2013R0549 — SV — 24.08.2015 — 001.001


Detta dokument är endast avsett som dokumentationshjälpmedel och institutionerna ansvarar inte för innehållet

►B

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING (EU) nr 549/2013

av den 21 maj 2013

om det europeiska national- och regionalräkenskapssystemet i Europeiska unionen

(Text av betydelse för EES)

(EGT L 174 26.6.2013, s. 1)

Ändrad genom:

 

 

Officiella tidningen

  nr

sida

datum

►M1

KOMMISSIONENS DELEGERADE FÖRORDNING (EU) 2015/1342 av den 22 april 2015

  L 207

35

4.8.2015




▼B

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING (EU) nr 549/2013

av den 21 maj 2013

om det europeiska national- och regionalräkenskapssystemet i Europeiska unionen

(Text av betydelse för EES)



EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 338.1,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de nationella parlamenten,

med beaktande av Europeiska centralbankens yttrande ( 1 ),

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet ( 2 ), och

av följande skäl:

(1)

Utarbetandet av unionens politik och övervakningen av medlemsstaternas ekonomier och av den ekonomiska och monetära unionen (EMU) förutsätter att det finns jämförbara, aktuella och tillförlitliga uppgifter om varje medlemsstats eller regions ekonomiska struktur och utveckling.

(2)

Kommissionen bör medverka vid övervakningen av medlemsstaternas ekonomier och av EMU och i synnerhet rapportera regelbundet till rådet om hur medlemsstaterna fullgör sina förpliktelser med avseende på EMU.

(3)

Unionsmedborgarna behöver räkenskaper som underlag för att kunna analysera den ekonomiska situationen i en medlemsstat eller en region. För jämförbarhetens skull bör sådana räkenskaper utarbetas enligt gemensamma och entydiga principer. Den information som tillhandahålls bör vara så exakt och fullständig som möjligt, och lämnas i god tid för att säkerställa största möjliga transparens för samtliga sektorer.

(4)

Kommissionen bör använda aggregat för nationalräkenskaper och regionalräkenskaper för unionens administrativa ändamål, särskilt budgetberäkningarna.

(5)

Ett administrativt dokument om det europeiska nationalräkenskapssystemet offentliggjordes 1970, och det omfattade det område som regleras av denna förordning. Det dokumentet hade utarbetats på egen hand av Europeiska gemenskapernas statistikkontor på eget ansvar och var resultatet av det arbete som det statistikkontoret under flera år bedrivit tillsammans med medlemsstaternas nationella statistikbyråer för att få till stånd ett system för nationalräkenskaper som tillgodosåg de krav som Europeiska gemenskapernas ekonomiska och sociala politik ställde. Det utgjorde en gemenskapsversion av Förenta nationernas system för nationalräkenskaper, som gemenskaperna fram till dess hade använt. För att uppdatera den ursprungliga texten offentliggjordes en andra upplaga av dokumentet 1979 ( 3 ).

(6)

Genom rådets förordning (EG) nr 2223/96 av den 25 juni 1996 om det europeiska national- och regionalräkenskapssystemet i gemenskapen ( 4 ) upprättades ett nationalräkenskapssystem som tillgodosåg de krav som gemenskapens ekonomiska, sociala och regionala politik ställde. Systemet överensstämde i stort sett med det nya system för nationalräkenskaper som antogs av Förenta nationernas statistiska kommission i februari 1993 (SNA 1993), så att resultaten i Förenta nationernas alla medlemsländer skulle bli jämförbara internationellt.

(7)

SNA 1993 uppdaterades i form av ett nytt nationalräkenskapssystem (SNA 2008) som antogs av Förenta nationernas statistiska kommission i februari 2009 i syfte att bättre anpassa nationalräkenskaperna till de nya ekonomiska förhållandena, framstegen inom metodforskningen och användarnas behov.

(8)

Det europeiska nationalräkenskapssystem (ENS 95) som inrättades genom förordning (EG) nr 2223/96 behöver revideras med hänsyn till utvecklingen i SNA, så att det reviderade europeiska nationalräkenskapssystemet, såsom fastställt genom den här förordningen, utgör en version av SNA 2008 som är anpassad till medlemsstaternas ekonomiska struktur, och så att unionens uppgifter är jämförbara med de uppgifter som sammanställs av de viktigaste internationella samarbetspartnerna.

(9)

I syfte att införa miljöekonomiska räkenskaper som satelliträkenskaper till det reviderade europeiska nationalräkenskapssystemet upprättades genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 691/2011 av den 6 juli 2011 om europeiska miljöräkenskaper ( 5 ) en gemensam ram för insamling, sammanställning, överföring och utvärdering av europeiska miljöräkenskaper.

(10)

I fråga om miljö- och socialräkenskaper bör full hänsyn tas till kommissionens meddelande till rådet och Europaparlamentet av den 20 augusti 2009Bortom BNPAtt mäta framsteg i en föränderlig värld. Krafttag behöver tas för att fullfölja metodundersökningar och datatester, särskilt i frågor som knyter an till meddelandet Bortom BNP och Europa 2020-strategin, i syfte att utveckla en mer heltäckande metod för att mäta välbefinnande och framsteg och därigenom medverka till att främja en smart och hållbar tillväxt för alla. I detta sammanhang bör man ta hänsyn till externa miljöeffekter och social ojämlikhet. Produktivitetsförändringar bör också beaktas. Detta bör göra det möjligt att så snart som möjligt tillhandahålla uppgifter som kompletterar BNP-aggregat. Kommissionen bör under 2013 för Europaparlamentet och rådet presentera ett uppdaterat meddelande Bortom BNP och, om så är lämpligt, lagstiftningsförslag under 2014. Uppgifter om national- och regionalräkenskaper bör ses som ett av medlen för att nå dessa mål.

(11)

Det bör undersökas om det är möjligt att använda nya och automatiserade metoder för realtidsinsamling av uppgifter.

(12)

Det reviderade europeiska nationalräkenskapssystemet (ENS 2010) innehåller en metoddel och ett leveransprogram där det fastställs vilka räkenskaper och sammanställningar som alla medlemsstaterna ska lämna in enligt bestämda tidsfrister. Kommissionen bör ställa räkenskaperna och sammanställningarna till användarnas förfogande vid givna tidpunkter och, i förekommande fall, i enlighet med en på förhand anmäld tidsplan för offentliggörande, särskilt med hänsyn till övervakningen av den ekonomiska konvergensen och för att få till stånd en nära samordning av medlemsstaternas ekonomiska politik.

(13)

Vid offentliggörande av uppgifter bör man välja en användarvänlig strategi genom att tillhandahålla åtkomlig och användbar information till unionens medborgare och andra aktörer.

(14)

Tanken är att ENS 2010 gradvis ska ersätta alla andra system och utgöra en referensram med gemensamma standarder, definitioner, klassificeringar och redovisningsregler som ska användas vid utarbetandet av medlemsstaternas räkenskaper med avseende på unionen, så att resultaten blir jämförbara medlemsstaterna emellan.

(15)

I enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1059/2003 av den 26 maj 2003 om inrättande av en gemensam nomenklatur för statistiska territoriella enheter (Nuts) ( 6 ) ska all statistik som medlemsstaterna översänder till kommissionen och som ska delas upp i territoriella enheter följa Nuts-nomenklaturen. För att jämförbar regional statistik ska kunna utarbetas bör de territoriella enheterna därför fastställas i enlighet med Nuts-nomenklaturen.

(16)

Medlemsstaternas överföring av uppgifter, inbegripet överföringen av konfidentiella uppgifter, regleras av bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 223/2009 av den 11 mars 2009 om europeisk statistik ( 7 ). Således bör åtgärder som vidtas i enlighet med den här förordningen även säkerställa skyddet av konfidentiella uppgifter och förhindra att uppgifter röjs olagligen eller används i andra syften än för statistik när europeisk statistik framställs och sprids.

(17)

En expertgrupp har tillsatts för att ytterligare utreda frågan om hur indirekt mätta finansiella förmedlingstjänster (Fisim) ska behandlas i nationalräkenskaperna, inklusive en utvärdering av en riskanpassad metod som lyfter ut risk från Fisim-beräkningarna för att spegla de förväntade framtida kostnaderna för realiserad risk. Beroende på vad expertgruppen kommer fram till kan metoden för att beräkna och fördela Fisim komma att behöva ändras genom en delegerad akt i syfte att tillhandahålla bättre resultat.

(18)

Utgifter för forskning och utveckling utgör investeringar och bör bokföras som fast realkapitalbildning. Det är emellertid nödvändigt att genom en delegerad akt precisera formatet för de uppgifter om utgifter för forskning och utveckling som ska bokföras som fast realkapitalbildning, när man med hjälp av tester som grundar sig på utvecklingen av tilläggstabeller har nått en nivå där uppgifterna kan anses tillräckligt tillförlitliga och jämförbara.

(19)

Enligt rådets direktiv 2011/85/EU av den 8 november 2011 om krav på medlemsstaternas budgetramverk ( 8 ) ska relevant information om ansvarsförbindelser med potentiellt stor påverkan på offentliga budgetar offentliggöras, däribland offentliga garantier, förväntade förluster på lån och ansvarsförbindelser i samband med offentliga bolags verksamhet, liksom deras omfattning. Dessa krav nödvändiggör ett offentliggörande som går utöver vad som krävs enligt denna förordning.

(20)

I juni 2012 inrättade kommissionen (Eurostat) en expertgrupp för att utreda följderna av direktiv 2011/85/EU vad avser insamling och spridning av uppgifter om offentliga finanser, som inriktade sig på genomförandet av kraven i fråga om ansvarsförbindelser och andra relevanta uppgifter med potentiellt stor inverkan på offentliga budgetar, inklusive offentliga garantier, ansvarsförbindelser i samband med offentliga bolags verksamhet, offentlig–privata partnerskap, förväntade förluster på lån och den offentliga sektorns ägande i företag. Ett fullständigt genomförande av denna expertgrupps arbete bör bidra till en ordentlig analys av alla bakomliggande ekonomiska faktorer för offentlig–privata partnerskap, inklusive eventuella risker kopplade till infrastruktur, tillgång och efterfrågan, och till att implicita skulder utanför balansräkningen för offentlig–privata partnerskap upptäcks och därigenom främjar ökad öppenhet och pålitlig skuldstatistik.

(21)

Kommittén för ekonomisk politik som inrättades genom rådets beslut 74/122/EEG ( 9 ) har genomfört arbete med avseende på pensionernas hållbarhet och pensionsreformer. Nära samordning bör ske av det arbete som å ena sidan utförs av statistiker och å andra sidan av de experter på en åldrande befolkning som arbetar under översyn av kommittén för ekonomisk politik, såväl på nationell nivå som på Europeisk nivå, med avseende på makroekonomiska prognoser och andra försäkringstekniska parametrar i syfte att säkerställa konsekvens och jämförbarhet mellan länder avseende resultaten liksom effektiv förmedling av uppgifter och information om pensioner till användare och aktörer. Det bör också förtydligas att intjänade pensionsrättigheter i sociala försäkringssystem inte i sig utgör en hållbarhetsåtgärd för de offentliga finanserna.

(22)

Uppgifter och information om medlemsstaternas ansvarsförbindelser tillhandahålls inom ramen för arbetet med det multilaterala övervakningsförfarandet i stabilitets- och tillväxtpakten. Senast i juli 2018 bör kommissionen utfärda en rapport som utvärderar huruvida dessa uppgifter bör göras tillgängliga inom ramen för ENS 2010.

(23)

Det är viktigt att understryka hur viktiga medlemsstaternas regionalräkenskaper är för unionens regionalpolitik, ekonomiska politik och politik för social sammanhållning samt för analysen av ekonomiska samband. Dessutom erkänns behovet av att öka insynen i räkenskaper på regional nivå, inklusive den offentliga sektorns räkenskaper. Kommissionen (Eurostat) bör fästa särskild vikt vid uppgifter om de offentliga finanserna i regioner där medlemsstaterna har autonoma regioner eller regeringar.

(24)

I syfte att ändra bilaga A till denna förordning för att säkerställa dess harmoniserade tolkning eller internationella jämförbarhet, bör befogenheten att anta delegerade akter enligt artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) delegeras till kommissionen. Det är av särskild betydelse att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive med den kommitté för det europeiska statistiksystemet som inrättades genom förordning (EG) nr 223/2009. Dessutom är det, enligt artiklarna 127.4 och 282.5 i EUF-fördraget, viktigt att kommissionen, när så är lämpligt, under sitt förberedande arbete genomför samråd med Europeiska centralbanken inom dess behörighetsområde. När kommissionen förbereder och utarbetar delegerade akter, bör den se till att relevanta handlingar översänds samtidigt till Europaparlamentet och rådet och att detta sker så snabbt som möjligt och på lämpligt sätt.

(25)

De flesta statistiska aggregat som används inom ramen för den ekonomiska styrningen i unionen, särskilt förfarandena vid alltför stora underskott och makroekonomiska obalanser, definieras genom hänvisning till ENS. När kommissionen tillhandahåller uppgifter och rapporter i samband med dessa förfaranden bör den ge adekvat information om hur de relevanta aggregaten påverkas av de metodförändringar i ENS 2010 som införs genom delegerade akter i enlighet med bestämmelserna i denna förordning.

(26)

Kommissionen kommer att i nära samarbete med medlemsstaterna före slutet av maj 2013 genomföra en utvärdering av huruvida uppgifterna om forskning och utveckling har nått en tillräcklig kvalitetsnivå för nationalräkenskapssyften, vad gäller både löpande priser och volymer, med syftet att säkerställa att ENS-uppgifter om forskning och utveckling är tillförlitliga och jämförbara.

(27)

Eftersom genomförandet av denna förordning kommer att kräva betydande anpassningar av nationella statistiksystem kommer kommissionen att bevilja medlemsstaterna undantag. I synnerhet leveransprogrammet för nationalräkenskapsdata bör vara utformat med beaktande av de grundläggande politiska och statistiska förändringar som har ägt rum i vissa medlemsstater under programmets referensperioder. De undantag som kommissionen beviljar bör vara tillfälliga och bli föremål för översyn. Kommissionen bör ge stöd till de berörda medlemsstaterna i deras ansträngningar att genomföra de nödvändiga anpassningarna av sina statistiksystem, så att dessa undantag kan slopas så snart som möjligt.

(28)

Att förkorta tidsfristerna för inrapportering skulle kunna innebära betydande påfrestningar och kostnader för uppgiftslämnare och nationella statistikbyråer i unionen, med risk för lägre kvalitet på de uppgifter som tas fram. Därför bör man väga fördelar och nackdelar mot varandra när man fastställer tidsfristerna för inrapportering.

(29)

För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av denna förordning bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 av den 16 februari 2011 om fastställande av allmänna regler och principer för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter ( 10 ).

(30)

Eftersom målet för denna förordning, nämligen att fastställa ett reviderat europeiskt nationalräkenskapssystem, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och det därför bättre kan uppnås på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(31)

Samråd har ägt rum med kommittén för det europeiska statistiksystemet.

(32)

Samråd har ägt rum med kommittén för valuta-, finans- och betalningsbalansstatistik, som inrättats genom rådets beslut 2006/856/EG av den 13 november 2006 om upprättandet av en kommitté för valuta-, finans- och betalningsbalansstatistik ( 11 ), och med BNI-kommittén, som inrättats genom rådets förordning (EG, Euratom) nr 1287/2003 av den 15 juli 2003 om harmonisering av bruttonationalinkomsten till marknadspris (”BNI-förordning”) ( 12 ).

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.



Artikel 1

Syfte

1.  Genom denna förordning inrättas det europeiska nationalräkenskapssystemet (nedan kallat ENS 2010 eller ENS).

2.  I ENS 2010 fastställs

a) metoder (bilaga A) för gemensamma standarder, definitioner, klassificeringar och redovisningsregler, som ska användas för att utarbeta räkenskaper och sammanställningar på jämförbar grund för att tillgodose unionens behov, samt resultat i enlighet med artikel 3,

b) ett program (bilaga B) med de tidsfrister då medlemsstaterna ska ha rapporterat in sina räkenskapsdata och sammanställningar till kommissionen (Eurostat) i enlighet med de metoder som avses i led a.

3.  Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 5 och 10 ska denna förordning tillämpas på alla unionsakter som hänvisar till ENS eller till dess definitioner.

4.  Denna förordning förpliktar inte medlemsstaterna att använda ENS 2010 när de utarbetar räkenskaper för egna behov.

Artikel 2

Metod

1.  De metoder för ENS 2010 som avses i artikel 1.2 a i denna förordning återges i bilaga A.

2.  Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 7 beträffande ändringar av metoderna för ENS 2010, i syfte att precisera och förbättra innehållet för att säkerställa en harmoniserad tolkning eller för att sörja för internationell jämförbarhet, under förutsättning att de inte innebär någon ändring av grundbegreppen, att de inte kräver ytterligare medel för producenter inom det europeiska statistiksystemet när de ska genomföras och att deras tillämpning inte medför en ändring av de egna medlen.

3.  Om det råder tvivel om hur redovisningsreglerna enligt ENS 2010 ska tillämpas, ska den berörda medlemsstaten begära ett förtydligande från kommissionen (Eurostat). Kommissionen (Eurostat) ska utan dröjsmål både granska begäran och ge den berörda medlemsstaten och alla andra medlemsstater råd angående det begärda förtydligandet.

4.  Medlemsstaterna ska beräkna och fördela indirekt mätta finansiella förmedlingstjänster (Fisim) i nationalräkenskaperna i enlighet med metoden i bilaga A. Kommissionen ska ges befogenhet att före den 17 september 2013 anta en delegerad akt i enlighet med artikel 7 för att fastställa en reviderad metod för att beräkna och fördela Fisim. Kommissionen ska då den utövar sin befogenhet enligt denna punkt se till att sådana delegerade akter inte medför en betydande ytterligare administrativ börda för medlemsstaterna eller för de deltagande enheterna.

5.  Medlemsstaterna ska bokföra utgifter för forskning och utveckling som fast realkapitalbildning. Kommissionen ska ges befogenhet att i enlighet med artikel 7 anta en delegerad akt för att säkra att medlemsstaternas ENS 2010-uppgifter för forskning och utveckling är tillförlitliga och jämförbara. Kommissionen ska då den utövar sin befogenhet enligt denna punkt se till att sådana delegerade akter inte medför en betydande ytterligare administrativ börda för medlemsstaterna eller för de deltagande enheterna.

Artikel 3

Överföring av uppgifter till kommissionen

1.  Medlemsstaterna ska till kommissionen (Eurostat) överföra de räkenskapsdata och sammanställningar som framgår av tabellerna i bilaga B inom de tidsfrister som föreskrivs däri för respektive sammanställning.

2.  Medlemsstaterna ska till kommissionen överföra de data och metadata som föreskrivs i denna förordning i enlighet med en fastställd standard för datautväxling och andra praktiska arrangemang.

Uppgifterna ska överföras eller laddas upp på elektronisk väg till kommissionens centrala dataportal. Standarden för datautväxling och andra praktiska arrangemang för överföringen av uppgifterna ska fastställas av kommissionen genom genomförandeakter. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 8.2.

Artikel 4

Kvalitetsbedömning

1.  Vid tillämpningen av denna förordning ska kvalitetskriterierna i artikel 12.1 i förordning (EG) nr 223/2009 gälla för de uppgifter som överförs i enlighet med artikel 3 i den här förordningen.

2.  Medlemsstaterna ska förse kommissionen (Eurostat) med en rapport om kvaliteten på de uppgifter som ska överföras i enlighet med artikel 3.

3.  Vid tillämpningen av de kvalitetskriterier som avses i punkt 1 på uppgifter som omfattas av denna förordning ska formerna för, strukturen på, frekvensen och bedömningsindikatorerna för samt uppställningen av kvalitetsrapporterna fastställas av kommissionen genom genomförandeakter. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 8.2.

4.  Kommissionen (Eurostat) ska bedöma de överförda uppgifternas kvalitet.

Artikel 5

Tillämpning och första överföring av uppgifter

1.  ENS 2010 ska tillämpas första gången på uppgifter som har sammanställts i enlighet med bilaga B och som ska överföras från och med den 1 september 2014.

2.  Uppgifterna ska överföras till kommissionen (Eurostat) inom de tidsfrister som fastställs i bilaga B.

3.  Fram till den första överföringen av uppgifter enligt ENS 2010 ska medlemsstaterna, i enlighet med punkt 1, fortsätta att förse kommissionen (Eurostat) med de räkenskaper och sammanställningar som följer av tillämpningen av ENS 95.

4.  Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 19 i rådets förordning (EG, Euratom) nr 1150/2000 av den 22 maj 2000 om genomförande av beslut 2007/436/EG, Euratom om systemet för Europeiska gemenskapernas egna medel ( 13 ) ska kommissionen tillsammans med respektive medlemsstat kontrollera att den här förordningen tillämpas korrekt och underrätta den kommitté som avses i artikel 8.1 i den här förordningen om resultaten av dessa kontroller.

Artikel 6

Undantag

1.  Om tillämpningen av denna förordning kräver betydande anpassningar av ett nationellt statistiksystem ska kommissionen bevilja medlemsstaterna tillfälliga undantag genom genomförandeakter. Dessa undantag ska upphöra att gälla senast den 1 januari 2020. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 8.2.

2.  Kommissionen ska bevilja ett undantag enligt punkt 1 endast för en period som är tillräcklig för att ge den berörda medlemsstaten möjlighet att anpassa sitt statistiksystem. Medlemsstatens andel av unionens eller euroområdets BNP ska inte i sig utgöra grund för beviljande av undantag. När det är lämpligt ska kommissionen ge de berörda medlemsstaterna stöd i deras ansträngningar att genomföra de nödvändiga anpassningarna av sina statistiksystem.

3.  För de ändamål som anges i punkterna 1 och 2 ska den berörda medlemsstaten lägga fram en väl motiverad ansökan till kommissionen senast den 17 oktober 2013.

Senast den 1 juli 2018 ska kommissionen efter samråd med kommittén för det europeiska statistiksystemet rapportera till Europaparlamentet och rådet om tillämpningen av de beviljade undantagen för att avgöra om de fortfarande är berättigade.

Artikel 7

Utövande av delegering

1.  Befogenheten att anta delegerade akter ges till kommissionen med förbehåll för de villkor som anges i denna artikel.

2.  Den befogenhet att anta delegerade akter som avses i artiklarna 2.2 och 2.5 ska ges till kommissionen för en period på fem år från och med den 16 juli 2013. Den befogenhet att anta delegerade akter som avses i artikel 2.4 ska ges till kommissionen för en period på två månader från och med den 16 juli 2013. Kommissionen ska utarbeta en rapport om delegeringen av befogenhet senast nio månader före utgången av perioden av fem år. Delegeringen av befogenhet ska genom tyst medgivande förlängas med perioder av samma längd, om inte Europaparlamentet eller rådet motsätter sig en sådan förlängning senast tre månader före utgången av perioden i fråga.

3.  Den delegering av befogenhet som avses i artikel 2.2, 2.4 och 2.5 får när som helst återkallas av Europaparlamentet eller rådet.

Ett beslut om återkallelse innebär att delegeringen av den befogenhet som anges i beslutet upphör att gälla. Beslutet får verkan dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning, eller vid ett senare i beslutet angivet datum. Det påverkar inte giltigheten av delegerade akter som redan har trätt i kraft.

4.  Så snart kommissionen antar en delegerad akt ska den samtidigt delge Europaparlamentet och rådet denna.

5.  En delegerad akt som antas enligt artikel 2.2, 2.4 och 2.5 ska träda i kraft endast om varken Europaparlamentet eller rådet har gjort invändningar mot den delegerade akten inom en period av tre månader från den dag då akten delgavs Europaparlamentet och rådet, eller om både Europaparlamentet och rådet, före utgången av den perioden, har underrättat kommissionen om att de inte kommer att invända. Denna period ska förlängas med tre månader på Europaparlamentets eller rådets initiativ.

Artikel 8

Kommitté

1.  Kommissionen ska biträdas av kommittén för det europeiska statistiksystemet, som inrättats genom förordning (EG) nr 223/2009. Denna kommitté ska vara en kommitté i den mening som avses i förordning (EU) nr 182/2011.

2.  När det hänvisas till denna punkt ska artikel 5 i förordning (EU) nr 182/2011 tillämpas.

Artikel 9

Samarbete med andra kommittéer

1.  I de frågor där kommittén för valuta-, finans- och betalningsbalansstatistik, som inrättats genom beslut 2006/856/EG, är behörig ska kommissionen begära ett yttrande från denna kommitté i enlighet med artikel 2 i det beslutet.

2.  Kommissionen ska till den kommitté för bruttonationalinkomst (BNI-kommittén), som inrättats genom förordning (EG, Euratom) nr 1287/2003, överlämna alla de uppgifter om genomförandet av den här förordningen som BNI-kommittén behöver för att fullgöra sitt uppdrag.

Artikel 10

Övergångsbestämmelser

1.  När det gäller budgeten och de egna medlen ska det europeiska nationalräkenskapssystem som avses i artikel 1.1 i förordning (EG, Euratom) nr 1287/2003 och de rättsakter som hänför sig till den, särskilt förordning (EG, Euratom) nr 1150/2000 och rådets förordning (EEG, Euratom) nr 1553/89 av den 29 maj 1989 om den slutliga enhetliga ordningen för uppbörd av egna medel som härrör från mervärdeskatt ( 14 ), fortsätta att vara ENS 95 så länge rådets beslut 2007/436/EG, Euratom av den 7 juni 2007 om systemet för Europeiska gemenskapernas egna medel ( 15 ) är i kraft.

2.  För att fastställa de momsbaserade egna medlen får medlemsstaterna genom undantag från punkt 1 använda uppgifter som bygger på ENS 2010 så länge beslut 2007/436/EG, Euratom är i kraft, i de fall där de detaljerade uppgifter som krävs enligt ENS 95 inte är tillgängliga.

Artikel 11

Rapportering om implicita förpliktelser

Senast 2014 ska kommissionen lämna en rapport till Europaparlamentet och rådet med befintlig information om offentlig–privata partnerskap och andra implicita förpliktelser, inklusive ansvarsförbindelser, utanför den offentliga sektorn.

Senast 2018 ska kommissionen lämna ytterligare en rapport till Europaparlamentet och rådet med en bedömning av i vilken grad den information om förpliktelser som offentliggjorts av kommissionen (Eurostat) avspeglar samtliga implicita förpliktelser, inbegripet ansvarsförbindelser, utanför den offentliga sektorn.

Artikel 12

Översyn

Kommissionen ska senast den 1 juli 2018 och därefter vart femte år lämna en rapport om tillämpningen om denna förordning till Europaparlamentet och rådet.

Denna rapport ska innehålla en utvärdering av bland annat

a) kvaliteten på uppgifterna i national- och regionalräkenskaperna,

b) hur effektiv denna förordning och den övervakningsprocess som tillämpas för ENS 2010 är, och

c) vilka framsteg som görs avseende uppgifter om ansvarsförbindelser och tillgången till ENS 2010-uppgifter.

Artikel 13

Ikraftträdande

Denna förordning träder i kraft den tjugonde dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.




BILAGA A

KAPITEL 1

ALLMÄN ÖVERSIKT OCH GRUNDPRINCIPER

ALLMÄN ÖVERSIKT

Globalisering

ANVÄNDNINGSOMRÅDEN FÖR ENS 2010

Underlag för analys och politik

Begreppen i ENS 2010

Sektorindelning

Satelliträkenskaper

ENS 2010 och SNA 2008

ENS 2010 och ENS 95

GRUNDPRINCIPERNA I ENS 2010 SOM ETT SYSTEM

De statistiska enheterna och deras indelningar

Institutionella enheter och sektorer

LVE och branscher

Inhemska och utländska enheter; den totala ekonomin och utlandet

Flöden och stockar

Flöden

Transaktioner

Egenskaper hos transaktioner

Transaktioner mellan respektive inom enheter

Monetära respektive icke-monetära transaktioner

Transaktioner med eller utan motprestation

Ändrad behandling av transaktioner

Omföring

Uppdelning

Urskiljande av transaktionens huvudsakliga aktör

Gränsfall

Andra förändringar i tillgångar

Andra volymförändringar i tillgångar och skulder

Kapitalvinster och kapitalförluster

Stockar

Kontosystemet och aggregaten

Bokföringsregler

Terminologin för kontots två sidor

Dubbel bokföring/fyrdubbel bokföring

Värdering

Särskilda regler för värdering av produkter

Värdering till fasta priser

Bokföringstidpunkt

Konsolidering och nettobokföring

Konsolidering

Nettobokföring

Konton, saldoposter och aggregat

Kontosystemet

Varu- och tjänstekontot

Utlandskontot

Saldoposter

Aggregat

BNP: ett viktigt aggregat

Input-outputräkenskaperna

Tillgångs- och användningstabeller

Symmetriska input-outputtabeller

KAPITEL 2

ENHETER OCH GRUPPERING AV ENHETER

AVGRÄNSNING AV DEN NATIONELLA EKONOMIN

INSTITUTIONELLA ENHETER

Huvudkontor och holdingbolag

Koncerner

Specialföretag

Koncerninterna finansinstitut

Artificiella dotterbolag

Specialföretag inom sektorn offentlig förvaltning

INSTITUTIONELLA SEKTORER

Icke-finansiella bolag (S.11)

Delsektorn offentliga icke-finansiella bolag (S.11001)

Delsektorn nationella privata icke-finansiella bolag (S.11002)

Delsektorn utlandskontrollerade icke-finansiella bolag (S.11003)

Finansiella bolag (S.12)

Finansförmedlare

Finansiella servicebolag

Andra finansiella bolag än finansförmedlare och finansiella servicebolag

Institutionella enheter som ingår i sektorn finansiella bolag

Nio delsektorer inom sektorn finansiella bolag

Kombinering av delsektorer inom sektorn finansiella bolag

Uppdelning av delsektorerna inom sektorn finansiella bolag i offentliga, inhemska privata och utlandskontrollerade finansiella bolag

Centralbanken (S.121)

Monetära finansinstitut som tar emot inlåning, utom centralbanken (S.122)

Penningmarknadsfonder (S.123)

Investeringsfonder, utom penningmarknadsfonder (S.124)

Andra finansförmedlare, utom försäkringsbolag och pensionsinstitut (S.125)

Finansiella bolag som ägnar sig åt värdepapperiseringstransaktioner (s.k. värdepapperiseringsinstitut)

Värdepappershandlare, finansiella bolag med utlåningsverksamhet samt specialiserade finansiella bolag

Finansiella servicebolag (S.126)

Koncerninterna finansinstitut och utlåningsföretag (S.127)

Försäkringsbolag (S.128)

Pensionsinstitut (S.129)

Offentlig förvaltning (S.13)

Statlig förvaltning (utom sociala trygghetsfonder) (S.1311)

Delstatlig förvaltning (utom sociala trygghetsfonder) (S.1312)

Kommunal förvaltning (utom sociala trygghetsfonder) (S.1313)

Sociala trygghetsfonder (S.1314)

Hushåll (S.14)

Företagarhushåll med anställda och företagarhushåll utan anställda (S.141 och S.142)

Löntagarhushåll (S.143)

Mottagare av kapitalinkomster (S.1441)

Mottagare av pensioner (S.1442)

Mottagare av andra transfereringsinkomster (S.1443)

Hushållens icke-vinstdrivande organisationer (S.15)

Utlandet (S.2)

Sektorklassificering av producerande enheter baserad på juridisk form

LOKALA VERKSAMHETSENHETER OCH BRANSCHER

Den lokala verksamhetsenheten

Branschen

Branschindelning

HOMOGENA PRODUKTIONSENHETER OCH HOMOGENA BRANSCHER

Den homogena produktionsenheten

Den homogena branschen

KAPITEL 3

TRANSAKTIONER MED PRODUKTER OCH ICKE-PRODUCERADE TILLGÅNGAR

PRODUKTTRANSAKTIONER – ALLMÄNT

PRODUKTION (AKTIVITET OCH RESULTAT)

Primär verksamhet, sekundär verksamhet och hjälpverksamhet

Produktion (P.1)

Institutionella enheter: distinktionen mellan marknad, för egen slutlig användning och icke-marknad

Tidpunkt för bokföring och värdering av produktionen

Produkter från jordbruk, skogsbruk och fiske (avdelning A)

Tillverkade varor (avdelning C); Byggnader och byggnadsarbeten (avdelning F)

Handel; reparation av motorfordon (avdelning G)

Transport och magasineringstjänster (avdelning H)

Hotell- och restaurangtjänster (avdelning I)

Finans- och försäkringstjänster (avdelning K): centralbankens produktion

Finans- och försäkringstjänster (avdelning K): finansiella tjänster över lag

Finansiella tjänster som tillhandahålls mot direkt betalning

Finansiella tjänster som betalas genom räntor

Finansiella tjänster vid förvärv och avyttring av finansiella tillgångar och skulder på finansiella marknader

Finansiella tjänster som tillhandahålls inom försäkrings- och pensionssystem, där verksamheten finansieras genom försäkringspremier och avkastning på sparande

Fastighetstjänster (Avdelning L)

Tjänster inom juridik, ekonomi, vetenskap och teknik (avdelning M); Uthyrnings-, fastighetsservice-, rese- och andra stödtjänster (Avdelning N)

Offentlig förvaltning och försvar; obligatorisk socialförsäkring (Avdelning O)

Tjänster avseende utbildning (Avdelning P); Vård och omsorg, sociala tjänster (Avdelning Q)

Tjänster avseende kultur, nöje och fritid (Avdelning R); Andra tjänster (Avdelning S)

Förvärvsarbete i hushåll (Avdelning T)

INSATSFÖRBRUKNING (P.2)

Tidpunkt för bokföring och värdering av insatsförbrukning

SLUTLIG KONSUMTION (P.3, P.4)

Konsumtionsutgift (P.3)

Faktisk konsumtion (P.4)

Tidpunkt för bokföring och värdering av konsumtionsutgifter

Tidpunkt för bokföring och värdering av faktisk konsumtion

BRUTTOINVESTERING (P.5)

Fast bruttoinvestering (P.51g)

Tidpunkt för bokföring och värdering av fast bruttoinvestering

Kapitalförslitning (P.51c)

Lagerinvestering (P.52)

Tidpunkt för bokföring och värdering av lagerinvestering

Anskaffning minus avyttring av värdeföremål (P.53)

EXPORT OCH IMPORT AV VAROR OCH TJÄNSTER (P.6 OCH P.7)

Export och import av varor (P.61 och P.71)

Export och import av tjänster (P.62 och P.72)

TRANSAKTIONER MED BEFINTLIGA VAROR

ANSKAFFNING MINUS AVYTTRING AV ICKE-PRODUCERADE TILLGÅNGAR (NP)

KAPITEL 4

OMFÖRDELNINGSTRANSAKTIONER

ERSÄTTNINGAR TILL ANSTÄLLDA (D.1)

Egentlig lön (D.11)

Kontant lön

Naturalön

Arbetsgivares sociala avgifter (D.12)

Arbetsgivares faktiska sociala avgifter (D.121)

Arbetsgivares tillräknade sociala avgifter (D.122)

SKATTER PÅ PRODUKTION OCH IMPORT (D.2)

Produktskatter (D.21)

Mervärdesskatter (skatter av momstyp) (D.211)

Skatter och tullar på import, exklusive moms (D.212)

Produktskatter, exklusive moms och importskatter (D.214)

Övriga produktionsskatter (D.29)

Skatter på produktion och import som betalas till Europeiska unionens institutioner

Skatter på produktion och import: bokföringstidpunkt och belopp som ska bokföras

SUBVENTIONER (D.3)

Produktsubventioner (D.31)

Importsubventioner (D.311)

Övriga produktsubventioner (D.319)

Övriga produktionssubventioner (D.39)

KAPITALINKOMST (D.4)

Ränta (D.41)

Ränta på in- och utlåning

Ränta på skuldebrev

Ränta på växlar och liknande kortfristiga objekt

Ränta på obligationer och förlagsbevis

Ränteswappar och framtida räntesäkringsavtal (FRA)

Ränta på finansiell leasing

Andra räntor

Bokföringstidpunkt

Inkomst från bolag (D.42)

Utdelning från bolag (D.421)

Ägaruttag från kvasibolag (D.422)

Återinvesterade vinstmedel från utländska direktinvesteringar (D.43)

Övrig kapitalavkastning (D.44)

Kapitalavkastning tillräknad försäkringstagare (D.441)

Kapitalavkastning på pensionsrätter (d.442)

Kapitalavkastning tillräknad andelsägare i kollektiva investeringsfonder (D.443)

Arrenden (D.45)

Markarrende

Arrenden av mineraltillgångar

LÖPANDE INKOMST- OCH FÖRMÖGENHETSSKATTER ETC. (D.5)

Inkomstskatter (D.51)

Övriga löpande skatter (D.59)

SOCIALA AVGIFTER OCH FÖRMÅNER (D.6)

Sociala avgifter, netto (D.61)

Arbetsgivares faktiska sociala avgifter (D.611)

Arbetsgivares tillräknade sociala avgifter (D.612)

Hushållens faktiska egenavgifter (D.613)

Hushållens kompletterande egenavgifter (D.614)

Sociala förmåner, andra än in natura (D.62)

Kontanta sociala trygghetsförmåner (D.621)

Förmåner från andra sociala försäkringssystem (D.622)

Kontant socialt bistånd (D.623)

Sociala naturaförmåner (D.63)

Sociala naturaförmåner – icke marknadsproduktion från den offentliga förvaltningen och hushållens icke-vinstdrivande organisationer (D.631)

Sociala naturaförmåner – marknadsproduktion köpt av den offentliga förvaltningen och hushållens icke-vinstdrivande organisationer (D.632)

ANDRA LÖPANDE TRANSFERERINGAR (D.7)

Skadeförsäkringspremier, netto (D.71)

Skadeförsäkringsersättningar (D.72)

Löpande transfereringar inom den offentliga förvaltningen (D.73)

Löpande internationellt samarbete (D.74)

Övriga löpande transfereringar (D.75)

Löpande transfereringar till hushållens icke-vinstdrivande organisationer (D.751)

Löpande transfereringar mellan hushåll (D.752)

Andra övriga löpande transfereringar (D.759)

Böter och straffavgifter

Lotterier och spel

Ersättningar

EU:s moms- och BNI-baserade egna medel (D.76)

JUSTERING FÖR FÖRÄNDRING I PENSIONSRÄTTER (D.8)

KAPITALTRANSFERERINGAR (D.9)

Kapitalskatter (D.91)

Investeringsbidrag (D.92)

Andra kapitaltransfereringar (D.99)

PERSONALOPTIONER

KAPITEL 5

FINANSIELLA TRANSAKTIONER

ALLMÄN ÖVERSIKT ÖVER FINANSIELLA TRANSAKTIONER

Finansiella tillgångar, finansiella fordringar och skulder

Villkorade tillgångar och villkorade skulder

Kategorier av finansiella tillgångar och skulder

Balansräkning, konto för finansiella transaktioner och andra flöden

Värdering

Netto- och bruttoregistrering

Konsolidering

Nettobokföring

Bokföringsregler för finansiella transaktioner

En finansiell transaktion med en löpande transferering eller kapitaltransferering som motpartstransaktion

En finansiell transaktion med kapitalinkomst som motpartstransaktion

Bokföringstidpunkt

Ett från-vem-till-vem-konto över finansiella transaktioner

DETALJERAD KLASSIFICERING AV FINANSIELLA TRANSAKTIONER PER KATEGORI

Monetärt guld och särskilda dragningsrätter (SDR) (F.1)

Monetärt guld (F.11)

Särskilda dragningsrätter (SDR) (F.12)

Sedlar, mynt och inlåning (F.2)

Sedlar och mynt (F.21)

Inlåning (F.22 och F.29)

Överförbar inlåning (F.22)

Övrig inlåning (F.29)

Skuldebrev (F.3)

Viktigaste egenskaper hos skuldebrev

Klassificering per ursprunglig löptid och valuta

Klassificering per typ av ränta

Skuldebrev med fast ränta

Skuldebrev med rörlig ränta

Skuldebrev med blandad ränta

Privatplaceringar

Värdepapperisering

Säkerställda obligationer

Lån (F.4)

Viktigaste egenskaper hos lån

Klassificering av lån per ursprunglig löptid, valuta och ändamål med utlåningen

Skillnad mellan transaktioner i lån och transaktioner i inlåning

Skillnad mellan transaktioner i lån och transaktioner i värdepapper

Skillnad mellan transaktioner i lån, handelskrediter och handelsväxlar

Värdepapperslån och återköpsavtal (repor)

Finansiell leasing

Andra typer av lån

Finansiella tillgångar som inte hör till kategorin lån

Ägarandelar och aktier/andelar i investeringsfonder (F.5)

Ägarandelar (F.51)

Depåbevis

Noterade aktier (F.511)

Onoterade aktier (F.512)

Börsintroduktion, notering, avnotering och aktieåterköp

Finansiella tillgångar som inte klassificeras som aktierelaterade värdepapper

Andra ägarandelar (F.519)

Värdering av transaktioner i ägarandelar

Aktier/andelar i investeringsfonder (F.52)

Aktier/andelar i penningmarknadsfonder (F.521)

Aktier/andelar i investeringsfonder utom penningmarknadsfonder (F.522)

Värdering av transaktioner i aktier/andelar i investeringsfonder

Försäkring, pension och standardiserade garantier (F.6)

Försäkringstekniska avsättningar för skadeförsäkring (F.61)

Livförsäkringsförmåner och livränta (F.62)

Pensionsrätter (F.63)

Villkorade pensionsrätter

Pensionsinstituts fordringar på pensionsförvaltare (F.64)

Övriga livförsäkringsförmåner (F.65)

Avsättningar för krav enligt standardiserade garantier (F.66)

Standardiserade garantier och engångsgarantier

Finansiella derivat och personaloptioner (F.7)

Finansiella derivat (F.71)

Optioner

Termine

Optioner jämfört med terminer

Swappar

Ränteterminskontrakt (forward rate agreement, FRA)

Kreditderivat

Kreditswappar

Finansiella instrument som inte ingår i finansiella derivat

Personaloptioner (F.72)

Värdering av transaktioner i finansiella derivat och personaloptioner

Obetalda/förutbetalda inkomster och utgifter (F.8)

Handelskrediter och förskott (F.81)

Övriga obetalda/förutbetalda inkomster och utgifter exklusive handelskrediter och förskott (F.89)

BILAGA 5.1 —

KLASSIFICERING AV FINANSIELLA TRANSAKTIONER

Klassificering av finansiella transaktioner efter kategori

Klassificering av finansiella transaktioner efter överlåtbarhet

Strukturerade värdepapper

Klassificering av finansiella transaktioner efter typ av inkomst

Klassificering av finansiella transaktioner efter typ av ränta

Klassificering av finansiella transaktioner efter löptid

Korta och långa löptider

Ursprunglig löptid och återstående löptid

Klassificering av finansiella transaktioner efter valuta

Penningmängdsmått

KAPITEL 6

ANDRA FLÖDEN

INLEDNING

ANDRA FÖRÄNDRINGAR I TILLGÅNGAR OCH SKULDER

Andra volymförändringar i tillgångar och skulder (K.1–K.6)

Ekonomisk tillblivelse av tillgångar (K.1)

Ekonomiskt försvinnande av icke-producerade tillgångar (K.2)

Förlust genom katastrofer (K.3)

Konfiskation utan ersättning (K.4)

Övriga volymförändringar (K.5)

Förändringar i klassificering (K.6)

Förändringar i sektorklassificering och struktur (K.61)

Förändringar i klassificering av tillgångar och skulder (K.62)

Nominella kapitalvinster och kapitalförluster (K.7)

Neutrala kapitalvinster och kapitalförluster (K.71)

Reala kapitalvinster och kapitalförluster (K.72)

Kapitalvinster och kapitalförluster enligt typ av finansiell tillgång och skuld

Monetärt guld och särskilda dragningsrätter (SDR) (AF.1)

Sedlar, mynt och inlåning (AF.2)

Skuldebrev (AF.3)

Lån (AF.4)

Ägarandelar och aktier/andelar i investeringsfonder (AF.5)

Försäkring, pension och standardiserade garantier (AF.6)

Finansiella derivat och personaloptioner (AF.7)

Obetalda/förutbetalda inkomster och utgifter (AF.8)

Tillgångar noterade i utländsk valuta

KAPITEL 7

BALANSRÄKNINGAR

TYPER AV TILLGÅNGAR OCH SKULDER

Definition av en tillgång

UNDANTAG FRÅN AVGRÄNSNINGEN AV TILLGÅNGAR OCH SKULDER

KATEGORIER AV TILLGÅNGAR OCH SKULDER

Producerade icke-finansiella tillgångar (AN.1)

Icke-producerade icke-finansiella tillgångar (AN.2)

Finansiella tillgångar och skulder (AF)

VÄRDERING AV POSTER I BALANSRÄKNINGEN

Allmänna värderingsprinciper

ICKE-FINANSIELLA TILLGÅNGAR (AN)

Producerade icke-finansiella tillgångar (AN.1)

Fasta tillgångar (AN.11)

Produkter som skyddas av immateriell äganderätt (AN.117)

Kostnader för ägarbyte av andra icke-producerade tillgångar (AN.116)

Lagerstockar (AN.12)

Värdeföremål (AN.13)

Icke-producerade icke-finansiella tillgångar (AN.2)

Naturresurser (AN.21)

Mark (AN.211)

Mineral- och energitillgångar (AN.212)

Övriga naturresurser (AN.213, AN.214 och AN.215)

Kontrakt, leasingavtal och licenser (AN.22)

Förvärv minus försäljning av goodwill och marknadsföringstillgångar (AN.23)

FINANSIELLA TILLGÅNGAR OCH SKULDER (AF)

Monetärt guld och särskilda dragningsrätter (AF.1)

Sedlar, mynt och inlåning (AF.2)

Skuldebrev (AF.3)

Lån (AF.4)

Ägarandelar och aktier/andelar i investeringsfonder (AF.5)

Försäkring, pension och standardiserade garantier (AF.6)

Finansiella derivat och personaloptioner (AF.7)

Obetalda/förutbetalda inkomster och utgifter (AF.8)

FINANSIELLA BALANSRÄKNINGAR

MEMORANDUMPOSTER

Varaktiga konsumtionsvaror (AN.m)

Utländska direktinvesteringar (AF.m1)

Nödlidande lån (AF.m2)

Redovisning av nödlidande lån

BILAGA 7.1

SAMMANFATTNING AV VARJE KATEGORI AV TILLGÅNGAR

BILAGA 7.2

EN SAMMANSTÄLLNING AV POSTER FRÅN DEN INGÅENDE BALANSRÄKNINGEN TILL DEN UTGÅENDE BALANSRÄKNINGEN

KAPITEL 8

KONTOSYSTEM

INLEDNING

Kontosystem

KONTOSYSTEM

Löpande konton

Produktionskonto (I)

Inkomstfördelnings- och inkomstanvändningskonton (II)

Konton för primär inkomstfördelning (II.1)

Konto för inkomstbildning (II.1.1)

Konto för allokering av primära inkomster (II.1.2)

Konto för företagarinkomster (II.1.2.1)

Konto för allokering av övriga primära inkomster (II.1.2.2)

Konto för sekundär inkomstfördelning (II.2)

Konto för omfördelning av inkomster in natura (II.3)

Inkomstanvändningskonto (II.4)

Konto för användning av disponibel inkomst (II.4.1)

Konto för användning av justerad disponibel inkomst (II.4.2)

Kapitalbildningskonton (III)

Kapitalkonto (III.1)

Konto för förändringar i nettoförmögenhet genom sparande och kapitaltransfereringar (III.1.1)

Konto för anskaffning av icke-finansiella tillgångar (III.1.2)

Konto för finansiella transaktioner (III.2)

Konto för andra förändringar i tillgångarna (III.3)

Konto för andra volymförändringar i tillgångarna (III.3.1)

Omvärderingskonto (III.3.2)

Konto för neutrala kapitalvinster och kapitalförluster (III.3.2.1)

Konto för reala kapitalvinster och kapitalförluster (III.3.2.2)

Balansräkningar (IV)

Ingående balansräkning (IV.1)

Förändringar i balansräkningen (IV.2)

Utgående balansräkning (IV.3)

UTLANDSKONTO (V)

Löpande konton

Utrikeskonto för varor och tjänster (V.1)

Utrikeskontot för primärinkomster och löpande transfereringar (V.II)

Utrikeskonton för kapitalbildning (V.III)

Kapitalkonto (V.III.1)

Konto för finansiella transaktioner (V.III.2)

Konto för andra volymförändringar i tillgångar (V.III.3)

Balansräkningar (V.IV)

KONTO FÖR VAROR OCH TJÄNSTER (0)

INTEGRERADE EKONOMISKA KONTON

AGGREGAT

Bruttonationalprodukt till marknadspris (BNP)

Driftsöverskott för den totala ekonomin

Sammansatt förvärvsinkomst för den totala ekonomin

Företagarinkomst för den totala ekonomin

Nationalinkomst (till marknadspris)

Disponibel nationalinkomst

Sparande

Bytesbalans

Finansiellt sparande (+ eller –) för den totala ekonomin

Nettoförmögenhet för den totala ekonomin

Den offentliga förvaltningens utgifter och inkomster

KAPITEL 9

TILLGÅNGS- OCH ANVÄNDNINGSTABELLER OCH INPUT-OUTPUTRÄKENSKAPER

INLEDNING

BESKRIVNING

STATISTISKT VERKTYG

ANALYSINSTRUMENT

TILLGÅNGS- OCH ANVÄNDNINGSTABELLER MER I DETALJ

Klassifikationer

Värderingsprinciper

Handels- och transportmarginaler

Skatter minus subventioner på produktion och import

Övriga grundbegrepp

Kompletterande uppgifter

UPPGIFTSKÄLLOR OCH AVSTÄMNING

INSTRUMENT FÖR ANALYSER OCH UTVIDGNINGAR

KAPITEL 10

PRIS- OCH VOLYMMÅTT

OMFATTNINGEN AV PRIS- OCH VOLYMINDEX I NATIONALRÄKENSKAPERNA

Det integrerade systemet av pris- och volymindex

Övriga pris- och volymindex

GENERELLA PRINCIPER FÖR ATT MÄTA PRIS- OCH VOLYMINDEX

Definition av priser och volymer för marknadsprodukter

Kvalitet, pris och homogena produkter

Priser och volym

Nya produkter

Principerna för icke-marknadsproducerade tjänster

Principer för förädlingsvärdet och BNP

SÄRSKILDA PROBLEM VID PRINCIPERNAS TILLÄMPNING

Skatter och subventioner på produkter och import

Övriga produktionsskatter och produktionssubventioner

Kapitalförslitning

Ersättningar till anställda

Fasta tillgångar och lagerstockar

MÅTT PÅ SAMHÄLLSEKONOMINS REALA INKOMSTER

PRIS- OCH VOLYMINDEX FÖR JÄMFÖRELSER MELLAN LÄNDER

KAPITEL 11

BEFOLKNING OCH ARBETSKRAFTSINSATS

TOTALBEFOLKNING

ARBETSKRAFT

SYSSELSÄTTNING

Anställda

Egenföretagare

Sysselsättning och hemvist

ARBETSLÖSHET

ARBETSTILLFÄLLEN

Arbetstillfällen och hemvist

DEN ICKE OBSERVERADE EKONOMIN

TOTALA ANTALET UTFÖRDA ARBETSTIMMAR

Specificering av antalet faktiskt arbetade timmar

ÅRSVERKEN

ANSTÄLLDAS ERSÄTTNINGSVÄGDA ARBETSKRAFTSINSATS

PRODUKTIVITETSMÅTT

KAPITEL 12

KVARTALSVISA NATIONALRÄKENSKAPER

INLEDNING

SÄRDRAG HOS KVARTALSVISA NATIONALRÄKENSKAPER

Bokföringstidpunkt

Produkter i arbete

Verksamhet som är koncentrerad till särskilda perioder under ett år

Betalningar som görs sällan

Snabbstatistik

Avstämning och årsanpassning (benchmarking) av kvartalsvisa nationalräkenskaper

Avstämning

Överensstämmelse mellan kvartalsvisa och årliga räkenskaper – årsanpassning (benchmarking)

Kedjade mått på pris- och volymförändringar

Säsongrensning och kalenderkorrigering

Ordningsföljd i sammanställningen av säsongrensade kedjade volymmått

KAPITEL 13

REGIONALRÄKENSKAPER

INLEDNING

DET REGIONALA TERRITORIET

ENHETER OCH REGIONALRÄKENSKAPER

Institutionella enheter

Lokala verksamhetsenheter och regional produktionsverksamhet per bransch

METODER FÖR REGIONAL FÖRDELNING

AGGREGAT FÖR PRODUKTIONSVERKSAMHET

Bruttoförädlingsvärde per region och bruttoregionprodukt

Fördelning av Fisim på användarbransch

Sysselsättning

Ersättningar till anställda

Övergång från regionalt bruttoförädlingsvärde till bruttoregionprodukt

De regionala bruttoförädlingsvärdenas volymökning

REGIONALA KONTON FÖR HUSHÅLLENS INKOMSTER

KAPITEL 14

INDIREKT MÄTTA FINANSIELLA FÖRMEDLINGSTJÄNSTER (FISIM)

FISIM SOM BEGREPP OCH EFFEKTERNA PÅ HUVUDAGGREGATEN AV ALLOKERINGEN AV FISIM TILL ANVÄNDARE

BERÄKNING AV PRODUKTIONEN AV FISIM FÖR SEKTORERNA S.122 OCH S.125

Nödvändiga statistiska uppgifter

Referensräntor

Intern referensränta

Externa referensräntor

Detaljerad uppdelning av Fisim på institutionella sektorer

Uppdelning av Fisim allokerade till hushåll i insatsförbrukning och konsumtion

BERÄKNING AV IMPORT AV FISIM

FISIM UTTRYCKTA I VOLYM

BERÄKNING AV FISIM PER NÄRINGSGREN

CENTRALBANKENS PRODUKTION

KAPITEL 15

KONTRAKT, LEASINGAVTAL OCH LICENSER

INLEDNING

SKILLNADEN MELLAN OPERATIONELL LEASING, RESURSLEASING OCH FINANSIELL LEASING

Operationell leasing

Finansiell leasing

Resursleasing

Tillstånd att utnyttja en naturresurs

Tillstånd att utöva specifik verksamhet

Offentlig–privata partnerskap

Avtal om tjänstekoncessioner

Överlåtbara operationella leasingkontrakt (AN.221)

Ensamrätt till framtida varor och tjänster (AN.224)

KAPITEL 16

FÖRSÄKRING

INLEDNING

Direktförsäkring

Återförsäkring

Berörda enheter

PRODUKTION AV FÖRSÄKRINGSTJÄNSTER

Intjänade premier

Premietillskott

Justerade skadeersättningar och livförsäkringsersättningar

Justerade skadeersättningar inom skadeförsäkringar

Livförsäkringsersättningar

Försäkringstekniska avsättningar

Fastställa försäkringsproduktionen

Skadeförsäkring

Livförsäkring

Återförsäkring

TRANSAKTIONER FÖRKNIPPADE MED SKADEFÖRSÄKRING

Fördelning av produktionen av försäkringstjänster till användarna

Försäkringstjänster till och från utlandet

Bokföringsposter

TRANSAKTIONER FÖRKNIPPADE MED LIVFÖRSÄKRING

TRANSAKTIONER FÖRKNIPPADE MED ÅTERFÖRSÄKRING

TRANSAKTIONER FÖRKNIPPADE MED FINANSIELLA SERVICEFÖRETAG FÖR FÖRSÄKRING

LIVRÄNTOR

BOKFÖRING AV SKADEFÖRSÄKRINGSFORDRINGAR

Behandling av justerade skadeanspråk

Behandling av förluster genom katastrofer

KAPITEL 17

SOCIAL FÖRSÄKRING INKLUSIVE PENSIONER

INLEDNING

Sociala försäkringssystem, socialt bistånd och individuella försäkringsavtal

Sociala förmåner

Sociala förmåner som utges av den offentliga förvaltningen

Sociala förmåner som utges av andra institutionella enheter

Pensioner och andra förmåner

ANDRA FÖRMÅNER FRÅN SOCIALA FÖRSÄKRINGSSYSTEM ÄN PENSIONER

Andra sociala trygghetssystem än pensionssystem

Andra anställningsrelaterade sociala försäkringssystem

Bokföring av stockar och flöden efter typ av socialt försäkringssystem utom pensionssystem

Sociala trygghetssystem

Andra anställningsrelaterade sociala försäkringssystem utom pensioner

PENSIONER

Typer av pensionssystem

Pensionssystem inom social trygghet

Andra anställningsrelaterade pensionssystem

Avgiftsbestämda system

Förmånsbestämda system

Avgiftsbestämda system med fiktiv pensionsbehållning och hybridsystem

Jämförelse mellan förmånsbestämda och avgiftsbestämda system

Pensionsadministratör, pensionsförvaltare, pensionsinstitut samt pensionssystem som omfattar flera arbetsgivare

Bokföring av stockar och flöden efter typ av pensionssystem inom social försäkring

Transaktioner för pensionssystem inom social trygghet

Transaktioner för andra anställningsrelaterade pensionssystem

Transaktioner för avgiftsbestämda pensionssystem

Övriga flöden som rör avgiftsbestämda pensionssystem

Transaktioner för förmånsbestämda pensionssystem

TILLÄGGSTABELL FÖR INTJÄNADE PENSIONSRÄTTER INOM SOCIAL FÖRSÄKRING

Utformning av tilläggstabellen

Kolumner i tabellen

Rader i tabellen

Ingående och utgående balansräkningar

Förändringar i pensionsrätter p.g.a. transaktioner

Förändringar i pensionsrätter p.g.a. övriga ekonomiska flöden

Tillhörande indikatorer

Försäkringsmässiga antaganden

Intjänade rätter

Diskonteringssats

Löneutveckling

Demografiska antaganden

KAPITEL 18

UTLANDSKONTON

INLEDNING

EKONOMISKT TERRITORIUM

Hemvist

INSTITUTIONELLA ENHETER

BEHANDLING AV FILIALER I BETALNINGSBALANSEN

KONSTRUERADE INHEMSKA STATISTISKA ENHETER

FÖRETAG SOM OMFATTAR FLERA TERRITORIER (MULTI-TERRITORY ENTERPRISES)

GEOGRAFISK FÖRDELNING

BETALNINGSBALANSENS KONTON

SALDOPOSTER I BYTESBALANSENS LÖPANDE KONTON

UTLANDSKONTONA OCH DERAS FÖRHÅLLANDE TILL BETALNINGSBALANSENS KONTON

Utrikeskontot för varor och tjänster

Värdering

Varor för bearbetning

Trepartshandel (merchanting)

Förmedling av varor

Import och export av Fisim

Utrikeskontot för primära och sekundära inkomster

Kontot för primära inkomster

Inkomst från direktinvesteringar

Kontot för sekundära inkomster (löpande transfereringar) i BPM6

Utrikeskapitalkontot

Utrikeskontot för finansiella transaktioner och finansiell utlandsställning

BALANSRÄKNINGAR FÖR SEKTORN UTLANDET

KAPITEL 19

EUROPEISKA RÄKENSKAPER

INLEDNING

FRÅN NATIONALRÄKENSKAPER TILL EUROPEISKA RÄKENSKAPER

Omräkning av uppgifter i olika valutor

EU-institutionerna

Utlandskontot

Avstämning av transaktioner

Pris- och volymmått

Balansräkningar

Transaktionsmatriser

BILAGA 19.1 –

KONTON FÖR EU-INSTITUTIONERNA

Tillgång

Användning

Konsolidering

KAPITEL 20

RÄKENSKAPER FÖR SEKTORN OFFENTLIG FÖRVALTNING

INLEDNING

AVGRÄNSNING AV SEKTORN OFFENTLIG FÖRVALTNING

Identifiering av enheter inom sektorn offentlig förvaltning

Offentliga förvaltningsenheter

Icke-vinstdrivande organisationer som klassificeras som tillhörande sektorn offentlig förvaltning

Andra enheter i sektorn offentlig förvaltning

Offentlig kontroll

Gränsdragningen mellan marknad och icke-marknad

Begreppet ekonomiskt signifikanta priser

Kriterier för köpare av produktion från en offentlig producent

Produktionen säljs främst till bolag och hushåll

Produktionen säljs enbart till den offentliga förvaltningen

Produktionen säljs till den offentliga förvaltningen och till andra

Testet av marknad/icke-marknad

Finansiell förmedling och avgränsningen av sektorn offentlig förvaltning

Gränsfall

Offentliga huvudkontor

Pensionsinstitut

Kvasibolag

Omstruktureringsorgan

Privatiseringsorgan

Avvecklingsorgan

Specialföretag

Samriskföretag (joint ventures)

Marknadsregleringsorgan

Överstatliga organisationer

Delsektorer i sektorn offentlig förvaltning

Staten

Delstater

Kommuner

Sociala trygghetsfonder

UPPSTÄLLNING AV STATISTIKEN ÖVER DEN OFFENTLIGA FÖRVALTNINGENS FINANSER

Ramverk

Inkomster

Skatter och sociala avgifter

Försäljning

Övriga inkomster

Utgifter

Ersättningar till anställda samt insatsförbrukning

Utgifter för sociala förmåner

Ränta

Andra löpande utgifter

Kapitalutgifter

Koppling till den offentliga förvaltningens konsumtionsutgifter (P.3)

Ändamålsklassificering av den offentliga förvaltningens utgifter (Cofog)

Saldoposter

Finansiellt sparande (B.9)

Förändringar i nettoförmögenhet genom sparande och kapitaltransfereringar (B.101)

Finansiering

Transaktioner i tillgångar

Skuldtransaktioner

Andra ekonomiska flöden

Omvärderingskonto

Konto för andra volymförändringar i tillgångarna

Balansräkningar

Konsolidering

FRÅGOR VID BOKFÖRING FÖR SEKTORN OFFENTLIG FÖRVALTNING

Skatteinkomster

Skatteinkomstens karaktär

Skattekrediter

Belopp som ska bokföras

Belopp som sannolikt inte kommer att inkasseras

Bokföringstidpunkt

Redovisning enligt periodiseringsprincipen

Periodiserad redovisning av skatter

Ränta

Diskonteringsobligationer och nollkupongare

Indexerade värdepapper

Finansiella derivat

Domstolsbeslut

Militära utgifter

Den offentliga förvaltningens förhållande till offentliga bolag

Placering i eget kapital i offentliga bolag och fördelning av inkomsterna

Investeringar i eget kapital

Kapitaltillskott

Subventioner och kapitaltillskott

Regler som är tillämpliga under särskilda omständigheter

Fiskala transaktioner

Utskiftningar från offentliga bolag

Jämförelse mellan utdelningar och uttag av eget kapital

Jämförelse mellan skatter och ägaruttag

Privatisering och nationalisering

Privatisering

Indirekta privatiseringar

Nationalisering

Transaktioner med centralbanken

Omstruktureringar, sammanslagningar och omklassificeringar

Skuldtransaktioner

Skuldövertaganden, skuldavskrivningar och skuldnedskrivningar

Skuldövertagande och skuldavskrivning

Skuldövertagande med transferering av icke-finansiella tillgångar

Skuldavskrivningar eller skuldnedskrivningar

Annan skuldsanering

Köp av skulder över marknadsvärdet

Skuldsäkringar och räddningsaktioner (bailouts)

Lånegarantier

Derivatliknande garantier

Standardiserade garantier

Engångsgarantier

Värdepapperisering

Definition

Kriterier för försäljningsklassificering

Bokföring av flöden

Övrigt

Pensionsförpliktelser

Betalningar av engångsbelopp

Partnerskap mellan den offentliga och den privata sektorn (PPP)

Omfattningen av partnerskapet

Ekonomiskt ägande och redovisning av tillgången

Bokföring

Transaktioner med internationella och överstatliga organisationer

Utvecklingsbistånd

OFFENTLIG SEKTOR

Kontroll över den offentliga sektorn

Centralbanken

Offentliga kvasibolag

Specialföretag (SPE/SPV) och utländska enheter

Samriskföretag

KAPITEL 21

KOPPLINGAR MELLAN AFFÄRSREDOVISNING OCH NATIONALRÄKENSKAPER SAMT MÄTNING AV FÖRETAGSVERKSAMHET

NÅGRA SÄRSKILDA REGLER OCH METODER FÖR AFFÄRSREDOVISNING

Bokföringstidpunkt

Dubbel bokföring/fyrdubbel bokföring

Värdering

Resultaträkning och balansräkning

NATIONALRÄKENSKAPER OCH AFFÄRSREDOVISNING – PRAKTISKA FRÅGOR

ÖVERGÅNGEN FRÅN AFFÄRSREDOVISNING TILL NATIONALRÄKENSKAPER: EXEMPLET MED ICKE-FINANSIELLA FÖRETAG

Begreppsmässiga justeringar

Justeringar för att skapa samstämmighet med räkenskaperna från andra sektorer

Exempel på kompletterande justeringar

SÄRSKILDA FRÅGOR

Kapitalvinster och kapitalförluster

Globalisering

Fusioner och förvärv

KAPITEL 22

SATELLITRÄKENSKAPER

INLEDNING

Ändamålsklassificering

SATELLITRÄKENSKAPERNAS VIKTIGASTE EGENSKAPER

Satelliträkenskaper efter ändamål

Särskilda sektorräkenskaper

Införande av icke-monetära uppgifter

Extra detaljuppgifter och kompletterande begrepp

Ändrade grundläggande begrepp

Användning av modeller och inbegripande av försöksresultat

Utformning och sammanställning av satelliträkenskaper

NIO SPECIFIKA SATELLITRÄKENSKAPER

Jordbruksräkenskaper

Miljöräkenskaper

Hälsoräkenskaper

Räkenskaper över hushållsproduktion

Arbetskraftsräkenskaper och socialräkenskapsmatriser (SRM)

Produktivitets- och tillväxträkenskaper

FoU-räkenskaper

Räkenskaper för socialt skydd

Turismsatelliträkenskaper

KAPITEL 23

KLASSIFIKATIONER

INLEDNING

KLASSIFICERING AV INSTITUTIONELLA SEKTORER (S)

KLASSIFICERING AV TRANSAKTIONER OCH ANDRA FLÖDEN

Produkttransaktioner (P)

Transaktioner i icke-producerade icke-finansiella tillgångar (NP-koder)

Omfördelningstransaktioner (D)

Löpande transfereringar, i kontanter och in natura (D.5–D.8)

Transaktioner i finansiella tillgångar och skulder (F)

Andra flöden (K)

KLASSIFICERING AV SALDOPOSTER OCH NETTOFÖRMÖGENHET (B)

KLASSIFICERING AV BALANSRÄKNINGSPOSTER (L)

KLASSIFICERING AV TILLGÅNGAR (A)

Icke-finansiella tillgångar (AN)

Finansiella tillgångar (AF)

KLASSIFICERING AV KOMPLETTERANDE POSTER

Nödlidande lån

Nyttjandevärdet av kapital

Pensionstabell

Varaktiga konsumtionsvaror

Utländska direktinvesteringar

Villkorade positioner

Sedlar, mynt och inlåning

Klassificering av skuldebrev efter förfallodag

Noterade och onoterade skuldebrev

Långfristiga lån som förfaller inom mindre än ett år och långfristiga lån med inteckning som säkerhet

Noterade och onoterade andelar i investeringsfonder

Förfallna räntor och återbetalningar

Personliga och totala remitteringar

OMGRUPPERING OCH KODNING AV NÄRINGSGRENAR (A) OCH PRODUKTER (P)

ÄNDAMÅLSKLASSIFICERING AV DEN OFFENTLIGA FÖRVALTNINGENS UTGIFTER (COFOG)

ÄNDAMÅLSKLASSIFICERING AV INDIVIDUELL KONSUMTION (COICOP)

ÄNDAMÅLSKLASSIFICERING AV HUSHÅLLENS ICKE-VINSTDRIVANDE ORGANISATIONER (COPNI)

ÄNDAMÅLSKLASSIFICERING AV PRODUCENTERNAS UTGIFTER (COPP)

KAPITEL 24

KONTONA

Tabell 24.1

Konto 0: varu- och tjänstekonto

Tabell 24.2

Kontosystem för den totala ekonomin

Tabell 24.3

Kontosystem för icke-finansiella bolag

Tabell 24.4

Kontosystem för finansiella bolag

Tabell 24.5

Kontosystem för sektorn offentlig förvaltning

Tabell 24.6

Kontosystem för hushållen

Tabell 24.7

Kontosystem för hushållens icke-vinstdrivande organisationer




KAPITEL 1

ALLMÄN ÖVERSIKT OCH GRUNDPRINCIPER

ALLMÄN ÖVERSIKT

1.01 Det europeiska räkenskapssystemet (ENS 2010 eller ENS) är ett internationellt jämförbart räkenskapssystem för systematisk och detaljerad beskrivning av en hel ekonomi (dvs. en region, ett land eller en grupp av länder), av dess komponenter och av dess samband med andra hela ekonomier.

1.02 Föregångaren till ENS 2010, det europeiska räkenskapssystemet 1995 (ENS 95), offentliggjordes 1996 ( 16 ). Den metodik för ENS 2010 som anges i denna bilaga är utformad på samma sätt som ENS 95 för de tretton första kapitlen, men därefter kommer elva nya kapitel om olika aspekter av systemet som återspeglar utvecklingen i fråga om hur man mäter moderna ekonomier eller hur ENS 95 används i Europeiska unionen (EU).

1.03 Denna manual är uppbyggd på följande sätt: Kapitel 1 innehåller en översikt över de grundläggande begrepp som används i systemet, de principer som gäller och en beskrivning av de grundläggande statistiska enheterna och deras indelning. Det ger en överblick över kontosystemet och en kortfattad beskrivning av viktiga aggregat samt tillgångs- och användningstabellernas och input-outputräkenskapernas roll. I kapitel 2 redogörs för de institutionella enheter som används för att mäta ekonomin, och hur dessa enheter för analysändamål klassificeras i sektorer och andra grupper. I kapitel 3 beskrivs alla transaktioner i fråga om produkter (varor och tjänster), och även icke-producerade tillgångar, i systemet. I kapitel 4 beskrivs alla transaktioner i ekonomin som fördelar och omfördelar inkomster och förmögenhet. Kapitel 5 handlar om de finansiella transaktionerna i ekonomin. I kapitel 6 redovisas hur värdet på tillgångarna kan förändras genom andra händelser än ekonomiska eller prisförändringar. I kapital 7 behandlas balansräkningar och klassificeringen av tillgångar och skulder. Kapitel 8 handlar om kontosystemet och de balansposter som hänger samman med varje konto. Kapitel 9 tar upp tillgångs- och användningstabellerna och visar hur de används för att stämma av beräkningarna av inkomst, produktion och utgifter i ekonomin. Där beskrivs även de input-outputtabeller som kan härledas ur tillgångs- och användningstabellerna. I kapitel 10 redogörs för begreppsgrunden för de pris- och volymmått som hänger samman med de nominella värdena i räkenskaperna. Kapitel 11 tar upp de mått på befolkning och arbetskraft som kan användas tillsammans med nationalräkenskapsmått för att analysera ekonomin. Kapitel 12 innehåller en kort beskrivning av de kvartalsvisa nationalräkenskaperna och hur de skiljer sig från de årliga nationalräkenskaperna.

1.04 I kapitel 13 förklaras syftet med och begreppen i regionalräkenskaperna, liksom svårigheterna med att sammanställa dem. Kapitel 14 behandlar mätningen av finansiella tjänster som tillhandahålls av finansförmedlare och finansieras genom räntenettot, och är resultatet av många års forskning och utveckling i medlemsstaterna för att få ett mått som är tillförlitligt och harmoniserat medlemsstaterna emellan. Kapitel 15 om kontrakt, arrenden/leasing och licenser behövs för att beskriva ett allt viktigare område inom nationalräkenskaperna. I kapitlen 16 och 17 om försäkring, social försäkring och pensioner beskrivs hur dessa ordningar hanteras i nationalräkenskaperna, eftersom omfördelningsfrågor blir allt aktuellare i takt med att befolkningen åldras. Kapitel 18 handlar om nationalräkenskapernas utlandskonton som är den del av nationalräkenskaperna som motsvarar redovisningen av betalningsbalansen. Kapitel 19 om europeiska räkenskaper är också nytt, och det omfattar aspekter av nationalräkenskaperna där europeiska institutionella arrangemang och handelsordningar gör att det krävs ett samlat grepp. Kapitel 20 handlar om räkenskaper för sektorn offentlig förvaltning – ett område som är av särskilt intresse i och med att en återhållsam finanspolitik från medlemsstaternas sida fortsätter att vara ett avgörande inslag i den ekonomiska politiken i EU. I kapitel 21 beskrivs kopplingarna mellan affärsredovisningen och nationalräkenskaperna, ett område som fått ökad relevans i och med att multinationella bolag står för en allt större andel av bruttonationalprodukten (BNP) i alla länder. Kapitel 22 beskriver förhållandet mellan satelliträkenskaper och nationalräkenskapernas huvudkonton. Kapitlen 23 och 24 är för referensändamål – i kapitel 23 finns de klassifikationer som används för sektorer, näringsgrenar och produkter i ENS 2010, och i kapitel 24 det kompletta kontosystemet för varje sektor.

1.05 Strukturen i ENS 2010 stämmer överens med de globala riktlinjerna för nationalräkenskaper, System of National Accounts från 2008 (SNA 2008), med undantag för vissa skillnader när det gäller presentation och en högre grad av precision beträffande vissa begrepp i ENS 2010 som används för ändamål som är specifika för EU. Dessa riktlinjer utarbetades gemensamt av FN, Internationella valutafonden (IMF), Europeiska unionens statistikkontor (Eurostat), OECD och Världsbanken. ENS 2010 har inriktats på förhållandena och databehoven inom EU. I likhet med SNA 2008 används i ENS 2010 samma begrepp och klassifikationer som i annan statistik på olika sociala och ekonomiska områden (t.ex. sysselsättningsstatistiken, produktionsstatistiken och utrikeshandelsstatistiken). Därför fungerar ENS 2010 som en central referensram för social och ekonomisk statistik i EU och i dess medlemsstater.

1.06 ENS består av två huvudsakliga typer av sammanställningar, nämligen

a) de institutionella sektorräkenskaperna,

b) input-outputräkenskaperna och branschräkenskaperna.

1.07 Sektorräkenskaperna beskriver systematiskt och för varje institutionell sektor de olika stegen i det ekonomiska händelseförloppet – produktion, inkomstbildning, inkomstfördelning, inkomstomfördelning, inkomstanvändning samt finansiell och icke-finansiell kapitalbildning. Sektorräkenskaperna innehåller också balansräkningar som beskriver stockar av tillgångar, skulder och nettoförmögenhet vid början och slutet av räkenskapsperioden.

1.08 Input-outputräkenskaperna med sina tillgångs- och användningstabeller beskriver mer detaljerat produktionsprocessen (kostnadsstruktur, inkomstbildning och sysselsättning) samt flödena av varor och tjänster (produktion, import, export, slutlig konsumtion, insatsförbrukning och kapitalbildning för varje produktgrupp). Här kommer två viktiga aspekter till uttryck: summan av de inkomster som genereras inom en bransch är lika med det förädlingsvärde som skapas av den branschen, och för varje produkt eller produktgrupp är utbudet lika med efterfrågan.

1.09 Vidare innehåller ENS 2010 begrepp som befolkning och sysselsättning. Dessa begrepp är relevanta för sektorräkenskaperna, branschräkenskaperna och tillgångs- och användningstabellerna.

1.10 ENS 2010 är inte begränsat till årliga nationalräkenskaper, utan är även tillämpligt för kvartalsräkenskaper och räkenskaper för kortare eller längre perioder. Det används också för regionalräkenskaper.

1.11 ENS 2010 existerar vid sidan av SNA 2008 eftersom det anpassats till nationalräkenskapernas användning i EU. Medlemsstaterna ansvarar för att samla in och utforma sina nationalräkenskaper så att de beskriver den ekonomiska situationen i de respektive länderna. Medlemsstaterna sammanställer dessutom en uppsättning räkenskaper som lämnas in till kommissionen (Eurostat) som en del i ett lagstadgat dataleveransprogram, som sedan används som underlag för beslutsfattandet på centrala social-, ekonomisk- och finanspolitiska områden i unionen. Bland annat används uppgifterna till att fastställa medlemsstaternas finansiella bidrag till EU-budgeten genom den så kallade fjärde resursen, stödet till EU:s regioner genom strukturfonderna och övervakningen av medlemsstaternas ekonomiska utveckling inom ramen för förfarandet vid alltför stora underskott och stabilitets- och tillväxtpakten.

1.12 För att avgifter och förmåner ska kunna beräknas utifrån uppgifter som sammanställts och presenterats på ett enhetligt sätt, ska den ekonomiska statistik som används för dessa ändamål sammanställas enligt samma regler och med samma begrepp. ENS 2010 är en förordning som föreskriver vilka regler, konventioner, definitioner och klassificeringar som medlemsstaterna ska använda vid framställningen av de nationalräkenskaper som ska ingå i dataleveransprogrammet enligt bilaga B till denna förordning.

1.13 Med tanke på de avsevärda penningbelopp som hanteras inom EU:s bidrags- och stödordningar, är det väsentligt att beräkningarna görs på ett konsistent sätt i alla medlemsstater. Under sådana omständigheter är det viktigt att man går försiktigt tillväga med skattningar som inte kan observeras direkt på marknaden och undviker att använda modellbaserade metoder för beräkningar i nationalräkenskaperna.

1.14 De begrepp som används i ENS 2010 är i flera avseenden mer specifika och precisa än de i SNA 2008 för att säkerställa att medlemsstaternas uppgifter från nationalräkenskaperna är så konsistenta som möjligt. Detta grundläggande krav på tillförlitliga och konsistenta skattningar har medfört att det fastställts en basuppsättning nationalräkenskaper i EU. När de olika medlemsstaternas beräkningar inte är tillräckligt konsistenta redovisas de i regel utanför själva huvudkontosystemet, i tilläggstabeller och satelliträkenskaper.

1.15 Ett exempel på där det har ansetts vara nödvändigt att vara försiktig i utformningen av ENS 2010 är på området pensionsåtaganden. Det finns goda grunder för att mäta dessa och använda dem som underlag för ekonomisk analys, men det grundläggande kravet i EU på att ta fram räkenskaper som är konsistenta över tid och rum innebär att man måste gå försiktigt till väga.

Globalisering

1.16 I och med att den ekonomiska verksamheten blivit alltmer global till sin karaktär har den internationella handeln i alla dess former ökat, vilket ställer länderna inför allt större utmaningar när det gäller att redovisa den inhemska ekonomin i nationalräkenskaperna. Globaliseringen är den dynamiska och flerdimensionella process varigenom de nationella resurserna blir mer internationellt rörliga och de nationella ekonomierna alltmer beroende av varandra. Den aspekt av globaliseringen som kanske ställer till störst problem för nationalräkenskaperna är de multinationella företagens allt större andel internationella transaktioner mellan moderbolag, dotterbolag och närstående bolag. Det finns emellertid även andra utmaningar, t.ex. följande:

1. Internprissättningen mellan närstående bolag (värdering av import och export).

2. Den ökade omfattningen av lönbearbetning, där varuhandeln sker över internationella gränser men utan att äganderätten förändras (varor för bearbetning), och trepartshandel (merchanting).

3. Den internationella handeln via internet, både för bolag och hushåll.

4. Handeln med och användningen av immateriella tillgångar i hela världen.

5. Arbetstagare som arbetar utomlands och skickar avsevärda belopp till familjen i hemlandet (arbetstagares remitteringar, som en del av personliga överföringar).

6. Multinationella bolag som förlägger sin verksamhet över nationsgränserna för att maximera produktionseffektiviteten och minimera den sammanlagda skattebördan. Detta kan ge upphov till artificiella bolagsstrukturer som inte alltid återspeglar den ekonomiska verkligheten.

7. Användningen av offshore-finansieringsinstrument (t.ex. specialföretag) för att finansiera global verksamhet.

8. Återexporten av varor, och i EU transporten av varor mellan medlemsstater efter införsel till unionen (kvasitransitering).

9. Ökningen i de utländska direktinvesteringarna och behovet att kartlägga och allokera dessa flöden.

1.17 Alla dessa allt vanligare aspekter av globaliseringen gör det allt svårare för de enskilda ländernas statistiker att fånga upp och korrekt mäta de gränsöverskridande flödena. Även med ett heltäckande och tillförlitligt insamlings- och mätsystem för posterna inom sektorn utlandet (och därmed också inom betalningsbalansens konton) kommer globaliseringen att göra att det krävs ytterligare insatser för att bibehålla kvaliteten på nationalräkenskaperna för alla ekonomier och grupper av ekonomier.

ANVÄNDNINGSOMRÅDEN FÖR ENS 2010

Underlag för analys och politik

1.18 ENS kan användas för att analysera och utvärdera följande:

a) Den totala ekonomins struktur. Som mått på denna används t.ex.

1. förädlingsvärde och sysselsättning efter bransch,

2. förädlingsvärde och sysselsättning efter region,

3. inkomst fördelad efter sektor,

4. import och export efter produktgrupp,

5. konsumtionsutgifter efter ändamål och produktgrupp,

6. fast realkapitalbildning och realkapitalstock efter bransch,

7. sammansättningen av stockar och flöden av finansiella tillgångar efter typ av tillgång och efter sektor.

b) Specifika delar eller aspekter av en ekonomi. Som exempel kan nämnas

1. bank- och finansväsendet i den nationella ekonomin,

2. den offentliga förvaltningens roll och finansiella ställning,

3. ekonomin i en specifik region (i jämförelse med nationen som helhet),

4. hushållens sparande och skulder.

c) Utvecklingen av ekonomin över tiden. Som exempel kan nämnas

1. analys av BNP:s tillväxttakt,

2. inflationsanalys,

3. analys av säsongmönster i hushållens utgifter baserad på kvartalsräkenskaper,

4. analys av vissa typer av finansiella instruments förändrade betydelse över tiden, t.ex. den ökade betydelsen av finansiella derivat,

5. jämförelse av branschstrukturen i den nationella ekonomin på lång sikt.

d) Den totala ekonomin satt i relation till andra ekonomier. Som exempel kan nämnas

1. jämförelse av den offentliga förvaltningens betydelse och omfattning i EU:s medlemsstater,

2. analys av interdependensen mellan ekonomierna i EU, med beaktande av medlemsstater och deras regioner,

3. analys av EU:s export (vad som exporteras och vart),

4. jämförelse av BNP:s tillväxttakt eller disponibel inkomst per capita i EU och i andra utvecklade ekonomier.

1.19 För EU och dess medlemsstater har resultaten från ENS stor betydelse vid utformning och styrning av den sociala och ekonomiska politiken.

Här följer några exempel på vad ENS används till:

a) Att övervaka och styra den makroekonomiska och monetära politiken i euroområdet samt fastställa konvergenskriterierna för Ekonomiska och monetära unionen (EMU) utifrån nationalräkenskapsvärden (t.ex. BNP-tillväxt).

b) Att fastställa kriterierna för beräkningen av det offentliga underskottet och den offentliga förvaltningens skuld i samband med förfarandet vid alltför stora underskott.

c) Att beräkna ekonomiskt stöd till regioner inom EU, eftersom fördelningen av medel till regionerna bygger på statistiken över regionalräkenskaper.

d) Att fastställa EU:s egna medel. Detta görs med nationalräkenskaperna som underlag i följande tre hänseenden:

1. EU:s totala medel beräknas som en procentandel av medlemsstaternas samlade bruttonationalinkomst (BNI).

2. Det tredje slaget av EU:s egna medel är momsintäkter. Medlemsstaternas bidrag fastställs i stor utsträckning med hjälp av nationalräkenskaperna, eftersom de används för att beräkna den genomsnittliga momssatsen.

3. Den relativa storleken på medlemsstaternas respektive bidrag till det fjärde slaget av EU:s egna medel baseras på deras beräknade bruttonationalinkomst. Dessa beräkningar ligger till grund för huvuddelen av medlemsstaternas betalningar.

Begreppen i ENS 2010

1.20 För att nå balans mellan databehoven och möjligheterna att erhålla data har begreppen i ENS 2010 flera viktiga egenskaper. De är

a) internationellt jämförbara,

b) harmoniserade med andra system för social och ekonomisk statistik,

c) konsistenta,

d) praktiskt tillämpliga, vilket innebär att de kan mätas i praktiken,

e) annorlunda än de flesta administrativa begrepp,

f) väletablerade och oförändrade under lång tid,

g) inriktade på att beskriva den ekonomiska processen i monetära och direkt observerbara termer,

h) möjliga att tillämpa i olika situationer och för olika ändamål.

1.21 Begreppen i ENS 2010 är internationellt jämförbara eftersom

a) de är konsistenta med dem i de internationella riktlinjerna för nationalräkenskaper, dvs. SNA 2008,

b) ENS 2010 är standard i medlemsstaterna för inrapporteringen av nationalräkenskapsdata till alla internationella organisationer,

c) det är avgörande att begreppen är internationellt jämförbara när man vill jämföra statistik från olika länder.

1.22 Begreppen i ENS 2010 är harmoniserade med motsvarande begrepp i annan social och ekonomisk statistik eftersom ENS 2010 använder begrepp och klassificeringar (t.ex. den statistiska näringsgrensindelningen i Europeiska unionen ”Nace rev. 2” ( 17 )) som också används i annan social och ekonomisk statistik i medlemsstaterna, t.ex. statistik över tillverkning, utrikeshandel och sysselsättning. Begreppsmässiga avvikelser har begränsats till ett minimum. Begreppen och klassificeringarna i ENS 2010 är dessutom harmoniserade med FN:s motsvarigheter.

Harmoniseringen med den sociala och ekonomiska statistiken förbättrar kopplingarna till och jämförelserna med de uppgifterna, vilket säkrar kvaliteten på nationalräkenskapsuppgifterna. Dessutom kan information som finns i sådan specialiserad statistik bättre relateras till den övergripande statistiken över landets ekonomi.

1.23 Att samma begrepp används både i nationalräkenskapssystemet och i de andra systemen för social och ekonomisk statistik gör det möjligt att beräkna konsistenta nyckeltal. Exempelvis kan följande mått beräknas:

a) Produktivitetstal, såsom förädlingsvärde per arbetad timme (detta mått kräver konsistens mellan begreppen förädlingsvärde och arbetade timmar).

b) Disponibel nationalinkomst per capita (detta mått kräver konsistens mellan begreppen disponibel nationalinkomst och befolkning).

c) Fast realkapitalbildning i procent av realkapitalstocken (detta mått kräver konsistens mellan definitionerna av dessa flöden och stockar).

d) Det offentliga underskottet och den offentliga sektorns skuld i procent av bruttonationalprodukten (dessa värden kräver konsistens mellan begreppen offentligt underskott den offentliga förvaltningens skuld och bruttonationalprodukten).

Begreppens interna konsistens gör att vissa variabler kan beräknas residualt – bland annat kan sparande beräknas som differensen mellan disponibel inkomst och konsumtionsutgift.

1.24 Begreppen i ENS 2010 har utformats med hänsyn till att de lätt ska kunna samlas in och mätas. Att de ska vara praktiskt tillämpliga framgår på flera sätt av riktlinjerna för hur räkenskaperna ska sammanställas:

a) Verksamheter eller poster anges bara då de är tillräckligt omfattande. Till exempel ska egenproduktion av varor i hushållen såsom vävning av tyger och keramikframställning inte bokföras som produktion, eftersom denna typ av produktion betraktas som obetydlig för EU-länderna.

b) Vissa begrepp åtföljs av beskrivningar av hur de ska mätas. Till exempel gör man vid definitionen av kapitalförslitning en hänvisning till linjär avskrivning. När man beräknar realkapitalstocken ska den s.k. PI-metoden (Perpetual Inventory-metoden) användas i de fall där det saknas direkta uppgifter om stocken av realkapital. Ett annat exempel är värderingen av egenproduktionen: I princip ska den göras till baspris, men om det är nödvändigt kan baspriset approximeras med summan av de olika ingående kostnaderna.

c) Vissa konventioner har införts. Till exempel betraktas den offentliga förvaltningens kollektiva tjänster helt och hållet som konsumtionsutgifter.

1.25 Det är emellertid inte alltid så enkelt att samla in de uppgifter som behövs för nationalräkenskapsstatistiken direkt, eftersom de underliggande begreppen vanligtvis avviker från dem som används i de administrativa datakällorna. Exempel på administrativa källor är affärsredovisning, olika slags skatteregister (moms, personlig inkomstskatt, importavgifter etc.), socialförsäkringsuppgifter och uppgifter som kommer från organ för bank- och försäkringstillsyn. Sådana administrativa uppgifter används vid sammanställningen av nationalräkenskaperna. I allmänhet behöver de dock omarbetas för att kunna användas för ENS.

Att begreppen i ENS vanligen avviker från sina administrativa motsvarigheter beror bl.a. på följande:

a) Administrativa begrepp är olika i olika länder. Därför kan man inte använda de administrativa begreppen för internationella jämförelser.

b) Administrativa begrepp ändras över tiden. Därför kan man inte använda de administrativa begreppen för jämförelser över tiden.

c) De begrepp som ligger till grund för administrativa datakällor är ofta inte konsistenta med begreppen i andra administrativa system. Det är bara möjligt att sammanlänka och jämföra olika uppgifter, något som är av avgörande betydelse för nationalräkenskapsuppgifterna, om man har en konsistent uppsättning begrepp.

d) De administrativa begreppen är vanligtvis inte optimala för ekonomisk analys eller utvärdering av den ekonomiska politiken.

1.26 Icke desto mindre tillgodoser administrativa data mycket väl de databehov som nationalräkenskaperna och andra statistikgrenar har, eftersom

a) begrepp och klassificeringar som ursprungligen har utformats för statistiska ändamål också kan användas i administrativa syften, t.ex. indelning av den offentliga förvaltningens utgifter efter utgiftsslag,

b) de administrativa datakällorna uttryckligen beaktar vissa (specifika) databehov för statistiken; detta är exempelvis fallet med Intrastatsystemet, som tillhandahåller uppgifter om varuleveranser mellan medlemsstaterna.

1.27 De viktigaste begreppen i ENS är väletablerade och har varit oförändrade under lång tid, eftersom

a) de har varit godkända som internationell standard i många år,

b) de flesta grundbegreppen i de internationella riktlinjerna för nationalräkenskaper har förblivit oförändrade över tiden.

Den begreppsmässiga kontinuiteten gör att man inte behöver räkna om tidsserier i så stor utsträckning. Dessutom begränsas begreppens sårbarhet gentemot nationella och internationella politiska påtryckningar. Av dessa skäl har nationalräkenskaperna kunnat fungera som en objektiv databas för ekonomisk politik och analys.

1.28 Begreppen i ENS 2010 syftar till att beskriva den ekonomiska processen i monetära och direkt observerbara termer. Stockar och flöden som inte är direkt observerbara som monetära storheter eller som inte har någon tydlig monetär motsvarighet redovisas inte i ENS.

Denna princip har inte tillämpats strikt, eftersom man även måste beakta behovet av konsistens och användarnas behov. Exempelvis krävs det för konsistensen att värdet av kollektiva tjänster som produceras av den offentliga förvaltningen bokförs som produktion, eftersom den offentliga förvaltningens betalningar av ersättningar till anställda och inköp av alla slags varor och tjänster är direkt observerbara i monetära termer. Dessutom ökar användbarheten hos nationalräkenskaperna i stort för ekonomisk analys och politik genom att man sätter den offentliga förvaltningens kollektiva tjänster i relation till den nationella ekonomin i övrigt.

1.29 Räckvidden för begreppen i ENS kan illustreras genom att man betraktar vissa viktiga gränsdragningsfrågor.

Följande ska redovisas inom produktionsavgränsningen i ENS (se punkterna 3.07–3.09):

a) Den offentliga förvaltningens produktion av individuella och kollektiva tjänster.

b) Produktion av bostadstjänster i ägarbebodda bostäder.

c) Produktion av varor för egen konsumtion, t.ex. jordbruksprodukter.

d) Byggande för egen räkning, inklusive det som byggs av hushåll.

e) Tjänsteproduktion av avlönade hushållsanställda.

f) Fiskuppfödning i fiskodlingar.

g) Produktion som är förbjuden i lag, så länge som alla inblandade deltar frivilligt i transaktionen.

h) Produktion för vilka inkomsterna inte redovisas fullt ut till skattemyndigheterna, t.ex. odeklarerad produktion av textilier.

1.30 Följande ligger utanför produktionsavgränsningen och ska inte redovisas i ENS:

a) Hushållstjänster och personliga tjänster som produceras och konsumeras inom samma hushåll, t.ex. städning, matlagning eller omhändertagande av sjuka eller äldre.

b) Frivilligt arbete som inte leder till varuproduktion, t.ex. vård eller städning utan betalning.

c) Naturlig tillväxt av fisk i öppet hav.

1.31 ENS tar upp all produktion inom produktionsavgränsningen. Produktion från hjälpverksamhet ska dock inte redovisas. Alla insatser som förbrukas i en hjälpverksamhet ska behandlas som insatser i den verksamhet som den stöder. Om en verksamhet som uteslutande bedriver hjälpverksamhet är statistiskt observerbar, dvs. om det finns separata räkenskaper för dess produktion, eller om den geografiskt är belägen någon annanstans än de verksamheter den betjänar, ska denna både i national- och regionalräkenskaperna redovisas som en separat enhet inom den näringsgren som motsvarar dess primära verksamhet. Om det inte finns några lämpliga basdata kan man skatta hjälpverksamhetens produktion genom att summera kostnaderna.

1.32 Om en viss verksamhet betraktas som produktion och dess produktion redovisas, ska även den därmed förbundna inkomsten, sysselsättningen, slutliga användningen etc. redovisas. Exempelvis ska inte bara produktion av bostadstjänster för egen räkning i ägarbebodda bostäder redovisas som produktion, utan de inkomster och konsumtionsutgifter som uppkommer för bostadsägarna ska också redovisas. Definitionsmässigt redovisas ingen insats av arbete i produktionen av ägarbebodda bostäder, och därmed inte heller någon sysselsättning. Detta bibehåller konsistensen med arbetsmarknadsstatistiken, där det inte redovisas någon sysselsättning för bostadsägande. Det omvända gäller när verksamheten inte redovisas som produktion: hushållstjänster som produceras och konsumeras inom samma hushåll ger inte upphov till inkomst eller konsumtionsutgift och räknas inte heller som sysselsättning.

1.33 ENS innehåller också konventioner i fråga om t.ex.

a) värderingen av den offentliga förvaltningens produktion,

b) värderingen av produktionen av försäkringstjänster och indirekt mätta finansiella förmedlingstjänster,

c) redovisningen av alla kollektiva tjänster som tillhandahålls av den offentliga förvaltningen som konsumtionsutgifter och inte som insatsförbrukning.

Sektorindelning

1.34 Sektorräkenskaperna skapas genom att enheter hänförs till olika sektorer vilket möjliggör att transaktioner och saldoposter i räkenskaperna kan redovisas efter sektor. Genom en sådan uppdelning får man ett viktigt underlag för den ekonomiska politiken och finanspolitiken. De viktigaste sektorerna är hushåll, offentlig förvaltning, bolag (finansiella och icke-finansiella), hushållens icke-vinstdrivande organisationer och utlandet.

Den distinktion som görs mellan marknadsverksamhet och icke-marknadsverksamhet är väsentlig. En offentligt styrd enhet som betraktas som en marknadsaktör ska klassificeras till bolagssektorn och inte till sektorn offentlig förvaltning. Bolagets underskott och skuldsättning kommer således inte att ingå i det offentliga underskottet och skuldsättning.

1.35 Det är viktigt att det fastställs tydliga och stabila kriterier för hur enheterna ska hänföras till sektorerna.

Den offentliga sektorn består av ekonomins alla inhemska institutionella enheter som styrs av den offentliga förvaltningen. Den privata sektorn omfattar alla övriga inhemska enheter.

Av tabell 1.1 framgår vilka kriterier som används för att skilja mellan den offentliga och den privata sektorn, och mellan sektorn offentlig förvaltning och sektorn offentliga bolag, och inom den privata sektorn mellan sektorerna hushållens icke-vinstdrivande organisationer och privata bolag.



Tabell 1.1

Kriterier

Offentligt styrda

(Sektorn offentlig förvaltning plus offentliga bolag)

Privatstyrda

(Privata sektorn)

Icke-marknadsproduktion

Offentlig förvaltning

Hushållens icke-vinstdrivande organisationer

Marknadsproduktion

Offentliga bolag

Privata bolag

1.36 Med styrning eller bestämmande inflytande avses möjligheten att bestämma policy eller strategisk inriktning för en institutionell enhet. Närmare uppgifter beträffande definitionen av styrning (bestämmande inflytande) ges i punkterna 2.35–2.39.

1.37 Åtskillnaden mellan marknadsproduktion och icke-marknadsproduktion, och därmed klassificering till sektorn offentlig förvaltning eller bolagssektorn, görs enligt följande:

En verksamhet ska anses vara marknadsmässig om handeln med varor och tjänster sker på följande villkor:

1. Säljare strävar efter största möjliga vinst på lång sikt och gör detta genom att fritt sälja varor och tjänster på marknaden till den som är beredd att betala det begärda priset.

2. Köpare, vars medel är begränsade, strävar efter största möjliga nytta genom att köpa de produkter som bäst tillgodoser deras behov till det erbjudna priset.

3. Det finns effektiva marknader där säljare och köpare har tillgång till och information om marknaden. En marknad kan fungera effektivt även om dessa villkor inte är helt och hållet uppfyllda.

1.38 ENS detaljerade begreppsram ger visst utrymme för flexibilitet: En del begrepp ingår inte uttryckligen i ENS men kan ändå lätt härledas ur systemet. Ett exempel är att man kan skapa nya sektorer genom att omgruppera delsektorerna i ENS.

1.39 Flexibiliteten innebär också att ytterligare kriterier som inte strider mot grundtankarna i systemet kan läggas till. Det kan t.ex. röra sig om att upprätta räkenskaper för delsektorer efter antal sysselsatta i producerande enheter eller inkomststorlek för hushåll. För sysselsättningen kan underindelningar göras efter utbildningsnivå, ålder eller kön.

Satelliträkenskaper

1.40 För att tillgodose vissa databehov bör separata satelliträkenskaper upprättas.

Som exempel kan nämnas

a) socialräkenskapsmatriser (SRM),

b) turismens betydelse i den nationella ekonomin,

c) analys av kostnaderna för och finansieringen av hälsovård,

d) forskning och utveckling som betraktas som investering i immateriella tillgångar,

e) erkännande av humankapital som tillgångar i den nationella ekonomin,

f) analys av inkomster och utgifter hos hushåll baserad på mikroinriktade inkomst- och utgiftsbegrepp,

g) samspelet mellan miljö och ekonomi,

h) produktion inom hushållen,

i) analys av välfärdsförändringar,

j) analys av skillnader mellan nationalräkenskaperna och affärsredovisningars uppgifter och dessa skillnaders inflytande på aktie- och valutamarknaderna,

k) beräkning av skatteintäkter.

1.41 Satelliträkenskaper tillgodoser sådana databehov genom att

a) redovisa mer i detalj där så behövs eller utelämna onödiga detaljer,

b) utvidga omfattningen av räkenskapssystemet genom att tillföra icke-monetär information, t.ex. om föroreningar och om miljövärden som tillgångar,

c) ändra vissa grundbegrepp, t.ex. utvidga begreppet kapitalbildning till att även omfatta utgifter för utbildning.

1.42 En socialräkenskapsmatris är en matrisframställning som beskriver sambanden mellan tillgångs- och användningstabellerna och sektorräkenskaperna. En socialräkenskapsmatris tillför ytterligare information om nivån på och sammansättningen av sysselsättning, genom en underindelning av ersättningar till anställda efter grupp av sysselsatta. Denna underindelning tillämpas både på användningen av arbetskraft i olika branscher, vilket visas i användningstabellerna, och tillgången på arbetskraft i olika socioekonomiska undergrupper, vilket redovisas i kontot för allokeringen av primära inkomster för hushållssektorns delsektorer. På det sättet får man en systematisk översikt över tillgången på och användningen av olika grupper av arbetskraft.

1.43 Alla grundbegrepp och klassificeringar i ENS 2010:s huvudsystem ska behållas i satelliträkenskaperna. Begrepp får bara ändras om det är syftet med satelliträkenskaperna. I sådana fall ska satelliträkenskaperna också innehålla en tabell som visar sambandet mellan de huvudsakliga aggregaten i satelliträkenskaperna och deras motsvarigheter i huvudsystemet. På så sätt behåller huvudsystemet sin roll som en referensram samtidigt som de mer specifika behoven tillgodoses.

1.44 Generellt sett omfattar huvudsystemet inte stockar och flöden som inte direkt kan observeras i monetära termer (eller inte har en tydlig monetär motsvarighet). Sådana stockar och flöden är i regel lättare att mäta om man utformar statistiken i icke-monetära termer, vilket innebär att t.ex.

a) produktionen inom hushållen kan beskrivas i termer av timmar fördelade på olika ändamål,

b) utbildning kan beskrivas i termer av utbildningstyp, antal elever, genomsnittligt antal skolår fram till examen etc.,

c) effekterna av miljöförstöring kan beskrivas i termer av förändring av antalet levande arter, hälsotillståndet för träd i skogarna, avfallsvolymen, mängden koloxid och strålning osv.

1.45 Satelliträkenskaper gör det möjligt att knyta an sådan statistik i icke-monetära termer till nationalräkenskapernas huvudsystem. Anknytningen kan göras genom att man i den icke-monetära statistiken använder klassificeringarna i huvudsystemet, t.ex. indelningen efter hushållstyp eller efter bransch. På det sättet får man en utvidgad struktur som är konsistent. Denna struktur kan sedan användas som underlag för analys och utvärdering av samspelet mellan olika variabler i huvudsystemet och respektive variabler i de utvidgade räkenskaperna.

1.46 Huvudsystemet och dess viktigaste aggregat gör det inte möjligt att analysera förändringar i välfärd. För detta ändamål kan man använda utvidgade konton som också innefattar imputerade monetära värden för t.ex.

a) hushållstjänster och personliga tjänster som produceras och konsumeras inom samma hushåll,

b) förändringar i fritid,

c) fördelar och nackdelar med att bo i städer,

d) ojämlikheter i inkomstfördelning mellan olika individer.

1.47 Utvidgade konton kan även användas för att omklassificera konsumtionsutgifter för sådant som dessvärre är nödvändigt (t.ex. försvar) till insatsförbrukning, dvs. så att dessa inte antas bidra till välfärden. På liknande sätt kan skador förorsakade av översvämningar eller andra naturkatastrofer klassificeras som insatsförbrukning, dvs. som en minskning av den (absoluta) välfärden. På så sätt kan man försöka göra sig en mycket grov och mycket ofullständig uppfattning om välfärdsförändringar. Välfärd har dock många dimensioner av vilka de flesta uttrycks i annat än monetära termer. Det är därför en bättre lösning att mäta välfärden genom att använda separata indikatorer och måttenheter för varje dimension. Sådana indikatorer kan t.ex. vara spädbarnsdödlighet, förväntad livslängd, läs- och skrivkunnighet hos vuxna och nationalinkomst per capita. Dessa indikatorer kan införlivas i ett satellitkonto.

1.48 För att erhålla ett konsistent och internationellt jämförbart system används inte administrativa begrepp i ENS. Det kan för åtskilliga nationella syften dock vara användbart att utnyttja uppgifter som utgår från administrativa begrepp. Som exempel kan nämnas att beräkna skatteintäkter genom att använda statistik över beskattningsbar inkomst. Sådan statistik kan erhållas genom vissa modifieringar i nationalräkenskapsstatistiken.

1.49 Ett liknande tillvägagångssätt kan utnyttjas för begrepp som används inom nationell ekonomisk politik, såsom

a) det inflationsbegrepp som används för att räkna upp pensioner, arbetslöshetsunderstöd eller ersättningar till anställda för statstjänstemän,

b) begrepp såsom skatter, sociala avgifter, sektorn offentlig förvaltning och sektorn för gemensamma nyttigheter, vilka används i diskussioner om den optimala storleken på den gemensamma sektorn,

c) begreppet ”strategiska” sektorer/branscher i fråga om nationell ekonomisk politik eller EU:s ekonomiska politik,

d) begreppet ”företagsinvesteringar”, som används i nationell ekonomisk politik,

e) en tabell över den fullständiga redovisningen av pensioner.

Satelliträkenskaper eller tilläggstabeller kan tillgodose sådana databehov.

ENS 2010 och SNA 2008

1.50 ENS 2010 utgår från begreppen i SNA 2008, som ger riktlinjerna för nationalräkenskaper i världens alla länder. Det finns emellertid flera skillnader mellan ENS 2010 och SNA 2008.

a) Skillnader i presentationen:

1. I ENS 2010 finns separata kapitel om produkttransaktioner, omfördelningstransaktioner och finansiella transaktioner. I SNA 2008 däremot är sådana transaktioner förklarade i kapitel som ställts upp efter konton, t.ex. kapitel om produktionskontot, kontot för primär inkomstfördelning, kapitalkontot och utlandskontot.

2. I ENS 2010 beskrivs ett begrepp genom en definition och en uppräkning av vad som ingår respektive vad som inte ingår. I SNA 2008 beskrivs oftast begrepp i mer allmänna termer och där förklaras också bakgrunden till att begreppen har införts.

b) ENS-begreppen är i flera fall mer specifika och precisa än begreppen i SNA 2008.

1. SNA 2008 innehåller inte några specifika kriterier för distinktionen mellan marknadsproduktion, produktion för egen slutlig användning och icke-marknadsproduktion. I ENS finns därför mer detaljerade riktlinjer för att säkra ett enhetligt tillvägagångssätt.

2. I ENS 2010 förutsätter man att flera typer av varuproduktion inom hushållen, såsom vävning av tyger eller tillverkning av möbler, inte är betydande i medlemsstaterna och därför inte behöver redovisas.

3. I ENS 2010 hänvisas till institutionella ordningar inom EU, t.ex. Intrastat-systemet för att registrera flöden av varor inom EU och de avgifter medlemsstaterna betalar in till EU.

4. ENS 2010 innehåller EU-specifika klassificeringar, t.ex. indelning av produkter efter näringsgren (CPA) ( 18 ) för produkter och Nace rev. 2 för branscher (som båda är harmoniserade med motsvarande FN-klassificeringar).

5. ENS 2010 innehåller en ytterligare uppdelning av alla transaktioner med utlandet: de är uppdelade på transaktioner mellan enheter inom i EU och transaktioner med enheter utanför EU.

6. I ENS 2010 är sektorn finansiella bolag uppdelad i andra delsektorer än i SNA 2008 för att tillgodose Ekonomiska och monetära unionens behov. ENS 2010 kan vara mer precis än SNA 2008, eftersom ENS 2010 i första hand är avsett för tillämpning i medlemsstaterna. ENS bör också vara mer specifik på grund av unionens databehov.

ENS 2010 och ENS 95

1.51 ENS 2010 skiljer sig från ENS 95 i fråga om såväl räckvidd som begrepp. De flesta av dessa skillnader motsvarar dem som finns mellan SNA 93 och SNA 2008. De största skillnaderna är följande:

a) Forskning och utveckling betraktas som kapitalbildning som ger upphov till immateriella tillgångar. Denna förändring ska redovisas i ett satellitkonto och tas med i huvudräkenskaperna när beräkningarna är tillräckligt tillförlitliga och harmoniserade medlemsstaterna emellan.

b) Utgifter för vapensystem som faller inom den allmänna definitionen av tillgångar redovisas som fast realkapitalbildning och inte som utgifter för insatsförbrukning.

c) Det analytiska begreppet ”nyttjandevärdet av kapital” har införts för marknadsproduktion, så att det kan redovisas i en tilläggstabell där de ingår som en komponent av förädlingsvärdet.

d) Gränsen för vad som räknas som finansiella tillgångar har utvidgats till att omfatta ett bredare spektrum av finansiella derivatkontrakt.

e) Det har införts nya regler för hur pensionsrätter ska bokföras. Räkenskaperna innehåller numera en tilläggstabell, där beräkningar för alla rätter inom social försäkring, såväl fonderade som ofonderade, kan redovisas. Alla upplysningar som krävs för en heltäckande analys finns i denna tabell, som visar rätter och tillhörande flöden för alla privata och offentliga pensionssystem, såväl fonderade som ofonderade, inklusive pensionssystem inom sociala trygghetsfonder.

f) Reglerna om förändring av äganderätten till varor tillämpas nu generellt, vilket medför att redovisningen av trepartshandel (merchanting) och varor som skickas för bearbetning, både utomlands och på hemmamarknaden, förändras. Detta innebär att varor som skickas för bearbetning utomlands ska bokföras netto, och inte brutto som i SNA 93 och ENS 95. Denna förändring har stor betydelse för redovisningen av denna verksamhet i tillgångs- och användningstabellerna.

g) Det ges mer vägledning i fråga om finansiella bolag över lag, särskilt specialföretag (SPE/SPV). Behandlingen av offentligt styrda specialföretag utomlands har ändrats för att säkerställa att specialföretagens skulder syns i den offentliga förvaltningens räkenskaper.

h) Det har klargjorts hur överutdelningar från offentliga bolag ska behandlas – de ska betraktas som extraordinära utbetalningar och uttag från eget kapital.

i) Principerna för hur offentlig-privata partnerskap ska behandlas har fastställts, och behandlingen av omstruktureringsorgan har utvidgats.

j) Transaktioner mellan å ena sidan den offentliga förvaltningen och offentliga bolag och å andra sidan värdepapperiseringsinstitut har klargjorts för att förbättra redovisningen av poster som avsevärt skulle kunna påverka den offentliga förvaltningens skuld.

k) Behandlingen av lånegarantier har förtydligats och en ny behandling har införts för standardiserade lånegarantier, t.ex. exportkreditgarantier och studielånsgarantier. Det som är nytt är att räkenskaperna ska innehålla en finansiell tillgång och skuld som svarar mot det belopp för vilket garantin förväntas tas i anspråk.

1.52 Ändringarna i ENS 2010 i förhållande till ENS 95 är inte enbart begreppsmässiga. Det finns stora skillnader i omfattning, med nya kapitel om satelliträkenskaper, räkenskaper för sektorn offentlig förvaltning och utlandskontona. Kapitlen om kvartalsräkenskaper och regionalräkenskaper har också utökats betydligt.

GRUNDPRINCIPERNA I ENS 2010 SOM ETT SYSTEM

1.53 Utmärkande för systemet är

a) de statistiska enheterna och deras indelningar,

b) flöden och stockar,

c) kontosystemet och aggregaten,

d) input-outputräkenskaperna.

De statistiska enheterna och deras indelningar

1.54 ENS 2010-systemet har två typer av enheter och två sätt att underindela ekonomin som skiljer sig åt avsevärt och tjänar olika analysändamål.

1.55 För att redovisa inkomster, utgifter och finansiella flöden samt för balansräkningarna delas de institutionella enheterna in i sektorer utifrån sina huvudsakliga funktioner, beteenden och mål.

1.56 För att redovisa produktionsprocesser och för input-outputanalys delas lokala verksamhetsenheter in i branscher efter typ av verksamhet. En verksamhet karakteriseras av en insats av produkter, en produktionsprocess och produktion av produkter.

Institutionella enheter och sektorer

1.57 Institutionella enheter är ekonomiska enheter som kan äga varor och tillgångar, skuldsätta sig och bedriva ekonomisk verksamhet och göra transaktioner med andra enheter för egen räkning. I ENS 2010-systemet delas de institutionella enheterna in i fem ömsesidigt uteslutande inhemska institutionella sektorer:

a) Icke-finansiella bolag.

b) Finansiella bolag.

c) Offentlig förvaltning.

d) Hushåll.

e) Hushållens icke-vinstdrivande organisationer.

Dessa fem sektorer sammantaget bildar den totala inhemska ekonomin. Varje sektor är också indelad i delsektorer. ENS 2010-systemet möjliggör en fullständig uppsättning av flödeskonton och balansräkningar för varje sektor och delsektor samt för ekonomin totalt. Utländska enheter kan samverka med dessa fem inhemska sektorer, och denna samverkan visas mellan de fem inhemska sektorerna och en sjätte institutionell sektor – utlandet.

LVE och branscher

1.58 När institutionella enheter bedriver mer än en verksamhet ska de delas upp efter typ av verksamhet. Denna uppdelning görs i s.k. LVE.

En lokal verksamhetsenhet omfattar alla delar av en institutionell enhet, i dess egenskap av producent, som är belägna på en enda plats eller på flera närbelägna platser och som bidrar till att bedriva en verksamhet enligt den fyrsiffriga nivån (undergrupper) i Nace rev. 2.

1.59 Lokala verksamhetsenheter ska redovisas för varje sekundär verksamhet, men om det bokföringsmaterial som behövs för att beskriva sådana verksamheter separat inte är tillgängligt kommer en lokal verksamhetsenhet att omfatta flera sekundära verksamheter. Alla lokala verksamhetsenheter som bedriver samma slags, eller likartad, verksamhet bildar en bransch.

En institutionell enhet innehåller en eller flera lokala verksamhetsenheter, medan en lokal verksamhetsenhet hör till en enda institutionell enhet.

1.60 För att analysera produktionsprocessen använder man en analysenhet. Denna enhet är endast observerbar när en lokal verksamhetsenhet producerar en enda typ av produkt och inte har någon sekundär verksamhet. En sådan enhet är en så kallad homogen produktionsenhet. Grupper av sådana enheter utgör homogena branscher.

Inhemska och utländska enheter; den totala ekonomin och utlandet

1.61 Den totala ekonomin definieras i termer av inhemska enheter. En enhet är inhemsk i ett land när den har sin huvudsakliga ekonomiska hemvist på det ekonomiska territoriet i det landet – vilket innebär att den under en längre tid (ett år eller mer) bedriver ekonomisk verksamhet inom det ekonomiska territoriet. De institutionella sektorer som nämns i punkt 1.57 är grupper av inhemska institutionella enheter.

1.62 Inhemska enheter gör transaktioner med utländska enheter (alltså enheter som är inhemska i andra ekonomier). Sådana transaktioner är externa transaktioner för ekonomin och inordnas i utlandskontot. Därmed spelar utlandet en roll som liknar en institutionell sektor, även om utländska enheter bara redovisas i den mån de deltar i transaktioner med inhemska institutionella enheter.

1.63 Med konstruerade inhemska statistiska enheter, som i ENS 2010-systemet behandlas som institutionella enheter, avses

a) de delar av utländska enheter som har sin huvudsakliga ekonomiska hemvist (vilket vanligen innebär att de bedriver ekonomisk verksamhet under ett år eller mer) inom landets ekonomiska territorium,

b) utländska enheter i egenskap av ägare till mark eller byggnader på landets ekonomiska territorium men då bara i fråga om transaktioner som avser sådan mark eller sådana byggnader.

Flöden och stockar

1.64 Två grundläggande typer av information ska redovisas: flöden och stockar.

Flöden hänför sig till händelser och effekter av händelser som äger rum under en given tidsperiod, medan stockar hänför sig till lägesbeskrivningar vid en viss tidpunkt.

Flöden

1.65 Flöden avspeglar skapande, omvandling, utbyte, överlåtelse och försvinnande av ekonomiska värden. De inkluderar förändringar i värdet av en institutionell enhets tillgångar och skulder. Ekonomiska flöden är av två slag: transaktioner och andra förändringar i tillgångar.

Transaktioner förekommer i alla konton och tabeller där flöden förekommer, utom i kontot för andra volymförändringar i tillgångarna och i omvärderingskontot. Andra förändringar i tillgångar redovisas bara i dessa två konton.

Grundläggande transaktioner och andra flöden delas in i ett relativt begränsat antal typer efter vilken karaktär de har.

1.66 En transaktion är ett ekonomiskt flöde mellan institutionella enheter enligt ömsesidig överenskommelse eller en händelse inom en institutionell enhet som det är lämpligt att betrakta som en transaktion, beroende på att enheten uppträder i två olika roller. Transaktionerna delas in i fyra huvudgrupper:

a) Produkttransaktioner. De beskriver produkters ursprung (inhemsk produktion eller import) och användning (insatsförbrukning, slutlig konsumtion, kapitalbildning – som omfattar kapitalförslitning – eller export).

b) Omfördelningstransaktioner. De beskriver hur det förädlingsvärde som genereras i produktionen fördelas mellan arbetskraft, kapital och offentlig förvaltning liksom omfördelning av inkomst och förmögenhet (skatt på inkomst och förmögenhet och andra transfereringar).

c) Finansiella transaktioner. De beskriver nettoförvärv av finansiella tillgångar eller nettoökning av skulder för varje typ av finansiellt instrument. Sådana transaktioner förekommer både som motpart till icke-finansiella transaktioner och som transaktioner som bara har att göra med finansiella instrument.

d) Transaktioner som inte ingår i de tre grupperna ovan. Anskaffning minus avyttring av icke-producerade icke-finansiella tillgångar.

1.67 De flesta transaktioner innebär samverkan mellan två eller flera institutionella enheter. Likväl bokförs i ENS 2010-systemet vissa händelser inom institutionella enheter som transaktioner. Syftet med att bokföra transaktioner inom enheter är att uppnå en mer analytiskt användbar bild av produktion, slutlig användning och kostnader.

1.68 Kapitalförslitning, som räknas som en kostnad i ENS 2010-systemet, är en transaktion inom en enhet. De flesta andra transaktioner inom enheter är produkttransaktioner, som bokförs när de institutionella enheter som fungerar både som producenter och slutliga konsumenter väljer att förbruka en del av sin egen produktion. Detta är vanligt förekommande hos hushåll och inom den offentliga förvaltningen.

1.69 All egenproducerad produktion för slutlig användning inom samma institutionella enhet ska bokföras. Egenproducerad produktion som används för insatsförbrukning inom samma institutionella enhet ska bokföras bara när produktionen och insatsförbrukningen sker vid olika lokala verksamhetsenheter inom samma institutionella enhet. Produktion som produceras och används som insatsförbrukning inom samma lokala verksamhetsenhet bokförs inte.

1.70 Transaktioner räknas som monetära transaktioner när de berörda enheterna verkställer eller mottar betalningar, skuldsätter sig eller erhåller tillgångar som noteras i valutaenheter.

Transaktioner som inte innebär utbyte av kontanter eller tillgångar och skulder värderade i valutaenheter är icke-monetära transaktioner. Transaktioner inom enheter är icke-monetära transaktioner. Icke-monetära transaktioner mellan institutionella enheter förekommer bland produkttransaktioner (byteshandel med produkter), omfördelningstransaktioner (ersättning in natura, transferering in natura etc.) och andra transaktioner (byteshandel med icke-producerade icke-finansiella tillgångar). I ENS 2010-systemet bokförs alla transaktioner i monetära termer. De värden som ska bokföras för icke-monetära transaktioner måste därför mätas indirekt eller beräknas på annat sätt.

1.71 Transaktioner som berör mer än en enhet kan vara av två olika slag. Det kan röra sig om ”någonting för någonting”, dvs. transaktioner med motprestation, eller ”någonting för ingenting”, dvs. ensidiga transaktioner, utan motprestation. De förra är utbyten mellan institutionella enheter, dvs. tillhandahållande av varor, tjänster eller tillgångar mot t.ex. pengar. De senare är betalningar kontant eller in natura från en institutionell enhet till en annan utan någon motprestation. Transaktioner med motprestation uppträder i alla fyra transaktionsgrupper, medan ensidiga transaktioner uppträder främst som omfördelningstransaktioner i form av exempelvis skatter, socialt bistånd eller gåvor. Sådana ensidiga transaktioner kallas transfereringar.

1.72 Transaktionerna redovisas på samma sätt som de uppträder hos respektive institutionella enhet. Vissa transaktioner redovisas emellertid i en annan ordning för att tydliggöra de underliggande ekonomiska relationerna. Behandlingen av transaktioner kan ändras på tre sätt: genom omföring, uppdelning och urskiljande av transaktionens huvudsakliga aktör.

1.73 En transaktion som för de inblandade enheterna förefaller äga rum direkt mellan enheterna A och C kan bokföras som om den ägde rum indirekt genom en tredje enhet B. Den enda transaktionen mellan A och C bokförs därmed som två transaktioner: en mellan A och B samt en mellan B och C. I detta fall är transaktionen omförd.

1.74 Ett exempel på omföring är hur arbetsgivares sociala avgifter som betalas direkt av arbetsgivaren till sociala trygghetsfonder redovisas. I systemet bokförs dessa betalningar som två transaktioner: arbetsgivarna betalar sociala avgifter till sina anställda och de anställda betalar samma avgift till de sociala trygghetsfonderna. Som med alla omföringar är syftet att lyfta fram det ekonomiska innehållet bakom transaktionen, vilket i detta fall är att visa hur arbetsgivarnas sociala avgifter utgör avgifter som betalas till nytta för de anställda.

1.75 En annan typ av omföring är transaktioner som bokförs som om de ägde rum mellan två eller flera institutionella enheter, fastän det enligt de deltagande aktörerna inte sker några transaktioner alls. Ett exempel är behandlingen av kapitalinkomst från investering av vissa försäkringstekniska avsättningar, vilken behålls av försäkringsbolagen. I systemet bokförs denna kapitalinkomst som om den betalades av försäkringsbolagen till försäkringstagarna, som sedan betalar samma belopp tillbaka till försäkringsbolagen som premietillskott.

1.76 När en transaktion som av de berörda aktörerna uppfattas som en enda transaktion bokförs som två eller flera transaktioner med olika klassificering har transaktionen delats upp. Uppdelning innebär inte att fler enheter ingår i transaktionen.

1.77 Betalningen av skadeförsäkringspremier är en typisk uppdelad transaktion. Fastän försäkringstagarna och försäkringsbolagen betraktar dessa betalningar som en enda transaktion, delar ENS 2010-systemet upp dem i två helt olika transaktioner: betalning för mottagna skadeförsäkringstjänster och skadeförsäkringspremier netto. När försäljningen av en produkt redovisas som försäljning av produkten och försäljning av en handelsmarginal är det ett annat exempel på uppdelning.

1.78 När en enhet utför en transaktion på en annan enhets (huvudmannens) vägnar med den enhetens medel, redovisas transaktionen endast i huvudmannens bokföring. Som regel bör man inte utsträcka denna princip och man bör till exempel försöka allokera skatter eller bidrag till slutliga betalare eller slutliga mottagare med utgångspunkt från antaganden.

Ett exempel är en offentlig förvaltningsenhets uppbörd av skatter för en annan förvaltningsenhets räkning. En skatt hänförs till den förvaltningsenhet som har befogenhet att ta ut skatten (antingen som huvudman eller genom huvudmannens delegerade befogenhet) och har den slutgiltiga befogenheten att fastställa och ändra skattesatsen.

1.79 Enligt definitionen av en transaktion ska ett byte mellan institutionella enheter ske genom ömsesidig överenskommelse. När en transaktion görs genom ömsesidig överenskommelse förutsätts att de institutionella enheterna har insikt i och samtycker till transaktionen. Betalning av skatter, böter och viten sker genom ömsesidig överenskommelse i och med att den som betalar är invånare i landet och skyldig att följa lagen. Däremot är konfiskation utan ersättning inte att anse som en transaktion, ens när den genomförs med stöd i lagen.

Illegala ekonomiska handlingar ska anses vara transaktioner när alla enheter som är inblandade medverkar genom ömsesidig överenskommelse. Således är köp eller försäljning av eller byteshandel med illegala droger eller stöldgods transaktioner, medan stöld inte är det.

1.80 Andra förändringar i tillgångar visar förändringar som inte är resultatet av transaktioner. De är antingen

a) andra volymförändringar i tillgångar och skulder, eller

b) kapitalvinster och kapitalförluster.

1.81 Andra volymförändringar i tillgångar och skulder visar förändringar som delas in i följande tre huvudsakliga kategorier:

a) Normal tillblivelse och normalt försvinnande av tillgångar på annat sätt än genom transaktioner.

b) Förändring i tillgångar och skulder orsakade av exceptionella, oväntade händelser som inte är av ekonomisk natur.

c) Förändring i klassificering och struktur.

1.82 Exempel på förändringar inom kategori a i punkt 1.81 är upptäckt eller uttömning av mineraltillgångar och naturlig tillväxt av icke-odlade biologiska tillgångar. Exempel på förändringar inom kategori b i punkt 1.81 är förluster av tillgångar på grund av naturkatastrofer, krig eller grova brott. Ensidig skuldavskrivning och konfiskation utan ersättning hör också till kategori b. Ett exempel på förändringar inom kategori c i punkt 1.81 är omklassificering av en institutionell enhet från en sektor till en annan.

1.83 Kapitalvinster och kapitalförluster uppstår vid förändring i priset på tillgångar. De inträffar för alla typer av finansiella och icke-finansiella tillgångar och skulder. Kapitalvinster och kapitalförluster tillförs innehavarna av tillgångarna och skulderna uteslutande som ett resultat av att de innehar tillgångarna eller skulderna över tiden, utan att de förändrar dem på något sätt.

1.84 Kapitalvinster och kapitalförluster mätta på basis av löpande marknadspriser kallas nominella kapitalvinster och kapitalförluster. Dessa kan delas in i neutrala kapitalvinster och kapitalförluster, som återspeglar förändringar i den allmänna prisnivån, och reala kapitalvinster och kapitalförluster, som återspeglar förändringar i priserna på tillgångarna utöver den allmänna prisförändringen.

Stockar

1.85 Stockar är innehaven av tillgångar och skulder vid en viss tidpunkt. Stockar redovisas vid början och vid slutet av varje räkenskapsperiod. De konton som visar stockar kallas balansräkningar.

1.86 Stockar beräknas också för befolkningen och antalet sysselsatta. Dessa stockar redovisas dock som medelvärden för hela räkenskapsperioden. Stockar redovisas för alla tillgångar inom systemets gränser, dvs. finansiella tillgångar och skulder samt såväl producerade som icke-producerade icke-finansiella tillgångar. Täckningen begränsas dock till sådana tillgångar som används i ekonomisk verksamhet och som omfattas av äganderättigheter.

1.87 Stockar redovisas således inte för tillgångar såsom humankapital eller naturresurser som inte har någon ägare.

Inom sina avgränsningar är ENS 2010-systemet fullständigt i fråga om både flöden och stockar. Detta innebär att alla förändringar i stockar helt och hållet kan förklaras av de redovisade flödena.

Kontosystemet och aggregaten

Bokföringsregler

1.88 I ett konto redovisas förändringar i det värde som tillkommer en enhet eller en sektor efter karaktären på de ekonomiska flöden som visas i kontot. Det är en tabell med två spalter. Löpande konton är de som visar produktion, inkomstbildning, inkomstfördelning, inkomstomfördelning och inkomstanvändning. Kapitalbildningskonton är kapitalkontona och kontona för finansiella transaktioner samt kontona för andra volymförändringar.

1.89 I ENS 2010-systemet visas ”tillgång” på de löpande kontonas högra sida, och där redovisas transaktioner som ökar det ekonomiska värdet av en enhet eller en sektor. Den vänstra sidan i kontot visar ”användning”, dvs. transaktioner som minskar det ekonomiska värdet. Den högra sidan av kapitalbildningskontona visar ”förändringar i skulder och nettoförmögenhet” och den vänstra sidan visar ”förändringar i tillgångar”. Balansräkningar har ”skulder och nettoförmögenhet” (skillnaden mellan tillgångar och skulder) på den högra sidan och ”tillgångar” på den vänstra sidan. Genom att jämföra två på varandra följande balansräkningar ser man förändringar i skulder och nettoförmögenhet liksom förändringar i tillgångar.

1.90 I ENS görs åtskillnad mellan formellt ägande och ekonomiskt ägande. Villkoret för att kunna redovisa överlåtelsen av varor från en enhet till en annan är att det ekonomiska ägandet övergår från den ena till den andra. Formell ägare är den enhet som enligt lag har rätten till de förmåner som följer av innehavet. En formell ägare kan emellertid avtala med en annan enhet att den senare mot överenskommen betalning påtar sig ansvaret för riskerna och får all avkastning som härrör från att varorna används i produktionen. Avtalet är till sin karaktär finansiell leasing, där betalningen endast återspeglar att leasinggivaren ställt tillgången till leasingtagarens förfogande. När exempelvis en bank är formell ägare till ett flygplan men ingår ett finansiellt leasingavtal med ett flygbolag som ska använda flygplanet, anses flygbolaget vara ägare till flygplanet såvitt gäller transaktionerna i kontosystemet. Samtidigt som flygbolaget redovisas ha förvärvat flygplanet, imputeras ett lån från banken till flygbolaget som visar de belopp som i framtiden ska betalas för användningen av flygplanet.

1.91 För en enhet eller en sektor baseras nationalräkenskaperna på principen om dubbel bokföring. Varje transaktion ska bokföras två gånger, ena gången som en tillgång (eller en förändring i skulderna) och andra gången som en användning (eller en förändring i tillgångarna). Summan av de transaktioner som bokförs som tillgångar eller förändringar i skulder och summan av de transaktioner som bokförs som användningar eller förändringar i tillgångar måste vara lika, och på så sätt kan man kontrollera kontonas överensstämmelse.

1.92 Nationalräkenskaperna – med alla enheter och alla sektorer – ska baseras på en princip om fyrdubbel bokföring, eftersom de flesta transaktioner berör två institutionella enheter. Varje transaktion ska bokföras två gånger av de två berörda aktörerna. Till exempel bokförs kontant en social förmån som betalas av en offentlig förvaltningsenhet till ett hushåll i den offentliga förvaltningens konton som en användning under transfereringar och som ett negativt förvärv av tillgångar under sedlar, mynt och inlåning; i hushållssektorns konton bokförs den som en tillgång under transfereringar och som ett förvärv av tillgångar under sedlar, mynt och inlåning.

1.93 Transaktioner inom en enhet (såsom en enhets konsumtion av den egna produktionen) behöver bara två bokföringsposter, vilkas värden måste skattas.

Värdering

1.94 Med undantag för några variabler som rör befolkning och arbetskraft visar ENS 2010-systemet alla flöden och stockar i monetära termer. Flöden och stockar ska mätas efter sitt bytesvärde, dvs. det värde till vilket flödena och stockarna faktiskt byts eller skulle kunna bytas mot kontanter. Marknadspriser är således ENS referens för värderingen.

1.95 Vid monetära transaktioner och kontanta tillgångar och skulder är de värden som behövs direkt tillgängliga. I de flesta andra fall är den bästa metoden för värdering att utgå från marknadspriser för likartade varor, tjänster eller tillgångar. Denna metod används t.ex. för byteshandel och för bostadstjänster i ägarbebodda bostäder. När det inte finns något marknadspris för likartade produkter att tillgå, exempelvis för icke-marknadsproducerade tjänster från den offentliga förvaltningen, görs värderingen genom att man summerar produktionskostnaderna. Om det inte finns något marknadspris eller några kostnader att utgå från, kan flöden och stockar värderas till det diskonterade nuvärdet av förväntad framtida avkastning. Denna sistnämnda metod ska emellertid endast användas som sista utväg.

1.96 Stockar ska värderas till löpande pris vid den tidpunkt till vilken balansräkningen hänför sig, inte till produktionstidpunkten eller anskaffningstidpunkten för de varor eller tillgångar som utgör stockarna. Stockarna måste värderas till beräknat nedskrivet löpande återanskaffningsvärde eller till produktionskostnad.

1.97 På grund av transportkostnader, handelsmarginaler och produktskatter minus produktsubventioner uppfattar producenten och användaren av en given produkt vanligtvis dess värde olika. För att hålla sig så nära aktörernas synsätt som möjligt bokför man i ENS 2010-systemet all användning till mottagarpris, vilket inkluderar transportkostnader, handelsmarginaler och produktskatter minus produktsubventioner, medan produktionen bokförs till baspris, vilket exkluderar dessa komponenter.

1.98 Import och export av produkter ska bokföras till värdet vid gränserna. Total import och total export värderas vid exportörens tullgräns eller fritt ombord (fob). Utländska enheters transport- och försäkringstjänster mellan importörens och exportörens gränser inräknas inte i varans värde utan bokförs som tjänst. Då det kan vara omöjligt att erhålla fob-värden för detaljerade produktindelningar, visar detaljerade tabeller över utrikeshandel importen värderad vid importörens tullgräns (cif-värde). Samtliga transport- och försäkringstjänster fram till importörens gräns inräknas i värdet av de importerade varorna. I de fall dessa tjänster produceras av inhemska enheter görs i denna presentation en total justering fob/cif.

1.99 Värdering till fasta priser betyder värdering av flöden och stockar under en räkenskapsperiod till priser från en tidigare period. Syftet med värderingen till fasta priser är att dela upp förändringar över tiden i flödenas och stockarnas värden i pris- respektive volymförändringar. Flöden och stockar i fasta priser beskrivs som uttryckta i volymtermer.

1.100 Många flöden och stockar, t.ex. inkomst, har inte några egna pris- och kvantitetsdimensioner. Dock kan köpkraften hos dessa variabler erhållas genom att man deflaterar de löpande värdena med ett lämpligt prisindex, t.ex. prisindex för inhemsk slutlig användning exklusive lagerinvesteringar. Deflaterade flöden och stockar uttrycks då i reala termer. Ett exempel är real disponibel inkomst.

Bokföringstidpunkt

1.101 Flöden ska bokföras enligt periodiseringsprincipen, dvs. när ekonomiska värden skapas, omvandlas eller försvinner liksom när fordringar eller åtaganden uppkommer, omvandlas eller upphör.

1.102 Produktion ska bokföras när den produceras och inte när en köpare betalar för den. Försäljningen av en tillgång ska bokföras när tillgången byter ägare, inte när betalningen görs. Ränta ska bokföras under den räkenskapsperiod som den uppstår, oavsett om den betalas under den perioden eller inte. Bokföring på detta sätt ska ske för alla flöden, såväl monetära som icke-monetära och såväl inom enheter som mellan enheter.

1.103 Det kan hända att detta tillvägagångssätt måste tillämpas mindre strikt på skatter och andra flöden som har med den offentliga förvaltningen att göra, eftersom de ofta bokförs enligt kontantprincipen i den offentliga förvaltningens bokföring. Det kan vara svårt att genomföra en exakt omräkning av dessa flöden från kontantprincipen till periodiseringsprincipen, så en ungefärlig metod får användas.

1.104 Genom undantag från de allmänna reglerna för hur skatter och sociala avgifter som ska erläggas till den offentliga förvaltningen ska bokföras, kan de antingen bokföras exklusive den del som inte förväntas bli erlagd, eller också ska de, om denna del ingår, utjämnas under samma räkenskapsperiod genom en kapitaltransferering från den offentliga förvaltningen till berörda sektorer.

1.105 Flödena ska bokföras vid samma tidpunkt för alla berörda institutionella enheter och i alla konton. Institutionella enheter använder inte alltid samma bokföringsregler. Även när de gör det, kan skillnader i faktisk bokföring uppkomma av praktiska skäl såsom dröjsmål i informationen. Som en följd kan transaktioner bokföras vid olika tidpunkter av de berörda aktörerna. Dessa skillnader ska elimineras genom korrigeringar.

Konsolidering och nettobokföring

1.106 Konsolidering innebär att man, på såväl användnings- som tillgångssidan, utelämnar transaktioner som sker mellan grupper av enheter, liksom att man utelämnar ömsesidiga finansiella tillgångar och skulder. Detta sker vanligtvis när konton för den offentliga förvaltningens delsektorer kombineras.

1.107 Av princip konsolideras inte flöden och stockar mellan enheter inom delsektorer eller sektorer.

1.108 Emellertid kan konsoliderade konton upprättas för kompletterande presentationer och analyser. Information om transaktionerna mellan dessa (del)sektorer och andra sektorer och motsvarande ”externa” finansiella ställningsvärden kan vara mer meningsfulla än generella bruttovärden.

1.109 Dessutom erbjuder de konton och tabeller som visar borgenär–gäldenärrelationer en detaljerad bild av finansieringen av ekonomin, och de betraktas som mycket användbara för att förstå de kanaler genom vilka de finansiella överskotten överförs från slutliga långivare till slutliga låntagare.

1.110 Individuella enheter eller sektorer kan ha samma slag av transaktion både som användning och som tillgång (t.ex. de både betalar och mottar ränta) och ha samma slags finansobjekt både som tillgång och skuld. I ENS tillämpas bruttoredovisning, förutom den grad av nettoredovisning som ingår i själva klassificeringarna.

1.111 Nettobokföring är implicit i många transaktionskategorier, med ”lagerinvestering” som det tydligaste exemplet, där man hellre än att gå in på dagliga tillägg eller uttag redovisar total kapitalbildning, som är en viktigare aspekt ur analyssynpunkt. I kontot för finansiella transaktioner och i kontot för andra förändringar i tillgångar redovisas på motsvarande sätt, med få undantag, ökningar i tillgångar och i skulder på nettobasis, så att man får fram de slutliga konsekvenserna av dessa flödestyper vid slutet av räkenskapsperioden.

Konton, saldoposter och aggregat

1.112 För enheter eller grupper av enheter bokförs transaktioner som är förknippade med någon aspekt av det ekonomiska livet (till exempel produktion) i olika konton. För produktionskontot kommer transaktionerna inte att visa något saldo mellan användning och tillgång om inte en saldopost införs. På samma sätt måste en sådan saldopost (nettoförmögenhet) införas mellan summan av tillgångar och summan av skulder för en institutionell enhet eller sektor. Saldoposter är i sig meningsfulla mått på det ekonomiska resultatet. När de summeras för hela ekonomin är de viktiga aggregat.

Kontosystemet

1.113 ENS 2010-systemet är uppbyggt kring ett system av sammanhängande konton. Det fullständiga systemet av konton för institutionella enheter och sektorer består av löpande konton, kapitalbildningskonton och balansräkningar.

1.114 Löpande konton omfattar produktion, inkomstbildning, inkomstfördelning och inkomstomfördelning samt användningen av dessa inkomster i form av slutlig användning. Kapitalbildningskontona täcker förändringar i tillgångar och skulder och förändringar i nettoförmögenhet (skillnaden mellan tillgångar och skulder för en institutionell enhet eller grupp av enheter). Balansräkningar visar stockar av tillgångar och skulder samt nettoförmögenhet.

1.115 Kontosystemet för lokala verksamhetsenheter och branscher omfattar endast de första löpande kontona: produktionskonto och inkomstbildningskonto, vars saldopost är driftsöverskott.

Varu- och tjänstekontot

1.116 Varu- och tjänstekontot visar för ekonomin som helhet eller för produktgrupper den totala tillgången (produktion och import) på och användningen av varor och tjänster (insatsförbrukning, slutlig konsumtion, lagerinvestering, fast bruttoinvestering, anskaffning minus avyttring av värdeföremål samt export). Detta är inte ett konto i samma bemärkelse som övriga konton i systemet, och genererar ingen saldopost som förs över till nästa konto i systemet. Det är snarare en uppställning i tabellform av en bokföringsidentitet, enligt vilken utbud är lika med efterfrågan för alla produkter och produktgrupper i ekonomin.

Utlandskontot

1.117 Utlandskontot innehåller transaktioner mellan inhemska och utländska institutionella enheter och motsvarande stockar av tillgångar och skulder.

Eftersom utlandets roll i kontosystemet kan jämställas med en institutionell sektors, ställs utlandskontot upp utifrån utlandets synpunkt. En tillgång för utlandet utgör en användning för den totala ekonomin och vice versa. Om en saldopost är positiv betyder detta ett överskott för utlandet och ett underskott för den totala ekonomin, och vice versa om en saldopost är negativ.

Utlandskontot skiljer sig från övriga sektorräkenskaper i det att det inte visar samtliga transaktioner i utlandet, utan endast dem som har en motpart som mäts i den inhemska ekonomin.

Saldoposter

1.118 En saldopost erhålls genom att man subtraherar det sammanlagda värdet av posterna på ena sidan av kontot från det sammanlagda värdet av posterna på den andra sidan.

Saldoposter innehåller en hel del information och de omfattar några av de mest betydelsefulla posterna i systemet, vilket framgår av följande exempel på saldoposter: förädlingsvärde, driftsöverskott, disponibel inkomst, sparande och finansiellt sparande.

Nedan visas kontosystemet som ett flödesdiagram – varje saldopost visas i fetstil.

image

1.119 Det första kontot i systemet är produktionskontot, där produktionsprocessens resultat och insatser bokförs, med förädlingsvärde som saldopost.

1.120 Förädlingsvärdet förs vidare till nästa konto, som är inkomstbildningskontot. Här bokförs ersättningar till anställda i produktionsprocessen, samt skatter på produktionen som ska betalas till staten, så att driftsöverskottet (eller den sammansatta förvärvsinkomsten för egenföretagare inom hushållssektorn) kan härledas som saldopost för varje sektor. Detta steg är nödvändigt för att det förädlingsvärde som den producerande sektorn behåller som driftsöverskott eller sammansatt förvärvsinkomst ska kunna mätas.

1.121 Därefter förs förädlingsvärdet, uppdelat på ersättningar till anställda, skatter och driftsöverskott/sammansatt förvärvsinkomst, vidare med denna uppdelning till kontot för allokering av primära inkomster. Uppdelningen gör det möjligt att hänföra varje faktorinkomst till den mottagande sektorn, till skillnad från den producerande sektorn. Exempelvis fördelas alla ersättningar till anställda mellan hushållssektorn och sektorn utlandet, medan driftsöverskottet stannar kvar i den bolagssektor där det genererats. I detta konto bokförs också kapitalinkomstflödena till och från sektorn, så att saldoposten är det primärinkomstsaldo som flödar in i sektorn.

1.122 I nästa konto – kontot för sekundär inkomstfördelning – bokförs omfördelningen av dessa inkomster genom transfereringar. De främsta omfördelningsinstrumenten är beskattning av, och sociala förmåner till, hushållssektorn. Saldoposten är disponibel inkomst.

1.123 Nästa konto i huvudsystemet är kontot för användning av disponibel inkomst; det är relevant för hushållssektorn eftersom det är här som hushållens konsumtionsutgifter bokförs, och hushållens sparande är saldopost.

1.124 Samtidigt skapas ett parallellt konto, nämligen kontot för omfördelning av inkomster in natura. Detta konto har det särskilda syftet att visa sociala naturaförmåner som en imputerad transferering från den offentliga förvaltningen till hushållssektorn, så att hushållens inkomster kan öka med värdet på de individuella tjänsterna från den offentliga förvaltningen. I nästa konto (kontot för användning av justerad disponibel inkomst), ökar hushållens användning av den disponibla inkomsten med samma belopp, som om hushållssektorn köpte de individuella tjänster som den offentliga förvaltningen tillhandahåller. Dessa båda imputeringar tar ut varandra, så att saldoposten är sparande, detsamma som sparandet i huvudkontosystemet.

1.125 Sparandet förs vidare till kapitalkontot, där det används för att finansiera investeringar, vilket möjliggör kapitaltransfereringar till och från sektorerna. Ett underutnyttjande eller överutnyttjande till förvärv av reala tillgångar framgår av saldoposten finansiellt sparande. Ett positivt finansiellt sparande (nettoutlåning) är uttryck för ett överskott som lånats ut, medan ett negativt finansiellt sparande (nettoupplåning) motsvarar finansieringen av ett underskott.

1.126 Längst ned i diagrammet finns kontot för finansiella transaktioner, där varje sektors utlåning och upplåning redovisas i detalj, med finansiellt sparande som saldopost. Den bör vara identisk med saldoposten finansiellt sparande i kapitalkontot, och eventuella skillnader får endast bero på mätavvikelser mellan den reala och finansiella redovisningen av den ekonomiska verksamheten.

1.127 Längst ned till vänster i diagrammet finns den ingående balansräkningen, som visar nivån på alla tillgångar och skulder, såväl reala som finansiella, vid en viss periods början. En ekonomis välstånd mäts med hjälp av dess nettoförmögenhet (tillgångar minus skulder) vilket visas längst ner i balansräkningen.

1.128 Till höger om den ingående balansen redovisas de förändringar i tillgångar och skulder som uppträder under räkenskapsperioden. Kapitalkontot och kontot för finansiella transaktioner visar förändringarna till följd av transaktioner i reala tillgångar respektive finansiella tillgångar och skulder. Om det inte finns några andra händelser kan man med hjälp av dessa uppgifter omedelbart räkna ut den utgående balansen genom att förändringarna läggs till den ingående balansen.

1.129 Förändringar kan dock ske utanför den ekonomiska produktions- och konsumtionscykeln, och dessa förändringar påverkar värdet av tillgångar och skulder vid periodens slut. En typ av förändring är volymförändringar i tillgångarna – reala förändringar i fasta tillgångar som beror på händelser utanför ekonomin. Ett exempel är förlust genom katastrofer, t.ex. en stor jordbävning, där en betydande mängd tillgångar förstörts på annat sätt än genom en ekonomisk transaktion (utbyte eller transferering). Denna förlust måste bokföras i kontot för andra volymförändringar för att visa varför tillgångarna ligger på en lägre nivå än väntat om man bara hade sett till de ekonomiska händelserna. Ett annat sätt på vilket tillgångarnas (och skuldernas) värde kan förändras på annat sätt än till följd av en ekonomisk transaktion, är genom prisförändringar som ger upphov till kapitalvinster och kapitalförluster i stocken av tillgångar. En sådan förändring bokförs på omvärderingskontot. Genom att det tas hänsyn till dessa båda ytterligare effekter på värdet på stocken av tillgångar och skulder, kan värdena i den utgående balansräkningen beräknas som den ingående balansen justerad med förändringarna i flödeskontona på diagrammets nedersta rad.

Aggregat

1.130 Aggregat är sammansatta värdeuppgifter som mäter resultatet av aktiviteten i den totala ekonomin, t.ex. produktion, förädlingsvärde, disponibel inkomst, slutlig konsumtion, sparande och kapitalbildning. Även om framräknandet av dessa aggregat inte är nationalräkenskapssystemets enda uppgift, är de viktiga sammanfattande indikatorer för olika makroekonomiska analyser och jämförelser i tid och rum.

1.131 Följande två typer av aggregat kan urskiljas:

a) Aggregat som direkt hänför sig till transaktioner i ENS 2010-systemet, såsom produktion av varor och tjänster, slutlig konsumtion, fasta bruttoinvesteringar samt ersättningar till anställda.

b) Aggregat som utgör saldoposter i kontona, såsom BNP till marknadspris, driftsöverskott för den totala ekonomin, BNI, disponibel nationalinkomst, sparande, bytesbalans och den totala ekonomins nettoförmögenhet (nationalförmögenhet).

1.132 Det finns viktiga användningsområden för nationalräkenskapsuppgifter per capita. Omfattande aggregat såsom BNP, nationalinkomst eller hushållens konsumtion ställs vanligen i relation till (den permanent bosatta) befolkningen. När man delar upp kontona eller delar av kontona för hushållssektorn på delsektorer, används uppgifter om antalet hushåll och antalet personer som hör till varje delsektor.

1.133 BNP är ett viktigt aggregat i ENS. BNP är ett mått på hela den ekonomiska verksamheten på ett ekonomiskt territorium som medför en produktion som tillgodoser ekonomins slutliga efterfrågan. Det finns tre sätt att mäta BNP till marknadspris, nämligen

1. beräkning från produktionssidan, som är summan av alla förädlingsvärden från all verksamhet som producerar varor och tjänster, plus produktskatter minus produktsubventioner,

2. beräkning från användningssidan, som är summan av slutlig konsumtion och kapitalbildning, plus export minus import av varor och tjänster,

3. beräkning från inkomstsidan, som är summan av alla inkomster från varu- och tjänsteproduktion, plus skatter på produktion och import minus subventioner.

1.134 Dessa tre beräkningsmetoder för att mäta BNP återspeglar också vilka olika komponenter som kan ingå i BNP. Förädlingsvärdet kan delas upp efter institutionell sektor och efter typ av verksamhet eller bransch som bidrar till summan – t.ex. jordbruk, tillverkning, byggverksamhet och tjänster.

Slutlig användning kan delas in efter typ: hushållens utgifter, konsumtionsutgifter för hushållens icke-vinstdrivande organisationer, offentliga förvaltningens konsumtionsutgifter, lagerinvesteringar, fast realkapitalbildning och export, minus importkostnader.

Summan av alla inkomster kan delas upp på typ av inkomst – ersättning för arbete och driftsöverskott.

1.135 För att få en så tillförlitlig beräkning av BNP som möjligt är det god praxis att mata in uppgifter från dessa tre metoder i tillgångs- och användningstabeller. Detta gör det möjligt att stämma av beräkningarna av förädlingsvärde och inkomst per bransch och få balans mellan tillgång och efterfrågan på produkter. Detta helhetsgrepp garanterar konsistens mellan beståndsdelarna i BNP, och möjliggör en bättre beräkning av BNP än vad som är möjligt om endast en av metoderna används. Genom att dra av kapitalförslitning från BNP erhålls nettonationalprodukten (NNP) till marknadspris.

Input-outputräkenskaperna

1.136 I input-outputräkenskaperna sammanställs komponenter i bruttoförädlingsvärdet, förbrukning och produktion i olika branscher, tillgång och användning av produkter samt sammansättningen av användning och tillgångar för de olika institutionella sektorerna i ekonomin. I dessa räkenskaper delas ekonomin upp för att visa transaktioner med alla varor och tjänster mellan branscher och slutanvändare för en viss period (t.ex. ett kvartal eller ett år). Uppgifterna kan presenteras på två olika sätt, nämligen som

a) tillgångs- och användningstabeller,

b) symmetriska input-outputtabeller.

Tillgångs- och användningstabeller

1.137 Tillgångs- och användningstabellerna visar hela ekonomin efter bransch (t.ex. fordonsbranschen) och produkter (t.ex. idrottsutrustning). De visar kopplingar mellan komponenter i bruttoförädlingsvärdet, förbrukning och produktion i olika branscher samt tillgång och användning av produkter. Tillgångs- och användningstabellerna knyter samman olika institutionella sektorer inom ekonomin (t.ex. offentligt kontrollerade bolag) med detaljuppgifter om import och export av varor och tjänster, utgifter för offentlig förvaltning, hushållens och hushållens icke-vinstdrivande organisationers utgifter och investeringar.

1.138 Med hjälp av tillgångs- och användningstabeller kan man undersöka hur konsistenta och samstämmiga komponenterna i nationalräkenskaperna är inom en och samma detaljerade ram, och genom att integrera komponenterna för de tre metoderna för att mäta BNP (dvs. produktion, inkomster och användning) kan man göra en enda beräkning av BNP.

1.139 När det görs en integrerad avstämning av tillgångs- och användningstabellerna bidrar de dessutom till samstämmighet och konsistens genom en sammanlänkning av komponenterna i följande tre konton:

1. varu- och tjänstekontot,

2. produktionskontot (fördelat på bransch och institutionell sektor), och

3. kontot för inkomstbildning (fördelat på bransch och institutionell sektor).

Symmetriska input-outputtabeller

1.140 De symmetriska input-outputtabellerna härleds från uppgifterna i tillgångs- och användningstabellerna och andra källor för att utgöra den teoretiska basen för djupare analys.

1.141 De består av symmetriska tabeller (produkt gånger produkt eller bransch gånger bransch), Leontief-inversen och andra analysverktyg såsom produktionsmultiplikatorer. I dessa tabeller visas användning av inhemskt producerade och importerade varor och tjänster separat, vilket skapar en teoretisk ram för ytterligare strukturell analys av ekonomin, inklusive sammansättningen och effekten av förändringar i slutlig efterfrågan på ekonomin.




KAPITEL 2

ENHETER OCH GRUPPERING AV ENHETER

2.01 Ett lands ekonomi är ett system varigenom institutioner och människor samverkar genom byten och överföringar av varor, tjänster och betalningsmedel (t.ex. pengar) för produktion och konsumtion av varor och tjänster.

De enheter som samverkar i ekonomin är ekonomiska enheter som kan äga tillgångar, skuldsätta sig, bedriva ekonomisk verksamhet och utföra transaktioner med andra enheter. De är så kallade institutionella enheter.

Att definiera de enheter som används i nationalräkenskaperna tjänar flera syften. För det första är enheterna väsentliga byggstenar när det gäller att avgränsa ekonomier i geografiskt hänseende, t.ex. stater, regioner och grupper av stater, såsom monetära eller politiska sammanslutningar. För det andra är de väsentliga byggstenar när det gäller att gruppera enheter i institutionella sektorer. För det tredje är de väsentliga när det gäller att definiera vilka flöden och stockar som ska redovisas. Transaktioner mellan olika delar av samma institutionella enhet redovisas i princip inte i nationalräkenskaperna.

2.02 De enheter och grupper av enheter som används i nationalräkenskaperna ska definieras med avseende på den ekonomiska analys för vilken man tänkt ha dem, och inte utifrån vilken typ av enhet som vanligtvis används i statistiska undersökningar. Sådana enheter (t.ex. företag, holdingbolag, verksamhetsenheter, lokala enheter, myndigheter, icke-vinstdrivande organisationer, hushåll) är inte alltid fullt tillräckliga för nationalräkenskapernas behov eftersom de utgår från juridiska, administrativa eller bokföringsmässiga kriterier.

Statistikerna ska beakta definitionerna av analysenheter som de är utformade i ENS 2010 för att försäkra sig om att de undersökningar där data samlas in efter hand kommer att omfatta all information som behövs för att sammanställa data för analysenheterna i ENS 2010.

2.03 Utmärkande för ENS 2010-systemet är att där används olika typer av enheter som svarar mot tre olika sätt att dela in ekonomin:

1. För att kunna analysera flöden och ställningsvärden är det väsentligt att enheter väljs som gör det möjligt att studera beteendesamband hos de ekonomiska aktörerna.

2. För att kunna analysera produktionsprocessen är det väsentligt att enheter väljs som belyser samband av teknisk-ekonomisk karaktär eller som avspeglar lokal verksamhet.

3. För att kunna göra regionala analyser behöver man enheter som avspeglar lokal verksamhet.

Institutionella enheter är definierade så att de uppfyller det första av dessa mål. De beteendesamband som avses i punkt 1 kräver enheter som avspeglar hela deras institutionella ekonomiska verksamhet.

Produktionsprocesserna, de teknisk-ekonomiska sambanden och de regionala analyserna i punkterna 2 och 3 kräver enheter som t.ex. lokala verksamhetsenheter. Dessa enheter beskrivs längre fram i detta kapitel.

Innan de enheter som används i ENS 2010 definieras är det nödvändigt att först avgränsa den nationella ekonomin.

AVGRÄNSNING AV DEN NATIONELLA EKONOMIN

2.04 De enheter som utgör ett lands ekonomi och vars flöden och stockar redovisas i ENS 2010 är de som är inhemska. En institutionell enhet betraktas som inhemsk i ett land när den har sin huvudsakliga ekonomiska hemvist inom det landets ekonomiska territorium. Sådana enheter anses vara inhemska enheter oavsett nationalitet och rättslig form, och oberoende av om de befinner sig på det ekonomiska territoriet när de genomför en transaktion.

2.05 Det ekonomiska territoriet består av följande:

a) Det område (geografiska territorium) som faktiskt administreras och styrs ekonomiskt av en enda regering.

b) Alla frizoner, inklusive tullager och fabriker under tulltillsyn.

c) Det nationella luftrummet, territorialvattnen och den del av kontinentalsockeln som ligger på internationellt vatten och där landet åtnjuter exklusiva rättigheter.

d) Territoriella enklaver, dvs. geografiska territorier belägna i utlandet som i enlighet med internationella fördrag eller överenskommelser mellan stater används av landets offentliga förvaltningsorgan (som t.ex. ambassader, konsulat, militärbaser, forskningsstationer etc.).

e) Olje- och naturgasfyndigheter etc. på internationellt vatten utanför landets kontinentalsockel, vilka drivs av enheter som är inhemska på territoriet som det definieras enligt leden a–d.

Fiskebåtar, andra fartyg, flytande plattformar och luftfarkoster behandlas i ENS som mobil utrustning, vare sig de ägs och/eller drivs av inhemska enheter i landet eller ägs av utländska enheter men drivs av inhemska enheter. Transaktioner som berör ägande (fasta bruttoinvesteringar) och användning (hyra, försäkring etc.) av mobil utrustning förs till det landets ekonomi där respektive ägare och/eller användare har sin hemvist. Finansiell leasing betraktas som en förändring i ägande.

Det ekonomiska territoriet kan vara större eller mindre än territoriet enligt definitionen ovan. Som exempel på ett större område kan nämnas en valutaunion, såsom Europeiska monetära unionen, medan ett exempel på ett mindre område kan vara en del av ett land, t.ex. en region.

2.06 Det ekonomiska territoriet omfattar inte exterritoriella enklaver.

De delar av landets egna geografiska territorium som används av följande organisationer ingår inte heller:

a) Andra länders offentliga förvaltningsorgan.

b) Europeiska unionens institutioner och förvaltningsorgan.

c) Internationella organisationer i enlighet med internationella fördrag mellan stater.

De territorier som används av Europeiska unionens institutioner och förvaltningsorgan och av internationella organisationer är separata ekonomiska territorier. Utmärkande för sådana territorier är att det endast är institutionerna som har sin hemvist där.

2.07 Begreppet huvudsaklig ekonomisk hemvist innebär att det finns en plats inom ett lands ekonomiska territorium där en enhet ägnar sig åt ekonomisk verksamhet och transaktioner i betydande omfattning, antingen under obegränsad tid eller under en längre, tidsbegränsad period (ett år eller mer). Ägande av mark och byggnader inom det ekonomiska territoriet anses vara tillräckligt för att ägaren ska ha sin huvudsakliga ekonomiska hemvist där.

Företag är nästan alltid knutna till en enda ekonomi. Beskattning och andra rättsliga krav medför i regel att separata juridiska enheter används för verksamheten inom varje jurisdiktionsområde. Dessutom redovisas en separat institutionell enhet för statistikändamål när en och samma juridiska enhet har betydande verksamhet på två eller flera territorier (t.ex. för filialer, ägande av mark och företag som är verksamma på flera territorier). Genom att sådana juridiska enheter delas upp blir dessa företags respektive hemvist klar. Huvudsaklig ekonomisk hemvist innebär inte att enheter med betydande verksamhet på två eller flera territorier inte bör delas upp.

Om ett företag inte har någon fysisk dimension fastställs dess hemvist med hänsyn till det ekonomiska territorium enligt vars lagar företaget bildats eller registrerats.

2.08 Enheter som anses vara inhemska i ett land kan i sin tur delas upp i

a) enheter som ägnar sig åt produktion, finansiering, försäkring eller omfördelning med avseende på alla transaktioner utom dem som har att göra med ägande av mark och byggnader,

b) enheter som främst ägnar sig åt konsumtion med avseende på alla transaktioner utom dem som har att göra med ägande av mark och byggnader,

c) alla enheter i egenskap av ägare till mark och byggnader med undantag för ägare till de exterritoriella enklaver som utgör en del av det ekonomiska territoriet i andra länder eller som är oberoende stater.

2.09 För andra enheter än hushåll kan man med avseende på alla deras transaktioner, utom dem som har att göra med ägande av mark och byggnader, urskilja följande två fall:

a) Verksamhet bedrivs uteslutande inom landets ekonomiska territorium: Enheter som utför sådan verksamhet är inhemska enheter i landet.

b) Verksamhet bedrivs under ett år eller mer inom flera länders ekonomiska territorier: Bara den del av enheten som har sin huvudsakliga ekonomiska hemvist inom landets ekonomiska territorium anses vara en inhemsk enhet i det landet.

En inhemsk institutionell enhet kan vara en konstruerad inhemsk enhet avseende verksamhet som bedrivs i landet under ett år eller mer av en enhet som är inhemsk i ett annat land. Om verksamheten bedrivs under kortare tid än ett år, förblir den en del av den producerande institutionella enhetens verksamhet och betraktas inte som en separat institutionell enhet. Om verksamheten är obetydlig, även om den pågår under längre tid än ett år eller rör installation av utrustning utomlands, betraktas den inte som en separat enhet, utan verksamheten bokförs under den producerande institutionella enheten.

2.10 Hushåll, utom i sin egenskap av ägare till mark och byggnader, är inhemska enheter inom det ekonomiska territoriet där de har sin huvudsakliga ekonomiska hemvist. De är inhemska även om de vistas utomlands under perioder på mindre än ett år. Här omfattas särskilt följande:

a) Gränsarbetare, dvs. personer som dagligen reser över gränsen för att arbeta i ett grannland.

b) Säsongsarbetare, dvs. personer som lämnar landet i flera månader, men mindre än ett år, för att arbeta i ett annat land under vissa årstider.

c) Turister, patienter, studerande, tjänstemän på tjänsteresa, affärsmän, försäljare, artister och besättningsmedlemmar som reser utomlands.

d) Lokalt rekryterad personal som arbetar i exterritoriella enklaver för utländska regeringar.

e) Personal vid Europeiska unionens institutioner och vid civila eller militära internationella organisationer som har sina huvudkontor i exterritoriella enklaver.

f) Officiella, civila eller militära representanter (samt deras hushåll) för landets regering som är etablerade i territoriella enklaver.

Studerande anses alltid ha sin hemvist i landet, oavsett hur länge de studerar utomlands.

2.11 Alla enheter som äger mark och/eller byggnader som utgör en del av det ekonomiska territoriet är inhemska enheter eller konstruerade inhemska statistiska enheter i det land där marken eller byggnaderna är belägna.

INSTITUTIONELLA ENHETER

2.12  Definition: En institutionell enhet är en ekonomisk enhet som kännetecknas av beslutsautonomi när den utövar sin huvudsakliga funktion. En inhemsk enhet betraktas som en institutionell enhet på det ekonomiska territorium där den har sin huvudsakliga ekonomiska hemvist om den har beslutsautonomi och antingen har en fullständig bokföring eller kan sammanställa en fullständig bokföring.

För att en enhet ska anses ha beslutsautonomi när den utövar sin huvudsakliga funktion ska den

a) ha rätt att äga varor och tillgångar för egen räkning, och kunna byta ägandet till varor eller tillgångar genom transaktioner med andra institutionella enheter,

b) kunna fatta ekonomiska beslut och bedriva ekonomisk verksamhet som den har det juridiska ansvaret för,

c) kunna ådra sig skulder för egen del, åta sig andra förpliktelser eller vidare åtaganden samt ingå avtal, och

d) kunna upprätta en fullständig bokföring som omfattar alla dess transaktioner under räkenskapsperioden samt en balansräkning över tillgångar och skulder.

2.13 Följande principer tillämpas då enheter inte har de kännetecken som utmärker en institutionell enhet:

a) Hushåll anses ha beslutsautonomi i sin huvudsakliga funktion och är därför institutionella enheter, även om de inte har en fullständig bokföring.

b) Enheter som inte har en fullständig bokföring, och som inte skulle kunna ställa samman en fullständig bokföring om så krävdes, är inte institutionella enheter.

c) Enheter som, även om de har en fullständig bokföring, inte har beslutsautonomi är en del av de enheter som har kontroll över dem.

d) Enheter behöver inte offentliggöra sin bokföring för att betraktas som institutionella enheter.

e) Enheter som är en del av en grupp enheter som ägnar sig åt produktion och som har fullständig bokföring betraktas som institutionella enheter även om de delvis har överlämnat sin beslutsautonomi till den centrala enhet (huvudkontoret) som är ansvarig för den allmänna ledningen av gruppen; huvudkontoret självt betraktas som en institutionell enhet särskild från de enheter som det har kontroll över.

f) Kvasibolag är enheter som har en fullständig bokföring men inte någon juridisk status. De har ett ekonomiskt och finansiellt beteende som skiljer sig från ägarnas och som liknar bolagens. De anses ha beslutsautonomi och betraktas som egna institutionella enheter.

Huvudkontor och holdingbolag

2.14 Huvudkontor och holdingbolag är institutionella enheter. Det rör sig om följande:

a) Ett huvudkontor är en enhet som utövar ledning över sina dotterbolag. Huvudkontor redovisas i den del av sektorn icke-finansiella bolag som deras dotterbolag hör till, såvida inte alla eller de flesta av dotterbolagen är finansiella bolag, i vilket fall de behandlas som finansiella servicebolag (S.126) inom sektorn finansiella bolag.

Om det finns både icke-finansiella och finansiella dotterbolag avgörs sektortillhörigheten av var förädlingsvärdet är störst.

Huvudkontor beskrivs på följande sätt i undergrupp 7010 i avdelning M i Förenta nationernas internationella näringsgrensindelning (ISIC rev. 4) (M 70.10 i Nace rev. 2):

Denna undergrupp omfattar kontroll och ledning av andra enheter i bolaget eller företaget, strategisk och organisatorisk planering och beslutsfattande inom bolaget eller företaget samt operativ styrning och ledning av den löpande verksamheten i de enheter som hör till dem.

b) Ett holdingbolag som innehar dotterbolagens tillgångar men som inte utövar ledning är ett koncerninternt finansinstitut (S.127) och klassificeras som ett finansiellt bolag.

Holdingbolag beskrivs på följande sätt i undergrupp 6420 i avdelning K i ISIC rev. 4 (K 64.20 i Nace rev. 2):

Denna undergrupp omfattar verksamheten i holdingbolag, dvs. enheter som innehar en grupp dotterbolags tillgångar (en kontrollerande andel) och vars primära verksamhet är att vara ägare till gruppen. Holdingbolag i denna undergrupp tillhandahåller inga andra tjänster till de företag de har andelar i, dvs. de förvaltar eller leder inte de andra enheterna.

Koncerner

2.15 Stora koncerner bildas när ett moderbolag kontrollerar flera dotterbolag, som i sin tur kanske kontrollerar egna dotterbolag, och så vidare. Varje koncernmedlem behandlas som en separat institutionell enhet om den uppfyller definitionen av en institutionell enhet.

2.16 En fördel med att inte behandla en koncern som en enda institutionell enhet är att koncerner inte alltid är stabila över tiden, och inte heller lätta att identifiera i praktiken. Det kan vara svårt att få fram uppgifter om koncerner vars verksamhet inte är nära förbunden. Många koncerner är alltför stora och heterogena för att kunna behandlas som en enda enhet, och deras storlek och sammansättning kan förändras över tiden till följd av fusioner och företagsförvärv.

Specialföretag

2.17 Ett specialföretag (s.k. SPE eller SPV) är vanligtvis ett aktiebolag eller ett kommanditbolag som bildats för att uppfylla begränsade, specifika eller tillfälliga mål och för att avskilja en finansiell risk, en viss skatterisk eller en regleringsrisk.

2.18 Det finns ingen gemensam definition av specialföretag men de utmärks ofta av följande:

a) De har inga anställda och inga icke-finansiella tillgångar.

b) Deras fysiska närvaro är ofta begränsad till en brevlåda eller skylt på den plats där de är registrerade.

c) De är alltid närstående ett annat bolag, ofta som ett dotterbolag.

d) De har sin hemvist på ett annat territorium än de närstående bolagen. Om ett företag inte har någon fysisk närvaro fastställs dess hemvist med hänsyn till det ekonomiska territorium enligt vars lagar företaget bildats eller registrerats.

e) De förvaltas av anställda i ett annat bolag, som kan vara närstående eller ej. Specialföretaget betalar för utförda tjänster och debiterar i sin tur moderbolaget eller ett annat närstående bolag en avgift som ska täcka dessa kostnader. Detta är den enda produktion specialföretaget är inblandat i, även om det ofta ådrar sig skulder för sin ägares räkning och vanligtvis får kapitalavkastning och kapitalvinster på sina tillgångar.

2.19 Oavsett om en enhet har alla eller inga av dessa utmärkande drag, och oavsett om den beskrivs som ett specialföretag eller liknande, ska den behandlas på samma sätt som alla andra institutionella enheter och hänföras till sektor och bransch efter den primära verksamheten, såvida inte specialföretaget inte har någon handlingsfrihet.

2.20 Koncerninterna finansinstitut, artificiella dotterbolag och specialföretag inom den offentliga förvaltningen utan någon självständig handlingsfrihet räknas således till den sektor dit organet med bestämmande inflytande över dem hör. Detta gäller dock inte om de är utländska, då de betraktas som åtskilda från det organ som har bestämmande inflytande över dem. Men när det gäller sektorn offentlig förvaltning ska dotterbolagets verksamhet avspeglas i den offentliga förvaltningens räkenskaper.

Koncerninterna finansinstitut

2.21 Ett holdingbolag som endast äger dotterbolagens tillgångar är ett exempel på ett koncerninternt finansinstitut. Exempel på andra enheter som också behandlas som koncerninterna finansinstitut är enheter med de kännetecken som är utmärkande för specialföretag enligt ovan, t.ex. investerings- och pensionsfonder samt enheter som används för att inneha eller förvalta förmögenheter för enskilda eller familjer, utfärda skuldebrev för närstående bolags räkning (ett sådant företag kan vara ett så kallat conduit-bolag) och för att fullgöra andra finansiella uppgifter.

2.22 Hur pass oberoende enheten är gentemot moderbolaget kan visas genom att enheten utövar visst reellt inflytande över sina tillgångar och skulder, dvs. att den står för riskerna med och får avkastningen av tillgångarna och skulderna. Sådana enheter klassificeras i sektorn finansiella bolag.

2.23 En enhet av detta slag som inte kan agera självständigt från sitt moderbolag och endast passivt innehar tillgångar och skulder (som ”på autopilot”) behandlas inte som en separat institutionell enhet såvida den inte har sin hemvist i en annan ekonomi än moderbolaget. Om den har sin hemvist i samma ekonomi som moderbolaget behandlas den som ett ”artificiellt dotterbolag” (se nedan).

Artificiella dotterbolag

2.24 Ett dotterbolag som är helägt av ett moderbolag kan bildas för att tillhandahålla tjänster till moderbolaget eller till andra bolag i samma koncern, i syfte att undvika skatt, minimera skulderna vid en eventuell konkurs eller säkra andra skattetekniska eller bolagsrättsliga fördelar i ett visst land.

2.25 Detta slags enheter uppfyller i regel inte definitionen av en institutionell enhet eftersom de saknar förmågan att agera självständigt gentemot moderbolaget, och deras förmåga att inneha eller överföra tillgångar som framgår av deras balansräkning kan vara begränsad. Deras produktion och det pris som betalas för den fastställs av moderbolaget, som (eventuellt tillsammans med andra bolag i samma koncern) är deras enda kund. De behandlas således inte som separata institutionella enheter utan som en integrerad del av moderbolaget, och deras räkenskaper konsolideras med moderbolagets, såvida de inte har sin hemvist i en annan ekonomi än moderbolaget.

2.26 Det måste göras åtskillnad mellan sådana artificiella dotterbolag som beskrivs ovan och en enhet som enbart bedriver hjälpverksamhet. Hjälpverksamhet omfattar endast den typ av servicefunktioner som praktiskt taget alla företag behöver i någon utsträckning, t.ex. lokalvård, löneadministration eller tillhandahållande av företagets it-infrastruktur (se punkt 1.31 i kapitel 1).

Specialföretag inom sektorn offentlig förvaltning

2.27 Den offentliga förvaltningen kan också bilda specialföretag, med kännetecken och funktioner som liknar de koncerninterna finansinstitutens och de artificiella dotterbolagens. Sådana enheter har inte någon förmåga att agera självständigt, och de olika transaktioner de kan inlåta sig på är begränsade. De står inte för riskerna med eller får avkastningen från sina tillgångar och skulder. Om enheterna i fråga är inhemska ska de behandlas som en integrerad del av sektorn offentlig förvaltning, och inte som separata enheter. Om de är utländska ska de behandlas som separata enheter. Alla transaktioner som de genomför utomlands ska avspeglas i motsvarande transaktioner med den offentliga förvaltningen. En enhet som tar ett lån i utlandet anses alltså låna ut samma belopp till den offentliga förvaltningen på samma villkor som det ursprungliga lånet.

2.28 Sammanfattningsvis konsolideras räkenskaperna för specialföretag utan någon självständig handlingsfrihet med moderbolagets, såvida specialföretaget inte har sin hemvist i en annan ekonomi än moderbolaget. Det finns ett undantag till denna regel, och det är när ett utländskt specialföretag inrättas av den offentliga förvaltningen.

2.29 Med konstruerade inhemska statistiska enheter avses

a) de delar av utländska enheter som har sin huvudsakliga ekonomiska hemvist (i de flesta fall enheter som bedriver ekonomisk verksamhet under ett år eller mer) inom landets ekonomiska territorium,

b) utländska enheter i egenskap av ägare till mark eller byggnader på landets ekonomiska territorium, men då bara i fråga om transaktioner som avser sådan mark eller sådana byggnader.

Konstruerade inhemska statistiska enheter ska behandlas som institutionella enheter, även om de bara har ofullständig bokföring och oberoende av om de har beslutsautonomi eller ej.

2.30 Följande ska betraktas som institutionella enheter:

a) Enheter som har beslutsautonomi och fullständig bokföring, såsom

1. privata och offentliga bolag,

2. kooperativ eller handelsbolag som betraktas som självständiga juridiska enheter,

3. offentliga producenter som genom speciallagstiftning har status som självständiga juridiska enheter,

4. icke-vinstdrivande organisationer som betraktas som självständiga juridiska enheter, och

5. enheter inom sektorn offentlig förvaltning.

b) Enheter som har fullständig bokföring och som anses ha beslutsautonomi även om de inte är skiljda från moderbolaget som separata bolag, dvs. kvasibolag.

c) Enheter som inte nödvändigtvis har en fullständig bokföring, men som anses ha beslutsautonomi, såsom

1. hushåll,

2. konstruerade inhemska statistiska enheter.

INSTITUTIONELLA SEKTORER

2.31 Vid makroekonomisk analys betraktas inte varje institutionell enhets verksamhet för sig, utan man ser till liknande institutioners aggregerade verksamhet. Enheterna kombineras således i grupper som kallas institutionella sektorer, av vilka några indelas i delsektorer.



Tabell 2.1 –  Sektorer och delsektorer

Sektorer och delsektorer

 

Offentliga

Nationella privata

Utlandskontrollerade

Icke-finansiella bolag

S.11

S.11001

S.11002

S.11003

Finansiella bolag

S.12

 

 

 

Monetära finansinstitut (MFI)

Centralbanken

S.121

 

 

 

Andra monetära finansinstitut

Monetära finansinstitut som tar emot inlåning, utom centralbanken

S.122

S.12201

S.12202

S.12203

Penningmarknadsfonder

S.123

S.12301

S.12302

S.12303

Finansiella bolag utom MFI och försäkringsbolag och pensionsinstitut (FBPI)

Investeringsfonder, utom penningmarknadsfonder

S.124

S.12401

S.12402

S.12403

Andra finansförmedlare, utom försäkringsbolag och pensionsinstitut

S.125

S.12501

S.12502

S.12503

Finansiella servicebolag

S.126

S.12601

S.12602

S.12603

Koncerninterna finansinstitut och utlåningsföretag

S.127

S.12701

S.12702

S.12703

FBPI

Försäkringsbolag

S.128

S.12801

S.12802

S.12803

Pensionsinstitut

S.129

S.12901

S.12902

S.12903

Offentlig förvaltning

S.13

 

 

 

Staten (utom sociala trygghetsfonder)

S.1311

 

 

 

Delstater (utom sociala trygghetsfonder)

S.1312

 

 

 

Kommuner (utom sociala trygghetsfonder)

S.1313

 

 

 

Sociala trygghetsfonder

S.1314

 

 

 

Hushåll

S.14

 

 

 

Företagarhushåll med anställda och företagarhushåll utan anställda

S.141 +S.142

 

 

 

Löntagarhushåll

S.143

 

 

 

Mottagare av kapital- och transfereringsinkomster

S.144

 

 

 

Mottagare av kapitalinkomster

S.1441

 

 

 

Mottagare av pensioner

S.1442

 

 

 

Mottagare av andra transfereringsinkomster

S.1443

 

 

 

Hushållens icke-vinstdrivande organisationer

S.15

 

 

 

Utlandet

S.2

 

 

 

Europeiska unionens medlemsstater, institutioner och förvaltningsorgan

S.21

 

 

 

Europeiska unionens medlemsstater

S.211

 

 

 

Europeiska unionens institutioner och förvaltningsorgan

S.212

 

 

 

Länder utanför Europeiska unionen och internationella organisationer med säte utanför Europeiska unionen

S.22

 

 

 

2.32 I varje sektor och delsektor grupperas de institutionella enheter som har ett likartat ekonomiskt beteende.

Diagram 2.1 –    Fördelning av enheter på sektorer image

2.33 De institutionella enheterna grupperas i sektorer utifrån vilken typ av producent de är och beroende på deras primära verksamhet och funktion, vilka anses representativa för deras ekonomiska beteende.

2.34 I diagram 2.1 visas hur enheterna fördelas på huvudsektorerna. För att avgöra sektortillhörigheten för en enhet som är inhemsk men inte ett hushåll, framgår av diagrammet att det är nödvändigt att fastställa huruvida den är offentligt styrd eller ej, och om den är en marknadsproducent eller icke-marknadsproducent.

2.35 Kontroll över ett finansiellt eller icke-finansiellt bolag definieras som möjligheten att bestämma bolagets allmänna policy, t.ex. att utse lämpliga styrelseledamöter om nödvändigt.

2.36 En enskild institutionell enhet – ett annat bolag, ett hushåll, en icke-vinstdrivande organisation eller en offentlig förvaltningsenhet – har bestämmande inflytande över ett bolag eller kvasibolag om den äger mer än hälften av aktierna med rösträtt eller på annat sätt kontrollerar mer än hälften av aktieägarnas sammanlagda röstvärde.

2.37 För att kontrollera mer än hälften av aktieägarnas sammanlagda röstvärde behöver en institutionell enhet inte själv äga någon av aktierna med rösträtt. Ett bolag C kan vara dotterbolag till ett annat bolag B i vilket ett tredje bolag A äger en majoritet av aktierna med rösträtt. Bolag C sägs vara dotterbolag till bolag B om bolag B antingen kontrollerar mer än hälften av aktieägarnas sammanlagda röstvärde i bolag C eller är en sådan aktieägare i C att det har rätt att utse eller avskeda en majoritet av styrelseledamöterna i C.

2.38 Den offentliga förvaltningen skaffar sig bestämmande inflytande över ett bolag som ett resultat av speciallagstiftning eller reglering som ger den offentliga förvaltningen rätt att bestämma bolagets policy. Följande indikatorer är de faktorer som främst måste beaktas när man bestämmer huruvida ett bolag är offentligt styrt eller ej:

a) Den offentliga förvaltningen äger majoriteten av röstandelarna.

b) Den offentliga förvaltningen har bestämmande inflytande över styrelsen eller motsvarande ledningsorgan.

c) Den offentliga förvaltningen har bestämmande inflytande över tillsättning och uppsägning av personal i nyckelpositioner.

d) Den offentliga förvaltningen har bestämmande inflytande över viktiga kommittéer i enheten.

e) Den offentliga förvaltningen har en s.k. gyllene aktie.

f) Det finns speciallagstiftning.

g) Den offentliga förvaltningen är den huvudsakliga kunden.

h) Bolaget lånar av den offentliga förvaltningen.

En enda indikator kan vara tillräcklig för att fastställa att bolaget är offentligt styrt, men i andra fall kan flera olika indikatorer tillsammans peka på att så är fallet.

2.39 För icke-vinstdrivande organisationer som betraktas som självständiga juridiska enheter ska följande fem indikatorer på kontroll beaktas vid bedömningen om de är offentligt styrda:

a) Tillsättningen av ledande befattningshavare.

b) Instruktionsbestämmelserna.

c) Avtalsförpliktelser.

d) Finansieringsgrad.

e) Graden av riskexponering för den offentliga förvaltningen.

Precis som med bolag kan en enda indikator i vissa fall vara tillräcklig för att fastställa att enheten är offentligt styrd, men i andra fall kan det vara flera olika indikatorer som tillsammans pekar på att så är fallet.

2.40 Åtskillnaden mellan marknadsproducenter och icke-marknadsproducenter, liksom uppdelningen av offentliga enheter mellan sektorn offentlig förvaltning och bolagssektorn, görs enligt kriterierna i punkt 1.37.

2.41 En sektor ska delas in i delsektorer efter de kriterier som är relevanta för den sektorn; exempelvis kan sektorn offentlig förvaltning i sin tur delas in i staten, delstater och kommuner samt sociala trygghetsfonder. Detta medger en mer exakt beskrivning av enheternas ekonomiska beteende.

I kontona för sektorer och delsektorer redovisas all verksamhet, vare sig den är primär eller sekundär, för de institutionella enheter som ingår i sektorn i fråga.

En institutionell enhet hör endast till en sektor eller delsektor.

2.42 När den institutionella enhetens huvudsakliga funktion är att producera varor och tjänster måste man först avgöra vilken typ av producent det rör sig om, för att kunna hänföra den till en sektor.

2.43 I tabell 2.2 visas typ av producent och de primära verksamheter och funktioner som är karakteristiska för varje sektor:



Tabell 2.2 –  Typ av producent och primära verksamheter och funktioner fördelade efter sektor

Typ av producent

Primär verksamhet och funktion

Sektor

Marknadsproducent

Produktion av marknadsprissatta varor och icke-finansiella tjänster

Icke-finansiella bolag (S.11)

Marknadsproducent

Finansiell förmedling inklusive försäkring

Finansiell serviceverksamhet

Finansiella bolag (S.12)

Offentlig icke-marknadsproducent

Produktion och utbud av icke marknadsprissatta produkter för kollektiv och individuell konsumtion och utförande av transaktioner inriktade på omfördelning av inkomst och förmögenhet

Offentlig förvaltning (S.13)

Marknadsproducent eller privat producent för egen slutlig användning

Konsumtion

Produktion av marknadsprissatta produkter och produktion för egen slutlig användning

Hushåll (S.14)

som konsumenter

som företagare

Privat icke-marknadsproducent

Produktion och utbud av icke marknadsprissatta produkter för individuell konsumtion

Hushållens icke-vinstdrivande organisationer (S.15)

2.44 Sektorn utlandet (S.2) avser flöden och ställningsvärden mellan inhemska och utländska enheter – de utländska enheterna kännetecknas inte av samma typer av mål och beteenden utan endast av sina flöden och ställningsvärden i förhållande till inhemska enheter.

Icke-finansiella bolag (S.11)

2.45  Definition: Sektorn icke-finansiella bolag (S.11) består av institutionella enheter som är självständiga juridiska enheter och marknadsproducenter och vars primära verksamhet är att producera varor och icke-finansiella tjänster. Sektorn icke-finansiella bolag omfattar också icke-finansiella kvasibolag (se punkt 2.13 f).

2.46 De institutionella enheter som omfattas är följande:

a) Privata och offentliga bolag som är marknadsproducenter och främst ägnar sig åt produktion av varor och icke-finansiella tjänster.

b) Kooperativ och handelsbolag som betraktas som självständiga juridiska enheter, är marknadsproducenter och främst ägnar sig åt produktion av varor och icke-finansiella tjänster.

c) Offentliga producenter som betraktas som självständiga juridiska enheter, är marknadsproducenter och främst ägnar sig åt produktion av varor och icke-finansiella tjänster.

d) Icke-vinstdrivande organisationer som betjänar icke-finansiella bolag, som betraktas som självständiga juridiska enheter och som är marknadsproducenter och främst ägnar sig åt produktion av varor och icke-finansiella tjänster.

e) Huvudkontor som har bestämmande inflytande över en koncern av marknadsproducerande bolag, om den dominerande verksamheten i koncernen i stort – mätt som förädlingsvärde – är produktion av varor och icke-finansiella tjänster.

f) Specialföretag (SPE/SPV) vars primära verksamhet är tillhandahållande av varor och icke-finansiella tjänster.

g) Privata och offentliga kvasibolag som är marknadsproducenter och främst ägnar sig åt produktion av varor och icke-finansiella tjänster.

2.47 Med icke-finansiella kvasibolag avses alla enheter utan juridisk status som är marknadsproducenter som främst ägnar sig åt produktion av varor och icke-finansiella tjänster och som uppfyller villkoren för kvasibolag (se punkt 2.13 f).

Icke-finansiella kvasibolag måste ha tillräckligt med uppgifter för att kunna upprätta en fullständig bokföring och drivs som om de vore bolag. Deras faktiska förhållande till ägaren motsvarar det förhållande ett bolag har till sina aktieägare.

Icke-finansiella kvasibolag som ägs av hushåll, offentliga förvaltningsenheter eller icke-vinstdrivande organisationer hör till icke-finansiella bolag i sektorn icke-finansiella bolag, och inte till den sektor som deras ägare hör till.

2.48 Förekomsten av en fullständig bokföring, inklusive balansräkningar, är inte tillräcklig för att marknadsproducenter ska betraktas som institutionella enheter (t.ex. kvasibolag). Handelsbolag och offentliga producenter, utom de som omfattas av punkt 2.46 a, b, c och f och enmansföretag, är i regel – även om de har en fullständig bokföring – inte distinkta institutionella enheter eftersom de inte har beslutsautonomi då de styrs av de hushåll, de icke-vinstdrivande organisationer eller de offentliga förvaltningsenheter som äger dem.

2.49 Icke-finansiella bolag omfattar också konstruerade inhemska statistiska enheter som behandlas som kvasibolag.

2.50 Sektorn icke-finansiella bolag delas in i tre delsektorer:

a) Offentliga icke-finansiella bolag (S.11001).

b) Nationella privata icke-finansiella bolag (S.11002).

c) Utlandskontrollerade icke-finansiella bolag (S.11003).

Delsektorn offentliga icke-finansiella bolag (S.11001)

2.51  Definition: Delsektorn offentliga icke-finansiella bolag består av alla icke-finansiella bolag, kvasibolag och icke-vinstdrivande organisationer som betraktas som självständiga juridiska enheter, är marknadsproducenter och står under bestämmande inflytande av offentliga förvaltningsenheter.

2.52 Offentliga kvasibolag är kvasibolag som ägs direkt av offentliga enheter.

Delsektorn nationella privata icke-finansiella bolag (S.11002)

2.53  Definition: Delsektorn nationella privata icke-finansiella bolag består av alla icke-finansiella bolag, kvasibolag och icke-vinstdrivande organisationer som betraktas som självständiga juridiska enheter, är marknadsproducenter och som inte står under bestämmande inflytande av offentliga förvaltningsenheter eller av utländska institutionella enheter.

Denna delsektor omfattar bolag och kvasibolag som är föremål för utländska direktinvesteringar men som inte ingår i delsektorn utlandskontrollerade icke-finansiella bolag (S.11003).

Delsektorn utlandskontrollerade icke-finansiella bolag (S.11003)

2.54  Definition: Delsektorn utlandskontrollerade icke-finansiella bolag består av alla icke-finansiella bolag och kvasibolag som står under bestämmande inflytande av utländska institutionella enheter.

Denna delsektor omfattar

a) alla dotterbolag till utländska bolag,

b) alla bolag som står under bestämmande inflytande av en utländsk institutionell enhet som inte själv är ett bolag, t.ex. ett bolag som står under bestämmande inflytande av en utländsk regering; den omfattar bolag som står under bestämmande inflytande av en grupp utländska enheter som agerar samfällt,

c) alla filialer eller andra icke bolagsetablerade delar av utländska bolag eller icke bolagsetablerade producenter som är konstruerade inhemska statistiska enheter.

Finansiella bolag (S.12)

2.55  Definition: Sektorn finansiella bolag (S.12) består av institutionella enheter som är självständiga juridiska enheter och marknadsproducenter och vars primära verksamhet är att producera finansiella tjänster. Sådana institutionella enheter omfattar alla bolag och kvasibolag som främst ägnar sig åt

a) finansiell förmedling (finansförmedlare), och/eller

b) finansiell serviceverksamhet (finansiella servicebolag).

Ingår gör även institutionella enheter som tillhandahåller finansiella tjänster, om merparten av deras tillgångar eller skulder inte är föremål för transaktioner på öppna marknader.

2.56 Finansiell förmedling är den verksamhet där en institutionell enhet förvärvar finansiella tillgångar och ådrar sig skulder för egen räkning genom att genomföra finansiella transaktioner på marknaden. Finansförmedlarnas tillgångar och skulder omvandlas eller omstruktureras till exempel med avseende på förfallotidpunkter, omfattning, risk och liknande i den finansiella förmedlingsprocessen.

Finansiell serviceverksamhet är verksamhet som har att göra med finansiell förmedling men som i sig inte är finansiell förmedling.

Finansförmedlare

2.57 Genom den finansiella förmedlingsprocessen kanaliseras kapital mellan tredje parter med ett överskott och dem som har brist på kapital. En finansförmedlare agerar inte enbart som agent för dessa andra institutionella enheter utan tar själv en risk genom att förvärva finansiella tillgångar och ådra sig skulder för egen räkning.

2.58 Finansiell förmedling kan gälla alla kategorier av skulder, med undantag av skuldkategorin obetalda/förutbetalda inkomster och utgifter (AF.8). De finansiella tillgångar som ingår i den finansiella förmedlingsprocessen kan klassificeras i vilken kategori som helst med undantag av kategorin försäkring, pension och standardiserade garantier (AF.6) men inklusive kategorin obetalda inkomster och förutbetalda utgifter. Finansförmedlare kan investera i icke-finansiella tillgångar inklusive fastigheter. För att kunna betraktas som finansförmedlare bör ett bolag ingå förpliktelser på marknaden och omvandla kapital. Fastighetsbolag är inte finansförmedlare.

2.59 Försäkringsbolagens och pensionsinstitutens funktion är att sprida risker. På skuldsidan hos dessa institutioner finner man försäkring, pension och standardiserade garantier (AF.6). Som skuld mot poster finns placeringar gjorda av försäkringsbolag och pensionsinstitut när de agerar som finansförmedlare.

2.60 Investeringsfonder – penningmarknadsfonder och andra investeringsfonder, utom penningmarknadsfonder – ingår förpliktelser främst genom att emittera aktier/andelar i investeringsfonder (AF.52). De omvandlar detta kapital genom att förvärva finansiella tillgångar och/eller fastigheter. Investeringsfonder klassificeras som finansförmedlare. Varje förändring i värdet av deras tillgångar eller skulder, utom deras egna andelar, avspeglas i deras eget kapital (se punkt 7.07). Eftersom värdet av eget kapital är lika med värdet av investeringsfondernas aktier/andelar, kommer varje värdeförändring i fondens tillgångar eller skulder att återspeglas i marknadsvärdet av sådana aktier/andelar. Investeringsfonder som investerar i fastigheter är finansförmedlare.

2.61 Finansiell förmedling avser endast förvärv av tillgångar eller skuldsättning gentemot allmänheten eller gentemot specificerade och relativt stora undergrupper av den. När verksamheten begränsas till mindre grupper av personer eller familjer äger ingen finansiell förmedling rum.

2.62 Det kan finnas undantag från den allmänna avgränsningen av finansiell förmedling som finansiella transaktioner som sker på marknaden. Exempel är kommunala kreditinstitut och sparbanker som är knutna till en kommun eller finansiella leasingbolag som är beroende av en moderkoncern när de anskaffar eller investerar i kapital. Deras ut- eller inlåning ska vara oberoende av kommunen i fråga respektive av moderkoncernen för att de ska kunna klassificeras som finansförmedlare.

Finansiella servicebolag

2.63 Finansiell serviceverksamhet innefattar serviceverksamhet för genomförande av transaktioner i finansiella tillgångar och skulder eller för omvandling eller omstrukturering av kapital. Finansiella servicebolag utsätter sig inte själva för risk genom att förvärva finansiella tillgångar eller ådra sig skulder. De underlättar finansiell förmedling. Huvudkontor vars dotterbolag helt eller i huvudsak utgörs av finansiella bolag är finansiella servicebolag.

Andra finansiella bolag än finansförmedlare och finansiella servicebolag

2.64 Andra finansiella bolag än finansförmedlare och finansiella servicebolag är institutionella enheter som tillhandahåller finansiella tjänster, om merparten av deras tillgångar eller skulder inte är föremål för transaktioner på öppna marknader.

Institutionella enheter som ingår i sektorn finansiella bolag

2.65 Följande institutionella enheter ingår i sektorn finansiella bolag (S.12):

a) Privata eller offentliga bolag som främst ägnar sig åt finansiell förmedling och/eller åt finansiell serviceverksamhet.

b) Kooperativ och handelsbolag som betraktas som självständiga juridiska enheter och som främst ägnar sig åt finansiell förmedling och/eller åt finansiell serviceverksamhet.

c) Offentliga producenter som betraktas som juridiska enheter och främst ägnar sig åt finansiell förmedling och/eller åt finansiell serviceverksamhet.

d) Icke-vinstdrivande organisationer som betraktas som juridiska enheter och främst ägnar sig åt finansiell förmedling och/eller finansiell serviceverksamhet, eller som betjänar finansiella bolag.

e) Huvudkontor där samtliga eller merparten av dotterbolagen är finansiella bolag som främst ägnar sig åt finansiell förmedling och/eller finansiell serviceverksamhet. Dessa huvudkontor klassificeras som finansiella servicebolag (S.126).

f) Holdingbolag vars främsta uppgift är att inneha en grupp dotterbolags tillgångar. Gruppen kan vara finansiell eller icke-finansiell – det påverkar inte klassificeringen av holdingbolag som koncerninterna finansinstitut (S.127).

g) Specialföretag vars primära verksamhet är tillhandahållande av finansiella tjänster.

h) Icke bolagsetablerade investeringsfonder som håller investeringsportföljer som ägs av delägarna, men vars ledning i allmänhet utövas av andra finansiella bolag. Sådana fonder är institutionella enheter och ska betraktas som skilda från det styrande finansiella bolaget.

i) Icke bolagsetablerade enheter som främst ägnar sig åt finansiell förmedling och som är föremål för reglering och tillsyn (vanligtvis klassificerade som monetära finansinstitut som tar emot inlåning, utom centralbanken, försäkringsbolag eller pensionsinstitut) förutsätts åtnjuta beslutsautonomi och ha självständig ledning oberoende av sina ägare, och som har ett ekonomiskt och finansiellt beteende som liknar de finansiella bolagens. De behandlas i så fall som separata institutionella enheter. Exempel kan vara filialer till utländska finansiella bolag.

Nio delsektorer inom sektorn finansiella bolag

2.66 Sektorn finansiella bolag delas in i följande delsektorer:

a) Centralbanken (S.121).

b) Monetära finansinstitut som tar emot inlåning, utom centralbanken (S.122).

c) Penningmarknadsfonder (S.123).

d) Investeringsfonder, utom penningmarknadsfonder (S.124).

e) Andra finansförmedlare, utom försäkringsbolag och pensionsinstitut (S.125).

f) Finansiella servicebolag (S.126).

g) Koncerninterna finansinstitut och utlåningsföretag (S.127).

h) Försäkringsbolag (S.128).

i) Pensionsinstitut (S.129).

Kombinering av delsektorer inom sektorn finansiella bolag

2.67 Monetära finansinstitut utgörs i enlighet med ECB:s definition av alla institutionella enheter i delsektorerna centralbanken (S.121), monetära finansinstitut som tar emot inlåning, utom centralbanken (S.122) och penningmarknadsfonder (S.123).

2.68 Andra monetära finansinstitut består av sådana finansförmedlare genom vilka effekten av centralbankens (S.121) penningpolitik överförs till övriga enheter i ekonomin. Det rör sig om monetära finansinstitut som tar emot inlåning, utom centralbanken (S.122) och penningmarknadsfonder (S.123).

2.69 Finansförmedlare som ägnar sig åt riskspridning är försäkringsbolag och pensionsinstitut. De utgörs av delsektorerna försäkringsbolag (S.128) och pensionsinstitut (S.129).

2.70 Finansiella bolag utom monetära finansinstitut och försäkringsbolag och pensionsinstitut utgörs av delsektorerna investeringsfonder, utom penningmarknadsfonder (S.124), andra finansförmedlare, utom försäkringsbolag och pensionsinstitut (S.125), finansiella servicebolag (S.126) samt koncerninterna finansinstitut och utlåningsföretag (S.127).

Uppdelning av delsektorerna inom sektorn finansiella bolag i offentliga, inhemska privata och utlandskontrollerade finansiella bolag

2.71 Med undantag av delsektor S.121 kan varje delsektor delas upp ytterligare i

a) offentliga finansiella bolag,

b) nationella privata finansiella bolag, och

c) utlandskontrollerade finansiella bolag.

Kriterierna för denna underindelning är desamma som för icke-finansiella bolag (se punkterna 2.51–2.54).



Tabell 2.3 –  Sektorn finansiella bolag och dess delsektorer

Sektorer och delsektorer

Offentliga

Nationella privata

Utlandskontrollerade

Finansiella bolag

S.12

 

 

 

Monetära finansinstitut (OMFI)

Centralbanken

S.121

 

 

 

Andra monetära finansinstitut

Monetära finansinstitut som tar emot inlåning, utom centralbanken

S.122

S.12201

S.12202

S.12203

Penningmarknadsfonder

S.123

S.12301

S.12302

S.12303

Finansiella bolag utom MFI och FBPI

Investeringsfonder, utom penningmarknadsfonder

S.124

S.12401

S.12402

S.12403

Andra finansförmedlare, utom försäkringsbolag och pensionsinstitut

S.125

S.12501

S.12502

S.12503

Finansiella servicebolag

S.126

S.12601

S.12602

S.12603

Koncerninterna finansinstitut och utlåningsföretag

S.127

S.12701

S.12702

S.12703

Försäkringsbolag och pensionsinstitut (FBPI)

Försäkringsbolag

S.128

S.12801

S.12802

S.12803

Pensionsinstitut

S.129

S.12901

S.12902

S.12903

Centralbanken (S.121)

2.72  Definition: Delsektorn centralbanken (S.121) utgörs av alla finansiella bolag och kvasibolag vars främsta funktion är att ge ut sedlar och mynt, att vidmakthålla det interna och externa värdet hos valutan och att förvalta alla eller delar av de internationella reserverna i ett land.

2.73 Följande finansförmedlare klassificeras i delsektor S.121:

a) Den nationella centralbanken, också om den ingår i Europeiska centralbankssystemet.

b) Centrala monetära organ i huvudsakligen offentlig regi (t.ex. sådana som handhar utländsk valuta eller ger ut sedlar och mynt) som har en fullständig bokföring och åtnjuter beslutsautonomi i förhållande till staten. När dessa verksamheter antingen bedrivs inom staten eller inom centralbanken finns inga separata institutionella enheter.

2.74 Delsektor S.121 omfattar inga andra organ än centralbanken som reglerar eller övervakar finansiella bolag eller finansiella marknader. De ska klassificeras i delsektor S.126.

Monetära finansinstitut som tar emot inlåning, utom centralbanken (S.122)

2.75  Definition: Delsektorn monetära finansinstitut som tar emot inlåning, utom centralbanken (S.122) omfattar alla finansiella bolag och kvasibolag – utom de som klassificeras i delsektorerna centralbanken och penningmarknadsfonder – som främst ägnar sig åt finansiell förmedling och vars verksamhet går ut på att ta emot inlåning och/eller nära substitut för inlåning från institutionella enheter, och följaktligen inte enbart från monetära finansinstitut, och att för egen räkning ställa ut lån och/eller investera i värdepapper.

2.76 Monetära finansinstitut som tar emot inlåning, utom centralbanken, kan inte beskrivas enbart som banker, eftersom de kan omfatta vissa finansiella bolag som inte kallar sig banker, och vissa finansiella bolag som inte får kalla sig banker i vissa länder, medan en del andra finansiella bolag som beskriver sig själva som banker kanske i själva verket inte är monetära finansinstitut. Följande finansförmedlare ingår i delsektor S.122:

a) Affärsbanker och universalbanker.

b) Sparbanker (inklusive spar- och låneföreningar [sparkassor]).

c) Postgiroinstitutioner, postbanker, girobanker.

d) Lantbrukskreditbanker, jordbrukskassor.

e) Kooperativa banker, kreditkassor.

f) Nischbanker (t.ex. s.k. investmentbanker, emissionshus, privata banker).

g) Institut för elektroniska pengar som främst ägnar sig åt finansiell förmedling.

2.77 Följande finansförmedlare klassificeras i delsektor S.122 om deras verksamhet är att låna upp kapital från allmänheten antingen i form av inlåning eller i liknande former, såsom löpande utgivning av långfristiga skuldebrev:

a) Bolag som ägnar sig åt att ge krediter mot inteckning (inklusive olika typer av hypoteksinrättningar).

b) Kommunala kreditinstitut.

Finansförmedlare ska annars klassificeras i delsektor S.124.

2.78 Delsektor S.122 omfattar inte följande:

a) Huvudkontor som styr och leder andra enheter i en koncern bestående huvudsakligen av monetära finansinstitut som tar emot inlåning utom centralbanken, men som inte själva är monetära finansinstitut som tar emot inlåning. Dessa huvudkontor ska klassificeras i delsektor S.126.

b) Icke-vinstdrivande organisationer som betraktas som självständiga juridiska enheter och betjänar monetära finansinstitut som tar emot inlåning, men som inte ägnar sig åt finansiell förmedling. De ska klassificeras i delsektor S.126.

c) Institut för elektroniska pengar som inte huvudsakligen ägnar sig åt finansiell förmedling.

Penningmarknadsfonder (S.123)

2.79  Definition: Delsektorn penningmarknadsfonder (S.123) omfattar alla finansiella bolag och kvasibolag – utom de som klassificeras i delsektorerna centralbanken och kreditinstitut – som främst ägnar sig åt finansiell förmedling. Deras verksamhet består i att emittera andelar i investeringsfonder som nära substitut för inlåning från institutionella enheter och att för egen räkning investera främst i aktier/andelar i penningmarknadsfonder, kortfristiga skuldebrev och/eller inlåning.

2.80 Följande finansförmedlare klassificeras i delsektor S.123: Investeringsfonder inklusive investmentbolag, aktiefonder och andra företag för kollektiva investeringar vars aktier eller andelar är nära substitut för inlåning.

2.81 Följande ingår inte i delsektor S.123:

a) Huvudkontor som styr och leder en koncern bestående huvudsakligen av penningmarknadsfonder, men som inte själva är penningmarknadsfonder. De ska klassificeras i delsektor S.126.

b) Icke-vinstdrivande organisationer som betraktas som självständiga juridiska enheter och betjänar penningmarknadsfonder, men som inte ägnar sig åt finansiell förmedling. De ska klassificeras i delsektor S.126.

Investeringsfonder, utom penningmarknadsfonder (S.124)

2.82  Definition: Delsektorn investeringsfonder, utom penningmarknadsfonder (S.124) består av alla företag för kollektiva investeringar – utom de som klassificeras i delsektorn penningmarknadsfonder – som främst ägnar sig åt finansiell förmedling. Deras verksamhet består i att emittera andelar i investeringsfonder som inte är nära substitut för inlåning och att för egen räkning investera främst i andra finansiella tillgångar än kortfristiga finansiella tillgångar och i icke-finansiella tillgångar (vanligtvis fastigheter).

2.83 Investeringsfonder, utom penningmarknadsfonder, omfattar investmentbolag, aktiefonder och andra företag för kollektiva investeringar vars aktier/andelar inte betraktas som nära substitut för inlåning.

2.84 Följande finansförmedlare klassificeras i delsektor S.124:

a) Öppna investeringsfonder vars aktier/andelar på innehavarnas begäran återköps eller inlöses direkt eller indirekt från företagets tillgångar.

b) Slutna investeringsfonder med fast antal andelar, där investerare vid inträde eller utträde ur fonden måste köpa eller sälja befintliga andelar.

c) Fastighetsfonder.

d) Fondandelsfonder (s.k. fond-i-fond).

e) Hedgefonder som omfattar en rad olika företag för kollektiva investeringar med hög minimiinvestering, begränsat regelverk och ett brett spektrum av investeringsstrategier.

2.85 Följande ingår inte i delsektor S.124:

a) Pensionsfonder som ingår i delsektorn pensionsinstitut.

b) Ändamålsbestämda statliga placeringsfonder (s.k. sovereign wealth funds). En ändamålsbestämd statlig placeringsfond klassificeras som ett koncerninternt finansinstitut, om det är ett finansiellt bolag. Om en ändamålsbestämd statlig planeringsfond ska höra till sektorn offentlig förvaltning eller till sektorn finansiella bolag ska bestämmas med hjälp av kriterierna beträffande specialföretag inom offentliga förvaltningen i punkt 2.27.

c) Huvudkontor som styr och leder en koncern bestående huvudsakligen av andra investeringsfonder än penningmarknadsfonder, men som inte själva är investeringsfonder. De ska klassificeras i delsektor S.126.

d) Icke-vinstdrivande organisationer som betraktas som självständiga juridiska enheter och betjänar andra investeringsfonder än penningmarknadsfonder, men som inte ägnar sig åt finansiell förmedling. De ska klassificeras i delsektor S.126.

Andra finansförmedlare, utom försäkringsbolag och pensionsinstitut (S.125)

2.86  Definition: Delsektorn andra finansförmedlare, utom försäkringsbolag och pensionsinstitut (S.125) består av alla finansiella bolag och kvasibolag som främst ägnar sig åt finansiell förmedling genom att ådra sig skulder i andra former än sedlar, mynt och inlåning eller andelar i investeringsfonder eller i förbindelse med försäkring, pension och standardiserade garantier från institutionella enheter.

2.87 Delsektor S.125 omfattar finansförmedlare som främst ägnar sig åt långsiktig finansiering. I de flesta fall är det den övervägande långa löptiden som skiljer denna delsektor från andra monetära finansinstitut (S.122 och S.123). Eftersom det inte finns några skulder i form av andelar i investeringsfonder som inte betraktas som nära substitut för inlåning eller försäkring, pension och standardiserade garantier är det möjligt att avgränsa denna delsektor från delsektorerna investeringsfonder, utom penningmarknadsfonder (S.124), försäkringsbolag (S.128) och pensionsinstitut (S.129).

2.88 Delsektorn andra finansförmedlare, utom försäkringsbolag och pensionsinstitut (S.125) delas upp ytterligare i delsektorer bestående av finansiella bolag som ägnar sig åt värdepapperiseringstransaktioner (s.k. värdepapperiseringsinstitut eller financial vehicle corporations, FVC), värdepappershandlare (värdepappersbolag med handel för egen räkning), finansiella bolag med utlåningsverksamhet samt specialiserade finansiella bolag. Detta framgår av tabell 2.4.

Tabell 2.4 –    Delsektorn andra finansförmedlare, utom försäkringsbolag och pensionsinstitut (S.125) med underindelning

Finansiella bolag som ägnar sig åt värdepapperiseringstransaktioner (s.k. värdepapperiseringsinstitut)

Värdepappershandlare

Finansiella bolag med utlåningsverksamhet

Specialiserade finansiella bolag

2.89 Delsektor S.125 omfattar inte icke-vinstdrivande organisationer som betraktas som självständiga juridiska enheter och betjänar andra finansförmedlare, men som inte ägnar sig åt finansiell förmedling. De klassificeras i delsektor S.126.

2.90  Definition: Finansiella bolag som ägnar sig åt värdepapperiseringstransaktioner (s.k. värdepapperiseringsinstitut) är företag som genomför värdepapperiseringstransaktioner. De värdepapperiseringsinstitut som uppfyller kriterierna för en institutionell enhet klassificeras i S.125, annars behandlas de som en integrerad del av moderbolaget.

2.91 Värdepappershandlare (för egen räkning) är finansförmedlare för egen räkning.

2.92 Finansiella bolag med utlåningsverksamhet omfattar exempelvis finansförmedlare som ägnar sig åt

a) finansiell leasing,

b) tillhandahållande av avbetalningsköp och av personliga eller kommersiella krediter, eller

c) factoring.

2.93 Specialiserade finansiella bolag är finansförmedlare, t.ex.

a) risk- och utvecklingskapitalbolag,

b) export-/importfinansierande företag, eller

c) finansförmedlare som tar emot inlåning och/eller nära substitut för inlåning eller tar lån uteslutande hos monetära finansinstitut; dessa finansförmedlare omfattar även clearinginstitut som fungerar som centrala motparter och som genomför återköpstransaktioner mellan monetära finansinstitut.

2.94 Huvudkontor som styr och leder en koncern bestående av dotterbolag som främst ägnar sig åt finansiell förmedling och/eller finansiell serviceverksamhet ska klassificeras i delsektor S.126.

Finansiella servicebolag (S.126)

2.95  Definition: Delsektorn finansiella servicebolag (S.126) består av alla finansiella bolag och kvasibolag som främst ägnar sig åt verksamhet som är nära relaterad till finansiell förmedling men som inte själva är finansförmedlare.

2.96 Följande finansiella bolag och kvasibolag ska klassificeras i delsektor S.126:

a) Försäkringsmäklare, bärgnings- och haverireglerare, försäkrings- och pensionsrådgivare osv.

b) Lånemäklare, värdepappersmäklare, investeringsrådgivare osv.

c) Företag som administrerar emission av värdepapper.

d) Företag vars främsta uppgift är att, genom påskrift om överlåtelse, garantera växlar och liknande instrument.

e) Företag som paketerar derivat och kurs- och valutasäkringsinstrument, t.ex. swappar, optioner och termins-kontrakt (utan att själva ge ut dem).

f) Företag som erbjuder infrastruktur åt finansiella marknader.

g) Centrala myndigheter som utövar tillsyn över finansförmedlare och finansiella marknader när dessa är separata institutionella enheter.

h) Förvaltare av pensionsfonder, värdepappersfonder osv.

i) Företag som driver aktie- och försäkringsbörs.

j) Icke-vinstdrivande organisationer som betraktas som självständiga juridiska enheter och betjänar finansiella bolag, men som inte ägnar sig åt finansiell förmedling (se punkt 2.46 d).

k) Betalningsinstitut (som förmedlar betalningar mellan köpare och säljare).

2.97 Delsektor S.126 omfattar också huvudkontor vars dotterbolag helt eller i huvudsak utgörs av finansiella bolag.

Koncerninterna finansinstitut och utlåningsföretag (S.127)

2.98  Definition: I delsektorn koncerninterna finansinstitut och utlåningsföretag (S.127) ingår alla finansiella bolag och kvasibolag som varken ägnar sig åt finansiell förmedling eller finansiell serviceverksamhet, om merparten av deras tillgångar eller skulder inte är föremål för transaktioner på öppna marknader.

2.99 Bland annat ska följande finansiella bolag och kvasibolag klassificeras i delsektor S.127:

a) Enheter med status som juridisk enhet, t.ex. stiftelser, dödsbon eller brevlådeföretag.

b) Holdingbolag som innehar en kontrollerande andel av egenkapitalet i en grupp dotterbolag och vars primära verksamhet är att vara ägare till gruppen utan att tillhandahålla några andra tjänster till de företag de har andelar i, dvs. de varken förvaltar eller leder de andra enheterna.

c) Specialföretag som klassas som institutionella enheter och som på den öppna marknaden anskaffar medel som ska användas av deras moderbolag.

d) Enheter som tillhandahåller finansiella tjänster uteslutande med egna medel, eller medel från en finansiär, till flera olika kunder och tar den finansiella risken om gäldenären inte uppfyller sina skyldigheter. Exempel på sådana är utlåningsföretag, bolag som ger studielån eller exportlån med hjälp av medel från en finansiär, t.ex. en offentlig förvaltningsenhet eller en icke-vinstdrivande organisation, samt pantbanker som huvudsakligen ägnar sig åt utlåningsverksamhet.

e) Ändamålsbestämda statliga placeringsfonder (s.k. sovereign wealth funds), om de klassificeras som finansiella bolag.

Försäkringsbolag (S.128)

2.100  Definition: Delsektorn försäkringsbolag (S.128) består av alla finansiella bolag och kvasibolag som främst ägnar sig åt finansiell förmedling som en följd av riskspridning, huvudsakligen i form av direkt försäkring eller återförsäkring (se punkt 2.59).

2.101 Försäkringsbolag tillhandahåller tjänster inom

a) liv- och skadeförsäkring till enskilda enheter eller grupper av enheter,

b) återförsäkring till andra försäkringsbolag.

2.102 De tjänster som skadeförsäkringsbolag tillhandahåller kan vara

a) brandförsäkring (t.ex. företagsegendom och privat egendom),

b) ansvarsförsäkring,

c) motorfordonsförsäkring (vagnskadeförsäkring och trafikförsäkring),

d) sjöfartsförsäkring, luftfartsförsäkring och transportförsäkring (inklusive energirisker),

e) sjuk- och olycksfallsförsäkring, eller

f) försäkring mot finansiella risker (tillhandahållande av garantier och borgensförbindelser).

Försäkringsbolag som försäkrar mot finansiella risker, s.k. kreditförsäkringsbolag, ställer garantier eller ingår borgensförbindelser för att finansiellt stödja värdepapperisering och andra kreditprodukter.

2.103 Försäkringsbolag är oftast aktiebolag eller ömsesidiga företag. Aktiebolagen ägs av aktieägarna och många av dem är börsnoterade. De ömsesidiga företagen ägs av sina försäkringstagare och för tillbaka överskottet till försäkringstagarna genom utdelning eller återbäring. Koncernägda försäkringsbolag – s.k. captivebolag – ägs normalt av ett icke-finansiellt bolag och försäkrar i huvudsak sina delägares risker.



Textruta 2.1 –  Försäkringstyper

Typ av försäkring

Sektor/delsektor

Direkt försäkring

Livförsäkring

Försäkringstagaren gör regelbundna betalningar eller en engångsbetalning till en försäkringsgivare, som i gengäld garanterar att till försäkringstagaren betala ut ett överenskommet belopp eller en livränta vid ett visst datum eller tidigare.

Försäkringsbolag

Skadeförsäkring

Försäkringar för att täcka risker såsom olyckor, sjukdom, brand, krediter.

Försäkringsbolag

Återförsäkring

Försäkring som en försäkringsgivare tecknar för att skydda sig mot ett oväntat stort antal försäkringsfordringar eller exceptionellt stora fordringar.

Försäkringsbolag

Social försäkring

Social trygghet

Den offentliga förvaltningen har ålagt deltagarna att försäkra sig mot vissa sociala risker.

Pension inom sociala trygghetsfonder

Sociala trygghetsfonder

Annan social trygghet

Annan anställningsrelaterad social försäkring än social trygghet

Arbetsgivarna kan göra det till ett villkor för anställning att de anställda försäkrar sig mot vissa sociala risker.

Anställningsrelaterad pension

Sektorn arbetsgivare, försäkringsbolag och pensionsfonder eller hushållens icke-vinstdrivande organisationer.

Annan anställningsrelaterad social försäkring

2.104 Följande ingår inte i delsektor S.128:

a) Institutionella enheter som uppfyller båda kriterierna i punkt 2.117. De klassificeras i delsektor S.1314.

b) Huvudkontor som styr och leder en grupp bestående huvudsakligen av försäkringsbolag, men som inte själva är försäkringsbolag. De klassificeras i delsektor S.126.

c) Icke-vinstdrivande organisationer som betraktas som självständiga juridiska enheter och betjänar försäkringsbolag, men som inte ägnar sig åt finansiell förmedling. De klassificeras i delsektor S.126.

Pensionsinstitut (S.129)

2.105  Definition: Delsektorn pensionsinstitut (S.129) består av alla finansiella bolag och kvasibolag som främst ägnar sig åt finansiell förmedling som en följd av spridning av sociala risker och de försäkrade personernas behov (social försäkring). Pensionsinstitut ger i sin egenskap av sociala försäkringssystem en inkomst efter pensionering och ofta förmåner vid dödsfall eller invaliditet.

2.106 Delsektor S.129 omfattar endast de pensionsinstitut inom den sociala försäkringen som är institutionella enheter och separata från de enheter som skapar dem. Sådana självständiga pensionsinstitut har beslutsautonomi och en fullständig bokföring. Icke-självständiga pensionsinstitut är inte institutionella enheter och utgör en del av den institutionella enhet som bildar dem.

2.107 Som exempel på förmånsberättigade i pensionssystemen kan nämnas anställda i ett enskilt företag eller i en grupp av företag, anställda inom en viss bransch och personer med samma yrke. Förmånerna enligt försäkrings-avtalet kan vara

a) förmåner som utbetalas vid den försäkrades död till änkan/änklingen och barnen,

b) förmåner som utbetalas efter pensionering, eller

c) förmåner som utbetalas om den försäkrade blir invalidiserad.

2.108 I vissa länder kan man försäkra sig mot alla dessa typer av risker såväl av livförsäkringsbolag som av pensionsinstitut. I andra länder krävs det att man försäkrar sig mot vissa av dessa riskklasser genom livförsäkringsbolag. Till skillnad från livförsäkringsbolag är pensionsinstitut enligt lag förbehållna vissa grupper av anställda och egenföretagare.

2.109 Pensionssystem kan organiseras av arbetsgivare eller av den offentliga förvaltningen. De kan även organiseras av försäkringsbolag för arbetstagares räkning, eller så kan det inrättas separata institutionella enheter som innehar och förvaltar de tillgångar som ska användas för att infria pensionsförpliktelserna och betala ut pensionerna.

2.110 Följande ingår inte i delsektor S.129:

a) Institutionella enheter som uppfyller båda kriterierna i punkt 2.117. De ska klassificeras i delsektor S.1314.

b) Huvudkontor som styr och leder en grupp bestående huvudsakligen av pensionsinstitut, men som inte själva är pensionsinstitut. De ska klassificeras i delsektor S.126.

c) Icke-vinstdrivande organisationer som betraktas som självständiga juridiska enheter och betjänar pensionsinstitut, men som inte ägnar sig åt finansiell förmedling. De ska klassificeras i delsektor S.126.

Offentlig förvaltning (S.13)

2.111  Definition: Sektorn offentlig förvaltning (S.13) omfattar institutionella enheter som är icke-marknadsproducenter och vars produktion är avsedd för individuell och kollektiv konsumtion och finansierad med obligatoriska betalningar av enheter som hör till andra sektorer, och institutionella enheter som främst ägnar sig åt omfördelning av inkomst och förmögenhet.

2.112 De institutionella enheter som ingår i sektor S.13 är bl.a. följande:

a) Offentliga förvaltningsenheter som upprättats genom lagstiftning för att ha rättslig befogenhet över andra enheter på det ekonomiska territoriet, och som förvaltar och finansierar ett antal verksamheter som främst förser samhället med icke-marknadsproducerade varor och tjänster.

b) Ett bolag eller kvasibolag som är en offentlig förvaltningsenhet om dess produktion i första hand inte är avsedd för marknaden och om en offentlig förvaltningsenhet kontrollerar den.

c) Icke-vinstdrivande organisationer som betraktas som självständiga juridiska enheter, är icke-marknadsproducenter och står under bestämmande inflytande av den offentliga förvaltningen.

d) Självständiga pensionsinstitut om det är en skyldighet enligt lag att betala in pensionspremier och om den offentliga förvaltningen förvaltar medlen när det gäller att bestämma och godkänna avgifter och förmåner.

2.113  Sektorn offentlig förvaltning delas in i följande fyra delsektorer:

a) Statlig förvaltning (utom sociala trygghetsfonder) (S.1311).

b) Delstatlig förvaltning (utom sociala trygghetsfonder) (S.1312).

c) Kommunal förvaltning (utom sociala trygghetsfonder) (S.1313).

d) Sociala trygghetsfonder (S.1314).

Statlig förvaltning (utom sociala trygghetsfonder) (S.1311)

2.114  Definition: Denna delsektor omfattar alla statliga förvaltningsmyndigheter och andra centrala förvaltningar vars behörighet normalt sträcker sig över hela det ekonomiska territoriet, utom förvaltning av sociala trygghetsfonder.

Delsektor S.1311 omfattar även de icke-vinstdrivande organisationer som står under kontroll av staten och vars behörighet sträcker sig över hela det ekonomiska territoriet.

Marknadsreglerande organisationer som antingen uteslutande eller huvudsakligen fördelar subventioner ska klassificeras i S.1311. De organisationer som uteslutande eller huvudsakligen ägnar sig åt att köpa, lagra och sälja jordbruksprodukter eller livsmedel ska klassificeras i S.11.

Delstatlig förvaltning (utom sociala trygghetsfonder) (S.1312)

2.115  Definition: Denna delsektor består av de typer av offentlig förvaltning som är separata institutionella enheter och utövar några av en regerings funktioner, utom förvaltning av sociala trygghetsfonder, på en nivå under statens men över de offentliga institutionella enheter som finns på lokal nivå.

Delsektor S.1312 omfattar även de icke-vinstdrivande organisationer som står under kontroll av delstater och vars behörighet begränsas till delstaternas ekonomiska territorier.

Kommunal förvaltning (utom sociala trygghetsfonder) (S.1313)

2.116  Definition: Denna delsektor omfattar de typer av offentlig förvaltning vars behörighet sträcker sig endast över en lokal del av det ekonomiska territoriet, förutom lokala sociala trygghetsfonder.

Delsektor S.1313 omfattar även de icke-vinstdrivande organisationer som står under kontroll av kommuner och vars behörighet begränsas till kommunernas ekonomiska territorier.

Sociala trygghetsfonder (S.1314)

2.117  Definition: Delsektorn sociala trygghetsfonder omfattar alla statliga, delstatliga och kommunala institutionella enheter vars primära verksamhet är att tillhandahålla sociala förmåner och som uppfyller följande två kriterier:

a) Genom lag eller förordning är det obligatoriskt för vissa grupper av befolkningen att delta eller att betala avgifter.

b) Den offentliga förvaltningen är ansvarig för ledningen av institutionen när det gäller att bestämma eller godkänna avgifter och förmåner oberoende av dess roll som tillsynsorgan eller arbetsgivare.

Det finns vanligtvis ingen direkt koppling mellan de belopp en individ betalar i avgift och den risk som individen är utsatt för.

Hushåll (S.14)

2.118  Definition: Hushållssektorn (S.14) består av individer eller grupper av individer, såväl i egenskap av konsumenter som företagare, som producerar varor samt icke-finansiella och finansiella tjänster för marknaden (marknadsproducenter), förutsatt att produktionen av varor och tjänster inte utförs av separata enheter som behandlas som kvasibolag. Här ingår också individer eller grupper av individer i egenskap av producenter av varor och icke-finansiella tjänster uteslutande för egen slutlig användning.

Hushåll i egenskap av konsumenter kan definieras som små grupper av personer som delar boende, delar sina inkomster och sin förmögenhet och gemensamt konsumerar vissa typer av varor och tjänster, huvudsakligen boende och livsmedel.

Hushållens främsta inkomstkällor är

a) ersättningar till anställda,

b) kapitalinkomster,

c) transfereringar från andra sektorer,

d) intäkter från försäljning av marknadsprodukter, och

e) imputerade intäkter från produktion för egen slutlig konsumtion.

2.119 Hushållssektorn omfattar följande:

a) Individer eller grupper av individer vars huvudsakliga funktion är konsumtion.

b) Personer som stadigvarande lever på institutioner och som har liten eller ingen handlings- eller beslutsfrihet i ekonomiska frågor (t.ex. medlemmar av religiösa ordnar som lever i kloster, långtidspatienter på sjukhus, fångar med långa fängelsestraff och äldre som stadigvarande bor på ålderdomshem). Sådana personer betraktas som en enda institutionell enhet, dvs. ett enskilt hushåll.

c) Individer eller grupper av individer vars huvudsakliga funktion är konsumtion och som producerar varor och icke-finansiella tjänster uteslutande för egen slutlig användning. Bara två kategorier tjänster som produceras för egen slutlig konsumtion ingår i systemet, nämligen bostadstjänster i ägarbebodda bostäder och hushållstjänster som produceras av anställda.

d) Enmansföretag och företag med delägare utan juridisk status – andra än de som behandlas som kvasibolag – som är marknadsproducenter.

e) Hushållens icke-vinstdrivande organisationer som inte har status som självständiga juridiska enheter, och sådana som har det men bara är av ringa betydelse.

2.120 I ENS 2010 delas hushållssektorn in i följande delsektorer:

a) Företagarhushåll med anställda (S.141) och företagarhushåll utan anställda (S.142).

b) Löntagarhushåll (S.143).

c) Mottagare av kapitalinkomster (S.1441).

d) Mottagare av pensioner (S.1442).

e) Mottagare av andra transfereringsinkomster (S.1443).

2.121 Hushåll fördelas på de olika delsektorerna efter största inkomstslag (egenföretagarinkomst, lön etc.) i hushållet totalt sett. När det finns mer än en inkomst av ett visst slag inom samma hushåll, ska klassificeringen göras utifrån den sammanlagda hushållsinkomsten av varje inkomstslag.

Företagarhushåll med anställda och företagarhushåll utan anställda (S.141 och S.142)

2.122  Definition: Delsektorerna företagarhushåll med respektive utan anställda består av de hushåll för vilka den (sammansatta förvärvs-) inkomsten (B.3) utgör den största inkomstkällan för hushållen totalt sett, även om den inte utgör mer än hälften av den totala hushållsinkomsten. Sammansatt förvärvsinkomst (B.3) tillkommer ägarna av hushållens personliga företag från deras verksamhet som marknadsproducenter av varor och tjänster, med eller utan avlönade anställda.

Löntagarhushåll (S.143)

2.123  Definition: Delsektorn löntagarhushåll består av de hushåll för vilka ersättningar till anställda (D.1) är den största källan till inkomst för hushållet totalt sett.

Mottagare av kapitalinkomster (S.1441)

2.124  Definition: Delsektorn mottagare av kapitalinkomster består av de hushåll för vilka kapitalinkomst (D.4) är den största källan till inkomst för hushållet totalt sett.

Mottagare av pensioner (S.1442)

2.125  Definition: Delsektorn mottagare av pensioner består av de hushåll för vilka inkomsten från pensioner är den största källan till inkomst för hushållet totalt sett.

Pensionärshushåll är hushåll vars största inkomstkälla består av ålderspension eller andra pensioner, inklusive pensioner från tidigare arbetsgivare.

Mottagare av andra transfereringsinkomster (S.1443)

2.126  Definition: Delsektorn mottagare av andra transfereringsinkomster består av de hushåll för vilka inkomst från andra löpande transfereringar utgör den största källan till inkomst för hushållet totalt sett.

Andra löpande transfereringar är alla andra löpande transfereringar än kapitalinkomst, pensioner och inkomster för personer som stadigvarande lever på institutioner.

2.127 Om uppgifter om fördelningen av inkomstkälla i hushållet totalt sett saknas för att möjliggöra sektorindelning, ska referenspersonens inkomst användas för klassificeringen. Hushållets referensperson är den person som har störst inkomst. Om dessa uppgifter inte finns tillgängliga, ska inkomsten för den person som uppger att han eller hon är referensperson användas för att bestämma till vilken delsektor hushållet hör.

2.128 Andra kriterier kan användas för att dela in hushållen i delsektorer, t.ex. efter näringsgren om hushållen är företagare: jordbrukshushåll och icke-jordbrukshushåll.

Hushållens icke-vinstdrivande organisationer (S.15)

2.129  Definition: Sektorn hushållens icke-vinstdrivande organisationer (S.15) består av icke-vinstdrivande organisationer som är separata juridiska enheter, som betjänar hushåll och som är privata icke-marknadsproducenter. Deras huvudsakliga resurser är frivilliga bidrag kontant eller in natura från hushåll i deras egenskap av konsumenter, betalningar från offentliga förvaltningen och kapitalinkomst.

2.130 När dessa organisationer är av mindre betydelse ingår de inte i sektorn hushållens icke-vinstdrivande organisationer utan i hushållssektorn (S.14), eftersom deras transaktioner inte kan åtskiljas från enheter i den sektorn. De icke-vinstdrivande organisationer som inte är marknadsproducenter och står under bestämmande inflytande av den offentliga förvaltningen ska klassificeras i sektorn offentlig förvaltning (S.13).

Sektorn hushållens icke-vinstdrivande organisationer omfattar bl.a. följande huvudsakliga typer av sådana organisationer som tillhandahåller icke-marknadsprissatta varor och tjänster till hushållen:

a) Fackföreningar, yrkesförbund och lärda sällskap, konsumentorganisationer, politiska partier, kyrkor eller religiösa samfund (inklusive de som finansieras men inte står under kontroll av den offentliga förvaltningen), sociala och kulturella föreningar samt fritids- och idrottsklubbar.

b) Välgörenhets-, stöd- och hjälporganisationer som finansieras av frivilliga bidrag kontant eller in natura från andra institutionella enheter.

I sektor S.15 ingår välgörenhets-, stöd- och hjälporganisationer som betjänar utländska enheter, medan sådana enheter där medlemskap innebär rätt till någon förutbestämd mängd varor och tjänster inte ingår.

Utlandet (S.2)

2.131  Definition: Med sektorn utlandet (S.2) avses en grupp enheter utan några karakteristiska funktioner eller resurser; den består av utländska enheter i den mån som de genomför transaktioner med inhemska institutionella enheter eller har andra ekonomiska kopplingar till inhemska enheter. Kontona för denna sektor ger en samlad bild över de ekonomiska förbindelserna mellan den nationella ekonomin och utlandet. EU:s institutioner och internationella organisationer ingår i denna sektor.

2.132 Utlandet är inte en sektor för vilken man måste föra fullständig bokföring, men det är praktiskt att beskriva utlandet som en sektor. Sektorer erhålls genom att man delar upp den totala ekonomin så att man får mer homogena grupper av inhemska institutionella enheter som liknar varandra i fråga om ekonomiskt beteende, mål och funktion. Motsvarande gäller inte för sektorn utlandet; för denna sektor registreras icke-finansiella och finansiella bolags, icke-vinstdrivande organisationers, hushålls och offentliga förvaltningens transaktioner och andra flöden med utländska institutionella enheter, liksom andra ekonomiska förbindelser mellan inhemska och utländska enheter, såsom inhemska enheters fordringar på utländska enheter.

2.133 Kontona för utlandet innehåller bara transaktioner som genomförs mellan inhemska institutionella enheter och utländska enheter, med följande undantag:

a) Transporttjänster (fram till det exporterande landets gräns) som utförs av inhemska enheter avseende importerade varor visas i kontona för utlandet som fob-import, trots att de utförs av inhemska enheter.

b) Transaktioner i utländska tillgångar mellan inhemska enheter som hör till olika sektorer i den inhemska ekonomin visas i de detaljerade kontona för finansiella transaktioner för utlandet. Dessa transaktioner påverkar inte landets finansiella ställning gentemot utlandet, men de påverkar de finansiella förhållandena mellan de olika sektorerna och utlandet.

c) Transaktioner i landets skuldförbindelser mellan utländska enheter som hör till olika geografiska zoner visas i den geografiska uppdelningen av kontona för utlandet. Även om dessa transaktioner inte påverkar landets totala skuldsättning gentemot utlandet, inverkar de på dess skulder till olika delar av världen.

2.134 Sektorn utlandet (S.2) kan delas in i följande:

a) Europeiska unionens medlemsstater, institutioner och organ (S.21):

1. Europeiska unionens medlemsstater (S.211).

2. Europeiska unionens institutioner och organ (S.212).

b) Länder utanför EU och internationella organisationer med säte utanför EU (S.22).

Sektorklassificering av producerande enheter baserad på juridisk form

2.135 I följande översikt samt i punkterna 2.31–2.44 sammanfattas de principer som ligger till grund för klassificeringen av producerande enheter i sektorer, med utgångspunkt i den standardterminologi som beskriver de viktigaste typerna av institutioner.

2.136 Privata och offentliga bolag som är marknadsproducenter klassificeras enligt följande:

a) De som främst ägnar sig åt produktion av varor och icke-finansiella tjänster: i sektor S.11 (icke-finansiella bolag).

b) De som främst ägnar sig åt finansiell förmedling och finansiell serviceverksamhet: i sektor S.12 (finansiella bolag).

2.137 Kooperativ och handelsbolag som betraktas som självständiga juridiska enheter och som är marknadsproducenter klassificeras enligt följande:

a) De som främst ägnar sig åt produktion av varor och icke-finansiella tjänster: i sektor S.11 (icke-finansiella bolag).

b) De som främst ägnar sig åt finansiell förmedling och finansiell serviceverksamhet: i sektor S.12 (finansiella bolag).

2.138 Offentliga producenter som genom speciallagstiftning har status som självständiga juridiska enheter och som är marknadsproducenter klassificeras enligt följande:

a) De som främst ägnar sig åt produktion av varor och icke-finansiella tjänster: i sektor S.11 (icke-finansiella bolag).

b) De som främst ägnar sig åt finansiell förmedling och finansiell serviceverksamhet: i sektor S.12 (finansiella bolag).

2.139 Offentliga producenter som inte betraktas som självständiga juridiska enheter och som är marknadsproducenter klassificeras enligt följande:

a) Om de är kvasibolag:

1. De som främst ägnar sig åt produktion av varor och icke-finansiella tjänster: i sektor S.11 (icke-finansiella bolag).

2. De som främst ägnar sig åt finansiell förmedling och finansiell serviceverksamhet: i sektor S.12 (finansiella bolag).

b) Om de inte är kvasibolag: i sektor S.13 (offentlig förvaltning), eftersom de utgör en integrerad del av de enheter som har bestämmande inflytande över dem.

2.140 Icke-vinstdrivande organisationer (föreningar och stiftelser) som betraktas som självständiga juridiska enheter klassificeras enligt följande:

a) De som är marknadsproducenter och främst ägnar sig åt produktion av varor och icke-finansiella tjänster: i sektor S.11 (icke-finansiella bolag).

b) De som främst ägnar sig åt finansiell förmedling och finansiell serviceverksamhet: i sektor S.12 (finansiella bolag).

c) De som är icke-marknadsproducenter:

1. I sektor S.13 (offentlig förvaltning), om de är offentliga producenter och står under bestämmande inflytande av den offentliga förvaltningen.

2. I sektor S.15 (hushållens icke-vinstdrivande organisationer), om de är privata producenter.

2.141 Enmansföretag och företag med delägare som inte betraktas som självständiga juridiska enheter och som är marknadsproducenter klassificeras enligt följande:

a) Om de är kvasibolag:

1. De som främst ägnar sig åt produktion av varor och icke-finansiella tjänster: i sektor S.11 (icke-finansiella bolag).

2. De som främst ägnar sig åt finansiell förmedling och finansiell serviceverksamhet: i sektor S.12 (finansiella bolag).

b) Om de inte är kvasibolag: i sektor S.14 (hushåll).

2.142 Huvudkontor klassificeras enligt följande:

a) I sektor S.11 (icke-finansiella bolag), om den dominerande verksamheten i koncernen där bolagen är marknadsproducenter över lag är produktion av varor och icke-finansiella tjänster (se punkt 2.46 e).

b) I sektor S.12 (finansiella bolag) om den dominerande verksamheten i koncernen över lag är finansiell förmedling (se punkt 2.65 e).

Holdingbolag som innehar en grupp dotterbolags tillgångar behandlas alltid som finansiella bolag. Holdingbolag innehar en grupp företags tillgångar men utövar inte någon ledning i förhållande till gruppen.

2.143 I tabell 2.5 illustreras schematiskt de olika fall som nämns ovan.



Tabell 2.5 –  Sektorklassificering av producerande enheter efter juridisk form

Typ av producent

Beskrivning av juridisk form

Marknadsproducenter (varor och icke-finansiella tjänster)

Marknadsproducenter (finansiell förmedling)

Icke-marknadsproducenter

Offentliga producenter

Privata producenter

Privata och offentliga bolag

S.11 Icke-finansiella bolag

S.12 Finansiella bolag

 

 

Kooperativ och handelsbolag som betraktas som självständiga juridiska enheter

S.11 Icke-finansiella bolag

S.12 Finansiella bolag

 

 

Offentliga producenter som genom speciallagstiftning har status som självständiga juridiska enheter

S.11 Icke-finansiella bolag

S.12 Finansiella bolag

 

 

Offentliga producenter som inte betraktas som självständiga juridiska enheter

De med samma kännetecken som kvasibolag

S.11 Icke-finansiella bolag

S.12 Finansiella bolag

 

 

Övriga

 

 

S.13 Offentlig förvaltning

 

Icke-vinstdrivande organisationer som betraktas som självständiga juridiska enheter

S.11 Icke-finansiella bolag

S.12 Finansiella bolag

S.13 Offentlig förvaltning

S.15 Hushållens icke-vinstdrivande organisationer

Företag med delägare som inte betraktas som självständiga juridiska enheter

Personliga företag

De med samma kännetecken som kvasibolag

S.11 Icke-finansiella bolag

S.12 Finansiella bolag

 

 

Övriga

S.14 Hushåll

S.14 Hushåll

 

 

Huvudkontor om den dominerande verksamheten i den koncern de har bestämmande inflytande över är produktion av

varor och icke-finansiella tjänster

S.11 Icke-finansiella bolag

 

 

 

finansiella tjänster

 

S.12 Finansiella bolag

 

 

LOKALA VERKSAMHETSENHETER OCH BRANSCHER

2.144 De flesta institutionella enheter som producerar varor och tjänster ägnar sig åt en kombination av verksamheter på samma gång. De kan ha en primär verksamhet, några sekundära verksamheter och några hjälpverksamheter.

2.145 Det är fråga om en verksamhet när sådana resurser som utrustning, arbetskraft, tillverkningsmetoder, informationsnätverk och produkter kombineras, vilket leder till att det skapas specifika varor och tjänster. En verksamhet karakteriseras av insats av produkter, en produktionsprocess och produktion av produkter.

Verksamheter kan bestämmas genom hänvisning till en viss nivå i Nace rev. 2.

2.146 Om en enhet bedriver mer än en verksamhet, ska all verksamhet som inte är hjälpverksamhet (se punkt 3.12 i kapitel 3) rangordnas efter bruttoförädlingsvärdet. En uppdelning kan då göras mellan primär verksamhet och sekundära verksamheter utifrån var bruttoförädlingsvärdet är som störst.

2.147 För att kunna analysera de flöden som uppkommer under produktionsprocessen och vid användningen av varor och tjänster är det nödvändigt att välja enheter som belyser samband av teknisk-ekonomisk karaktär. Detta betyder att institutionella enheter måste delas upp i mindre och mer homogena enheter efter typ av produktion. Lokala verksamhetsenheter antas vara den enhet som lämpar sig bäst för en sådan uppdelning.

Den lokala verksamhetsenheten

2.148  Definition: LVE är den del av en verksamhetsenhet som motsvarar en lokal enhet. LVE kallas i SNA 2008 och ISIC rev. 4 för establishment. En verksamhetsenhet grupperar alla de delar av en institutionell enhet, i dess egenskap av producent, som bidrar till utförandet av en verksamhet på undergruppsnivå (fyra siffror) i Nace rev. 2 och svarar mot en eller flera underindelningar efter den institutionella enhetens funktion. Den institutionella enhetens informationssystem måste för varje lokal verksamhetsenhet kunna uppge eller beräkna åtminstone produktionsvärde, insatsförbrukning, ersättningar till anställda, driftsöverskott, sysselsättning och fast bruttoinvestering.

Den lokala enheten är en institutionell enhet, eller en del av en institutionell enhet, som producerar varor eller tjänster och som är belägen på en geografiskt identifierad plats.

En lokal verksamhetsenhet kan motsvara en institutionell enhet i dess egenskap av producent, men den kan aldrig tillhöra två olika institutionella enheter.

2.149 Om en institutionell enhet som producerar varor eller tjänster har en primär verksamhet och därtill en eller flera sekundära verksamheter, ska den underindelas i samma antal verksamhetsenheter och de sekundära verksamheterna ska klassificeras under andra rubriker än den primära verksamheten. Hjälpverksamhet hålls inte isär från den primära verksamheten eller de sekundära verksamheterna. Verksamhetsenheter som hör hemma under en viss rubrik i klassificeringssystemet kan dock framställa produkter utanför den homogena gruppen som ett resultat av sekundär verksamhet som hör samman med dem och som inte kan identifieras separat genom tillgängliga bokföringsdokument. En verksamhetsenhet kan således utföra en eller flera sekundära verksamheter.

Branschen

2.150  Definition: En bransch består av en grupp lokala verksamhetsenheter som ägnar sig åt samma eller liknande slag av verksamhet. På den mest detaljerade klassifikationsnivån består en bransch av alla lokala verksamhetsenheter som ingår i en enskild undergrupp (fyra siffror) enligt Nace rev. 2 och som därför ägnar sig åt samma verksamhet som den definieras i Nace rev. 2.

Branscher består av både lokala verksamhetsenheter som producerar varor och tjänster för marknaden och lokala verksamhetsenheter som producerar varor och tjänster som inte är avsedda för marknaden. En bransch består per definition av en grupp lokala verksamhetsenheter som ägnar sig åt samma typ av produktionsverksamhet, oavsett om de institutionella enheter till vilka de hör producerar marknadsprodukter eller icke-marknadsprodukter.

2.151 Branscher kan delas in i tre kategorier:

a) Branscher som producerar varor och tjänster för marknaden (marknadsbranscher) och varor och tjänster för egen slutlig användning. Tjänster för egen slutlig användning är bostadstjänster i ägarbebodda bostäder och hushållstjänster producerade av anställda i hushållen.

b) Branscher inom sektorn offentlig förvaltning som är icke-marknadsproducenter av varor och tjänster: icke-marknadsbranscher inom den offentliga förvaltningen.

c) Branscher inom sektorn hushållens icke-vinstdrivande organisationer som är icke-marknadsproducenter av varor och tjänster: icke-marknadsbranscher inom sektorn hushållens icke-vinstdrivande organisationer.

Branschindelning

2.152 Den indelning som ska användas för att gruppera lokala verksamhetsenheter i branscher är Nace rev. 2.

HOMOGENA PRODUKTIONSENHETER OCH HOMOGENA BRANSCHER

2.153 Den enhet som är bäst lämpad för analysen av produktionsprocessen är den homogena produktionsenheten. Denna enhet har en enda verksamhet som kännetecknas av dess insats, produktionsprocess och produktion.

Den homogena produktionsenheten

2.154  Definition: En homogen produktionsenhet bedriver en enda verksamhet som identifieras genom dess insats, produktionsprocess och produkt. De produkter som utgör insats respektive produktion karakteriseras för sin del utifrån sina fysiska egenskaper, sin bearbetningsgrad och den använda produktionsmetoden. De kan identifieras med hjälp av en produktklassificering – indelningen av produkter efter näringsgren (CPA). CPA är en produktklassificering vars struktur utgår från kriteriet om ursprungsbransch, som i sin tur definieras i Nace rev. 2.

Den homogena branschen

2.155  Definition: Den homogena branschen består av en grupp homogena produktionsenheter. De verksamheter som ingår i en homogen bransch beskrivs med hänvisning till en produktklassifikation. Den homogena branschen producerar de varor eller tjänster som anges i klassificeringen, och endast dessa produkter.

2.156 Homogena branscher är enheter avpassade för ekonomisk analys. Homogena produktionsenheter kan vanligen inte observeras direkt, utan de data som samlas in från enheterna i statistiska undersökningar måste ordnas om för att bilda homogena branscher.




KAPITEL 3

TRANSAKTIONER MED PRODUKTER OCH ICKE-PRODUCERADE TILLGÅNGAR

PRODUKTTRANSAKTIONER – ALLMÄNT

3.01  Definition: Produkter är alla de varor och tjänster som skapas inom produktionsavgränsningen. Produktion definieras i punkt 3.07.

3.02 I ENS finns följande huvudkategorier av produkttransaktioner:



Transaktionskategorier

Kod

Produktion

P.1

Insatsförbrukning

P.2

Konsumtionsutgift

P.3

Faktisk konsumtion

P.4

Bruttoinvestering

P.5

Export av varor och tjänster

P.6

Import av varor och tjänster

P.7

3.03 Produkttransaktioner bokförs på följande sätt:

a) På kontot för varor och tjänster bokförs produktion och import som tillgång och övriga produkttransaktioner bokförs som användning.

b) På produktionskontot bokförs produktion som tillgång och insatsförbrukning som användning; saldoposten för dessa båda produkttransaktioner är bruttoförädlingsvärdet.

c) På kontot för användning av disponibel inkomst bokförs konsumtionsutgift som användning.

d) På kontot för användning av justerad disponibel inkomst bokförs faktisk konsumtion som användning.

e) På kapitalkontot bokförs bruttoinvestering som användning (förändring i icke-finansiella tillgångar).

f) På utrikeskontot för varor och tjänster bokförs import av varor och tjänster som tillgång, medan export av varor och tjänster bokförs som användning.

Många viktiga saldoposter i räkenskaperna, såsom förädlingsvärde, bruttonationalprodukt, nationalinkomst och disponibel inkomst, definieras i termer av produkttransaktioner. Definitionen av produkttransaktioner omfattar därför dessa saldoposter.

3.04 I tillgångstabellen (se punkt 1.136) bokförs produktion och import som tillgång. I användningstabellen bokförs insatsförbrukning, bruttoinvestering, konsumtionsutgift och export som användning. I den symmetriska input-outputtabellen bokförs produktion och import som tillgång och övriga produkttransaktioner som användning.

3.05 Tillgången av produkter värderas till baspris (baspris definieras i punkt 3.44). Användning av produkter värderas till mottagarpris (mottagarpris definieras i punkt 3.06). För vissa typer av tillgång och användning, t.ex. för import och export av varor, används mer specifika värderingsprinciper.

3.06  Definition:

Mottagarpriset är det pris köparen betalar för produkterna. Mottagarpriset omfattar följande:

a) Skatter minus subventioner på produkterna (men exklusive avdragsgilla skatter, t.ex. moms på produkterna).

b) Transportkostnader betalade separat av köparen för leverans på begärd tid och plats.

c) Avdrag av eventuella mängd- eller säsongsrabatter på standardpriset.

Följande ingår inte i mottagarpriset:

a) Ränte- eller serviceavgifter som tillkommer vid krediter.

b) Extra avgifter köparen ådragit sig på grund av försenad betalning, där försenad betalning innebär att köparen inte betalat inom den tidsperiod som avtalades vid tiden för köpet.

Om tillfället för besittningstagande inte sammanfaller med köptillfället ska en justering göras för prisförändringar under mellantiden (på ett sätt som överensstämmer med förändringar i lagerpriserna). Sådana justeringar är viktiga om priserna på de aktuella produkterna förändras betydligt under ett år.

PRODUKTION (AKTIVITET OCH RESULTAT)

3.07  Definition: Produktion är en aktivitet som utförs under styrning, ansvar och ledning av en institutionell enhet som använder insats av arbetskraft, kapital samt varor och tjänster för att producera varor och tjänster.

Produktion omfattar inte naturliga processer utan inslag av mänsklig inblandning eller styrning, såsom opåverkad tillväxt av fiskbestånd i internationella vatten (däremot räknas fiskodling som produktion).

3.08 Produktion omfattar följande:

a) Produktion av alla individuella eller kollektiva varor och tjänster som tillhandahålls till andra enheter än dem som producerat dem.

b) Produktion i egen regi av alla varor som behålls av producenten för egen slutlig konsumtion eller fast bruttoinvestering.

Exempel på produktion i egen regi som går till fasta bruttoinvesteringar är produktion av fasta tillgångar såsom byggnads- och anläggningsverksamhet, utveckling av programvara och mineralprospektering för egen fast bruttoinvestering. Begreppet fast bruttoinvestering beskrivs i punkterna 3.124–3.138.

Hushållens produktion av varor i egen regi gäller i första hand

1. bostadsbyggande i egen regi,

2. produktion och lagring av jordbruksprodukter,

3. bearbetning av jordbruksprodukter, t.ex. produktion av mjöl genom malning, torkning och konservering av frukt, produktion av mejeriprodukter som smör och ost samt produktion av öl, vin och sprit,

4. produktion av andra primärprodukter, t.ex. saltbrytning, torvbrytning och vattenhämtning,

5. andra typer av bearbetning, t.ex. vävning av tyger, keramikframställning och möbeltillverkning.

c) Produktion av bostadstjänster i ägarbebodda bostäder.

d) Hushållstjänster och personliga tjänster producerade av avlönad arbetskraft i hushållen.

e) Frivillig verksamhet som resulterar i varor. Exempel på sådan verksamhet kan vara byggandet av en bostad, en kyrka eller annan byggnad. Frivillig verksamhet som inte resulterar i varor, t.ex. omvårdnad och städning utan betalning, ingår inte.

Sådan verksamhet som förtecknas ovan under leden a–e ska inkluderas även om den är olaglig eller inte registrerats hos skattemyndigheten eller sociala, statistiska eller andra myndigheter.

Hushållens produktion av varor för egen räkning ska bokföras om denna typ av produktion är betydande, dvs. om den är kvantitativt betydande i förhållande till det totala utbudet av den aktuella varan i ett land.

Den enda produktion av varor för egen räkning i hushållen som ska redovisas är bostadsbyggande samt produktion, lagring och bearbetning av jordbruksprodukter.

3.09 Produktion omfattar inte hushållstjänster och personliga tjänster som produceras och konsumeras inom samma hushåll. Exempel på hushållstjänster som produceras av hushållen själva och som inte ingår är

a) rengöring, inredning och underhåll av bostaden i den mån dessa aktiviteter vanligen även utförs av hyresgäster,

b) rengöring, service och reparation av hushållskapitalvaror,

c) tillagning och servering av måltider,

d) skötsel och fostran av barn,

e) omvårdnad av sjuka, svaga och äldre, samt

f) transport av hushållsmedlemmar eller deras tillhörigheter.

Hushållstjänster och personliga tjänster som produceras av avlönad arbetskraft i hushållen samt bostadstjänster i ägarbebodda bostäder ska ingå i produktionen.

Primär verksamhet, sekundär verksamhet och hjälpverksamhet

3.10  Definition: En lokal verksamhetsenhets primära verksamhet är den verksamhet som har störst förädlingsvärde jämfört med varje annan verksamhet som bedrivs inom samma enhet. Klassificeringen av den primära verksamheten ska göras med hjälp av Nace rev. 2, först på den högsta nivån i klassificeringen och därefter på mer detaljerade nivåer.

3.11  Definition: En sekundär verksamhet är en verksamhet som bedrivs inom en lokal verksamhetsenhet vid sidan av den primära verksamheten. Resultatet av den sekundära verksamheten är en sekundärprodukt.

3.12  Definition: En hjälpverksamhet är en verksamhet vars produktion är avsedd att användas inom ett företag.

En hjälpverksamhet är en stödtjänst som tillhandahålls inom företaget för att den primära eller de sekundära verksamheterna inom en lokal verksamhetsenhet ska kunna bedrivas. Alla insatser som förbrukas i en hjälpverksamhet – material, arbetskraft, kapitalförslitning etc. – behandlas som insatser i den primära eller sekundära verksamhet som den stöder.

Hjälpverksamheter kan vara t.ex.

a) inköp,

b) försäljning,

c) marknadsföring,

d) bokföring,

e) databehandling,

f) transport,

g) magasinering,

h) underhåll,

i) städning, och

j) säkerhetstjänster.

Företagen kan välja mellan att bedriva hjälpverksamheter i egen regi eller att köpa sådana tjänster på marknaden från producenter som är specialiserade på dessa tjänster.

Investeringar i egen regi är inte någon hjälpverksamhet.

3.13 Hjälpverksamheter betraktas inte som fristående enheter som är skilda från den primära eller sekundära verksamhet eller den enhet de betjänar. Följaktligen ska hjälpverksamheter integreras med den lokala verksamhetsenhet de betjänar.

Hjälpverksamheter kan bedrivas på andra platser och vara belägna i en annan region än den lokala verksamhetsenhet de betjänar. En strikt tillämpning av den huvudregel som avses i första stycket skulle vid den regionala fördelningen av hjälpverksamheter innebära en underskattning av aggregaten i de regioner som har en hög koncentration av hjälpverksamheter. I enlighet med principerna för bestämning av hemvist gäller därför att hjälpverksamheter hänförs till den region där de är belägna men att de förblir i samma bransch som den lokala verksamhetsenhet de betjänar.

Produktion (P.1)

3.14  Definition: Produktionen är summan av alla produkter som skapats under räkenskapsperioden.

I produktionen ingår bl.a.

a) varor och tjänster som en lokal verksamhetsenhet tillhandahåller en annan lokal verksamhetsenhet som tillhör samma institutionella enhet,

b) varor som producerats av en lokal verksamhetsenhet och som är kvar i lager vid slutet av den period under vilken de producerats, oavsett hur de kommer att användas i framtiden. Varor och tjänster som produceras och konsumeras under samma räkenskapsperiod och inom samma lokala verksamhetsenhet redovisas inte separat. De bokförs inte som en del av den lokala verksamhetsenhetens produktion eller insatsförbrukning.

3.15 När en institutionell enhet omfattar mer än en lokal verksamhetsenhet är den institutionella enhetens produktion summan av produktionen vid de lokala verksamhetsenheter som ingår, inklusive produkter levererade mellan dessa verksamhetsenheter.

3.16 Tre typer av produktion specificeras i ENS 2010:

a) Marknadsproduktion (P.11).

b) Produktion för egen slutlig användning (P.12).

c) Icke-marknadsproduktion (P.13).

Denna distinktion tillämpas också på lokala verksamhetsenheter och institutionella enheter enligt följande:

a) Marknadsproducenter.

b) Producenter för egen slutlig användning.

c) Icke-marknadsproducenter.

Distinktionen mellan marknad, för egen slutlig användning och icke-marknad är fundamental eftersom

a) den påverkar beräkningen av produktionen och närliggande begrepp, t.ex. förädlingsvärde, BNP samt den offentliga förvaltningens och hushållens icke-vinstdrivande organisationers konsumtionsutgifter,

b) den påverkar indelningen av de institutionella enheterna efter sektor, t.ex. vilka enheter som ingår i sektorn offentlig förvaltning och vilka som inte gör det.

Denna distinktion är avgörande för vilka värderingsprinciper som ska användas för produktionen. Marknadsproduktion och produktion för egen slutlig användning värderas till baspris. Icke-marknadsproducenters totala produktion värderas genom summering av produktionskostnaderna. En institutionell enhets produktion värderas som summan av produktionen vid de lokala verksamhetsenheter som ingår och beror därmed också på distinktionen mellan marknad, för egen slutlig användning och icke-marknad.

Vidare används denna distinktion för att klassificera institutionella enheter efter sektor. Icke-marknadsproducenter klassificeras i sektorn offentlig förvaltning eller sektorn hushållens icke-vinstdrivande organisationer.

Uppdelningen görs uppifrån och ner, dvs. först för institutionella enheter, sedan för lokala verksamhetsenheter och därefter för deras produktion.

På produktnivå delas produktionen upp i marknadsproduktion, produktion för egen slutlig användning och icke-marknadsproduktion efter egenskaperna hos den institutionella enhet och den lokala verksamhetsenhet som står för produktionen.

3.17  Definition: Marknadsproduktion är produktion som avyttras på marknaden eller är avsedd att avyttras på marknaden.

3.18 Marknadsproduktion omfattar

a) produkter som säljs till ekonomiskt signifikanta priser,

b) produkter som används för byteshandel,

c) produkter som används som naturabetalning (inklusive naturalön och sammansatt förvärvsinkomst in natura),

d) produkter som tillhandahålls av en lokal verksamhetsenhet för att användas som insatsvaror eller för slutlig användning inom en annan lokal verksamhetsenhet som tillhör samma institutionella enhet,

e) produkter som läggs till lager av färdigvaror samt produkter i arbete avsedda för någon av de ovannämnda användningarna (inklusive naturlig tillväxt av djur och växter liksom ofullbordade byggnader och anläggningar där köparen är okänd).

3.19  Definition: Ekonomiskt signifikanta priser är priser som har ett väsentligt inflytande på mängden produkter som producenterna är villiga att leverera och mängden produkter som köparna vill förvärva. Sådana priser förekommer när båda följande villkor är uppfyllda:

a) Producenten har ett incitament att anpassa utbudet för att antingen skapa vinst på lång sikt eller åtminstone täcka sina kapitalkostnader och andra kostnader.

b) Det står konsumenterna fritt att välja om de vill köpa eller inte, och de gör sina val utifrån det begärda priset.

Priser som inte är ekonomiskt signifikanta kan användas för att få vissa intäkter eller reducera det efterfrågeöverskott som kan förekomma när tjänster är helt kostnadsfria.

Det ekonomiskt signifikanta priset på en produkt bestäms med hänsyn till den institutionella enhet och lokala verksamhetsenhet där produktionen skett. Till exempel antas all produktion som sker hos hushållens personliga företag och säljs till andra institutionella enheter säljas till ekonomiskt signifikanta priser, och är alltså att betrakta som marknadsproduktion. För andra institutionella enheters produktion bestäms förmågan att bedriva marknadsverksamhet till ekonomiskt signifikanta priser främst med hjälp av ett kvantitativt kriterium (det så kallade 50 %-kriteriet), där försäljningen ställs i relation till produktionskostnaderna. För att enheten ska betraktas som marknadsproducent ska försäljningen under flera år i rad täcka minst 50 % av kostnaderna.

3.20  Definition: Produktion för egen slutlig användning avser varor och tjänster som behålls antingen för egen konsumtion eller för investering inom samma institutionella enhet.

3.21 Produkter för egen konsumtion kan endast produceras i hushållssektorn. Exempel på produkter för egen konsumtion är

a) jordbruksprodukter som behålls av jordbrukare,

b) bostadstjänster som produceras av boende i ägarbebodda bostäder,

c) hushållstjänster som produceras av anställd avlönad personal.

3.22 Produkter som används för investering i egen regi kan produceras i vilken sektor som helst. Exempel på sådana produkter är

a) verktygsmaskiner producerade av verkstadsindustriföretag,

b) bostäder, eller utbyggnader av bostäder, producerade av hushåll,

c) byggnadsverksamhet för egen räkning, inklusive gemensam byggnadsverksamhet utförd av grupper av hushåll,

d) egenproducerad programvara,

e) forskning och utveckling för egen räkning. Utgifter för forskning och utveckling ska inte bokföras som fast realkapitalbildning förrän medlemsstaternas beräkningar har blivit tillräckligt tillförlitliga och jämförbara sinsemellan.

3.23  Definition: Icke-marknadsproduktion är produktion som tillhandahålls andra enheter kostnadsfritt eller till priser som inte är ekonomiskt signifikanta.

Icke-marknadsproduktion (P.13) delas in i två poster – betalningar för icke-marknadsproduktion (P.131), bestående av diverse avgifter och arvoden, och övrig icke-marknadsproduktion (P.132), som är produktion som tillhandahålls kostnadsfritt.

Orsaken till icke-marknadsproduktion kan vara följande:

a) Det kan vara tekniskt omöjligt att låta enskilda betala för kollektiva tjänster på grund av att det inte går att kontrollera eller mäta i vilken utsträckning de använder sådana tjänster. Produktionen av kollektiva tjänster handhas av offentliga förvaltningsenheter och finansieras av andra medel än intäkter från försäljning, nämligen skattemedel och andra medel som ställts till den offentliga förvaltningens förfogande.

b) Offentliga förvaltningsenheter och hushållens icke-vinstdrivande organisationer kan också producera och förse enskilda hushåll med varor och tjänster som de skulle kunna ta betalt för, men väljer att inte göra av social- eller ekonomipolitiska skäl. Exempel på sådana tjänster är utbildning och hälso- och sjukvård som tillhandahålls kostnadsfritt eller till priser som inte är ekonomiskt signifikanta.

3.24  Definition: Marknadsproducenter är lokala verksamhetsenheter eller institutionella enheter vars huvudsakliga produktion är marknadsproduktion.

Om en lokal verksamhetsenhet eller institutionell enhet är marknadsproducent är dess huvudsakliga produktion per definition marknadsproduktion, eftersom produktionens karaktär fastställs efter det att distinktionen mellan marknad, för egen slutlig användning och icke-marknad tillämpats på den lokala verksamhetsenhet och institutionella enhet som har producerat produkterna.

3.25  Definition: Producenter för egen slutlig användning är lokala verksamhetsenheter eller institutionella enheter vars huvudsakliga produktion går till egen slutlig användning inom samma institutionella enhet.

3.26  Definition: Icke-marknadsproducenter är lokala verksamhetsenheter eller institutionella enheter vars huvudsakliga produktion tillhandahålls kostnadsfritt eller till priser som inte är ekonomiskt signifikanta.

Institutionella enheter: distinktionen mellan marknad, för egen slutlig användning och icke-marknad

3.27 En översikt över distinktionen mellan marknad, för egen slutlig användning och icke-marknad för institutionella enheter som är producenter finns i tabell 3.1. Indelningen i sektorer framgår också av tabellen.



Tabell 3.1 –  Distinktionen mellan marknadsproducenter, producenter för egen slutlig användning och icke-marknadsproducenter

Typ av institutionell enhet

Indelning

Privat eller offentlig?

 

Icke-vinstdrivande organisation eller ej?

Marknadsproducent?

Typ av producent

Sektor

1.  Privata producenter

1.1  Personliga företag (exklusive kvasibolag) som ägs av hushållen

 

 

1.1 = Marknad eller för egen slutlig användning

Hushåll

 

1.2  Övriga privata producenter (inklusive kvasibolag som ägs av hushållen)

1.2.1  Privata icke-vinstdrivande organisationer

1.2.1.1  Ja

1.2.1.1 = Marknad

Bolag

 

 

 

1.2.1.2  Nej

1.2.1.2 = Icke-marknad

Hushållens icke-vinstdrivande organisationer

 

 

1.2.2  Övriga privata producenter (vinstdrivande)

 

1.2.2 = Marknad

Bolag

2.  Offentliga producenter

 

 

2.1  Ja

2.1 = Marknad

Bolag

 

 

 

2.2  Nej

2.2 = Icke-marknad

Sektorn offentlig förvaltning

3.28 Tabell 3.1 visar att för att avgöra huruvida en institutionell enhet ska klassificeras som marknadsproducent, producent för egen slutlig användning eller icke-marknadsproducent måste flera distinktioner göras i tur och ordning. Den första distinktionen görs mellan privata och offentliga producenter. En offentlig producent är en producent som styrs av den offentliga förvaltningen (se definitionen av styrning i punkt 2.38).

3.29 Såsom framgår av tabell 3.1 återfinns privata producenter i alla sektorer utom sektorn offentlig förvaltning. Offentliga producenter däremot återfinns endast i sektorn icke-finansiella bolag, sektorn finansiella bolag och sektorn offentlig förvaltning.

3.30 En speciell kategori av privata producenter är de personliga (ej bolagsetablerade) företag som ägs av hushållen. Dessa är marknadsproducenter eller producenter för egen slutlig användning. De senare återfinns i samband med produktion av bostadstjänster i ägarbebodda bostäder och produktion av varor för egen räkning. Alla personliga företag som ägs av hushållen klassificeras i hushållssektorn, utom kvasibolag som ägs av hushållen. De är marknadsproducenter och klassificeras i sektorerna icke-finansiella respektive finansiella bolag.

3.31 Övriga privata producenter delas upp i privata icke-vinstdrivande organisationer och övriga privata producenter.

Definition: En privat icke-vinstdrivande organisation definieras som en juridisk eller social enhet vars syfte är att producera varor och tjänster med egenskaper som gör att de inte kan bli en källa för inkomster, vinster eller andra finansiella förtjänster för de enheter som inrättar, styr eller finansierar dem. När produktionsverksamheten genererar ett överskott kan inga andra institutionella enheter tillgodogöra sig detta överskott.

En privat icke-vinstdrivande organisation tillhör sektorn icke-finansiella bolag eller sektorn finansiella bolag om den är en marknadsproducent.

En privat icke-vinstdrivande organisation klassificeras i sektorn hushållens icke-vinstdrivande organisationer om den är en icke-marknadsproducent, såvida den inte styrs av den offentliga förvaltningen. Om så är fallet ska den ingå i sektorn offentlig förvaltning.

Övriga privata producenter som inte är icke-vinstdrivande organisationer är marknadsproducenter. De klassificeras i sektorerna icke-finansiella bolag respektive finansiella bolag.

3.32 För att skilja mellan marknadsproduktion och icke-marknadsproduktion respektive mellan marknadsproducenter och icke-marknadsproducenter ska flera olika kriterier användas. Syftet med dessa kriterier för marknad/icke-marknad (se punkt 3.19 om definitionen av ekonomiskt signifikanta priser) är att avgöra om det föreligger marknadsmässiga omständigheter och om producentens beteende är tillräckligt marknadsmässigt. Enligt det kvantitativa marknads-/icke-marknadskriteriet ska försäljningen av produkter till ekonomiskt signifikanta priser åtminstone täcka merparten av produktionskostnaderna.

3.33 Vid tillämpningen av detta kvantitativa marknads-/icke-marknadskriterium gäller följande definitioner av försäljningsintäkt och produktionskostnad:

a) Försäljningsintäkt är intäkten exklusive produktskatter men inklusive alla ersättningar från den offentliga förvaltningen eller unionens institutioner som ges till alla slags producenter med denna typ av verksamhet, dvs. alla betalningar som är kopplade till volym eller värde på produktionen ingår medan ersättningar för att täcka ett allmänt underskott eller skulder inte ingår.

Denna definition av försäljningsintäkt överensstämmer med definitionen av produktion till baspris bortsett från att

1. produktion till baspris fastställs först efter det att det klargjorts huruvida produktionen är marknads- eller icke-marknadsproduktion: försäljningsintäkter används endast vid värderingen av marknadsproduktion medan icke-marknadsproduktion värderas till sina kostnader,

2. ersättningar från den offentliga förvaltningen för att täcka ett allmänt underskott i ett offentligt bolag eller kvasibolag behandlas som övriga produktsubventioner, som definieras i punkt 4.35 c. Följaktligen omfattar marknadsproduktion till baspris ersättningar från den offentliga förvaltningen för att täcka ett allmänt underskott.

b) I försäljningsintäkten ingår inte andra intäktskällor såsom kapitalvinster (även om de kan vara en normal och förväntad del av företagens intäkter), investeringsbidrag, andra kapitaltransfereringar (t.ex. skuldinlösen) och förvärv av ägarandelar.

c) Vid tillämpning av detta kriterium är produktionskostnaden summan av insatsförbrukning, ersättningar till anställda, kapitalförslitning, övriga produktionsskatter och kapitalkostnader. Övriga produktionssubventioner subtraheras inte. För att säkerställa konsistens mellan begreppen försäljningsintäkt och produktionskostnad vid tillämpning av det kvantitativa marknads-/icke-marknadskriteriet ska produktionskostnaden inte omfatta några kostnader för investeringar i egen regi. För enkelhetens skull kan kapitalkostnaderna i allmänhet approximeras med hjälp av de faktiska räntebetalningarna netto. För producenter av finansiella tjänster beaktas dock räntekostnaderna och en korrigering ska därmed göras för indirekt mätta finansiella förmedlingstjänster (Fisim).

Vid tillämpning av det kvantitativa marknads-/icke-marknadskriteriet ser man till flera år i följd. Smärre fluktuationer i försäljningsvolymen från ett år till ett annat innebär inte att man måste omklassificera en institutionell enhet (och dess lokala verksamhetsenheter och produktion).

3.34 Försäljning kan innefatta flera olika element. För sjukvårdstjänster som tillhandahålls av ett sjukhus kan det t.ex. motsvara

a) arbetsgivares köp avsedda som naturainkomst för de anställda och konsumtionsutgift för de anställda,

b) köp från privata försäkringsbolag,

c) köp från socialförsäkringssystem och den offentliga förvaltningen som ska klassificeras som sociala naturaförmåner,

d) hushållens köp som inte ersätts (konsumtionsutgift).

Endast mottagna övriga produktionssubventioner och gåvor (t.ex. från välgörenhetsorganisationer) behandlas inte som försäljning.

Som ytterligare exempel kan nämnas att ett företags försäljning av transporttjänster kan motsvara producenters insatsförbrukning, naturainkomster från arbetsgivare, sociala naturaförmåner från den offentliga förvaltningen och hushållsköp som inte ersätts.

3.35 Privata icke-vinstdrivande organisationer som betjänar företag är ett specialfall. De finansieras vanligen genom bidrag eller medlemsavgifter från en grupp av företag. Medlemsavgifterna behandlas inte som transferering utan som betalning för tjänst, dvs. försäljning. Dessa icke-vinstdrivande organisationer är därför marknadsproducenter och klassificeras i sektorerna icke-finansiella bolag eller finansiella bolag.

3.36 När kriteriet att jämföra försäljning och produktionskostnader tillämpas på privata och offentliga icke-vinstdrivande organisationer kan det i vissa fall bli vilseledande att i försäljningen inkludera alla ersättningar som är kopplade till produktionsvolymen. Det kan t.ex. gälla finansieringen av privata och offentliga skolor. Ersättningen från den offentliga förvaltningen kan vara kopplad till antalet elever men även vara resultatet av förhandlingar med den offentliga förvaltningen. I ett sådant fall ska ersättningarna inte behandlas som försäljning, trots att de kanske har en direkt koppling till ett mått på produktionsvolymen (antalet elever). Detta innebär att en skola som huvudsakligen finansieras med sådana ersättningar är en icke-marknadsproducent.

3.37 Offentliga producenter kan vara marknadsproducenter eller icke-marknadsproducenter. Marknadsproducenter klassificeras i sektorerna icke-finansiella och finansiella bolag. Om den institutionella enheten är en icke-marknadsproducent, ska den klassificeras i sektorn offentlig förvaltning.

3.38 Lokala verksamhetsenheter som är marknadsproducenter och producenter för egen slutlig användning har ingen icke-marknadsproduktion. Deras produktion kan därför endast behandlas som marknadsproduktion eller produktion för egen slutlig användning och värderas därefter (se punkterna 3.42–3.53).

3.39 Lokala verksamhetsenheter som är icke-marknadsproducenter kan som sekundärproduktion producera för marknaden och för egen slutlig användning. Produktion för egen slutlig användning är investeringar i egen regi. Huruvida marknadsproduktion förekommer ska i princip avgöras genom att de kvalitativa och kvantitativa marknads-/icke-marknadskriterierna tillämpas på enskilda produkter. Icke-marknadsproducenters sekundära marknadsproduktion kan t.ex. vara offentliga sjukhus som säljer vissa av sina tjänster till ekonomiskt signifikanta priser.

3.40 Andra exempel är offentliga museers försäljning av reproduktioner eller meteorologiska institut som säljer väderprognoser.

3.41 Icke-marknadsproducenter kan också ha intäkter från försäljning av sin icke-marknadsproduktion till priser som inte är ekonomiskt signifikanta, t.ex. museets intäkter från entrébiljetter. Dessa intäkter avser icke-marknadsproduktion. Om de båda typerna av intäkter (biljettintäkter och intäkter från försäljning av affischer och kort) är svåra att separera, kan båda behandlas endera som intäkt från marknadsproduktion eller intäkt från icke-marknadsproduktion. Vilken av de två behandlingarna man väljer bör bero på den antagna relativa vikten av de båda intäktstyperna (från biljetter kontra försäljning av affischer och kort).

Tidpunkt för bokföring och värdering av produktionen

3.42 Produktionen ska bokföras och värderas när den skapas i produktionsprocessen.

3.43 All produktion ska värderas till baspris, men särskilda regler gäller vid

a) värdering av icke-marknadsproduktion,

b) värdering av en icke-marknadsproducents (lokal verksamhetsenhets) totala produktion,

c) värdering av en institutionell enhets totala produktion när någon av enhetens lokala verksamhetsenheter är icke-marknadsproducent.

3.44  Definition: Baspriset är det pris som producenten erhåller från köparen för en producerad enhet av en vara eller tjänst, minus alla skatter (dvs. produktskatter) som erläggs för enheten ifråga som en konsekvens av dess produktion eller försäljning, plus alla subventioner (dvs. produktsubventioner), som erhålls för enheten ifråga som en konsekvens av dess produktion eller försäljning. Det omfattar inte några transportkostnader som faktureras separat av producenten. Inte heller kapitalvinster eller kapitalförluster på finansiella och icke-finansiella tillgångar ingår.

3.45 Produktion för egen slutlig användning (P.12) ska värderas till baspris för liknande produkter som säljs på marknaden. Detta genererar ett driftsöverskott netto eller en sammansatt förvärvsinkomst för sådan produktion. Som exempel kan nämnas bostadstjänster i ägarbebodda bostäder som genererar ett driftsöverskott netto. Om det inte finns några baspriser för liknande produkter att jämföra med, bör produktionen för egen slutlig användning värderas till produktionskostnaden plus ett tillägg (utom för icke-marknadsproducenter) för driftsöverskott netto eller sammansatt förvärvsinkomst.

3.46 Ökning av produkter i arbete värderas till löpande baspris för den färdiga produkten.

3.47 För att värdet av produktion behandlad som produkter i arbete ska kunna beräknas i förväg, ska värdet baseras på de faktiska kostnaderna med tillägg (utom för icke-marknadsproducenter) för beräknat driftöverskott eller beräknad sammansatt förvärvsinkomst. De preliminära beräkningarna ska senare ersättas genom att de färdiga produkternas faktiska värde (när det blir känt) fördelas över den period då produkterna framställdes.

Värdet på produktionen av färdiga produkter är summan av värdet av

a) färdiga produkter som sålts eller använts för byteshandel,

b) färdiga produkter som överförts till lager, minus uttag,

c) färdiga produkter för egen slutlig användning.

3.48 För byggnader och anläggningar som anskaffats i ofullständigt skick beräknas ett värde baserat på kostnader fram till den aktuella tidpunkten, med tillägg för driftsöverskott eller sammansatt förvärvsinkomst. Detta tillägg kan beräknas på basis av priserna på liknande byggnader och anläggningar. Gjorda delbetalningar kan användas för att approximera värdet av den fasta bruttoinvestering köparen gjort i olika skeden (förutsatt att inga förskottsbetalningar eller försenade betalningar görs).

Om en byggnadsverksamhet för egen räkning inte avslutas inom en och samma räkenskapsperiod, ska värdet av produktionen beräknas med följande metod. Förhållandet mellan kostnaderna under den innevarande perioden och de totala kostnaderna under hela byggnadsperioden beräknas. Detta förhållande multipliceras med den beräknade totala produktionen till löpande baspris. Om det inte går att beräkna värdet på den färdiga anläggningen till löpande baspris värderas den till den totala produktionskostnaden plus ett tillägg (utom för icke-marknadsproducenter) för driftsöverskott netto eller sammansatt förvärvsinkomst. Om delar av eller hela arbetskraften är gratis, vilket kan hända om flera hushåll gemensamt ägnar sig åt en byggnadsverksamhet, inkluderas i den beräknade totala produktionskostnaden en beräknad kostnad för avlönad arbetskraft med användning av de lönenivåer som gäller för liknande arbetskraftsinsatser.

3.49 En icke-marknadsproducents (lokal verksamhetsenhets) totala produktion ska värderas till total produktionskostnad, dvs. summan av

a) insatsförbrukning (P.2),

b) ersättningar till anställda (D.1),

c) kapitalförslitning (P.51c),

d) övriga produktionsskatter (D.29) minus övriga produktionssubventioner (D.39).

Räntebetalningar (exklusive Fisim) ingår inte som kostnader för icke-marknadsproduktion. I kostnaderna ingår inte heller någon imputerad nettoavkastning på kapital eller något imputerat hyresvärde för byggnader som inte är bostäder och som ägs och används i icke-marknadsproduktion.

3.50 En institutionell enhets totala produktion är summan av den totala produktionen hos de lokala verksamhetsenheter som ingår i enheten. Detta gäller också de institutionella enheter som är icke-marknadsproducenter.

3.51 Om icke-marknadsproducenter inte har någon sekundär marknadsproduktion värderas icke-marknadsproduktionen till produktionskostnad. Om icke-marknadsproducenter har en sekundär marknadsproduktion beräknas icke-marknadsproduktionen residualt, dvs. som den totala produktionskostnaden minus intäkterna från marknadsproduktionen.

3.52 Icke-marknadsproducenters marknadsproduktion värderas till baspris. Den totala produktionen hos en lokal verksamhetsenhet som är icke-marknadsproducent men producerar för marknad, icke-marknad och för egen slutlig användning ska värderas till summan av produktionskostnaderna. Värdet av marknadsproduktionen får man från intäkterna från försäljning av marknadsprodukter, medan värdet av icke-marknadsproduktionen beräknas residualt som skillnaden mellan värdet av den totala produktionen och summan av marknadsproduktion och produktion för egen slutlig användning. Värdet av intäkterna från försäljning av icke-marknadsproducerade varor och tjänster till priser som inte är ekonomiskt signifikanta ingår inte i dessa beräkningar – de är en del av värdet av icke-marknadsproduktionen.

3.53 Nedan följer en förteckning (uppställd efter avdelningarna i CPA) över undantag och klargöranden i fråga om bokföringstidpunkt och värdering av produktionen.

Produkter från jordbruk, skogsbruk och fiske (avdelning A)

3.54 Produktionen av jordbruksprodukter ska bokföras som kontinuerlig produktion över hela produktionsperioden (och inte endast när grödan skördas eller djuren slaktas).

Växande gröda, skog på rot och bestånd av fisk eller djur som uppföds för att bli livsmedel ska behandlas som lager av produkter i arbete under processen och omvandlas till lager av färdiga produkter när processen är klar.

I produktionen ingår inte eventuella förändringar i icke-odlade biologiska tillgångar, t.ex. tillväxt av vildlevande djur, fåglar och fisk eller naturlig tillväxt av skog.

Tillverkade varor (avdelning C); Byggnader och byggnadsarbeten (avdelning F)

3.55 När uppförandet av en byggnad eller annan anläggning sträcker sig över flera räkenskapsperioder ska den produktion som sker under varje period behandlas som om den sålts till köparen vid slutet av perioden, dvs. den ska bokföras av köparen som fast realkapitalbildning snarare än som produkter i arbete i byggnadsverksamheten. Produktionen behandlas som om den sålts till köparen i etapper. Om kontraktet innehåller bestämmelser om delbetalningar kan värdet av produktionen approximeras med hjälp av summan av de delbetalningar som gjorts under varje period. Om den slutgiltiga köparen är okänd bokförs den ej avslutade produktionen för varje period som produkter i arbete.

Handel; reparation av motorfordon (avdelning G)

3.56 Produktionen av parti- och detaljhandelstjänster mäts genom de handelsmarginaler som tas ut på handelsvaror.

Definition: En handelsmarginal är skillnaden mellan det faktiska eller imputerade försäljningspriset på en handelsvara och det pris som distributören skulle ha betalat för att återanskaffa varan då den säljs eller på annat sätt avyttras.

Handelsmarginaler på vissa varor kan vara negativa om försäljningspriserna sätts ned. Handelsmarginalerna är negativa på varor som inte säljs, utan går till spillo eller blir stulna. Handelsmarginalerna på varor som anställda får som naturalön eller som ägarna behåller för eget bruk är lika med noll.

Kapitalvinster och kapitalförluster ingår inte i handelsmarginalen.

En parti- eller detaljhandlares produktion beräknas enligt följande:

Värdet på produktionen =

värdet på försäljningen

plus värdet på handelsvaror som används för insatsförbrukning, naturalön eller sammansatt förvärvsinkomst in natura,

minus värdet på handelsvarorna,

plus värdet på tillskott till lagren av handelsvaror,

minus värdet på varor som tas ut ur lagren för handelsvaror,

minus värdet på återkommande lagerförluster på grund av normalt svinn, stöld eller oförutsedda skador.

Transport och magasineringstjänster (avdelning H)

3.57 Produktionen av transporttjänster mäts som värdet av de belopp som erhålls för att transportera varor eller personer. Transporter för eget bruk inom den lokala verksamhetsenheten betraktas som hjälpverksamhet och anges eller bokförs inte separat.

3.58 Produktionen av magasineringstjänster mäts som värdet av en ökning av produkter i arbete. Prisökningar på varor i lager betraktas inte som produkter i arbete och produktion, utan bör behandlas som kapitalvinster. Om värdeökningen avspeglar en prisökning utan att kvaliteten förändrats är det inte fråga om någon ytterligare produktion under perioden utöver lagerkostnaderna eller det uttryckliga förvärvet av en lagringstjänst. I följande tre fall betraktas värdeökningen dock som produktion:

a) När kvaliteten på varan kan bli bättre med tiden, t.ex. för vin. Det är endast om produktens kvalitetshöjning är ett led i den normala produktionsprocessen som den är att betrakta som produktion.

b) När säsongsfaktorer påverkar utbud av och efterfrågan på en speciell vara, vilket medför regelbundna, förutsägbara prisvariationer under året, även om de fysiska egenskaperna inte förändrats.

c) När produktionsprocessen är tillräckligt lång för att diskonteringsfaktorer ska tillämpas på arbete som utförts långt före leveransen.

3.59 De flesta prisförändringar på varor i lager är inte en ökning av produkter i arbete. För att beräkna de lagrade varornas värdeökning utöver lagerkostnaderna kan man använda den förväntade värdeökningen utöver den allmänna inflationstakten under en förutbestämd period. Eventuell vinst utanför den förutbestämda perioden fortsätter man att bokföra som kapitalvinst eller kapitalförlust.

Lagringstjänster omfattar inga prisförändringar som hänger samman med innehav av finansiella tillgångar, värdeföremål eller andra icke-finansiella tillgångar såsom mark och byggnader.

3.60 Produktionen av resebyråtjänster mäts som värdet av byråernas avgifter på tjänster (arvode eller provision) och inte som den totala utgift som resande betalar till resebyrån, inklusive avgifter för transport med tredje man.

3.61 Produktionen av researrangörstjänster mäts genom den totala utgift som resande betalar till researrangören.

3.62 Skillnaden mellan resebyråtjänster och researrangörstjänster är att resebyråtjänster endast omfattar förmedling av tjänster för den resande medan researrangörstjänster skapar en ny produkt – en paketresa – med olika komponenter (resa, hotell och underhållning).

Hotell- och restaurangtjänster (avdelning I)

3.63 Produktionsvärdet för hotell-, restaurang- och kafétjänster inkluderar värdet av den mat och de drycker etc. som konsumeras.

Finans- och försäkringstjänster (avdelning K): centralbankens produktion

Centralbanken tillhandahåller följande tjänster:

a) Penningpolitiska tjänster.

b) Finansiella förmedlingstjänster.

c) Tjänster i form av tillsyn över finansiella bolag.

Centralbankens produktion mäts som summan av dess kostnader.

Finans- och försäkringstjänster (avdelning K): finansiella tjänster över lag

Finansiella tjänster utgörs av

a) finansförmedling (inklusive försäkrings- och pensionstjänster),

b) finansiella servicebolags tjänster, och

c) andra finansiella tjänster.

3.64 Finansförmedling omfattar finansiell riskhantering och likviditetsomvandling. Bolag som ägnar sig åt detta slags verksamhet får medel genom att exempelvis ta emot inlåning och utfärda växlar, obligationer och andra värdepapper. Bolagen använder dessa och egna medel till att förvärva finansiella tillgångar genom att ge lån och köpa växlar, obligationer och andra värdepapper. I finansförmedling ingår försäkrings- och pensionstjänster.

3.65 Finansiell serviceverksamhet underlättar riskhantering och likviditetsomvandling. Finansiella servicebolag handlar för andra enheters räkning och utsätter sig inte själva för risk genom att ådra sig finansiella skulder eller förvärva finansiella tillgångar som ett led i en förmedlingstjänst.

3.66 Andra finansiella tjänster omfattar bevakningstjänster såsom bevakning av aktie- och obligationsmarknaden, säkerhetstjänster såsom förvaring av värdefulla smycken och viktiga dokument samt handelstjänster såsom valutahandel och handel med värdepapper.

3.67 Finansiella tjänster tillhandahålls nästan uteslutande av finansinstitut på grund av den stränga tillsynen över dessa tjänster. Om en återförsäljare t.ex. vill erbjuda sina kunder kredit, tillhandahålls krediten normalt av ett finansiellt dotterbolag till återförsäljaren eller av ett annat specialiserat finansinstitut.

3.68 Finansiella tjänster kan betalas direkt eller indirekt. I vissa transaktioner i finansiella tillgångar kan det förekomma både direkta och indirekta avgifter. Finansiella tjänster tillhandahålls och betalas främst på fyra olika sätt, nämligen

a) finansiella tjänster som tillhandahålls mot direkt betalning,

b) finansiella tjänster som betalas genom räntor,

c) finansiella tjänster i samband med förvärv och avyttring av finansiella tillgångar och skulder på finansiella marknader,

d) finansiella tjänster som tillhandahålls inom försäkrings- och pensionssystem, där verksamheten finansieras genom försäkringspremier och avkastning på sparande.

3.69 Dessa finansiella tjänster tillhandahålls mot uttryckliga avgifter, och det kan röra sig om en rad olika tjänster som kan tillhandahållas av olika typer av finansinstitut. Följande exempel illustrerar vilken typ av tjänster som har direkta avgifter:

a) Banker tar betalt av hushållen för att ordna ett inteckningslån, förvalta en investeringsportfölj eller förvalta en egendom.

b) Specialiserade institutioner tar betalt av icke-finansiella bolag för att anordna ett företagsförvärv eller förvalta en omstrukturering av en koncern.

c) Kreditkortsföretag tar betalt av enheter som accepterar betalning med kreditkort, i regel i form av en procentandel av varje försäljning.

d) En kortinnehavare betalar en uttrycklig avgift, vanligtvis per år, för kortet.

3.70 Vid finansförmedling tar ett finansinstitut, t.ex. en bank, emot inlåning från enheter som vill få ränta på medel som de inte har något omedelbart behov av, och lånar ut den till andra enheter som inte har tillräckliga medel för att täcka sina behov. Banken erbjuder alltså en mekanism som gör att den första enheten kan låna ut medel till den andra enheten. Båda parterna betalar en avgift till banken för den erhållna tjänsten: den enhet som lånar ut medlen betalar genom att godta en ränta som är lägre än referensräntan, medan den enhet som lånar medlen betalar genom att godta en ränta som är högre än referensräntan. Skillnaden mellan den ränta som låntagarna betalar till banken och den ränta som faktiskt betalas till insättarna utgör en avgift för Fisim.

3.71 Det är sällan så att mängden kapital som lånas ut av ett finansinstitut exakt motsvarar mängden inlånat kapital. Vissa medel kan ha satts in men ännu inte lånats ut. Vissa lån kan ha finansierats av bankens egna medel och inte av inlånat kapital. Oavsett var medlen kommer ifrån tillhandahålls en tjänst för den inlåning och utlåning som erbjuds. Fisim imputeras för all inlåning och utlåning. Dessa indirekta avgifter gäller endast utlåning från eller inlåning hos finansinstitut.

3.72 Referensräntan ligger mellan bankernas inlånings- respektive utlåningsränta. Den motsvarar inte det aritmetiska medelvärdet av inlånings- och utlåningsräntorna. Den räntesats som gäller för in- och utlåning mellan banker är ett lämpligt val. Det behövs emellertid olika referensräntesatser för varje valuta som in- och utlåningen uttrycks i, i synnerhet när det rör sig om ett utländskt finansinstitut.

Fisim beskrivs ingående i kapital 14.

3.73 När ett finansinstitut bjuder ut ett värdepapper (t.ex. en växel eller en obligation) till försäljning tas en serviceavgift ut. Inköpspriset (säljkursen) är lika med värdepapperets beräknade marknadsvärde plus en marginal. Ännu en avgift tas ut när värdepapperet säljs, och det pris säljaren erbjuds (köpkursen) är lika med marknadsvärdet minus en marginal. Marginalerna mellan köp- och säljkurserna gäller även ägarandelar, andelar i investeringsfonder och utländsk valuta. Dessa marginaler är betalning för tillhandahållandet av finansiella tjänster.

3.74 Följande finansiella tjänster ingår under denna rubrik. De resulterar samtliga i en omfördelning av medel.

a) Skadeförsäkring. Enligt ett skadeförsäkringsavtal tar försäkringsbolaget emot en premie från en kund och behåller den tills en skadeersättning görs eller till dess att försäkringen löper ut. Försäkringsbolaget investerar premien, och den kapitalinkomst som uppstår är en extra kapitalkälla. Kapitalinkomsten utgör inkomst som kunden avstår från och behandlas som ett implicit tillägg till den faktiska premien. Försäkringsbolaget bestämmer nivån på de faktiska premierna så att summan av premierna plus den intjänade kapitalinkomsten från dem minus förväntade skadeersättningar ger en marginal som försäkringsbolaget behåller som sin produktion.

För skadeförsäkring beräknas produktionen som

summa premieintäkter

plus implicita premietillskott (lika med kapitalinkomst från försäkringstekniska avsättningar)

minus justerade skadeersättningar.

Till sitt förfogande har försäkringsbolaget avsättningar bestående av ej intjänade premier (faktiska premier för nästa räkenskapsperiod) och oreglerade skadeersättningar. Oreglerade skadeersättningar omfattar skador som ännu inte har anmälts, som har anmälts men ännu inte reglerats eller som har anmälts och reglerats men ännu inte betalats. Dessa avsättningar kallas försäkringstekniska avsättningar och används för att generera kapitalinkomst. Kapitalvinster och kapitalförluster betraktas inte som kapitalinkomst från de försäkringstekniska avsättningarna. Försäkringstekniska avsättningar kan placeras i försäkringsbolagets sekundära verksamhet, t.ex. uthyrning av bostäder eller kontor. Driftsöverskottet netto från dessa sekundära verksamheter utgör kapitalinkomst från försäkringstekniska avsättningar.

Omfattningen på de ersättningar som används för att beräkna produktionen kallas ”justerade skadeersättningar” och kan fastställas på två sätt. Den första metoden innebär att man beräknar förväntade justerade skadeersättningar utifrån en modell som bygger på tidigare skadeersättningar som bolaget har betalat ut. I den andra metoden används uppgifter ur räkenskaperna: justerade skadeersättningar beräknas i efterhand genom att man till de faktiska skadeersättningarna lägger förändringen i utjämningsavsättningar, dvs. medel som avsatts för att täcka oväntat stora skadeersättningar. Om utjämningsavsättningarna inte är tillräckliga för att de justerade skadeersättningarna ska återgå till en normal nivå läggs egna medel till beräkningen av de justerade skadeersättningarna. Gemensamt för bägge metoderna är att oväntat stora skadeersättningar inte leder till fluktuerande och negativa produktionstal.

Förändringar i de försäkringstekniska avsättningarna och utjämningsavsättningarna till följd av ändrade finansbestämmelser bokförs som andra volymförändringar i tillgångarna och de har ingen betydelse för beräkningen av produktionen. Om det inte är möjligt att använda någon av de båda metoderna för att beräkna justerade skadeersättningar på grund av otillräckliga uppgifter kan det bli nödvändigt att i stället beräkna produktionen utifrån summan av kostnaderna och lägga till en normal vinstmarginal.

När det gäller försäkring med återbäring ska förändringen i avsättningarna för försäkring med återbäring dras av när produktionen beräknas.

b) En livförsäkring är en form av sparande. Under ett antal år betalar försäkringstagaren premier till försäkringsbolaget mot löfte om förmåner vid en senare tidpunkt. Dessa förmåner kan uttryckas som en formel i förhållande till de premier som betalats in eller kan bero på hur väl försäkringsbolaget lyckats investera kapitalet. Metoden för att beräkna livförsäkringens produktion följer samma allmänna principer som för skadeförsäkring. På grund av tidsintervallen mellan tidpunkten för när premierna betalas in till dess att förmånerna betalas ut måste emellertid särskilda korrigeringar göras för förändringar i de försäkringstekniska avsättningarna. För livförsäkring beräknas produktionen som

premieintäkter

plus premietillskott

minus livförsäkringsförmåner

minus ökningar (plus minskningar) i livförsäkringstekniska avsättningar.

Premierna fastställs på exakt samma sätt för livförsäkring som för skadeförsäkring. Premietillskotten är av större vikt för livförsäkringen än för skadeförsäkringen. Förmåner bokförs när de beviljas eller betalas ut. Det finns ingen anledning att göra någon justerad beräkning av förmånerna i samband med livförsäkring eftersom det inte finns samma oväntade fluktuationer i betalningarna. De livförsäkringstekniska avsättningarna ökar varje år i och med att nya premier betalas in och försäkringstagarna tilldelas ny kapitalavkastning (som de dock inte tar ut), och minskar i och med att förmåner betalas ut. Det är således möjligt att uttrycka produktionen inom livförsäkring som summan av kapitalavkastningen från de försäkringstekniska avsättningarna minus den del av denna kapitalavkastning som faktiskt tilldelas försäkringstagarna och läggs till de försäkringstekniska avsättningarna.

När det inte är möjligt att använda denna metod av dataskäl eller när den inte ger meningsfulla resultat ska produktionen inom livförsäkring även beräknas som summan av produktionskostnaderna plus en normal vinstmarginal.

c) Produktionen inom återförsäkring ska beräknas på exakt samma sätt som för skadeförsäkring, oavsett om det är liv- eller skadeförsäkringar som återförsäkras.

d) Ett socialt trygghetsförsäkringssystems produktion beror på hur systemet är organiserat. Det kan t.ex. organiseras på något av följande sätt:

1. Socialförsäkringssystem är sociala trygghetsförsäkringssystem som omfattar samhället i stort och har införts och styrs av den offentliga förvaltningen. Syftet med dem är att ge invånarna förmåner som tillgodoser deras behov vid ålderdom, funktionsnedsättning eller dödsfall, sjukdom, arbetsskada, arbetslöshet, familjebildning och hälso- och sjukvård osv. Om det finns separata enheter fastställs deras produktion på samma sätt som all icke-marknadsproduktion, dvs. som summan av kostnaderna. Om det inte kan urskiljas några separata enheter ingår socialförsäkringssystemens produktion i produktionen på den nivå i sektorn offentlig förvaltning där systemen verkar.

2. Om en arbetsgivare själv administrerar ett socialt försäkringssystem fastställs produktionsvärdet som summan av kostnaderna inklusive en beräkning av avkastningen på de anläggningstillgångar som används vid driften av systemet. Värdet på produktionen mäts på samma sätt om arbetsgivaren inrättar ett separat pensionsinstitut för att förvalta systemet.

3. Om en arbetsgivare använder ett försäkringsbolag för att förvalta systemet för hans eller hennes räkning är värdet på produktionen lika med den avgift som försäkringsbolaget tar ut.

4. För system med flera arbetsgivare mäts värdet på produktionen på samma sätt som för livförsäkringar, dvs. kapitalavkastningen för systemet minus det belopp som avsatts till reserver.

e) Hur produktionen inom standardiserade lånegarantisystem mäts beror på vilken typ av producent det rör sig om. Om ett standardiserat lånegarantisystem drivs som marknadsproducent beräknas värdet på produktionen på samma sätt som för skadeförsäkring. Om systemet drivs som icke-marknadsproducent beräknas värdet på produktionen som summan av kostnaderna.

Fastighetstjänster (Avdelning L)

3.75 Produktionen av bostadstjänster i ägarbebodda bostäder ska värderas till den beräknade hyreskostnad en hyresgäst skulle ha för motsvarande boende, med beaktande av sådana faktorer som läge, faciliteter i området osv. samt själva bostadens storlek och kvalitet. För garage som ligger fristående från bostaden och används av ägaren själv i samband med nyttjandet av bostaden ska en motsvarande imputering göras. Hyresvärdet av ägarbebodda bostäder utomlands, t.ex. fritidshus, ska inte bokföras som en del av inhemsk produktion utan som import av tjänst, och motsvarande driftsöverskott netto som primärinkomst från utlandet. Ägarbebodda bostäder som ägs av utomlands bosatta ska bokföras på motsvarande sätt. I fallet med andelslägenheter ska en andel av serviceavgiften bokföras.

3.76 Värdet på bostadstjänster i ägarbebodda bostäder beräknas med hjälp av stratifieringsmetoden. Bostadsstocken stratifieras efter läge, typ av bostad och andra faktorer som inverkar på hyran. Uppgifter om faktiska hyror från uthyrda bostäder används för att beräkna hyresvärdet på hela bostadsstocken. Den genomsnittliga faktiska hyran per stratum tillämpas på alla bostäder i respektive stratum. Om hyresuppgifterna har hämtats från urvalsundersökningar görs uppräkningen till hyran för hela bostadsstocken både för en del av de uthyrda bostäderna och för samtliga ägarbebodda bostäder. Detta förfarande för att fastställa en hyra per stratum görs för ett basår och extrapoleras sedan till efterföljande perioder.

3.77 Den hyra som ska tillämpas på ägarbebodda bostäder i stratifieringsmetoden är den hyra som betalas på den privata marknaden för rätten att disponera en omöblerad bostad. Hyrorna för omöblerade bostäder från alla hyreskontrakt på den privata marknaden används för att fastställa imputerade hyror. Även hyror på den privata marknaden som ligger lågt på grund av offentlig reglering ska ingå. Om hyresgästen är uppgiftslämnare ska den observerade hyran korrigeras genom tillägg av eventuella särskilda hyresbidrag som betalas direkt till hyresvärden. Om urvalet av de ovannämnda observerade hyrorna inte är tillräckligt stort kan observerade hyror för möblerade bostäder användas för imputering, under förutsättning att de justeras för möblerna. I undantagsfall kan även höjda hyror för offentligt ägda bostäder användas. Låga hyror för bostäder som hyrs ut till släktingar eller anställda bör inte användas.

3.78 Stratifieringsmetoden används för uppräkning till alla uthyrda bostäder. Det kan hända att den genomsnittliga hyran för imputering enligt ovan inte lämpar sig för vissa segment av hyresmarknaden. Till exempel lämpar sig reducerade hyror för möblerade bostäder eller höjda offentliga hyror inte för motsvarande faktiskt uthyrda bostäder. I sådana fall krävs separata stratum för faktiskt uthyrda möblerade eller sociala bostäder i kombination med lämpliga genomsnittshyror.

3.79 Om det inte finns någon tillräckligt omfattande hyresmarknad där bostäderna är representativa för ägarbebodda bostäder ska användarkostnadsmetoden användas för ägarbebodda bostäder.

Enligt denna metod är produktionen av bostadstjänster lika med summan av insatsförbrukning, kapitalförslitning, övriga skatter minus produktionssubventioner samt driftsöverskott netto.

Driftsöverskottet netto mäts genom att en konstant real årlig avkastning tillämpas på nettovärdet på stocken av ägarbebodda bostäder i löpande priser (återanskaffningskostnader).

3.80 Produktion av fastighetstjänster i byggnader som inte är bostäder mäts genom hyresvärdet.

Tjänster inom juridik, ekonomi, vetenskap och teknik (avdelning M); Uthyrnings-, fastighetsservice-, resetjänster och andra stödtjänster (Avdelning N)

3.81 Operationella leasingtjänsters produktion (uthyrning av maskiner och inventarier etc.) mäts som värdet av den betalda hyran. Operationell leasing skiljer sig från finansiell leasing: finansiell leasing är ett sätt att finansiera förvärv av fasta tillgångar genom att leasinggivaren ger leasingtagaren ett lån. Betalningarna för finansiell leasing består av amorteringar och räntebetalningar, med en liten avgift för de tillhandahållna direkta tjänsterna (se kapital 15: Kontrakt, leasingavtal och licenser).

3.82 Forskning och utveckling (FoU) är kreativt arbete som utförs systematiskt för att öka kunskaperna och använda dessa kunskaper för att ta fram och utveckla nya produkter, inklusive förbättrade versioner av eller egenskaper hos befintliga produkter, eller för att utarbeta eller utveckla nya eller effektivare produktionsprocesser. FoU som jämfört med den primära verksamheten har betydande omfattning ska bokföras som den lokala verksamhetsenhetens sekundära verksamhet. En separat lokal verksamhetsenhet används för FoU när så är möjligt.

3.83 Produktionen av FoU-tjänster mäts på följande sätt:

a) FoU som utförs av specialiserade kommersiella forskningslaboratorier eller forskningsinstitut värderas som intäkterna från försäljning, kontrakt, uppdrag, avgifter etc. på vanligt sätt.

b) Produktionen av FoU som ska användas inom samma företag värderas utifrån de beräknade baspriser som skulle ha betalats om forskningen hade lagts ut på entreprenad. Om det inte finns någon marknad för att lägga ut liknande FoU-verksamhet på entreprenad värderas den som summan av produktionskostnaderna plus ett tillägg (utom för icke-marknadsproducenter) för driftsöverskott netto eller sammansatt förvärvsinkomst.

c) FoU som utförs av offentliga förvaltningsenheter, universitet och icke-vinstdrivande forskningsinstitut värderas som summan av produktionskostnaderna. Intäkter från icke-marknadsproducenters försäljning av FoU ska bokföras som intäkt från sekundär marknadsproduktion.

Utgifter för FoU ska särskiljas från utbildningsutgifter. FoU-utgifterna omfattar inte kostnader för utveckling av programvara som primär eller sekundär verksamhet.

Offentlig förvaltning och försvar; obligatorisk socialförsäkring (Avdelning O)

3.84 Offentlig förvaltning, försvar och obligatorisk socialförsäkring är icke-marknadstjänster och värderas i enlighet med detta.

Tjänster avseende utbildning (Avdelning P); Vård och omsorg; sociala tjänster (Avdelning Q)

3.85 För tjänster avseende utbildning och hälso- och sjukvård finns en exakt gräns mellan marknadsproducenter och icke-marknadsproducenter och mellan deras marknadsproduktion respektive icke-marknadsproduktion. Offentliga institutioner (eller andra institutioner som har särskilda subventioner) kan t.ex. ha symboliska avgifter för vissa typer av utbildning och medicinsk behandling, medan de för andra typer av utbildning och medicinsk specialistbehandling kan ta ut marknadsmässiga taxor. Ett annat exempel är när samma typ av tjänst (t.ex. högre utbildning) tillhandahålls av dels den offentliga förvaltningen, dels kommersiella institut.

I tjänster avseende utbildning och hälso- och sjukvård ingår inte FoU-verksamhet, och hälso- och sjukvårdstjänster omfattar inte medicinsk utbildning, t.ex. av universitetssjukhus.

Tjänster avseende kultur, nöje och fritid (Avdelning R); Andra tjänster (Avdelning S)

3.86 Produktion av böcker, inspelningar, filmer, programvara, band, skivor etc. är en process i två steg och mäts på följande sätt:

1. Produktionen av original – en produkt som skyddas av immateriell äganderätt – mäts utifrån det pris som betalas om det säljs eller, om det inte säljs, utifrån det baspris som betalas för liknande original, produktionskostnaden (inklusive ett tillägg för driftsöverskott netto) eller diskonterat värde av förväntade framtida intäkter vid användning i produktionen.

2. Ägaren av denna tillgång kan använda den direkt eller för att producera kopior under kommande perioder. Om ägaren har gett andra producenter licens att använda originalet i sin produktion är de avgifter, provisioner, royaltyer osv. erhållna från licenserna produktionen av tjänst. Försäljningen av originalet är emellertid en negativ fast realkapitalbildning.

Förvärvsarbete i hushåll (Avdelning T)

3.87 Produktion av hushållstjänster som produceras av anställd avlönad personal värderas till utbetalda ersättningar till anställda; i detta ingår alla naturaförmåner såsom kost och logi.

INSATSFÖRBRUKNING (P.2)

3.88  Definition: Insatsförbrukning består av de varor och tjänster som används som insats i produktionsprocessen, exklusive fasta tillgångar vars användning bokförs som kapitalförslitning. Dessa varor och tjänster kan antingen vidareförädlas eller förbrukas i produktionsprocessen.

3.89 I insatsförbrukning ingår följande:

a) Varor och tjänster som används som insatser i hjälpverksamhet. Typiska exempel är inköp, försäljning, marknadsföring, bokföring, databehandling, transport, lagring, underhåll, säkerhet etc. Det görs ingen skillnad mellan dessa varor och tjänster och de som används i en lokal verksamhetsenhets primära (eller sekundära) verksamheter.

b) Varor och tjänster från en annan lokal verksamhetsenhet inom samma institutionella enhet.

c) Hyra av fasta tillgångar, t.ex. operationell leasing av maskiner, bilar, programvara eller originalverk inom underhållning.

d) Avgifter för kortfristiga kontrakt, leasingavtal och licenser som bokförs som icke-producerade tillgångar, med undantag för direkta köp av sådana icke-producerade tillgångar.

e) Medlemsavgifter, bidrag eller liknande som betalas till icke-vinstdrivande organisationer tillhörande bolagssektorn (se punkt 3.35).

f) Poster som inte behandlas som bruttoinvestering, t.ex. följande:

1. Enklare verktyg för allmänt bruk, såsom sågar, spadar, knivar, yxor, hammare, skruvmejslar, skruvnycklar, skiftnycklar och andra handverktyg, samt små hjälpmedel såsom miniräknare. Alla utgifter för sådana kapitalvaror ska bokföras som insatsförbrukning.

2. Regelbundet underhåll och reparation av fasta tillgångar som används i produktionen.

3. Personalutbildning, marknadsundersökning och liknande tjänster som köps in från en annan enhet eller tillhandahålls av en separat lokal verksamhetsenhet inom samma institutionella enhet.

4. Utgifter för FoU ska behandlas som fast realkapitalbildning när medlemsstaternas beräkningar har blivit tillräckligt tillförlitliga och jämförbara sinsemellan.

g) Anställdas utgifter som ersätts av arbetsgivaren för anskaffningar som är nödvändiga för produktionen, t.ex. verktyg och säkerhetsutrustning som anställda enligt kontraktet är skyldiga att köpa.

h) Arbetsgivares utgifter för egen och de anställdas räkning som är nödvändiga för produktionen. Exempel på detta kan vara

1. ersättning till anställda för resekostnader, dubbel bosättning, flyttning och representation i samband med arbetet,

2. anskaffning av utrustning för trivsel och komfort på arbetsplatsen.

I punkterna om ersättningar till anställda (D.1) finns en förteckning över relevanta utgifter (se punkt 4.07).

i) Serviceavgifter för skadeförsäkringar som betalas av lokala verksamhetsenheter (se kapitel 16: Försäkringar). För att endast serviceavgiften ska bokföras som insatsförbrukning ska avdrag från de inbetalda premierna göras för t.ex. utbetalda skadeersättningar och nettoförändringar i försäkringstekniska avsättningar. Nettoförändringarna i försäkringstekniska avsättningar ska fördelas på de lokala verksamhetsenheterna i förhållande till inbetalda försäkringspremier.

j) Fisim som förvärvats av inhemska producenter.

k) Centralbankens icke-marknadsproduktion ska i sin helhet hänföras till andra finansförmedlares insatsförbrukning.

3.90 Insatsförbrukning omfattar inte

a) objekt som behandlas som bruttoinvestering, såsom

1. värdeföremål,

2. mineralprospektering,

3. väsentliga förbättringar utöver vad som behövs för att hålla fasta tillgångar i fungerande skick, t.ex. renoveringar, ombyggnader eller utbyggnader,

4. inköpt eller egenproducerad programvara,

5. militära vapen och den utrustning som behövs för att använda dem,

b) utgifter som behandlas som förvärv av icke-producerade tillgångar, t.ex. långfristiga kontrakt, leasingavtal och licenser (se kapitel 15),

c) arbetsgivares utgifter som behandlas som naturalön,

d) offentliga förvaltningsenheters kollektiva tjänster som används av marknadsproducenter eller producenter för egen räkning (behandlas som kollektiv konsumtionsutgift i den offentliga förvaltningen),

e) varor och tjänster som produceras och konsumeras inom samma räkenskapsperiod och inom samma lokala verksamhetsenhet (de bokförs inte heller som produktion),

f) betalningar för offentliga licenser och avgifter som behandlas som övriga produktionsskatter,

g) betalningar för licenser för utnyttjande av naturresurser (t.ex. mark) som behandlas som arrende, dvs. som betalning av kapitalinkomst.

Tidpunkt för bokföring och värdering av insatsförbrukning

3.91 Produkter som används till insatsförbrukning ska bokföras och värderas vid den tidpunkt de går in i produktionsprocessen. De värderas till mottagarpris för liknande varor eller tjänster vid användningstidpunkten.

3.92 De producerande enheterna bokför inte den faktiska användningen av varorna direkt. De bokför inköp av varor tänkta att användas som insats minus ökningen av sådana varor i lager.

SLUTLIG KONSUMTION (P.3, P.4)

3.93 För konsumtion används två begrepp, nämligen

a) konsumtionsutgift (P.3), och

b) faktisk konsumtion (P.4).

Med konsumtionsutgift avses utgifter för de varor och tjänster som hushållen, hushållens icke-vinstdrivande organisationer och den offentliga förvaltningen använder för att tillgodose individuella och kollektiva behov. Faktisk konsumtion avser anskaffning av konsumtionsvaror och konsumtionstjänster. Skillnaden mellan dessa båda begrepp ligger i behandlingen av vissa varor och tjänster som finansieras av den offentliga förvaltningen eller hushållens icke-vinstdrivande organisationer, men som kommer hushållen till del som sociala naturaförmåner.

Konsumtionsutgift (P.3)

3.94  Definition: Konsumtionsutgifter består av inhemska institutionella enheters utgifter för varor och tjänster som används för att direkt tillgodose individuella behov eller önskemål eller samhällsmedlemmarnas kollektiva behov.

3.95 I hushållens konsumtionsutgifter ingår följande:

a) Bostadstjänster i ägarbebodda bostäder.

b) Inkomster in natura, såsom

1. varor och tjänster som anställda får som naturainkomst,

2. varor och tjänster som produceras i hushållens personliga företag och som medlemmarna i hushållet behåller för egen konsumtion. Som exempel kan nämnas livsmedel och andra jordbruksprodukter, bostadstjänster i ägarbebodda bostäder och hushållstjänster producerade av anställd avlönad personal (tjänare, kockar, trädgårdsmästare, chaufförer etc.).

c) Material som inte betraktas som insatsförbrukning, såsom

1. material för mindre reparationer och inredning av bostäder av det slag som utförs av såväl hyresgäster som ägare,

2. material för reparation och underhåll av konsumentkapitalvaror, inklusive fordon.

d) Artiklar som inte behandlas som investering, särskilt konsumentkapitalvaror som bibehåller sin funktion under flera räkenskapsperioder. Häri ingår när äganderätten till vissa kapitalvaror övergår från ett företag till ett hushåll.

e) Finansiella tjänster där betalning sker direkt och delar av Fisim som används för konsumtion av hushållen.

f) Försäkringstjänster, vad avser implicita serviceavgifter.

g) Pensionsinstitutstjänster, vad avser implicita serviceavgifter.

h) Hushållens betalningar för licenser, tillstånd etc. som betraktas som köp av tjänst (se punkterna 4.79 och 4.80).

i) Köp av produkter till priser som inte är ekonomiskt signifikanta, t.ex. entréavgifter till museer.

3.96 Hushållens konsumtionsutgifter omfattar inte följande:

a) Sociala naturaförmåner, såsom utgifter som till en början betalas av hushållen men som senare ersätts genom socialförsäkringen, t.ex. vissa läkarkostnader.

b) Poster som behandlas som insatsförbrukning eller bruttoinvestering, såsom

1. utgifter som hushåll som äger personliga företag har inom ramen för sin affärsverksamhet, t.ex. för kapitalvaror såsom fordon, möbler eller elektrisk utrustning (fast bruttoinvestering) eller konsumtionsvaror såsom bränsle (som behandlas som insatsförbrukning),

2. utgifter som en bostadsägare lägger ner på inredning, underhåll och reparation av den egna bostaden och som inte normalt utförs av en hyresgäst (behandlas som insatsförbrukning i produktion av bostadstjänster),

3. förvärv av bostäder (behandlas som fast bruttoinvestering),

4. utgifter för värdeföremål (behandlas som bruttoinvestering).

c) Poster som behandlas som förvärv av icke-producerade tillgångar, särskilt förvärv av mark.

d) Alla hushållens betalningar som ska betraktas som skatter (se punkterna 4.79 och 4.80).

e) Medlemsavgifter, bidrag och andra avgifter som hushållen betalar till sina icke-vinstdrivande organisationer, såsom arbetstagarorganisationer, yrkesförbund, konsumentorganisationer, kyrkor, sociala och kulturella samfund samt fritids- och idrottsklubbar.

f) Hushållens frivilliga bidrag, kontant eller in natura, till välgörenhetsorganisationer och stöd- och hjälporganisationer.

3.97 Hushållens icke-vinstdrivande organisationers konsumtionsutgifter utgörs av två separata kategorier, nämligen

a) värdet av varor och tjänster som hushållens icke-vinstdrivande organisationer producerar och som inte är investering i egen regi och inte heller hushålls och andra enheters utgifter,

b) hushållens icke-vinstdrivande organisationers utgifter för varor och tjänster som producerats av marknadsproducenter och som utan någon vidarebearbetning går till hushållen för konsumtion som sociala naturaförmåner.

3.98 I den offentliga förvaltningens konsumtionsutgifter (P.3) ingår två typer av utgifter som liknar hushållens icke-vinstdrivande organisationers konsumtionsutgifter, nämligen

a) värdet av varor och tjänster producerade av den offentliga förvaltningen själv (P.1), med undantag för investering i egen regi (motsvarande P.12), marknadsproduktion (P.11) och betalningar för icke-marknadsproduktion (P.131),

b) den offentliga förvaltningens köp av varor och tjänster som producerats av marknadsproducenter och som utan någon vidarebearbetning går till hushållen som sociala naturaförmåner (D.632). Den offentliga förvaltningen betalar för dessa varor och tjänster som säljarna tillhandahåller hushållen.

3.99 Bolag har inga konsumtionsutgifter. Deras köp av sådana varor och tjänster som hushållen använder för slutlig konsumtion går antingen till insatsförbrukning eller ges till de anställda som naturalön, dvs. imputerade konsumtionsutgifter för hushållen.

Faktisk konsumtion (P.4)

3.100  Definition: Faktisk konsumtion består av de varor eller tjänster som inhemska institutionella enheter förvärvar för att direkt tillgodose mänskliga behov, såväl individuella som kollektiva.

3.101  Definition: Varor och tjänster för individuell konsumtion (individuella varor och tjänster) är varor och tjänster som ett hushåll förvärvar och använder för att tillgodose hushållsmedlemmarnas behov och önskemål. Individuella varor och tjänster har följande utmärkande drag:

a) Det är möjligt att observera och bokföra ett individuellt hushålls eller en hushållsmedlems förvärv av varan eller tjänsten liksom den tidpunkt då förvärvet ägde rum.

b) Hushållet har samtyckt till att varan eller tjänsten tillhandahålls och vidtar nödvändiga åtgärder för att använda den – t.ex. genom att gå i skolan eller infinna sig på en klinik.

c) Varan eller tjänsten är sådan att när ett hushåll eller en person, eller en grupp av personer, har förvärvat den, kan den inte förvärvas av andra hushåll eller personer.

3.102  Definition: Kollektiva tjänster är tjänster för kollektiv konsumtion som levereras samtidigt till alla i samhället eller till alla i en viss del av samhället, t.ex. alla hushåll som bor i en viss region. Kollektiva tjänster har följande utmärkande drag:

a) De kan levereras samtidigt till alla i samhället eller till vissa delar av samhället, t.ex. till dem som bor i en viss region eller kommun.

b) Användningen av sådana tjänster är i allmänhet passiv och kräver inte alla berörda individers samtycke eller aktiva medverkan.

c) Att en individ tillhandahålls en kollektiv tjänst reducerar inte den tillgängliga mängden för andra individer i samhället eller i den delen av samhället.

3.103 Hushållens samtliga konsumtionsutgifter är individuella. Alla varor och tjänster som hushållens icke-vinstdrivande organisationer tillhandahåller behandlas som individuella.

3.104 För de varor och tjänster som tillhandahålls av offentliga förvaltningsenheter dras gränsen mellan individuella och kollektiva varor och tjänster med utgångspunkt i ändamålsklassificeringen av den offentliga förvaltningens utgifter (Cofog).

Alla offentliga konsumtionsutgifter under var och en av följande rubriker ska behandlas som individuella konsumtionsutgifter:

a)

 

7.1 Medicinska produkter, apparater och anordningar

7.2 Öppen sjukvård

7.3 Sjukhusvård

7.4 Folkhälsovård

b)

 

8.1 Fritids- och idrottsverksamhet

8.2 Kulturell verksamhet

c)

 

9.1 Förskoleutbildning och grundskoleutbildning årskurs 1–6

9.2 Grundskoleutbildning årskurs 7–9 och gymnasieutbildning

9.3 Eftergymnasial utbildning utom högskoleutbildning

9.4 Högskoleutbildning

9.5 Ej nivåbestämd utbildning

9.6 Stödtjänster till utbildning

d)

 

10.1 Sjukdom och funktionshinder

10.2 Ålderdom

10.3 Efterlevande

10.4 Familj och barn

10.5 Arbetslöshet

10.6 Boende

10.7 Övrig social utsatthet

3.105 Alternativt motsvarar den offentliga förvaltningens utgifter för individuell konsumtion huvudgrupp 14 i ändamålsklassificeringen av individuell konsumtion (Coicop), som utgörs av följande grupper:

14.1 Bostäder (motsvarar grupp 10.6 i Cofog)

14.2 Hälso- och sjukvård (motsvarar grupperna 7.1–7.4 i Cofog)

14.3 Fritid och kultur (motsvarar grupperna 8.1 och 8.2 i Cofog)

14.4 Utbildning (motsvarar grupperna 9.1–9.6 i Cofog)

14.5 Socialt skydd (motsvarar grupperna 10.1–10.5 och 10.7 i Cofog)

3.106 Återstoden av den offentliga förvaltningens konsumtionsutgifter är kollektiva konsumtionsutgifter.

De består av följande Cofog-grupper:

a) Allmän offentlig förvaltning (huvudgrupp 01)

b) Försvar (huvudgrupp 02)

c) Samhällsskydd och rättskipning (huvudgrupp 03)

d) Näringslivsfrågor (huvudgrupp 04)

e) Miljöskydd (huvudgrupp 05)

f) Bostadsförsörjning och samhällsutveckling (huvudgrupp 06)

g) Allmän administration, tillsyn, spridning av allmän information och statistik (alla huvudgrupper)

h) Forskning och utveckling (alla huvudgrupper)

3.107 Sambanden mellan de olika konsumtionsbegreppen framgår av tabell 3.2.



Tabell 3.2 —  Sektor som har utgifter

 

Offentlig förvaltning

Hushållens icke-vinstdrivande organisationer

Hushåll

Anskaffning totalt

Individuell konsumtion

X (= Sociala naturaförmåner

X (= Sociala naturaförmåner)

X

Hushållens faktiska individuella konsumtion

Kollektiv konsumtion

X

0

0

Den offentliga förvaltningens faktiska kollektiva konsumtion

Totalt

Offentliga konsumtionsutgifter

Hushållens icke-vinstdrivande organisationers konsumtionsutgifter

Hushållens konsumtionsutgifter

Faktisk konsumtion = Totala konsumtionsutgifter

X: Tillämpligt.

O: Inte tillämpligt.

3.108 Hushållens icke-vinstdrivande organisationers alla konsumtionsutgifter är individuella. Den totala faktiska konsumtionen är lika med summan av hushållens faktiska konsumtion och den offentliga förvaltningens faktiska konsumtion.

3.109 Det förekommer inga sociala naturaförmåner till och från utlandet (även om sådana transfereringar förekommer i monetära termer). Den totala faktiska konsumtionen är lika med de totala konsumtionsutgifterna.

Tidpunkt för bokföring och värdering av konsumtionsutgifter

3.110 Utgiften för en vara ska bokföras vid den tidpunkt då ägarbyte sker, medan utgiften för en tjänst bokförs när leveransen av tjänsten är avslutad.

3.111 Utgifter för varor som anskaffas genom avbetalningsköp eller liknande kreditavtal (liksom vid finansiell leasing) ska bokföras när varorna levereras, även om det inte sker något ägarbyte vid denna tidpunkt.

3.112 Konsumtion för egen räkning ska bokföras när de produkter som behålls för egen konsumtion produceras.

3.113 Hushållens konsumtionsutgifter bokförs till mottagarpris. Detta är det pris köparen faktiskt betalar för produkterna vid tiden för köpet. En mer ingående definition finns i punkt 3.06.

3.114 Varor och tjänster som tillhandahålls som naturalön till anställda ska värderas till baspris när de produceras av arbetsgivaren, och till arbetsgivarens mottagarpris när arbetsgivaren köper in dem.

3.115 Varor och tjänster som behålls för egen konsumtion värderas till baspris.

3.116 Den offentliga förvaltningens eller hushållens icke-vinstdrivande organisationers konsumtionsutgifter för produkter som de själva producerat bokförs vid den tidpunkt då de produceras, som också är den tidpunkt då den offentliga förvaltningen eller hushållens icke-vinstdrivande organisationer levererar tjänsten. För konsumtionsutgifter för varor och tjänster som levereras via marknadsproducenter är bokföringstidpunkten lika med leveranstidpunkten.

3.117 Den offentliga förvaltningens eller hushållens icke-vinstdrivande organisationers konsumtionsutgifter (P.3) är lika med summan av deras produktion (P.1) plus utgifter för produkter som levereras till hushållen via marknadsproducenter – som utgör en del av de sociala transfereringarna in natura (D.632) – minus betalningar från andra enheter, marknadsproduktion (P.11) och betalningar för icke-marknadsproduktion (P.131), minus investeringar i egen regi (motsvarande P.12).

Tidpunkt för bokföring och värdering av faktisk konsumtion

3.118 Varor och tjänster anses anskaffade av en institutionell enhet när den blir ny ägare till varorna eller när leveransen av tjänsterna är avslutad.

3.119 Anskaffning – faktisk konsumtion – värderas till mottagarpris för de enheter som ådrar sig utgifterna.

3.120 Andra naturaförmåner än sociala naturaförmåner från den offentliga förvaltningen och hushållens icke-vinstdrivande organisationer behandlas som om de vore kontanta transfereringar. Följaktligen bokförs värdet av varorna och tjänsterna som utgifter för de institutionella enheter eller sektorer som förvärvar dem.

3.121 Värdena av de två aggregaten konsumtionsutgift respektive faktisk konsumtion är desamma. Varor och tjänster som förvärvats av inhemska hushåll genom sociala naturaförmåner värderas till samma priser som de värderas till i utgiftsaggregaten.

BRUTTOINVESTERING (P.5)

3.122 Bruttoinvestering omfattar

a) fast bruttoinvestering (P.51g), dvs.

1. kapitalförslitning (P.51c),

2. fast nettoinvestering (P.51n),

b) lagerinvestering (P.52),

c) anskaffning minus avyttring av värdeföremål (P.53).

3.123 I bruttoinvestering ingår kapitalförslitning. Nettoinvesteringen får man fram genom att dra av kapitalförslitningen från bruttoinvesteringen.

Fast bruttoinvestering (P.51g)

3.124  Definition: Fast bruttoinvestering (P.51) består av inhemska producenters anskaffning minus avyttring av fasta tillgångar under en given period, plus vissa tillägg till värdet av icke-producerade tillgångar som uppstått genom en producents eller institutionell enhets produktiva verksamhet. Fasta tillgångar är producerade tillgångar som används i produktionen under mer än ett år.

3.125 Fast bruttoinvestering omfattar både positiva och negativa värden:

a) Positiva värden är

1. nya eller befintliga fasta tillgångar som har förvärvats,

2. fasta tillgångar som producerats och behållits för producentens eget bruk (inklusive produktion för egen användning av fasta tillgångar som ännu inte är avslutade eller helt färdigutvecklade),

3. nya eller befintliga fasta tillgångar som förvärvats genom byteshandel,

4. nya eller befintliga fasta tillgångar som erhållits genom kapitaltransferering in natura,

5. nya eller befintliga fasta tillgångar som användaren förvärvat genom finansiell leasing,

6. väsentliga förbättringar av fasta tillgångar och existerande historiska monument,

7. naturlig tillväxt hos sådana naturtillgångar som ger en löpande produktion.

b) Negativa värden, dvs. avyttring av fasta tillgångar som bokförs som negativ anskaffning, är

1. befintliga fasta tillgångar som sålts,

2. befintliga fasta tillgångar som lämnats vid byteshandel,

3. befintliga fasta tillgångar som lämnats genom kapitaltransferering in natura.

3.126 Avyttring av fasta tillgångar omfattar inte

a) kapitalförslitning (som inkluderar förväntade normala skador till följd av olyckshändelse),

b) extraordinära förluster, t.ex. sådana som beror på torka eller andra naturkatastrofer, som bokförs som övriga volymförändringar i tillgångar.

3.127 De olika typer av fasta bruttoinvesteringar som finns är

1. bostäder,

2. övriga byggnader och anläggningar, inklusive väsentliga förbättringar av mark,

3. maskiner och inventarier, såsom fartyg, bilar och datorer,

4. vapensystem,

5. odlade biologiska tillgångar, t.ex. skog och boskap,

6. kostnader vid ägarbyte av icke-producerade tillgångar, t.ex. mark, kontrakt, leasingavtal och licenser,

7. FoU, inklusive produktion av fritt tillgänglig FoU; FoU-utgifter ska behandlas som fast realkapitalbildning först när medlemsstaternas beräkningar har blivit tillräckligt tillförlitliga och jämförbara sinsemellan,

8. mineralprospektering och -utvärdering,

9. datorprogram och databaser,

10. litterära, musikaliska och andra konstnärliga originalverk,

11. andra immateriella rättigheter.

3.128 Väsentliga förbättringar av mark omfattar

a) återvinning av mark från havet genom byggande av fördämningar, strandvallar eller dammar för detta ändamål,

b) röjning av skog och sten etc. för att göra det möjligt att använda tidigare outnyttjad mark för produktion,

c) torrläggning av våtmarker eller bevattning av öknar genom byggande av vallar, diken och bevattningskanaler, åtgärder för att förhindra översvämning eller erosion orsakad av hav eller floder genom byggande av pirar, strandvallar eller flodvallar.

Sådan verksamhet kan leda till att stora nya anläggningar uppförs, såsom strandvallar, flodvallar och dammar, men dessa anläggningar används inte för att producera andra varor och tjänster utan för att utöka eller förbättra mark, och det är marken – en icke-producerad tillgång – som används i produktionen. T.ex. tjänar en damm som har byggts för att producera elektricitet ett annat ändamål än en damm som har byggts för att stänga ute havet. Endast den senare typen av damm ska klassificeras som markförbättring.

3.129 Fasta bruttoinvesteringar inkluderar följande gränsfall:

a) Anskaffning av husbåtar, pråmar, husbilar och husvagnar som används som bostäder av hushåll samt alla tillhörande anläggningar, t.ex. garage.

b) Anläggningar och utrustning som används av militären.

c) Lätta vapen och bepansrade fordon som används av icke-militära enheter.

d) Förändringar i djurbesättningar som används i produktionen år efter år, såsom avelsdjur, mjölkboskap, får för ullproduktion och dragdjur.

e) Förändringar i bestånd av träd som brukas år efter år, såsom fruktträd, vinrankor, gummiträd, palmträd etc.

f) Förbättringar av befintliga fasta tillgångar utöver ordinarie underhåll och reparation.

g) Anskaffning av fasta tillgångar genom finansiell leasing.

h) Avvecklingskostnader, dvs. stora kostnader som hänger samman med bortskaffande, t.ex. kostnader för avveckling av kärnkraftverk eller kostnader för sanering av deponier.

3.130 Följande ingår inte i fast bruttoinvestering:

a) Transaktioner som ingår i insatsförbrukning, såsom

1. anskaffning av mindre verktyg för produktionsändamål,

2. ordinarie underhåll och reparation,

3. anskaffning av fasta tillgångar som ska användas enligt kontrakt för operationell leasing (se även kapitel 15: Kontrakt, leasingavtal och licenser). För det företag som använder den fasta tillgången ska hyresbeloppet behandlas som insatsförbrukning. För ägaren till tillgången ska anskaffningskostnaden bokföras som fast bruttoinvestering.

b) Transaktioner som bokförs som lagerinvestering, t.ex.

1. djur som uppföds för slakt, inklusive fjäderfä,

2. träd som växer för produktion av timmer (produkter i arbete).

c) Maskiner och inventarier som hushåll förvärvar för konsumtionsändamål.

d) Kapitalvinster och kapitalförluster på fasta tillgångar.

e) Förluster av fasta tillgångar genom katastrofer, t.ex. förstörelse av odlade tillgångar och boskap genom sjukdomar som normalt inte täcks av försäkringar, eller skador till följd av onormala översvämningar, stormar eller skogsbränder.

f) Medel som avsatts utan att något åtagande gjorts i fråga om faktiskt förvärv eller byggande av en viss kapitalvara, t.ex. en offentlig infrastrukturfond.

3.131 Fasta bruttoinvesteringar i form av förbättringar av befintliga fasta tillgångar ska bokföras som anskaffning av nya fasta tillgångar av samma slag.

3.132 Produkter som skyddas av immateriell äganderätt är ett resultat av forskning och utveckling, analysarbete eller innovation som skapar kunskap och vars användning är begränsad i lag eller genom andra skyddsåtgärder.

Exempel på immateriella tillgångar är

a) resultatet av FoU,

b) resultatet av mineralprospektering, mätt som kostnader för provborrning, flygkartering eller andra undersökningar, transportkostnader etc.,

c) datorprogram och stora databaser som ska användas i produktionen i mer än ett år,

d) litterära, musikaliska och andra konstnärliga originalverk (manuskript, modeller, filmer, ljudupptagningar etc.).

3.133 För både fasta tillgångar och icke-producerade icke-finansiella tillgångar består den nya ägarens kostnader för ägarbytet av

a) kostnader i samband med leverans av tillgången (ny eller befintlig tillgång) på önskad plats och tid, som transportkostnader, installationskostnader, monteringskostnader osv.,

b) förrättningsavgifter eller provisioner, som avgifter till lantmätare, ingenjörer, advokater, värderare etc. samt provisioner till fastighetsmäklare, auktionsförrättare etc.,

c) skatter som ska betalas av den nya ägaren när tillgången byter ägare. Dessa skatter är skatt på förmedlingstjänsterna och skatt som ska betalas när tillgången byter ägare men inte skatt på den köpta tillgången.

Alla dessa kostnader ska bokföras som fast bruttoinvestering av den nya ägaren.

Tidpunkt för bokföring och värdering av fast bruttoinvestering

3.134 Fast bruttoinvestering bokförs när äganderätten till den fasta tillgången överförs till den institutionella enhet som avser att använda den i produktion.

Undantag från denna regel görs i fråga om

a) finansiell leasing, då ett värde för ägarbytet från leasinggivare till leasingtagare imputeras,

b) fast bruttoinvestering i egen regi, som bokförs när den produceras.

3.135 Fast bruttoinvestering värderas till mottagarpris inklusive installationsavgifter och andra kostnader för ägarbyte. När investeringen sker i egen regi värderas den till baspris för liknande fasta tillgångar, eller – om sådana baspriser inte är tillgängliga – till produktionskostnaden plus ett tillägg (utom för icke-marknadsproducenter) för driftöverskott netto eller sammansatt förvärvsinkomst.

3.136 Anskaffning av produkter som skyddas av immateriell äganderätt värderas på olika sätt:

a) För mineralprospektering: till kostnaderna för genomförda provborrningar och kostnader som lagts ned för att möjliggöra proven (som flygkarteringar och andra undersökningar).

b) För datorprogram: till mottagarpris när de förvärvas på marknaden, eller till beräknat baspris eller – om baspriset inte är tillgängligt – till produktionskostnaden plus ett tillägg (utom för icke-marknadsproducenter) för driftöverskott netto när det utvecklas internt.

c) För litterära, musikaliska och andra konstnärliga originalverk: till det pris köparen betalar när de säljs, eller om de inte säljs kan följande beräkningsmetoder godtas:

i) Det baspris som betalas för liknande original.

ii) Summan av produktionskostnaderna plus ett tillägg (utom för icke-marknadsproducenter) för driftöverskott netto.

iii) Det diskonterade värdet av förväntade intäkter.

3.137 Avyttring av befintliga fasta tillgångar genom försäljning värderas till baspris efter avdrag för säljarens eventuella kostnader för ägarbytet.

3.138 Kostnader för ägarbyte kan gälla både producerade tillgångar, inklusive fasta tillgångar, och icke-producerade tillgångar såsom mark.

Dessa kostnader ingår i mottagarpriset när det gäller producerade tillgångar. När det gäller mark och andra icke-producerade tillgångar skiljs de ut från själva köpet och försäljningen och bokförs under en särskild rubrik som fasta bruttoinvesteringar.

Kapitalförslitning (P.51c)

3.139  Definition: Med kapitalförslitning (P.51c) avses de fasta tillgångarnas värdeminskning till följd av normalt slitage och normal föråldring. I den beräknade värdeminskningen ingår avsättning för förlust av fasta tillgångar genom oförutsedda skador som man kan försäkra sig mot. Kapitalförslitning omfattar förutsedda avvecklingskostnader, t.ex. kostnader för avveckling av kärnkraftverk eller oljeplattformar eller kostnader för sanering av deponier. Sådana avvecklingskostnader bokförs som kapitalförslitning när tillgångarna tas ur bruk, dvs. när avvecklingskostnaderna bokförs som fast bruttoinvestering.

3.140 Kapitalförslitning ska beräknas för alla typer av fasta tillgångar (utom djurbesättningar), inklusive immateriella rättigheter, väsentliga förbättringar av mark och kostnader för ägarbyten som avser icke-producerade tillgångar.

3.141 Kapitalförslitning skiljer sig från den tillåtna avskrivningen för skatteändamål eller den avskrivning som redovisas i affärsredovisningen. Kapitalförslitning beräknas baserat på fast realkapitalstock och förväntad genomsnittlig ekonomisk livslängd för de olika kategorierna av dessa varor. För beräkning av fast realkapitalstock ska PI-metoden (perpetual inventory-metoden) användas i alla de fall där direkt information om fast realkapitalstock saknas. Stocken värderas till mottagarpris för aktuell period.

3.142 Förlust av fasta tillgångar till följd av oförutsedda skador som man kan försäkra sig mot ska beaktas vid beräkning av den genomsnittliga livslängden för de tillgångar det gäller. För ekonomin som helhet kommer oförutsedda skador under en given räkenskapsperiod att vara lika med eller nära ett genomsnitt. För enskilda enheter och grupper av enheter kan de faktiska skadorna skilja sig från genomsnittet. I detta fall bokförs för sektorerna eventuella skillnader som andra volymförändringar i fasta tillgångar.

3.143 För kapitalförslitning ska linjär avskrivning tillämpas, vilket innebär att värdet av en fast tillgång skrivs av med en lika stor del av anskaffningsvärdet under tillgångens hela livslängd.

3.144 I vissa fall används metoden för ”geometrisk” avskrivning (avskrivning av en konstant andel av det återstående värdet), när mönstret i effektivitetsförlusten hos en fast tillgång så kräver.

3.145 I ENS bokförs kapitalförslitning under varje saldopost, som anges brutto och netto. Bokföring ”brutto” betyder utan avdrag för kapitalförslitning medan bokföring ”netto” betyder efter avdrag för kapitalförslitning.

Lagerinvestering (P.52)

3.146  Definition: Lagerinvestering mäts som värdet av uppbyggnaden av lager minus värdet av uttag ur lager och värdet av eventuella återkommande lagerförluster.

3.147 Återkommande lagerförluster kan förekomma till följd av fysisk försämring, skada genom olyckshändelse eller snatteri för alla typer av varor i lager, såsom

a) förlust av insatsvaror,

b) förlust av produkter i arbete,

c) förlust av färdigvaror,

d) förlust av handelsvaror (t.ex. butiksstöld).

3.148 Lager omfattar följande kategorier:

a) Insatsvaror:

Insatsvaror omfattar alla produkter som lagerhålls i syfte att använda dem som insatsvaror i produktionen; detta omfattar även produkter som lagerhålls av den offentliga förvaltningen. Artiklar som guld, diamanter etc. omfattas när de är avsedda för industriell användning eller annan produktion.

b) Produkter i arbete:

Produkter i arbete omfattar produkter som ännu inte är färdigställda. De bokförs i producentens lager. Det kan t.ex. röra sig om

1. växande gröda,

2. växande skog och boskap,

3. icke färdigställda anläggningar (utom sådana som produceras enligt ett i förväg ingånget försäljningskontrakt eller för egen räkning, i vilket fall de betraktas som fast realkapitalbildning),

4. andra icke färdigställda fasta tillgångar, t.ex. fartyg och oljeriggar,

5. delvis färdigställda utredningar i ett juridiskt ärende eller konsultärende,

6. delvis färdigställda filmproduktioner,

7. delvis färdigställda datorprogram.

Produkter i arbete ska bokföras för alla produktionsprocesser som inte är avslutade vid slutet av perioden i fråga. Detta är viktigt vid kvartalsräkenskaper, t.ex. för jordbruksgrödor som inte mognar under ett kvartal.

Mängden produkter i arbete minskar när produktionsprocessen avslutas. Då övergår alla produkter i arbete till färdiga produkter.

c) Färdigvaror:

Färdigvaror som del av lager består av produkter som producenten inte avser att bearbeta ytterligare innan de levereras till andra institutionella enheter.

d) Handelsvaror:

Handelsvaror är varor som förvärvats med syfte att sälja dem vidare i befintligt skick.

Tidpunkt för bokföring och värdering av lagerinvestering

3.149 Tidpunkten för bokföring och värdering av lagerinvesteringar ska stämma överens med övriga produkttransaktioner. Detta gäller särskilt vid insatsförbrukning (t.ex. insatsvarulager), produktion (t.ex. produkter i arbete och produktion genom lagring av jordbruksprodukter) och fast bruttoinvestering (t.ex. produkter i arbete). Om varorna bearbetas utomlands och byter ekonomisk ägare ska de inkluderas i exporten (och senare i importen). Exporten avspeglas i en motsvarande minskning i lagren, och den motsvarande importen bokförs senare som en lagerökning, om den inte omedelbart används eller säljs.

3.150 Vid beräkningen av lagerinvestering ska varor som införs i lagret värderas vid tidpunkten för införandet och varor som tas ut värderas vid tidpunkten för uttaget.

3.151 Följande priser ska användas för att värdera varor i lagerinvestering:

a) Färdigvaror som överförs till producentens lager ska värderas som om de sålts vid den tidpunkten till löpande baspris.

b) Ökning av produkter i arbete ska värderas i förhållande till det beräknade löpande baspriset för den färdiga produkten.

c) Minskning av produkter i arbete på grund av uttag ur lagren när produktionen är avslutad värderas till löpande baspris för den ofärdiga produkten.

d) Varor som tas ur lager för försäljning värderas till baspris.

e) Handelsvaror som införs i lagren hos parti- och detaljhandlare etc. värderas till handlarens faktiska eller beräknade mottagarpris.

f) Handelsvaror som tas ur lager värderas till återanskaffningspris vid tiden för uttaget, och inte vid tiden för anskaffningen.

3.152 Förluster till följd av fysisk försämring, skada genom olyckshändelse mot vilken man kan försäkra sig eller snatteri bokförs och värderas enligt följande:

a) För insatsvaror: på samma sätt som insatsvaror som faktiskt tas ur lagret för att användas i produktionen (insatsförbrukning).

b) För produkter i arbete: värderas som avdrag från den ökning som hänför sig till den produktion som utförs under perioden.

c) För färdigvaror och handelsvaror: behandlas som uttag till löpande pris för oförstörda varor.

3.153 Om uppgifterna är ofullständiga ska följande approximationsmetoder användas för att beräkna lagerinvesteringen:

a) När förändringarna i lagervolymerna är regelbundna är en godtagbar approximationsmetod att multiplicera volymförändringen i lagren med genomsnittspriserna för perioden. Mottagarpriser används för lager som hålls av användare eller parti- eller detaljhandlare medan baspriser används för lager som hålls av producenterna.

b) När priserna på varorna i fråga förblir konstanta kan man trots fluktuationer i lagervolymen använda approximationen och beräkna lagerinvesteringen genom att multiplicera volymförändringen med genomsnittspriset.

c) Om både lagrens volym och priser förändras avsevärt inom räkenskapsperioden behövs mer sofistikerade approximationsmetoder, t.ex. kvartalsvis värdering av lagerinvesteringen eller användning av information om hur fluktuationerna fördelar sig över räkenskapsperioden (fluktuationerna kan vara störst mot slutet av kalenderåret, under skördeperioden etc.).

d) Om det finns uppgifter om värdena i början och slutet av perioden (t.ex. för parti- eller detaljhandel där det ofta finns lager av många olika produkter), men inga separata uppgifter om priser och volym, beräknas förändringarna i volym mellan början och slutet av perioden. Ett sätt att beräkna volymförändringen är att beräkna av omsättningshastigheten för olika produkter.

Säsongsförändringar i priserna kan avspegla en skillnad i kvalitet, t.ex. utförsäljningspriser eller priser för frukt och grönsaker som inte är i säsong. Dessa kvalitetsskillnader ska behandlas som volymförändringar.

Anskaffning minus avyttring av värdeföremål (P.53)

3.154  Definition: Värdeföremål är icke-finansiella varor som inte används huvudsakligen för produktion eller konsumtion, som inte försämras (fysiskt) över tiden under normala förhållanden och som förvärvas och innehas i första hand som värdebevarare.

3.155 Värdeföremål omfattar följande typer av varor:

a) Ädelstenar och ädla metaller, som diamanter, icke-monetärt guld, platina, silver etc.

b) Antikviteter och andra konstföremål, som målningar, skulpturer etc.

c) Andra värdesaker, som smycken av ädelstenar och ädla metaller samt samlarobjekt.

3.156 Sådana typer av varor ska bokföras som anskaffning eller avyttring av värdeföremål i följande fall:

a) När centralbanker eller andra finansförmedlare anskaffar eller avyttrar icke-monetärt guld, silver osv.

b) När företag vars primära eller sekundära verksamhet inte omfattar produktion av eller handel med sådana varor anskaffar eller avyttrar den typen av varor. Denna anskaffning eller avyttring ingår inte i dessa företags insatsförbrukning eller fasta realkapitalbildning.

c) När hushåll anskaffar eller avyttrar sådana varor. Sådan anskaffning ingår inte i hushållens konsumtionsutgifter.

I ENS bokförs enligt praxis även följande fall som anskaffning eller avyttring av värdeföremål:

a) Juvelerares och konsthandlares anskaffning eller avyttring av sådana varor (enligt den allmänna definitionen av värdeföremål bör juvelerares och konsthandlares förvärv av sådana varor bokföras som lagerinvestering).

b) Museers anskaffning eller avyttring av sådana varor (enligt den allmänna definitionen av värdeföremål bör museers förvärv av dessa varor bokföras som fast realkapitalbildning).

På detta sätt undviker man täta omklassificeringar mellan de tre huvudtyperna av investering, dvs. mellan anskaffning minus avyttring av värdeföremål, fast realkapitalbildning och lagerinvestering (t.ex. i fallet med transaktioner av sådana varor mellan hushåll och konsthandlare).

3.157 Produktionen av värdeföremål värderas till baspris. All annan anskaffning av värdeföremål värderas till de mottagarpriser som betalas för dem, inklusive eventuella avgifter eller provisioner till agenter eller förmedlare. Handelsmarginaler ingår när de köps från handlare. Avyttring av värdeföremål värderas till de priser som erhålls av säljaren, med avdrag för eventuella avgifter eller provisioner till agenter eller förmedlare. Anskaffning minus avyttring av värdeföremål mellan inhemska sektorer tar ut varandra – vad som återstår är agenternas och handlarnas marginaler.

EXPORT OCH IMPORT AV VAROR OCH TJÄNSTER (P.6 OCH P.7)

3.158  Definition: Export av varor och tjänster består av varu- och tjänstetransaktioner (försäljning, byteshandel och gåvor) från inhemska till utländska enheter.

3.159  Definition: Import av varor och tjänster består av varu- och tjänstetransaktioner (förvärv, byteshandel och gåvor) från utländska till inhemska enheter.

3.160 Export och import av varor och tjänster omfattar inte följande:

a) Viss internhandel, dvs.

1. leveranser till utländska enheter från utländska företag som är närstående inhemska företag, t.ex. försäljning i utlandet som görs av utländska dotterbolag till ett multinationellt företag som ägs eller står under bestämmande inflytande av inhemska enheter,

2. leveranser till inhemska enheter från inhemska företag som är närstående utländska företag, t.ex. försäljning inom landet som görs av inhemska dotterbolag till ett utländskt multinationellt företag.

b) Primärinkomstflöden till och från utlandet, som ersättningar till anställda, räntor och avkastning från direktinvesteringar. Avkastning från direktinvesteringar kan innehålla en oseparerbar del utgörande ersättning för olika tjänster, t.ex. utbildning av anställda, ledningstjänster och användning av patent och varumärken.

c) Gränsöverskridande försäljning eller förvärv av finansiella tillgångar eller icke-producerade tillgångar, t.ex. mark.

3.161 Import och export av varor och tjänster ska delas upp i

a) leveranser inom EU,

b) import och export utanför EU.

Bägge typer betecknas som import och export.

Export och import av varor (P.61 och P.71)

3.162 Import och export av varor förekommer när varor byter ekonomisk ägare mellan inhemska och utländska enheter. Detta gäller vare sig det sker några motsvarande fysiska förflyttningar av varor över gränserna eller inte.

3.163 För leveranser mellan närstående företag (filialer, dotterbolag eller utländska dotterbolag) ska förändringen i den ekonomiska äganderätten imputeras när varor levereras mellan de närstående företagen. Detta gäller endast när den verksamhet som tar emot varorna tar på sig ansvaret för att besluta hur stora mängder varor som ska släppas ut på marknaden och till vilket pris.

3.164 Varor kan exporteras utan att någonsin passera landets gränser, t.ex. i följande fall:

a) Varor som produceras av inhemska enheter som är verksamma på internationellt vatten och som säljs direkt till utländska enheter i utlandet. Exempel på sådana varor är olja, naturgas, fiskeriprodukter, bärgning etc.

b) Transportutrustning eller annan rörlig utrustning som inte är bunden till en viss geografisk plats.

c) Varor som går förlorade eller blir förstörda efter ägarbytet men innan de har passerat exportlandets gräns.

d)  Merchanting, dvs. när en inhemsk enhet förvärvar en vara från en utländsk enhet, och varan sedan säljs vidare till en annan utländsk enhet utan att någonsin föras in i handlarens ekonomi.

Motsvarande exempel finns för varuimport.

3.165 Import och export av varor omfattar transaktioner mellan inhemska och utländska enheter med

a) icke-monetärt guld,

b) omyntat silver, diamanter och andra ädla metaller och stenar,

c) sedlar och mynt som inte är i omlopp och icke utgivna värdepapper (värderas som varor, inte till nominellt värde),

d) elektricitet, gas och vatten,

e) boskap som drivs över landsgräns,

f) postpaket,

g) export från den offentliga förvaltningen, inklusive export av varor som finansieras med stöd och lån,

h) varor överförda till eller från en buffertlagerorganisations lager,

i) varor som ett inhemskt företag har levererat till ett utländskt närstående bolag, med undantag för varor för bearbetning,

j) varor som ett inhemskt företag har mottagit från ett utländskt närstående bolag, med undantag för varor för bearbetning,

k) smuggelgods eller produkter för vilka det inte betalats någon skatt, såsom importtullar och moms,

l) andra oregistrerade försändelser, såsom gåvor och varor under ett visst bestämt minimivärde.

3.166 Import och export av varor omfattar inte följande varor, som ändå kan passera den nationella gränsen:

a) Varor som transiteras genom ett land.

b) Varor som skickas till eller från ett lands egna ambassader, militärbaser eller andra enklaver innanför ett annat lands nationella gränser.

c) Transportmedel och annan mobil utrustning som temporärt lämnar ett land utan att den ekonomiska äganderätten förändras (t.ex. utrustning som används för installations- eller byggnadsändamål utomlands).

d) Utrustning och andra varor som sänds utomlands för bearbetning, underhåll, service eller reparation. Det gäller även varor som bearbetas på beställning i utlandet och genomgår en väsentlig fysisk förändring.

e) Andra varor som temporärt lämnar ett land och som vanligen inom ett år återförs i oförändrat skick och utan att den ekonomiska äganderätten förändras.

Exempel är varor som sänds utomlands för utställnings- eller underhållningsändamål, varor i operationell leasing, inklusive leasing i flera år, samt varor som återsänds utan att ha sålts till en utländsk enhet.

f) Varor i konsignation som förloras eller förstörs efter det att de har passerat en gräns men innan de byter ägare.

3.167 Import och export av varor ska bokföras när varorna byter ägare. Ett ägarbyte sker när parterna i transaktionen bokför det i sina räkenskaper. Detta överensstämmer inte alltid med de olika stadierna i kontraktsprocessen, t.ex.

a) tidpunkten för överenskommelsen (kontraktsdatum),

b) tidpunkten för leveransen av varor och tjänster och mottagandet av betalningskrav (leveransdatum),

c) tidpunkten för reglering av detta betalningskrav (betalningsdatum).

3.168 Import och export av varor ska värderas fritt ombord (fob) vid exportlandets gräns. Detta värde är

a) värdet av varorna till baspris,

b) plus kostnader för transport- och distributionstjänster fram till gränsen, inklusive kostnader för lastning på annat transportmedel för fortsatt transport,

c) plus eventuella skatter minus subventioner på de exporterade varorna. För leveranser inom EU ingår moms och andra produktskatter som erläggs i exportlandet.

I tillgångs- och användningstabellerna och de symmetriska input-outputtabellerna värderas import av varor inom de enskilda produktgrupperna till cif-priset (kostnad-försäkring-frakt) vid importlandets gräns.

3.169  Definition: Cif-priset är priset på en vara som levererats till importlandet gräns, eller priset på en tjänst som levererats till en inhemsk enhet, före betalning av eventuell tull eller andra importskatter eller handels- och transportmarginaler inom landet.

3.170 Det kan under vissa förhållanden bli nödvändigt att använda skattningar eller alternativa värden för fob-värdet, t.ex. i följande fall:

a) Byteshandel med varor ska värderas till de baspriser som skulle ha erhållits om varorna hade sålts för pengar.

b) Transaktioner mellan närstående företag, där i regel de faktiska kostnaderna för transaktionen ska användas. Om dessa emellertid skiljer sig från marknadspriserna ska de ersättas med ett beräknat pris som motsvarar marknadspriset.

c) Varor som överförs i samband med finansiell leasing, då varorna ska värderas utifrån det mottagarpris som leasinggivaren betalat och inte till det kumulativa värdet av hyresbetalningarna.

d) Import av varor som beräknas utifrån tulldata (för handel med länder utanför EU) eller Intrastat-uppgifter (för handel inom EU). Ingen av dessa datakällor använder fob-värdering, utan de använder cif-värdet vid EU:s gräns respektive cif-värdena vid de nationella gränserna. Eftersom fob-värdena endast används på den högsta aggregeringsnivån och cif-värdena används på produktgruppsnivån, behöver sådana justeringar endast göras på den högsta aggregeringsnivån (den så kallade cif/fob-justeringen).

e) Import och export av varor som beräknas utifrån uppgifter från urvalsundersökningar eller olika ad hoc-källor. I sådana fall får man det totala värdet av försäljningen per produkt. Beräkningen grundar sig på mottagarpriser och inte på fob-värden.

Export och import av tjänster (P.62 och P.72)

3.171  Definition: Export av tjänster består av alla tjänster som inhemska enheter tillhandahåller utländska enheter.

3.172  Definition: Import av tjänster består av alla tjänster som utländska enheter tillhandahåller inhemska enheter.

3.173 Export av tjänster omfattar följande fall:

a) Transport av exporterade varor efter det att de har lämnat exportlandets gräns när den utförs av en inhemsk transportör (fallen 2 och 3 i tabell 3.3).

b) Transport av importerade varor av en inhemsk transportör

1. till exportlandets gräns när varorna är värderade fob för att uppväga det transportvärde som är inkluderat i fob-värdet (fall 3 i tabell 3.4),

2. till importlandets gräns när varorna är värderade cif för att uppväga det transportvärde som är inkluderat i cif-värdet (fallen 3 och 2 cif i tabell 3.4).

c) Inhemska enheters transport av varor för utländska enheters räkning när detta inte innebär import eller export av varorna (t.ex. transport av varor som inte lämnar landet som export, eller transport av varor utomlands).

d) Passagerartransport som inhemska transportörer utför för utländska enheters räkning.

e) Bearbetnings- och reparationstjänster för utländska enheters räkning. Denna verksamhet ska bokföras netto, dvs. som export av tjänster exklusive värdet av de bearbetade eller reparerade varorna.

f) Installation av utrustning utomlands när projektet till sin natur pågår under begränsad tid.

g) Finansiella tjänster som inhemska enheter tillhandahåller utländska enheter, inklusive både den explicita och den implicita serviceavgiften, som Fisim.

h) Försäkringstjänster som inhemska enheter tillhandahåller utländska enheter, vad avser beloppet för den implicita serviceavgiften.

i) Utländska turisters och affärsresenärers utgifter. Utgifterna klassificeras som tjänster, men en uppdelning efter produkt behövs för tillgångs- och användningstabellerna och de symmetriska input-output-tabellerna.

j) Utländska enheters utgifter för hälso- och sjukvård och utbildning som tillhandahålls av inhemska enheter, oavsett om tjänsterna tillhandahålls inom landet eller utomlands.

k) Bostadstjänster i fritidshus som ägs och utnyttjas av utländska enheter (se punkt 3.77).

l) Royaltyer och licensavgifter som utländska enheter betalar inhemska enheter för rätten att använda immateriella rättigheter såsom patent, upphovsrätter, varumärken, industriella processer, franchising etc. och för rätten att genom licensöverenskommelser använda original eller prototyper, såsom manuskript, målningar osv.

3.174 Importen av tjänster motsvarar den export av tjänster som förtecknas i punkt 3.173, och endast följande tjänsteimport kräver ytterligare beskrivning.

3.175 Import av transporttjänster omfattar följande:

a) Transport av exporterade varor till exportlandets gräns, när transporten utförs av en utländsk transportör för att uppväga det transportvärde som ingår i de exporterade varornas fob-värde (fall 4 i tabell 3.3).

b) En utländsk transportörs transport av importerade varor

1. från exportlandets gräns som en separat transporttjänst när de importerade varorna är värderade fob (fallen 4 och 5 i tabell 3.4),

2. från importlandets gräns som en separat transporttjänst när de importerade varorna är värderade cif (i detta fall är värdet av transporttjänsten mellan exportlandets och importlandets gränser redan inkluderat i varornas cif-värde – fall 4 i tabell 3.4).

c) Utländska enheters transport av varor för inhemska enheters räkning, när transporten inte innebär import eller export av varor (t.ex. transport av transitvaror eller transport utomlands).

d) Internationell eller nationell passagerartransport som utländska transportörer utför för inhemska enheters räkning.

Import av transporttjänster omfattar inte transport av exporterade varor efter det att de har lämnat exportlandets gräns när den utförs av en utländsk transportör (fallen 5 och 6 i tabell 3.3). Export av varor värderas fob, och alla sådana transporttjänster ska således betraktas som transaktioner mellan utländska enheter, dvs. mellan en utländsk transportör och en utländsk importör. Detta gäller när sådana transporttjänster betalas av exportören enligt export-cif-kontrakt.

3.176 Import i form av inhemska enheters direkta köp utomlands omfattar alla varor och tjänster som köps på resor utomlands, både affärsresor och privata resor. Två kategorier måste särskiljas eftersom de kräver olika behandling, nämligen

a) affärsresenärers alla affärsrelaterade utgifter är insatsförbrukning,

b) övriga utgifter, vare sig de är affärsresenärers eller andra resenärers utgifter, är hushållens konsumtionsutgifter.

3.177 Import och export av tjänster bokförs när de tillhandahålls. Tidpunkten är densamma som när tjänsterna produceras. Import av tjänster ska värderas till mottagarpris och export av tjänster till baspris.



Tabell 3.3 —  Behandlingen av transport av exporterade varor

Inhemskt territorium

Territorium mellan länder

Importlandets territorium

1.  inhemsk transportörimage

2.  inhemsk transportörimage

3.  inhemsk transportörimage

4.  utländsk transportörimage

5.  utländsk transportörimage

6.  utländsk transportörimage



 

Export av varor (fob)

Export av tjänster

Import av varor (cif/fob)

Import av tjänster

1.

x

2.

x

3.

x

4.

x

x

5.

6.

3.178 Förklaring till tabellen: Första delen av tabellen visar att det finns sex olika möjligheter för transport av exporterade varor, beroende på om transportören är inhemsk eller ej och beroende på var transporten äger rum – från en plats inom landet till den nationella gränsen, från den nationella gränsen till importlandets gräns eller från importlandets gräns till en plats inom importlandet. I den andra delen av denna tabell visas det för var och en av de sex möjligheterna huruvida transportkostnaderna ska bokföras som export av varor, export av tjänster, import av varor eller import av tjänster.



Tabell 3.4 —  Behandlingen av transport av importerade varor

Inhemskt territorium

Territorium mellan länder

Exportlandets territorium

1.  inhemsk transportörimage

2.  inhemsk transportörimage

3.  inhemsk transportörimage

4.  utländsk transportörimage

5.  utländsk transportörimage

6.  utländsk transportörimage



 

Värdering av importerade varor

Import av varor

Import av tjänster

Export av varor (fob)

Export av tjänster

1.

cif/fob

2.

fob

cif

x

x

3.

cif/fob

x

x

4.

cif/fob

x

5.

fob

cif

x

x

6.

cif/fob

x

3.179 Förklaring till tabellen: Första delen av tabellen visar att det finns sex olika möjligheter för transport av importerade varor, beroende på om transportören är inhemsk eller ej och beroende på var transporten äger rum – från en plats i exportlandet till exportlandets gräns, från exportlandets gräns till importlandets gräns och från importlandets gräns till en plats inom importlandet. I den andra delen av denna tabell visas det för var och en av de sex möjligheterna huruvida transportkostnaderna ska bokföras som import av varor, import av tjänster, export av varor eller export av tjänster. I vissa fall (fallen 2 och 5) beror denna bokföring på vilken värderingsprincip som tillämpas på de importerade varorna. Övergången från cif till fob när de importerade varorna värderas består av

a) cif/fob-justering, dvs. från 2 cif till 2 fob (reducerar total import och export),

b) cif/fob-omklassificering, dvs. från 5 cif till 5 fob (lämnar total import och export oförändrad).

TRANSAKTIONER MED BEFINTLIGA VAROR

3.180  Definition: Befintliga varor är varor som redan har haft en användare (utom lager).

3.181 Befintliga varor omfattar

a) byggnader och annat fast realkapital som sålts av producerande enheter till andra enheter

1. för att återanvändas i oförändrat skick,

2. för att förstöras eller skrotas, där resultatet blir råmaterial (t.ex. järnskrot) som används i produktionen av nya varor (t.ex. stål),

b) värdeföremål som säljs från en enhet till en annan,

c) konsumentkapitalvaror som sålts av hushåll till andra enheter

1. för att återanvändas i oförändrat skick,

2. för att förstöras och omvandlas till skrot,

d) icke varaktiga varor (t.ex. returpapper, lump, gamla kläder, tomflaskor etc.) som säljs av någon enhet, antingen för att återanvändas eller för att bli råmaterial i produktionen av nya varor.

Överföringen av befintliga varor bokförs som en negativ utgift (anskaffning) för säljaren och en positiv utgift (anskaffning) för köparen.

3.182 Denna definition av befintliga varor får följande konsekvenser:

a) När försäljningen av en befintlig fast tillgång eller ett befintligt värdeföremål äger rum mellan två inhemska producenter, tar de positiva och negativa värden som bokförs för fasta bruttoinvesteringar ut varandra för hela ekonomin med undantag av kostnaden för ägarbytet.

b) När en befintlig icke flyttbar fast tillgång (t.ex. en byggnad) säljs till en utländsk enhet anses den senare köpa en finansiell tillgång, dvs. ägarandelar i en konstruerad inhemsk statistisk enhet. Denna konstruerade inhemska statistiska enhet anses därefter köpa den fasta tillgången. Köp och försäljning av den fasta tillgången äger rum mellan inhemska enheter.

c) När en befintlig flyttbar fast tillgång, som ett fartyg eller ett flygplan, exporteras, bokförs inte någon positiv fast bruttoinvestering i ekonomin för att uppväga säljarens negativa fasta bruttoinvestering.

d) Kapitalvaror, som fordon, klassificeras som fasta tillgångar eller som konsumentkapitalvaror beroende på ägare och för vilket ändamål de används. Om äganderätten till en sådan vara överförs från ett företag till ett hushåll för att användas för slutlig konsumtion, bokförs en negativ fast bruttoinvestering för företaget och en positiv konsumtionsutgift för hushållet. När äganderätten till en sådan vara överförs från ett hushåll till ett företag bokförs en negativ konsumtionsutgift för hushållet och en positiv fast bruttoinvestering för företaget.

e) Transaktioner med befintliga värdeföremål ska bokföras som anskaffning av värdeföremål (positiv bruttoinvestering) hos köparen och som avyttring av värdeföremål (negativ bruttoinvestering) hos säljaren. Vid transaktioner med utlandet ska import eller export av en vara bokföras. Ett hushålls försäljning av värdeföremål ska inte bokföras som en negativ konsumtionsutgift.

f) När den offentliga förvaltningen säljer befintliga militära kapitalvaror utomlands ska det bokföras som export av vara och som negativ fast realkapitalbildning för den offentliga förvaltningen.

3.183 Transaktioner med befintliga varor ska bokföras när de byter ägare. Värderingen ska göras efter de principer som används för den typ av produkttransaktion det gäller.

ANSKAFFNING MINUS AVYTTRING AV ICKE-PRODUCERADE TILLGÅNGAR (NP)

3.184  Definition: Icke-producerade tillgångar består av tillgångar som inte har producerats inom produktionsavgränsningen men som kan användas för produktion av varor och tjänster.

3.185 Det finns tre olika kategorier av anskaffning minus avyttring av icke-producerade tillgångar:

a) Anskaffning minus avyttring av naturresurser (NP.1).

b) Anskaffning minus avyttring av kontrakt, leasingavtal och licenser (NP.2).

c) Förvärv minus försäljning av goodwill och marknadsföringstillgångar (NP.3).

3.186 Naturresurser omfattar

a) mark,

b) mineral- och energitillgångar,

c) icke-odlade biologiska tillgångar,

d) vattenresurser,

e) radiofrekvensspektrum,

f) övriga naturresurser.

Den producerade tillgången odlade biologiska tillgångar ingår inte i naturresurserna. Förvärv eller försäljning av odlade biologiska tillgångar bokförs inte som anskaffning minus avyttring av naturresurser utan som fast realkapitalbildning. Vidare bokförs inte betalningar för tillfälligt utnyttjande av naturresurser som anskaffning av naturresurser utan som arrende, dvs. kapitalinkomst (se kapital 15: Kontrakt, leasingavtal och licenser).

3.187 Med mark avses själva marken inklusive jordlager och tillhörande ytvatten. Tillhörande ytvatten omfattar allt inlandsvatten – reservoarer, insjöar, floder etc. – över vilka äganderätt kan hävdas.

3.188 Följande objekt ingår inte i begreppet mark:

a) Byggnader eller anläggningar på marken eller genom den (vägar, tunnlar osv.).

b) Vingårdar, fruktträdgårdar eller andra trädplanteringar, växande gröda osv.

c) Mineraltillgångar.

d) Icke-odlade biologiska tillgångar.

e) Underjordiska vattenresurser.

Objekten a och b är producerade fasta tillgångar, och objekten c, d och e är olika slag av icke-producerade tillgångar.

3.189 Anskaffning och avyttring av mark och andra naturresurser ska värderas till de löpande marknadspriser som råder vid tidpunkten för anskaffningen/avyttringen. Transaktioner som avser naturresurser bokförs till samma värde både i köparens och i säljarens räkenskaper. Detta värde omfattar inte de kostnader som uppstår när naturresursen byter ägare. Dessa kostnader behandlas som fast bruttoinvestering.

3.190 Icke-producerade tillgångar i form av kontrakt, leasingavtal och licenser består av följande:

a) Överlåtbara operationella leasingavtal.

b) Tillstånd att utnyttja naturresurser, t.ex. en fiskekvot.

c) Tillstånd att utöva specifik verksamhet, t.ex. utsläppstillstånd och tillstånd för ett begränsat antal kasinon eller taxibilar inom ett visst område.

d) Ensamrätt till framtida varor och tjänster, t.ex. kontrakt med en fotbollsspelare och en förläggares ensamrätt till en viss författares nya verk.

3.191 Kontrakt, leasingavtal och licenser som icke-producerade tillgångar omfattar inte operationell leasing av sådana tillgångar, utan betalningar för operationell leasing bokförs som insatsförbrukning.

Värdet av anskaffning och avyttring av kontrakt, leasingavtal och licenser omfattar inte kostnader för ägarbyte. Kostnader för ägarbyte är en del av de fasta bruttoinvesteringarna.

3.192  Definition: Värdet av goodwill och marknadsföringstillgångar är skillnaden mellan det värde som betalats för ett inarbetat företag och summan av dess tillgångar minus summan av dess skulder. För att få fram totalvärdet av tillgångar minus skulder identifieras och värderas varje enskild tillgång och skuld för sig.

3.193 Goodwill bokförs endast när värdet framgår av en marknadstransaktion, t.ex. när hela bolaget säljs. När identifierade marknadsföringstillgångar säljs individuellt och separat från ett helt bolag bokförs den försäljningen under denna post.

3.194 Anskaffning minus avyttring av icke-producerade tillgångar bokförs på sektorernas, den totala ekonomins och utlandets kapitalkonto.




KAPITEL 4

OMFÖRDELNINGSTRANSAKTIONER

4.01  Definition: Omfördelningstransaktioner är transaktioner genom vilka det förädlingsvärde som genereras i produktionen fördelas till arbete, kapital och den offentliga förvaltningen, och transaktioner som innebär omfördelning av inkomster och förmögenhet.

En åtskillnad görs mellan löpande transfereringar och kapitaltransfereringar, där kapitaltransfereringar omfördelar i första hand sparande och förmögenhet, och i mindre grad inkomster.

ERSÄTTNINGAR TILL ANSTÄLLDA (D.1)

4.02  Definition: Ersättningar till anställda (D.1) definieras som den totala ersättning, i kontanter eller in natura, som betalas av en arbetsgivare till en anställd för av denne utfört arbete under en räkenskapsperiod.

I ersättningar till anställda ingår följande komponenter:

a) Egentlig lön (D.11):

 Kontanta löner.

 Naturalön.

b) Arbetsgivares sociala avgifter (D.12):

 Arbetsgivares faktiska sociala avgifter (D.121).

 

 Arbetsgivares faktiska pensionsavgifter (D.1211).

 Arbetsgivares faktiska sociala avgifter, utom pensionsavgifter (D.1212).

 Arbetsgivares tillräknade sociala avgifter (D.122):

 

 Arbetsgivares tillräknade pensionsavgifter (D.1221).

 Arbetsgivares tillräknade sociala avgifter, utom pensionsavgifter (D.1222).

Egentlig lön (D.11)

Kontant lön

4.03 Kontant lön innefattar sociala avgifter, inkomstskatter och andra betalningar som görs av den anställde, inbegripet sådana som innehålls av arbetsgivaren och betalas direkt till sociala trygghetssystemet, skattemyndigheter etc. för den anställdes räkning:

Kontant lön omfattar följande slag av ersättningar:

a) Grundlön som utbetalas regelbundet.

b) Lönetillägg för t.ex. övertid, nattarbete, helgarbete, dåliga eller riskfyllda arbetsförhållanden.

c) Levnadskostnadstillägg, lokala tillägg och utlandstillägg.

d) Bonusar och andra särskilda utbetalningar som görs inom ramen för incitamentsprogram och är knutna till företagets resultat, bonusar baserade på produktivitet eller vinst, jul- och nyårsbonusar exklusive den anställdes sociala förmåner (se punkt 4.07 c), ”13:e–14:e månadslön” (extra månadslön).

e) Ersättning för transporter till och från arbetet, exklusive ersättning till den anställde för utgifter för resor, omlokalisering, flyttning och representation i anslutning till tjänsten (se punkt 4.07 a).

f) Helg- och semesterersättning.

g) Provisioner, drickspengar, mötes- och styrelsearvoden, som utbetalas till den anställde.

h) Utbetalningar av arbetsgivare till de anställda i anknytning till sparprogram.

i) Särskilda utbetalningar till anställda som lämnar företaget, om dessa utbetalningar inte är knutna till ett kollektivavtal.

j) Kontant ersättning från arbetsgivare till anställda för bostadskostnader.

Naturalön

4.04  Definition: Naturalön omfattar varor, tjänster och andra naturaförmåner som arbetsgivaren tillhandahåller gratis eller till reducerade priser och som de anställda efter eget gottfinnande kan använda på sin fritid för att tillgodose egna eller andra hushållsmedlemmars behov och önskemål.

4.05 Följande utgör exempel på naturalön:

a) Måltider och drycker, inklusive sådana som konsumeras på resor i tjänsten, men exklusive speciella måltider eller drycker som krävs på grund av exceptionella arbetsförhållanden. Prisreduktion i gratis eller subventionerade personalmatsalar eller i form av lunchkuponger ingår i naturalön.

b) Eget eller köpt boende av ett slag som kan användas av alla medlemmar i den anställdes hushåll.

c) Uniformer eller andra slag av specialkläder, vilka de anställda väljer att använda ofta såväl utanför arbetsplatsen som i arbetet.

d) Tjänster från fordon eller andra varaktiga varor vilka tillhandahålls de anställda för privat bruk.

e) Varor och tjänster från arbetsgivarens egen produktion som fria resor för anställda i järnvägs- eller flygbolag, fritt kol till gruvarbetare eller fria livsmedel för jordbruksanställda.

f) Tillhandahållande av sport-, rekreations- eller semesteranordningar till anställda och deras familjer.

g) Transporter till och från arbetet utom när de anordnas på arbetstid, bilparkering som annars skulle vara avgiftsbelagd.

h) Barnomsorg för anställdas barn.

i) Arbetsgivares betalningar till förmån för anställda till företagsnämnder eller liknande organ.

j) Fondaktier som delas ut till anställda.

k) Lån till anställda till reducerad ränta. Värdet av denna förmån beräknas som det belopp som den anställde skulle få betala om arbetsgivaren tog ut marknadsmässig ränta, minus den ränta som faktiskt betalas. Förmånen bokförs som lön i kontot för inkomstbildning, och motsvarande tillräknade räntebetalning av den anställde till arbetsgivaren bokförs i kontot för primär inkomstfördelning.

l) Personaloptioner, när en arbetsgivare erbjuder anställda en möjlighet att köpa aktier till ett angivet pris vid en tidpunkt i framtiden (se punkterna 4.168–4.178).

m) Inkomst som genereras genom ej observerade aktiviteter i bolagssektorer och överförs till anställda som deltar i sådana aktiviteter för deras privata bruk.

4.06 Varor och tjänster som tillhandahålls anställda som naturalön ska värderas till baspriser när de produceras av arbetsgivaren och till mottagarpriser när de köps av arbetsgivaren. När de tillhandahålls gratis beräknas hela värdet enligt baspriserna (eller till arbetsgivarens mottagarpriser när de köps av arbetsgivaren) för berörda varor och tjänster. Detta värde ska reduceras med det belopp som den anställde betalar om varorna och tjänsterna inte tillhandahålls gratis utan till nedsatt pris.

4.07 Lön omfattar inte följande:

a) Utgifter för arbetsgivaren som är nödvändiga för produktionsprocessen, däribland följande:

1. Ersättningar till anställda för utgifter för resor, omlokalisering, flyttning och representation i anslutning till tjänsten.

2. Utgifter för förmåner på arbetsplatsen, hälsoundersökningar p.g.a. arbetets art och arbetskläder som används i arbetet.

3. Inkvarteringsmöjligheter på arbetsplatsen av ett slag som inte kan utnyttjas av den anställdes hushåll, t.ex. hytter, sovsalar, arbetarbostäder och baracker.

4. Särskilda måltider eller drycker, som är nödvändiga p.g.a. exceptionella arbetsförhållanden.

5. Ersättningar till anställda för inköp av verktyg, utrustning eller specialkläder, som behövs för arbetet, eller den del av lönen som anställda enligt anställningskontrakt ska bidra med för sådana inköp. I den mån anställda som är skyldiga enligt sina anställningskontrakt att köpa verktyg, utrustning, särskilda kläder etc. inte ersätts fullt ut ska avdrag för de resterande utgifterna göras från deras löner och arbetsgivarens insatsförbrukning höjas med motsvarande belopp.

Utgifter för sådana varor och tjänster som arbetsgivaren måste tillhandahålla de anställda för att de ska kunna utföra sitt arbete behandlas som arbetsgivarens insatsförbrukning.

b) De lönebelopp som arbetsgivaren tillfälligt fortsätter att betala till de anställda i fall av sjukdom, moderskap, arbetsskada, invaliditet etc. Sådana utbetalningar behandlas som övriga förmåner från andra sociala försäkringssystem, utom pensionsförmåner (D.6222), med samma belopp bokförda under arbetsgivares tillräknade sociala avgifter, utom pensionsavgifter (D.1222).

c) Andra anställningsrelaterade sociala förmåner i form av barn-, make- eller familjebidrag, utbildnings- eller andra bidrag till familjemedlemmar och i form av gratis hälso- och sjukvård (annan än sådan som är nödvändig p.g.a. arbetets natur) till de anställda eller deras familjer.

d) Skatter på lönesumman som betalas av arbetsgivaren – t.ex. löneskatt. Sådana skatter som betalas av företag fastställs antingen som en andel av utbetalda löner eller som ett fast belopp per anställd. De behandlas som andra produktionsskatter.

e) Betalningar till legoarbetare i form av ackordslön. Om legoarbetarens inkomst är en funktion av värdet av produkterna från en produktionsprocess som denna person har ansvar för innebär denna typ av ersättning att arbetstagaren är egenföretagare, oavsett det utförda arbetets omfattning.

Arbetsgivares sociala avgifter (D.12)

4.08  Definition: Arbetsgivares sociala avgifter är sociala avgifter som betalas av arbetsgivare till sociala trygghetssystem eller andra anställningsrelaterade sociala försäkringssystem för att säkerställa sociala förmåner till de anställda.

Ett belopp, lika med värdet av de sociala avgifter som, för att säkerställa de anställdas rätt till sociala förmåner, åvilar arbetsgivare, ska bokföras under ersättningar till anställda. Arbetsgivares sociala avgifter kan vara antingen faktiska eller tillräknade.

Arbetsgivares faktiska sociala avgifter (D.121)

4.09  Definition: Arbetsgivares faktiska sociala avgifter (D.121) består av betalningar som arbetsgivare gjort till försäkringsgivare (sociala trygghetssystem och andra anställningsrelaterade sociala försäkringssystem) för förmåner till de anställda. Sådana betalningar täcker lagstadgade, avtalsenliga, kontraktsenliga och frivilliga avgifter avseende försäkring mot sociala risker och behov.

Även om de betalas direkt till försäkringsgivarna av arbetsgivaren ska sådana sociala avgifter behandlas som en del av ersättningar till anställda. I bokföringen förs avgifterna därefter upp som betalda av de anställda till försäkringsgivarna.

Arbetsgivares faktiska sociala avgifter består av två kategorier: avgifter som rör pensioner och avgifter för andra förmåner som bokförs var för sig under följande rubriker:

a) Arbetsgivares faktiska pensionsavgifter (D.1211).

b) Arbetsgivares faktiska sociala avgifter, utom pensionsavgifter (D.1212).

Arbetsgivares faktiska avgifter utom pensionsavgifter motsvarar avgifter som rör sociala risker och andra behov för deras anställda än pensioner, såsom sjukdom, moderskap, arbetsskada, invaliditet, uppsägning etc.

Arbetsgivares tillräknade sociala avgifter (D.122)

4.10  Definition: Arbetsgivares tillräknade sociala avgifter (D.122) motsvarar andra sociala trygghetsförsäkringsförmåner (D.622)(minus anställdas eventuella egenavgifter) som betalas av arbetsgivaren direkt till de anställda eller tidigare anställda och andra berättigade personer utan medverkan av något försäkringsbolag eller någon självständig pensionsfond och utan att skapa en särskild fond eller reserv för ändamålet.

Arbetsgivares tillräknade sociala avgifter är indelade i två kategorier:

a) Arbetsgivares tillräknade pensionsavgifter (D.1221)

Det finns två typer av sociala trygghetsförsäkringssystem som avser pensioner: avgiftsbestämda respektive förmånsbestämda system.

Ett avgiftsbestämt system är ett system där förmånerna bestäms av de avgifter som faktiskt har betalats in till systemet och av avkastningen på de placeringar som har gjorts. Hela risken beträffande förmånerna övergår från och med pensioneringen till den anställde. För sådana system finns inga tillräknade avgifter såvida det inte administreras av arbetsgivaren själv. I så fall betraktas kostnaderna för att administrera systemet som en tillräknad avgift som ska betalas till den anställde som en del av ersättningar till anställda. Detta belopp bokförs också som en konsumtionsutgift för hushåll för finansiella tjänster.

Ett förmånsbestämt system är ett system där förmånerna till medlemmarna bestäms av reglerna för systemet, dvs. att utbetalningarnas storlek eller minimiutbetalningar fastställs med hjälp av en formel. I ett typiskt förmånsbestämt system betalas avgifter in av både arbetsgivaren och den anställde, där den anställdes avgift är obligatorisk och utgör en procentuell andel av nuvarande lön. Det är arbetsgivaren som bär kostnaderna för att uppfylla de fastställda förmånerna. Det är arbetsgivaren som står för hela risken beträffande förmånerna.

I ett förmånsbestämt system finns det en tillräknad avgift för arbetsgivare som beräknas på följande sätt:

Den tillräknade avgiften för arbetsgivaren motsvarar

förmånshöjningen till följd av anställning innevarande period

minus

summan av arbetsgivarens faktiska avgift

minus

summan av den anställdes eventuella avgift

plus

kostnaderna för att administrera systemet.

Vissa system kan beskrivas som ej avgiftsbestämda eftersom varken arbetsgivaren eller den anställde betalar in några faktiska avgifter. En tillräknad avgift för arbetsgivaren beräknas och tillräknas dock på det sätt som beskrivs i det föregående.

I fall där pensionsrätter i system för anställda inom offentlig förvaltning inte redovisas i huvudräkenskaperna ska de offentliga arbetsgivarnas tillräknade pensionsavgifter uppskattas med hjälp av försäkringsmatematiska beräkningar. Endast i fall där det är omöjligt att uppnå en tillräcklig tillförlitlighet genom försäkringsmatematiska beräkningar kan två andra metoder användas för att uppskatta offentliga arbetsgivares tillräknade pensionsavgifter enligt följande:

1. På grundval av en rimlig procentandel av lönerna till nuvarande anställda.

2. Som skillnaden mellan nuvarande förmåner som betalas ut och faktiska avgifter som betalas (av både anställda och den offentliga förvaltningen som arbetsgivare).

b) Arbetsgivares tillräknade sociala avgifter, utom pensionsavgifter (D.1222)

Det faktum att vissa sociala förmåner betalas ut direkt av arbetsgivaren och inte från socialförsäkringssystem eller andra försäkringsgivare hindrar inte att de bokförs som sociala förmåner. Eftersom kostnaderna för dessa förmåner utgör en del av arbetsgivarens arbetskraftskostnader ingår de även i ersättningar till anställda. Sådana anställda ska därför tillräknas en ersättning, lika med värdet av de sociala avgifter som behövs för att säkerställa de rättigheter till sociala förmåner som de intjänar. Detta belopp tar hänsyn till alla faktiska avgifter som betalats av arbetsgivaren eller den anställde och beror inte bara på storleken av de förmåner som löpande betalas ut, utan även på hur arbetsgivarnas skyldigheter i sådana system sannolikt utvecklas i framtiden, som resultat av faktorer som förväntade förändringar i antal, åldersfördelning och medellivslängd för nuvarande och tidigare anställda. De tillräknade avgifternas värde baseras på samma slag av försäkringsmatematiska beräkningar som bestämmer storleken av de premier som försäkringsbolagen debiterar.

I praktiken kan det dock vara svårt att exakt beräkna sådana tillräknade avgifter. Arbetsgivaren kan själv göra uppskattningar, kanske på basis av de avgifter som betalas till liknande fonderade system, för att beräkna sina sannolika framtida skyldigheter, och sådana uppskattningar får i förekommande fall användas. En annan godtagbar metod är att utgå från en rimlig procentsats av de löner som betalas till nuvarande anställda. I annat fall är det enda praktiska alternativet att använda de icke fonderade förmåner utom pension som utbetalas av arbetsgivaren under samma räkenskapsperiod som en uppskattning av den tillräknade ersättning som behövs för att täcka de tillräknade avgifterna. De faktiska förmåner som utbetalas den löpande perioden utgör en godtagbar uppskattning av avgifterna och den därmed förbundna tillräknade ersättningen.

4.11 I sektorkontona uppträder kostnaderna för direkta sociala förmåner först som användning i kontot för inkomstbildning, som en komponent i ersättningar till anställda, och en andra gång bland användningar i kontot för fördelning av sekundära inkomster, då som sociala förmåner. För att balansera det senare kontot antas att de anställdas hushåll till arbetsgivarnas sektorer betalar tillbaka arbetsgivarens tillräknade sociala avgifter, som tillsammans med anställdas eventuella egenavgifter finansierar de direkta sociala förmåner som tillhandahålls dem av samma arbetsgivare. Denna omföring kan likställas med det som görs för arbetsgivares faktiska sociala avgifter, vilka passerar hushållskontona och sedan betalas av hushållen till försäkringsgivarna.

4.12 Bokföringstidpunkt för ersättningar till anställda:

a) Egentlig lön (D.11) bokförs i den period under vilken arbetet utförs. Dock ska extraordinära bonusar eller andra speciella utbetalningar, t.ex. ”13:e månadslön”, bokföras när de förfaller till betalning. Bokföringstidpunkten för personaloptioner bör om möjligt spridas ut över perioden mellan tilldelningstidpunkten och intjänandetidpunkten. Om det inte finns fullständiga uppgifter ska optionens värde bokföras vid intjänandetidpunkten.

b) Arbetsgivares faktiska sociala avgifter (D.121) bokförs i den period under vilken arbetet utförs.

c) Arbetsgivares tillräknade sociala avgifter (D.122) bokförs i följande kategorier:

1. Avgifter som motsvarar obligatoriska direkta sociala förmåner bokförs i den period under vilken arbetet utförs.

2. Avgifter som motsvarar frivilliga direkta sociala förmåner bokförs vid den tidpunkt då dessa förmåner tillhandahålls.

4.13 Ersättningar till anställda består av följande komponenter:

a) Ersättningar till inhemska anställda från inhemska arbetsgivare.

b) Ersättningar till inhemska anställda från utländska arbetsgivare.

c) Ersättningar till utländska anställda från inhemska arbetsgivare.

De poster som anges i leden a–c bokförs enligt följande:

1. Ersättningar till inhemska och utländska anställda från inhemska arbetsgivare omfattar de poster som anges i leden a och c och bokförs som användning i kontona för inkomstbildning i de sektorer och branscher som arbetsgivarna tillhör.

2. Ersättningar till inhemska anställda från inhemska och utländska arbetsgivare omfattar de poster som anges i leden a och c och bokförs som tillgång i hushållens konto för allokering av primärinkomster.

3. För den post som avses i led b, ersättningar till inhemska anställda från utländska arbetsgivare, bokförs som användning i utrikeskontot för primärinkomster och löpande transfereringar.

4. För den post som avses i led c, ersättningar till utländska anställda från inhemska arbetsgivare, bokförs som tillgång i utrikeskontot för primärinkomster och löpande transfereringar.

SKATTER PÅ PRODUKTION OCH IMPORT (D.2)

4.14  Definition: Skatter på produktion och import (D.2) består av obligatoriska, ensidiga betalningar, i kontanter eller in natura, som tas ut av den offentliga förvaltningen eller av Europeiska unionens institutioner, och som avser produktion och import av varor och tjänster, anställd arbetskraft, ägande eller användande av mark, byggnader eller andra tillgångar som används i produktionen. Dessa skatter ska betalas oavsett vilken vinst som görs.

4.15 Skatter på produktion och import består av följande komponenter:

a) Produktskatter (D.21):

1. Mervärdesskatter (skatter av momstyp) (D.211).

2. Skatter och tullar på import, exklusive moms (D.212),

 importtullar (D.2121),

 skatter på import, exklusive moms och importtullar (D.2122).

3. Produktskatter, exklusive moms och importskatter (D.214).

b) Övriga produktionsskatter (D.29).

Produktskatter (D.21)

4.16  Definition: Produktskatter (D.21) är skatter som betalas per enhet av en vara eller tjänst som produceras eller ingår i en transaktion. Skatten kan vara ett bestämt belopp per mängdenhet av en vara eller tjänst eller beräknas som en bestämd procentandel av varornas och tjänsternas pris per enhet eller värde. Skatter som påförs en produkt ska oavsett vilken institutionell enhet som ska betala skatten hänföras till produktskatter, såvida de inte uttryckligen hänförs till annan rubrik.

Mervärdesskatter (skatter av momstyp) (D.211)

4.17  Definition: En mervärdesskatt är en skatt på varor eller tjänster som företag tar ut i varje led och där det samlade beloppet i slutändan tas ut av de slutliga köparna.

Denna rubrik omfattar såväl den mervärdesskatt som tas ut av den offentliga förvaltningen, och som påförs nationella och importerade produkter, som andra avdragsgilla skatter som påförs enligt ungefär samma regler som moms. Alla skatter av momstyp kallas hädanefter för ”moms”. Gemensamt för alla skatter av momstyp är att producenter bara behöver betala mellanskillnaden mellan momsen på sin försäljning och momsen på sina inköp för insatsförbrukning av varor och tjänster eller för fast realkapitalbildning till den offentliga förvaltningen.

Moms bokförs netto enligt följande:

a) Produktion av varor och tjänster samt import värderas exklusive fakturerad moms.

b) Inköp av varor och tjänster bokförs inklusive icke avdragsgill moms. Moms bokförs som belastande köparen, inte säljaren, och endast köpare som inte kan dra av den. Huvuddelen av momsen bokförs som betald på slutanvändning, framför allt på hushållens konsumtion.

För den totala ekonomin är moms lika med mellanskillnaden mellan total fakturerad moms och total avdragsgill moms (se punkt 4.27).

Skatter och tullar på import, exklusive moms (D.212)

4.18  Definition: Skatter och tullar på import, exklusive moms (D.212) omfattar obligatoriska betalningar som tas ut av den offentliga förvaltningen eller av Europeiska unionens institutioner på importerade varor, exklusive moms, innan dessa fritt kan omsättas inom det ekonomiska territoriet, och på tjänster som tillhandahålls inhemska enheter av utländska enheter.

Dessa obligatoriska betalningar omfattar följande:

a) Importtullar (D.2121): dessa består av tullar och andra importavgifter som ska betalas enligt tulltariffer på olika sorters varor, när dessa varor införs för användning inom användarlandets ekonomiska territorium.

b) Skatter på import, exklusive moms och importtullar (D.2122).

Denna rubrik omfattar följande:

1. Avgifter på importerade jordbruksprodukter.

2. Monetära utjämningsbelopp som påförs import.

3. Accis-(förbruknings)avgifter och specialskatter på vissa importerade produkter, förutsatt att sådana skatter och avgifter på liknande produkter av inhemskt ursprung betalas av producentbranschen själv.

4. Allmän omsättningsskatt som betalas på import av varor och tjänster.

5. Skatter på specifika tjänster som utländska företag tillhandahåller inhemska enheter inom det ekonomiska territoriet.

6. Vinster som uppkommer i offentliga företag vid monopol på import av vissa varor eller tjänster och som överförs till staten.

Nettoskatter och nettotullar på import exklusive moms beräknas genom att dra av importsubventioner (D.311) från skatter och tullar på import, exklusive moms (D.212).

Produktskatter, exklusive moms och importskatter (D.214)

4.19  Definition: Produktskatter, exklusive moms och importskatter (D.214) består av skatter som ska betalas i samband med produktion, export, försäljning, överlåtelse, leasing eller leverans av varor och tjänster, eller i samband med användning av dessa för egen konsumtion eller egen kapitalbildning.

4.20 Denna rubrik omfattar särskilt följande:

a) Accis-(förbruknings)avgifter och konsumtionsskatter (andra än de som omfattas av skatter och tullar på import).

b) Stämpelskatter på försäljning av specifika produkter som alkoholhaltiga drycker eller tobak samt stämpelskatter på juridiska dokument eller checkar.

c) Skatter på finansiella transaktioner och kapitaltransaktioner, som man är skyldig att betala vid köp eller försäljning av icke-finansiella och finansiella tillgångar inklusive utländsk valuta. Betalningsskyldigheten uppstår när äganderätten till mark eller andra tillgångar ändras, utom när detta är ett resultat av kapitaltransfereringar (huvudsakligen arv och gåvor). De behandlas som skatter på förmedlartjänster.

d) Bilregistreringsavgifter.

e) Nöjesskatter.

f) Skatter på lotterier, spel och vadhållning, andra än skatter på vinster.

g) Skatter på försäkringspremier.

h) Andra skatter på specifika tjänster: hotell eller andra logitjänster, bostadstjänster, restauranger, transporter, kommunikationer, reklam.

i) Allmänna omsättningsskatter (exklusive moms): här omfattas skatter på tillverkarnas parti- och detaljförsäljning, inköpsskatter, omsättningsskatter.

j) Fiskala monopols vinster, som överförs till staten, med undantag för när dessa vinster uppkommer vid monopol på import av en viss vara eller tjänst (ingår i D.2122). Fiskala monopol är offentliga företag som har getts ett lagligt monopol på produktionen eller distributionen av en särskild vara eller tjänst i avsikt att ge avkastning och inte i avsikt att främja den offentliga ekonomiska politiken eller socialpolitiken. När ett offentligt företag ges monopolrättigheter som en följd av en övervägd ekonomisk eller social politik och på grund av varans eller tjänstens eller produktionsteknikens speciella natur – t.ex. allmännyttiga företag, postväsen, telekommunikationer, järnvägar osv. – betraktas det inte som ett fiskalt monopol.

k) Exportavgifter och monetära utjämningsbelopp som tas ut på export.

4.21 Nettoproduktskatter beräknas genom att produktsubventioner (D.31) dras ifrån produktskatter (D.21).

Övriga produktionsskatter (D.29)

4.22  Definition: Övriga produktionsskatter (D.29) består av alla skatter som företag åläggs som en följd av deras produktionsaktiviteter, oberoende av kvantiteten eller värdet av de producerade eller sålda varorna och tjänsterna.

Övriga produktionsskatter kan betalas på mark, fasta tillgångar eller arbetskraft i produktionsprocessen eller på vissa aktiviteter eller transaktioner.

4.23 Övriga produktionsskatter (D.29) omfattar följande:

a) Skatter på ägande eller användning av mark, byggnader eller andra anläggningar, som utnyttjas av företagen (inklusive boende i ägarbebodda bostäder) i produktionen.

b) Skatter på användning av fasta tillgångar (t.ex. fordon, maskiner och utrustning) för produktionsändamål, oavsett om tillgångarna ägs eller hyrs.

c) Skatter på den totala lönesumman och andra löneskatter.

d) Skatter på internationella transaktioner (t.ex. utlandsresor, utländska remissor eller liknande transaktioner med utlänningar) för produktionsändamål.

e) Skatter som företag betalar för affärs- och yrkeslicenser, om dessa licenser ges automatiskt mot betalning av fastställt belopp. I sådana fall är det sannolikt att licenserna bara är ett sätt att få in intäkter, även om myndigheterna utfärdar något slags intyg eller tillstånd i gengäld. Om emellertid myndigheterna utnyttjar licensgivningen för någon faktisk kontrollfunktion, t.ex. när myndigheterna utför kontroller av företagsfastighetens lämplighet eller säkerhet, av den använda utrustningens tillförlitlighet eller säkerhet, av den anställda personalens yrkeskompetens eller av producerade varors eller tjänsters kvalitet eller standard, ska betalningen behandlas som köp av tjänst, såvida inte det belopp som debiteras för licensen är helt utan proportioner till kostnaderna för myndigheternas kontroll.

f) Skatter på föroreningar som följd av produktionsaktiviteter. Dessa består av skatter, som läggs på utsläpp eller utflöde till miljön av skadliga gaser, vätskor eller andra farliga ämnen. De omfattar inte betalningar för offentliga myndigheters insamling och omhändertagande av avfall eller skadliga ämnen; sådana betalningar ingår i företagens insatsförbrukning.

g) Underkompensation av moms till följd av de enhetstaxesystem som ofta används för jordbruket.

4.24 Övriga produktionsskatter omfattar inte skatter på hushållens egen användning av fordon etc., vilka bokförs under löpande skatter på inkomst, förmögenhet osv.

Skatter på produktion och import som betalas till Europeiska unionens institutioner

4.25 Skatter på produktion och import som betalas till Europeiska unionens institutioner omfattar följande skatter som nationella myndigheter tar ut för Europeiska unionens institutioners räkning: inbetalningar från den gemensamma jordbrukspolitiken: avgifter på importerade jordbruksprodukter, monetära utjämningsbelopp som påförs export och import, produktionsavgifter på socker och avgift på isoglukos med ansvarsavgifter på mjölk och spannmål; inbetalningar från handel med tredjeländer: tullar påförda på basis av Europeiska unionens integrerade tulltaxa (Taric).

Skatter på produktion och import som betalas in till Europeiska unionens institutioner omfattar inte den momsbaserade tredje typen av egna medel, som ingår i andra löpande transfereringar under rubriken EU:s moms- och BNI-baserade egna medel (D.76) (se punkt 4.140).

Skatter på produktion och import: bokföringstidpunkt och belopp som ska bokföras

4.26 Bokföringstidpunkt för skatter på produktion och import: skatter på produktion och import bokförs när de skattepliktiga aktiviteterna, transaktionerna eller andra händelserna äger rum.

4.27 Vissa ekonomiska aktiviteter, transaktioner eller händelser som enligt skattelagsstiftningen skulle medföra skattskyldighet undgår dock skattemyndigheternas uppmärksamhet. Sådana aktiviteter, transaktioner eller händelser ger inte upphov till finansiella tillgångar eller skulder i form av en skuld eller en fordran. Bara de belopp bokförs som styrks av taxering, deklaration eller annat instrument som utvisar en tydlig skyldighet för skattebetalaren att betala. Skatter som inte styrks av skattetaxering tillräknas inte.

Skatter som bokförs i räkenskaperna härrör ur två källor: belopp som styrkts av taxering och deklarationer eller inbetalningskvitton.

a) Om taxering och deklarationer används, ska beloppen jämkas med hjälp av en koefficient som beaktar de taxerade och deklarerade belopp som aldrig erlagts. En alternativ behandling är att en kapitaltransferering (D.995 enligt beskrivningen i punkt 4.165 j) till berörda sektorer bokförs med hjälp av samma jämkningskoefficient. Koefficienterna ska beräknas utifrån tidigare erfarenheter och nuvarande förväntningar, när det gäller taxerade och deklarerade belopp som aldrig erlagts. De ska specificeras för olika slags skatter.

b) Om inbetalningskvitton används ska de anpassas så att de gäller den tidpunkt då den aktivitet som ger upphov till skattskyldigheten ägde rum. Denna anpassning grundas på den genomsnittliga skillnaden mellan tidpunkten för aktiviteten och tidpunkten för skatteinbetalningen.

4.28 Det sammanlagda värdet av bokförda skatter innefattar eventuella räntor som debiteras på resterande skatter och eventuella avgifter påförda av skattemyndigheter om det inte är möjligt att skilja sådana räntor och avgifter från varandra. Det totala värdet reduceras med värdet av eventuella skatterabatter från den offentliga förvaltningen som ett led i den ekonomiska politiken och eventuella skatteåterbetalningar som en följd av för stora inbetalningar.

4.29 I ENS bokförs skatter på produktion och import (D.2) på följande sätt:

a) Som användning i den totala ekonomins konto för inkomstbildning.

b) Som tillgång i den offentliga förvaltningens konto för allokering av primärinkomster och i utrikeskontot för primärinkomster och löpande transfereringar.

Produktskatter bokförs som tillgång på den totala ekonomins konto för varor och tjänster. Detta gör det möjligt att balansera tillgången på varor och tjänster – värderad exklusive produktskatter – mot användningen, som är värderad inklusive dessa skatter.

Övriga produktionsskatter (D.29) bokförs som användning på kontot för inkomstbildning i den bransch eller sektor som betalar dem.

SUBVENTIONER (D.3)

4.30  Definition: Subventioner (D.3) är löpande, ensidiga betalningar som den offentliga förvaltningen eller Europeiska unionens institutioner gör till inhemska producenter.

Subventioner kan bl.a. ges i följande syften:

a) För att påverka produktionsnivåerna.

b) För att påverka priserna.

c) För att påverka ersättningen till produktionsfaktorerna.

Icke-marknadsproducenter kan erhålla övriga produktionssubventioner endast i de fall dessa betalningar grundas på allmänna bestämmelser som gäller både marknads- och icke-marknadsproducenter.

Produktsubventioner bokförs inte på icke-marknadsproduktion (P.13).

4.31 Subventioner från Europeiska unionens institutioner omfattar endast löpande transfereringar, som görs direkt till inhemska producerande enheter.

4.32 Subventioner klassificeras i

a) produktsubventioner (D.31),

1. importsubventioner (D.311),

2. övriga produktsubventioner (D.319),

b) övriga produktionssubventioner (D.39).

Produktsubventioner (D.31)

4.33  Definition: Produktsubventioner (D.31) är subventioner som utgår per enhet av en producerad eller importerad vara eller tjänst.

Värdet av produktsubventioner kan fastställas på följande sätt:

a) Som ett bestämt belopp per kvantitetsenhet av en vara eller tjänst.

b) Som en bestämd procentandel av priset per enhet.

c) Som skillnaden mellan ett bestämt målpris och det marknadspris som köparen faktiskt betalar.

En produktsubvention förfaller vanligen till betalning när varan produceras, säljs eller importeras, men kan också förfalla till betalning under andra omständigheter när t.ex. en vara överlåts, leasas, levereras eller används för egen konsumtion eller egen kapitalbildning.

Produktsubventioner avser endast marknadsproduktion (P.11) eller produktion för egen slutlig användning (P.12).

Importsubventioner (D.311)

4.34  Definition: Importsubventioner (D.311) består av subventioner av varor och tjänster som förfaller till betalning när varan passerar gränsen för användning inom det ekonomiska territoriet eller när tjänsten levereras till inhemska institutionella enheter.

Importsubventioner inkluderar förluster som uppstår när offentliga handelsorganisationer, enligt fastställd offentlig politik, köper produkter från utlänningar och säljer dem till lägre pris till landets egna invånare.

Övriga produktsubventioner (D.319)

4.35 Övriga produktsubventioner (D.319) omfattar följande:

a) Subventioner av produkter, som används inom landet: dessa består av subventioner till inhemska producenter för deras produktion när den används eller konsumeras inom det ekonomiska territoriet.

b) Förluster som uppstår när offentliga handelsorganisationer, enligt fastställd offentlig ekonomisk eller social politik, köper produkter från inhemska producenter och sedan säljer dessa till lägre priser till inhemska eller utländska enheter.

c) Subventioner till offentliga bolag och kvasibolag för att täcka permanenta förluster som uppkommer i deras produktiva verksamheter och som beror på att, enligt fastställd offentlig eller europeisk ekonomisk och social politik, deras debiterade priser är lägre än de genomsnittliga produktionskostnaderna.

d) Direkta exportsubventioner som betalas direkt till inhemska producenter, när varorna lämnar det ekonomiska territoriet eller tjänsterna tillhandahålls utlänningar – bortsett från återbetalningar vid tullgränsen av produktskatter som erlagts tidigare och friskrivning av de skatter som skulle ha betalats om varorna hade sålts eller använts inom det ekonomiska territoriet.

Övriga produktionssubventioner (D.39)

4.36  Definition: Övriga produktionssubventioner (D.39) består av subventioner utom produktsubventioner som inhemska producerande enheter kan erhålla som en följd av produktionsverksamhet.

För icke-marknadsproduktion kan icke-marknadsproducenter erhålla övriga produktionssubventioner endast i de fall dessa betalningar från den offentliga förvaltningen grundas på allmänna bestämmelser som gäller både marknadsproducenter och icke-marknadsproducenter.

4.37 Övriga produktionssubventioner (D.39) omfattar följande:

a) Subventioner av löner eller arbetskraft: bland annat subventioner som betalas i relation till den sammanlagda lönesumman eller arbetskraften eller till sysselsättning av särskilda kategorier av personer som t.ex. personer med fysisk funktionsnedsättning eller långtidsarbetslösa eller till kostnader för utbildningsprogram som anordnas eller finansieras av företag.

b) Subventioner för att minska föroreningar: dessa består av löpande subventioner avsedda att täcka delar av eller alla kostnader för extra åtgärder för att minska eller eliminera utsläp