Den här texten är endast avsedd som ett dokumentationshjälpmedel och har ingen rättslig verkan. EU-institutionerna tar inget ansvar för innehållet. De autentiska versionerna av motsvarande rättsakter, inklusive ingresserna, publiceras i Europeiska unionens officiella tidning och finns i EUR-Lex. De officiella texterna är direkt tillgängliga via länkarna i det här dokumentet

I denna förordning fastställs ett europeiskt småmålsförfarande (nedan kallat ”det europeiska småmålsförfarandet”) som är avsett att förenkla och skynda på lösningen av tvister om mindre värden i gränsöverskridande mål samt minska kostnaderna. Det europeiska småmålsförfarandet skall för de tvistande parterna vara ett alternativ till de förfaranden som redan regleras i medlemsstaternas lagstiftning.

Genom förordningen avskaffas också de mellanliggande förfaranden som är nödvändiga för att ett avgörande som meddelats i det europeiska småmålsförfarandet i en medlemsstat skall kunna erkännas och verkställas i andra medlemsstater.

1. Denna förordning ska tillämpas på gränsöverskridande fall enligt definitionen i artikel 3, på privaträttens område i oberoende av vilket slag av domstol det gäller, där värdet av en fordran, exklusive ränta på fordran, omkostnader och utlägg, inte överstiger 5 000 EUR när ansökningsformuläret angående fordran mottas av den behöriga domstolen. Den ska i synnerhet inte tillämpas på skattefrågor, tullfrågor och förvaltningsrättsliga frågor eller statens ansvar för handlingar och underlåtenhet vid utövandet av statens myndighet (acta jure imperii).

a) fysiska personers rättsliga status eller rättskapacitet,

b) makars förmögenhetsförhållanden eller förhållanden som enligt den lag som är tillämplig på sådana förhållanden har motsvarande verkan som äktenskap,

c) underhållsskyldighet som har sin grund i familje-, släktskaps-, äktenskaps- eller svågerlagsförhållande,

d) testamenten och arv, inbegripet underhållsskyldighet som har sin grund i dödsfall,

i) nyttjanderätt till fast egendom, utom talan om penningfordringar, eller

j) kränkningar av privatlivet eller personlighetsskyddet, inbegripet ärekränkning.

1. I denna förordning avses med gränsöverskridande fall ett fall där åtminstone en av parterna har sitt hemvist eller sin vanliga vistelseort i en annan medlemsstat än den medlemsstat där den domstol vid vilken talan väckts är belägen.

2. Hemvist ska avgöras i enlighet med artiklarna 62 och 63 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 ( 1 ).

3. Den relevanta tidpunkten för att avgöra om det föreligger ett gränsöverskridande fall är den dag då den behöriga domstolen mottar ansökningsformuläret.

►C2 1. Käranden skall inleda det europeiska småmålsförfarandet genom att fylla i det standardiserade ansökningsformulär A som återges i bilaga I och lämna in det ◄ till den behöriga domstolen direkt, per post eller genom något annat kommunikationsmedel, till exempel fax eller e-post, vilket godtas av den medlemsstat där förfarandet inleds. Ansökningsformuläret skall innehålla en beskrivning av bevis som styrker fordran och i förekommande fall åtföljas av relevanta styrkande handlingar.

2. Medlemsstaterna skall meddela kommissionen vilka kommunikationssätt de kan godta. Kommissionen skall offentliggöra sådana uppgifter.

3. När en fordran inte omfattas av denna förordnings tillämpningsområde, skall domstolen underrätta käranden om detta. Om käranden inte återkallar ansökan, skall domstolen behandla den i enlighet med gällande processrätt i den medlemsstat där förfarandet äger rum.

4. Om domstolen anser att de uppgifter som tillhandahållits av käranden är otillräckliga eller inte tillräckligt tydliga, eller om ansökningsformuläret inte är ifyllt på korrekt sätt, skall den, om fordran inte förefaller vara uppenbart ogrundad eller ansökan förefaller vara obefogad, ge käranden tillfälle att komplettera eller rätta ansökningsformuläret eller att lämna kompletterande uppgifter eller handlingar eller att återkalla ansökan inom en tidsfrist som fastställs av domstolen. Domstolen skall härvid använda standardformulär B, som återges i bilaga II.

Om fordran förefaller vara uppenbart ogrundad, om ansökan förefaller vara obefogad eller om käranden inte kompletterar eller rättar ansökningsformuläret inom den fastställda tidsfristen, skall ansökan avvisas. ►M2 Domstolen ska underrätta käranden om att ansökan avvisas och om huruvida beslutet att avvisa ansökan kan överklagas. ◄

5. Medlemsstaterna ska se till att det standardiserade ansökningsformuläret A finns tillgängligt vid alla domstolar där det europeiska småmålsförfarandet kan inledas och att det är åtkomligt via relevanta nationella webbplatser.

1a. Domstolen ska hålla en muntlig förhandling endast om den anser att det inte är möjligt att meddela dom på grundval av de skriftliga bevisen, eller om en part begär det. Domstolen får avslå en sådan begäran, om den anser att en muntlig förhandling med hänsyn till omständigheterna i fallet inte är nödvändig för en rättvis handläggning av målet. Avslagsbeslutet ska motiveras skriftligen. Avslagsbeslutet får inte överklagas fristående från ett överklagande av själva domen.

2. Efter det att domstolen mottagit ett korrekt ifyllt ansökningsformulär skall den fylla i del I av det standardiserade svarsformuläret C, som återges i bilaga III.

Svaranden skall i enlighet med artikel 13 delges en kopia av ansökningsformuläret och i förekommande fall av de styrkande handlingarna, tillsammans med det ifyllda svarsformuläret. Dessa handlingar skall skickas inom 14 dagar efter det att det korrekt ifyllda ansökningsformuläret mottogs.

►C2 3. Svaranden skall lämna in sitt svar inom 30 dagar efter delgivningen av ansökningsformuläret ◄ och svarsformuläret, genom att fylla i del II av standardformulär C, bifoga eventuella relevanta styrkande handlingar och återsända det till domstolen, eller på annat lämpligt sätt utan att använda svarsformuläret.

4. Inom 14 dagar efter mottagandet av svarandens svar skall domstolen skicka en kopia tillsammans med eventuella relevanta styrkande handlingar till käranden.

5. Om svaranden i sitt svar hävdar att värdet av en annan fordran än en penningfordran överstiger den gräns som fastställs i artikel 2.1, skall domstolen inom 30 dagar från det att svaret skickades till käranden besluta huruvida fordran omfattas av denna förordnings tillämpningsområde. Ett sådant beslut får inte överklagas särskilt.

6. Käranden skall i enlighet med artikel 13 delges ett eventuellt genkäromål, som skall sändas med användning av standardformulär A, tillsammans med eventuella relevanta styrkande handlingar. Dessa handlingar skall skickas inom 14 dagar efter mottagandet.

Käranden skall besvara ett eventuellt genkäromål inom 30 dagar räknat från delgivningen.

7. Om genkäromålet överstiger det gränsvärde som anges i artikel 2.1, skall käromålet och genkäromålet inte behandlas i enlighet med det europeiska småmålsförfarandet utan i enlighet med gällande processrätt i den medlemsstat där rättegången äger rum.

Artiklarna 2 och 4, samt punkterna 3, 4 och 5 i den här artikeln skall i tillämpliga delar gälla för genkäromål.

1. Ansökningsformuläret, svaret, eventuellt genkäromål, eventuellt svar på ett genkäromål och eventuell beskrivning av relevanta styrkande handlingar skall lämnas in på det språk, eller ett av de språk som används vid domstolen.

2. Om någon annan handling som mottagits av domstolen inte är avfattad på ett språk som används vid förhandlingarna, får domstolen endast kräva att handlingen översätts, om det förefaller nödvändigt för att dom skall kunna meddelas.

3. Om en part har vägrat att godta en handling på grund av att den inte är avfattad på

a) den mottagande medlemsstatens officiella språk eller, om det finns flera officiella språk i medlemsstaten, det officiella språket eller något av de officiella språken på den plats där delgivningen skall ske eller dit handlingen skall skickas, eller

skall domstolen underrätta den andra parten om detta, så att den parten kan tillhandahålla en översättning av handlingen.

1. Inom 30 dagar från det att domstolen har mottagit svarandens eller kärandens svar inom de tidsfrister som anges i artikel 5.3 och 5.6 skall domstolen meddela en dom eller

a) begära ytterligare uppgifter från parterna om fordran inom en fastställd tid, som inte får överstiga 30 dagar,

c) kalla parterna till en muntlig förhandling, som skall hållas inom 30 dagar efter kallelsen.

2. Domstolen skall meddela en dom antingen inom 30 dagar efter en eventuell förhandling eller efter det att den har mottagit all information som behövs för att domen skall kunna meddelas. Domen skall delges parterna i enlighet med artikel 13.

3. Om domstolen inte har mottagit ett svar från den berörda parten inom de tidsfrister som anges i artikel 5.3 eller 5.6, skall den meddela en dom avseende käromålet eller genkäromålet.

1. En muntlig förhandling som anses nödvändig i enlighet med artikel 5.1a ska hållas med hjälp av lämplig teknik för distanskommunikation, såsom videokonferens eller telefonkonferens, som finns tillgänglig för domstolen, såvida det inte på grund av särskilda omständigheter i fallet vore olämpligt att använda sådan teknik med tanke på en rättvis handläggning av målet.

Om den person som ska höras har hemvist eller sin vanliga vistelseort i en annan medlemsstat än den medlemsstat där den domstol vid vilken talan väckts är belägen, ska den personens deltagande i en muntlig förhandling via videokonferens, telefonkonferens eller annan lämplig teknik för distanskommunikation arrangeras genom användning av de förfaranden som fastställs i rådets förordning (EG) nr 1206/2001 ( 2 ).

2. En part som kallas att vara fysiskt närvarande vid en muntlig förhandling får begära att teknik för distanskommunikation används, under förutsättning att sådan teknik finns tillgänglig för domstolen, med hänvisning till att arrangemangen för att vara fysiskt närvarande, särskilt vad gäller den partens eventuella kostnader, inte skulle vara orimligt höga i förhållande till fordran.

3. En part som kallas att delta i en muntlig förhandling med hjälp av teknik för distanskommunikation får begära att vara fysiskt närvarande vid den förhandlingen. Genom det standardiserade ansökningsformuläret A och det standardiserade svarsformuläret C som fastställs i enlighet med förfarandet i artikel 27.2 ska parterna underrättas om att täckning av en parts kostnader som uppkommit som en följd av denna parts begäran att få vara fysiskt närvarande vid den muntliga förhandlingen är avhängig av villkoren i artikel 16.

4. Domstolens beslut om en begäran enligt punkterna 2 och 3 får inte överklagas fristående från ett överklagande av själva domen.

1. Domstolen ska fastställa sättet för bevisupptagning, samt omfattningen av det bevismaterial som krävs för domen, enligt bestämmelserna om tillåtande av bevisning. Den ska använda den enklaste och minst betungande metoden för bevisupptagning.

2. Domstolen får tillåta bevisupptagning via skriftliga vittnesmål, utlåtanden från sakkunniga eller uttalanden från parterna.

3. Om bevisupptagningen innebär att en person ska höras, ska det förhöret genomföras i enlighet med de villkor som anges i artikel 8.

4. Domstolen får uppta sakkunnigbevisning eller muntliga vittnesmål endast om det inte är möjligt att meddela en dom på grundval av övriga bevis.

Det skall inte vara obligatoriskt att företrädas av en advokat eller annan jurist.

1. Medlemsstaterna ska se till att parterna har möjlighet att få både praktisk hjälp med att fylla i formulären och allmän information om tillämpningsområdet för det europeiska småmålsförfarandet samt allmän information om vilka domstolar i medlemsstaten i fråga som är behöriga att döma det europeiska småmålsförfarandet. Det stödet ska tillhandahållas kostnadsfritt. Denna punkt innebär inte att medlemsstaterna är skyldiga att tillhandahålla rättshjälp eller lämna rättslig rådgivning i ett enskilt fall.

2. Medlemsstaterna ska se till att det vid alla domstolar där det europeiska småmålsförfarandet kan inledas finns information om de myndigheter eller organisationer som är behöriga att tillhandahålla hjälp i enlighet med punkt 1 och att denna information kan erhållas via relevanta nationella webbplatser.

1. Domstolen får inte ålägga parterna att göra en rättslig bedömning av yrkandet.

1. De handlingar som avses i artikel 5.2 och 5.6 och domar som meddelas i enlighet med artikel 7 ska delges

i) om dessa medel är tekniskt tillgängliga och tillåtna i enlighet med förfarandereglerna i den medlemsstat där det europeiska småmålsförfarandet genomförs och, om den part som ska delges har hemvist eller sin vanliga vistelseort i en annan medlemsstat, i enlighet med förfarandereglerna i den medlemsstaten, och

ii) om den part som ska delges i förväg uttryckligen har godtagit att delges handlingar på elektronisk väg eller har en rättslig skyldighet i enlighet med förfarandereglerna i den medlemsstat där den parten har hemvist eller sin vanliga vistelseort att godta detta särskilda delgivningssätt.

Delgivningen ska styrkas genom ett mottagningsbevis med angivande av datum för mottagandet.

2. All skriftlig kommunikation som inte avses i punkt 1 mellan domstolen och parterna eller andra personer som är involverade i förfarandena ska sändas med elektroniska medel och styrkas genom ett mottagningsbevis, om sådana medel är tekniskt tillgängliga och tillåtna i enlighet med förfarandereglerna i den medlemsstat där det europeiska småmålsförfarandet genomförs och förutsatt att parten eller personen på förhand har godtagit dessa kommunikationsmedel eller har en rättslig skyldighet i enlighet med förfarandereglerna i den medlemsstat där den parten eller personen har hemvist eller sin vanliga vistelseort att godta dessa kommunikationsmedel.

3. Utöver andra medel som finns tillgängliga i enlighet med medlemsstaternas processuella regler för att på förhand godta användning av elektroniska medel som krävs enligt punkterna 1 och 2, ska det vara möjligt att ge uttryck för ett sådant godtagande genom användning av det standardiserade ansökningsformuläret A och det standardiserade svarsformuläret C.

4. Om delgivning i enlighet med punkt 1 inte är möjlig, får den ske genom någon av de metoder som anges i artikel 13 eller 14 i förordning (EG) nr 1896/2006.

Om kommunikation i enlighet med punkt 2 inte är möjlig, eller på grund av särskilda omständigheter i fallet inte är lämplig, får en annan metod som är tillåten enligt rätten i den medlemsstat där det europeiska småmålsförfarandet äger rum användas.

1. Om domstolen sätter en tidsfrist, skall den berörda parten informeras om konsekvenserna av att överskrida tidsfristen.

2. Domstolen får i undantagsfall förlänga de tidsfrister som föreskrivs i artiklarna 4.4, 5.3, 5.6 och 7.1, om det är nödvändigt för att garantera parternas rättigheter.

3. Om det i undantagsfall inte är möjligt för domstolen att iaktta de tidsfrister som föreskrivs i artikel 5.2 till 5.6 samt artikel 7.1, 7.2 och 7.3, ►C2 skall den så skyndsamt som möjligt vidta de åtgärder som krävs enligt dessa bestämmelser. ◄

1. Domen skall vara verkställbar, utan hinder av eventuella överklaganden. Det skall inte vara nödvändigt att ställa säkerhet.

2. Artikel 23 skall tillämpas även i de fall där domen skall verkställas i den medlemsstat där domen meddelades.

1. De domstolsavgifter som tas ut i en medlemsstat för det europeiska småmålsförfarandet får inte vara orimligt höga och inte vara högre än de domstolsavgifter som tas ut för nationella förenklade domstolsförfaranden i den medlemsstaten.

2. Medlemsstaterna ska se till att parterna kan betala domstolsavgifter med hjälp av betalningsmedel på distans, som också gör det möjligt för parterna att genomföra betalningen från en annan medlemsstat än den medlemsstat där domstolen är belägen, genom att erbjuda minst ett av följande betalningssätt:

Den förlorande parten skall bära kostnaderna för förfarandet. Domstolen får dock inte tilldöma den vinnande parten ersättning för sådana kostnader som är onödiga eller orimligt höga i förhållande till yrkandet.

1. Medlemsstaterna skall underrätta kommissionen om huruvida det enligt deras processrätt finns möjlighet att överklaga en dom i det europeiska småmålsförfarandet och, om så är fallet, inom vilken tidsfrist ett sådant överklagande skall inlämnas. Kommissionen skall offentliggöra dessa uppgifter.

1. En svarande som inte inställt sig inför domstol ska ha rätt att ansöka om förnyad prövning av en dom som meddelats i det europeiska småmålsförfarandet vid den behöriga domstolen i den medlemsstat i vilken domen meddelades, om

a) svaranden inte har delgetts ansökningsformuläret eller, i förekommande fall, inte har kallats till en muntlig förhandling i tillräcklig tid och på ett lämpligt sätt för att kunna förbereda sitt svaromål eller

b) svaranden, utan egen förskyllan, var förhindrad att bestrida fordran på grund av force majeure eller extraordinära omständigheter,

såvida inte svaranden haft möjlighet att överklaga domen men underlåtit detta.

2. Tidsfristen för att ansöka om förnyad prövning ska vara 30 dagar. Tidsfristen ska löpa från och med den dag då svaranden fick faktisk kännedom om innehållet i domen och var i stånd att agera, dock senast från och med den dag då en verkställighetsåtgärd vidtas, som medför att svaranden inte kan förfoga över hela eller delar av sin egendom. Tidsfristen får inte förlängas.

3. Om domstolen avslår ansökan om förnyad prövning enligt punkt 1 på grund av att inget av de skäl för förnyad prövning som anges i den punkten är tillämpligt, ska domen ha fortsatt rättskraft.

Om domstolen beslutar att en förnyad prövning är motiverad på en av de grunder som anges i punkt 1, ska den dom som meddelats i det europeiska småmålsförfarandet upphävas. Käranden ska dock inte förlora förmånen av att ha avbrutit preskription eller av att ha iakttagit en talefrist, om ett sådant preskriptionsavbrott eller iakttagande av en talefrist är tillämpligt enligt nationell rätt.

Om inte annat följer av bestämmelserna i denna förordning, skall det europeiska småmålsförfarandet regleras av processrätten i den medlemsstat där rättegången äger rum.

1. En dom i ett europeiskt småmålsförfarande som meddelas i en medlemsstat skall erkännas och verkställas i en annan medlemsstat utan att det krävs en verkställighetsförklaring och utan att det skall finnas någon möjlighet att invända mot erkännandet.

2. På begäran av en part ska domstolen utfärda ett intyg avseende en meddelad dom i det europeiska småmålsförfarandet och därvid använda standardformulär D, som återges i bilaga IV, utan extra kostnad. Domstolen ska på begäran förse den parten med det intyget på något av unionsinstitutionernas övriga officiella språk genom att använda det flerspråkiga dynamiska standardformulär som finns tillgängligt på den europeiska e-juridikportalen. Ingenting i denna förordning ska göra domstolen skyldig att tillhandahålla en översättning och/eller translitterering av den text som införts i de fria textfälten i det intyget.

1. Utan att det påverkar bestämmelserna i detta kapitel skall verkställighetsförfarandena regleras av verkställighetsmedlemsstatens lagstiftning.

En dom som har meddelats i ett europeiskt småmålsförfarande skall verkställas enligt samma villkor som en dom som meddelats i verkställighetsmedlemsstaten.

a) en kopia av domen som uppfyller de nödvändiga villkoren för fastställande av dess äkthet, och

b) det intyg som avses i artikel 20.2 och, vid behov, en översättning därav till det officiella språket i verkställighetsmedlemsstaten eller, om det finns flera officiella språk i den medlemsstaten, det officiella språket eller ett av de officiella språken för domstolsförfaranden på den ort där verkställighet begärs, i enlighet med medlemsstatens lagstiftning, eller till ett annat språk som verkställighetsmedlemsstaten har uppgett att den kan godta.

3. En part som ansöker om verkställighet av en dom i ett europeiska småmålsförfarande som meddelats i en annan medlemsstat skall inte åläggas att ha

i verkställighetsmedlemsstaten, utöver särskilda representanter som har behörighet för verkställighetsförfarandet.

4. Ingen säkerhet, borgen eller deposition, oavsett benämning, får krävas av en part som i en medlemsstat begär verkställighet av en dom som har meddelats i det europeiska småmålsförfarandet i en annan medlemsstat, på den grunden att han är utländsk medborgare eller inte har hemvist eller vistelseort i verkställighetsmedlemsstaten.

1. Varje medlemsstat får ange vilket eller vilka av de officiella språken vid unionens institutioner förutom sitt eget som den kan godta för det intyg som avses i artikel 20.2.

2. Översättningar av informationen om en doms sakinnehåll i det intyg som avses i artikel 20.2 ska göras av en person som är behörig att utföra översättningar i en av medlemsstaterna.

1. Verkställighet skall, på ansökan av den person mot vilken verkställighet begärs, vägras av den behöriga domstolen i verkställighetsmedlemsstaten, om den dom som har meddelats i ett europeiskt småmålsförfarande är oförenlig med en dom som tidigare har meddelats i en medlemsstat eller i ett tredjeland, om

a) den tidigare domen meddelades avsåg samma sak och samma parter,

b) den tidigare domen meddelades i verkställighetsmedlemsstaten eller uppfyller de nödvändiga villkoren för erkännande i verkställighetsmedlemsstaten, och

c) den omständighet som gör domarna oförenliga inte åberopades och inte kunde ha åberopats som en invändning under domstolsförfarandet i den medlemsstat där domen i det europeiska småmålsförfarandet meddelades.

2. Den dom som meddelats i det europeiska småmålsförfarandet får under inga omständigheter omprövas i sak i verkställighetsmedlemsstaten.

Om en part har överklagat en dom som meddelats i det europeiska småmålsförfarandet eller om en sådan förnyad prövning fortfarande är möjlig eller om en part har ansökt om förnyad prövning i enlighet med artikel 18, får den behöriga domstolen eller myndigheten i verkställighetsmedlemsstaten, efter ansökan av den person mot vilken verkställighet begärs,

a) begränsa verkställighetsförfarandet till säkerhetsåtgärder, eller

b) göra verkställigheten beroende av att det ställs en sådan säkerhet som den bestämmer, eller

c) när det föreligger exceptionella omständigheter, förklara verkställighetsförfarandet vilande.

En förlikning som godkänns av eller ingås inför en domstol inom ramen för det europeiska småmålsförfarandet och som är verkställbar i den medlemsstat där förfarandet genomfördes ska erkännas och verkställas i en annan medlemsstat på samma villkor som en dom som meddelas i det europeiska småmålsförfarandet.

Bestämmelserna i kapitel III ska i tillämpliga delar gälla inför domstol ingångna förlikningar.

Medlemsstaterna skall samarbeta för att informera allmänheten och jurister om det europeiska småmålsförfarandet, inbegripet kostnader, särskilt genom det europeiska rättsliga nätverk på privaträttens område som inrättades i enlighet med beslut 2001/470/EG.

a) vilka domstolar som är behöriga att döma i det europeiska småmålsförfarandet,

b) vilka kommunikationsmedel som godtas i det europeiska småmålsförfarandet och som finns tillgängliga för domstolarna i enlighet med artikel 4.1,

c) vilka myndigheter eller organisationer som har befogenhet att lämna praktisk hjälp i enlighet med artikel 11,

d) vilka medel för elektronisk delgivning och kommunikation som är tekniskt tillgängliga och tillåtna enligt deras processuella regler i enlighet med artikel 13.1, 13.2 och 13.3, och vilka eventuella medel för att på förhand ge uttryck för godtagande av användning av elektroniska medel enligt kraven i artikel 13.1 och 13.2 som är tillgängliga enligt deras nationella rätt,

e) vilka personer eller yrkesgrupper som eventuellt har en rättslig skyldighet att godta delgivning av handlingar eller andra former av skriftlig kommunikation med elektroniska medel i enlighet med artikel 13.1 och 13.2,

f) vilka domstolsavgifter som tas ut i det europeiska småmålsförfarandet eller hur de beräknas, liksom vilka betalningssätt som godtas för att betala domstolsavgifter i enlighet med artikel 15a,

g) eventuella möjligheter till överklagande enligt deras nationella processrätt, i enlighet med artikel 17, inom vilken tidsperiod ett sådant överklagande ska inlämnas och vid vilken domstol detta kan inlämnas,

h) vilka förfaranden som tillämpas vid en ansökan om förnyad prövning i enlighet med artikel 18 och vilka domstolar som är behöriga att göra en sådan förnyad prövning,

i) vilka språk de godtar i enlighet med artikel 21a.1, och

j) vilka myndigheter som har befogenhet vad gäller verkställighet och vilka myndigheter som har befogenhet för tillämpningen av artikel 23.

Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen om senare ändringar av denna information.

2. Kommissionen ska ställa den information som meddelats i enlighet med punkt 1 till allmänhetens förfogande på lämpligt sätt, t.ex. genom den europeiska e-juridikportalen.

Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 27 med avseende på ändring av bilagorna I–IV.

1. Befogenheten att anta delegerade akter ges till kommissionen med förbehåll för de villkor som anges i denna artikel.

2. Den befogenhet att anta delegerade akter som avses i artikel 26 ska ges till kommissionen tills vidare från och med den 13 januari 2016.

3. Den delegering av befogenhet som avses i artikel 26 får när som helst återkallas av Europaparlamentet eller rådet. Ett beslut om återkallelse innebär att delegeringen av den befogenhet som anges i beslutet upphör att gälla. Beslutet får verkan dagen efter det att det offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning, eller vid ett senare i beslutet angivet datum. Det påverkar inte giltigheten av delegerade akter som redan har trätt i kraft.

4. Så snart kommissionen antar en delegerad akt ska den samtidigt delge Europaparlamentet och rådet denna.

5. En delegerad akt som antas enligt artikel 26 ska träda i kraft endast om varken Europaparlamentet eller rådet har gjort invändningar mot den delegerade akten inom en period av två månader från den dag då akten delgavs Europaparlamentet och rådet, eller om både Europaparlamentet och rådet, före utgången av den perioden, har underrättat kommissionen om att de inte kommer att invända. Denna period ska förlängas med två månader på Europaparlamentets eller rådets initiativ.

1. Senast den 15 juli 2022 ska kommissionen överlämna en rapport till Europaparlamentet, rådet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om tillämpningen av denna förordning, inklusive en utvärdering av huruvida

a) en ytterligare ökning av den gräns som avses i artikel 2.1 är lämplig för att uppnå denna förordnings mål att underlätta möjligheterna till rättslig prövning för medborgare och små- och medelstora företag i gränsöverskridande fall, och

b) en utvidgning av tillämpningsområdet för det europeiska småmålsförfarandet är lämplig, särskilt vad gäller lönefordringar, för att underlätta möjligheterna till rättslig prövning för anställda i gränsöverskridande arbetstvister med arbetsgivaren efter att den fulla verkan av en sådan utvidgning beaktats.

I detta syfte och senast den 15 juli 2021 ska medlemsstaterna förse kommissionen med information om antalet ansökningar enligt det europeiska småmålsförfarandet samt antalet ansökningar om verkställighet av domar som har meddelats i det europeiska småmålsförfarandet.

2. Senast den 15 juli 2019 ska kommissionen överlämna en rapport till Europaparlamentet, rådet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om spridningen av information om det europeiska småmålsförfarandet i medlemsstaterna; den får utfärda rekommendationer om hur det förfarandet kan blir mer välkänt.

Denna förordning träder i kraft dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Den skall tillämpas från och med den 1 januari 2009 med undantag av artikel 25, som skall tillämpas från och med den 1 januari 2008.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i medlemsstaterna i enlighet med fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen.

( 1 ) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 20.12.2012, s. 1).

( 2 ) Rådets förordning (EG) nr 1206/2001 av den 28 maj 2001 om samarbete mellan medlemsstaternas domstolar i fråga om bevisupptagning i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur (EGT L 174, 27.6.2001, s. 1).

		Officiella tidningen
		nr	sida	datum
M1	RÅDETS FÖRORDNING (EU) nr 517/2013 av den 13 maj 2013	L 158	1	10.6.2013
►M2	EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING (EU) 2015/2421 av den 16 december 2015	L 341	1	24.12.2015
►M3	KOMMISSIONENS DELEGERADE FÖRORDNING (EU) 2017/1259 av den 19 juni 2017	L 182	1	13.7.2017

C1	Rättelse, EGT L 141, 5.6.2015, s. 118 (861/2007)
►C2	Rättelse, EGT L 175, 4.7.2015, s. 126 (861/2007)