(1)

Huvudsyftet med standardisering är att fastställa frivilliga tekniska specifikationer eller kvalitetsspecifikationer med vilka befintliga eller framtida produkter, produktionsprocesser eller tjänster kan överensstämma. Standardisering kan omfatta olika aspekter, såsom standardisering av olika kvaliteter eller storlekar på en viss produkt eller tekniska specifikationer på produkt- eller tjänstemarknader när det är väsentligt med förenlighet och interoperabilitet med andra produkter eller system.

(2)

Den europeiska standardiseringen organiseras av och för de berörda intressenterna på grundval av nationell representation (Europeiska standardiseringsorganisationen (CEN) och Europeiska standardiseringsorganisationen inom elområdet (Cenelec)) och direkt deltagande (Europeiska institutet för telekommunikationsstandarder (Etsi)) och grundas på de principer som erkänts av Världshandelsorganisationen (WTO) i fråga om standardisering, nämligen enhetlighet, insyn, öppenhet, samförstånd, frivillig tillämpning, oberoende i förhållande till särintressen samt effektivitet (nedan kallade grundprinciperna). I enlighet med grundprinciperna är det viktigt att alla berörda parter, även myndigheter och små och medelstora företag, på ett lämpligt sätt är delaktiga i den nationella och europeiska standardiseringsprocessen. De nationella standardiseringsorganen bör även främja och underlätta intressenternas deltagande.

(3)

Den europeiska standardiseringen bidrar dessutom till att stimulera företags konkurrenskraft genom att främja särskilt den fria rörligheten för varor och tjänster, interoperabilitet mellan nätverk, kommunikationsmedel, teknisk utveckling och innovation. Den europeiska standardiseringen stärker det europeiska näringslivets globala konkurrenskraft, särskilt om den etableras i samordning med de internationella standardiseringsorganen, dvs. Internationella standardiseringsorganisationen (ISO), Internationella elektrotekniska kommissionen (IEC) och Internationella teleunionen (ITU). Standarder ger betydande positiva ekonomiska effekter, t.ex. genom att underlätta det ekonomiska utbytet på den inre marknaden och uppmuntra utveckling av nya och bättre produkter eller marknader och bättre leveransbetingelser. Därmed ökar standarder normalt konkurrensen, minskar produktions- och försäljningskostnader och gynnar ekonomin som helhet och konsumenterna i synnerhet. Standarder kan bibehålla och öka kvaliteten, ge information samt säkerställa interoperabilitet och kompatibilitet, vilket innebär ökad säkerhet och ett mervärde för konsumenterna.

(4)

Europeiska standarder antas av de europeiska standardiseringsorganisationerna, nämligen CEN, Cenelec och Etsi.

(5)

Europeiska standarder har stor betydelse för den inre marknaden. Harmoniserade standarder används till exempel för att visa att produkter som ska göras tillgängliga på marknaden kan förutsättas överensstämma med de väsentliga krav avseende dessa produkter som fastställts i unionens relevanta harmoniseringslagstiftning. Dessa krav bör definieras på ett precist sätt, så att de europeiska standardiseringsorganisationerna inte missförstår dem.

(6)

Standardiseringen spelar en allt viktigare roll i den internationella handeln och för öppnandet av marknaderna. Unionen bör försöka främja samarbete mellan europeiska standardiseringsorganisationer och internationella standardiseringsorgan. Unionen bör också främja bilaterala strategier med tredjeländer för att samordna standardiseringsarbetet och främja europeiska standarder, bland annat i samband med förhandlingar om avtal eller genom utstationeringar av standardiseringsexperter i tredjeländer. Vidare bör unionen uppmuntra kontakter mellan europeiska standardiseringsorganisationer och privata forum och konsortier och samtidigt upprätthålla den europeiska standardiseringens företräde.

(7)

Europeisk standardisering regleras genom en särskild rättslig ram som utgörs av tre olika rättsakter: Europaparlamentets och rådets direktiv 98/34/EG av den 22 juni 1998 om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter och beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster ( 3 ), Europaparlamentets och rådets beslut nr 1673/2006/EG av den 24 oktober 2006 om finansiering av europeisk standardisering ( 4 ) och rådets beslut 87/95/EEG av den 22 december 1986 om standardisering inom området informationsteknologi och telekommunikation ( 5 ). Det nuvarande regelverket har dock förlorat sin aktualitet på grund av utvecklingen inom europeisk standardisering under de senaste årtiondena. Därför bör det nuvarande regelverket förenklas och anpassas så att det omfattar nya aspekter av standardisering som avspeglar den senaste utvecklingen och de framtida utmaningarna för den europeiska standardiseringen. Detta gäller särskilt den tilltagande utvecklingen av standarder för tjänster och av andra standardiseringsprodukter än formella standarder.

(8)

Europaparlamentets resolution av den 21 oktober 2010 om framtiden för EU:s standardisering ( 6 ) liksom rapporten ”Standardization for a competitive and innovative Europe: a vision for 2020” från expertpanelen för översyn av det europeiska standardiseringssystemet (Express) från februari 2010 innehåller ett stort antal strategiska rekommendationer rörande översynen av det europeiska standardiseringssystemet.

(9)

För att säkerställa att standarder och standardisering ska kunna bli effektiva politiska verktyg för unionen måste det finnas ett ändamålsenligt och effektivt standardiseringssystem som kan fungera som en flexibel och öppen plattform för att nå samförstånd mellan alla deltagare och som är ekonomiskt livskraftigt.

(10)

I Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden ( 7 ) fastställs allmänna bestämmelser för att underlätta för tjänsteleverantörer att utöva sin etableringsfrihet och för att underlätta den fria rörligheten för tjänster, samtidigt som man behåller en hög kvalitetsnivå. Därmed åläggs medlemsstaterna att i samarbete med kommissionen uppmuntra utvecklingen av frivilliga europeiska standarder i syfte att främja kompatibiliteten mellan tjänster som tillhandahålls av leverantörer i olika medlemsstater, tillhandahållandet av mottagarinformation och tjänsternas kvalitet. Direktiv 98/34/EG gäller dock endast produktstandarder, medan standarder för tjänster inte uttryckligen omfattas. I praktiken blir det dessutom allt mindre relevant att göra åtskillnad mellan varor och tjänster på den inre marknaden. Det är inte alltid praktiskt möjligt att dra en klar gräns mellan standarder för produkter och standarder för tjänster. Många standarder för produkter innefattar en servicekomponent medan standarder för tjänster ofta även delvis rör produkter. Således måste det nuvarande regelverket anpassas till de nya omständigheterna genom att dess tillämpningsområde utökas till standarder för tjänster.

(11)

Standarder för tjänster är, precis som andra standarder, frivilliga och bör styras av marknaden. De ekonomiska aktörer och intressenter som påverkas direkt eller indirekt av dessa standarder bör ha störst inflytande. Standarderna bör också ta hänsyn till allmänintresset och de bör baseras på grundprinciperna, inklusive samförstånd. Standarderna bör främst inriktas på tjänster kopplade till produkter och processer.

(12)

Det regelverk som tillåter att kommissionen begär att en eller flera europeiska standardiseringsorganisationer utarbetar en europeisk standard eller en europeisk standardiseringsprodukt för tjänster bör tillämpas med fullständig respekt för den behörighetsfördelning mellan unionen och medlemsstaterna som fastställs i fördragen. Detta gäller framför allt artiklarna 14, 151, 152, 153, 165, 166 och 168 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) och protokoll nr 26 om tjänster av allmänt intresse fogat till fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) och till EUF-fördraget, enligt vilket det fortfarande faller inom medlemsstaternas exklusiva behörighet att fastställa de grundläggande principerna för sina socialförsäkrings- och yrkesutbildningssystem och sin hälso- och sjukvård och utforma ramvillkoren för förvaltningen, finansieringen, organiserandet och tillhandahållandet av de tjänster som utförs inom dessa system. Medlemsstaterna är också exklusivt behöriga att – utan att det påverkar tillämpningen av artikel 168.4 i EUF-fördraget och Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer ( 8 ) – fastställa de krav och kvalitets- och säkerhetsstandarder som ska gälla i detta sammanhang. Kommissionen bör inte genom en sådan begäran påverka rätten att förhandla om, ingå och tillämpa kollektivavtal eller rätten att vidta stridsåtgärder i enlighet med nationell lagstiftning och praxis som respekterar unionsrätten.

(13)

De europeiska standardiseringsorganisationerna omfattas av konkurrenslagstiftningen i den mån de kan betraktas som företag eller företagssammanslutningar i den mening som avses i artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget.

(14)

Inom unionen antas nationella standarder av nationella standardiseringsorgan, vilket skulle kunna leda till motstridiga standarder och tekniska hinder på den inre marknaden. För att den inre marknaden och standardiseringen inom unionen ska fungera effektivt är det därför nödvändigt att bekräfta det existerande regelbundna utbyte av information som äger rum mellan de nationella standardiseringsorganen, de europeiska standardiseringsorganisationerna och kommissionen om deras pågående och framtida standardiseringsverksamhet och bekräfta den frysningsprincip som är tillämplig på de nationella standardiseringsorganen inom ramen för de europeiska standardiseringsorganisationerna och som föreskriver att nationella standarder ska dras tillbaka efter offentliggörandet av en ny europeisk standard. De nationella standardiseringsorganen och de europeiska standardiseringsorganisationerna bör också följa bestämmelserna om informationsutbyte i bilaga 3 till det avtalet om tekniska handelshinder ( 9 ).

(15)

Medlemsstaternas skyldighet att underrätta kommissionen om sina nationella standardiseringsorgan bör inte innebära krav på antagande av specifik nationell lagstiftning för erkännande av dessa organ.

(16)

Ett regelbundet utbyte av information mellan de nationella standardiseringsorganen, de europeiska standardiseringsorganisationerna och kommissionen bör inte hindra nationella standardiseringsorgan från att uppfylla andra skyldigheter och åtaganden, särskilt enligt bilaga 3 till avtalet om tekniska handelshinder.

(17)

Med representation av samhällsintressen och samhällsintressenter avses, i samband med europeisk standardiseringsverksamhet, det arbete som utförs av organisationer och parter som företräder intressen av större samhällsbetydelse, t.ex. miljö-, konsument- eller arbetstagarintressen. Representationen av arbetstagarintressen och arbetstagarintressenter avser i samband med europeisk standardiseringsverksamhet framför allt det arbete som utförs av organisationer och parter som företräder arbetstagarnas grundläggande rättigheter, t.ex. fackföreningar.

(18)

För att påskynda beslutsfattandet bör de nationella standardiseringsorganen och de europeiska standardiseringsorganisationerna underlätta tillgänglig information om sin verksamhet genom att främja användningen av informations- och kommunikationsteknik (IKT) i deras respektive standardiseringssystem, t.ex. genom att tillhandahålla samtliga berörda intressenter en användarvänlig, internetbaserad samrådsmekanism där synpunkter på utkast till standarder kan lämnas och genom att anordna virtuella möten för tekniska kommittéer, inklusive med hjälp av webb- eller videokonferenser.

(19)

Standarder kan underlätta unionens politiska arbete med viktiga samhälleliga utmaningar, som klimatförändring, en hållbar resursanvändning, innovation, en åldrande befolkning, integrering av personer med funktionsnedsättning, konsumentskydd, arbetstagarnas säkerhet och arbetsförhållanden. Genom att driva på utvecklingen av europeiska eller internationella standarder för varor och tekniker på de nya marknaderna inom dessa områden skulle unionen kunna skapa en konkurrensfördel för sina företag och underlätta handeln, särskilt för små och medelstora företag, som utgör en stor del av de europeiska företagen.

(20)

Standarder är viktiga verktyg för företagens – särskilt de små och medelstora företagens – konkurrenskraft, eftersom dessa företags deltagande i standardiseringsprocessen är viktigt för de tekniska framstegen i unionen. Därför är det nödvändigt att standardiseringsreglerna uppmuntrar små och medelstora företag att aktivt delta och bidra med sina innovativa tekniska lösningar till standardiseringsarbetet. Detta inkluderar bland annat att förbättra deras delaktighet på nationell nivå, där de kan åstadkomma mer eftersom kostnaderna är lägre och de inte hindras av språkbarriärer. Följaktligen bör denna förordning innebära att små och medelstora företag bli bättre företrädda inom och mer delaktiga i både nationella och europeiska tekniska kommittéer och bör underlätta deras faktiska tillgång till och medvetenhet om standarderna.

(21)

De europeiska standarderna är extremt viktiga för de små och medelstora företagens konkurrenskraft, men i några fall är dessa företag underrepresenterade i den europeiska standardiseringsverksamheten. Denna förordning bör därför främja och underlätta en lämplig representation och ett lämpligt deltagande av små och medelstora företag i den europeiska standardiseringsprocessen genom en enhet som har konkreta kontakter med och är verkligt representativ för de små och medelstora företagen och organisationer som företräder dem på nationell nivå.

(22)

Standarder kan ha stora samhällskonsekvenser, särskilt när det gäller medborgarnas säkerhet och välbefinnande, nätverks effektivitet, miljön, arbetstagarnas säkerhet och arbetsförhållanden, tillgänglighet samt andra offentligpolitiska områden. Samhällsintressenterna måste därför få större inflytande vid utveckling av standarder genom stärkt stöd till organisationer som företräder konsument- och miljöintressen och sociala intressen.

(23)

De europeiska standardiseringsorganisationernas skyldighet att främja och underlätta representation och ett verkligt deltagande av alla berörda intressenter innebär inte att dessa intressenter ges någon rösträtt, såvida en sådan rösträtt inte föreskrivs av de europeiska standardiseringsorganisationernas interna arbetsordning.

(24)

Det europeiska standardiseringssystemet bör också ta full hänsyn till FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning ( 10 ). Det är därför viktigt att de organisationer som företräder konsumenternas intressen i tillräcklig utsträckning företräder och tillvaratar intressena för personer med funktionsnedsättning. Dessutom bör delaktighet i standardiseringsprocessen av personer med funktionsnedsättning underlättas med alla tillgängliga medel.

(25)

På grund av standardiseringens betydelse som ett verktyg för att stödja unionens lagstiftning och politik och för att undvika invändningar mot och ändringar av harmoniserade standarder i efterhand är det viktigt att myndigheterna deltar i standardiseringen under alla skeden av utvecklingen av de standarder där de kan vara inblandade och särskilt inom de områden som omfattas av unionens harmoniseringslagstiftning avseende produkter.

(26)

Standarderna bör ta hänsyn till miljöpåverkan under produkternas och tjänsternas hela livscykel. Viktiga och allmänt tillgängliga redskap för att bedöma påverkan under hela livscykeln har utvecklats av kommissionens gemensamma forskningscentrum (JRC). Denna förordning bör alltså säkerställa att JRC kan spela en aktiv roll i det europeiska standardiseringssystemet.

(27)

Det krävs noggrann planering av framtida begäran om att utarbeta standarder för att samarbetet mellan kommissionen och det europeiska standardiseringssystemet ska vara livskraftigt. Planeringen kan förbättras, bland annat med hjälp av synpunkter från berörda parter, t.ex. nationella marknadsövervakningsmyndigheter, genom att det införs mekanismer för insamling av synpunkter och underlättande av informationsutbyte mellan samtliga berörda parter. Eftersom det enligt direktiv 98/34/EG redan går att begära att europeiska standardiseringsorganisationer ska utveckla europeiska standarder är det lämpligt att införa en bättre och öppnare planering genom ett årligt arbetsprogram som bör innehålla en översikt över varje begäran om standarder som kommissionen har för avsikt att överlämna till europeiska standardiseringsorganisationer. Det är nödvändigt att säkerställa en hög nivå av samarbete mellan de europeiska standardiseringsorganisationerna och de europeiska intresseorganisationer som erhåller finansiering av unionen i enlighet med denna förordning och kommissionen i samband med det årliga upprättandet av unionens arbetsprogram för standardisering och vid utarbetandet av begäran om standarder för att analysera marknadsrelevansen för det föreslagna ämnesområdet och de politiska mål som fastställts av lagstiftaren samt att göra det möjligt för de europeiska standardiseringsorganisationerna att ge snabbare svar på den begärda standardiseringsverksamheten.

(28)

Kommissionen bör – innan den ser till att ett ärende som rör begäran om europeiska standarder eller europeiska standardiseringsprodukter eller invändningar mot en harmoniserad standard tas upp i den kommitté som inrättats genom denna förordning – samråda med medlemsstaternas experter, t.ex. genom att involvera de kommittéer som inrättats genom motsvarande unionslagstiftning eller, om sådana kommittéer saknas, genom att bedriva andra former av samråd med sektorsexperter.

(29)

I flera av de direktiv som harmoniserar villkoren för saluföring av produkter anges det att kommissionen får begära att de europeiska standardiseringsorganisationerna antar harmoniserade standarder som kan användas som grund för att förutsätta att produkterna överensstämmer med tillämpliga väsentliga krav. Många av dessa direktiv innehåller dock ett antal olika bestämmelser om invändningar mot dessa standarder om dessa inte, eller inte helt, omfattar alla tillämpliga krav. Skiljaktiga bestämmelser som leder till osäkerhet för ekonomiska aktörer och europeiska standardiseringsorganisationer finns särskilt i rådets direktiv 89/686/EEG av den 21 december 1989 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om personlig skyddsutrustning ( 11 ), rådets direktiv 93/15/EEG av den 5 april 1993 om harmonisering av bestämmelserna om utsläppande på marknaden och övervakning av explosiva varor för civilt bruk ( 12 ), Europaparlamentets och rådets direktiv 94/9/EG av den 23 mars 1994 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om utrustning och säkerhetssystem som är avsedda för användning i explosionsfarliga omgivningar ( 13 ), Europaparlamentets och rådets direktiv 94/25/EG av den 16 juni 1994 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar i fråga om fritidsbåtar ( 14 ), Europaparlamentets och rådets direktiv 95/16/EG av den 29 juni 1995 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om hissar ( 15 ), Europaparlamentets och rådets direktiv 97/23/EG av den 29 maj 1997 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om tryckbärande anordningar ( 16 ), Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/22/EG av den 31 mars 2004 om mätinstrument ( 17 ), Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/23/EG av den 23 maj 2007 om utsläppande på marknaden av pyrotekniska artiklar ( 18 ), Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/23/EG av den23 april 2009 om icke-automatiska vågar ( 19 ) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/105/EG av den 16 september 2009 om enkla tryckkärl ( 20 ). Därför måste den här förordningen innefatta det enhetliga förfarandet enligt Europaparlamentets och rådets beslut nr 768/2008/EG av den 9 juli 2008 om en gemensam ram för saluföring av produkter ( 21 ), och de berörda bestämmelserna måste strykas i dessa direktiv samtidigt som även Europaparlamentet ges rätten att invända mot en harmoniserad standard i enlighet med denna förordning.

(30)

Myndigheter bör på bästa möjliga sätt använda hela utbudet av relevanta tekniska specifikationer vid upphandling av maskinvara, programvara och it-tjänster, t.ex. genom att välja tekniska specifikationer som kan tillämpas av alla berörda leverantörer, för att ge större utrymme för konkurrens och minska risken för inlåsning. Enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/17/EG av den 31 mars 2004 om samordning av förfarandena vid upphandling på områdena vatten, energi, transporter och posttjänster ( 22 ), Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/18/EG av den 31 mars 2004 om samordning av förfarandena vid offentlig upphandling av byggentreprenader, varor och tjänster ( 23 ), Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/81/EG av den 13 juli 2009 om samordning av förfarandena vid tilldelning av vissa kontrakt för byggentreprenader, varor och tjänster av upphandlande myndigheter och enheter på försvars- och säkerhetsområdet ( 24 ) och kommissionens förordning (EG, Euratom) nr 2342/2002 av den 23 december 2002 om genomförandebestämmelser för rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 med budgetförordning för Europeiska gemenskapernas allmänna budget ( 25 ) ska de tekniska specifikationerna vid offentlig upphandling vara utformade genom en hänvisning till sådana nationella standarder som genomför europeiska standarder, europeiska tekniska godkännanden, gemensamma tekniska specifikationer, internationella standarder, andra tekniska referenssystem som utarbetats av de europeiska standardiseringsorganisationerna eller, om sådana inte finns, till nationella standarder eller nationella tekniska godkännanden, eller till nationella tekniska specifikationer om projektering, beräkning och utförande av byggentreprenader samt materialanvändning, eller motsvarande. Tekniska specifikationer på IKT-området utarbetas dock ofta av andra organisationer som utvecklar standarder och faller därför inte inom någon av de kategorier av standarder och godkännanden som fastställs i direktiven 2004/17/EG, 2004/18/EG eller 2009/81/EG eller i förordning (EG, Euratom) nr 2342/2002. Det är därför nödvändigt att föreskriva att tekniska specifikationer för offentlig upphandling ska kunna hänvisa till tekniska specifikationer på IKT-området, för att hänga med i den snabba utvecklingen på IKT-området, underlätta tillhandahållandet av gränsöverskridande tjänster samt främja konkurrens, interoperabilitet och innovation.

(31)

Tekniska specifikationer som inte antagits av europeiska standardiseringsorganisationer kan i statushänseende inte jämställas med europeiska standarder. Vissa tekniska specifikationer på IKT-området har inte utvecklats i enlighet med grundprinciperna. Därför bör det i denna förordning fastställas ett förfarande för fastställande av tekniska specifikationer på IKT-området som det kan hänvisas till vid offentlig upphandling. Förfarandet bör innefatta ett omfattande samråd med ett brett spektrum av intressenter, bland annat de europeiska standardiseringsorganisationerna, företag och myndigheter. Denna förordning bör även innehålla krav i form av en förteckning över kriterier för sådana tekniska specifikationer och därmed sammanhängande utvecklingsprocesser. Kraven när det gäller fastställande av tekniska specifikationer på IKT-området bör säkerställa att hänsyn tas till offentligpolitiska mål och samhällsbehov och bör bygga på grundprinciperna.

(32)

För att ytterligare främja innovation och konkurrens bör fastställandet av en viss teknisk specifikation inte diskvalificera en konkurrerande teknisk specifikation från att fastställas i enlighet med bestämmelserna i denna förordning. Ett fastställande förutsätter att kriterierna är uppfyllda och att den tekniska specifikationen har fått en betydande acceptans på marknaden.

(33)

De fastställda tekniska specifikationerna på IKT-området skulle kunna bidra till genomförandet av Europaparlamentets och rådets beslut nr 922/2009/EG av den 16 september 2009 om lösningar för att uppnå interoperabilitet mellan europeiska offentliga förvaltningar (ISA) ( 26 ), genom vilket det för perioden 2010–2015 inrättas ett program för kompatibla lösningar för europeiska offentliga förvaltningar samt för unionens institutioner och unionens organ för att erbjuda gemensamma och delade lösningar som underlättar interoperabilitet.

(34)

Det kan uppstå situationer på IKT-området där det är lämpligt att uppmuntra användning av eller att kräva överensstämmelse med tillämpliga standarder på unionsnivå för att säkerställa interoperabilitet på den inre marknaden och för att ge användarna större valfrihet. Under vissa omständigheter kan det också hända att vissa europeiska standarder inte längre uppfyller konsumenternas behov eller att de hindrar den tekniska utvecklingen. Därför kan kommissionen i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/21/EG av den 7 mars 2002 om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster ( 27 ) när så krävs begära att de europeiska standardiseringsorganisationerna upprättar standarder, fastställer och i Europeiska unionens officiella tidning offentliggör en förteckning över standarder eller specifikationer för att uppmuntra användningen av dem eller göra tillämpningen obligatorisk eller stryka standarder eller specifikationer från förteckningen.

(35)

Denna förordning bör inte hindra europeiska standardiseringsorganisationer från att fortsätta att utarbeta standarder på IKT-området och intensifiera sitt samarbete med andra organisationer som utvecklar standarder, särskilt på IKT-området, för att säkerställa enhetlighet och undvika fragmentering och dubbelarbete vid tillämpningen av standarder och specifikationer.

(36)

Förfarandet för att fastställa tekniska specifikationer på IKT-området som föreskrivs i denna förordning bör inte undergräva enhetligheten i det europeiska standardiseringssystemet. Därför bör denna förordning också fastställa på vilka villkor en teknisk specifikation inte ska anses strida mot andra europeiska standarder.

(37)

Innan tekniska specifikationer på IKT-området fastställs, som det kan hänvisas till vid offentlig upphandling, bör det flerpartsforum som inrättades genom kommissionens beslut av den 28 november 2011 ( 28 ) användas som ett forum för samråd med europeiska och nationella intressenter, Europeiska standardiseringsorganisationer och medlemsstater i syfte att säkerställa processens legitimitet.

(38)

I beslut nr 1673/2006/EG fastställs reglerna för unionens bidrag till finansieringen av europeisk standardisering för att se till att europeiska standarder och andra europeiska standardiseringsprodukter utvecklas och ses över som stöd för unionens mål, lagstiftning och politik. För att förenkla förvaltningen och budgetarbetet är det lämpligt att införliva bestämmelserna från det beslutet i den här förordningen och att, när så är möjligt, använda de minst betungande förfarandena.

(39)

Eftersom den europeiska standardiseringen till stöd för unionens lagstiftning och politik och de olika typerna av standardiseringsverksamhet täcker ett mycket brett område, behöver man föreskriva om olika former av finansiering. Detta gäller huvudsakligen bidrag utan ansökningsomgång till de europeiska standardiseringsorganisationerna och nationella standardiseringsorgan i enlighet med artikel 110.1 andra stycket i rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 av den 25 juni 2002 med budgetförordning för Europeiska gemenskapens allmänna budget ( 29 ) och artikel 168.1 d i förordning (EG, Euratom) nr 2342/2002. Dessutom bör samma bestämmelser även gälla de organ som inte erkänns som europeiska standardiseringsorganisationer enligt denna förordning, men som har befullmäktigats genom en grundläggande rättsakt och som fått i uppdrag att utföra förberedande arbete inför den europeiska standardiseringen i samarbete med de europeiska standardiseringsorganisationerna.

(40)

Eftersom de europeiska standardiseringsorganisationerna fortlöpande stöder unionens verksamheter bör de ha ändamålsenliga och effektiva centrala sekretariat. Kommissionen bör därför ha rätt att tillhandahålla bidrag till de organisationer som bedriver verksamhet av allmänt europeiskt intresse utan att, när det gäller administrationsbidrag, tillämpa den princip med årlig nedtrappning som föreskrivs i artikel 113.2 i förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002.

(41)

I Europaparlamentets och rådets beslut nr 1639/2006/EG av den 24 oktober 2006 om att upprätta ett ramprogram för konkurrenskraft och innovation (2007–2013) ( 30 ), Europaparlamentets och rådets beslut nr 1926/2006/EG av den 18 december 2006 om inrättande av ett program för gemenskapsåtgärder på området konsumentpolitik (2007–2013) ( 31 ) samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 614/2007 av den 23 maj 2007 om det finansiella instrumentet för miljön (Life+) ( 32 ) föreskrivs redan möjligheten till finansiellt stöd till europeiska organisationer som företräder små och medelstora företag, konsumenter och miljöintressen inom standardiseringen, medan särskilda bidrag utbetalas till europeiska organisationer som företräder samhällsintressen inom standardiseringen. Finansiering enligt beslut nr 1639/2006/EG, beslut nr 1926/2006/EG och förordning (EG) nr 614/2007 kommer att upphöra den 31 december 2013. Det är viktigt för den europeiska standardiseringens utveckling att fortsätta att främja och uppmuntra aktivt deltagande av europeiska organisationer som företräder små och medelstora företag och konsumenter samt miljö- och arbetstagarintressen. Dessa organisationers syfte är av allmänt europeiskt intresse, och tack vare det särskilda uppdrag som de fått av nationella icke-vinstdrivande organisationer utgör de ett europeiskt nätverk som företräder icke-vinstdrivande organisationer i medlemsstaterna och som främjar principer och strategier som överensstämmer med målen i fördragen. På grund av det sammanhang inom vilket de verkar och deras stadgeenliga ändamål har dessa organisationer som företräder små och medelstora företag, konsumenter samt miljö- och arbetstagarintressen inom den europeiska standardiseringen en permanent roll att spela som är väsentlig för unionens mål och politik. Kommissionen bör därför ha kvar möjligheten att ge bidrag till dessa organisationer utan att, när det gäller driftsbidrag, tillämpa den princip med årlig nedtrappning som föreskrivs i artikel 113.2 i förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002.

(42)

Finansieringen av standardiseringsverksamheten bör även kunna täcka verksamhet som förbereder eller kompletterar fastställandet av europeiska standarder eller europeiska standardiseringsprodukter för varor och tjänster. Detta är nödvändigt främst för forskning, utarbetande av förberedande dokument för lagstiftning, prov som sker i samarbete mellan olika laboratorier och validering eller utvärdering av standarder. Man bör också fortsätta att främja standardisering på europeisk och internationell nivå genom program för tekniskt stöd till och samarbete med tredjeländer. För att förbättra tillgången till marknaderna och öka konkurrenskraften hos företagen i unionen bör det finnas möjlighet att bevilja bidrag till andra organ efter ansökningsomgång eller, om så krävs, genom att tilldela kontrakt.

(43)

Unionens finansiering bör syfta till att fastställa europeiska standarder eller europeiska standardiseringsprodukter för produkter och tjänster för att göra det lättare för företagen att använda dem genom förstärkt stöd till översättningar av dem till de olika officiella unionsspråken, så att små och medelstora företag får möjlighet att dra full nytta av förståelsen och tillämpningen av de europeiska standarderna. Finansieringen bör också syfta till att öka samstämmigheten i det europeiska systemet för standardisering och se till att samtliga marknadsaktörer i hela unionen får tillgång till de europeiska standarderna på rättvisa och tydliga villkor. Detta är särskilt viktigt i de fall där användningen av standarder gör det möjligt att uppnå överensstämmelse med relevant unionslagstiftning.

(44)

För att säkerställa en effektiv tillämpning av denna förordning bör det vara möjligt att anlita den sakkunskap som krävs, särskilt för revision och ekonomisk förvaltning, och att få tillgång till resurser för sådant administrativt stöd som kan underlätta genomförandet samt att regelbundet utvärdera den verksamhet som finansieras av unionen för att kunna bedöma om den är ändamålsenlig och ger önskad verkan.

(45)

Lämpliga åtgärder bör också vidtas för att undvika bedrägerier och oegentligheter och för att återkräva medel som utbetalats felaktigt i enlighet med rådets förordning (EG, Euratom) nr 2988/95 av den 18 december 1995 om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen ( 33 ), rådets förordning (Euratom, EG) nr 2185/96 av den 11 november 1996 om de kontroller och inspektioner på platsen som kommissionen utför för att skydda Europeiska gemenskapernas finansiella intressen mot bedrägerier och andra oegentligheter ( 34 ) samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1073/1999 av den 25 maj 1999 om utredningar som utförs av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) ( 35 ).

(46)

För att uppdatera förteckningen över europeiska standardiseringsorganisationer och anpassa kriterierna för organisationer som företräder små och medelstora företag och samhällsintressenter till vidare utveckling när det gäller deras icke-vinstdrivande karaktär och representativitet, bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen med avseende på ändringar av bilagorna till denna förordning. Det är av särskild betydelse att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå. När kommissionen förbereder och utarbetar delegerade akter bör den se till att relevanta handlingar översänds samtidigt till Europaparlamentet och rådet och att detta sker så snabbt som möjligt och på lämpligt sätt.

(47)

Den kommitté som inrättas genom denna förordning bör biträda kommissionen i alla frågor som rör genomförandet av denna förordning, och vederbörlig hänsyn bör tas till de synpunkter som sektorsexperterna har.

(48)

För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av denna förordning bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 av den 16 februari 2011 om fastställande av allmänna regler och principer för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter ( 36 ).

(49)

Det rådgivande förfarandet bör användas för antagande av genomförandeakter som gäller invändningar mot harmoniserade standarder och då hänvisningarna till berörd harmoniserad standard ännu inte har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning, eftersom standarden i fråga ännu inte har lett till en presumtion om överensstämmelse med de väsentliga kraven i de delar av unionens harmoniseringslagstiftning som är tillämpliga.

(50)

Granskningsförfarandet bör användas för varje begäran om standardisering till europeiska standardiseringsorganisationer och antagandet av genomförandeakter som gäller invändningar mot harmoniserade standarder och då hänvisningarna till berörd harmoniserad standard redan har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning, eftersom ett sådant beslut skulle kunna påverka presumtionen om överensstämmelse med de tillämpliga väsentliga kraven.

(51)

För att uppnå huvudsyftena med denna förordning, underlätta ett snabbt beslutsförfarande och minska den övergripande tiden för att utveckla standarder bör man i möjligaste mån utnyttja de förfarandeåtgärder som fastställs i förordning (EU) nr 182/2011, som gör det möjligt för den berörda kommitténs ordförande att fastställa en tidsfrist inom vilken kommittén bör avge sitt yttrande, med hänsyn till hur brådskande ärendet är. Kommitténs yttrande bör också, där så är motiverat, kunna erhållas genom ett skriftligt förfarande, och en kommittéledamot som inte uttalar sig bör anses stödja förslaget.

(52)

Eftersom målen för den här förordningen – nämligen att säkerställa ändamålsenligheten och effektiviteten hos standarder och standardisering som politiska verktyg för unionen genom samarbete mellan europeiska standardiseringsorganisationer, nationella standardiseringsorgan, medlemsstater och kommissionen och införandet av europeiska standarder och europeiska standardiseringsprodukter för produkter och tjänster till stöd för unionens lagstiftning och politik, fastställandet av sådana tekniska specifikationer på IKT-området som det kan hänvisas till samt finansieringen av den europeiska standardiseringen och intressenternas delaktighet i den europeiska standardiseringen – inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och de därför, på grund av sin verkan, bättre kan uppnås på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i EU-fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(53)

Direktiven 89/686/EEG, 93/15/EEG, 94/9/EG, 94/25/EG, 95/16/EG, 97/23/EG, 98/34/EG, 2004/22/EG, 2007/23/EG, 2009/23/EG och 2009/105/EG bör därför ändras i enlighet med detta.

(54)

Beslut nr 1673/2006/EG och beslut 87/95/EEG bör upphävas.