt ädelmetallinnehåll:

3.2.11.2.1.5.relativ koncentration:

3.2.11.2.1.6.substrat (struktur och material):

3.2.11.2.1.7.celltäthet:

3.2.11.2.1.8.typ av hölje för katalysatorn/katalysatorerna:

3.2.11.2.1.9.katalysatorns/katalysatorernas placering (placering och måttangivelser i avgasledningen):

3.2.11.2.1.10.syreavkännare: typ

3.2.11.2.1.10.1.syreavkännarens placering

3.2.11.2.1.10.2.syreavkännarens arbetsintervall

3.2.11.2.2.luftinsprutning: ja/nej (1)

3.2.11.2.2.1.Typ (pulserande luft, luftpump,...):

3.2.11.2.3.egr: ja/nej (1)

3.2.11.2.3.1.Specifikationer (flöde,...):

3.2.11.2.4.anordningar för att begränsa utsläpp genom avdunstning:

fullständig beskrivning av anordningarna och deras inställningar:

ritning över systemet för att begränsa avdunstning

ritning över kolbehållare

ritning över bränsletank med uppgifter om volym och material

3.2.11.2.5.partikelfälla: ja/nej (1)

3.2.11.2.5.1.Partikelfällans dimensioner och form (kapacitet)

3.2.11.2.5.2.partikelfällans typ och konstruktion

(1) Stryk det ej tillämpliga.

3.2.11.2.5.3.partikelfällans placering (måttangivelser i avgasledningen)

3.2.11.2.5.4.regenereringssystem/-metod. beskrivning och ritning.

3.2.11.2.6.andra system (beskrivning och funktion):

4.KRAFTÖVERFÖRING

4.1.koppling (typ):

4.1.1.maximal momentomvandling:

4.2.växellåda:

4.2.1.typ:

4.2.2.placering i förhållande till motorn:

4.2.3.manövreringsmetod:

4.3.utväxlingsförhållanden

Index Växel Slutväxel Totalutväxling

Maximum för CVT *

1

2

3

Andra

Minimum för CVT *

Backväxel

* Kontinuerligt varierbar utväxling.

5.HJULUPPHÄNGNING

5.1.däck och hjul som normalt monteras

5.1.1.fördelning av däck på olika axlar och tillåtna däckskombinationer:

5.1.2.Däcksdimensioner:

5.1.3.Övre och undre gräns för däckens rullningsomkrets:

5.1.4.Ringtryck enligt tillverkarens rekommendationer:...... kPa

6.KAROSSERI

6.1.Antal sittplatser: >Slut Grafik>

BILAGA 3

TYP I-PROV (För att fastställa genomsnittliga avgasutsläpp efter kallstart)

1. INLEDNING

Denna bilaga beskriver förfarandet vid typ I-prov enligt 5.3.1 i bilaga 1.

2. KÖRCYKEL PÅ CHASSIDYNAMOMETER

2.1 Beskrivning av körcykeln

Körcykeln på chassidynamometern beskrivs i tillägg 1 till denna bilaga.

2.2 Allmänna förutsättningar för genomförandet av körcykeln

Preliminära körcykler skall genomföras om det behövs för att fastställa det bästa sättet att manövrera gas- och bromspedal, så att provet överensstämmer med den teoretiska cykeln inom föreskrivna gränser.

2.3 Användning av växellådan

2.3.1. Om fordonets maximihastighet på första växeln understiger 15 km/tim skall andra, tredje och fjärde växlarna användas för de enkla tätortskörcyklerna (del 1) och andra, tredje, fjärde och femte växlarna för körcykeln utanför tätort (del 2). Andra, tredje och fjärde växlarna får också användas för tätortskörcyklerna (del 1) och andra, tredje, fjärde och femte växlarna för körcyklerna utanför tätort (del 2), om tillverkaren rekommenderar start på andra växeln på plan mark eller om första växeln anges som terräng-, kryp- eller bogserväxel.

För fordon med en maximal motoreffekt på högst 30 kW och en maximihastighet som inte överstiger 130 km/h skall maximihastigheten under körcykeln utanför tätort (del 2) begränsas till 90 km/h vid prov fram till den 1 juli 1994. Efter denna dag skall fordon som inte uppnår de värden för acceleration och maximihastighet som krävs under körcykeln köras med fullt nedtryckt gasreglage tills de åter uppnår den föreskrivna körcykelkurvan. Avvikelser från körcykeln skall noteras i provrapporten.

2.3.2. Fordon med halvautomatisk kraftöverföring skall provas med de växlar som normalt används vid körning. Växelväljaren manövreras i enlighet med tillverkarens anvisningar.

2.3.3. Fordon med helautomatisk kraftöverföring skall provas med högsta växeln ("drive") ilagd. Gaspedalen skall manövreras för att åstadkomma en så konstant acceleration som möjligt, så att växlingsförloppet sker i normal följd. Vidare gäller inte de växlingspunkter som anges i tillägg 1 till denna bilaga. Accelerationen skall fortsätta genom hela det moment som visas med det raka streck som förbinder slutet på varje tomgångsperiod med början på närmast följande period med konstant hastighet. De toleranser som anges i 2.4 skall tillämpas.

2.3.4. Fordon med överväxel som kan påverkas av föraren skall provas med överväxeln bortkopplad under tätortskörcykeln (del 1) och med överväxeln inkopplad under körcykeln utanför tätort (del 2).

2.4 Toleranser

2.4.1. En tolerans på ± 2 km/h är tillåten mellan den visade hastigheten och den teoretiska hastigheten under acceleration och under konstant hastighet samt under deceleration när fordonets bromsar används. Om fordonet decelererar snabbare utan att bromsarna används, gäller bara kraven enligt punkt 6.5.3. Hastighetstoleranser utöver de föreskrivna godtas under fasbytena, om toleranserna aldrig överskrids med mer än 0,5 sekunder vid något tillfälle.

2.4.2. Tidstoleranserna är ± 1 sekund. Ovanstående toleranser gäller såväl vid början som vid slutet av varje växlingstillfälle(1) under tätortskörcykeln (del 1) och vid steg 3, 5 och 7 i körcykeln utanför tätort (del 2).

2.4.3. Hastighets- och tidstoleranserna kombineras i enlighet med tillägg 1.

3. FORDON OCH BRÄNSLE

3.1. Provfordon

3.1.1. Fordonet skall tillhandahållas i gott mekaniskt skick. Det skall vara inkört minst 3 000 km innan provet utförs.

3.1.2. Avgassystemet får inte ha några läckor som kan minska den mängd gaser som samlas upp. Denna mängd skall överensstämma med den mängd gaser som kommer ut ur motorn.

3.1.3. Tätheten hos inloppssystemet kan kontrolleras för att säkerställa att förgasningen inte påverkas av oavsiktligt luftintag.

3.1.4. Motorns och manöverorganens inställningar skall överensstämma med vad som rekommenderas av tillverkaren. Detta krav gäller särskilt inställningen av tomgången (rotationshastighet och kolmonoxidhalt i avgaserna), kallstartanordningen och avgasreningsutrustningen.

3.1.5. Det fordon som skall provas eller ett likvärdigt fordon skall vid behov utrustas med en anordning för mätning av parametrarna för dynamometerinställningen enligt 4.1.1.

3.1.6. Den tekniska tjänsten kan kontrollera att fordonets prestanda överensstämmer med tillverkarens uppgifter, att det kan användas för normal körning och särskilt att det kan startas i kallt och varmt skick.

3.2. Bränsle

Vid provet används det referensbränsle som definieras i bilaga 8.

4. PROVUTRUSTNING

4.1. Chassidynamometer

4.1.1. Chassidynamometern skall kunna simulera vägbelastning och vara av någon av följande typer:

- dynamometer med fast belastningskurva, dvs. en dynamometer som ger en förutbestämd form åt belastningskurvan,

- dynamometer med variabel belastningskurva, dvs. en dynamometer med minst två vägbelastningsparametrar som kan regleras för att forma belastningskurvan.

4.1.2. Dynamometerns inställning skall vara stabil. Den får inte orsaka märkbara vibrationer i fordonet som kan påverka fordonets normala funktion.

4.1.3. Dynamometern skall vara försedd med anordningar för att simulera tröghet och last. Anordningarna ansluts till den främre rullen om dynamometern har två rullar.

4.1.4. Noggrannhet

4.1.4.1. Belastningen skall kunna mätas och avläsas med en noggrannhet av ± 5 %.

4.1.4.2. För en dynamometer med fast belastningskurva skall noggrannheten i belastningsinställningen vid 80 km/h vara ± 5 %. För en dynamometer med variabel belastningskurva skall dynamometerbelastningen motsvara vägbelastningen med en noggrannhet av 5 % vid 100, 80, 60 och 40 km/h samt 10 % vid 20 km/h. Därunder skall effektabsorptionen vara positiv.

4.1.4.3. Den totala tröghetsmassan hos de roterande delarna (inklusive simulerad massa om sådan förekommer) skall vara känd och inte avvika med mer än ± 20 kilogram från den tröghetsklass som gäller för provet.

4.1.4.4. Fordonets hastighet skall mätas genom rotationshastigheten på rullen (den främre rullen om dynamometern har två rullar) med en noggrannhet av ± 1 km/h vid hastigheter över 10 km/h.

4.1.5. Inställning av belastning och tröghetsmassa

4.1.5.1. Dynamometer med fast belastningskurva: belastningssimulatorn skall vara justerad så att den tar upp den effekt som avges av drivhjulen vid en konstant hastighet av 80 km/h och den absorberade effekten vid 50 km/h skall noteras. Sättet att bestämma och ställa in denna belastning beskrivs i tillägg 3.

4.1.5.2. Dynamometer med variabel belastningskurva: belastningssimulatorn skall vara justerad så att den tar upp den effekt som avges av drivhjulen vid de konstanta hastigheterna 100, 80, 60, 40 och 20 km/h. Sättet att bestämma och ställa in dessa belastningar beskrivs i tillägg 3.

4.1.5.3. Tröghetsmassa

Dynamometrar med elektrisk tröghetssimulering skall visas vara likvärdiga med mekaniska tröghetssystem. Detta visas med den metod som beskrivs i tillägg 4.

4.2. Provtagningsutrustning

4.2.1. Avgasprovtagningsutrustningen skall vara utformad så att mätning kan ske av den verkliga mängden föroreningar som släpps ut i de avgaser som skall mätas. Ett system med konstantvolymprovtagare skall användas (CVS). Fordonets avgaser späds kontinuerligt ut med omgivningsluft under kontrollerade förhållanden. Vid provtagning med system av konstantvolymtyp skall två villkor vara uppfyllda: den totala volymen för blandningen av avgaser och utspädningsluft mäts och ett proportionellt prov av volymen tas fortlöpande ut för analys.

Mängden föroreningar som släpps ut bestäms med utgångspunkt från koncentrationerna i proven, efter korrigering för föroreningshalten i omgivningsluften samt med hänsyn till det totala flödet under provtagningsperioden.

Utsläppen av partikelformiga föroreningar bestäms med lämpliga filter, som samlar upp partiklarna ur ett proportionellt delflöde under hela provet. Partikelmängden bestäms gravimetriskt i enlighet med 4.3.2.

4.2.2. Flödet genom systemet skall vara tillräckligt för att eliminera kondensvatten under alla förhållanden som kan förekomma under ett prov i enlighet med tillägg 5.

4.2.3. Figur 3.4.2.3 visar schematiskt systemets utformning. I tillägg 5 ges exempel på tre typer av provtagningssystem av konstantvolymtyp som uppfyller kraven i denna bilaga.

4.2.4. Gas- och luftblandningen skall vara homogen i punkten S2 vid provtagningssonden.

4.2.5. Genom sonden måste ett rättvisande prov av de utspädda avgaserna erhållas.

4.2.6. Systemet skall vara fritt från gasläckor. Konstruktionen och materialvalet får inte medföra att systemet påverkar koncentrationen av föroreningar i de utspädda avgaserna. Om någon komponent (värmeväxlare, fläkt, etc.) ändrar koncentrationen av någon förorening i den utspädda gasen, skall provtagningen som avser den föroreningen ske före komponenten om inte problemet kan åtgärdas på annat sätt.

4.2.7. Om det fordon som provas är försett med ett avgasrör med förgreningar skall anslutningsrören sammanföras så nära fordonet som möjligt.

4.2.8. De statiska tryckvariationerna vid fordonets avgasrör får inte avvika med mer än ± 1,25 kPa från de statiska tryckvariationer som uppmäts under körcykeln på chassidynamometern när provtagningsutrustningen inte är ansluten. Provtagningssystem som inte medför större tryckavvikelser än ± 0,25 kPa skall användas, om tillverkaren i en skriftlig begäran till den behöriga myndighet som utfärdar typgodkännandet påvisar behovet av den snävare toleransen. Mottrycket skall mätas i avgasröret och så nära dess mynning som möjligt, eller i en förlängning med samma diameter.

4.2.9. De ventiler som används för att styra avgaserna skall vara snabbt omställbara och snabbverkande.

4.2.10. Provgaserna samlas upp i provtagningssäckar med tillräcklig kapacitet. Säckarna skall vara tillverkade av ett material som medger att den förorenande gasen inte förändras med mer än ± 2 % under 20 minuters lagring.

4.3. Analysutrustning

4.3.1. Krav

4.3.1.1. De förorenande gaserna skall analyseras med följande instrument:

- Kolmonoxid- (CO) och koldioxidanalys (CO2): Kolmonoxid- och koldioxidanalysatorerna skall vara infrarödanalysatorer med spridningsoptik (NDIR).

- Kolväteanalys (HC) - motorer med styrd tändning: Kolväteanalysatorn skall vara av flamjonisationstyp (FID), kalibrerad med propangas uttryckt som kolatomekvivalenter (C1).

- Kolväteanalys (HC) - motorer med kompressionständning: Kolväteanalysatorn skall vara av flamjonisationstyp med detektor, ventiler, ledningar etc. uppvärmda till 463 K (190 °C) ± 10 K (HFID). Den skall vara kalibrerad med propangas uttryckt som kolatomekvivalenter (C1).

Figur III.4.2.3

>Start Grafik>

Schema över avgasprovtagningssystem

>Slut Grafik>

>Hänvisning till >

- Kväveoxidanalys (Nox): Kväveoxidanalysatorn skall antingen vara av kemiluminiscenstyp (CLA) eller av icke-dispersiv ultraviolett resonansabsorptionstyp (NDUVR), båda med NOx/NO-omvandlare.

Partiklar:

Gravimetrisk bestämning av uppsamlade partiklar. Partiklarna samlas alltid upp på två serieanslutna filter i avgasprovflödet. Den mängd partiklar som samlas upp av varje filterpar skall vara följande:

M = >NUM>Vmix 7 m/>DEN>Vep 7 d eller m = M 7 d 7 >NUM>Vep/>DEN>Vmix

>Plats för tabell>

Partikeluttaget >NUM>Vep/>DEN>Vmix) justeras så att för M = Mlimit, 1 ≤ m ≤ 5 mg (när filter med 47 mm diameter används).

Filterytan skall bestå av ett material som är hydrofobiskt och inert mot beståndsdelar i avgaserna (fluorkarbontäckt glasfiberfilter eller motsvarande).

4.3.1.2. Noggrannhet

Analysapparaternas mätområden skall vara anpassade till den noggrannhet som krävs för att mäta koncentrationen av föroreningar i avgasproven.

Mätfelet skall inte överstiga ± 3 %, oberoende av det verkliga värdet för kalibreringsgaserna. För koncentrationer under 100 ppm får inte mätfelet överstiga ± 3 ppm. Provet på omgivningsluft skall bestämmas med samma analysapparat och mätområde som används för det motsvarande utspädda avgasprovet.

Mätningen av de uppsamlade partiklarna skall ske med en noggrannhet av 1 ìg.

Den mikrogramvåg som används för att bestämma filtrens vikt skall ha en noggrannhet (standardavvikelse) och skalindelning på 1 ìg.

4.3.1.3. Isfälla

En gastorkningsanordning får användas före analysapparaterna endast om det visas att den inte påverkar föroreningshalten i gasströmmen.

4.3.2. Särskilda krav för motorer med kompressionständning

En uppvärmd provtagningsledning för kontinuerlig HC-analys med flamjonisationsdetektorn (HFID) med registreringsanordning (R) skall användas. Den genomsnittliga koncentrationen av de uppmätta kolvätena bestäms genom integrering. Under hela provet skall den uppvärmda provtagningsledningens temperatur hållas vid 463 K (190 °C) ± 10 K. Den uppvärmda provtagningsledningen skall vara försedd med ett uppvärmt filter (Fh) som avskiljer 99 % partiklar ≥ 0,3 ìm, för att avlägsna alla fasta partiklar från det kontinuerliga gasflöde som erfordras för analys. Provtagningssystemets reaktionstid (från provtagningssonden till analysapparatens inlopp) får inte överstiga fyra sekunder.

HFID-detektorn skall användas med ett konstantflödesystem (värmeväxlare) för att ett representativt prov skall kunna säkerställas, om inte variationer i CFV- eller CFO-flödena kompenseras.

Systemet för partikelprovtagning består av en utspädningstunnel, en provtagningssond, en filterenhet, en delflödespump och en enhet för flödesreglering och mätning. Delflödet för partikelprovtagning förs genom två filter i serie. Provtagningssonden för partikelprovgasflödet skall placeras så att ett representativt provgasflöde kan tas ut ur den homogena luft/avgasblandningen inom utspädningsdelen, och så att luft/avgasblandningens temperatur inte överstiger 325 K (52 °C) vid provtagningspunkten. Gasflödets temperatur i flödesmätaren får inte variera med mer än ± 3 K och massflödet får inte variera med mer än ± 5 %. Om flödesvolymen ändras för mycket på grund av överbelastade filter skall provet avbrytas. När provet görs om skall flödet begränsas eller ett större filter användas. Filtren får inte tas från kammaren tidigare än en timme före provets början.

Partikelfiltren skall konditioneras (temperatur och luftfuktighet) på en öppen bricka som är skyddad mot damm under minst åtta och högst 56 timmar före provet i en luftkonditionerad kammare. Efter denna konditionering skall de rena filtren vägas och lagras tills de används.

Om filtren inte används inom en timme från det att de flyttas från vägningskammaren skall de vägas på nytt.

Entimmesgränsen får ersättas med en åttatimmarsgräns, om något av följande villkor är uppfyllda:

- ett stabiliserat filter placeras och förvaras i ett förseglat filterhus med tillslutna ändar, eller

- ett stabiliserat filter placeras i ett förseglat filterhus, som sedan omedelbart placeras i en provtagningsledning genom vilken inget flöde förekommer.

4.3.3. Kalibrering

Varje analysator skall kalibreras så ofta som krävs och i varje fall under månaden före ett typgodkännandeprov och en gång varje halvår vid prov avseende produktionsöverensstämmelse. Den kalibreringsmetod som skall användas beskrivs i tillägg 6 för de analysatorer som avses i 4.3.1.

4.4. Volymmätning

4.4.1. Den metod som används för att mäta den totala utspädda avgasvolymen i konstantvolymsystemet skall vara sådan att mätnoggrannheten uppgår till ± 2 %.

4.4.2. Kalibrering av konstantvolymprovtagaren

Volymmätutrustningen i konstantvolymsystemet skall kalibreras med en metod som säkerställer den föreskrivna noggrannheten och tillräckligt ofta för att denna noggrannhet skall kunna upprätthållas.

Ett exempel på kalibreringsmetod med erforderlig noggrannhet ges i tillägg 6. Metoden utnyttjar en mätanordning för flöde som är dynamisk och lämplig för de stora flöden som uppkommer vid prov med konstantvolymmätning. Anordningen skall ha certifierad noggrannhet i enlighet med en godkänd nationell eller internationell standard.

4.5. Gaser

4.5.1. Rena gaser

Följande rena gaser skall vid behov finnas tillgängliga för kalibrering och drift:

- renad kvävgas (renhet ≤ 1 ppm C, ≤ 1 ppm CO, ≤ 400 ppm CO2, ≤ 0,1 ppm NO),

- renad syntetisk luft (renhet ≤ 1 ppm C, ≤ 1 ppm CO, ≤ 400 ppm CO2, ≤ 0,1 ppm NO) med en syrehalt mellan 18 och 21 volymprocent,

- renad syrgas (renhet ≤ 99,5 volymprocent O2),

- renad vätgas (och blandning innehållande vätgas) (renhet ≤ 1 ppm C, ≤ 400 ppm CO2).

4.5.2. Kalibreringsgaser

Gaser med följande kemiska sammansättning skall finnas tillgängliga. Blandningar av

- C3H8 och renad syntetisk luft (4.5.1),

- CO och renad kvävgas,

- CO2 och renad kvävgas,

- NO och renad kvävgas.

(Mängden NO2 i denna kalibreringsgas får inte överstiga 5 % av NO-halten.)

Den verkliga koncentrationen hos en kalibreringsgas får inte avvika med mer än ± 2 % från det angivna värdet.

De koncentrationer som anges i tillägg 6 kan också erhållas med en gasdelare, i vilken utspädning sker med renad N2 eller med renad syntetisk luft. Noggrannheten hos blandningsanordningen skall vara sådan att koncentrationerna hos de utspädda kalibreringsgaserna kan bestämmas med en noggrannhet på ± 2 %.

4.6. Annan utrustning

4.6.1. Temperaturer

De temperaturer som anges i tillägg 8 är uppmätta med en noggrannhet av ± 1,5 K.

4.6.2. Tryck

Lufttrycket skall kunna mätas med en noggrannhet av ± 0,1 kPa.

4.6.3. Absolut fuktighet

Den absoluta fuktigheten (H) skall kunna mätas med en noggrannhet av ± 5 %.

4.7. Avgasprovtagningssystemet skall kontrolleras med den metod som beskrivs i avsnitt 3 i tillägg 7. Största tillåtna avvikelse mellan mängden gas som tillförs och den uppmätta gasmängden är 5 %.

5. FÖRBEREDELSER FÖR PROV

5.1. Inställning av tröghetsmassan

En tröghetssimulator skall användas som medger att den totala tröghetsmassan hos de roterande massorna motsvarar referensvikten inom följande gränser:

>Plats för tabell>

5.2. Inställning av chassidynamometern

Belastningen ställs in enligt beskrivningen i 4.1.4. Den metod som används och de värden som erhålls (ekvivalent tröghetsmassa - karaktäristisk inställningsparameter) skall noteras i provprotokollet.

5.3. Konditionering av fordonet

5.3.1. För fordon med kompressionständningsmotor krävs för partikelmätningen att provcykelns del 2 genomförs i enlighet med beskrivningen i tillägg 1 högst 36 timmar och minst 6 timmar före provet. Tre cykler i följd skall köras. Dynamometerinställningen skall vara den som följer av 5.1 och 5.2.

Efter denna förberedande konditionering för kompressionständningsmotorer skall såväl fordon med kompressionständningsmotorer som fordon med motorer med styrd tändning förvaras i en lokal där temperaturen är relativt konstant mellan 293 och 303 K (20-30 °C). Denna konditionering skall pågå minst sex timmar och skall fortsätta tills temperaturen hos motoroljan och kylvätskan, om sådan finns, inte avviker med mer än ± 2 K från lokalens temperatur.

Om tillverkaren kräver det, skall provet utföras inte mer än 30 timmar efter det att fordonet körts vid normal drifttemperatur.

5.3.2. Ringtrycket skall vara det som anges av tillverkaren och som använts vid det förberedande provet på väg för att justera bromsarna. Ringtrycket får ökas med upp till 50 % utöver vad tillverkaren rekommenderar om en dynamometer med dubbla rullar används. Det använda trycket skall anges i provrapporten.

6. FÖRFARANDE VID BÄNKPROV

6.1. Särskilda villkor för genomförandet av körcykeln

6.1.1. Under provet skall temperaturen i provlokalen vara mellan 293 K och 303 K (20 - 30 °C). Den absoluta fuktigheten (H) i provlokalen eller i motorns inloppsluft skall uppfylla följande krav:

5,5 ≤ H ≤ 12,2 g H2O/kg torr luft

6.1.2. Fordonet skall stå ungefär horisontellt under provet för att onormal bränsletillförsel skall kunna undvikas.

6.1.3. Provet skall utföras med öppen motorhuv, om inte detta är tekniskt omöjligt. Vid behov kan kylaren (vattenkyld motor) eller luftintaget (luftkyld motor) ventileras särskilt för att hålla motorn vid normal drifttemperatur.

6.1.4. Under provet skall hastigheten registreras som en funktion av tiden, så att det kan kontrolleras att körcyklerna har genomförts på ett riktigt sätt.

6.2. Start av motorn

6.2.1. Motorn skall startas på normalt sätt enligt tillverkarens anvisningar i instruktionsboken för fordon i serieproduktion.

6.2.2. Motorn körs på tomgång under 40 sekunder. Första körcykeln måste påbörjas vid slutet av denna period.

6.3. Tomgång

6.3.1. Manuella eller halvautomatiska växellådor

6.3.1.1. Under tomgångsmomenten skall kopplingspedalen vara uppsläppt och växeln i friläge.

6.3.1.2. För att accelerationen skall kunna genomföras enligt den normala cykeln skall första växeln läggas i med kopplingspedalen nedtryckt fem sekunder innan accelerationen skall börja efter tomgångsmomentet i den enkla tätortskörcykeln (del 1).

6.3.1.3. Det första tomgångsmomentet i början av tätortskörcykeln (del 1) består av sex sekunders tomgångskörning i friläge med uppsläppt koppling och fem sekunder med första växeln ilagd och kopplingspedalen nedtryckt.

Dessa två tomgångsmoment skall följa på varandra.

Tomgångsmomentet i början av cykeln utanför tätort (del 2) består av 20 sekunders tomgångskörning med första växeln ilagd och kopplingspedalen nedtryckt.

6.3.1.4. För tomgångsmomenten under varje tätortskörcykel (del 1) är motsvarande tider 16 sekunder i friläge och fem sekunder med första växeln ilagd och kopplingspedalen nedtryckt.

6.3.1.5. Tomgångsmomentet mellan två på varandra följande enkla tätortskörcykler (del 1) omfattar 13 sekunder i friläge med kopplingspedalen uppsläppt.

6.3.1.6. Vid slutet av decelerationsmomentet (fordonet stannas på rullarna) i cykeln utanför tätort (del 2) består tomgångsmomentet av tjugo sekunder i friläge med kopplingspedalen uppsläppt.

6.3.2. Automatiska växellådor

Efter provets början får inte växelväljaren manövreras någon gång under provet, utom i det fall som avses i 6.4.3 eller om växelväljaren även manövrerar en eventuell överväxel.

6.4. Acceleration

6.4.1. Accelerationsmomenten genomförs med så konstant acceleration som möjligt under hela momentet.

6.4.2. Om ett accelerationsmoment inte kan utföras under föreskriven tid, skall om möjligt den extra tid som krävs dras från den tid som medges för växling eller, om detta inte är möjligt, från påföljande moment med konstant hastighet.

6.4.3. Automatiska växellådor

Om ett accelerationsmoment inte kan utföras inom föreskriven tid, skall växelväljaren manövreras enligt kraven för manuella växellådor.

6.5. Deceleration

6.5.1. All deceleration under den enkla tätortskörcykeln (del 1) skall ske genom att gaspedalen släpps upp helt medan kopplingspedalen alltjämt är uppsläppt. Frikoppling skall ske vid en hastighet av 10 km/h utan att växelspaken rörs.

All deceleration under cykeln utanför tätort (del 2) skall ske genom att gaspedalen släpps upp helt medan kopplingspedalen alltjämt är uppsläppt. Frikoppling skall ske vid en hastighet av 50 km/h under det sista decelerationsmomentet utan att växelspaken rörs.

6.5.2. Om decelerationsmomentet tar längre tid än som föreskrivs för motsvarande provsteg skall fordonets broms ansättas för att provet skall komma i takt med cykeln.

6.5.3. Om decelerationsmomentet tar kortare tid än som föreskrivs för motsvarande provsteg skall den teoretiska cykeln återställas genom att efterföljande moment med tomgångskörning eller konstant hastighet förlängs i motsvarande mån.

6.5.4. Vid slutet av decelerationsmomentet (fordonet stannar på rullarna) under den enkla tätortskörcykeln skall växeln ställas i friläge och kopplingspedalen släppas upp.

6.6. Konstant hastighet

6.6.1. Pumpning eller uppsläppning av gaspedalen skall undvikas vid övergång från acceleration till efterföljande moment med konstant hastighet.

6.6.2. Moment med konstant hastighet genomförs med gaspedalen i samma läge.

7. PROVTAGNING OCH ANALYS AV GASER OCH PARTIKLAR

7.1. Provtagning

Provtagningen börjar vid inledningen av den första enkla tätortskörcykeln enligt definition i 6.2.2 och upphör vid slutet av det avslutande tomgångsmomentet i körcykeln utanför tätort (del 2) eller den sista enkla tätortskörcykeln (del 1), beroende på vilken typ av prov som utförs.

7.2. Analys

7.2.1. Avgaserna i provsäcken skall analyseras så snart som möjligt och senast 20 minuter efter körcykelns slut. De använda partikelfiltren skall föras till kammaren högst en timme efter det att avgasprovet har avslutats och konditioneras där mellan 2 och 36 timmar för att sedan vägas.

7.2.2. Före varje analys av ett prov skall analysatorns mätområde nollställas med lämplig nollställningsgas för varje förorening.

7.2.3. Analysatorerna ställs därefter in efter kalibreringskurvorna med hjälp av spänngaser med nominella koncentrationer på 70 - 100 % av mätområdet.

7.2.4. Analysatorernas nollställning kontrolleras därefter åter. Om värdena avviker från inställningen enligt 7.2.2 med mer än 2 % av mätområdet skall förfarandet upprepas.

7.2.5. Proven analyseras sedan.

7.2.6. Efter analysen kontrolleras nollställnings- och mätområdespunkterna åter med samma gaser. Om vid dessa förnyade kontroller avvikelserna från värdena enligt 7.2.3 inte är större än 2 %, skall analysen anses godkänd.

7.2.7. För varje punkt i detta avsnitt gäller att gasernas flöden och tryck skall vara desamma som när analysatorerna kalibrerades.

7.2.8. Värdet för koncentrationen av varje förorening som skall mätas avläses sedan mätanordningen stabiliserats. Den utsläppta massan kolväten från motorer med kompressionständning beräknas utifrån den integrerade HFID-avläsningen, som vid behov korrigeras för variationer i flödet i enlighet med tillägg 5.

8. BESTÄMNING AV MÄNGDEN GAS- OCH PARTIKELFORMIGA FÖRORENINGAR

8.1. Undersökt volym

Volymen skall korrigeras till betingelserna 101,33 kPa och 273,2 K.

8.2 Total massa utsläppta gas- och partikelformiga luftföroreningar

Massan m för varje gasformig förorening som släpps ut från fordonet under provet bestäms som produkten av volymkoncentrationen och volymen för gasen i fråga, med beaktande av följande densiteter under ovannämnda referensbetingelser:

- För kolmonoxid (CO): d = 1,25 g/liter.

- För kolväten (CH1,85): d = 0,619 g/liter.

- För kväveoxider (NO2): d = 2,05 g/liter.

Massan m för partikelutsläppen från fordonet under provet bestäms genom vägning av massan partiklar som samlats upp på de bägge filtren, m1 på första filtret och m2 på det andra:

- Om 0,95 (m1 + m2) ≤ m1, m = m1.

- Om 0,95 (m1 + m2) > m1, m = m1 + m2.

- Om m2 > m1, underkänns provet.

I tillägg 8 finns de beräkningar som används vid bestämningen av den utsläppta massan gas- och partikelformiga föroreningar, följda av exempel.

Tillägg 1 INDELNING AV KÖRCYKELN FÖR TYP I-PROV

1. KÖRCYKEL

1.1. Körcykeln består av del 1 (tätortskörcykel) och del 2 (körcykel utanför tätort) enligt i figur III.1.1.

2. ENKEL TÄTORTSKÖRCYKEL (DEL 1)

Se figur III.1.2 och tabell III.1.2.

2.1. Indelning i provsteg

>Plats för tabell>

2.2. Indelning i växelsteg

>Plats för tabell>

2.3. Allmänna upplysningar

Medelhastighet under provet: 19 km/h.

Effektiv körtid: 195 sekunder.

Teoretisk körsträcka per körcykel: 1,013 km.

Motsvarande körsträcka för 4 körcykler: 4,052 km.

Figur III.1.1

>Start Grafik>

Körcykel för Typ 1-prov

>Slut Grafik>

>Hänvisning till >

>Plats för tabell>

Figur III.1.2

>Start Grafik>

Enkel tätortskörcykel för typ 1-prov

>Slut Grafik>

>Hänvisning till >

3. KÖRCYKEL UTANFÖR TÄTORT (del 2)

Se figur III.1.3 och tabell III.1.3.

3.1. Indelning i provsteg

>Plats för tabell>

3.2. Indelning i växelsteg

>Plats för tabell>

3.3. Allmänna upplysningar

Medelhastighet under provet: 62,6 km/h.

Effektiv körtid: 400 sekunder.

Teoretisk körsträcka per körcykel: 6,955 km.

Maximihastighet: 120 km/h.

Maximal acceleration: 0,833 m/s².

Maximal deceleration: -1,389 m/s².

>Plats för tabell>

Figur III.1.3

>Start Grafik>

Körcykel utanför tätort (del 2) för typ I-prov

>Slut Grafik>

>Hänvisning till >

4. KÖRCYKEL UTANFÖR TÄTORT (MOTORSVAGA FORDON)

Se figur III.1.4 och tabell III.1.4.

4.1 Indelning i provsteg

>Plats för tabell>

4.2 Indelning i växelsteg

>Plats för tabell>

4.3 Allmänna upplysningar

Medelhastighet under provet: 59,3 km/h.

Effektiv körtid: 400 sekunder.

Teoretisk körsträcka per körcykel: 6,594 km.

Maximihastighet: 90 km/h.

Maximal acceleration: 0,833 m/s².

Maximal deceleration: -1,389 m/s².

>Plats för tabell>

Figur III.1.4

>Start Grafik>

Körcykel utanför tätort för typ I-prov (motorsvaga fordon)

>Slut Grafik>

>Hänvisning till >

Tillägg 2 CHASSIDYNAMOMETER

1. DEFINITION AV CHASSIDYNAMOMETER MED FAST BELASTNINGSKURVA

1.1. Inledning

Om det totala motståndet vid körning på väg inte kan reproduceras på dynamometern för hastigheter mellan 10 och 100 km/h rekommenderas att en dynamometer används med de egenskaper som anges nedan.

1.2. Definition

1.2.1. Dynamometern kan ha en eller två rullar.

Den främre rullen driver direkt eller indirekt tröghetsmassan och effektupptagningsanordningen.

1.2.2. När belastningen vid 80 km/h ställts in enligt en av de metoder som anges i punkt 3 kan K bestämmas med formeln P = KV³.

Den effekt (Pa) som upptas av bromsen och dynamometerns inre friktion från referensinställningen till en fordonshastighet av 80 km/h beräknas på följande sätt:

Om V > 12 km/h:

Pa = KV³ ± 5 % KV³ ± 5 % PV80 (utan att vara negativ).

Om V ≤ 12 km/h:

Pa kommer att ligga mellan 0 och Pa = KV³12 ± 5 % KV³12 ± 5 % PV80,

där K är en egenskap hos dynamometern

och PV80 är den effekt som upptas vid 80 km/h.

2. METOD FÖR KALIBRERING AV DYNAMOMETERN

2.1. Inledning

Detta tillägg beskriver de metoder som skall användas för att bestämma den effekt som upptas av en dynamometerbroms.

Den effekt som upptas omfattar den effekt som upptas genom friktion och den effekt som upptas av effektupptagningsanordningen. Dynamometern drivs till en hastighet som är högre än den som används vid proven. Den anordning som används för att starta dynamometern kopplas sedan bort, varvid den drivna rullens hastighet minskar.

Rörelseenergin hos rullarna tas upp av effektupptagningsanordningen och genom friktion. Denna metod bortser från de variationer i rullens inre friktion som beror på om rullen belastas med ett fordon eller är obelastad. Friktionen i den bakre rullen skall inte beaktas om denna inte är inkopplad.

2.2. Kalibrering av effektmätaren vid 80 km/h som en funktion av upptagen effekt

Följande tillvägagångssätt skall användas (se även figur III.2.2.2).

2.2.1. Mät rotationshastigheten hos rullen om detta inte gjorts tidigare. Mäthjul, varvtalsmätare eller någon annan metod kan användas.

2.2.2. Placera fordonet på dynamometern eller använd någon annan metod för att starta dynamometern.

2.2.3. Använd svänghjul eller något annat system för simulering av tröghetsmassan för den ekvivalenta tröghetsmassa som skall användas.

Figur III.2.2.2

>Start Grafik>

Diagram som visar effekten hos chassidynamometern

>Slut Grafik>

>Hänvisning till >

2.2.4. Justera dynamometerns hastighet till 80 km/h.

2.2.5. Avläs visad effekt (Pi).

2.2.6. Justera dynamometerns hastighet till 90 km/h.

2.2.7. Koppla bort den anordning som använts för att starta dynamometern.

2.2.8. Notera den tid det tar för dynamometern att gå från hastigheten 85 km/h till 75 km/h.

2.2.9. Ställ om effektupptagningsanordningen till en annan nivå.

2.2.10. Förfarandet enligt 2.2.4 - 2.2.9 skall upprepas tillräckligt många gånger för att täcka det effektintervall som används.

2.2.11. Beräkna den upptagna effekten med hjälp av formeln:

Pa = >NUM>Mi(V1² - V2²)/>DEN>2 000 t

där

>Plats för tabell>

2.2.12. Figur III.2.2.2.12 visar den effekt som indikeras vid 80 km/h som upptagen effekt vid 80 km/h

Figur III.2.2.2.12

>Start Grafik>

Visad effektvid 80 km/h som en funktion av upptagen effekt vid 80 km/h.

>Slut Grafik>

>Hänvisning till >

2.2.13. Åtgärderna enligt 2.2.3 - 2.2.12 upprepas för alla ekvivalenta tröghetsmassor som skall användas.

2.3. Kalibrering av effektmätaren som en funktion av upptagen effekt vid andra hastigheter

De förfaranden som beskrivs i 2.2 skall upprepas så många gånger som behövs för de valda hastigheterna.

2.4. Kontroll av effektupptagningskurvan för dynamometern från en referensinställning vid 80 km/h

2.4.1. Placera fordonet på dynamometern eller starta dynamometern på annat sätt.

2.4.2. Ställ in dynamometern till den upptagna effekten (Pa) vid 80 km/h.

2.4.3. Avläs den effekt som upptas vid 100, 80, 60, 40 och 20 km/h.

2.4.4. Rita kurvan Pa(V) och kontrollera att den överensstämmer med vad som föreskrivs i 1.2.2.

2.4.5. Upprepa det förfarande som beskrivs i 2.4.1 2.4.4 för andra effektvärden Pa vid 80 km/h och för andra värden på tröghetsmassan.

2.5. Samma förfarande skall användas för kraft- och momentkalibrering.

3. INSTÄLLNING AV DYNAMOMETERN

3.1. Vakuummetoden

3.1.1. Inledning

Denna metod rekommenderas inte och skall bara användas för dynamometrar med fast belastningskurva för att bestämma belastningsinställningen vid 80 km/h. Den kan heller inte användas för fordon med kompressionständning.

3.1.2. Provinstrument

Vakuumet (eller det absoluta trycket) i fordonets inloppsrör mäts med en noggrannhet av ± 0,25 kPa. Det måste vara möjligt att registrera denna mätning kontinuerligt eller med intervaller på högst en sekund. Hastigheten skall registreras kontinuerligt med en noggrannhet av ± 0,4 km/h.

3.1.3. Prov på väg

3.1.3.1. Säkerställ att kraven enligt avsnitt 4 i tillägg 3 tillgodoses.

3.1.3.2. Kör fordonet med en konstant hastighet av 80 km/h och mät hastighet och vakuum (eller absolut tryck) i enlighet med 3.1.2.

3.1.3.3. Upprepa förfarandet enligt 3.1.3.2 tre gånger i varje riktning. Alla sex proven måste utföras inom fyra timmar.

3.1.4. Datasammanställning och kriterier för godkännande

3.1.4.1. Se över de resultat som erhållits i enlighet med 3.1.3.2 och 3.1.3.3 (hastigheten får inte understiga 79,5 km/h eller överstiga 80,5 km/h under mer än en sekund). För varje provkörning avläses vakuumnivån varje sekund, varefter medelundertrycket (>Start Grafik>

v>Slut Grafik>) och standardavvikelsen (s) beräknas. Denna beräkning skall grundas på minst 10 tryckavläsningar.

3.1.4.2. Standardavvikelsen får inte överstiga 10 % av medelvärdet (>Start Grafik>

v>Slut Grafik>) för varje prov.

3.1.4.3. Beräkna medelvärdet (>Start Grafik>

v>Slut Grafik>) för de sex provkörningarna (tre i varje riktning).

3.1.5. Dynamometerinställning

3.1.5.1. Förberedelser

Utför de moment som anges i 5.1.2.2.1 - 5.1.2.2.4 i tillägg 3.

3.1.5.2. Inställning

Efter varmkörning körs fordonet med en konstant hastighet av 80 km/h och dynamometerbelastningen justeras så att undertrycket (v) i enlighet med 3.1.4.3 erhålls på nytt. Avvikelsen från detta värde får inte överstiga 0,25 kPa. Samma instrument skall användas för detta förfarande som under provkörningen.

3.2. Andra inställningsmetoder

Dynamometern kan ställas in vid en konstant hastighet av 80 km/h enligt vad som föreskrivs i tillägg 3.

3.3. Alternativ metod

Med tillverkarens samtycke kan följande metod användas:

3.3.1. Bromsen ställs in så att den upptar den i tabellen angivna effekten vid drivhjulen vid en konstant hastighet av 80 km/h:

>Plats för tabell>

3.3.2. För andra fordon än personbilar med en referensvikt som överstiger 1 700 kg och för fordon med permanent drivning på alla hjul skall de effektvärden som anges i 3.3.1 multipliceras med faktorn 1,3.

Tillägg 3 FORDONETS RULLMOTSTÅND - MÄTMETOD PÅ VÄG - SIMULERING PÅ CHASSIDYNAMOMETER

1. SYFTE

De metoder som beskrivs i det följande används för att mäta rullmotståndet hos ett fordon vid konstant hastighet på väg och att simulera detta motstånd på en dynamometer i enlighet med avsnitt 4.1.5 i bilaga 3.

2. VÄGENS EGENSKAPER

Vägen skall vara jämn och tillräckligt lång för att möjliggöra de mätningar som anges nedan. Lutningen skall vara konstant inom ± 0,1 % och får inte överstiga 1,5 %.

3. VÄDERFÖRHÅLLANDEN

3.1. Vind

Under provet skall den genomsnittliga vindhastigheten understiga 3 m/s och den högsta vindhastigheten understiga 5 m/s. Dessutom får vindhastigheten tvärs över provvägen inte överstiga 2 m/s. Vindhastigheten skall mätas 0,7 m ovanför vägbanan.

3.2. Fuktighet

Vägbanan skall vara torr.

3.3. Tryck - temperatur

Luftens täthet vid provet får inte avvika med mer än ± 7,5 % från följande referensbetingelser: p = 100 kPa och T = 293,2 K.

4. KONDITIONERING AV FORDONET

4.1. Inkörning

Fordonet skall vara injusterat och i normalt körbart skick efter att ha körts in minst 3 000 km. Däcken skall ha körts in samtidigt med fordonet eller ha ett mönsterdjup mellan 90 % och 50 % av det ursprungliga.

4.2. Kontroller

Följande kontroller skall utföras i enlighet med tillverkarens anvisningar för den avsedda användningen:

- hjul, navkapsel, däck (märke, typ, tryck),

- framvagnsinställning,

- bromsinställning (eliminering av smyganliggning),

- smörjning av fram- och bakaxlar,

- inställning av fjädring och fordonshöjd, etc.

4.3. Förberedelser för provet

4.3.1. Fordonet belastas till sin referensvikt. Fordonets höjd skall överensstämma med den som erhålls när lastens tyngdpunkt placeras mellan R-punkterna på yttersätena fram och på den räta linje som går genom dessa punkter.

4.3.2. Under provkörningen på väg skall fordonets fönster vara stängda. Alla öppningar för klimatanläggning, strålkastare osv. skall vara stängda.

4.3.3. Fordonet skall vara rent.

4.3.4. Omedelbart före provet körs fordonet på lämpligt sätt tills det uppnår normal drifttemperatur.

5. METODER

5.1. Energiförändring vid retardation i friläge

5.1.1. På väg

5.1.1.1. Provutrustning och toleranser

- Tiden skall mätas med ett fel mindre än 0,1 sekunder.

- Hastigheten skall mätas med ett fel mindre än 2 %.

5.1.1.2. Provförfarande

5.1.1.2.1. Accelerera fordonet till en hastighet som är 10 km/h högre än den valda provhastigheten V.

5.1.1.2.2. Ställ växellådan i friläge.

5.1.1.2.3. Mät den tid (t1) det tar för fordonet att decelerera från

V2 = V + ÄV km/h till V1 = V - ÄV km/h, där ÄV ≤ 5 km/h.

5.1.1.2.4. Utför samma prov i andra riktningen: t2.

5.1.1.2.5. Bestäm medelvärdet T av de bägge tiderna t1 och t2.

5.1.1.2.6. Upprepa dessa prov flera gånger så att den statistiska noggrannheten (p) av medelvärdet

T = >NUM>1/>DEN>n

Ói = 1n Ti inte överstiger 2 % (p ≤ 2 %)

Den statistiska noggrannheten (p) definieras som:

p = >NUM>ts/>DEN>√n 7 >NUM>100/>DEN>T

där

t = en koefficient enligt nedanstående tabell,

s = standardavvikelsen, s = √Ói = 1n >NUM>(Ti - >Start Grafik>T>Slut Grafik>)²/>DEN>n - 1

n = antalet prov.

>Plats för tabell>

5.1.1.2.7. Beräkna effekten med formeln:

P = >NUM>M V Ä V/>DEN>500 T

där

P uttrycks i kW,

>Plats för tabell>

5.1.2. På dynamometern

5.1.2.1. Mätutrustning och noggrannhet

Utrustningen måste vara densamma som vid provet på väg.

5.1.2.2. Provförfarande

5.1.2.2.1. Placera fordonet på dynamometern.

5.1.2.2.2. Justera drivhjulens ringtryck (kalla däck) till det värde som krävs för dynamometern.

5.1.2.2.3. Ställ in den ekvivalenta tröghetsmassan hos dynamometern.

5.1.2.2.4. Tillse att fordonet och dynamometern på lämpligt sätt uppnår drifttemperatur.

5.1.2.2.5. Utför de åtgärder som anges i 5.1.1.2 utom 5.1.1.2.4 och 5.1.1.2.5, varvid M i formeln i 5.1.1.2.7 ersätts med I.

5.1.2.2.6. Ställ in dynamometerbromsen i enlighet med 4.1.4.1 i bilaga 3.

5.2. Momentmätning vid konstant hastighet

5.2.1. På väg

5.2.1.1. Mätutrustning och mätfel

Momentmätning skall utföras med en lämplig mätanordning med en noggrannhet av 2 %.

Hastigheten skall mätas med en noggrannhet av 2 %.

5.2.1.2. Provförfarande

5.2.1.2.1. Kör fordonet med den valda konstanta hastigheten V.

5.2.1.2.2. Registrera moment C(t) och hastighet under minst 10 sekunder med hjälp av klass 1 000-instrumentering som uppfyller ISO-standard nr 970.

5.2.1.2.3. Skillnader i moment C(t) och hastighet i förhållande till tiden får inte överstiga 5 % för varje sekund av mätperioden.

5.2.1.2.4. Momentet C är medelmomentet beräknat med följande formel:

Ct1 = >NUM>1/>DEN>Ät

∫tt + Ät C(t)dt

5.2.1.2.5. Utför provet i motsatt riktning, dvs. Ct2.

5.2.1.2.6. Bestäm medelvärdet av momenten Ct1 och Ct2, dvs. Ct.

5.2.2. På dynamometern

5.2.2.1. Mätutrustning och mätfel

Utrustningen skall vara identisk med den som används på väg.

5.2.2.2. Provförfarande

5.2.2.2.1. Utför de åtgärder som anges i 5.1.2.2.1-5.1.2.2.4.

5.2.2.2.2. Utför de åtgärder som anges i 5.2.1.2.1-5.2.1.2.4.

5.2.2.2.3. Ställ in dynamometerbromsen i enlighet med 4.1.4.1 i bilaga 3.

5.3. Integrerat moment vid varierande körmönster

5.3.1. Denna metod är ett icke obligatoriskt komplement till den konstanthastighetsmetod som beskrivs i 5.2.

5.3.2. Genom denna dynamiska provmetod bestäms medelvärdet för momentet M. Detta görs genom att de verkliga momentvärdena som funktion av tiden integreras, under det att provfordonet körs enligt en bestämd körcykel. Det integrerade momentet divideras sedan med tidsskillnaden.

Resultatet erhålls som:

>Start Grafik>M>Slut Grafik>= >NUM>1/>DEN>t2 - t1∫t1t2 M(t) 7 dt [med M(t) > 0]

M beräknas utifrån sex uppsättningar resultat.

Provtagning för M bör ske minst två gånger per sekund.

5.3.3. Dynamometerprovning

Dynamometerbelastningen ställs in med den metod som beskrivs i 5.2. Om Mdynamometer för provet på dynamometer då inte överensstämmer med väg för provet på väg, skall bromsen justeras tills värdena överensstämmer ± 5 %.

Observera:

Denna metod kan bara användas för dynamometrar med elektrisk tröghetssimulering eller möjlighet till finjustering.

5.3.4. Kriterier för godkännande

Standardavvikelsen för sex mätningar får inte överstiga 2 % av medelvärdet.

5.4. Decelerationsmätning med gyroskopplattform

5.4.1. På väg

5.4.1.1. Mätutrustning och mätfel

- Felet vid hastighetsmätning skall understiga 2 %.

- Felet vid decelerationsmätning skall understiga 1 %.

- Felet vid mätning av vägens lutning skall understiga 1 %.

- Felet vid tidmätning skall understiga 0,1 sekunder.

Fordonets nivå mäts på en horisontell referensmarkyta. Alternativt är det möjligt att korrigera för vägens lutning (á1).

5.4.1.2. Provförfarande

5.4.1.2.1. Accelerera fordonet till en hastighet som är 5 km/h högre än den valda provhastigheten: V.

5.4.1.2.2. Registrera decelerationen mellan V + 0,5 km/h och V 0,5 km/h.

5.4.1.2.3. Beräkna medeldecelerationen för hastigheten V med formeln:

>Start Grafik>ã1>Slut Grafik>= >NUM>1/>DEN>t ∫0t ã1(t)dt - (g 7 sin á1)

där

>Plats för tabell>

5.4.1.2.4. Utför samma prov i den andra riktningen: >Start Grafik>ã2>Slut Grafik>.

5.4.1.2.5. Beräkna medelvärdet för

Ã1 = >NUM>ã1 + ã2/>DEN>2 vid prov I.

5.4.1.2.6. Utför ett tillräckligt antal prov enligt 5.1.1.2.6, varvid T ersätts med Ã, där

à = >NUM>1/>DEN>n∫i = 1n Ãi

5.4.1.2.7. Beräkna medelvärdet för den kraft som tas upp som F = M 7 Ã,

där

>Plats för tabell>

5.4.2. Dynamometermetod

5.4.2.1. Mätutrustning och mätfel

Dynamometerns mätinstrumentering skall användas enligt anvisningarna i avsnitt 2 i tillägg 2 till denna bilaga.

5.4.2.2. Provförfarande

5.4.2.2.1. Justering av kraften på fälgen vid konstant hastighet. På chassidynamometern är det totala motståndet av typen:

>Plats för tabell>

där

(Fvisad) är den kraft som avläses på chassidynamometern,

(Fpå väg) är känd,

(Frullande drivaxel) kan vara

- uppmätt på en dynamometer med intern drift.

Provfordonet drivs med växellådan i friläge av chassidynamometer till provhastigheten. Rullningsmotståndet hos drivaxeln mäts sedan på dynamometers kraftmätare

- uppmätt på en dynamometer utan intern drift.

För en dynamometer med två rullar är värdet Rr det som tidigare bestämts på väg.

För en dynamometer med en rulle är värdet Rr det som bestämts på väg multiplicerat med en koefficient (R), som är förhållandet mellan drivaxelns massa och fordonets totala massa.

Observera:

Rr erhålls från kurvan: F = f(V).

Tillägg 4 BESTÄMNING AV ICKE-MEKANISKA TRÖGHETSMASSOR

1. SYFTE

Med den metod som beskrivs i detta tillägg kontrolleras att den totala tröghetsmassan hos dynamometern simuleras på ett tillfredsställande sätt under körcykelns provsteg.

2. PRINCIP

2.1. Arbetsekvationer

Eftersom variationer i rotationshastigheten hos dynamometerns rulle (rullar) förekommer, kan kraften vid rullens (rullarnas) yta uttryckas med formeln:

F = I 7 ã =IM 7 ã + F1

där

>Plats för tabell>

Observera:

I ett tillägg förklaras denna formel för dynamometrar med mekaniskt simulerad tröghet.

Således uttrycks den totala tröghetsmassan på följande sätt:

I = IM + >NUM>Fi/>DEN>ã

där

IM kan beräknas eller mätas med traditionella metoder,

F1 kan mätas på dynamometerbanan, men också beräknas från rullarnas periferihastighet. ã kan beräknas med hjälp av rullarnas periferihastighet.

Den totala tröghetsmassan (I) bestäms under ett accelerations- eller decelerationsprov med värden som är lika med eller större än de som erhålls under körcykeln.

2.2. Toleranser vid beräkning av den totala tröghetsmassan

Prov- och beräkningsmetoderna måste möjliggöra en bestämning av den totala tröghetsmassan I med ett relativt fel (ÄI/I) som är mindre än 2 %.

3. TOLERANSER

3.1. Massan hos den simulerade totala tröghetsmassan I skall överensstämma med det teoretiska värdet för den ekvivalenta tröghetsmassan (se 5.1 i bilaga 3) inom följande gränser:

3.1.1. ± 5 % av det teoretiska värdet för varje momentant värde.

3.1.2. ± 2 % av det teoretiska värdet av det medelvärde som beräknats för varje sekvens i cykeln.

3.2. Värdet i 3.1.1 höjs till ± 50 % under en sekund vid start och, för fordon med manuell växellåda, under två sekunder vid växling.

4. KONTROLLFÖRFARANDE

4.1. Kontrollen utförs vid varje prov under hela den cykel som avses i punkt 2.1 i bilaga 3.

4.2. Sådana kontroller är dock inte nödvändiga om kraven enligt 3 uppfylls under accelerationsmoment som är minst tre gånger större eller mindre än värdena i den teoretiska cykeln.

5. TEKNISKT TILLÄGG

Förklaring till arbetsekvationerna.

5.1. Kraftjämvikt på väg:

CR = k1Jr1 >NUM>dÈ1/>DEN>dt + k2Jr2 >NUM>dÈ2/>DEN>dt + k3M ãr1 + k3Fsr1

5.2. Kraftjämvikt på dynamometer med mekaniskt simulerade tröghetsmassor:

CM = k1Jr1 >NUM>dÈ1/>DEN>dt + k3>NUM>JRm>NUM>dWm/>DEN>dt/>DEN>Rm r1 + k3Fsr1= k1Jr1 >NUM>dÈ1/>DEN>dt + k3Iãr1 + k3Fsr1

5.3. Kraftjämvikt på dynamometer med icke-mekaniskt simulerade tröghetsmassor:

Ce = k1Jr1 >NUM>dÈ1/>DEN>dt + k3 (>NUM>JRe >NUM>dWe/>DEN>dt/>DEN>Re r1 + >NUM>C1/>DEN>Re r1) + k3Fsr1= k1Jr1>NUM>dÈ1/>DEN>dt + k3 (IMã + F1) r1 + k3Fsr1

I dessa formler är

>Plats för tabell>

Om det antas att de bägge typerna av dynamometrar (5.2 och 5.3) är lika fås den förenklade formeln:

k3 (IM 7 ã + F1) r1 = k3I 7 ã 7 r1

således

I = IM + >NUM>F1/>DEN>ã

Tillägg 5 BESKRIVNING AV AVGASPROVTAGNINGSSYSTEM

1. INLEDNING

1.1. Det finns olika slag av provtagningsanordningar som uppfyller de krav som anges i avsnitt 4.2 i bilaga 3. De anordningar som beskrivs i 3.1, 3.2 och 3.3 godtas om huvudkriterierna för variabel utspädning är uppfyllda.

1.2. Laboratoriet skall i sin dokumentation ange vilket provtagningssystem som används när provet utförs.

2. KRITERIER FÖR SYSTEM MED VARIABEL UTSPÄDNING FÖR MÄTNING AV AVGASUTSLÄPP

2.1. Tillämpningsområde

I detta avsnitt anges egenskaperna hos ett avgasprovtagningssystem för mätning av de verkliga utsläppen i avgaserna från ett fordon i enlighet med bestämmelserna i detta direktiv. För att utsläppen skall kunna bestämmas genom mätning vid variabel utspädning måste tre villkor vara uppfyllda:

2.1.1. fordonets avgaser skall spädas ut kontinuerligt med omgivningsluft under definierade förhållanden,

2.1.2. den totala volymen utspädda avgaser och utspädningsluft skall mätas noggrant,

2.1.3. ett prov med ett konstant förhållande mellan de utspädda avgaserna och utspädningsluften skall tas för analys.

De utsläppta mängderna gasformiga föroreningar bestäms utifrån de proportionella provkoncentrationerna och den totala volym som mäts under provet. Koncentrationerna i proven korrigeras med hänsyn till föroreningshalten i omgivningsluften.

Dessutom registreras partikelutsläppen för fordon med kompressionständningsmotorer.

2.2. Teknisk sammanfattning

I figur III.5.2.2 visas en schematisk bild av provtagningssystemet.

2.2.1. Fordonets avgaser skall spädas ut med omgivningsluft i tillräcklig mängd för att undvika kondens i provtagnings- och mätsystemen.

2.2.2. Provtagningssystemet för avgaser skall möjliggöra mätning av den genomsnittliga volymkoncentrationen av CO2, CO, HC och NOx i de avgaser som släpps ut under fordonets körcykel samt, för fordon med kompressionständningsmotor, även partikelutsläppen.

2.2.3. Blandningen av luft och avgaser skall vara homogen vid den punkt där provtagningssonden placeras (se 2.3.1.2).

2.2.4. Genom provtagningssonden skall ett representativt prov från de utspädda avgaserna samlas in.

2.2.5. Systemet skall möjliggöra mätning av den totala volymen utspädda avgaser från det fordon som provas.

2.2.6. Provtagningssystemet skall vara gastätt. Konstruktionen hos provtagningssystemet med variabel utspädning och de material det består av får inte påverka föroreningarnas koncentrationer i de utspädda avgaserna. Om någon komponent i systemet (värmeväxlare, cyklonseparator, fläkt, osv.) förändrar koncentrationen för någon av föroreningarna i de utspädda avgaserna och felet inte kan korrigeras, skall provtagningen avseende den föroreningen äga rum före komponenten.

Figur III.5.2.2

>Start Grafik>

Schema över mätsystem med variabel utspädning för mätning av avgasutsläpp

>Slut Grafik>

>Hänvisning till >

2.2.7. Om det provade fordonet är utrustat med ett avgassystem med mer än ett ändrör, skall anslutningsrören förbindas med ett grenmunstycke så nära fordonet som möjligt.

2.2.8. Provgaserna skall samlas upp i provsäckar med tillräcklig kapacitet, så att inte gasflödet hindras under provtagningsperioden. Dessa säckar skall vara tillverkade av material som inte påverkar de förorenande gasernas koncentrationer (se 2.3.4.4).

2.2.9. Systemet med variabel utspädning skall vara utformat så att prov kan tas på avgaserna utan att mottrycket i avgasrörets utlopp påverkas nämnvärt (se 2.3.1.1).

2.3. Särskilda krav

2.3.1. Anordningar för insamling och utspädning av avgaserna

2.3.1.1. Anslutningsröret mellan fordonets avgasrör och blandningskammaren skall vara så kort som möjligt och får inte i något fall

- orsaka att det statiska trycket i det provade fordonets avgasrör skiljer sig med mer än ± 0,75 kPa vid 50 km/h och ± 1,25 kPa under hela provets förlopp, jämfört med de statiska tryck som uppmäts när fordonets avgasrör inte är anslutet, varvid trycket mäts i fordonets avgasrör eller i en förlängning med samma diameter så nära rörets ände som möjligt,

- ändra sammansättningen hos avgaserna.

2.3.1.2. Det skall finnas en blandningskammare, där fordonets avgaser och utspädningsluften blandas på ett sådant sätt att blandningen blir homogen vid kammarens utlopp.

Homogeniteten hos blandningen i ett tvärsnitt där provtagningssonden är placerad får inte avvika med mer än ± 2 % från medelvärdet av de värden som erhålls vid minst fem punkter som är jämnt fördelade över gasströmmens diameter. För att minimera inverkan vid avgasrörets ändrör och begränsa tryckfallet i konditioneringsanläggningen för utspädningsluften, om en sådan finns, får inte trycket i blandningskammaren avvika med mer än ± 0,25 kPa från atmosfärtrycket.

2.3.2. Suganordning/volymmätningsanordning

Denna anordning kan ha en uppsättning fasta hastigheter för att säkerställa ett flöde som är tillräckligt för att förhindra kondens. Detta uppnås i allmänhet om koncentrationen av CO2 i provsäcken för de utspädda avgaserna hålls under 3 volymprocent.

2.3.3. Volymmätning

2.3.3.1. Volymmätningsanordningen skall behålla sin kalibrerade noggrannhet inom ± 2 % under alla driftförhållanden. Om anordningen inte kan kompensera för temperaturvariationer i blandningen av avgaser och utspädningsluft vid mätpunkten, skall en värmeväxlare användas för att hålla temperaturen inom ± 6 K av den angivna drifttemperaturen.

Vid behov kan en cyklonseparator användas för att skydda volymmätningsanordningen.

2.3.3.2. En temperaturgivare placeras strax före volymmätningsanordningen. Noggrannheten och precisionen hos givaren skall vara ± 1 K och reaktionstiden 0,1 sekunder till 62 % av en given temperaturvariation (värdet uppmätt i silikonolja).

2.3.3.3. Noggrannheten och precisionen hos tryckmätningarna skall vara ± 0,4 kPa under provet.

2.3.3.4. Tryckskillnaden jämfört med atmosfärluften skall mätas före och vid behov efter volymmätningsanordningen.

2.3.4. Provtagning

2.3.4.1. Utspädda avgaser

2.3.4.1.1. Provet på utspädda avgaser skall tas före suganordningen men efter konditioneringsanordningarna (om sådana finns).

2.3.4.1.2. Flödet får inte avvika med mer än ± 2 % från medelvärdet.

2.3.4.1.3. Provtagningsflödet får inte understiga 5 liter per minut och inte överstiga 0,2 % av flödet för de utspädda avgaserna.

2.3.4.1.4. Motsvarande gränser gäller för system där prov tas med konstant massa.

2.3.4.2. Utspädningsluft

2.3.4.2.1. Ett prov av utspädningsluften tas med konstant flöde nära inloppet för omgivningsluft (efter filtret om ett sådant finns).

2.3.4.2.2. Luften får inte vara förorenad med avgaser från blandningsdelen.

2.3.4.2.3. Provtagningsflödet för utspädningsluften skall vara jämförbar med den som används för de utspädda avgaserna.

2.3.4.3. Provtagning

2.3.4.3.1. De material som används vid provtagningen får inte förändra föroreningarnas koncentrationer.

2.3.4.3.2. Filter får användas för att utskilja fasta partiklar ur provet.

2.3.4.3.3. Pumpar krävs för att leda provet till provsäcken eller provsäckarna.

2.3.4.3.4. Flödesregleringsventiler och flödesmätare behövs för att åstadkomma de flöden som krävs för provtagningen.

2.3.4.3.5. Gastäta snabbkopplingar med anslutningar som automatiskt tätar vid provsäckarna får användas mellan trevägsventilerna och provsäckarna. Andra system kan användas för att leda proven till analysutrustningen (t. ex. trevägs backventiler).

2.3.4.3.6. De ventiler som används för att styra provgaserna skall vara snabbt omställbara och av snabbverkande typ.

2.3.4.4. Lagring av provet

Provgaserna samlas in i provsäckar med tillräcklig kapacitet, så att inte provtagningshastigheten begränsas. Säckarna skall vara tillverkade av ett material som inte förändrar koncentrationen hos syntetiska avgaser med mer än ± 2 % efter 20 minuter.

2.4. Ytterligare utrustning för prov med fordon med dieselmotorer

2.4.1. I stället för vad som gäller vid provtagningen med fordon med motorer med styrd tändning är provtagningspunkterna för kolväten och partiklar placerade i en utspädningstunnel.

2.4.2. För att minska värmeförlusterna i avgaserna mellan ändröret och utspädningstunneln skall detta rör vara högst 3,6 m långt, eller 6,1 m om det är värmeisolerat. Rörets innerdiameter skall inte överstiga 105 mm.

2.4.3. I huvudsak skall turbulenta strömningsförhållanden råda i utspädningstunneln (Reynoldsnummer ≥ 4 000), vilken består av ett rakt rör av ett material som är elektriskt ledande, för att säkerställa att den utspädda gasen är homogen vid provtagninspunkterna och att proven består av representativa gaser och partiklar. Utspädningstunnelns diameter skall vara minst 200 mm och systemet skall vara jordat.

2.4.4. Partikelprovtagningssystemet består av en provtagningssond i utspädningstunneln och två filter anslutna i serie. Snabbverkande ventiler är placerade både uppströms och nedströms de två filtren i flödesriktningen.

Partikelprovtagningssondens uppbyggnad skall överensstämma med figur III.5.2.4.4.

2.4.5. Partikelprovtagningssonden skall monteras på följande sätt:

Den skall placeras i närheten av tunnelns centrumlinje, ca 10 tunneldiametrar nedströms gasinloppet, och ha en innerdiameter på minst 12 mm.

Avståndet från sondens spets till filterenheten skall vara minst 5 gånger diametern på provtagningssonden men inte överstiga 1 020 mm.

2.4.6. Flödesmätningsutrustningen för provgasen består av pumpar, gasflödesregulatorer och flödesmätare.

2.4.7. Provtagningssystemet för kolväten består av uppvärmd provtagningssond, ledning, filter och pump. Provtagningssonden skall monteras på samma avstånd från avgasinloppet som provtagningssonden för partiklar och på ett sådant sätt att dessa inte påverkar varandra vid provtagningen. Provtagningssondens diameter skall vara minst 4 mm.

Figur III.5.2.4.4

>Start Grafik>

Partikelprovtagningssondens uppbyggnad

>Slut Grafik>

>Hänvisning till >

2.4.8. Alla uppvärmda komponenter skall hållas vid en temperatur av 463 K (190 °C) ± 10 K med hjälp av uppvärmningssystemet.

2.4.9. Om det inte är möjligt att kompensera för variationer i flödet skall en värmeväxlare och en temperaturregleringsanordning användas i enlighet med 2.3.3.1, för att säkerställa att flödet i systemet är konstant och att provtagningsflödet därmed är proportionellt.

3. BESKRIVNING AV UTRUSTNINGEN

3.1. Anordning för variabel utspädning med kolvpump (PDP-CVS) (Figur III.5.3.1)

3.1.1. En anordning med kolvpump och provtagning med konstant volym (PDP-CVS) uppfyller kraven i denna bilaga, genom att mätning sker vid konstant temperatur och konstant tryck genom pumpen. Totalvolymen mäts genom att antalet varv hos den kalibrerade kolvpumpen räknas. Det proportionella provet erhålls genom att provtagning sker vid konstant flöde med hjälp av pump, flödesmätare och flödesregleringsventil.

3.1.2. I figur III.5.3.1 visas ett schema över ett sådant provtagningssystem. Eftersom olika konfigurationer kan åstadkomma korrekta resultat behöver systemet inte exakt motsvara schemat. Ytterligare komponenter såsom instrument, ventiler, magnetventiler och brytare kan användas för att ge ytterligare information och för att koordinera funktionen hos komponenterna.

3.1.3. Provtagningsutrustningen består av följande komponenter:

3.1.3.1. Ett filter (D) för utspädningsluften, som kan förvärmas vid behov. Detta filter skall bestå av aktivt kol mellan två papperslager och skall användas för att reducera och stabilisera halterna av kolväten från omgivningen i utspädningsluften.

3.1.3.2. En blandningskammare (M), där avgaserna blandas homogent med luft.

3.1.3.3. En värmeväxlare (H) med tillräcklig kapacitet för att säkerställa att temperaturen hos avgasluftblandningen under hela provet inte avviker med mer än ± 6 K från den avsedda drifttemperaturen, mätt vid en punkt omedelbart före kolvpumpen. Anordningen får inte påverka föroreningarnas koncentrationer i de utspädda gaser som senare tas ut för analys.

3.1.3.4. Ett temperaturregleringssystem (TC), som används för att förvärma värmeväxlaren före provet och reglera dess temperatur under provet, så att avvikelserna från den avsedda drifttemperaturen begränsas till ± 6 K.

3.1.3.5. Kolvpumpen (PDP), som används för att åstadkomma ett konstant flöde av avgasluftblandningen. Flödeskapaciteten hos pumpen skall vara tillräckligt stor, så att kondensbildning i systemet undviks vid alla driftförhållanden som kan förekomma under ett prov. Detta kan i allmänhet säkerställas genom att en kolvpump väljs med följande flödeskapacitet:

3.1.3.5.1. - två gånger det maximala flödet hos avgaserna under körcykelns accelerationsmoment, eller

3.1.3.5.2. - tillräckligt stort flöde för att säkerställa att CO2-koncentrationen i provsäcken med utspädda avgaser understiger 3 volymprocent.

3.1.3.6. En temperaturgivare (T1) (noggrannhet och precision ± 1 K), som ansluts i en punkt omedelbart före kolvpumpen. Den måste kontinuerligt övervaka temperaturen hos de utspädda avgaserna under provet.

3.1.3.7. En tryckmätare (G1) (noggrannhet och precision ± 0,4 kPa) ansluten omedelbart före volymmätaren, för att registrera tryckskillnaden mellan gasblandningen och omgivningsluften.

3.1.3.8. En annan tryckmätare (G2) (noggrannhet och precision ± 0,4 kPa) ansluten så att tryckskillnaden mellan pumpens inlopp och utlopp kan registreras.

3.1.3.9. Två provtagningssonder (S1 och S2) genom vilka kontinuerliga prov kan tas på utspädningsluften och på den utspädda avgas/luftblandningen.

3.1.3.10. Ett filter (F), som avlägsnar fasta partiklar från de provgaser som tas ut för analys.

3.1.3.11. Pumpar (P), som används för att åstadkomma ett konstant flöde av såväl utspädningsluft som utspädd avgas/luftblandning under provet.

Figur III.5.3.1

>Start Grafik>

Provtagningsutrustning av konstantvolymtyp med kolvpump (PDP-CVS)

>Slut Grafik>

>Hänvisning till >

3.1.3.12. Flödesregleringsventiler (N), för att säkerställa ett konstant gasflöde till provtagningssonderna S1 och S2. Provgasernas flöde skall vara så stort att en tillräcklig mängd erhålls för analys vid slutet av varje prov (± 10 liter per minut).

3.1.3.13. Flödesmätare (FL) för att justera och övervaka att provgasflödet är konstant under provet.

3.1.3.14. Snabbverkande ventiler (V), som leder ett konstant provgasflöde till provsäckarna eller till omgivningen.

3.1.3.15. Gastäta snabbkopplingar (Q) mellan de snabbverkande ventilerna och provsäckarna. Kopplingarna skall stängas automatiskt vid provsäckarna. Alternativt kan andra sätt användas för att leda proven till analysutrustningen (t. ex. trevägskranar).

3.1.3.16. Provsäckar (B), för insamling av prov av de utspädda avgaserna och utspädningsluften under provet. Säckarna skall ha tillräcklig kapacitet, så att gasflödet inte hindras. Säckarna skall vara tillverkade av ett material som varken påverkar själva mätningarna eller den kemiska sammansättningen hos provgasen (till exempel laminerad polyetylen/polyamidfolie eller fluorerade kolväten).

3.1.3.17. Ett digitalt räkneverk (C), som registrerar antalet varv hos kolvpumpen under provet.

3.1.4. Ytterligare utrustning för prov med fordon med dieselmotorer

För att uppfylla kraven i 4.3.1.1 och 4.3.2 i bilaga 3 skall den tillkommande utrustningen inom streckade linjer i figur III.5.3.1 användas vid prov med fordon med dieselmotorer:

>Plats för tabell>

Alla uppvärmda komponenter skall hållas vid temperaturen 463 K (190 °C) ± 10 K.

Provtagningssystem för partiklar

>Plats för tabell>

provtagningsledning,

pumpar, flödesregleringsventiler, flödesmätare.

3.2. Utspädningsanordning av typen kritiskt flöde (CFV-CVS) (Figur III.5.3.2)

3.2.1. När en utspädningsanordning av typen kritiskt flöde med venturirör används tillsammans med CVS-metoden, baseras provtagningsförfarandet på principer inom flödesmekaniken. Det varierande flödet hos blandningen av utspädningsluft och avgaser hålls vid ett kritiskt flöde, vilket är direkt proportionellt mot kvadratroten ur gastemperaturen. Flödet övervakas, beräknas och integreras kontinuerligt under provet.

Om ytterligare ett venturirör används, säkerställs att de uttagna gasproverna är proportionella. Eftersom både tryck och temperatur är lika vid de två öppningarna, är den volym gas som leds bort för provtagning proportionell mot den totala volymen utspädd avgasblandning som uppkommer. Kraven i denna bilaga är därmed uppfyllda.

3.2.2. Figur III.5.3.2 är ett schema över ett sådant provtagningssystem. Olika uppställningar kan åstadkomma korrekta resultat, varför systemet inte exakt behöver motsvara schemat. Ytterligare komponenter såsom instrument, ventiler, magnetventiler och brytare får användas för att ge ytterligare information och för att koordinera funktionerna hos komponentsystemet.

3.2.3. Uppsamlingsutrustningen består av följande komponenter:

Figur III.5.3.2

>Start Grafik>

Konstantvolymmätare för kritiskt flöde med venturirör (CFV-CVS-system)

>Slut Grafik>

>Hänvisning till >

3.2.3.1. Ett filter (D) för utspädningsluften, som kan förvärmas vid behov. Detta filter skall bestå av aktivt kol mellan två papperslager och skall användas för att reducera och stabilisera bakgrundshalterna av kolväten i utspädningsluften.

3.2.3.2. En blandningskammare (M), där avgaserna blandas homogent med luft.

3.2.3.3. En cyklonseparator (CS) för att avlägsna partiklar.

3.2.3.4. Två provtagningssonder (S1 och S2) för att ta prov på såväl utspädningsluften som på den utspädda avgas/luftblandningen.

3.2.3.5. Ett venturirör (SV) för att ta ut proportionella prov av de utspädda avgaserna vid provtagningssonden S2.

3.2.3.6. Ett filter (F) som avlägsnar fasta partiklar från de provgaser som tas ut för analys.

3.2.3.7. Pumpar (P) för att samla en del av flödet av luft och utspädda avgaser i provsäckar under provet.

3.2.3.8. En flödesregleringsventil (N), för att säkerställa ett konstant gasflöde till provtagningssonden S1. Provgasernas flöde skall vara så stort att en tillräcklig mängd erhålls för analys vid slutet av varje prov (± 10 liter per minut).

3.2.3.9. En flödesdämpare (PS) i provtagningsledningen.

3.2.3.10. Flödesmätare (FL) för att justera och övervaka flödet av provgas under proven.

3.2.3.11. Snabbverkande magnetventiler (V) för att leda ett konstant provgasflöde till provsäckarna eller till utloppet.

3.2.3.12. Gastäta snabbkopplingar (Q) mellan de snabbverkande ventilerna och provsäckarna. Kopplingarna skall stängas automatiskt vid provsäckarna. Alternativt kan andra sätt användas för att leda proven till analysutrustningen (t. ex. trevägskranar).

3.2.3.13. Provsäckar (B) för insamling av prov av de utspädda avgaserna och utspädningsluften under provet. Säckarna skall ha tillräcklig kapacitet, så att gasflödet inte hindras. Säckarna skall vara tillverkade av ett material som varken påverkar själva mätningarna eller den kemiska sammansättningen hos provgasen (till exempel laminerad polyetylen-/polyamidfolie eller fluorerade kolväten).

3.2.3.14. En tryckmätare (G) med en precision och noggrannhet av ± 0,4 kPa.

3.2.3.15. En temperaturgivare (T) med en precision och noggrannhet av ± 1 K och reaktionstiden 0,1 sekunder till 62 % av en given temperaturvariation (värdet uppmätt i silikonolja).

3.2.3.16. Ett venturirör för kritiskt flöde (MV) för mätning av det utspädda avgasflödet.

3.2.3.17. En fläkt (BL) med tillräcklig kapacitet för hela den utspädda avgasvolymen.

3.2.3.18. Kapaciteten hos CFV-CVS-systemet skall vara så stor att kondensbildning undviks under alla driftförhållanden som kan förekomma under ett prov. Detta kan i allmänhet säkerställas genom att en fläkt väljs med följande flödeskapacitet:

3.2.3.18.1. två gånger det maximala flödet hos avgaserna under körcykelns accelerationsmoment, eller

3.2.3.18.2. tillräcklig för att säkerställa att CO2-koncentrationen i provsäcken för utspädda avgaser understiger 3 volymprocent.

3.2.4. Ytterligare utrustning vid prov med fordon med dieselmotorer

För att uppfylla kraven i 4.3.1.1 och 4.3.2 i bilaga 3 skall den tillkommande utrustningen inom streckade linjer i figur III.5.3.2 användas vid prov med fordon med dieselmotorer:

>Plats för tabell>

Alla uppvärmda komponenter skall hållas vid en temperatur av 463 K (190 °C) ± 10 K.

Om kompensation för variationer i flödet inte är möjlig krävs en värmeväxlare (H) och ett temperaturreglersystem (TC) enligt 2.2.3 för att säkerställa ett konstant flöde genom venturiröret (MV) och därmed ett proportionellt flöde genom S3.

Provtagningssystem för partiklar

- S4 provtagningssond i utspädningstunneln,

- Fp filter bestående av två serieanslutna filter; shuntningsanordning för ytterligare parallella filterpar,

- provtagningsledning,

- pumpar, flödesreglerventiler, flödesmätare.

3.3. Variabel utspädningsanordning med konstant flödesreglering genom strypfläns (CFO-CVS) (Figur III.5.3.3) (endast för fordon med motorer med gnisttändning)

3.3.1. Uppsamlingsutrustningen består av följande komponenter:

3.3.1.1. Ett provtagningsrör som ansluter systemet till fordonets avgasrör.

3.3.1.2. En provtagningsanordning bestående av en pumpanordning för att suga in en utspädd blandning av avgaser och luft.

3.3.1.3. En blandningskammare (M), där avgaserna blandas homogent med luft.

3.3.1.4. En värmeväxlare (H) med tillräcklig kapacitet för att säkerställa att temperaturen hos avgas/luftblandningen under hela provet inte avviker med mer än ± 6 K från den avsedda drifttemperaturen, mätt vid en punkt omedelbart före mätanordningens kolvpump. Anordningen får inte påverka koncentrationerna av föroreningar i de utspädda gaser som tas ut för analys.

Om detta villkor inte uppfylls för vissa föroreningar, skall provtagningen ske före cyklonen för en eller flera berörda föroreningar.

Vid behov skall en temperaturregleringsanordning (TC) användas för att förvärma värmeväxlaren före provet och för att hålla dess temperatur under provet inom ± 6 °C av drifttemperaturen.

3.3.1.5. Två provtagningssonder (S1 och S2) för att ta prov med hjälp av pumpar (P), flödesmätare (FL) och vid behov filter (F), genom vilka fasta partiklar avskiljs från de provgaser som skall analyseras.

3.3.1.6. En pump för utspädningsluft och en annan pump för den utspädda blandningen.

3.3.1.7. En volymmätare med strypfläns.

3.3.1.8. En temperaturgivare (T1) (noggrannhet och precision ± 1 K) ansluten vid en punkt omedelbart före volymmätningsanordningen. Den skall kontinuerligt kunna övervaka temperaturen hos den utspädda avgasblandningen under provet.

3.3.1.9. En tryckmätare (G1) (noggrannhet och precision ± 0,4 kPa) ansluten omedelbart före volymmätaren för att registrera tryckskillnaden mellan gasblandningen och omgivningsluften.

3.3.1.10. En annan tryckmätare (G2) (noggrannhet och precision ± 0,4 kPa) ansluten så att tryckskillnaden mellan pumpens inlopp och pumpens utlopp kan registreras.

3.3.1.11. Flödesregleringsventiler (N), för att säkerställa ett konstant gasflöde från provtagningssonderna S1 och S2. Provgasernas flöde skall vara så stort att en tillräcklig mängd erhålls för analys vid slutet av varje prov (± 10 liter per minut).

3.3.1.12. Flödesmätare (FL), för att justera och övervaka det konstanta provgasflödet under proven.

3.3.1.13. Trevägsventiler (V) för att leda ett konstant provgasflöde till provsäckarna eller till utloppet.

3.3.1.14. Gastäta snabbkopplingar (Q) mellan trevägsventilerna och provsäckarna. Kopplingarna skall stängas automatiskt vid provsäckarna. Alternativt kan andra sätt användas för att leda proven till analysutrustningen (t. ex. trevägskranar).

Figur III.5.3.3.

>Start Grafik>

Schema över variabel utspâdningsanordning med konstant flödesreglering genom strypfläns (CFO-CVS)

>Slut Grafik>

>Hänvisning till >

3.3.1.15. Provsäckar (B) för insamling av prov av de utspädda avgaserna och utspädningsluften under provet. Säckarna skall ha tillräcklig kapacitet, så att gasflödet inte hindras. Säckarna skall vara tillverkade av ett material som varken påverkar själva mätningarna eller den kemiska sammansättningen hos provgasen (t. ex. laminerad polyetylen/polyamidfolie eller fluorerade kolväten).

Tillägg 6 KALIBRERING AV UTRUSTNINGEN

1. BESTÄMNING AV KALIBRERINGSKURVAN

1.1. Varje normalt använt mätområde kalibreras i enlighet med kraven i 4.3.3 i bilaga 3 enligt följande förfarande:

1.2. Analysatorns kalibreringskurva bestäms med minst fem kalibreringspunkter, så jämnt utspridda som möjligt. Den nominella koncentrationen hos den kalibreringsgas som har den högsta koncentrationen får inte understiga 80 % av fullt skalutslag.

1.3. Kalibreringskurvan beräknas med minsta kvadratmetoden. Om det resulterande polynomets grad är större än tre, skall antalet kalibreringspunkter motsvara polynomgraden plus två.

1.4. Kalibreringskurvan får inte avvika med mer än 2 % från det nominella värdet för varje kalibreringsgas.

1.5. Uppritning av kalibreringskurvan

Utifrån den uppritade kalibreringskurvan och kalibreringspunkterna går det att kontrollera att kalibreringen har utförts på ett riktigt sätt. De typiska parametrarna för analysatorn skall anges, särskilt

- skalan,

- känsligheten,

- nollpunkten,

- datum för kalibreringen.

1.6. Om det för den tekniska tjänsten kan visas att alternativ teknik (t. ex. datoranalys, elektronisk mätområdeskontroll) ger likvärdig noggrannhet, kan sådan teknik användas.

1.7. Kontroll av kalibreringen

1.7.1. Varje normalt använt mätområde skall kontrolleras före varje analys enligt följande:

1.7.2. Kalibreringen kontrolleras med en nollställningsgas och en spänngas, vilkens nominella värde ligger mellan 80 % och 95 % av antaget värde för den kommande analysen.

1.7.3. Om skillnaden mellan det värde som framkommer och det teoretiska värdet inte är mer än ± 5 % av fullt skalutslag i fråga om de aktuella punkterna, kan inställningsparametrarna justeras. Om så inte är fallet måste en ny kalibreringskurva bestämmas i enlighet med avsnitt 1.

1.7.4. Efter provet används nollställningsgasen och samma spänngas för att upprepa kontrollen. Analysen betraktas som godkänd om skillnaden mellan de båda mätresultaten understiger 2 %.

2. KONTROLL AV FID, REAKTION PÅ KOLVÄTEN

2.1. Optimering av detektorns reaktion

FID skall justeras enligt anvisningar från instrumenttillverkaren. Propan i luft skall användas för att optimera reaktionen inom det oftast använda mätområdet.

2.2. Kalibrering av HC-analysatorn

Analysatorn kalibreras med hjälp av propan i luft och renad syntetisk luft. Se avsnitt 4.5.2 i bilaga 3 (kalibrerings- och spänngaser).

Fastställ en kalibreringskurva enligt 1.1-1.5 i detta tillägg.

2.3. Reaktionsfaktorer för olika kolväten och rekommenderade värden

Reaktionsfaktorn (Rf) för en viss typ av kolväte är förhållandet mellan C1-avläsningen på FID och koncentrationen i gascylindern uttryckt som ppm C1.

Provgaskoncentrationen skall vara sådan att ca 80 % av fullt skalutslag erhålls inom mätområdet. Koncentrationen skall vara känd med en noggrannhet av ± 2 volymprocent enligt en gravimetrisk standard. Dessutom skall gascylindern konditioneras i förväg under 24 timmar vid en temperatur mellan 293 K och 303 K (20 - 30 °C).

Reaktionsfaktorerna bestäms när en analysator tas i bruk och därefter i samband med större kontroller. De provgaser som skall användas och rekommenderad reaktionsfaktor är

>Plats för tabell>

i förhållande till reaktionsfaktorn (Rf) 1,00 för propan och renad luft.

2.4. Kontroll av syreinterferens och rekommenderade värden

Reaktionsfaktorn skall bestämmas enligt 2.3. Den provgas som skall användas och rekommenderat reaktionsfaktorområde är

>Plats för tabell>

3. PROV AV NOX-OMVANDLARENS EFFEKTIVITET

Effektiviteten hos den omvandlare som används för att omvandla NO2 till NO provas på följande sätt:

Med den provuppställning som visas i figur III.6.3 och det förfarande som beskrivs nedan kan effektiviteten hos omvandlaren provas med hjälp av en ozongenerator.

3.1. Kalibrera CLA-anordningen inom det oftast använda driftområdet enligt tillverkarens anvisningar med användning av nollställnings- och spänngas (NO-halten måste svara mot ca 80 % av driftområdet och NO2-koncentrationen hos gasblandningen skall understiga 5 % av NO-koncentrationen). NOx-analysutrustningen skall vara inställd för NO, så att spänngasen inte passerar omvandlaren. Anteckna den visade koncentrationen.

3.2. Via en T-anslutning tillförs syre eller syntetisk luft kontinuerligt till gasflödet tills den visade koncentrationen ligger ca 10 % under den visade kalibreringskoncentrationen enligt 3.1. Anteckna den visade koncentrationen (C). Ozongeneratorn skall vara frånkopplad under hela detta förlopp.

3.3. Ozongeneratorn aktiveras nu så att den genererar tillräckligt med ozon för att minska NO-koncentrationen till 20 % (lägst 10 %) av kalibreringskoncentrationen enligt 3.1. Anteckna den visade koncentrationen (d).

3.4. NOx-analysutrustningen kopplas om till NOx-läge, vilket innebär att gasblandningen (som består av NO, NO2, O2 och N2) nu passerar genom omvandlaren. Anteckna den visade koncentrationen (a).

3.5. Ozongeneratorn kopplas bort. Gasblandningen enligt 3.2 passerar genom omvandlaren och in i detektorn. Anteckna den visade koncentrationen (b).

3.6. Med ozongeneratorn bortkopplad stängs även flödet av syre eller syntetisk luft. Det avlästa NOx-värdet på analysutrustningen får då inte med mer än 5 % överstiga det värde som anges i 3.1.

3.7. Verkningsgraden hos NOx-omvandlaren beräknas på följande sätt:

Verkningsgrad (%) = (1 + >NUM>a - b/>DEN>c - d) 7 100

Figur III.6.3

>Start Grafik>

Schema för prov av NOx - om vandlarens verkningsgrad

>Slut Grafik>

>Hänvisning till >

3.8. Omvandlarens verkningsgrad får inte understiga 95 %.

3.9. Omvandlarens verkningsgrad skall kontrolleras minst en gång per vecka.

4. KALIBRERING AV CVS-SYSTEMET

4.1. CVS-systemet skall kalibreras med hjälp av en noggrann flödesmätare och en strypning. Flödet genom systemet skall mätas vid olika avlästa tryck och systemets kontrollparametrar mätas och relateras till flödena.

4.1.1. Olika typer av flödesmätare kan användas, t. ex. kalibrerat venturirör, laminär flödesmätare eller kalibrerad turbinmätare, under förutsättning att de utgör dynamiska mätsystem och uppfyller kraven enligt punkt 4.2.2 och 4.2.3 i bilaga 3.

4.1.2. I det följande beskrivs närmare metoder för kalibrering av PDP- och CFV-utrustningar med hjälp av en laminär flödesmätare vilken ger erforderlig noggrannhet, tillsammans med statistisk kontroll av kalibreringens giltighet.

4.2. Kalibrering av kolvpump (PDP)

4.2.1. Den följande beskrivningen av kalibreringsförfarandet omfattar utrustningen, provuppställningen och de olika parametrar som mäts för att fastställa flödet hos en CVS-pump.

Alla parametrar som avser pumpen mäts samtidigt med de parametrar som avser flödesmätaren, vilken ansluts i serie med pumpen. Det beräknade flödet (i m³/min vid pumpinloppet och vid absolut tryck och temperatur) kan sedan ritas ut mot en korrelationsfunktion, som svarar mot en särskild kombination av pumpparametrar. Den linjära ekvation som relaterar pumpflödet till korrelationsfunktionen bestäms sedan. Om CVS-utrustningen har flera hastigheter skall en kalibrering utföras för varje hastighet.

4.2.2. Kalibreringsförfarandet grundar sig på mätning av de absoluta värdena för de pump- och flödesmätarparametrar som motsvarar flödet i varje punkt. Tre villkor skall uppfyllas för att noggrannheten och integriteten hos kalibreringskurvan skall säkerställas.

4.2.2.1. Pumptrycken skall mätas vid anslutningar på själva pumpen och inte vid yttre ledningar vid pumpens in- och utlopp. Tryckuttag monterade upptill och nedtill mitt på pumpens medbringarplatta är utsatta för de verkliga trycken i pumphuset och ger därför de absoluta tryckskillnaderna.

4.2.2.2. Temperaturen skall hållas konstant under kalibreringen. Den laminära flödesmätaren är känslig för temperaturvariationer i inloppet, vilka förorsakar att mätpunkterna sprids ut. Gradvisa temperaturförändringar på ± 1 K godtas, om de försiggår under en period på flera minuter.

4.2.2.3. Alla anslutningar mellan flödesmätaren och CVS-pumpen skall vara täta.

4.2.3. Mätningen av dessa pumpparametrar gör det möjligt för användaren att under ett avgasprov beräkna flödet enligt kalibreringsekvationen.

4.2.3.1. Figur III.6.4.2.3.1 i detta tillägg visar en tänkbar provuppställning. Variationer är möjliga, om den myndighet som utfärdar godkännandet bedömer att de har jämförbar noggrannhet. Om den uppställning används som visas i figur III.5.3.2 i tillägg 5, skall följande krav på toleranser vara uppfyllda:

>Plats för tabell>

4.2.3.2. När systemet anslutits enligt figur III.6.4.2.3.1 skall den variabla strypningen ställas i helt öppet läge och CVS-pumpen köras i 20 minuter innan kalibreringen påbörjas.

4.2.3.3. Ställ om strypningen till ett mer strypt läge, så att undertrycket vid inloppet ökar (ca 1 kPa) och så att minst sex mätpunkter erhålls för hela kalibreringen. Låt systemet stabiliseras under tre minuter och gör om mätningarna.

4.2.4. Resultatanalys

4.2.4.1. Luftflödet (QS) vid varje mätpunkt beräknas i m³/min från de data som erhållits från flödesmätaren enligt tillverkarens anvisningar.

Figur III.6.4.2.3.1

>Start Grafik>

Uppställning vid kalibrering av PDP-CVS

>Slut Grafik>

>Hänvisning till >

4.2.4.2. Luftflödet omvandlas sedan till pumpflöde (V°) i m³/varv vid absolut inloppstemperatur och -tryck.

V° = >NUM>Qs/>DEN>n 7 >NUM>Tp/>DEN>273,2 7 >NUM>101,33/>DEN>Pp

där

>Plats för tabell>

För att kompensera för sambandet mellan tryckskillnader som beror på pumphastigheten och pumpens slip skall korrelationen (X°) mellan pumphastigheten (n), tryckskillnaden mellan pumpinlopp och pumputlopp och det absoluta trycket vid pumpens utlopp beräknas enligt följande:

X° = >NUM>1/>DEN>n √>NUM>ÄPp/>DEN>Pe

där

>Plats för tabell>

Linjär minsta kvadratanalys används för att generera kalibreringsekvationerna, vilka har följande formler:

V° = D° - M (X°)

n = A - B (ÄPp)

D°, M, A och B är lutnings- och skärningspunktskoefficienter som beskriver linjerna.

4.2.4.3. Ett CVS-system med flera hastigheter skall kalibreras för varje använd hastighet. Kalibreringskurvorna för områdena skall vara ungefär parallella och skärningspunktsvärdena (D°) skall öka när pumpflödet minskar.

Om kalibreringen utförts noggrant kommer de värden som erhålls ur ekvationen att ligga inom ± 0,5 % av det uppmätta värdet V°. Värdena för M kommer att variera från en pump till en annan. Kalibrering utförs när pumpen tas i drift och efter varje större översyn.

4.3. Kalibrering av kritiskt venturirör (CFV)

4.3.1. Kalibreringen av CFV baseras på flödesekvationen för ett kritiskt venturirör:

Qs = >NUM>Kv 7 P/>DEN>√T

där

>Plats för tabell>

Gasflödet är en funktion av inloppstryck och -temperatur.

Genom det kalibreringsförfarande som beskrivs nedan bestäms värdet för kalibreringskoefficienten vid uppmätta värden för tryck, temperatur och luftflöde.

4.3.2. Tillverkarens rekommendationer skall följas vid kalibrering av venturirörets elektroniska komponenter.

4.3.3. Mätningar för flödeskalibrering av venturiröret erfordras. Följande värden skall därvid ligga inom angivna toleranser:

>Plats för tabell>

4.3.4. Utrustningen skall ställas upp enligt figur III.6.4.3.4 och täthetsprovas. Varje läcka mellan flödesmätutrustningen och venturiröret påverkar starkt kalibreringens noggrannhet.

Figur III.6.4.3.4

>Start Grafik>

Uppställning vid kalibrering av CFV-CVS

>Slut Grafik>

>Hänvisning till >

4.3.5. Den variabla strypningen ställs i öppet läge, fläkten startas och systemet stabiliseras. Data från alla instrument registreras.

4.3.6. Strypningen varieras och minst åtta avläsningar görs, fördelade över venturirörets kritiska flödesintervall.

4.3.7. Data som registrerats under kalibreringen används vid de följande beräkningarna. Luftflödet (Qs) i varje provpunkt beräknas utifrån värdena från flödesmätaren enligt tillverkarens anvisningar.

Beräkna kalibreringskoefficientens värde för varje provpunkt:

Kv = >NUM>Qs 7 √Tv/>DEN>Pv

där

>Plats för tabell>

Kurvan Kv ritas som en funktion av trycket vid venturirörets inlopp. För flöden kring det kritiska luftflödet kommer Kv att vara relativt konstant. När trycket sjunker (undertrycket ökar) begränsas inte flödet och Kv minskar. De resulterande förändringarna i Kv kan inte godtas.

För minst åtta punkter inom det kritiska området beräknas medelvärdet och standardavvikelsen för Kv.

Om standardavvikelsen överstiger 0,3 % av medelvärdet för Kv skall åtgärder vidtas.

Tillägg 7 KONTROLL AV HELA SYSTEMET

1. För att kontrollera att kraven i avsnitt 4.7 i bilaga 3 är uppfyllda skall den totala noggrannheten hos CVS-provtagningssystemet och -analyssystemet bestämmas genom att en känd mängd av en förorenande gas införs i systemet, vilket arbetar som under ett normalt prov. Därefter analyseras och beräknas gasmassan enligt formlerna i tillägg 8 till denna bilaga, bortsett från att densiteten för propan skall vara 1,967 gram per liter under standardbetingelser. Följande två metoder har visat sig ge tillräcklig noggrannhet.

2. MÄTNING AV KONSTANT FLÖDE REN GAS (CO ELLER C3H8) MED KRITISK FLÖDESSTRYPNING.

2.1. En känd mängd ren gas (CO eller C3H8) matas in i CVS-systemet genom den kalibrerade kritiska flödesstrypningen. Om inloppstrycket är tillräckligt högt är flödet (q), som justeras med hjälp av den kritiska flödesstrypningen, oberoende av trycket vid mynningens utlopp (kritiskt flöde). Om avvikelser uppträder som är större än 5 % skall orsaken till störningen fastställas och åtgärdas. CVS-systemet körs som vid ett avgasprov under 5-10 minuter. Den gas som samlats upp i provsäcken analyseras med den vanliga utrustningen och resultaten jämförs med den i förväg kända koncentrationen hos gasproven.

3. GRAVIMETRISK MTNING AV EN BEGRNSAD REN GASMNGD (CO ELLER C3H8)

3.1. Följande gravimetriska metod kan användas för att kontrollera CVS-systemet. Vikten hos en liten cylinder fylld med antingen kolmonoxid eller propan bestäms med en precision av ± 0,01 gram. Under 5 - 10 minuter körs CVS-systemet som vid ett normalt avgasprov, medan CO eller propan införs i systemet. Mängden ren gas som införs bestäms med hjälp av jämförande vägning. Den gas som samlats i provsäcken analyseras med den utrustning som normalt används vid avgasanalys. Resultaten jämförs med de koncentrationsvärden som tidigare räknats fram.

Tillägg 8 BERÄKNING AV UTSLÄPPTA FÖRORENINGAR

1. ALLMÄNT

1.1. Utsläppen av gasformiga föroreningar beräknas med följande ekvation:

Mi = >NUM>Vmix 7 Qi 7 kH 7 Ci 7 10 -6/>DEN>d (1)

där

>Plats för tabell>

1.2. Volymbestämning

1.2.1. Beräkning av volymen när en anordning med variabel utspädning och konstant flödesreglering med strypfläns eller venturirör används. Registrera kontinuerligt de parametrar som visar volymflödet och beräkna den totala volymen under provet.

1.2.2. Beräkning av volymen när en kolvpump används. Volymen utspädda avgaser i system med kolvpump beräknas med följande formel:

V = V° 7 N

där

>Plats för tabell>

1.2.3. Korrigering av den utspädda avgasvolymen till standardbetingelser. Den utspädda avgasvolymen korrigeras med följande formel:

Vmix = V 7 KI 7 >NUM>PB - PI/>DEN>TP (2)

i vilken

KI = >NUM>273,2 K/>DEN>101,33 kPa = 2,6961 (K 7 kPa -1) (3)

där

>Plats för tabell>

1.3. Beräkning av den korrigerade föroreningskoncentrationen i provsäcken

Ci = Ce - Cd (1 - >NUM>1/>DEN>DF) (4)

där

>Plats för tabell>

Utspädningsfaktorn beräknas på följande sätt:

DF = >NUM>13,4/>DEN>CCO2 + (CHC + CCO) 10 -4 (5)

där

>Plats för tabell>

1.4. Bestämning av fuktighetskorrektionen för NO

För att korrigera för den inverkan fuktigheten har på resultaten för kväveoxider skall följande formel användas:

kH = >NUM>1/>DEN>1 - 0,0329 (H - 10,71) (6)

i vilken

H = >NUM>6,211 7 Ra 7 Pd/>DEN>PB - Pd 7 Ra 7 10 -2

där

>Plats för tabell>

1.5. Exempel

1.5.1. Data

1.5.1.1. Omgivningsförhållanden:

>Plats för tabell>

1.5.1.2. Uppmätt volym korrigerad till standardbetingelser (punkt 1)

V = 51,961 m³1.5.1.3. Avläsningar på analysutrustningen:

>Plats för tabell>

1.5.2. Beräkning

1.5.2.1. Korrektionsfaktor för fuktighet (kH) [se formel (6)]

H = >NUM>6,211 7 Ra 7 Pd/>DEN>PB - Pd 7 Ra 7 10 -2

H = >NUM>6,211 7 60 7 3,2/>DEN>101,33 - (3,2 7 0,6)

H = 11,9959

kH = >NUM>1/>DEN>1 - 0,0329 7 (H - 10,71)

kH = >NUM>1/>DEN>1 - 0,0329. (11,9959 - 10,71)

kH = 1,0442

1.5.2.2. Utspädningsfaktor (DF) [se formel (5)]

DF = >NUM>13,4/>DEN>CCO2 + (CHC + CCO) 10 - 4

DF = >NUM>13,4/>DEN>1,6 + (92 + 4,70) 10 -4

DF = 8,091

1.5.2.3. Beräkning av korrigerad koncentration föroreningar i provsäcken:

Utsläppt massa HC [se formel (4) och (1)]

Ci = Ce - Cd (1 - >NUM>1/>DEN>DF)

Ci = 92 - 3 (1 - >NUM>1/>DEN>8,091)

C = 89,371

MHC = CHC 7 Vmix 7 QHC 7 >NUM>1/>DEN>d

QHC = 0,619

MHc = 89,371 7 51,961 7 0,619 7 10 -6 7 >NUM>1/>DEN>d

MHC = >NUM>2,88/>DEN>d g/km

Utsläppt massa CO [se formel (1)]

MCO = CCO 7 Vmix 7 QCO 7 >NUM>1/>DEN>d

QCO = 1,25

MCO = 470 7 51,961 7 1,25 7 10 -6 7 >NUM>1/>DEN>d

MCO = >NUM>30,5/>DEN>d g/km

Utsläppt massa NOX [se formel (1)]

MNOX = CNOX 7 Vmix 7 QNOX 7 kH 7 >NUM>1/>DEN>d

QNOX = 2,05

MNOX = 70 7 51,961 7 2,05 7 1,0442 7 10 -6 7 >NUM>1/>DEN>d

MNOX = >NUM>7,79/>DEN>d g/km

2. SÄRSKILDA BESTÄMMELSER FÖR FORDON MED KOMPRESSIONSTÄNDNINGSMOTORER

2.1. HC-mätning för kompressionständningsmotorer

För att beräkna den utsläppta massan HC för kompressionständningsmotorer beräknas medelkoncentrationen av HC på följande sätt:

Ce = >NUM>∫t1t2 CHC 7 dt/>DEN>t2 - t1 (7)

där

>Plats för tabell>

Ci ersätter direkt CHC i alla relevanta ekvationer.

2.2. Bestämning av partiklar

Partikelutsläppet Mp (g/km) beräknas med följande ekvation:

Mp = >NUM>(Vmix + Vep) 7 Pe/>DEN>Vep 7 d

om avgaserna förs utanför tunneln,

Mp = >NUM>Vmix 7 Pe/>DEN>Vep 7 d om avgaserna återförs till tunneln, där

>Plats för tabell>

(1) Det bör noteras att den tid på två sekunder som medges innefattar tiden för växling och vid behov gör det möjligt att komma i fas med körcykeln.

BILAGA 4

TYP II-PROV (Kolmonoxidutsläpp vid tomgång)

1. INLEDNING

I denna bilaga beskrivs tillvägagångssättet för typ II-prov enligt 5.3.2 i bilaga 1.

2. MÄTVILLKOR

2.1. Bränslet skall vara det referensbränsle som specificeras i bilaga 8.

2.2. Typ II-provet skall genomföras omedelbart efter den fjärde enkla cykeln (del 1) i typ I-provet, med motorn på tomgång och utan att kallstartanordningen används. Omedelbart före varje mätning av kolmonoxidhalten skall en enkel tätortskörcykel (del 1) genomföras i enlighet med 2.1 i bilaga 3.

2.3. Om fordonet har manuell eller halvautomatisk växellåda skall provet utföras med växelspaken i friläge och kopplingspedalen uppsläppt.

2.4. Om fordonet har automatisk växellåda skall provet utföras med växelväljaren i neutralläge eller i parkeringsläge.

2.5. Inställning av tomgångsvarvtal

2.5.1. Definition

I detta direktiv avses med inställningsanordning för tomgång de reglage för att ändra motorns tomgångsegenskaper som lätt kan justeras enbart med användning av de verktyg som anges i 2.5.1.1. Anordningar för att kalibrera bränsle- och luftflödena betraktas inte som inställningsanordningar, om det för justering krävs att stoppanordningar avlägsnas, dvs. åtgärder som normalt bara kan utföras av yrkesmekaniker.

2.5.1.1. Verktyg som kan användas för att reglera inställningsanordningar för tomgång: skruvmejslar (normala eller krysspårmejslar), nycklar (ring-, U- eller skift-), tänger, nycklar med invändig sexkant.

2.5.2. Bestämning av mätpunkter

2.5.2.1. Först görs en mätning vid den inställning som används vid typ I-provet.

2.5.2.2. För varje kontinuerligt varierbar inställningsanordning bestäms ett tillräckligt antal lämpliga lägen.

2.5.2.3. Mätningen av kolmonoxidhalten i avgaserna skall göras vid alla tänkbara lägen hos inställningsanordningarna. För kontinuerligt varierbara anordningar sker mätning bara i de lägen som avses i 2.5.2.2.

2.5.2.4. Typ II-provet betraktas som godtagbart om åtminstone ett av följande villkor uppfylls:

2.5.2.4.1. Inget av de värden som uppmäts i enlighet med 2.5.2.3 överstiger gränsvärdena.

2.5.2.4.2. Den högsta halt som erhålls när en av inställningsanordningarna varieras kontinuerligt medan de andra inställningarna bibehålls överstiger inte gränsvärdet, och detta villkor uppfylls för de olika kombinationer av inställningar som kan förekomma i fråga om andra inställningsanordningar än den som varierades kontinuerligt.

2.5.2.5. Inställningsanordningarnas lägen begränsas

2.5.2.5.1. å ena sidan av det högsta av följande två värden: det lägsta tomgångsvarvtal vid vilket motorn kan arbeta eller det av tillverkaren rekommenderade varvtalet minus 100 varv per minut,

2.5.2.5.2. å andra sidan av det lägsta av följande tre värden: det högsta varvtal motorn kan uppnå genom omställning av inställningsanordningarna för tomgång, det varvtal som rekommenderas av tillverkaren plus 250 varv per minut eller ingreppsvarvtalet för automatkopplingar.

2.5.2.6. Dessutom gäller att mätning inte får ske vid inställningar då motorn inte arbetar normalt. Om motorn är försedd med flera förgasare skall alla förgasare vara inställda på samma sätt.

3. UPPSAMLING AV GASER

3.1. Provtagningssonden placeras i ledningen som förbinder avgasröret med provsäcken och så nära avgasröret som möjligt.

3.2. Koncentrationerna av CO (CCO) och CO2 (CCO2) bestäms med hjälp av avläsningar eller registreringar från mätinstrument och med användning av lämpliga kalibreringskurvor.

3.3. Den korrigerade koncentrationen av kolmonoxid för fyrtaktsmotorer är

CCO korr = CCO >NUM>15/>DEN>CCO + CCO2 (volymprocent)

3.4. Koncentrationen CCO (se 3.2) uppmätt enligt formeln i 3.3 behöver inte korrigeras om den uppmätta totala koncentrationen (CCO + CCO2) är minst 15 för fyrtaktsmotorer.

BILAGA 5

TYP III-PROV (Kontroll av utsläpp av vevhusgaser)

1. INLEDNING

I denna bilaga beskrivs tillvägagångssättet för typ III-prov enligt avsnitt 5.3.3 i bilaga 1.

2. ALLMÄNNA BESTÄMMELSER

2.1. Typ III-prov skall utföras med det bensinmotordrivna fordon med vilket typ I- och typ II-prov utförs.

2.2. Alla motorer, även täta, skall provas, men inte motorer där även ett litet läckage kan orsaka oacceptabla funktionsstörningar (t. ex. tvåcylindriga boxermotorer).

3. PROVVILLKOR

3.1. Tomgången skall ställas in i enlighet med tillverkarens anvisningar.

3.2. Mätningarna skall utföras under följande tre driftvillkor:

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

4. PROVMETOD

4.1. För de driftvillkor som anges i 3.2 skall tillförlitligheten hos vevhusventilationssystemet kontrolleras.

5. KONTROLLMETOD FÖR VEVHUSVENTILATIONEN

(Se även figur V.5)

5.1. Motorns öppningar skall lämnas i befintligt skick.

5.2. Vevhustrycket mäts genom hålet för oljemätstickan med en manometer.

5.3. Fordonet skall anses godtagbart om det uppmätta trycket i vevhuset inte vid något driftvillkor enligt 3.2 överstiger atmosfärtrycket vid mättillfället.

5.4. Vid prov enligt den ovan beskrivna metoden skall trycket i inloppsröret mätas med en noggrannhet av ± 1 kPa.

5.5. Fordonets hastighet på dynamometerbanan skall avläsas med en noggrannhet av ± 2 km/h.

5.6. Vevhustrycket skall mätas med en noggrannhet av ± 0,01 kPa.

5.7. Om det uppmätta vevhustrycket vid något av driftvillkoren enligt 3.2 överstiger atmosfärtrycket, skall ytterligare ett prov enligt avsnitt 6 utföras om tillverkaren begär det.

6. YTTERLIGARE PROVMETOD

6.1. Motorns öppningar skall lämnas i befintligt skick.

6.2. En flexibel påse som är ogenomtränglig för vevhusgaser och har en kapacitet av ca 5 liter ansluts till oljemätstickans öppning. Påsen skall vara tom före varje mätning.

6.3. Påsen skall vara stängd före varje mätning. Den skall öppnas mot vevhuset under fem minuter vid varje driftvillkor enligt 3.2.

6.4. Fordonet skall anses godtagbart om någon synbar uppblåsning av påsen inte inträffar för något av driftvillkoren enligt 3.2.

6.5. Anmärkning

6.5.1. Om motorns uppbyggnad är sådan att provet inte kan genomföras med de metoder som anges i avsnitt 6, skall mätningarna genomföras enligt följande modifierade förfarande:

6.5.2. Före provet skall alla öppningar utom den som krävs för att ta ut gaserna tillslutas.

6.5.3. Provpåsen ansluts till ett lämpligt uttag, som inte medför extra tryckförluster, på återcirkulationskretsen direkt vid anslutningen till motorn.

Figur V.5

>Start Grafik>

TYP III-PROV

>Slut Grafik>

>Hänvisning till >

BILAGA 6

TYP IV-PROV Bestämning av utsläpp genom avdunstning från fordon med motorer med gnisttändning

1. INLEDNING

I denna bilaga beskrivs tillvägagångssättet för typ IV-prov enligt avsnitt 5.3.4 i bilaga 1.

Förfarandet omfattar en metod för att bestämma kolväteförlusterna genom avdunstning från bränslesystem i fordon med motorer med gnisttändning.

2. PROVBESKRIVNING

Provet avseende avdunstningsutsläpp (figur VI.2) består av fyra moment:

- provförberedelser,

- bestämning av tankavluftningsutsläpp,

- tätortskörcykel (del 1) och körcykel utanför tätort (del 2),

- bestämning av utsläpp från bränslesystemet efter körning ("hot soak"),

Mängden kolväteutsläpp genom tankavluftningutsläpp och utsläpp efter körning summeras, vilket ger det sammanlagda resultatet för provet.

3. FORDON OCH BRÄNSLE

3.1. Fordon

3.1.1. Fordonet skall vara i gott mekaniskt skick och inkört minst 3 000 km före provet. Begränsningssystemet för avdunstningsutsläpp skall vara anslutet och skall fungera korrekt under denna period. Kolbehållaren skall ha använts på normalt sätt och varken dränerats eller belastats onormalt.

3.2. Bränsle

3.2.1. Ett referensbränsle enligt bilaga 8 till detta direktiv skall användas.

4. PROVUTRUSTNING

4.1. Chassidynamometer

Chassidynamometern skall uppfylla kraven i bilaga 3.

4.2. Kammare för mätning av avdunstningsutsläpp

4.2.1. Kammaren för mätning av avdunstningsutsläppen skall vara en gastät rektangulär mätkammare, som är tillräckligt stor för att rymma fordonet under provet. Fordonet skall vara tillgängligt från alla håll och kammaren skall då den är tillsluten vara gastät i enlighet med tillägg 1. Kammarens inre yta skall vara ogenomtränglig för kolväten. Minst en av ytorna skall bestå av ett tätt flexibelt material, som möjliggör utjämning av tryckförändringar som orsakas av små temperaturvariationer. Väggarna skall vara konstruerade så att en god värmeavledning erhålls. Väggtemperaturen får inte vid något tillfälle under provet understiga 293 K (20 °C).

Figur 6.2

>Start Grafik>

Bestämning av avdunstningsutsläpp

>Slut Grafik>

>Hänvisning till >

4.3 Analyssystem

4.3.1. Kolväteanalysator

4.3.1.1. Luften i kammaren analyseras med en kolvätedetektor av flamjonisationstyp (FID). Provgas skall tas ut från mittpunkten på en vägg eller taket i kammaren. Varje flöde som cirkulerar skall återföras till kammaren helst vid en punkt omedelbart nedströms blandningsfläkten.

4.3.1.2. Kolväteanalysatorn skall ha en reaktionstid på 1,5 sekunder till 90 % av slutligt värde. Stabiliteten skall vara bättre än 2 % av fullt skalutslag vid noll och vid 80 ± 20 % av fullt skalutslag under 15 minuter inom alla mätområden.

4.3.1.3. Noggrannheten hos analysatorn uttryckt som en standardavvikelse vid upprepade mätningar skall vara bättre än 1 % av fullt skalutslag vid noll och vid 80 ± 20 % av fullt skalutslag inom alla utnyttjade mätområden.

4.3.1.4. Utrustningens mätområden skall väljas så att bästa noggrannhet erhålls vid mätning, kalibrering och läckagekontroll.

4.3.2. Dataregistrering i kolväteanalysatorn

4.3.2.1. Kolväteanalysatorn skall vara försedd med en anordning som registrerar elektriska signaler, antingen på en pappersremsa eller i en datorutrustning, med en frekvens som inte är lägre än en gång per minut. Registrerings systemet skall ha en driftkarakteristik som minst motsvarar den signal som skall registreras och skall kunna registrera resultaten permanent. Registreringen skall tydligt visa början och slutet av uppvärmningsmomentet för bränsletanken och momentet avseende upphettningsförluster, tillsammans med tiden för varje prov.

4.4. Uppvärmning av bränsletank

4.4.1. Bränslet i fordonets bränsletank(ar) skall värmas med en lämplig reglerbar värmekälla, exempelvis en 2 000 W värmefilt. Uppvärmningssystemet skall tillföra värmen jämnt till tankens väggar under den aktuella bränslenivån, för att undvika lokal överhettning av bränslet. Värme får inte tillföras ångan ovanför bränslet i tanken.

4.4.2. Tankuppvärmningsanordningen skall möjliggöra en jämn uppvärmning av bränslet i tanken med 14 K från 289 K (16 °C) inom 60 minuter, med temperaturavkännaren placerad enligt avsnitt 5.1.1. Uppvärmningssystemet skall kunna reglera bränslets temperatur inom ± 1,5 K från föreskriven temperatur under tankuppvärmningsmomentet.

4.5. Temperaturregistrering

4.5.1. Temperaturen i kammaren skall registreras i två punkter med temperaturavkännare som anslutits så att de visar ett medelvärde. Mätpunkterna skall skjuta in ungefär 0,1 m i inneslutningen från den lodräta centrumlinjen för varje sidovägg vid en höjd av 0,9 ± 0,2 m.

4.5.2. Temperaturen i bränsletanken eller bränsletankarna skall registreras med en avkännare i bränsletanken placerad enligt 5.1.1.

4.5.3. Temperaturerna skall under hela avdunstningsprovet registreras eller föras till ett databehandlingssystem med en frekvens som inte är lägre än en gång per minut.

4.5.4. Noggrannheten hos temperaturregistreringssystemet skall ligga inom ± 1,0 K och temperaturen skall kunna avläsas i intervaller på 0,4 K.

4.5.5. Registrerings- eller databehandlingssystemet skall ha en tidsupplösning på ± 15 sekunder.

4.6. Fläktar

4.6.1. Det skall vara möjligt att med hjälp av en eller flera fläktar och med kammarens dörrar öppna nedbringa kolvätehalten i kammaren till omgivningsluftens.

4.6.2. Kammaren skall vara försedd med en eller flera fläktar med en kapacitet på 0,1-0,5 m³/s-1, med vilka luften i inneslutningen kan blandas fullständigt. En jämn temperatur och kolvätehalt skall kunna upprätthållas i kammaren under mätningarna. Fordonet i inneslutningen får inte utsättas för en direkt luftström från fläktarna.

4.7. Gaser

4.7.1. Följande rena gaser skall finnas tillgängliga för kalibrering och drift:

- renad syntetisk luft (renhet: Plats för tabell>

Uppvärmningstiden och temperaturstegringen registreras.

5.1.9. Efter högst en timme inleds tömnings- och påfyllningsmomenten enligt 5.1.4, 5.1.5, 5.1.6 och 5.1.7.

5.1.10. Inom två timmar sedan det första tankuppvärmningsmomentet har avslutats inleds det andra tankuppvärmningsmomentet i enlighet med 5.1.8. Detta fullföljs med registrering av temperaturstegringen och uppvärmningstiden.

5.1.11. Inom en timme sedan det andra tankuppvärmningsmomentet har avslutats placeras fordonet på en chassidynamometer och genomgår en körcykel del 1 och två körcykler del 2. Avgasutsläppen mäts inte under detta moment.

5.1.12. Inom fem minuter efter avslutad förberedande konditionering enligt 5.1.11 stängs fordonets motorhuv helt och fordonet körs av dynamometern och ställs upp i konditioneringsutrymmet. Fordonet skall stå uppställt där under minst 10 och högst 36 timmar. Motoroljans och kylvätskans temperatur skall ha sjunkit till omgivningstemperaturen inom ± 2 K vid slutet av perioden.

5.2. Prov avseende tankavluftningsutsläpp

5.2.1. Momentet enligt 5.2.4 får inte inledas tidigare än nio timmar eller senare än 35 timmar efter den förberedande körcykeln.

5.2.2. Kammaren skall vädras flera minuter omedelbart före provet, tills en stabil bakgrundsnivå erhålls. Kammarens blandningsfläkt(ar) slås på i samband med detta.

5.2.3. Kolväteanalysatorn nollställs och mätområdet bestäms omedelbart före provet.

5.2.4. Fordonets bränsletank(ar) töms på samma sätt som i 5.1.4 och fylls med provbränsle med en temperatur mellan 283 K och 287 K (10 - 14 °C) till 40 ± 2 % av normal tankkapacitet. Fordonets tanklock sätts inte på ännu.

5.2.5. Om fordonet har mer än en bränsletank skall alla tankar värmas upp på samma sätt enligt nedanstående beskrivning. Bränsletankarnas temperatur skall överensstämma inom ± 1,5 K.

5.2.6. Provfordonet förs in i provinneslutningen med avstängd motor och med fönster och bagageutrymme öppna. Temperaturavkännare för bränsletank(ar) och tankuppvärmningsanordning(ar) ansluts, om det behövs. Registreringen av bränslets och omgivningens temperatur inom inneslutningen påbörjas genast. Om evakueringsfläkten är i gång skall den stängas av vid denna tidpunkt.

5.2.7. Bränslet får värmas på konstgjord väg till utgångstemperaturen 289 K (16 °C) ± 1 K.

5.2.8. Så snart bränslet uppnår temperaturen 287 K (14 °C) skall fordonets bränsletank(ar) stängas, liksom kammaren så att den blir gastät.

5.2.9. Så snart bränslets temperatur nått 289 K (16 °C) ± 1 K

- mäts kolvätekoncentration, barometertryck och temperatur för att erhålla utgångsvärdena CHC, i, Pi och Ti för tankuppvärmningsprovet,

- inleds en linjär temperaturstegring på 14 ± 0,5 K under 60 ± 2 minuter. Bränslets temperatur under uppvärmningen skall överensstämma med nedanstående funktion inom ± 1,5 K:

Tr = T° + 0,2333 7 t

där

>Plats för tabell>

5.2.10. Kolväteanalysatorn nollställs och mätområdet bestäms omedelbart före provets slut.

5.2.11. Om temperaturen stigit 14 K ± 0,5 K under provperioden på 60 ± 2 minuter mäts den slutliga kolvätehalten i inneslutningen (CHC, f). Tiden eller tidsåtgången registreras, tillsammans med den slutliga temperaturen Tf och det slutliga barometertrycket Pf för avdunstningen från bränslesystemet.

5.2.12. Värmekällan stängs av och inneslutningens dörr öppnas. Uppvärmningsanordning och temperaturavkännare kopplas loss från apparaturen i inneslutningen. Fordonets dörrar och bagageutrymme kan nu stängas och fordonet föras bort från inneslutningen med motorn avstängd.

5.2.13. Fordonet förbereds för efterföljande körcykler och prov avseende upphettningsförluster. Kallstartprovet får inte genomföras senare än en timme efter tankavluftningsprovet.

5.2.14. Den beslutande myndigheten kan göra bedömningen att konstruktionen hos fordonets bränslesystem orsakar avdunstningsförluster till omgivningen i någon punkt. I så fall skall en teknisk konstruktionsanalys genomföras, så att myndigheten kan fastslå att ångorna avges till kolbehållaren och att dessa ångor dräneras på ett tillfredsställande sätt under körning med fordonet.

5.3. Körcykel

5.3.1. Bestämningen av avdunstningsutsläpp avslutas med mätning av kolväteutsläppen under en 60 minuters varmavdunstningsperiod efter en tätortskörcykel och en körcykel utanför tätort. Efter provet avseende tankavluftningsförluster skjuts eller förflyttas fordonet på annat sätt upp på dynamometern med motorn avstängd. Därefter genomförs en tätortskörcykel med kallstart och en körcykel utanför tätort enligt beskrivningen i bilaga 3. Prov på avgasutsläppen får tas under detta moment, men resultaten används inte som underlag för typgodkännande.

5.4. Prov avseende avdunstningsförluster efter körning

5.4.1. Innan provet påbörjas skall provkammaren vädras flera minuter tills en stabil bakgrundsnivå av kolväten erhålls. Kammarens blandningsfläkt(ar) slås på i samband med detta.

5.4.2. Kolväteanalysatorn nollställs och mätområdet bestäms omedelbart före provet.

5.4.3. Vid slutet av körcykeln skall fordonets motorhuv stängas helt och samtliga anslutningar mellan fordon och provkörningsutrustning bortkopplas. Fordonet körs sedan till mätkammaren med minimal användning av gaspedalen. Motorn skall stängas av innan någon del av fordonet kommer in i mätkammaren. Tidpunkten då motorn stängs av skall registreras på registreringssystemet för avdunstningsutsläpp och temperaturregistreringen inleds. Fordonets fönster och bagageutrymme skall nu öppnas, om det inte gjorts tidigare.

5.4.4. Fordonet skjuts eller förflyttas på annat sätt in i kammaren med avstängd motor.

5.4.5. Inneslutningens dörrar stängs och försluts gastätt inom två minuter efter det att motorn har stängts av och inom sju minuter efter körcykelns slut.

5.4.6. Provperioden på 60 ± 0,5 minuter för avdunstning från bränslesystemet inleds i samband med att kammaren förseglas. Kolvätehalten, temperaturen och barometertrycket mäts för att ge de inledande värdena CHC, i, Pi och Ti för provet. Dessa värden skall användas för beräkningen av avdunstningsutsläppen enligt avsnitt 6. Omgivningstemperaturen T i kammaren skall inte understiga 296 K och inte överstiga 304 K under provperioden på 60 minuter.

5.4.7. Kolväteanalysatorn nollställs och mätområdet bestäms omedelbart före slutet av provperioden på 60 ± 0,5 minuter.

5.4.8. Vid slutet av provperioden på 60 ± 0,5 minuter skall kolvätehalten i kammaren avläsas. Temperaturen och barometertrycket mäts också. Detta är de slutliga avläsningarna CHC, f, Pf och Tf för avdunstningsprovet, som används vid beräkningarna i avsnitt 6. Härmed avslutas provförfarandet avseende avdunstningsutsläpp.

6. BERÄKNINGAR

Efter de avdunstningsprov som beskrivs i avsnitt 5 kan kolväteutsläppen genom tankavluftning och avdunstning efter körning beräknas. Avdunstningsutsläppen vid vart och ett av dessa moment beräknas med hjälp av de ursprungliga och slutliga kolvätehalterna, temperaturerna och trycken i inneslutningen samt inneslutningens nettovolym.

Följande formel används:

MHC = k 7 V 7 10 -4 7 (>NUM>CHCf 7 Pf/>DEN>Tf - >NUM>CHC, i 7 Pi/>DEN>Ti)

där

>Plats för tabell>

när

>Plats för tabell>

6.2. Sammanlagt provresultat

Den sammanlagda mängden utsläppta kolväten från fordonet är

Mtotal = MTH + MHS

där

>Plats för tabell>

7. PRODUKTIONSÖVERENSSTÄMMELSE

7.1. För den rutinmässiga produktionskontrollen kan innehavaren av godkännandet visa att produktionen överensstämmer genom att ta ut fordon, vilka skall uppfylla följande krav:

7.2. Läckagekontroll

7.2.1. Utlopp till omgivningen från utsläppsbegränsningsutrustningen tillsluts.

7.2.2. Bränslesystemet sätts under ett tryck på 370 ± 10 mm H2O.

7.2.3. Trycket stabiliseras innan bränslesystemet isoleras från tryckkällan.

7.2.4. Härefter skall trycket inte sjunka med mer än 50 mm H2O under fem minuter.

7.3. Ventilationsprov

7.3.1. Utlopp till omgivningen från utsläppsbegränsningsutrustningen tillsluts.

7.3.2. Bränslesystemet sätts under ett tryck på 370 ± 10 mm H2O.

7.3.3. Trycket stabiliseras innan bränslesystemet isoleras från tryckkällan.

7.3.4. Avluftningsutloppen till omgivningen återställs, så att de fungerar normalt.

7.3.5. Trycket i bränslesystemet skall sjunka till under 100 mm H2O efter minst 30 sekunder och högst två minuter.

7.4. Dräneringsprov

7.4.1. En anordning som kan registrera ett flöde på 1 liter under en minut ansluts till dräneringens inlopp. Ett tryckkärl som är så stort att inverkan på dräneringssystemet är försumbar ansluts via en omkopplare till dräneringens inlopp, eller

7.4.2. tillverkaren kan själv välja en flödesmätare, om den godtas av den behöriga myndigheten.

7.4.3. Fordonet körs så att varje konstruktionslösning i dräneringssysstemet som kan begränsa dess funktion upptäcks och omständigheterna noteras.

7.4.4. Under det att motorn går på det sätt som anges i 7.4.3 bestäms luftflödet på något av följande sätt:

7.4.4.1. Den anordning som avses i 7.4.1 kopplas in. Ett tryckfall skall iakttas från atmosfärtryck till en nivå som visar att en volym på 1 liter luft har passerat genom begränsningssystemet för avdunstningsutsläpp inom en minut, eller

7.4.4.2. om en alternativ flödesmätanordning används skall ett mätvärde kunna iakttas som inte understiger 1 liter per minut.

7.5. Den behöriga myndighet som utfärdat typgodkännandet får när som helst kontrollera de metoder för att verifiera produktionsöverensstämmelse som används vid varje produktionsenhet.

7.5.1. Inspektören skall ta ut ett tillräckligt antal fordon från serien.

7.5.2. Inspektören får prova dessa fordon genom att tillämpa antingen 7.1.4 eller 7.1.5 i bilaga 1.

7.5.3. Om avsnitt 7.1.5 i bilaga 1 tillämpas och det visar sig att gränsvärdet i 5.3.4.2 i bilaga 1 överskrids för fordonet, kan tillverkaren begära att godkännandeförfarandet enligt 7.1.4 i bilaga 1 skall tillämpas.

7.5.3.1. Tillverkaren får inte tillåtas justera, reparera eller modifiera något fordon, utom i fall då kraven i avsnitt 7.1.4 i bilaga 1 inte är uppfyllda. Sådana arbeten skall dokumenteras enligt tillverkarens rutiner för sammansättning och produktionskontroll.

7.5.3.2. Tillverkaren kan begära att ett nytt prov görs med ett fordon vilkets avdunstningsutsläpp kan antas ha förändrats på grund av åtgärder enligt 7.5.3.1.

7.6. Om kraven enligt 7.5 inte är uppfyllda skall den behöriga myndigheten säkerställa att alla nödvändiga åtgärder vidtas för att så snart som möjligt återställa produktionsöverensstämmelsen.

Tillägg 1

KALIBRERING AV UTRUSTNING FÖR PROV AVSEENDE

AVDUNSTNINGSUTSLÄPP

1. KALIBRERINGSFREKVENS OCH -METODER

1.1. All utrustning skall kalibreras innan den tas i bruk och därefter vid behov, dock alltid under månaden före ett typgodkännandeprov. De kalibreringsmetoder som beskrivs i detta tillägg skall användas.

2. KALIBRERING AV INNESLUTNINGEN

2.1. Bestämning av inneslutningens inre volym

2.1.1. Innan kammaren tas i bruk skall dess inre volym bestämmas enligt följande. De inre måtten hos kammaren mäts noggrant, med hänsyn tagen till balkar och andra ojämnheter. Den inre volymen hos kammaren bestäms med utgångpunkt från dessa mätningar.

2.1.2. Den inre nettovolymen bestäms genom avdrag med 1,42 m³ från kammarens inre volym. Alternativt kan fordonets volym med bagageutrymme och fönster öppna användas i stället för 1,42 m³.

2.1.3. Kammaren skall provas i enlighet med 2.3. Om propanmassan inte överensstämmer med den införda massan inom ± 2 % skall åtgärder vidtas.

2.2. Bestämning av bakgrundsemissionen

Genom denna bestämning fastställs att kammaren inte innehåller några material som avger betydande mängder kolväten. Provet skall utföras då inneslutningen tas i drift och efter varje åtgärd inom inneslutningen som kan påverka bakgrundsutsläppen, minst en gång per år.

2.2.1. Kalibrera analysutrustningen (vid behov), nollställ sedan och bestäm mätområdet.

2.2.2. Vädra inneslutningen tills ett stabilt värde för kolväten erhålls. Blandningsfläkten skall kopplas på om den inte redan är inkopplad.

2.2.3. Försegla kammaren och mät bakgrundskoncentrationen av kolväten, temperaturen och barometertrycket. Dessa värden utgör utgångsvärdena CHD, i, Pi och Ti som används vid beräkning av bakgrundshalten i inneslutningen.

2.2.4. Inneslutningen skall stå ostörd med blandningsfläkten inkopplad under fyra timmar.

2.2.5. Vid slutet av denna period skall samma analysutrustning användas för att bestämma kolvätehalten i kammaren. Temperaturen och barometertrycket skall också mätas. Dessa utgör de slutliga avläsningarna CHC, f, Pf och Tf.

2.2.6. Beräkna förändringen i kolvätehalt i inneslutningen under provperioden i enlighet med punkt 2.4. Bakgrundsemissionen får inte överstiga 0,4 g.

2.3. Kammarens kalibrering och kolväteretentionsförmåga

Genom kalibrerings- och kolväteretentionsprovet kontrolleras kammarens beräknade volym enligt 2.1 och varje läckageflöde mäts.

2.3.1. Vädra inneslutningen tills en stabil kolvätehalt uppnås. Koppla på blandningsfläkten om den inte redan är inkopplad. Kolväteanalysatorn nollställs, kalibreras vid behov och mätområdet bestäms.

2.3.2. Försegla inneslutningen och mät bakgrundshalten, temperaturen och barometertrycket. Dessa värden utgör utgångsvärdena CHC, i, Pi och Ti för kalibreringen av inneslutningen.

2.3.3. För in ca 4 gram propan i inneslutningen. Propanmassan skall mätas med en noggrannhet och precision av ± 0,5 %.

2.3.4. Låt luften i inneslutningen blandas i fem minuter och mät sedan kolvätehalten, temperaturen och barometertrycket. Dessa värden utgör de slutliga värdena CHC, f, Tf och Pf för kalibreringen av inneslutningen.

2.3.5. Beräkna propanmassan i inneslutningen med hjälp av avläsningarna enligt 2.3.2 och 2.3.4 och formeln i 2.4. Den skall vara inom ± 2 % av den propanmängd som uppmäts enligt 2.3.3.

2.3.6. Låt innehållet i kammaren blandas under minst fyra timmar. Vid slutet av denna period skall den slutliga kolvätehalten, temperaturen och barometertrycket avläsas och registreras.

2.3.7. Beräkna med hjälp av formeln i 2.4 kolvätemassan utifrån de avläsningar som gjorts enligt 2.3.6 och 2.3.2. Massan skall inte avvika med mer än 4 % från den kolvätemängd som erhålls enligt 2.3.5.

2.4. Beräkningar

Beräkningen av förändringen i nettomängden kolväten i inneslutningen används för att bestämma kammarens bakgrundshalt och läckage av kolväten. De ursprungliga och slutliga avläsningarna avseende kolvätekoncentration, temperatur och barometertryck används i följande formel för att beräkna massaförändringen:

MHC = k 7 V 7 10 -4 7 (>NUM>CHCf 7 Pi/>DEN>Tf - >NUM>CHC, i 7 Pi/>DEN>Ti)

där

>Plats för tabell>

varvid

>Plats för tabell>

i är den ursprungliga avläsningen,

f är den slutliga avläsningen.

3. KONTROLL AV FID-KOLVÄTEANALYSATOR

3.1. Optimering av detektorns reaktion

FID-utrustningen skall ställas in enligt instrumenttillverkarens anvisningar. Propan i luft skall användas för att optimera reaktionen inom det mest använda arbetsområdet.

3.2. Kalibrering av HC-analysatorn

Analysatorn skall kalibreras med propan i luft och renad syntetisk luft. Se avsnitt 4.5.2 i bilaga 3 (Kalibrerings- och spänngaser).

Fastställ en kalibreringskurva enligt beskrivningen i avsnitt 4.1 - 4.5 i detta tillägg.

3.3. Kontroll av syreinterferens och rekommenderade gränsvärden

Reaktionsfaktorn (Rf) för en viss typ av kolväten är förhållandet mellan C1-avläsningen från FID-analysatorn och koncentrationen i gascylindern, uttryckt som ppm C1.

Provgaskoncentrationen skall vara sådan att ca 80 % av fullt skalutslag erhålls inom mätområdet. Koncentrationen skall vara känd med en noggrannhet av ± 2 volymprocent enligt en gravimetrisk standard. Dessutom skall gascylindern konditioneras i förväg under 24 timmar vid en temperatur mellan 293 K och 303 K (20 - 30 °C).

Reaktionsfaktorerna bestäms när en analysutrustning tas i bruk och därefter i samband med större kontroller. Den referensgas som skall användas är propan med komplettering av renad luft, som antas ha reaktionsfaktorn 1,00.

Den provgas som skall användas för att fastställa syreinterferensen och de rekommenderade reaktionsfaktorområdena anges nedan:

Propan och kväve 0,95 ≤ Rf ≤ 1,05.

4. KALIBRERING AV KOLVÄTEANALYSATORN

Varje mätområde som normalt används kalibreras enligt följande förfarande:

4.1. Fastställ kalibreringskurvan med minst fem kalibreringspunkter så jämnt utspridda som möjligt över mätområdet. Den nominella koncentrationen hos den kalibreringsgas som har den högsta koncentrationen skall minst motsvara 80 % av fullt skalutslag.

4.2. Beräkna kalibreringskurvan med minsta kvadratmetoden. Om graden hos det resulterande polynomet är större än 3, skall antalet kalibreringspunkter minst motsvara polynomgraden plus 2.

4.3. Kalibreringskurvan får inte avvika med mer än 2 % från det nominella värdet för varje kalibreringsgas.

4.4. Med användning av koefficienterna i det polynom som framkommer enligt 4.2 upprättas en tabell över avläsningar i förhållande till verkliga koncentrationer, i steg som inte överstiger 1 % av fullt skalutslag. Detta skall göras för varje mätområde som kalibreras.

Tabellen skall också innehålla andra relevanta data såsom

kalibreringsdatum,

mätområdes- och nollavläsningar för potentiometrar (i förekommande fall),

nominell skala,

referensdata för varje använd kalibreringsgas,

verkligt och avläst värde för varje använd kalibreringsgas samt skillnaden i procent,

FID-enhetens bränsle och typ,

FID-enhetens lufttryck.

4.5. Om det kan visas för den beslutande myndigheten att alternativ teknik (t. ex. dator, elektronisk mätområdeskontroll) ger likvärdig noggrannhet, kan sådan teknik användas.

BILAGA 7

Beskrivning av prov med åldrande för att fastställa hållbarheten hos utsläppsbegränsande anordningar

1. INLEDNING

I denna bilaga beskrivs provet för att kontrollera hållbarheten hos utsläppsbegränsande anordningar i fordon med motorer med styrd tändning eller kompressionständning under ett åldrande motsvarande 80 000 km.

2. PROVFORDON

2.1. Fordonet skall vara i gott mekaniskt skick. Motor och utsläppsbegränsande anordningar skall vara nya.

Samma fordon kan användas som vid typ I-provet. Typ I-provet skall utföras sedan fordonet har körts minst 3 000 km enligt avsnitt 5.1.

3. BRÄNSLE

Hållbarhetsprovet genomförs med blyfri bensin eller dieselolja som finns tillgänglig i handeln.

4. UNDERHÅLL OCH INSTÄLLNINGAR AV FORDONET

Underhåll och inställningar liksom användningen av fordonets manöverorgan skall följa tillverkarens rekommendationer.

5. KÖRNING PÅ BANA, VÄG ELLER CHASSIDYNAMOMETER

5.1. Körcykel

Under körning på bana, väg eller dynamometer skall körsträckan tillryggaläggas enligt det körschema (figur VII.5.1) som beskrivs nedan:

- Hållbarhetsprovet består av 11 cykler som var och en omfattar 6 kilometer.

- Under de första nio cyklerna skall fordonet stannas fyra gånger mitt i körcykeln och motorn gå på tomgång i minst 15 sekunder.

- Normal acceleration och deceleration.

- Fem decelerationer mitt i varje körcykel, då hastigheten nedbringas från cykelns körhastighet till 32 km/h och fordonet därefter gradvis accelereras, tills cykelns körhastighet åter uppnås.

- Den tionde körcykeln körs med den konstanta hastigheten 89 km/h.

- Den elfte körcykeln inleds med maximal acceleration från stillastående upp till 113 km/h. Halvvägs genom cykeln ansätts bromsen normalt tills fordonet stannar. På detta följer en period av tomgångskörning under 15 sekunder och ett andra moment med full acceleration.

Schemat körs sedan om från början. Maximihastigheten under varje cykel anges i följande tabell.

Tabell VII.5.1

>Plats för tabell>

Figur VII.5.1

>Start Grafik>

1,1 Körschema

>Slut Grafik>

>Hänvisning till >

5.1.1. Om tillverkaren begär det kan provet alternativt utföras på väg. Alternativa körscheman skall godkännas av den tekniska enheten före provet och skall i stort omfatta samma medelhastighet, fördelning av hastigheter, antal stopp per kilometer och antal accelerationer per kilometer som körcykeln på bana eller dynamometer enligt beskrivningen i 5.2 och figur VII.5.1.

5.1.2. Hållbarhetsprovet, eller det modifierade hållbarhetsprovet om tillverkaren har valt ett sådant, skall fortsätta tills fordonet körts minst 80 000 km.

5.2 Provutrustning

5.2.1 Dynamometer

5.2.1.1. Om hållbarhetsprovet utförs på dynamometer, skall denna medge att provet genomförs i enlighet med 5.1. Särskilt skall den vara försedd med system som simulerar tröghetsmassa och rullmotstånd.

5.2.1.2. Bromsen skall justeras så att den upptar den effekt som överförs till drivhjulen vid en konstant hastighet av 80 km/h. Förfarandena för bestämning av denna effekt och inställning av bromsen är desamma som de som beskrivs i tillägg 3 till bilaga 3.

5.2.1.3. Fordonets kylsystem skall medge att fordonet körs med drifttemperaturer liknande dem som uppkommer på väg (olja, vatten, avgassystem, etc.).

5.2.1.4. Vissa andra bänkinställningar och -egenskaper skall när så är nödvändigt vara desamma som de som beskrivs i bilaga 3 till detta direktiv (t. ex. tröghetsmassan, som kan vara mekanisk eller elektronisk).

5.2.1.5. Fordonet får vid behov förflyttas till en annan provbänk för genomförande av utsläppsprov.

5.2.2 Körning på bana eller väg

När hållbarhetsprovet utförs på bana eller väg skall fordonets referensvikt åtminstone motsvara den vikt som krävs vid prov på dynamometer.

6. MÄTNING AV UTSLÄPP

Vid provets början (0 km) och för varje 10 000 km (± 400 km) eller oftare, med regelbundna intervall tills fordonet körts 80 000 km, skall avgasutsläppen mätas med typ I-prov enligt avsnitt 5.3.1 i bilaga 1. De gränsvärden som skall efterlevas anges i avsnitt 5.3.1.4 i bilaga 1. Emellertid får avgasutsläppen även mätas enligt bestämmelserna i avsnitt 8.2 i bilaga 1.

Alla resultat från avgasproven skall ritas ut som en funktion av körsträckan avrundad till närmaste kilometer. En rät linje ritas genom alla dessa värden efter anpassning med minsta kvadratmetoden. Denna beräkning skall inte omfatta provresultaten vid 0 km.

Resultaten kan endast godtas för beräkningen av försämringsfaktorer om de interpolerade punkterna på denna linje vid 6 400 och 80 000 km ligger inom ovan nämnda gränser. Resultaten kan godtas även när den anpassade linjen skär ett tillämpligt gränsvärde med negativ lutning (den interpolerade punkten vid 6 400 km ligger högre än den vid 80 000 km), men det verkliga datapunkten vid 80 000 km ligger under gränsvärdet.

En multiplikativ försämringsfaktor för avgasutsläpp skall beräknas för varje förorening enligt följande:

DEF = >NUM>Mi2/>DEN>Mi1

där

>Plats för tabell>

Dessa interpolerade värden skall beräknas med minst 4 decimalers noggrannhet innan de divideras för att bestämma försämringsfaktorn. Resultatet avrundas till tre decimaler.

Om försämringsfaktorn understiger ett anses den vara lika med ett.

BILAGA 8

SPECIFIKATION FÖR REFERENSBRÄNSLEN

1. TEKNISKA EGENSKAPER HOS DET REFERENSBRÄNSLE SOM SKALL ANVÄNDAS VID PROV MED FORDON MED MOTORER MED STYRD TÄNDNING

CEC referensbränsle RF-08-A-85

Typ: Premiumbensin, blyfri(1)>Plats för tabell>

2. TEKNISKA EGENSKAPER FÖR DET REFERENSBRÄNSLE SOM SKALL ANVÄNDAS VID PROV MED FORDON MED DIESELMOTOR

CEC referensbränsle RF-03-A-84(2)Typ: Dieselbränsle

>Plats för tabell>

(1) Vid blandningen av detta bränsle får bara komponenter som normalt produceras vid europeiska raffinaderier användas.

(2) Om det är nödvändigt att beräkna den termiska verkningsgraden hos en motor eller ett fordon kan energiinnehållet i bränslet beräknas enligt följande:

Specifik energi (värmeinnehåll) (netto) MJ/kg =

(46,423 - 8,792d² + 3,170d) [1 - (x + y + s)] + 9,420s - 2,499x,

där

Discarding a TABLE

>Plats för tabell>

BILAGA 9

Mall

>Start Grafik>

[största storlek: A4 (210 x 297 mm)]

EEG-TYPGODKÄNNANDEINTYG

(fordon)

Myndighetens namn

Meddelande om

- typgodkännande(1)

- utvidgat typgodkännande(1)

- vägrat typgodkännande(1)

för en fordonstyp, enligt direktiv 70/220/EEG senast ändrat genom direktiv 91/441/EEG, om åtgärder mot luftföroreningar genom avgaser från motorfordon.

EEG-typgodkännande nr: Utvidgat typgodkännande nr:

DEL I

0.1 Märke (tillverkare):

0.2 Typ och kommersiell beteckning (ange förekommande varianter):

0.3 Beteckning för identifiering, om sådan anges på fordonet(a):

0.3.1 Märkningens placering:

0.4 Fordonskategori(b):

0.5 Tillverkarens namn och adress:

0.6 Namn och adress för tillverkarens representant (i förekommande fall):

DEL II

1. Ytterligare uppgifter

1.1 Fordonets vikt i körklart skick:

1.2 Totalvikt:

1.3 Referensvikt:

1.4 Antal sittplatser:

(1) Stryk det ej tillämpliga.

1.5 Bestämmelserna i avsnitt 8.1 i bilaga 1 är tillämpliga: ja/nej(1)

1.6 Motoridentifiering:

1.7 Växellåda

1.7.1 Manuell, antal växlar(1):

1.7.2 Automatisk, antal utväxlingar(1):

1.7.3 Kontinuerligt varierbar (CVT): ja/nej(1)

1.7.4 Utväxlingar i växellåda:

1.7.5 Bakaxelutväxling:

1.8 Största och minsta däckstorlek:

1.8.1 Däckens rullningsomkrets under typ I-prov:

1.9 Provresultat:

Typ I CO (g/km) HC + NOx (g/km) Partiklar (2) (g/km)

uppmätt

med försämringsfaktor (DF)

Typ II:...........%

Typ III:...........

Typ IV:...........g/prov

Typ V: - Typ av hållbarhetsprov: 80 000 km, ej tillämpligt(1)

- Försämringsfaktorer (DF): beräknade, fasta(1)

Ange värden

2. Teknisk tjänst som utfört proven:

3. Provrapportens datum:

4. Provrapportens nummer:

5. Skäl för utvidgat typgodkännande (i förekommande fall):

6. Anmärkningar (i förekommande fall):

7. Ort:

8. Datum:

9. Underskrift:

(1) Stryk det ej tillämpliga.

(2) För fordon med kompressionständningsmotor.>Slut Grafik>