02005L0036 — SV — 15.04.2019 — 013.001
Den här texten är endast avsedd som ett dokumentationshjälpmedel och har ingen rättslig verkan. EU-institutionerna tar inget ansvar för innehållet. De autentiska versionerna av motsvarande rättsakter, inklusive ingresserna, publiceras i Europeiska unionens officiella tidning och finns i EUR-Lex. De officiella texterna är direkt tillgängliga via länkarna i det här dokumentet
|
EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer (EGT L 255 30.9.2005, s. 22) |
Ändrat genom:
Ändrat genom:
|
L 112 |
21 |
24.4.2012 |
Rättat genom:
EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2005/36/EG
av den 7 september 2005
om erkännande av yrkeskvalifikationer
(text av betydelse för EES)
AVDELNING I
ALLMÄNNA BESTÄMMELSER
Artikel 1
Syfte
I detta direktiv fastställs de regler enligt vilka en medlemsstat som kräver bestämda yrkeskvalifikationer för tillträde till eller utövande av ett reglerat yrke inom sitt territorium (nedan kallad ”mottagande medlemsstat”) för tillträde till och utövandet av detta yrke skall erkänna sådana yrkeskvalifikationer som förvärvats i en eller flera andra medlemsstater (nedan kallad ”ursprungsmedlemsstat”) och som ger innehavaren av dessa kvalifikationer rätt att där utöva yrket.
I detta direktiv fastställs också regler för ett partiellt tillträde till reglerade yrken och erkännande av yrkespraktik som bedrivs i en annan medlemsstat.
Artikel 2
Räckvidd
1. Detta direktiv skall gälla för alla de medborgare i en medlemsstat, inbegripet fria yrkesutövare, som vill utöva ett reglerat yrke, antingen som egen företagare eller anställd, i en annan medlemsstat än den där de har förvärvat sina yrkeskvalifikationer.
Detta direktiv ska också gälla för alla de medborgare i en medlemsstat som har gjort yrkespraktik utanför ursprungsmedlemsstaten.
2. Varje medlemsstat kan inom sitt territorium, enligt sin egen lagstiftning, tillåta medborgare från medlemsstaterna med yrkeskvalifikationer som inte erhållits i en medlemsstat att utöva ett reglerat yrke enligt artikel 3.1 a. För de yrken som omfattas av avdelning III kapitel III skall detta första erkännande ske i överensstämmelse med de minimikrav på utbildning som anges i det kapitlet.
3. Om det för ett visst reglerat yrke finns andra särskilda regler för erkännande av yrkeskvalifikationer finns i ett separat instrument i gemenskapslagstiftningen, skall motsvarande bestämmelser i det här direktivet inte gälla.
4. Detta direktiv ska inte tillämpas på notarier som har utsetts av offentliga myndigheter.
Artikel 3
Definitioner
1. I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här anges:
a) reglerat yrke: en eller flera former av yrkesverksamhet där det genom lagar och andra författningar direkt eller indirekt krävs bestämda yrkeskvalifikationer för tillträde till eller utövande av verksamheten eller någon form av denna; i synnerhet skall användandet av en yrkestitel som genom bestämmelser i lagar och andra författningar enbart får användas av den som innehar en viss yrkeskvalifikation utgöra en form av utövande. När första meningen inte är tillämplig, skall ett sådant yrke som avses i punkt 2 betraktas som ett reglerat yrke.
b) yrkeskvalifikationer: kvalifikationer som intygas i ett bevis på formella kvalifikationer, ett kompetensbevis enligt artikel 11 a i och/eller yrkeserfarenhet.
c) bevis på formella kvalifikationer: examens-, utbildnings- eller annat behörighetsbevis för en yrkesutbildning som huvudsakligen ägt rum i gemenskapen, utfärdat av en myndighet i en medlemsstat vilken utsetts i enlighet med denna stats lagar och andra författningar. När första meningen inte är tillämplig, skall ett sådant bevis på formella kvalifikationer som avses i punkt 3 betraktas som bevis på formella kvalifikationer.
d) behörig myndighet: varje myndighet eller organ som medlemsstaterna bemyndigat att utfärda eller ta emot utbildningsbevis och andra handlingar eller upplysningar, samt att ta emot ansökningar och fatta de beslut som avses i detta direktiv.
e) reglerad utbildning: all utbildning som särskilt utformats för ett visst yrke och som omfattar en eller flera kurser som vid behov kompletteras genom yrkesutbildning, provtjänstgöring eller yrkesutövning.
Utformningen av och nivån på yrkesutbildningen, provtjänstgöringen eller yrkesutövningen skall fastställas i den berörda medlemsstatens lagar och andra författningar, eller övervakas eller godkännas av den för ändamålet utsedda myndigheten.
f) yrkeserfarenhet: det faktiska och lagliga utövandet av det berörda yrket på heltid eller deltid under motsvarande tid i en medlemsstat.
g) anpassningsperiod: utövande av ett reglerat yrke i den mottagande medlemsstaten under en behörig yrkesutövares ansvar, eventuellt åtföljt av kompletterande utbildning. Denna praktik skall bedömas. De detaljerade bestämmelserna för anpassningsperioden och dess utvärdering samt status för en migrerande praktikant skall fastställas av den behöriga myndigheten i den mottagande medlemsstaten.
Den status som personen får i den mottagande medlemsstaten, särskilt när det gäller rätt till vistelse samt skyldigheter, sociala rättigheter och förmåner, ersättningar och arvoden, skall fastställas av de behöriga myndigheterna i nämnda medlemsstat i enlighet med tillämplig gemenskapslagstiftning.
h) lämplighetsprov: ett prov som gäller den sökandes yrkeskunnighet, färdigheter och kompetens och som genomförs eller erkänns av de behöriga myndigheterna i den mottagande medlemsstaten i syfte att bedöma den sökandes förmåga att utöva ett reglerat yrke i denna medlemsstat.
För att möjliggöra genomförande av detta prov ska de behöriga myndigheterna upprätta en förteckning över de ämnen som, utifrån en jämförelse mellan den utbildning som krävs i den mottagande medlemsstaten och den som den sökande har genomgått, inte omfattas av de examens- eller andra behörighetsbevis som den sökande har.
Lämplighetsprovet ska utformas med beaktande av att den sökande är en behörig yrkesutövare i ursprungsmedlemsstaten eller den medlemsstat den sökande kommer ifrån. Det ska omfatta ämnen valda ur förteckningen och i vilka kunskap är väsentlig för att kunna utöva yrket i fråga i den mottagande medlemsstaten. Provet får också omfatta kännedom om de yrkesregler som gäller för ifrågavarande verksamhet i den mottagande medlemsstaten.
De närmare bestämmelserna för lämplighetsprovet och status i den mottagande medlemsstaten för den som vill förbereda sig för provet i den medlemsstaten ska fastställas av de behöriga myndigheterna i den medlemsstaten.
i) företagsledare: varje person som har varit verksam i ett företag inom ifrågavarande yrkesgren
i) som företagsledare eller chef för en filial, eller
ii) som ställföreträdare för ägaren till ett företag eller till en företagsledare, om befattningen innebär att han/hon har ett ansvar motsvarande ägarens eller företagsledarens, eller
iii) i arbetsledande funktion med arbetsuppgifter av affärsmässig och/eller teknisk art och med ansvar för en eller flera avdelningar inom företaget.
j) yrkespraktik utan att det påverkar artikel 46.4, en period med praktik som sker under handledning, förutsatt att det utgör ett villkor för tillträde till ett reglerat yrke, och som kan äga rum under eller efter en avslutad utbildning som leder till ett examensbevis.
k) europeiskt yrkeskort ett elektroniskt bevis för antingen att yrkesutövaren uppfyller alla nödvändiga villkor för att temporärt och tillfälligt tillhandahålla tjänster i en mottagande medlemsstat eller erkännandet av yrkeskvalifikationer för etablering i en mottagande medlemsstat.
l) livslångt lärande all allmän utbildning, yrkesutbildning, icke-formell utbildning och informellt lärande som sker genom livet och leder till ökade kunskaper och färdigheter och ökad kompetens, som kan innehålla yrkesetik.
m) tvingande hänsyn av allmänt intresse hänsyn som erkänns som sådana i rättspraxis vid Europeiska unionens domstol.
n) poäng inom ramen för det europeiska systemet för överföring av studiemeriter (ECTS-poäng) meritsystem för högre utbildning som används i det europeiska området för högre utbildning.
2. Ett yrke som utövas av medlemmarna i en sådan sammanslutning eller organisation som anges i bilaga I skall betraktas som ett reglerat yrke.
De sammanslutningar eller organisationer som avses i första stycket har särskilt till uppgift att främja och upprätthålla hög standard inom det berörda yrkesområdet. För detta syfte är de föremål för erkännande i en medlemsstat i en speciell form och tilldelar sina medlemmar bevis på formella kvalifikationer, ser till att medlemmarna iakttar de regler för yrkesmässigt uppförande som de föreskriver och ger dem rätten att använda en titel eller en bokstavsförkortning eller att erhålla en ställning som motsvarar detta bevis på formella kvalifikationer.
När en medlemsstat erkänner en sådan sammanslutning eller organisation som avses i första stycket ska den underrätta kommissionen. Kommissionen ska undersöka huruvida sammanslutningen eller organisationen uppfyller de villkor som anges i andra stycket. För att vederbörlig hänsyn ska tas till den lagstiftning som utvecklats i medlemsstaterna ska kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 57c för att uppdatera bilaga I om de villkor som anges i andra stycket har uppfyllts.
När de villkor som anges i andra stycket inte uppfyllts, ska kommissionen anta en genomförandeakt för att förkasta den begärda uppdateringen av bilaga I.
3. Som bevis på formella kvalifikationer skall också betraktas varje bevis på formella kvalifikationer som utfärdats i tredjeland, om innehavaren har tre års yrkeserfarenhet inom det berörda yrket på den medlemsstats territorium där beviset på formella kvalifikationer erkändes i enlighet med artikel 2.2 och detta har intygats av den medlemsstaten.
Artikel 4
Verkan av erkännandet
1. Om den mottagande medlemsstaten erkänner yrkeskvalifikationerna ska detta ge förmånstagare möjlighet att få tillträde i den medlemsstaten till samma yrke som denne är behörig för i ursprungsmedlemsstaten och att utöva det yrket i den mottagande medlemsstaten på samma villkor som dess medborgare.
2. I detta direktiv skall det yrke som sökanden önskar utöva i den mottagande medlemsstaten vara detsamma som sökanden är behörig för i ursprungsmedlemsstaten, om det rör sig om jämförbara verksamheter.
3. Genom undantag från bestämmelserna i punkt 1 ska partiellt tillträde beviljas i den mottagande medlemsstaten enligt de villkor som anges i artikel 4f.
Artikel 4a
Europeiskt yrkeskort
1. Medlemsstaterna ska på begäran av innehavare av en yrkeskvalifikation utfärda ett europeiskt yrkeskort till dem, på villkor att kommissionen har antagit de relevanta genomförandeakter som avses i punkt 7.
2. När ett europeiskt yrkeskort har införts för ett visst yrke genom relevanta genomförandeakter som antagits i enlighet med punkt 7 får innehavare av en relevant yrkeskvalifikation välja att ansöka om ett sådant kort eller att använda det förfarande som anges i avdelningarna II och III.
3. Medlemsstaterna ska säkerställa att innehavaren av ett europeiskt yrkeskort åtnjuter alla de rättigheter som tillerkänns enligt artiklarna 4b–4e.
4. Om innehavaren av en yrkeskvalifikation avser att tillhandahålla andra tjänster enligt avdelning II än sådana som omfattas av artikel 7.4 ska ursprungsmedlemsstatens behöriga myndighet utfärda ett europeiskt yrkeskort i enlighet med artiklarna 4b och 4c. Det europeiska yrkeskortet ska, om tillämpligt, utgöra den skriftliga underrättelsen som avses i artikel 7.
5. Om innehavaren av en yrkeskvalifikation avser att etablera sig i en annan medlemsstat enligt avdelning III kapitel I–IIIa eller att tillhandahålla tjänster enligt artikel 7.4, ska ursprungsmedlemsstatens behöriga myndighet fullfölja alla förberedande steg vad gäller den sökandes enskilda akt som skapats i informationssystemet för den inre marknaden (IMI) (IMI-akten) i enlighet med artiklarna 4b och 4d. Den mottagande medlemsstatens behöriga myndighet ska utfärda det europeiska yrkeskortet i enlighet med artiklarna 4b och 4d.
För etablering ska utfärdandet av ett europeiskt yrkeskort inte innebära automatisk rätt att utöva ett särskilt yrke om det redan innan ett europeiskt yrkeskort införs finns registreringskrav eller andra kontrollförfaranden i den mottagande medlemsstaten för detta yrke.
6. Medlemsstaterna ska utse behöriga myndigheter för behandling av IMI-akter och utfärdande av europeiska yrkeskort. Dessa myndigheter ska sörja för en opartisk och objektiv behandling i god tid av ansökningar om europeiska yrkeskort. De rådgivningscentrum som avses i artikel 57b kan också agera som behöriga myndigheter. Medlemsstaterna ska se till att de behöriga myndigheterna och rådgivningscentrumen informerar medborgarna, inbegripet potentiella sökande, om hur ett europeiskt yrkeskort fungerar och dess mervärde för de yrken för vilka det är tillgängligt.
7. Kommissionen ska genom genomförandeakter, anta de åtgärder som krävs för att garantera en enhetlig tillämpning av bestämmelserna om det europeiska yrkeskortet för de yrkesutövare som uppfyller de villkor som anges i det andra stycket i denna punkt, inklusive åtgärder rörande yrkeskortens utformning, behandlingen av skriftliga ansökningar, de översättningar som den sökande ska tillhandahålla vid ansökningar om europeiska yrkeskort, närmare uppgifter om de handlingar som krävs i enlighet med artikel 7.2 eller bilaga VII för att ansökan ska vara fullständig samt förfaranden för hur betalningar för ett europeiskt yrkeskort ska göras och behandlas, med beaktande av särdragen för det berörda yrket. Kommissionen ska också genom genomförandeakter specificera hur, när och för vilka handlingar behöriga myndigheter får begära bestyrkta kopior i enlighet med det andra stycket i artikel 4b.3, artiklarna 4d.2 och 4d.3 för yrket i fråga.
Införandet av det europeiska yrkeskortet för ett särskilt yrke genom antagandet av relevanta genomförandeakter som avses i det första stycket ska omfattas av samtliga följande villkor:
a) Det ska finnas betydande rörlighet eller potential för betydande rörlighet för yrket i fråga.
b) De berörda aktörerna ska ha uttryckt tillräckligt intresse.
c) Det yrke eller den utbildning som utformats för ett visst yrke ska vara reglerat i ett stort antal medlemsstater.
Genomförandeakterna ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 58.2.
8. De avgifter som sökande kan behöva betala för administrativa förfaranden vid utfärdande av europeiska yrkeskort ska vara rimliga och proportionella och överensstämma med ursprungsmedlemsstatens och den mottagande medlemsstatens kostnader, och får inte avskräcka aktörer från att ansöka om ett europeiskt yrkeskort.
Artikel 4b
Ansökan om ett europeiskt yrkeskort och skapande av en akt i IMI
1. Ursprungsmedlemsstaten ska göra det möjligt för en innehavare av en yrkeskvalifikation att ansöka om ett europeiskt yrkeskort genom ett online-verktyg vilket tillhandahålls av kommissionen, som automatiskt skapar en IMI-akt för den sökande i fråga. Om en ursprungsmedlemsstat även tillåter skriftliga ansökningar ska den införa de nödvändiga arrangemangen för att skapa IMI-akten, skicka information till den sökande och utfärda det europeiska yrkeskortet.
2. Ansökningar ska styrkas av sådana handlingar som föreskrivs i de genomförandeakter som ska antas i enlighet med artikel 4a.7.
3. Inom en vecka efter mottagandet av ansökan ska ursprungsmedlemsstatens behöriga myndighet bekräfta mottagandet av ansökan och informera den sökande om handlingar eventuellt saknas.
I förekommande fall ska ursprungsmedlemsstatens behöriga myndighet utfärda kompletterande intyg i enlighet med kraven i detta direktiv. Ursprungsmedlemsstatens behöriga myndighet ska kontrollera huruvida den sökande är lagligt etablerad i ursprungsmedlemsstaten och huruvida alla nödvändiga handlingar som har utfärdats i ursprungsmedlemsstaten är giltiga och äkta. Om det finns skälig grund för tvivel ska ursprungsmedlemsstaten kontakta det relevanta organet och får begära bestyrkta kopior av handlingarna från den sökande. Om samma sökande senare lämnar nya ansökningar får ursprungsmedlemsstatens och den mottagande medlemsstatens behöriga myndigheter inte begära förnyad inlämning av handlingar som redan finns i IMI-akten och som fortfarande är giltiga.
4. Kommissionen får genom genomförandeakter anta de tekniska specifikationerna för de uppgifter som finns i det europeiska yrkeskortet och i IMI-akten, de åtgärder som krävs för att säkerställa att dessa uppgifter har integritet, behandlas konfidentiellt och är korrekta, och villkoren och förfarandena för att utfärda ett europeiskt yrkeskort till innehavaren, inbegripet möjligheten att ladda ned kortet eller inge uppdateringar till IMI-akten. Genomförandeakterna ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 58.2.
Artikel 4c
Europeiskt yrkeskort för temporärt och tillfälligt tillhandahållande av andra tjänster än sådana som omfattas av artikel 7.4
1. Ursprungsmedlemsstatens behöriga myndighet ska inom tre veckor kontrollera ansökan och de kompletterande handlingarna i IMI-akten och utfärda det europeiska yrkeskortet för temporärt och tillfälligt tillhandahållande av andra tjänster än sådana som omfattas av artikel 7.4. Denna tidsperiod ska påbörjas vid mottagandet av de handlingar som saknas som avses i artikel 4b.3 första stycket eller, om inga övriga handlingar begärts, vid utgången av den enveckasfrist som anges i det stycket. Den ska sedan utan dröjsmål vidarebefordra det europeiska yrkeskortet till den behöriga myndigheten i varje berörd mottagande medlemsstat och ska informera den sökande om detta. Den mottagande medlemsstaten får inte kräva en ytterligare underrättelse enligt artikel 7 för de påföljande 18 månaderna.
2. Ursprungsmedlemsstatens behöriga myndighets beslut eller avsaknad av beslut inom den treveckorsperiod som avses i punkt 1 ska kunna överklagas enligt nationell lagstiftning.
3. Om innehavare av ett europeiskt yrkeskort önskar tillhandahålla tjänster i andra medlemsstater än de som ursprungligen anges i den ansökan som avses i punkt 1 får innehavaren ansöka om en sådan utökning. Om innehavaren önskar tillhandahålla tjänster utöver perioden om 18 månader som avses i punkt 1 ska innehavaren informera den behöriga myndigheten om detta. Under alla omständigheter ska innehavaren också tillhandahålla information om väsentliga förändringar i den faktiska situation som uppgivits i IMI-akten, som ursprungsmedlemsstatens behöriga myndighet har rätt att begära i enlighet med de genomförandeakter som ska antas enligt artikel 4a.7. Ursprungsmedlemsstatens behöriga myndighet ska vidarebefordra det uppdaterade europeiska yrkeskortet till den berörda mottagande medlemsstaten.
4. Ett europeiskt yrkeskort ska vara giltigt på alla de mottagande medlemsstaternas hela territorium så länge som dess innehavare behåller rätten att utöva verksamhet, på grundval av de handlingar och uppgifter som finns i IMI-akten.
Artikel 4d
Europeiskt yrkeskort för etablering och temporärt och tillfälligt tillhandahållande av tjänster enligt artikel 7.4
1. Ursprungsmedlemsstatens behöriga myndighet ska inom en månad vid utfärdandet av ett europeiskt yrkeskort för etablering eller temporärt och tillfälligt tillhandahållande av tjänster enligt artikel 7.4 kontrollera de inlämnade styrkande handlingarnas äkthet och giltighet i IMI-akten. Denna tidsperiod ska påbörjas vid mottagandet av de saknade handlingar som avses i artikel 4b.3 första stycket eller, om inga övriga handlingar begärts, vid utgången av den enveckasfrist som anges i det stycket. Den ska överföra ansökan utan dröjsmål till den mottagande medlemsstatens behöriga myndighet. Ursprungsmedlemsstaten ska informera den sökande om hur långt handläggningen av ansökan fortskridit samtidigt som den överför ansökan till den mottagande medlemsstaten.
2. I de fall som avses i artiklarna 16, 21, 49a och 49b ska en mottagande medlemsstat besluta om huruvida den ska utfärda ett europeiskt yrkeskort som avses i punkt 1 inom en månad från mottagande av den ansökan som överförts av ursprungsmedlemsstaten. Om det finns skälig grund för tvivel får den mottagande medlemsstaten begära ytterligare uppgifter, eller en bestyrkt kopia av en handling från ursprungsmedlemsstaten som denna ska tillhandahålla senast två veckor efter det att begäran inlämnats. Om inte annat följer av punkt 5 andra stycket, ska enmånadsfristen gälla utan hinder av en sådan begäran.
3. I de fall som avses i artikel 7.4 och artikel 14 ska den mottagande medlemsstaten, inom två månader från den dag den mottar den ansökan som överförts av ursprungsmedlemsstaten, besluta om huruvida den ska utfärda ett europeiskt yrkeskort eller låta innehavaren av en särskild yrkeskvalifikation genomgå kompensationsåtgärder. Om det finns skälig grund för tvivel får den mottagande medlemsstaten begära ytterligare uppgifter, eller en bestyrkt kopia av en handling från ursprungsmedlemsstaten som denna ska tillhandahålla senast två veckor efter inlämnandet av begäran. Om inte annat följer av punkt 5 andra stycket, ska tvåmånadersfristen tillämpas, utan hinder av en sådan begäran.
4. Om den mottagande medlemsstaten inte får de nödvändiga uppgifter som den har rätt att kräva, i enlighet med detta direktiv, för att besluta om utfärdande av det europeiska yrkeskortet från ursprungsmedlemsstaten eller den sökande kan den vägra att utfärda ett kort. En sådan vägran ska vara motiverad.
5. Om den mottagande medlemsstaten inte fattar ett beslut inom de tidsfrister som anges i punkterna 2 och 3 i denna artikel eller inte lyckas anordna ett lämplighetsprov i enlighet med artikel 7.4 ska det europeiska yrkeskortet anses vara utfärdat och ska skickas automatiskt via IMI till innehavaren av yrkeskvalifikationen.
Den mottagande medlemsstaten ska ha möjlighet att förlänga med två veckor de tidsfrister som fastställs i punkterna 2 och 3 för ett automatiskt utfärdande av det europeiska yrkeskortet. Den ska ange skälen till förlängningen och vederbörligen informera den sökande. En sådan förlängning med två veckor får upprepas en gång och endast om det är absolut nödvändigt, särskilt om skälen rör folkhälsan eller tjänstemottagarnas säkerhet.
6. De åtgärder som ursprungsmedlemsstaten vidtar i enlighet med punkt 1 ska ersätta alla ansökningar om erkännande av yrkeskvalifikationer enligt den mottagande medlemsstatens nationella lagstiftning.
7. De beslut som ursprungsmedlemsstaten och den mottagande medlemsstaten antar enligt punkterna 1–5 eller avsaknaden av ett beslut från ursprungsmedlemsstatens sida ska kunna överklagas enligt den berörda medlemsstatens nationella lagstiftning.
Artikel 4e
Behandling av och tillgång till uppgifter om det europeiska yrkeskortet
1. Utan att det påverkar frågan om oskuldspresumtion ska ursprungsmedlemsstatens och den mottagande medlemsstatens behöriga myndigheter i god tid uppdatera den berörda IMI-akten när det gäller uppgifter om disciplinära åtgärder eller straffrättsliga påföljder som rör begränsning eller förbud och som påverkar den verksamhet som utövas av innehavaren av ett europeiskt yrkeskort inom ramen för detta direktiv. Därvid ska de respektera reglerna om skydd för personuppgifter som anges i Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter ( 1 ) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG av den 12 juli 2002 om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation (direktiv om integritet och elektronisk kommunikation) ( 2 ). Sådana uppdateringar ska innefatta radering av uppgifter som inte längre behövs. Innehavaren av det europeiska yrkeskortet och de behöriga myndigheter som har tillgång till den berörda IMI-akten ska utan dröjsmål informeras om alla uppdateringar. Denna skyldighet ska inte påverka medlemsstaternas skyldighet att varna enligt artikel 56a.
2. Innehållet i de uppdaterade uppgifter som avses i punkt 1 ska vara begränsat till
a) yrkesutövarens identitet,
b) det berörda yrket,
c) uppgifter om den nationella myndighet eller domstol som har fattat beslutet om begränsningen eller förbudet,
d) begränsningens eller förbudets räckvidd, och
e) den period som begränsningen eller förbudet gäller.
3. Tillgången till uppgifter i IMI-akten ska vara begränsad till ursprungsmedlemsstatens och den mottagande medlemsstatens behöriga myndigheter enligt direktiv 95/46/EG. De behöriga myndigheterna ska informera innehavaren av den europeiska yrkeskortet om innehållet i IMI-akten på begäran av innehavaren.
4. De uppgifter som anges på det europeiska yrkeskortet ska vara begränsade till de uppgifter som krävs för att fastställa innehavarens rätt att utöva det yrke för vilket det utfärdats, nämligen innehavarens förnamn, efternamn, födelsedatum och födelseort, yrke, formella kvalifikationer och den tillämpliga ordningen, berörda behöriga myndigheter, kortnummer, säkerhetsdetaljer och referensuppgifter om giltig identitetshandling. Uppgifter om yrkeserfarenhet eller kompensationsåtgärder som genomgåtts av innehavaren av det europeiska yrkeskortet ska ingå i IMI-akten.
5. Personuppgifterna i IMI-akten kan behandlas så länge det behövs för erkännandeförfarandet i sig och för erkännandet eller översändandet av den underrättelse som föreskrivs i artikel 7. Medlemsstaterna ska se till att innehavaren av ett europeiskt yrkeskort när som helst har rätt att utan kostnad begära rättelse av felaktiga eller ofullständiga uppgifter, eller radering och blockering av den berörda IMI-akten. Innehavaren ska informeras om denna rätt när det europeiska yrkeskortet utfärdas, och därefter påminnas om den vartannat år. Påminnelsen ska skickas automatiskt via IMI om den ursprungliga ansökan för det europeiska yrkeskortet gjordes online.
I händelse av en begäran om radering av en IMI-akt som är kopplad till det europeiska yrkeskortet för etablering eller temporärt och tillfälligt tillhandahållande av tjänster enligt artikel 7.4 ska den berörda mottagande medlemsstatens behöriga myndigheter förse innehavaren av yrkeskvalifikationen med bevis som styrker erkännandet av dennes yrkeskvalifikationer.
6. När det gäller behandling av personuppgifter på det europeiska yrkeskortet och i alla IMI-akter ska medlemsstaternas relevanta behöriga myndigheter betraktas som registeransvariga i den betydelse som avses i artikel 2 d i direktiv 95/46/EG. När det gäller dess skyldigheter enligt punkterna 1–4 i den här artikeln och den berörda behandlingen av personuppgifter ska kommissionen betraktas som registeransvarig i den betydelse som avses i artikel 2 d i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 45/2001 av den 18 december 2000 om skydd för enskilda då gemenskapsinstitutionerna och gemenskapsorganen behandlar personuppgifter och om den fria rörligheten för sådana uppgifter ( 3 ).
7. Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 3 ska de mottagande medlemsstaterna föreskriva att arbetsgivare, kunder, patienter, offentliga myndigheter och andra berörda parter kan kontrollera äktheten och giltigheten hos ett europeiskt yrkeskort som kortinnehavaren uppvisar för dem.
Kommissionen ska genom genomförandeakter fastställa regler om tillgång till IMI-akten, och de tekniska metoderna och förfarandena för kontroll enligt första stycket. Genomförandeakterna ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 58.2.
Artikel 4f
Partiellt tillträde
1. Den mottagande medlemsstatens behöriga myndighet ska från fall till fall bevilja partiellt tillträde till en yrkesverksamhet på landets territorium, endast om följande villkor är uppfyllda:
a) ►C7 Yrkesutövaren är fullt behörig ◄ att i ursprungsmedlemsstaten utöva den yrkesverksamhet för vilken partiellt tillträde söks i den mottagande medlemsstaten.
b) Skillnaderna mellan en lagligen utövad yrkesverksamhet i ursprungsmedlemsstaten och det reglerade yrket i den mottagande medlemsstaten är så stora att tillämpning av kompensationsåtgärder skulle innebära att den sökande måste fullfölja hela det utbildningsprogram som föreskrivs i den mottagande medlemsstaten för att få tillträde till hela det reglerade yrket i den medlemsstaten.
c) Yrkesverksamheten kan objektivt särskiljas från andra verksamheter som ingår i det reglerade yrket i den mottagande medlemsstaten.
Vid tillämpningen av led c ska den mottagande medlemsstatens behöriga myndighet beakta huruvida yrkesverksamheten kan utövas självständigt i ursprungsmedlemsstaten.
2. Ett partiellt tillträde får nekas om detta motiveras av tvingande hänsyn till allmänintresset, om det är lämpligt för att säkerställa att det eftersträvade målet uppnås, och om det inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det målet.
3. Ansökningar för etablering i en mottagande medlemsstat ska granskas i enlighet med avdelning III kapitel I och IV.
4. Ansökningar för ett temporärt och tillfälligt tillhandahållande av tjänster i den mottagande medlemsstaten avseende yrkesverksamheter som har konsekvenser för folkhälsa eller säkerhet ska granskas i enlighet med avdelning II.
5. När ett partiellt tillträde har beviljats och genom undantag från artikel 7.4 sjätte stycket och artikel 52.1 ska yrkesverksamheten utövas under ursprungsmedlemsstatens yrkestitel. Den mottagande medlemsstaten får kräva att denna yrkestitel används på den mottagande medlemsstatens språk. De yrkesutövare som har beviljats partiellt tillträde ska tydligt ange sin yrkesverksamhets räckvidd för tjänstemottagarna.
6. Denna artikel ska inte tillämpas på de yrkesutövare som omfattas av automatiskt erkännande av deras yrkeskvalifikationer enligt avdelning III kapitel II, III och IIIa.
AVDELNING II
FRIHET ATT TILLHANDAHÅLLA TJÄNSTER
Artikel 5
Principen om friheten att tillhandahålla tjänster
1. Utan att det påverkar särskilda bestämmelser i gemenskapslagstiftningen eller tillämpningen av artiklarna 6 och 7 i detta direktiv får inte medlemsstaterna av skäl som rör yrkeskvalifikationerna inskränka friheten att tillhandahålla tjänster i en annan medlemsstat
a) om tjänsteleverantören är lagligen etablerad i en medlemsstat för att där utöva samma yrke (nedan kallad ”etableringsmedlemsstaten”) och
b) om tjänsteleverantören förflyttar sig och om denne har utövat yrket under minst ett år i en eller flera medlemsstater under de tio år som föregår tillhandahållandet av tjänsten, om yrket inte är reglerat i etableringsmedlemsstaten. Kravet på ett års yrkeserfarenhet ska inte tillämpas om yrket är reglerat eller om utbildningen för yrket är reglerad.
2. Bestämmelserna i denna avdelning skall tillämpas enbart om tjänsteleverantören flyttar till den mottagande medlemsstatens territorium för att temporärt och tillfälligt utöva ett yrke enligt punkt 1.
Huruvida tillhandahållandet av tjänsten är temporärt och tillfälligt skall bedömas från fall till fall, i synnerhet på grundval av tjänstens varaktighet, frekvens, periodicitet och kontinuitet.
3. En tjänsteleverantör som förflyttar sig skall omfattas av de yrkesregler av yrkesmässig, yrkesrättslig eller administrativ art som har direkt samband med yrkeskvalifikationerna, till exempel yrkesdefinitionen, användningen av titlar och allvarlig försummelse i yrkesutövningen som har direkt och specifikt samband med konsumentskydd och konsumentsäkerhet samt de disciplinära bestämmelser som tillämpas i den mottagande medlemsstaten på personer som utövar samma yrke i den medlemsstaten.
Artikel 6
Undantag
I enlighet med artikel 5.1 skall den mottagande medlemsstaten medge tjänsteleverantörer som är etablerade i en annan medlemsstat undantag från de krav som ställs på yrkesutövare som är etablerade inom den mottagande medlemsstatens territorium i fråga om
a) tillstånd från, registrering eller medlemskap i en yrkesorganisation eller motsvarande organ; för att underlätta tillämpningen av disciplinära bestämmelser som gäller på territoriet, enligt artikel 5.3 i detta direktiv, får medlemsstaterna föreskriva antingen automatisk tillfällig registrering eller proformamedlemskap i en sådan yrkesorganisation eller motsvarande organ, på villkor att detta inte försenar eller på något sätt försvårar tillhandahållandet av tjänster och inte medför extrautgifter för tjänsteleverantören. En kopia av den underrättelse som avses i artikel 7.1 och i förekommande fall av en förnyad underrättelse, åtföljd, när det gäller yrken som har sådana konsekvenser för folkhälsa och säkerhet som avses i artikel 7.4 eller som omfattas av automatiskt erkännande i enlighet med avdelning III kapitel III, av en kopia av de handlingar som avses i artikel 7.2, skall skickas från den behöriga myndigheten till den relevanta yrkesorganisationen eller motsvarande organ, och detta skall betraktas som en automatisk tillfällig registrering eller ett proformamedlemskap,
b) anslutning till socialförsäkringssystemet, i syfte att med en försäkringsgivare göra avräkningar för tjänster som tillhandahållits personer som är försäkrade genom ett socialförsäkringssystem.
Tjänsteleverantören skall emellertid på förhand eller, i brådskande fall, efteråt lämna upplysningar till det organ som avses i b om de tjänster som tillhandahålls.
Artikel 7
Förhandsunderrättelse om tjänsteleverantören förflyttar sig
1. Medlemsstaterna får kräva att en tjänsteleverantör som för första gången förflyttar sig från en medlemsstat till en annan för att tillhandahålla tjänster på förhand skriftligen skall underrätta den behöriga myndigheten i den mottagande medlemsstaten, inklusive uppgifter om eventuellt försäkringsskydd eller annat personligt eller kollektivt skydd rörande yrkesansvar. En sådan underrättelse skall förnyas en gång om året om tjänsteleverantören har för avsikt att tillhandahålla temporära eller tillfälliga tjänster i den medlemsstaten under det året. Tjänsteleverantören får lämna underrättelsen på valfritt sätt.
2. Vid det första tillhandahållandet av tjänster eller om de faktiska omständigheter som avses i handlingarna ändrats, får medlemsstaterna kräva att underrättelsen åtföljs av följande handlingar:
a) Bevis på tjänsteleverantörens nationalitet.
b) Intyg som visar att innehavaren är lagligt etablerad i en medlemsstat för att där bedriva verksamheten i fråga och att det när intyget utfärdas inte finns något förbud, ens tillfälligt, för innehavaren att utöva sitt yrke.
c) Bevis på yrkeskvalifikationer.
d) För de fall som avses i artikel 5.1 b bevis i någon form på att tjänsteleverantören har bedrivit verksamheten i fråga under minst ett av de föregående tio åren.
e) För yrkesutövare i säkerhetsbranschen, hälso- och sjukvårdssektorn och för yrken som rör undervisning av underåriga barn, inklusive barnomsorg och förskoleverksamhet: ett intyg som bekräftar att de inte temporärt eller definitivt har förbjudits att utöva yrket eller inte har dömts för något brott, om medlemsstaten kräver sådana intyg av sina egna medborgare.
f) För yrken med konsekvenser för patientsäkerheten: ett intyg på den sökandes kunskaper i det språk som behövs för att utöva yrket i den mottagande medlemsstaten.
g) För yrken som omfattar sådan verksamhet som avses i artikel 16 och som anmälts av en medlemsstat i enlighet med artikel 59.2: ett intyg om verksamhetens karaktär och varaktighet utfärdat av behörig myndighet eller behörigt organ i den medlemsstat där tjänsteleverantören är etablerad.
2a. Inlämnandet av en föreskriven underrättelse av tjänsteleverantören i enlighet med punkt 1 ska ge tjänsteleverantören tillträde till tjänsteverksamheten eller möjlighet att utöva denna verksamhet på hela den berörda medlemsstatens territorium. En medlemsstat får begära ytterligare uppgifter vilka anges i punkt 2 om tjänsteleverantörens yrkeskvalifikationer avseende
a) yrket inom vissa delar av den medlemsstatens territorium är reglerat på ett annat sätt,
b) denna reglering också gäller alla medborgare i den medlemsstaten,
c) skillnaderna i denna reglering motiveras av tvingande hänsyn av allmänt intresse som rör folkhälsan eller tjänstemottagarnas säkerhet, och
d) medlemsstaten inte kan få sådan information på annat sätt.
3. Tjänsten skall tillhandahållas under den yrkestitel som används i etableringsmedlemsstaten, om det i denna medlemsstat finns en sådan reglerad titel för yrkesverksamheten i fråga. Denna titel skall anges på (ett av) etableringsmedlemsstatens officiella språk på ett sätt som gör att varje förväxling med yrkestiteln i den mottagande medlemsstaten undviks. I de fall då en sådan yrkestitel inte finns i etableringsmedlemsstaten, skall leverantören ange sitt bevis på formella kvalifikationer på denna medlemsstats officiella språk eller ett av dem. Undantagsvis skall, i de fall som avses i avdelning III kapitel III, tjänsten tillhandahållas under den yrkestitel som används i den mottagande medlemsstaten.
4. Vid första tillhandahållandet av tjänster, när det gäller de reglerade yrken som har konsekvenser för folkhälsa eller säkerhet och som inte automatiskt erkänns enligt avdelning III kapitel II, III eller IIIa, kan den mottagande medlemsstatens behöriga myndighet kontrollera tjänsteleverantörens yrkeskvalifikationer innan tjänsterna tillhandahålls för första gången. En sådan förhandskontroll ska vara möjlig endast om syftet med kontrollen är att undvika allvarlig skada för tjänstemottagarens hälsa eller säkerhet till följd av att tjänsteleverantören saknar yrkeskvalifikationer och om kontrollen inte går utöver vad som är nödvändigt för detta syfte.
Senast en månad efter det att den underrättelse och de åtföljande handlingar som avses i punkterna 1 och 2 inkommit ska den behöriga myndigheten informera tjänsteleverantören om sitt beslut
a) att inte kontrollera dennes yrkeskvalifikationer,
b) efter att ha kontrollerat dennes yrkeskvalifikationer
i) att begära att tjänsteleverantören gör ett lämplighetsprov, eller
ii) att tillåta tillhandahållandet av tjänster.
Om det uppstår problem som kan medföra försening att fatta beslut enligt andra stycket, ska den behöriga myndigheten inom samma tidsfrist meddela tjänsteleverantören orsaken till förseningen. Problemet ska lösas inom en månad efter det meddelandet, och beslutet ska färdigställas inom två månader efter det att problemet lösts.
Om väsentlig skillnad föreligger mellan tjänsteleverantörens yrkeskvalifikationer och den utbildning som krävs i den mottagande medlemsstaten, i den mån denna skillnad är skadlig för folkhälsa eller säkerhet och inte kan kompenseras genom tjänsteleverantörens yrkeserfarenhet eller genom kunskap, färdigheter och kompetenser som uppnåtts genom livslångt lärande och formellt godkänts för detta ändamål av ett relevant organ, ska den mottagande medlemsstaten ge tjänsteleverantören möjlighet att bevisa att de har förvärvat den kunskap, färdighet eller kompetens som fattas, genom ett lämplighetsprov som avses i andra stycket led b. Den mottagande medlemsstaten ska fatta ett beslut på den grunden om huruvida tillhandahållande av tjänster ska tillåtas. Under alla omständigheter ska tjänsten kunna tillhandahållas inom en månad efter det att ett beslut fattats i enlighet med andra stycket.
Vid utebliven reaktion från den behöriga myndigheten inom de tidsfrister som fastställs i andra och tredje styckena får tjänsten tillhandahållas.
I de fall då yrkeskvalifikationer ►C7 har kontrollerats enligt denna punkt ◄ ska tjänsten tillhandahållas under den mottagande medlemsstatens yrkestitel.
Artikel 8
Administrativt samarbete
1. Om det finns skälig grund för tvivel får den mottagande medlemsstatens behöriga myndigheter av etableringsmedlemsstatens behöriga myndigheter begära upplysningar om huruvida tjänsteleverantören är lagligen etablerad i den medlemsstaten, följer god sed och inte har ådragit sig yrkesrelaterade disciplinära eller straffrättsliga påföljder. Om den mottagande medlemsstatens behöriga myndigheter beslutar att kontrollera tjänsteleverantörens yrkeskvalifikationer får de av etableringsmedlemsstatens behöriga myndigheter begära upplysningar om tjänsteleverantörens utbildningskurser, i den omfattning som krävs för att bedöma om det finns väsentliga skillnader som kan vara skadliga för folkhälsa eller säkerhet. Etableringsmedlemsstatens behöriga myndigheter ska lämna dessa upplysningar i enlighet med artikel 56. De rådgivningscentrum som avses i artikel 57b får också lämna upplysningar om eventuella oreglerade yrken i ursprungsmedlemsstaten.
2. De behöriga myndigheterna skall se till att det sker utbyte av alla uppgifter som är nödvändiga för att en tjänstemottagares klagomål mot en tjänsteleverantör skall kunna utredas på korrekt sätt. Tjänstemottagaren skall informeras om resultatet av klagomålet.
Artikel 9
Uppgifter som skall lämnas till tjänstemottagarna
I de fall då tjänsterna tillhandahålls under etableringsmedlemsstatens yrkestitel eller enligt tjänsteleverantörens bevis på formella kvalifikationer, får de behöriga myndigheterna i den mottagande medlemsstaten kräva att tjänsteleverantören, utöver andra informationskrav som fastställs i gemenskapsrätten, meddelar tjänstemottagaren vissa eller samtliga av följande uppgifter:
a) Om tjänsteleverantören är upptagen i ett handelsregister eller annat liknande offentligt register: vilket register det gäller samt registreringsnummer eller motsvarande identifikationsuppgifter som finns i detta register.
b) Om verksamheten omfattas av ett tillståndssystem i etableringsmedlemsstaten: namn och adress till den behöriga tillsynsmyndigheten.
c) Yrkessammanslutning eller liknande organisation där tjänsteleverantören är medlem.
d) Yrkestiteln eller om sådan titel inte finns, tjänsteleverantörens bevis på formella kvalifikationer och den medlemsstat där tjänsteleverantören tilldelades denna titel.
e) Om tjänsteleverantören bedriver momspliktig verksamhet: det momsregistreringsnummer som avses i artikel 22.1 i rådets sjätte direktiv 77/388/EEG av den 17 maj 1977 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter - Gemensamt system för mervärdesskatt: enhetlig beräkningsgrund ( 4 ).
f) Uppgifter om eventuellt försäkringsskydd eller annat personligt eller kollektivt skydd rörande yrkesansvar.
AVDELNING III
ETABLERINGSFRIHET
KAPITEL I
Den generella ordningen för erkännande av bevis på formella kvalifikationer
Artikel 10
Räckvidd
Detta kapitel gäller för alla yrken som inte omfattas av kapitlen II och III i denna avdelning och i följande fall där sökanden, av en specifik och exceptionell anledning, inte uppfyller villkoren i de kapitlen:
a) För de verksamheter som förtecknas i bilaga IV när invandraren inte uppfyller kraven enligt artiklarna 17, 18 och 19.
b) För läkare med grundutbildning, specialistläkare, sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tandläkare, specialisttandläkare, veterinärer, barnmorskor, ►C2 apotekare ◄ och arkitekter när invandraren inte uppfyller kraven i artiklarna 23, 27, 33, 37, 39, 43 och 49 för faktiskt och lagligt utövande av yrket.
c) För arkitekter när invandraren innehar ett utbildningsbevis som inte upptas i punkt 5.7.2 i bilaga V.
d) För läkare, sjuksköterskor, tandläkare, veterinärer, barnmorskor, ►C2 apotekare ◄ och arkitekter ►C2 med bevis på specialistbehörighet, som måste ha deltagit i utbildning som berättigar till en yrkestitel ◄ enligt punkterna 5.1.1, 5.2.2, 5.3.2, 5.4.2, 5.5.2, 5.6.2 och 5.7.1 i bilaga V, dock endast för erkännande av specialiseringen i fråga och utan att artikel 21.1 och artiklarna 23 och 27 åsidosätts.
e) För sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso- och sjukvård samt specialistsjuksköterskor ►C2 med bevis på specialistbehörighet, som har deltagit i utbildning som berättigar till en yrkestitel ◄ enligt punkt 5.2.2 i bilaga V när invandraren ansöker om erkännande i en annan medlemsstat där yrkesverksamheten i fråga utövas av specialistsjuksköterskor utan utbildning till sjuksköterska inom allmän hälso- och sjukvård.
f) För specialistsjuksköterskor utan utbildning till sjuksköterska inom allmän hälso- och sjukvård när invandraren ansöker om erkännande i en annan medlemsstat där yrkesverksamheten i fråga bedrivs av sjuksköterskor inom allmän hälso- och sjukvård, specialistsjuksköterskor utan utbildning till sjuksköterska inom allmän hälso- och sjukvård eller specialistsjuksköterskor ►C2 med bevis på specialistbehörighet, som har deltagit i utbildning som berättigar till en yrkestitel ◄ enligt punkt 5.2.2 i bilaga V.
g) För invandrare som uppfyller kraven i artikel 3.3.
Artikel 11
Kvalifikationsnivåer
Vid tillämpning av artikel 13 och artikel 14.6 ska yrkeskvalifikationerna indelas i följande nivåer:
a) ett kompetensbevis som har utfärdats av en behörig myndighet i ursprungsmedlemsstaten vilken utsetts i enlighet med denna stats lagar och andra författningar på grundval av
i) en utbildning som inte utgör en del av ett utbildnings- eller examensbevis enligt led b, c, d eller e eller ett särskilt prov som inte föregås av någon utbildning eller av att sökanden utövat yrket i en medlemsstat på heltid under tre år i följd eller på deltid under motsvarande tid under de senaste tio åren, eller
ii) en allmän utbildning på grundskole- eller gymnasienivå som visar att innehavaren besitter allmänna kunskaper.
b) ett bevis på avslutad gymnasieutbildning, omfattande
i) allmän utbildning, som kompletterats med annan utbildning än den som avses i led c och/eller med den provtjänstgöring eller yrkesutövning som krävs utöver denna utbildning, eller
ii) teknisk eller yrkesinriktad utbildning, som i förekommande fall kompletterats med allmän utbildning eller yrkesutbildning enligt led i och/eller med den provtjänstgöring eller yrkesutövning som krävs utöver denna utbildning.
c) ett examensbevis över avslutad
i) annan ►C6 eftergymnasial ◄ utbildning än den som avses i led d och e på minst ett år eller på deltid under motsvarande tid, för vilken ett av tillträdesvillkoren som regel är en avslutad gymnasieutbildning med den inriktning som krävs för behörighet till universitetsstudier eller högskolestudier eller annan utbildning på likvärdig nivå, samt den yrkesutbildning som eventuellt krävs utöver denna ►C6 eftergymnasiala ◄ utbildning, eller
ii) reglerad utbildning eller, i fråga om reglerade yrken, yrkesutbildning med ►C7 särskilt upplägg ◄ , med kompetens som går utöver vad som anges i nivå b, motsvarande den utbildningsnivå som anges i led i, om en sådan utbildning ger en jämförbar nivå av yrkesskicklighet och förbereder den studerande för jämförbart ansvar och jämförbar verksamhet, förutsatt att examensbeviset åtföljs av ett utbildningsbevis från ursprungsmedlemsstaten.
d) ett examensbevis över att innehavaren har avslutat utbildning på ►C7 eftergymnasial ◄ nivå på minst tre år och högst fyra år, eller på deltid under motsvarande tid, eller ett likvärdigt antal ECTS-poäng, vid universitet eller högskola eller annan utbildningsanstalt på motsvarande nivå och, i tillämpliga fall, över avslutad yrkesutbildning som krävs utöver den ►C7 eftergymnasiala ◄ utbildningen.
e) ett examensbevis över att innehavaren har avslutat utbildning på ►C7 eftergymnasial ◄ nivå på minst fyra år, eller på deltid under motsvarande tid, eller ett likvärdigt antal ECTS-poäng, vid universitet eller högskola eller annan utbildningsanstalt på motsvarande nivå och, i tillämpliga fall, över avslutad yrkesutbildning som krävs utöver den ►C7 eftergymnasiala ◄ utbildningen.
▼M9 —————
Artikel 12
Jämställda utbildningar
Varje bevis på formella kvalifikationer eller uppsättning bevis på formella kvalifikationer som utfärdats av en behörig myndighet i en medlemsstat ska, även vad beträffar nivån, jämställas med bevis på formella kvalifikationer enligt artikel 11, på villkor att beviset gäller en avslutad utbildning som erhållits i unionen, på heltid eller deltid och inom eller utanför ramen för formella program, och som är erkänd som likvärdig av denna medlemsstat samt där ger samma rätt till tillträde eller utövande av ett yrke eller förbereder för utövande av detta yrke.
Enligt samma villkor som anges i första stycket skall även varje yrkeskvalifikation som, även om den inte uppfyller de krav som fastställts i ursprungsmedlemsstatens lagar och andra författningar för tillträde till eller utövande av ett yrke, tilldelar innehavaren förvärvade rättigheter i kraft av dessa bestämmelser jämställas med sådant bevis på formella kvalifikationer. Detta gäller i synnerhet om ursprungsmedlemsstaten höjer de utbildningskrav som är en förutsättning för tillträde till och utövande av ett yrke, och om en person som genomgått tidigare utbildning, som inte uppfyller de nya kvalifikationskraven, åtnjuter förvärvade rättigheter i kraft av nationella bestämmelser i lag eller andra författningar. I detta fall betraktar den mottagande medlemsstaten, för tillämpningen av artikel 13, denna tidigare utbildning som motsvarande nivån på den nya utbildningen.
Artikel 13
Villkor för erkännande
1. När det i en mottagande medlemsstat krävs bestämda yrkeskvalifikationer för tillträdet till eller utövandet av ett reglerat yrke, ska den behöriga myndigheten i den medlemsstaten ge sökande tillträde till yrket och rätt att utöva det på samma villkor som gäller för landets egna medborgare, om de innehar det kompetensbevis eller bevis på formella kvalifikationer enligt artikel 11 som krävs av en annan medlemsstat för tillträdet till eller utövandet av yrket inom dess territorium.
Kompetensbevis eller bevis på formella kvalifikationer ska ha utfärdats av en behörig myndighet i en medlemsstat, vilken utsetts i enlighet med denna stats lagar och andra författningar.
2. Tillträde till ett yrke och rätten att utöva ett som beskrivs i punkt 1 ska också beviljas sökande som på heltid i ett år eller på deltid under motsvarande tid under de senaste tio åren har utövat yrket i fråga i en annan medlemsstat som inte reglerar detta yrke, och som har ett eller flera kompetensbevis eller bevis på formella kvalifikationer vilka har utfärdats av en annan medlemsstat som inte reglerar detta yrke.
Kompetensbevis och bevis på formella kvalifikationer ska uppfylla följande krav:
a) De ska ha utfärdats av en behörig myndighet i en medlemsstat, vilken utsetts i enlighet med denna stats lagar och andra författningar.
b) De ska visa att innehavaren förberetts för att utöva yrket.
Den yrkeserfarenhet på ett år som avses i första stycket får dock inte krävas, när de bevis på formella kvalifikationer som sökanden har gäller som bevis på en reglerad utbildning.
3. Den mottagande medlemsstaten ska erkänna den nivå som intygas enligt artikel 11 av ursprungsmedlemsstaten liksom det ►C7 bevis genom vilket ursprungsmedlemsstaten ◄ styrker att den reglerade utbildning eller yrkesutbildning med ett ►C7 särskilt upplägg ◄ som avses i artikel 11 c ii motsvarar den nivå som föreskrivs i artikel 11 c i.
4. Genom undantag från punkterna 1 och 2 i den här artikeln och från artikel 14 kan den mottagande medlemsstatens behöriga myndighet vägra tillträde till och utövande av ett yrke för innehavare av ett kompetensbevis som klassificeras enligt artikel 11 a där de nationella yrkeskvalifikationer som krävs för utövandet av yrket på dess territorium klassificeras enligt artikel 11 e.
Artikel 14
Kompensationsåtgärder
1. Trots bestämmelserna i artikel 13 får den mottagande medlemsstaten kräva att sökande slutför en anpassningsperiod på högst tre år eller genomgår ett lämplighetsprov om:
a) innehållet i den sökandens utbildning väsentligt avviker från det innehåll som omfattas av det bevis på formella kvalifikationer som krävs i den mottagande medlemsstaten.
b) det i den mottagande medlemsstaten reglerade yrket omfattar en eller flera reglerade yrkesaktiviteter som inte ingår i motsvarande yrke i sökandens ursprungsmedlemsstat och om utbildningen som krävs i den mottagande medlemsstaten väsentligt avviker från dem som omfattas av det kompetensbevis eller bevis på formella kvalifikationer som sökanden stöder sig på.
2. Om den mottagande medlemsstaten använder sig av den möjlighet som avses i punkt 1, skall den ge sökanden rätt att välja mellan anpassningsperiod och lämplighetsprov.
Om en medlemsstat anser att det för ett bestämt yrke är nödvändigt att bevilja undantag från kravet på att ge sökanden rätt att välja mellan anpassningsperiod eller lämplighetsprov enligt första stycket, skall den i förväg underrätta de andra medlemsstaterna och kommissionen om detta och lägga fram dokument som visar att detta undantag är berättigat.
Om kommissionen anser att det undantag som avses i andra stycket inte är berättigat eller strider mot unionslagstiftningen, ska den inom tre månader efter det att den mottagit alla nödvändiga uppgifter anta en genomförandeakt, där medlemsstaten i fråga uppmanas att inte vidta den planerade åtgärden. Har kommissionen inte reagerat inom denna tidsfrist får undantaget tillämpas.
3. För de yrken som kräver exakta kunskaper i nationell rätt och där verksamheten till en väsentlig och konstant del består i att lämna råd och/eller hjälp i frågor som rör nationell rätt får den mottagande medlemsstaten, med avvikelse från principen i punkt 2 enligt vilken sökanden har rätt att välja, föreskriva antingen en anpassningsperiod eller lämplighetsprov.
Detta gäller även de fall som anges i artikel 10 b, 10 c, 10 d beträffande läkare och tandläkare, 10 f när invandraren ansöker om erkännande i en annan medlemsstat där yrkesverksamheten i fråga bedrivs av sjuksköterskor inom allmän hälso- och sjukvård eller specialistsjuksköterskor ►C2 med bevis på specialistbehörighet, som har deltagit i utbildning som berättigar till en yrkestitel ◄ enligt punkt 5.2.2 i bilaga V, och artikel 10 g.
I de fall som omfattas av artikel 10 a får den mottagande medlemsstaten kräva anpassningsperiod eller lämplighetsprov om invandraren avser att utöva yrkesverksamhet som egenföretagare eller som företagsledare som kräver kunskaper om och tillämpning av de specifika nationella gällande bestämmelserna, under förutsättning att de behöriga myndigheterna i den mottagande medlemsstaten kräver kunskaper om och tillämpning av dessa bestämmelser för sina egna medborgares tillträde till sådan verksamhet.
Med avvikelse från principen enligt vilken sökanden har rätt att välja, vilken fastställs i punkt 2, får den mottagande medlemsstaten fastställa antingen en anpassningsperiod eller lämplighetsprov i följande fall:
a) Om en innehavare av en yrkeskvalifikation, som avses i artikel 11 a, ansöker om erkännande av sina yrkeskvalifikationer där de nationella yrkeskvalifikationer som krävs är klassificerade i artikel 11 c.
b) Om en innehavare av en yrkeskvalifikation, som avses i artikel 11 b, ansöker om erkännande av sina yrkeskvalifikationer där de nationella yrkeskvalifikationer som krävs är klassificerade i artikel 11 d eller e.
Om en innehavare av en yrkeskvalifikation, som avses i artikel 11 a, ansöker om erkännande av sina yrkeskvalifikationer där de nationella yrkeskvalifikationer som krävs är klassificerade i artikel 11 d, får den mottagande medlemsstaten kräva både en anpassningsperiod och ett lämplighetsprov.
4. Vid tillämpning av punkterna 1 och 5 ska ett utbildningsinnehåll som ”väsentligt avviker” avse sådana kunskaps- och kompetensområden, uppnådda färdigheter och kompetenser som är grundläggande för utövandet av yrket och där innehållet i invandrarens utbildning i betydande mån skiljer sig från den utbildning som krävs i den mottagande medlemsstaten.
5. Punkt 1 ska tillämpas med hänsyn till proportionalitetsprincipen. Om den mottagande medlemsstaten ämnar kräva att den sökande slutför en anpassningsperiod eller genomgår ett lämplighetsprov, ska den först kontrollera om de kunskaper och färdigheter och den kompetens som den sökande har tillägnat sig genom yrkesverksamhet eller genom livslångt lärande, och som formellt godkänts för detta ändamål av ett relevant organ, i en medlemsstat eller i ett tredjeland, är sådana att de helt eller delvis täcker det väsentligt avvikande kunskapsinnehåll som fastställs i punkt 4.
6. Beslutet om införande av en anpassningsperiod eller ett lämplighetsprov ska vederbörligen motiveras. I synnerhet ska den sökande informeras om följande:
a) Den yrkeskvalifikationsnivå som krävs i den mottagande medlemsstaten och den sökandes yrkeskvalifikationsnivå enligt den klassificering som beskrivs i artikel 11.
b) Väsentliga skillnader som avses i punkt 4 och varför dessa skillnader inte kan kompenseras genom kunskaper, färdigheter och kompetenser som uppnåtts genom yrkeserfarenhet eller livslångt lärande som formellt godkänts för detta ändamål av ett relevant organ.
7. Medlemsstaterna ska se till att det finns möjlighet för en sökande att göra det lämplighetsprov som avses i punkt 1 inom sex månader efter det ursprungliga beslutet om ett lämplighetsprov för sökanden.
▼M9 —————
KAPITEL II
Erkännande av yrkeserfarenhet
Artikel 16
Krav när det gäller yrkeserfarenhet
Om det i en medlemsstat för tillträde till eller utövande av någon av de verksamheter som anges i bilaga IV krävs kunskap och förmåga av allmän, affärsmässig eller yrkesmässig art, skall denna medlemsstat som tillräckligt bevis för att sådan kunskap och förmåga förvärvats godta utövande av denna verksamhet i en annan medlemsstat. Utövandet skall ha skett i enlighet med artiklarna 17, 18 och 19.
Artikel 17
Verksamhetsformer i förteckning I i bilaga IV
1. När det gäller verksamhetsformerna i förteckning I i bilaga IV skall den tidigare verksamheten ha utövats
a) under sex år i följd som egenföretagare eller företagsledare, eller
b) under tre år i följd som egenföretagare eller företagsledare, om förmånstagaren visar att han för verksamheten i fråga har genomgått en utbildning på minst tre år som styrks i ett av medlemsstaten erkänt bevis eller som bedömts som fullgod av behörig yrkesorganisation, eller
c) under fyra år i följd som egenföretagare eller företagsledare, om förmånstagaren kan visa att han för verksamheten i fråga genomgått en utbildning på minst två år som styrks i ett av medlemsstaten erkänt bevis eller som bedömts som fullgod av en behörig yrkesorganisation, eller
d) under tre år i följd som egenföretagare eller företagsledare, om förmånstagaren kan visa att han utövat verksamheten i fråga som anställd under minst fem år, eller
e) under fem år i följd i ledande ställning, varav minst tre år med tekniska uppgifter och med ansvar för minst en avdelning i företaget, om förmånstagaren kan visa att han för verksamheten i fråga genomgått en utbildning på minst tre år som styrks i ett av medlemsstaten erkänt bevis eller som bedömts som fullgod av en behörig yrkesorganisation.
2. I de fall som avses i a och d får verksamheten inte ha upphört tidigare än tio år före den dag då den kompletta ansökan lämnas in hos den behöriga myndighet som avses i artikel 56.
3. Punkt 1 e skall inte tillämpas på verksamhetsformer i grupp Ex 855 enligt ISIC-nomenklaturen, hårfrisörsinrättningar.
Artikel 18
Verksamhetsformer i förteckning II i bilaga IV
1. När det gäller verksamhetsformerna i förteckning II i bilaga IV skall den tidigare verksamheten ha utövats
a) under fem år i följd som egenföretagare eller företagsledare, eller
b) under tre år i följd som egenföretagare eller företagsledare, om förmånstagaren visar att han för verksamheten i fråga har genomgått en utbildning på minst tre år som styrks i ett av medlemsstaten erkänt bevis eller som bedömts som fullgod av en behörig yrkesorganisation, eller
c) under fyra år i följd som egenföretagare eller företagsledare, om förmånstagaren kan visa att han för verksamheten i fråga genomgått en utbildning på minst två år som styrks i ett av medlemsstaten erkänt bevis eller som bedömts som fullgod av en behörig yrkesorganisation, eller
d) under tre år i följd som egenföretagare eller företagsledare, om förmånstagaren kan visa att han utövat verksamheten i fråga som anställd under minst fem år, eller
e) under fem år i följd som anställd, om förmånstagaren kan visa att han för verksamheten i fråga genomgått en utbildning på minst tre år som styrks i ett av medlemsstaten erkänt bevis eller som bedömts som fullgod av en behörig yrkesorganisation, eller
f) under sex på varandra följande år som anställd, om förmånstagaren kan visa att han för verksamheten i fråga genomgått en utbildning på minst två år som styrks i ett av medlemsstaten erkänt bevis eller som bedömts som fullgod av en behörig yrkesorganisation.
2. I de fall som avses i a och d får verksamheten inte ha upphört tidigare än tio år före den dag då den kompletta ansökan lämnas in hos den behöriga myndighet som avses i artikel 56.
Artikel 19
Verksamhetsformer i förteckning III i bilaga IV
1. När det gäller verksamhetsformerna i förteckning III i bilaga IV skall den tidigare verksamheten ha utövats
a) under tre år i följd som egenföretagare eller företagsledare, eller
b) under två år i följd som egenföretagare eller företagsledare, om förmånstagaren kan visa att han för verksamheten i fråga genomgått en utbildning som styrks i ett av medlemsstaten erkänt bevis eller som bedömts som fullgod av en behörig yrkesorganisation, eller
c) under två år i följd som egenföretagare eller företagsledare, om förmånstagaren kan visa att han utövat verksamheten i fråga som anställd under minst tre år, eller
d) under tre år i följd som anställd, om förmånstagaren kan visa att han för verksamheten i fråga genomgått en utbildning som styrks i ett av medlemsstaten erkänt bevis eller som bedömts som fullgod av en behörig yrkesorganisation.
2. I de fall som avses i a och c får verksamheten inte ha upphört tidigare än tio år före den dag då den kompletta ansökan lämnas in hos den behöriga myndighet som avses i artikel 56.
Artikel 20
Anpassning av förteckningarna över verksamhetsformer i bilaga IV
Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 57c om anpassning av förteckningarna över sådana verksamhetsformer enligt bilaga IV som omfattas av ett erkännande av yrkeserfarenhet enligt artikel 16 i syfte att uppdatera eller förtydliga de verksamheter som anges i bilaga IV, särskilt för att närmare fastställa deras räckvidd och ta vederbörlig hänsyn till den senaste utvecklingen vad gäller verksamhetsbaserade nomenklaturer, på villkor att detta inte medför en minskning av räckvidden för de enskilda verksamhetsslagen och att ingen verksamhet flyttas mellan de befintliga förteckningarna I, II och III i bilaga IV.
KAPITEL III
Erkännande på grundval av samordning av minimikraven för utbildning
Avsnitt 1
Allmänna bestämmelser
Artikel 21
Principen om automatiskt erkännande
1. Varje medlemsstat skall erkänna de bevis på formella kvalifikationer som läkare som ger tillträde till yrkesverksamhet som läkare med grundutbildning och som specialistläkare, som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, som tandläkare, som specialisttandläkare, som veterinär, som ►C2 apotekare ◄ och som arkitekt, vilka avses i punkterna 5.1.1, 5.1.2, 5.2.2, 5.3.2, 5.3.3, 5.4.2, 5.6.2 respektive 5.7.1 i bilaga V, och som uppfyller minimikraven för utbildning som avses i artiklarna 24, 25, 31, 34, 35, 38, 44 respektive 46, genom att ge innehavare av dessa bevis på formella kvalifikationer tillträde till och rätt att utöva yrket på samma villkor som innehavare av de bevis på formella kvalifikationer som utfärdats av denna medlemsstat.
Sådana bevis på formella kvalifikationer skall vara utfärdade av medlemsstaternas behöriga myndigheter och vid behov skall de bevis som avses i punkterna 5.1.1, 5.1.2, 5.2.2, 5.3.2, 5.3.3, 5.4.2, 5.6.2 respektive 5.7.1 i bilaga V bifogas.
Bestämmelserna i första och andra stycket påverkar inte de förvärvade rättigheter som avses i artiklarna 23, 27, 33, 37, 39 och 49.
2. Varje medlemsstat skall inom ramen för sitt eget socialförsäkringssystem, när det gäller rätten att utöva verksamhet som allmänpraktiserande läkare, erkänna de bevis på formella kvalifikationer som anges i punkt 5.1.4 i bilaga V vilka utfärdats för medborgare i medlemsstaterna av övriga medlemsstater och uppfyller minimikraven för utbildning i artikel 28.
Bestämmelserna i första stycket påverkar inte de förvärvade rättigheter som avses i artikel 30.
3. Varje medlemsstat skall erkänna de bevis på formella kvalifikationer som barnmorska enligt punkt 5.5.2 i bilaga V som utfärdats för medborgare i medlemsstaterna av övriga medlemsstater, om de uppfyller minimikraven för utbildning i artikel 40 samt motsvarar de krav som avses i artikel 41, genom att ge innehavare av dessa bevis på formella kvalifikationer tillträde till och rätt att utöva yrket på samma villkor som innehavare av de bevis på formella kvalifikationer som utfärdas av denna medlemsstat. Denna bestämmelse påverkar inte de förvärvade rättigheter som avses i artiklarna 23 och 43.
4. När det gäller driften av apotek som inte är föremål för territoriella begränsningar får en medlemsstat, genom undantag, besluta att inte godta de bevis på formella kvalifikationer som anges i punkt 5.6.2 i bilaga V för inrättande av nya apotek öppna för allmänheten. För tillämpningen av denna punkt ska också de apotek som öppnats inom mindre än tre år anses som nya apotek.
Detta undantag får inte tillämpas på apotekare vars formella kvalifikationer redan är erkända för andra ändamål av de behöriga myndigheterna i den mottagande medlemsstaten, och som faktiskt och legalt har varit verksamma som apotekare under minst tre år i följd i den medlemsstaten.
5. De bevis på formella kvalifikationer som arkitekt enligt punkt 5.7.1 i bilaga V som erkänns automatiskt i enlighet med punkt 1 skall styrka en utbildning som påbörjats tidigast under det referensläsår som avses i nämnda bilaga.
6. Varje medlemsstat ska för tillträde till och rätt att utöva verksamhet som läkare, sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tandläkare, veterinär, barnmorska och apotekare kräva innehav av något av de bevis på formella kvalifikationer som anges i punkterna 5.1.1, 5.1.2, 5.1.4, 5.2.2, 5.3.2, 5.3.3, 5.4.2, 5.5.2 respektive 5.6.2 i bilaga V, vilka bevisar att yrkesutövaren i fråga under hela sin utbildning har i förekommande fall förvärvat de kunskaper, färdigheter och kompetenser som avses i artiklarna 24.3, 31.6, 31.7, 34.3, 38.3, 40.3 respektive 44.3.
För att beakta den allmänt erkända vetenskapliga och tekniska utvecklingen ska kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 57c för att uppdatera de kunskaper och färdigheter som avses i artiklarna 24.3, 31.6, 34.3, 38.3, 40.3, 44.3 och 46.4 för att avspegla utvecklingen av den unionslagstiftning som direkt påverkar de berörda yrkesutövarna.
Denna uppdatering får inte medföra någon ändring av gällande viktiga principer i medlemsstaterna inom yrkeslagstiftningen när det gäller utbildning och tillträdesvillkor för fysiska personer. Denna uppdatering ska respektera medlemsstaternas ansvar för hur utbildningssystemen ska organiseras, i enlighet med vad som fastställs i artikel 165.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget).
▼M9 —————
Artikel 21a
Anmälningsförfarande
1. Medlemsstaterna ska till kommissionen anmäla de lagar och andra författningar som de antar när det gäller utfärdande av bevis på formella kvalifikationer inom de yrken som omfattas av detta kapitel.
När det gäller bevis på formella kvalifikationer som avses i avsnitt 8 ska anmälan enligt första stycket också göras till övriga medlemsstater.
2. Den anmälan som avses i punkt 1 ska inbegripa uppgifter om utbildningsprogrammens längd och innehåll.
3. Den anmälan som avses i punkt 1 ska översändas via IMI.
4. För att beakta utvecklingen på lagstiftningsområdet och det administrativa området i medlemsstaterna och förutsatt att de lagar och andra författningar som anmälts i enlighet med punkt 1 i denna artikel är förenliga med de villkor som fastställs i detta kapitel ska kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 57c i syfte att ändra punkterna 5.1.1–5.1.4, 5.2.2, 5.3.2, 5.3.3, 5.4.2, 5.5.2, 5.6.2 och 5.7.1 i bilaga V, när det gäller att uppdatera de titlar som medlemsstaterna antagit som bevis på formella kvalifikationer och, i tillämpliga fall, de organ som utfärdar bevis på formella kvalifikationer, de intyg som åtföljer dessa bevis samt motsvarande yrkestitlar.
5. När de lagar och andra författningar som anmälts i enlighet med punkt 1 inte är förenliga med de villkor som fastställs i detta kapitel ska kommissionen anta en genomförandeakt för att förkasta den begärda ändringen av punkterna 5.1.1–5.1.4, 5.2.2, 5.3.2, 5.3.3, 5.4.2, 5.5.2, 5.6.2 eller 5.7.1 i bilaga V.
Artikel 22
Gemensamma bestämmelser om utbildning
För utbildning enligt artiklarna 24, 25, 28, 31, 34, 35, 38, 40, 44 och 46 skall följande gälla:
a) Medlemsstaterna får tillåta utbildning på deltid på de villkor som godkänts av de behöriga nationella myndigheterna. Dessa myndigheter skall se till att den totala utbildningstiden och utbildningens nivå och kvalitet inte underskrider motsvarande krav på kontinuerlig heltidsutbildning.
b) Medlemsstaterna ska, i enlighet med varje medlemsstats specifika förfaranden, genom att uppmuntra fortbildning säkerställa att yrkesutövare vars yrkeskvalifikation omfattas av kapitel III i denna avdelning kan uppdatera sina kunskaper, färdigheter och kompetenser så att yrkesinsatsen bibehålls på säker och effektiv nivå och för att hålla sig à jour med utvecklingen inom yrket.
Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen om de åtgärder som de vidtar i enlighet med första stycket b senast den 18 januari 2016.
Artikel 23
Förvärvade rättigheter
1. När de bevis på formella kvalifikationer som läkare som ger tillträde till yrkesverksamhet som läkare med grundutbildning och som specialistläkare, som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, som tandläkare och specialisttandläkare, som veterinär, barnmorska och ►C2 apotekare ◄ som innehas av medborgare i medlemsstaterna inte uppfyller alla de utbildningskrav som anges i artiklarna 24, 25, 31, 34, 35, 38, 40 och 44, skall varje medlemsstat — utan att detta påverkar de förvärvade rättigheterna för dessa yrken — som tillräckligt bevis på formella kvalifikationer erkänna sådana bevis som utfärdats av dessa medlemsstater, om de avser utbildning som påbörjats före de referensdatum som anges i punkterna 5.1.1, 5.1.2, 5.2.2, 5.3.2, 5.3.3, 5.4.2, 5.5.2 och 5.6.2 i bilaga V och åtföljs av ett intyg som visar att innehavarna av dessa bevis på formella kvalifikationer under den femårsperiod som föregår intygets utfärdande faktiskt och lagligen utövat verksamheten i fråga under minst tre år i följd.
2. Samma bestämmelser skall vara tillämpliga på sådana bevis på formella kvalifikationer som läkare som ger tillträde till yrkesverksamhet som läkare med grundutbildning och som specialistläkare, som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, som tandläkare och specialisttandläkare, som veterinär, barnmorska och ►C2 apotekare ◄ som förvärvats inom f.d. Tyska demokratiska republikens territorium, även om de inte uppfyller samtliga de minimikrav för utbildning som anges i artiklarna 24, 25, 31, 34, 35, 38, 40 och 44, om dessa bevis anger att en utbildning slutförts med godkänt resultat och påbörjats före
a) den 3 oktober 1990 för läkare med grundutbildning, sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tandläkare med grundutbildning, specialisttandläkare, veterinärer, barnmorskor och ►C2 apotekare ◄ , och
b) den 3 april 1992 för specialistläkare.
De bevis på formella kvalifikationer som avses i första stycket ger rätt att utöva yrkesverksamhet inom Tysklands hela territorium enligt samma villkor som de bevis på formella kvalifikationer som utfärdats av behöriga tyska myndigheter och som anges i punkterna 5.1.1, 5.1.2, 5.2.2, 5.3.2, 5.3.3, 5.4.2, 5.5.2 och 5.6.2 i bilaga V.
3. Utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna i artikel 37.1 skall varje medlemsstat erkänna de bevis på formella kvalifikationer för läkare som ger tillträde till yrkesverksamhet som läkare med grundutbildning och som specialistläkare, som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, som veterinär, barnmorska, ►C2 apotekare ◄ och arkitekt som innehas av medborgare i medlemsstaterna och som har utfärdats av f.d. Tjeckoslovakien eller för vilka utbildningen när det gäller Tjeckien och Slovakien har påbörjats före den 1 januari 1993, om myndigheterna i en av de ovan nämnda staterna intygar att dessa bevis på formella kvalifikationer på deras territorium äger samma lagliga giltighet som de intyg dessa länder utfärdar och, för arkitekter, som de bevis som anges för dessa medlemsstater i bilaga VI punkt 6.1 vad gäller tillträde till yrkesverksamhet som läkare med grundutbildning och som specialistläkare, sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, veterinär, barnmorska, ►C2 apotekare ◄ när det gäller den verksamhet som avses i artikel 45.2 och som arkitekt när det gäller den verksamhet som avses i artikel 48 samt rätt att utöva yrket.
Detta intyg skall åtföljas av ett annat intyg som utfärdats av samma myndigheter och som visar att dessa personer faktiskt och lagligen har utövat verksamheten på myndigheternas territorium under minst tre år i följd under de fem år som föregick utfärdandet av intyget.
4. Varje medlemsstat skall erkänna de bevis på formella kvalifikationer som läkare som ger tillträde till yrkesverksamhet som läkare med grundutbildning och som specialistläkare, som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, som tandläkare, specialisttandläkare, veterinär, barnmorska, ►C2 apotekare ◄ och arkitekt som innehas av medborgare i medlemsstaterna och som har utfärdats av f.d. Sovjetunionen eller för vilka utbildningen har påbörjats
a) för Estlands del före den 20 augusti 1991,
b) för Lettlands del före den 21 augusti 1991,
c) för Litauens del före den 11 mars 1990,
om myndigheterna i en av de tre ovan nämnda medlemsstaterna intygar att dessa bevis på deras territorium äger samma lagliga giltighet som de bevis dessa länder utfärdar och, för arkitekter, som de bevis som anges för dessa medlemsstater i bilaga VI punkt 6.1 vad gäller tillträde till yrkesverksamhet som läkare med grundutbildning och som specialistläkare, som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tandläkare, specialisttandläkare, veterinär, barnmorska, ►C2 apotekare ◄ när det gäller den verksamhet som avses i artikel 45.2 och som arkitekt när det gäller den verksamhet som åsyftas i artikel 48 samt rätt att utöva yrket.
Detta intyg skall åtföljas av ett annat intyg som utfärdats av samma myndigheter och som visar att dessa personer faktiskt och lagligen har utövat verksamheten på sitt territorium under minst tre år i följd under de fem år som föregick utfärdandet av intyget.
För de bevis på formella kvalifikationer som veterinär som utfärdats av f.d. Sovjetunionen eller för vilka utbildningen för Estlands del har påbörjats före den 20 augusti 1991, skall det intyg som avses i föregående stycke åtföljas av ett annat intyg, som utfärdats av de estniska myndigheterna och som visar att dessa personer faktiskt och lagligen har utövat verksamheten på sitt territorium under minst fem år i följd under de sju år som föregick utfärdandet av intyget.
5. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 43b ska varje medlemsstat erkänna de bevis på formella kvalifikationer som läkare som ger tillträde till yrkesverksamhet som läkare med grundutbildning och som specialistläkare, som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, som tandläkare, specialisttandläkare, veterinär, barnmorska, apotekare och arkitekt som innehas av medborgare i medlemsstaterna och som har utfärdats av f.d. Jugoslavien eller för vilka utbildningen har påbörjats
a) för Sloveniens del före den 25 juni 1991, och
b) för Kroatiens del före den 8 oktober 1991,
om myndigheterna i de ovannämnda medlemsstaterna intygar att dessa bevis på deras territorium äger samma lagliga giltighet som de bevis som dessa länder utfärdar och, för arkitekter, som de bevis på formella kvalifikationer som anges för dessa medlemsstater i punkt 6 i bilaga VI vad gäller tillträde till yrkesverksamhet som läkare med grundutbildning och som specialistläkare, som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tandläkare, specialisttandläkare, veterinär, barnmorska, apotekare när det gäller den verksamhet som avses i artikel 45.2 och som arkitekt när det gäller den verksamhet som avses i artikel 48 samt rätt att utöva yrket.
Detta intyg ska åtföljas av ett annat intyg som utfärdats av samma myndigheter och som visar att dessa personer faktiskt och lagligen har utövat verksamheten på sitt territorium under minst tre år i följd under de fem år som föregick utfärdandet av intyget.
6. Varje medlemsstat skall, när det gäller medborgare i de medlemsstater som har bevis på formella kvalifikationer som läkare, som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, som tandläkare, specialisttandläkare, veterinär, barnmorska och ►C2 apotekare ◄ som inte motsvarar de benämningar som gäller för denna medlemsstat enligt punkterna 5.1.1, 5.1.2, 5.1.3, 5.1.4, 5.2.2, 5.3.2, 5.3.3, 5.4.2, 5.5.2 och 5.6.2 i bilaga V, erkänna de bevis på formella kvalifikationer som dessa medlemsstater utfärdat och som åtföljs av ett intyg utfärdat av behöriga myndigheter eller organ.
Av det intyg som avses i första stycket skall det framgå att dessa bevis på formella kvalifikationer utfärdats som bevis på avslutad utbildning i enlighet med artiklarna 24, 25, 28, 31, 34, 35, 38, 40 respektive 44 och att den medlemsstat som utfärdat dem jämställer dem med dem som nämns i punkterna 5.1.1, 5.1.2, 5.1.3, 5.1.4, 5.2.2, 5.3.2, 5.3.3, 5.4.2, 5.5.2 och 5.6.2 i bilaga V.
Artikel 23a
Särskilda omständigheter
1. Med avvikelse från det här direktivet får Bulgarien tillåta personer som har behörighetsbevis för ”фелдшер” (fältskär) utfärdade i Bulgarien före den 31 december 1999 och som den 1 januari 2000 utövade detta yrke under Bulgariens nationella system för social trygghet att fortsätta att utöva sagda yrke även om delar av deras yrkesverksamhet faller under de bestämmelser i det här direktivet som rör läkare och sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso- och sjukvård.
2. Innehavare av det bulgariska behörighetsbeviset för ”фелдшер” (fältskär) enligt punkt 1 är inte berättigade att få sina yrkeskvalifikationer erkända i andra medlemsstater som läkare eller som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård enligt det här direktivet.
Avsnitt 2
Läkare
Artikel 24
Medicinsk grundutbildning
1. För tillträde till medicinsk grundutbildning krävs en betygshandling som ger tillträde till universitet för studierna i fråga.
2. Den medicinska grundutbildningen ska sammanlagt omfatta minst fem års studier, eller ett likvärdigt antal ECTS-poäng, och ska bestå av minst 5 500 timmars teoretisk och praktisk undervisning vid universitet eller under tillsyn av ett universitet.
Om studierna påbörjades före den 1 januari 1972 kan den utbildning som avses i första stycket omfatta sex månaders praktisk heltidsutbildning på universitetsnivå under tillsyn av de behöriga myndigheterna.
3. Den medicinska grundutbildningen skall garantera att personen i fråga har förvärvat följande kunskaper och färdigheter:
a) Tillräckliga kunskaper om de vetenskaper som medicinen bygger på och god insikt i vetenskapliga metoder inklusive principerna för bedömning av biologiska funktioner, utvärdering av vetenskapligt vedertagna fakta och analys av data.
b) Tillräckliga kunskaper om friska och sjuka människors anatomi, funktioner och beteende samt sambandet mellan människans hälsotillstånd och hennes fysiska och sociala miljö.
c) Tillräckliga kunskaper om kliniska ämnen och behandlingar, som ger en sammanhängande bild av psykiska och fysiska sjukdomar och medicin sedd ur förebyggande, diagnostisk och terapeutisk synvinkel samt människans fortplantning.
d) Lämplig klinisk erfarenhet på sjukhus under lämplig handledning.
Artikel 25
Specialistläkarutbildning
1. För tillträde till specialistläkarutbildning ska krävas ett fullgjort program för medicinsk grundutbildning med godkända resultat enligt artikel 24.2, där den studerande har förvärvat nödvändiga baskunskaper i medicin.
2. Specialistläkarutbildningen skall omfatta teoretisk och praktisk utbildning vid universitet, universitetssjukhus eller i förekommande fall annan vårdinrättning som godkänts av behöriga myndigheter eller organ i detta syfte.
Medlemsstaterna skall se till att utbildningstiden för sådan specialistläkarutbildning som avses i punkt 5.1.3 i bilaga V inte är kortare än vad som avses i den punkten. Utbildningen skall ske under kontroll av behöriga myndigheter eller organ. Den förutsätter personlig medverkan och ansvarstagande av den blivande specialistläkaren i verksamheten på avdelningen i fråga.
3. Utbildningen skall ske på heltid vid särskilda inrättningar som erkänts av de behöriga myndigheterna. Den förutsätter medverkan i all medicinsk verksamhet på den avdelning där utbildningen äger rum, inklusive jourtjänstgöring, så att den blivande specialistläkaren ägnar all sin yrkesverksamhet åt denna praktiska och teoretiska utbildning under hela arbetsveckan och under hela året på de villkor som fastställs av de behöriga myndigheterna. Dessa tjänster skall följaktligen avlönas med lämpligt belopp.
3a. Medlemsstaterna får i sin nationella lagstiftning fastställa partiella befrielser från vissa moment i specialistläkarutbildningen, vilka förtecknas i punkt 5.1.3 i bilaga V, som ska tillämpas från fall till fall, förutsatt att dessa moment i utbildningen redan har fullgjorts under ett annat specialistutbildningsprogram som förtecknas i punkt 5.1.3 i bilaga V, för vilket yrkesutövaren redan har erhållit den tidigare specialistkvalifikationen i en medlemsstat. Medlemsstaterna ska se till att de beviljade befrielserna inte motsvarar mer än halva minimilängden på specialistläkarutbildningen i fråga.
Medlemsstaterna ska anmäla den berörda nationella lagstiftningen till kommissionen och de övriga medlemsstaterna för alla sådana partiella befrielser.
4. För att medlemsstaterna skall utfärda bevis på formella kvalifikationer för specialistläkare krävs bevis på formella kvalifikationer som avser medicinsk grundutbildning enligt punkt 5.1.1 i bilaga V.
5. Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 57c om anpassning av de minimilängder på utbildningen som avses i punkt 5.1.3 i bilaga V, till den vetenskapliga och tekniska utvecklingen.
Artikel 26
Benämningar på specialistläkarutbildningar
De bevis på formella kvalifikationer som specialistläkare som avses i artikel 21 har utfärdats av de behöriga myndigheter eller organ som avses i punkt 5.1.2 i bilaga V och motsvarar för specialistutbildningen i fråga de aktuella benämningar som tillämpas i de olika medlemsstaterna och som framgår av punkt 5.1.3 i bilaga V.
För att vederbörligen beakta ändringar i nationell lagstiftning och i syfte att uppdatera detta direktiv ska kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 57c om tillägg av nya medicinska specialiseringar i punkt 5.1.3 i bilaga V, förutsatt att dessa är gemensamma för minst två femtedelar av medlemsstaterna.
Artikel 27
Förvärvade rättigheter för läkare med specialistutbildning
1. Av de läkare med specialistutbildning vars specialistutbildning på deltid reglerades av de lagar och andra författningar som gällde den 20 juni 1975 och som påbörjade sin specialistutbildning senast den 31 december 1983 kan den mottagande medlemsstaten kräva att deras bevis på formella kvalifikationer skall åtföljas av intyg som visar att de faktiskt och legalt har utövat verksamheten under minst tre år i följd under den femårsperiod som föregår utfärdandet av intyget.
2. Varje medlemsstat skall erkänna de bevis på formella kvalifikationer för specialistläkare som utfärdats i Spanien för läkare som har fullgjort en specialistutbildning före den 1 januari 1995, även om denna inte motsvarar minimikraven för den utbildning som avses i artikel 25, om bevis på formella kvalifikationer åtföljs av ett intyg utfärdat av de behöriga spanska myndigheterna, av vilket det framgår att personen i fråga har blivit godkänd i det prov gällande särskild yrkeskompetens som anordnats inom ramen för de extraordinära regulariseringsåtgärderna i den kungliga förordningen 1497/99 i syfte att fastställa att denne har kunskapsnivå och kompetens likvärdig med de läkare som innehar sådant bevis på formella kvalifikationer för specialistläkare som för Spaniens del framgår av punkterna 5.1.2 och 5.1.3 i bilaga V.
2a. Medlemsstaterna ska erkänna benämningar på specialistutbildningar som utfärdas i Italien och anges i punkterna 5.1.2 och 5.1.3 i bilaga V för läkare som påbörjade sin specialistutbildning efter den 31 december 1983 och före den 1 januari 1991, trots att den berörda utbildningen inte uppfyller alla utbildningskrav som fastställs i artikel 25, om de åtföljs av ett intyg som utfärdats av de behöriga italienska myndigheterna och som uppger att den berörda läkaren faktiskt och legalt har varit verksam i Italien som specialistläkare inom det berörda specialområdet under minst sju år i följd under de tio år som föregick utfärdandet av intyget.
3. Varje medlemsstat som har upphävt lagar och andra författningar om utfärdande av bevis på formella kvalifikationer som specialistläkare enligt punkterna 5.1.2 och 5.1.3 i bilaga V och som har vidtagit åtgärder rörande förvärvade rättigheter till förmån för sina medborgare skall tillerkänna medborgarna i de övriga medlemsstaterna rätten att utnyttja samma åtgärder, om dessa bevis på formella kvalifikationer har utfärdats före det datum då den mottagande medlemsstaten upphörde att utfärda sådana bevis för den berörda specialistutbildningen.
De tidpunkter då bestämmelserna upphävdes anges i punkt 5.1.3 i bilaga V.
Artikel 28
Särskild allmänläkarutbildning
1. För tillträde till särskild allmänläkarutbildning ska krävas ett fullgjort program för medicinsk grundutbildning med godkända resultat enligt artikel 24.2 där den studerande har förvärvat nödvändiga baskunskaper i medicin.
2. Den särskilda allmänläkarutbildning för vilken bevis på formella kvalifikationer utfärdas före den 1 januari 2006 skall omfatta minst två års studier på heltid. Bevis på formella kvalifikationer som utfärdas efter detta datum skall omfatta minst tre års studier på heltid.
När den utbildning som avses i artikel 24 omfattar praktiktjänstgöring vid ett godkänt sjukhus med utrustning och avdelningar för allmänmedicin, hos en godkänd allmänpraktiserande läkare eller vid en godkänd vårdcentral för primärvård, får denna praktik inräknas, dock högst ett år, i den utbildningstid som avses i första stycket för bevis på formella kvalifikationer som utfärdas från och med den 1 januari 2006.
Den möjlighet som avses i andra stycket skall stå öppen bara för de medlemsstater där utbildningstiden för den särskilda allmänläkarutbildningen var två år den 1 januari 2001.
3. Den särskilda allmänläkarutbildningen skall ske på heltid under tillsyn av de behöriga myndigheterna eller organen. Den skall snarare vara praktisk än teoretisk.
Den praktiska utbildningen skall förmedlas dels under minst sex månader vid ett godkänt sjukhus med utrustning och avdelningar för allmänmedicin, dels under minst sex månader hos godkänd allmänpraktiserande läkare eller vid godkänd vårdcentral för primärvård.
Den praktiska utbildningen skall genomföras tillsammans med andra vårdinrättningar för allmänmedicin. Utan att de minimiperioder som nämns i andra stycket påverkas får den praktiska utbildningen dock ges under högst sex månader vid andra godkända vårdinrättningar för allmänmedicin.
Utbildningen förutsätter samma personliga medverkan och ansvarstagande hos den blivande specialistläkaren i yrkesverksamheten som hos dem han arbetar tillsammans med.
4. För att medlemsstaterna skall utfärda bevis på formella kvalifikationer för särskild utbildning i allmänmedicin krävs bevis på formella kvalifikationer som avser medicinsk grundutbildning enligt punkt 5.1.1 i bilaga V.
5. Medlemsstaterna får utfärda de bevis på formella kvalifikationer som avses i punkt 5.1.4 i bilaga V till en läkare som inte har fullgjort utbildningen enligt denna artikel men som har avslutat en annan kompletterande utbildning för vilken de behöriga myndigheterna i en medlemsstat har utfärdat bevis på formella kvalifikationer. De får emellertid bara utfärda bevis på formella kvalifikationer om detta gäller en kunskapsnivå som motsvarar den utbildning som föreskrivs i denna artikel.
Medlemsstaterna skall avgöra bland annat i vilken mån den kompletterande utbildning och den yrkeserfarenhet som sökanden redan har kan beaktas i stället för den utbildning som föreskrivs i denna artikel.
Medlemsstaterna får bara utfärda bevis på formella kvalifikationer enligt punkt 5.1.4 i bilaga V om sökanden har skaffat minst sex månaders erfarenhet i allmänmedicin hos en allmänpraktiserande läkare eller på en vårdinrättning för primärvård enligt punkt 3 i den här artikeln.
Artikel 29
Yrkesutövning som allmänpraktiserande läkare
Med förbehåll för bestämmelserna om förvärvade rättigheter skall varje medlemsstat för yrkesutövningen som allmänpraktiserande läkare inom ramen för medlemsstatens socialförsäkringssystem kräva bevis på formella kvalifikationer enligt punkt 5.1.4 i bilaga V.
Medlemsstaterna kan från detta villkor undanta dem som genomgår särskild utbildning i allmänmedicin.
Artikel 30
Förvärvade rättigheter för allmänpraktiserande läkare
1. Varje medlemsstat skall fastställa de förvärvade rättigheterna. Som förvärvad rättighet skall dock betraktas rätten att utöva verksamhet som allmänpraktiserande läkare inom ramen för det nationella socialförsäkringssystemet, utan det bevis på formella kvalifikationer som föreskrivs i punkt 5.1.4 i bilaga V, om läkaren åtnjuter denna rättighet vid det referensdatum som avses i den punkten i kraft av de på läkaryrket tillämpliga bestämmelser som ger tillträde till yrkesverksamhet som läkare med grundutbildning och om han vid denna tidpunkt är etablerad i medlemsstaten med stöd av artikel 21 eller 23.
De behöriga myndigheterna i varje medlemsstat skall på begäran utfärda ett intyg av vilket framgår att läkaren har rätt att utöva verksamhet som allmänpraktiserande läkare inom ramen för det nationella socialförsäkringssystemet, utan det bevis på formella kvalifikationer som föreskrivs i punkt 5.1.4 i bilaga V, om läkaren åtnjuter förvärvade rättigheter enligt första stycket.
2. Varje medlemsstat skall erkänna de intyg som avses i punkt 1 andra stycket vilka de övriga medlemsstaterna utfärdat till medborgare i medlemsstaterna och ge dessa intyg samma verkan på sitt territorium som de bevis på formella kvalifikationer som medlemsstaten själv utfärdar och som ger rätt att utöva verksamhet som allmänpraktiserande läkare inom ramen för det egna socialförsäkringssystemet.
Avsnitt 3
Sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård
Artikel 31
Utbildning till sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård
1. För att bli antagen till utbildning till sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård ska det antingen krävas
a) tolv års allmän skolutbildning styrkt genom examens-, utbildnings- eller annat behörighetsbevis utfärdat av de behöriga myndigheterna eller organen i en medlemsstat eller genom intyg på godkänt inträdesprov som ger behörighet till universitet eller högskolor med en erkänd likvärdig nivå, eller
b) minst tio års allmän skolutbildning styrkt genom examens-, utbildnings- eller annat behörighetsbevis utfärdat av de behöriga myndigheterna eller organen i en medlemsstat eller bevis på godkänt inträdesprov på motsvarande nivå som ger behörighet till en yrkesskola eller ett ►C7 yrkesutbildningsprogram för hälso- och sjukvård och omvårdnad. ◄
2. Utbildningen till sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård skall ske på heltid och skall omfatta minst den utbildningsplan som anges i punkt 5.2.1 i bilaga V.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 57c om ändring av förteckningen i punkt 5.2.1 i bilaga V, i syfte att anpassa den till den vetenskapliga och tekniska utvecklingen.
De ändringar som avses i det andra stycket får inte medföra någon ändring av gällande viktiga principer i medlemsstaterna inom yrkeslagstiftningen när det gäller utbildning och tillträdesvillkor för fysiska personer. Sådana ändringar ska respektera medlemsstaternas ansvar för hur utbildningssystemen ska organiseras, i enlighet med artikel 165.1 i EUF-fördraget.
3. ►M9 Utbildningen till sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård ska omfatta sammanlagt tre års utbildning, eller ett likvärdigt antal ECTS-poäng, bestående av minst 4 600 timmars teoretisk och klinisk undervisning, varav den teoretiska undervisningen ska utgöra minst en tredjedel och den kliniska undervisningen minst hälften av den föreskrivna minimitiden för utbildningen. Medlemsstaterna får ge partiell dispens för yrkesutövare som genomgått en del av denna utbildning inom ramen för annan utbildning på minst motsvarande nivå. ◄
Medlemsstaterna skall se till att den institution som utbildar sjuksköterskor är ansvarig för samordningen av den teoretiska och kliniska undervisningen under hela utbildningen.
4. Den teoretiska utbildningen är den del av sjuksköterskeutbildningen då sjuksköterskorna förvärvar de kunskaper, färdigheter och kompetenser i yrket som krävs enligt punkterna 6 och 7. ►C7 Denna utbildning ska ges av lärare i hälso- och sjukvård och omvårdnad och andra behöriga personer vid universitet och högskolor som tillerkänts likvärdig ställning eller vid yrkesskolor eller genom yrkesutbildningsprogram för hälso- och sjukvård och omvårdnad. ◄
5. Med den kliniska undervisningen avses den del av sjuksköterskeutbildningen där den studerande, som medlem i ett arbetslag och i direkt kontakt med friska eller sjuka enskilda personer och/eller grupper, lär sig att planera, utföra och ►C7 bedöma en sjuksköterskas samlade hälso- och sjukvårdsinsatser och omvårdnadsinsatser på grundval av de kunskaper, färdigheter och kompetenser de har uppnått. De sjuksköterskestuderande ska inte bara lära sig att ingå i ett arbetslag, utan även att leda ett arbetslag och organisera en sjuksköterskas hälso- och sjukvårdsinsatser och omvårdnadsinsatser ◄ , inklusive undervisning i hälsovård för enskilda personer och mindre grupper vid vårdinrättningar eller ute i samhället.
Denna utbildning skall äga rum på sjukhus och vid andra vårdinrättningar samt ute i samhället under de undervisande sjuksköterskornas ansvar i samarbete med och med stöd av ►C6 andra behöriga sjuksköterskor. ◄ Även annan behörig personal kan medverka i denna undervisning.
De sjuksköterskestuderande skall delta i verksamheten på avdelningarna i fråga i den mån denna bidrar till deras utbildning och gör att de kan ta på sig det ansvar som är förbundet med en sjuksköterskas vårduppgifter.
6. Utbildningen av sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso- och sjukvård ska garantera att yrkesutövaren i fråga har förvärvat följande kunskaper och färdigheter:
a) ►C7 Omfattande kunskaper ◄ om de vetenskaper som den allmänna hälso- och sjukvården bygger på, inklusive tillräcklig insikt i friska och sjuka människors anatomi, fysiologiska funktioner och beteende samt sambandet mellan människans hälsotillstånd och hennes fysiska och sociala miljö.
b) Kunskaper om yrkets beskaffenhet och etik samt de allmänna ►C7 principerna för hälso- och sjukvård och omvårdnad. ◄
c) Tillräcklig klinisk erfarenhet; sådan erfarenhet, som bör väljas ut med avseende på dess utbildningsvärde, ska förvärvas ►C7 under handledning av behörig sjukvårdspersonal och där det finns tillräckligt med behörig personal ◄ och utrustning som uppfyller kraven på patientvård.
d) Förmåga att ta del i den praktiska utbildningen av hälso- och sjukvårdspersonal och erfarenhet av samarbete med sådan personal.
e) Erfarenhet av samarbete med företrädare för andra yrken inom vårdsektorn.
7. Formella kvalifikationer som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård ska visa att yrkesutövaren kan tillämpa ►C7 minst följande kompetenser, vare sig utbildningen har skett vid universitet, högskola som tillerkänts likvärdig ställning, eller vid yrkesskola eller genom yrkesutbildningsprogram för hälso- och sjukvård och omvårdnad: ◄
a) ►C7 Kompetens att ◄ ►C7 självständigt göra en diagnos av de hälso- och sjukvårdsinsatser och omvårdnadsinsatser som krävs genom att tillämpa aktuella teoretiska och kliniska kunskaper samt planera, organisera och utföra hälso- och sjukvårdsinsatser och omvårdnadsinsatser ◄ när vederbörande behandlar patienter på grundval av de kunskaper och färdigheter som förvärvats i enlighet med punkt 6 a, 6 b och 6 c för att förbättra yrkespraktiken.
b) ►C7 Kompetens att ◄ arbeta effektivt tillsammans med andra aktörer inom hälso- och sjukvårdssektorn, däribland deltagande i praktisk utbildning av hälso- och sjukvårdspersonal på grundval av de kunskaper och färdigheter som förvärvats i enlighet med punkt 6 d och 6 e.
c) ►C7 Kompetens att ◄ tillhandahålla rådgivning åt enskilda personer, familjer och grupper om en hälsosam livsstil och egenvård på grundval av de kunskaper och färdigheter som förvärvats i enlighet med punkt 6 a och 6 b.
d) ►C7 Kompetens ◄ ►C7 att självständigt inleda omedelbara livräddningsinsatser ◄ och vidta åtgärder i kriser och nödsituationer.
e) ►C7 Kompetens ◄ ►C7 att självständigt ge rådgivning ◄ , instruktioner och stöd till personer som är i behov av vård och till deras närstående.
f) ►C7 Kompetens att självständigt göra en kvalitetssäkring och utvärdering av hälso- och sjukvårdsinsatser och omvårdnadsinsatser. ◄
g) ►C7 Kompetens att ◄ kommunicera på ett yrkesmässigt och uttömmande sätt samt samarbeta med företrädare för andra yrken inom hälso- och sjukvårdssektorn.
h) ►C7 Kompetens att ◄ analysera vårdkvaliteten för att förbättra det egna yrkesutövandet som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård.
Artikel 32
Utövande av yrkesverksamhet som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård
I detta direktiv skall yrkesverksamhet som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård innebära verksamhet som utövas av personer med de yrkestitlar som anges i punkt 5.2.2 i bilaga V.
Artikel 33
Förvärvade rättigheter för sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso- och sjukvård
1. För att de allmänna bestämmelserna om förvärvade rättigheter skall vara tillämpliga på sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, skall den verksamhet som avses i artikel 23 ha omfattat fullt ansvar för planering, organisation och administration av patientvård.
▼M9 —————
3. Medlemsstaterna ska erkänna de bevis på formella kvalifikationer för sjuksköterska som
a) utfärdats i Polen till sjuksköterskor vars utbildning avslutades före den 1 maj 2004 utan att uppfylla minimikraven för utbildning enligt artikel 31 och
b) som bestyrks genom en kandidatexamen som grundar sig på ett särskilt kompletteringsprogram som beskrivs i
i) artikel 11 i lagen av den 20 april 2004 om ändring av lagen om sjuksköterske- och barnmorskeyrkena och om några andra rättsakter (Republiken Polens officiella tidning 2004, nr 92, punkt 885 och 2007, nr 176, punkt 1237), och hälsovårdsministerns förordning av den 11 maj 2004 om närmare bestämmelser för utbildning av sjuksköterskor och barnmorskor som har examensbevis från gymnasieskola (avgångsbetyg – studentexamen) och som har avslutat sin utbildning vid medicinskt gymnasium eller vårdskolor med sjuksköterske- och barnmorskeutbildning (Republiken Polens officiella tidning 2004 nr 110, punkt 1170 och 2010 nr 65, punkt 420), eller
ii) artikel 52.3 led 2 i lagen av den 15 juli 2011 om sjuksköterske- och barnmorskeyrkena (Republiken Polens officiella tidning 2011 nr 174, punkt 1039) och i hälsovårdsministerns förordning av den 14 juni 2012 om närmare bestämmelser för högre utbildning av sjuksköterskor och barnmorskor som har examensbevis från gymnasieskola (avgångsbetyg – studentexamen) och som har genomgått utbildning på sekundärnivå med vårdinriktning eller eftergymnasial utbildning med sjuksköterske- och barnmorskeinriktning (Republiken Polens officiella tidning 2012, punkt 770),
i syfte att kontrollera att sjuksköterskan har en kunskaps- och kompetensnivå som är jämförbar med nivån för sjuksköterskor med de kvalifikationer som för Polen anges i punkt 5.2.2 i bilaga V.
Artikel 33a
När det gäller rumänska behörighetsbevis för sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård ska endast följande bestämmelser om förvärvade rättigheter gälla:
För de medborgare i medlemsstaterna som utbildats till sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso- och sjukvård i Rumänien och vars utbildning inte uppfyller minimikraven gällande utbildning i artikel 31 ska medlemsstaterna erkänna de nedan angivna bevisen på formella kvalifikationer som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, förutsatt att dessa bevis åtföljs av ett intyg som visar att dessa personer faktiskt och lagligen har varit verksamma som sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso- och sjukvård i Rumänien, inklusive ►C7 har haft fullt ansvar för planeringen, organisationen och utförandet av patientvården ◄ under en period av minst tre år i följd under den femårsperiod som föregår utfärdandet av intyget.
a) Certificat de competențe profesionale de asistent medical generalist med eftergymnasial utbildning vid en școală postliceală, som intygar att utbildningen påbörjades före den 1 januari 2007.
b) Diplomă de absolvire de asistent medical generalist med en kortare högskoleutbildning, som intygar att utbildningen påbörjades före den 1 oktober 2003.
c) Diplomă de licență de asistent medical generalist med en längre högskoleutbildning, som intygar att utbildningen påbörjades före den 1 oktober 2003.
Avsnitt 4
Tandläkare
Artikel 34
Grundläggande tandläkarutbildning
1. För att bli antagen till grundläggande tandläkarutbildning skall sökanden inneha ett examensbevis eller bevis på formella kvalifikationer som berättigar honom/henne att bli antagen till den aktuella utbildningen vid universitet eller vid högskolor som tillerkänts likvärdig ställning i en medlemsstat.
2. Den grundläggande tandläkarutbildningen ska omfatta minst fem års studier, eller ett likvärdigt antal ECTS-poäng, och ska bestå av minst 5 000 timmars teoretisk och praktisk utbildning på heltid som minst inbegriper den utbildningsplan som anges i punkt 5.3.1 i bilaga V och som tillhandahålls vid universitet eller högskola som tillerkänts likvärdig ställning eller under tillsyn av ett universitet.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 57c om ändring av förteckningen i punkt 5.3.1 i bilaga V, i syfte att anpassa den till den vetenskapliga och tekniska utvecklingen.
De ändringar som avses i det andra stycket får inte medföra någon ändring av gällande viktiga principer i medlemsstaterna inom yrkeslagstiftningen när det gäller utbildning och tillträdesvillkor för fysiska personer. Sådana ändringar ska respektera medlemsstaternas ansvar för hur utbildningssystemen ska organiseras, i enlighet med artikel 165.1 i EUF-fördraget.
3. Den grundläggande tandläkarutbildningen skall garantera att den blivande tandläkaren har förvärvat följande kunskaper och färdigheter:
a) Tillräckliga kunskaper om de vetenskaper som tandläkarverksamheten bygger på och god insikt i vetenskapliga metoder inklusive principerna för bedömning av biologiska funktioner, utvärdering av vetenskapligt vedertagna fakta och analys av data.
b) Tillräckliga kunskaper om friska och sjuka människors kroppskonstitution, fysiologi och beteende samt den fysiska och sociala miljöns påverkan på människans hälsotillstånd, i den mån dessa faktorer påverkar tandläkarverksamheten.
c) Tillräckliga kunskaper om tändernas, munnens, käkarnas och omkringliggande vävnaders anatomi och funktioner, i såväl friskt som sjukt tillstånd, och deras förhållande till patientens allmänna hälsotillstånd samt fysiska och sociala välbefinnande.
d) Tillräckliga kunskaper om kliniska discipliner och metoder som ger tandläkaren en sammanhängande bild av anomalier, skador och sjukdomar i tänderna, munnen, käkarna och omkringliggande vävnader och av förebyggande, diagnostisk och terapeutisk tandläkarverksamhet.
e) Tillräcklig klinisk erfarenhet under lämplig handledning.
Utbildningen skall ge den blivande tandläkaren de färdigheter som är nödvändiga för att utöva all verksamhet som innebär förebyggande, diagnos och behandling av anomalier och sjukdomar i tänder, mun, käkar och omkringliggande vävnader.
Artikel 35
Utbildning till specialisttandläkare
1. För att bli antagen till utbildning för specialisttandläkare ska det krävas en fullgjord grundläggande tandläkarutbildning som avses i artikel 34, eller de handlingar som avses i artiklarna 23 och 37.
2. Utbildningen till specialisttandläkare skall omfatta teoretisk och praktisk utbildning vid universitet, behandlingscentrum för studier och forskning eller, i förekommande fall, annan vårdinrättning som godkänts av behöriga myndigheter eller organ i detta syfte.
Utbildning till specialisttandläkare på heltid ska omfatta minst tre år, och ska ske under tillsyn av behöriga myndigheter eller organ. Den ska innebära personlig medverkan och ansvarstagande av den blivande tandläkaren i verksamheten på avdelningen i fråga.
▼M9 —————
3. För att medlemsstaterna skall utfärda ett utbildningsbevis för specialisttandläkare krävs ett utbildningsbevis som avser grundläggande tandläkarutbildning enligt punkt 5.3.2 i bilaga V.
4. Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 57c om anpassning av den minimilängd på utbildningen som avses i punkt 2, i syfte att anpassa den till den vetenskapliga och tekniska utvecklingen.
5. I syfte att uppdatera detta direktiv och för att vederbörligen beakta ändringar i nationell lagstiftning, ska kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 57c om tillägg av nya specialistområden för tandläkare i punkt 5.3.3 i bilaga V, förutsatt att dessa är gemensamma för minst två femtedelar av medlemsstaterna.
Artikel 36
Utövande av yrkesverksamhet som tandläkare
1. I detta direktiv skall yrkesverksamhet som tandläkare innebära sådan verksamhet som definieras i punkt 3 och som utövas av personer med de yrkestitlar som anges i punkt 5.3.2 i bilaga V.
2. Tandläkaryrket skall grunda sig på den tandläkarutbildning som avses i artikel 34 och är ett särskilt yrke skilt från yrket som läkare och specialistläkare. Utövande av yrkesverksamhet som tandläkare förutsätter innehav av något av de bevis på formella kvalifikationer som anges i punkt 5.3.2 i bilaga V. Personer som omfattas av artikel 23 eller 37 skall likställas med innehavare av ett sådant bevis på formella kvalifikationer.
3. Medlemsstaterna skall se till att tandläkare generellt skall ha tillträde till verksamhet som innebär förebyggande, diagnos och behandling av anomalier och sjukdomar i tänder, mun, käkar och omkringliggande vävnader i enlighet med de i lag fastställda bestämmelserna och de yrkesetiska reglerna för yrket på de referensdatum som anges i punkt 5.3.2 i bilaga V.
Artikel 37
Förvärvade rättigheter för tandläkare
1. Varje medlemsstat skall, för utövandet av yrkesverksamhet som tandläkare under de yrkestitlar som anges i punkt 5.3.2 i bilaga V, erkänna de bevis på formella kvalifikationer ►M1 som läkare som utfärdats i Italien, Spanien, Österrike, Tjeckien, Slovakien och Rumänien ◄ för personer som påbörjat sin läkarutbildning senast det referensdatum som anges i den bilagan för den berörda medlemsstaten, om dessa bevis på formella kvalifikationer åtföljs av ett intyg utfärdat av de behöriga myndigheterna i den medlemsstaten.
Detta intyg skall bekräfta att följande två villkor uppfyllts:
a) Att dessa personer i den medlemsstaten faktiskt, legalt och huvudsakligen har utövat den verksamhet som avses i artikel 36 under minst tre år i följd under den femårsperiod som föregår utfärdandet av intyget.
b) Att dessa personer är behöriga att utöva denna verksamhet på samma villkor som innehavare av de bevis på formella kvalifikationer som anges för denna medlemsstat i punkt 5.3.2 i bilaga V.
Personer som framgångsrikt har fullföljt studier som omfattar minst tre år och som av de behöriga myndigheterna i den berörda medlemsstaten intygats vara likvärdiga med den utbildning som avses i artikel 34, skall undantas från kravet på tre års yrkespraktik enligt andra stycket led a.
När det gäller Tjeckien och Slovakien omfattas de bevis på formella kvalifikationer som erhållits i f.d. Tjeckoslovakien av erkännande på samma sätt som tjeckiska och slovakiska bevis på formella kvalifikationer och på samma villkor som angivits i de föregående styckena.
2. Varje medlemsstat skall erkänna sådana bevis på formella kvalifikationer som läkare som utfärdats i Italien för personer som påbörjat sin läkarutbildning på universitetsnivå mellan den 28 januari 1980 och den 31 december 1984, om dessa bevis åtföljs av ett intyg utfärdat av de behöriga italienska myndigheterna.
Detta intyg skall bekräfta att följande tre villkor uppfyllts:
a) Att dessa personer har godkänts i det särskilda lämplighetsprov som har anordnats av behöriga italienska myndigheter för att kontrollera att sökandena har en kunskaps- och färdighetsnivå jämförbar med den som krävs av innehavare av det bevis på formella kvalifikationer som anges för Italien i punkt 5.3.2 i bilaga V.
b) Att dessa personer i Italien faktiskt, legalt och huvudsakligen har utövat den verksamhet som anges i artikel 36 under minst tre år i följd under den femårsperiod som föregår utfärdandet av intyget.
c) Att de är behöriga att utöva eller att de faktiskt, legalt och huvudsakligen utövar den verksamhet som anges i artikel 36 på samma villkor som innehavare av de bevis på formella kvalifikationer som anges för Italien i punkt 5.3.2 i bilaga V.
Personer som framgångsrikt har fullföljt studier som omfattar minst tre år och som enligt de behöriga myndigheterna intygats vara likvärdiga med den utbildning som avses i artikel 34, skall undantas från skyldigheten att avlägga ett sådant lämplighetsprov som avses i andra stycket led a.
Personer som påbörjat sin läkarutbildning på universitetsnivå efter den 31 december 1984 skall behandlas på samma sätt som de personer som avses ovan, förutsatt att de studier under tre år som nämns ovan påbörjades före den 31 december 1994.
3. För bevis på tandläkares formella kvalifikationer ska medlemsstaterna erkänna sådana bevis i enlighet med artikel 21 i de fall då de sökande påbörjade sin utbildning före den 18 januari 2016.
4. Varje medlemsstat ska erkänna bevis på formell behörighet som läkare utfärdade i Spanien för yrkesutövare som påbörjade sin läkarutbildning på universitetsnivå mellan den 1 januari 1986 och den 31 december 1997, om dessa bevis åtföljs av ett intyg utfärdat av de spanska behöriga myndigheterna.
Detta intyg ska bekräfta att följande villkor har uppfyllts:
a) Yrkesutövaren ska framgångsrikt ha fullföljt studier som omfattar minst tre år och som av de spanska behöriga myndigheterna intygats vara likvärdiga med den utbildning som avses i artikel 34.
b) Yrkesutövaren ska i Spanien faktiskt, legalt och huvudsakligen ha utövat den verksamhet som anges i artikel 36 under minst tre år i följd under den femårsperiod som föregår utfärdandet av intyget.
c) Yrkesutövaren ska vara behörig att utöva eller ska faktiskt, legalt och huvudsakligen utövat den verksamhet som anges i artikel 36 på samma villkor som innehavare av de bevis på formell behörighet som anges för Spanien i punkt 5.3.2 i bilaga V.
Avsnitt 5
Veterinär
Artikel 38
Veterinärutbildning
1. Utbildningen för veterinärer ska sammanlagt omfatta minst fem års studier på heltid med teoretisk och praktisk undervisning, eller som dessutom kan uttryckas med ett likvärdigt antal ECTS-poäng, och ska minst inbegripa den utbildningsplan som anges i punkt 5.4.1 i bilaga V, vid universitet eller högskola som tillerkänts likvärdig ställning eller under tillsyn av ett universitet.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 57c om ändring av förteckningen i punkt 5.4.1 i bilaga V, i syfte att anpassa den till den vetenskapliga och tekniska utvecklingen.
De ändringar som avses i det andra stycket får inte medföra någon ändring av gällande viktiga principer i medlemsstaterna inom yrkeslagstiftningen när det gäller utbildning och tillträdesvillkor för fysiska personer. Sådana ändringar ska respektera medlemsstaternas ansvar för hur utbildningssystemen ska organiseras, i enlighet med artikel 165.1 i EUF-fördraget.
2. För att bli antagen till veterinärutbildningen måste sökanden inneha examensbevis eller bevis på formella kvalifikationer som berättigar honom/henne att bli antagen till den aktuella utbildningen vid universitet eller vid högskolor som tillerkänts likvärdig ställning i en medlemsstat när det gäller denna utbildning.
3. Veterinärutbildningen ska garantera att yrkesutövaren i fråga har förvärvat följande kunskaper och färdigheter:
a) Tillräckliga kunskaper om de vetenskaper som veterinärverksamheten bygger på och om den unionslagstiftning som gäller denna verksamhet.
b) Tillräckliga kunskaper om djurs anatomi, fysiologi, beteende och fysiologiska behov liksom om de färdigheter och kompetenser som behövs för djurhållning, utfodring, djurs välbefinnande, reproduktion och allmän hygien.
c) Nödvändiga kliniska, epidemiologiska och analytiska färdigheter och kompetenser för förebyggande, diagnos och behandling av sjukdomar hos djur, inklusive anestesiologi, aseptisk kirurgi och smärtfri död, vare sig det gäller enskilda djur eller grupper av djur, inklusive särskilda kunskaper om de sjukdomar som kan överföras till människan.
d) Tillräckliga kunskaper, färdigheter och kompetenser för förebyggande medicin, inklusive kompetens för att hantera utredningar och intyg.
e) Tillräckliga kunskaper om hygien och teknik vid produktion och framställning av samt handel med djurfoder eller livsmedel av animaliskt ursprung, inklusive de färdigheter och kompetenser som krävs för att förstå och förklara god praxis på området.
f) Nödvändiga kunskaper, färdigheter och kompetenser för att på ett ansvarsfullt och förnuftigt sätt använda veterinärmedicinska läkemedel för att behandla djur och garantera en säker livsmedelskedja samt miljöskydd.
Artikel 39
Förvärvade rättigheter för veterinärer
För de medborgare i medlemsstaterna vars bevis på formella kvalifikationer som veterinär har utfärdats av Estland eller vars utbildning har påbörjats i denna stat före den 1 maj 2004 skall medlemsstaterna — utan att det påverkar tillämpningen av artikel 23.4 — erkänna dessa bevis på formella kvalifikationer som veterinär, om de åtföljs av ett intyg som visar att dessa personer faktiskt och lagligen i Estland har utövat verksamhet som veterinär under minst fem år i följd under de sju år som föregick utfärdandet av intyget.
Avsnitt 6
Barnmorska
Artikel 40
Barnmorskeutbildning
1. Barnmorskeutbildning skall omfatta minst en av följande utbildningar:
a) En barnmorskeutbildning på heltid som omfattar minst tre års praktiska och teoretiska studier (utbildningsväg I) och minst den utbildningsplan som anges i punkt 5.5.1 i bilaga V.
b) En barnmorskeutbildning på heltid som varar minst 18 månader (utbildningsväg II) och omfattar minst den utbildningsplan som anges i punkt 5.5.1 i bilaga V och som inte ingått i likvärdig undervisning inom utbildningen till sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård.
Medlemsstaterna skall se till att den institution som utbildar barnmorskor är ansvarig för samordningen av teori och praktiktjänstgöring under hela utbildningen.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 57c om ändring av förteckningen i punkt 5.5.1 i bilaga V, i syfte att anpassa den till den vetenskapliga och tekniska utvecklingen.
De ändringar som avses i tredje stycket får inte medföra någon ändring av gällande viktiga principer i medlemsstaterna inom yrkeslagstiftningen när det gäller utbildning och tillträdesvillkor för fysiska personer. Sådana ändringar ska respektera medlemsstaternas ansvar för hur utbildningssystemen ska organiseras, i enlighet med artikel 165.1 i EUF-fördraget.
2. För att bli antagen till barnmorskeutbildningen krävs att ett av följande villkor uppfylls:
a) Minst tolv års fullföljd allmän skolutbildning eller bevis på godkänt inträdesprov på motsvarande nivå till barnmorskeskola, för utbildningsväg I.
b) Innehav av bevis på formella kvalifikationer för sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso- och sjukvård enligt punkt 5.2.2 i bilaga V, för utbildningsväg II.
3. Barnmorskeutbildningen ska garantera att yrkesutövaren i fråga har förvärvat följande kunskaper och färdigheter:
a) Tillräckliga kunskaper om de vetenskaper som barnmorskeverksamheten bygger på, särskilt barnmorskekunskap, obstetrik och gynekologi.
b) Tillräckliga kunskaper om yrkesetik och lagstiftning som är relevant för att utöva yrket.
c) Tillräckliga allmänmedicinska kunskaper (biologiska funktioner, anatomi och fysiologi) och kunskaper om obstetrisk och neonatal farmakologi samt kunskaper om sambandet mellan människans hälsotillstånd, människans fysiska och sociala miljö och människans beteende.
d) Tillräcklig klinisk erfarenhet som förvärvats vid godkända institutioner där barnmorskan självständigt och på eget ansvar i den utsträckning som är nödvändigt och med undantag av en patologisk situation, har kunnat bedriva mödravård, ansvara för förlossningen och dess konsekvenser vid godkända institutioner, övervaka förlossningsarbetet och födseln, vården efter förlossningen och neonatal återupplivning i väntan på en läkare.
e) Tillräcklig insikt i utbildningen av hälso- och sjukvårdspersonal och erfarenhet av samarbete med sådan personal.
Artikel 41
Förfarande för erkännande av bevis på formella kvalifikationer som barnmorska
1. De bevis på formella kvalifikationer som barnmorska som anges i punkt 5.5.2 i bilaga V ska erkännas automatiskt i enlighet med artikel 21 om de uppfyller något av följande villkor:
a) Utbildning på heltid till barnmorska under minst tre år, eller ett likvärdigt förvärvade antal ECTS-poäng bestående av minst 4 600 timmar teoretisk och praktisk utbildning, varav minst en tredjedel av tiden ska vara klinisk undervisning.
b) Utbildning på heltid till barnmorska under minst två år, eller ett likvärdigt antal förvärvade ECTS-poäng bestående av minst 3 600 timmar, som förutsätter innehav av bevis på formella kvalifikationer som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård enligt punkt 5.2.2 i bilaga V.
c) Utbildning på heltid till barnmorska under minst 18 månader, eller ett likvärdigt antal förvärvade ECTS-poäng bestående av minst 3 000 timmar, som förutsätter innehav av bevis på formella kvalifikationer som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård enligt punkt 5.2.2 i bilaga V och som åtföljs av ettårig yrkespraktik, för vilken ett intyg utfärdats i enlighet med punkt 2.
2. Det intyg som avses i punkt 1 skall vara utfärdat av de behöriga myndigheterna i ursprungsmedlemsstaten. Intyget skall styrka att vederbörande, efter att ha erhållit bevis på formella kvalifikationer som barnmorska, på ett tillfredsställande sätt har utfört en barnmorskas alla arbetsuppgifter under motsvarande period på sjukhus eller annan vårdinrättning som erkänts för detta ändamål.
Artikel 42
Utövande av yrkesverksamhet som barnmorska
1. Bestämmelserna i detta avsnitt skall tillämpas på verksamhet som barnmorska så som denna definieras av varje medlemsstat, om inte annat föreskrivs i punkt 2, och utövas under de yrkestitlar som anges i punkt 5.5.2 i bilaga V.
2. Medlemsstaterna skall se till att barnmorskorna åtminstone får tillträde till och rätt att utöva följande verksamhet:
a) Ge korrekt information och användbara råd om familjeplanering.
b) Diagnostisera graviditet och övervaka en normal graviditet; utföra de undersökningar som krävs för att övervaka en normal graviditetsutveckling.
c) Föreskriva eller rekommendera de undersökningar som är nödvändiga för att så tidigt som möjligt diagnostisera riskgraviditeter.
d) Utarbeta program för de blivande föräldrarnas förberedelse inför sin roll och fullständig förberedelse inför barnets födelse samt ge dem råd om hygien och näringstillförsel.
e) Ta hand om och bistå modern under förlossningen och övervaka fostrets tillstånd i livmodern genom lämpliga kliniska och tekniska medel.
f) Leda spontanförlossningar och vid behov utföra episiotomi samt i brådskande fall assistera vid sätesförlossning.
g) Känna igen varningssignaler om onormala tillstånd hos modern eller barnet, som kräver att läkare ingriper, och vid behov bistå denne; vidta nödvändiga krisåtgärder när läkare inte finns till hands, särskilt manuellt avlägsnande av placenta, eventuellt följt av manuell undersökning av livmodern.
h) Undersöka och ta hand om det nyfödda barnet; ta alla initiativ som krävs och eventuellt genomföra omedelbar återupplivning.
i) Ta hand om och övervaka moderns återhämtning efter förlossningen och ge modern all nödvändig information om spädbarnsvård så att hon kan ge det nyfödda barnet bästa möjliga utveckling.
j) Utföra behandling som ordinerats av läkare.
k) Föra de journaler som behövs.
Artikel 43
Förvärvade rättigheter för barnmorskor
1. För de medborgare i medlemsstaterna vars bevis på formella kvalifikationer uppfyller alla de minimikrav för utbildningen som fastställs i artikel 40, men vilka med stöd av artikel 41 endast skall erkännas om de åtföljs av det intyg om yrkespraktik som avses i nämnda artikel 41.2, skall varje medlemsstat som tillräckligt bevis erkänna de bevis på formella kvalifikationer som barnmorska som utfärdats av dessa medlemsstater före det referensdatum som avses i punkt 5.5.2 i bilaga V när de åtföljs av ett intyg som visar att dessa medborgare faktiskt och legalt utövat verksamheten i fråga under minst två år i följd under den femårsperiod som föregår utfärdandet av intyget.
1a. När det gäller bevis på formella kvalifikationer som barnmorska ska medlemsstaterna automatiskt erkänna sådana kvalifikationer i fråga om vilka den sökande påbörjade utbildningen före 18 januari 2016, och kravet för att bli antagen till utbildningen var tio år av allmän skolutbildning eller motsvarande nivå när det gäller utbildningsväg I, eller när den sökande har fullgjort en utbildning till sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård styrkt av bevis på formella kvalifikationer enligt punkt 5.2.2. i bilaga V innan denne påbörjade en barnmorskeutbildning när det gäller utbildningsväg II.
2. Bestämmelserna i punkt 1 skall gälla för medborgare i medlemsstaterna vars bevis på formella kvalifikationer som barnmorska styrker utbildning som erhållits inom f.d. Tyska demokratiska republikens territorium och som uppfyller alla de minimikrav som fastställs för utbildningen i artikel 40, men vilka med stöd av artikel 41 endast skall erkännas om de åtföljs av det intyg om yrkespraktik som avses i nämnda artikel 41.2, när de styrker en utbildning som påbörjats före den 3 oktober 1990.
▼M9 —————
4. Medlemsstaterna ska erkänna de bevis på formella kvalifikationer som barnmorska som
a) utfärdats i Polen till barnmorskor vars utbildning avslutades före den 1 maj 2004 utan att dessa uppfyller minimikraven för utbildning enligt artikel 40, och
b) vilka bestyrks genom en kandidatexamen som grundar sig på ett särskilt kompletteringsprogram som beskrivs i
i) artikel 11 i lagen av den 20 april 2004 om ändring av lagen om sjuksköterske- och barnmorskeyrkena och om vissa andra rättsakter (Republiken Polens officiella tidning 2004, nr 92, punkt 885 och 2007, nr 176, punkt 1237), och i hälsovårdsministerns förordning av den 11 maj 2004 om närmare bestämmelser för utbildning av sjuksköterskor och barnmorskor som har examensbevis från gymnasieskola (avgångsbetyg – studentexamen) och har avslutat utbildning vid medicinskt gymnasium eller vårdskola med sjuksköterske- och barnmorskeutbildning (Republiken Polens officiella tidning av den 2004 nr 110, punkt 1170 och 2010 nr 65 punkt 420) eller
ii) artikel 53.3 led 3 i lagen av den 15 juli 2011 om sjuksköterske- och barnmorskeyrkena (Republiken Polens officiella tidning 2011 nr 174, punkt 1039), och i hälsovårdsministerns förordning av den 14 juni 2012 om närmare bestämmelser för högre utbildning av sjuksköterskor och barnmorskor som har examensbevis från gymnasieskola (avgångsbetyg – studentexamen) och som har avslutat sin utbildning vid medicinskt gymnasium eller sekundärutbildning med sjuksköterske- och barnmorskeutbildning (Republiken Polens officiella tidning 2012, punkt 770),
i syfte att kontrollera att barnmorskan har en kunskaps- och kompetensnivå som är jämförbar med nivån för barnmorskor med de kvalifikationer som för Polen anges i punkt 5.2.2 i bilaga V.
Artikel 43a
När det gäller rumänska behörighetsbevis för barnmorskor skall endast följande bestämmelser om förvärvade rättigheter gälla:
När det gäller medborgare i medlemsstater vars behörighetsbevis för barnmorska (asistent medical obstetrică-ginecologie/obstetrik- och gynekologisköterska) utfärdades av Rumänien före anslutningen och inte uppfyller de minimikrav för utbildning som fastställs i artikel 40, skall varje medlemsstat erkänna dessa behörighetsbevis för barnmorskor såsom varande tillräckliga bevis, när dessa intyg åtföljs av ett intyg som styrker att dessa medborgare i medlemsstaterna faktiskt och lagligen i Rumänien har ägnat sig åt verksamhet som barnmorska under minst fem år i följd under de sju år som föregick utfärdandet av intyget.
Artikel 43b
Förvärvade rättigheter för barnmorskor ska inte tillämpas med avseende på följande kvalifikationer som förvärvats i Kroatien före den 1 juli 2013: viša medicinska sestra ginekološko- opstetričkog smjera (högre sjuksköterska med specialisering i gynekologi och obstetrik), medicinska sestra ginekološko-opstetričkog smjera (sjuksköterska med specialisering i gynekologi och obstetrik), viša medicinska sestra primaljskog smjera (högre sjuksköterska med barnmorskeexamen på universitetsnivå), medicinska sestra primaljskog smjera (sjuksköterska med barnmorskeexamen på universitetsnivå), ginekološko-opstetrička primalja (barnmorska med kompetens i gynekologi och obstetrik) och primalja (barnmorska).
Avsnitt 7
Apotekare
Artikel 44
Apotekarutbildning
1. För att bli antagen till ►C2 apotekarutbildning ◄ skall sökanden inneha examensbevis eller bevis på formella kvalifikationer som berättigar honom/henne eller henne att bli antagen till den aktuella utbildningen vid universitet eller vid högskolor som tillerkänts likvärdig ställning i en medlemsstat.
2. Av bevis på formella kvalifikationer för apotekare ska det framgå att minst fem års utbildning genomgåtts, eller att ett likvärdigt antal ECTS-poäng förvärvats, vilket minst omfattar följande:
a) Fyra års teoretisk och praktisk undervisning på heltid vid universitet eller högskola som tillerkänts likvärdig ställning eller under tillsyn av ett universitet.
b) Under eller vid utgången av den teoretiska och praktiska undervisningen, sex månaders praktik på ett apotek som är öppet för allmänheten eller på ett sjukhus under tillsyn av sjukhusets farmaceutiska avdelning.
Den utbildning som avses i denna punkt ska minst omfatta den utbildningsplan som anges i punkt 5.6.1 i bilaga V. Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 57c om ändring av förteckningen i punkt 5.6.1 i bilaga V, i syfte att anpassa den till den vetenskapliga och tekniska utvecklingen, inklusive utvecklingen av farmakologisk praktik.
De ändringar som avses i det andra stycket får inte medföra någon ändring gällande viktiga principer i medlemsstaterna inom yrkeslagstiftningen när det gäller utbildning och tillträdesvillkor för fysiska personer. Sådana ändringar ska respektera medlemsstaternas ansvar för hur utbildningssystemen ska organiseras, i enlighet med artikel 165.1 i EUF-fördraget.
3. Utbildningen skall garantera att den blivande ►C2 apotekaren ◄ har förvärvat följande kunskaper och färdigheter:
a) Tillräckliga kunskaper om läkemedel och de substanser som används vid läkemedelstillverkning.
b) Tillräckliga kunskaper om farmaceutisk teknologi samt fysisk, kemisk, biologisk och mikrobiologisk kontroll av läkemedel.
c) Tillräckliga kunskaper om läkemedels nedbrytning (metabolism) och verkningar, giftiga ämnens verkningssätt och användningen av läkemedel.
d) Tillräckliga kunskaper för att utvärdera vetenskapliga data om läkemedel för att på denna grund kunna ge upplysningar.
e) Tillräckliga kunskaper om gällande föreskrifter och andra villkor för att kunna utöva farmaceutisk verksamhet.
Artikel 45
Utövande av yrkesverksamhet som ►C2 apotekare ◄
1. I detta direktiv avses med verksamhet som ►C2 apotekare ◄ sådan verksamhet som, när det gäller tillträde till och rätten att utöva den, i en eller flera medlemsstater omfattas av villkor som rör yrkeskvalifikationerna, och som står öppen för de personer som innehar något av de bevis på formella kvalifikationer som anges i punkt 5.6.2 i bilaga V.
2. Medlemsstaterna ska se till att innehavare av bevis på formella kvalifikationer i farmaci på universitetsnivå eller motsvarande nivå som uppfyller villkoren i artikel 44 får tillträde till och rätt att utöva åtminstone följande verksamhet, med förbehåll för eventuella krav på kompletterande yrkeserfarenhet:
a) Galenisk utveckling av läkemedel.
b) Framställning och kontroll av läkemedel.
c) Laboratoriekontroll av läkemedel.
d) Lagring, förvaring och distribution av läkemedel i partihandelsledet.
e) Anskaffning, beredning, kontroll, lagring, utlämning och tillhandahållande av säkra och effektiva läkemedel av erforderlig kvalitet på apotek som är öppna för allmänheten.
f) Beredning, kontroll, lagring och tillhandahållande av säkra och effektiva läkemedel av erforderlig kvalitet på sjukhus.
g) Tillhandahållande av information och rådgivning om själva läkemedlen, inklusive om lämplig användning.
h) Rapportering om farmaceutiska produkters biverkningar till de behöriga myndigheterna.
i) Individuell uppföljning av patienter under medicinering.
j) Bidrag till lokala eller nationella folkhälsokampanjer.
3. Om det i en medlemsstat inte bara krävs bevis på formella kvalifikationer enligt förteckningen i punkt 5.6.2 i bilaga V för tillträde till eller utövande av någon form av verksamhet som ►C2 apotekare ◄ , utan även kompletterande yrkeserfarenhet, skall den medlemsstaten som tillräckligt bevis erkänna intyg utfärdat av de behöriga myndigheterna i ursprungsmedlemsstaten som styrker att personen i fråga har utövat nämnda verksamhet under motsvarande period i ursprungsmedlemsstaten.
4. Det erkännande som avses i punkt 3 skall inte vara tillämpligt på den tvååriga yrkeserfarenhet som krävs i Storhertigdömet Luxemburg för beviljande av statligt tillstånd att driva apotek som är öppna för allmänheten.
5. Om det den 16 september 1985 i en medlemsstat fanns ett urvalssystem för att bland de ►C2 apotekare ◄ som avses i punkt 2 välja ut dem som skall tilldelas de nya apotek som skall öppnas inom ramen för ett nationellt geografiskt fördelningssystem, får denna medlemsstat, med avvikelse från punkt 1, fortsätta med detta urvalssystem och kräva att de medborgare i medlemsstaterna som innehar något av de bevis på formella kvalifikationer för ►C2 apotekare ◄ som anges i punkt 5.6.2 i bilaga V eller omfattas av bestämmelserna i artikel 23 deltar i detta.
Avsnitt 8
Arkitekt
Artikel 46
Arkitektutbildning
1. Utbildningen till arkitekt ska omfatta
a) sammanlagt minst fem års studier på heltid vid universitet eller jämförbar läroanstalt som avslutas med en godkänd examen på universitetsnivå,
b) minst fyra års studier på heltid vid universitet eller jämförbar läroanstalt som avslutas med en godkänd examen på universitetsnivå jämte ett bevis på två års yrkespraktik som slutförts i enlighet med punkt 4.
2. Arkitektur måste vara huvudkomponenten i den utbildning som avses i punkt 1. Utbildningen ska upprätthålla jämvikt mellan teoretiska och praktiska moment i arkitektutbildning och ska minst garantera att de studerande tillägnar sig följande kunskap, färdighet och förmåga:
a) Förmågan att utforma arkitektoniska projekt som uppfyller både estetiska och tekniska krav.
b) Tillräcklig kunskap om arkitekturens historia och teori och besläktade konstarter, teknik och humaniora.
c) Kunskap om konstens inflytande på kvaliteten på arkitektonisk formgivning.
d) Tillräcklig kunskap om stadsplanering, fysisk planering och de färdigheter som krävs för planeringsprocessen.
e) Förståelse av förhållandet mellan människor och byggnader och mellan byggnader och deras omgivning, och i behovet av att anpassa byggnaderna och ytorna mellan dem efter mänskliga behov och proportioner.
f) Förståelse av arkitektyrket och arkitektens roll i samhället, i synnerhet vid utarbetandet av projektunderlag som tar hänsyn till sociala faktorer.
g) Förståelse av utrednings- och förberedelsemetoderna för underlagen i ett konstruktionsprojekt.
h) Förståelse av de dimensionsmässiga, byggnadstekniska och ingenjörsmässiga problem som är förbundna med byggnadskonstruktion.
i) Tillräcklig kunskap om fysiska problem och teknik och byggnaders funktion, så att dessa inomhus blir bekväma och ger skydd mot olika väderförhållanden, inom ramen för hållbar utveckling.
j) De färdigheter i byggnadsutformning som behövs för att uppfylla användarnas krav inom ramen för begränsningar på grund av kostnadsfaktorer och byggnormer.
k) Tillräcklig kunskap om de branscher, organisationer, bestämmelser och metoder som är förbundna med att omvandla konstruktionsritningar till byggnader och att detaljplanera hela projekt.
3. Antalet år i sådan akademisk utbildning som avses i punkterna 1 och 2 kan också uttryckas med ett likvärdigt antal ECTS-poäng.
4. Den yrkespraktik som avses i punkt 1 b ska ske först efter det att de tre första studieåren har avslutats. Minst ett år av yrkespraktiken ska bygga på de kunskaper, färdigheter och förmåga som förvärvats under de studier som avses i punkt 2. Yrkespraktiken ska därför bedrivas under tillsyn av en person eller ett organ som har godkänts av ursprungsmedlemsstatens behöriga myndighet. Sådan övervakad praktik får ske i vilket land som helst. Yrkespraktiken ska utvärderas av ursprungsmedlemsstatens behöriga myndighet.
Artikel 47
Undantag från kraven för arkitektutbildningen
Genom undantag från artikel 46 ska följande också anses uppfylla kraven i artikel 21: utbildning inom ramen för program för bättre befordringsmöjligheter eller universitetsstudier på deltid som uppfyller kraven i artikel 46.2, vilket intygas genom en godkänd examination i arkitektur för en yrkesutövare som arbetat under minst sju år på arkitektområdet under överinseende av en arkitekt eller arkitektbyrå. Denna examination ska vara på universitetsnivå och vara likvärdig med den slutexamen som avses i artikel 46.1 b.
Artikel 48
Utövande av yrkesverksamhet som arkitekt
1. Med yrkesverksamhet som arkitekt avses i detta direktiv den verksamhet som vanligtvis utövas under yrkestiteln arkitekt.
2. De medborgare i en medlemsstat som fått rätt att bära titeln arkitekt i enlighet med en lag som ger den behöriga myndigheten i en medlemsstat möjlighet att ge denna titel åt medborgare i medlemsstaterna som utmärkt sig särskilt genom sina insatser på arkitekturområdet, skall anses uppfylla de krav som fastställts för att få utöva arkitektverksamhet under yrkestiteln arkitekt. Ifrågavarande personers verksamhet som arkitekt skall intygas genom ett bevis utfärdat av deras ursprungsmedlemsstat.
Artikel 49
Förvärvade rättigheter som arkitekt
►C2 1. Varje medlemsstat ska erkänna de bevis på formella kvalifikationer som arkitekt som anges i bilaga VI ◄ vilka utfärdas av övriga medlemsstater avseende en utbildning som påbörjats senast under det referensläsår som anges i den bilagan, även om de inte uppfyller minimikraven enligt artikel 46, genom att ge innehavare av dessa bevis på formella kvalifikationer tillträde till och rätt att utöva verksamhet som arkitekt på samma villkor som innehavare av bevis på formella kvalifikationer som utfärdats av denna medlemsstat.
Intyg från de behöriga myndigheterna i Förbundsrepubliken Tyskland om att bevis på formella kvalifikationer som utfärdats från och med den 8 maj 1945 av de behöriga myndigheterna i f.d. Tyska demokratiska republiken är likvärdiga med dem som avses i den bilagan skall följaktligen erkännas.
1a. Punkt 1 ska också tillämpas på de bevis på formella kvalifikationer som arkitekt som förtecknas i bilaga V, om utbildningen inletts före den 18 januari 2016.
2. Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 1 skall varje medlemsstat, när det gäller tillträde till och utövande av verksamhet som arkitekt med yrkestiteln arkitekt, som bevis på formella kvalifikationer erkänna intyg som utfärdas för medborgare i medlemsstaterna av de medlemsstater där tillträde till och utövande av verksamhet som arkitekt var reglerad vid nedanstående datum och ge dessa intyg samma ställning på sitt territorium som de intyg medlemsstaten själv utfärdar:
a) Den 1 januari 1995 för Österrike, Finland och Sverige.
b) Den 1 maj 2004 för Tjeckien, Estland, Cypern, Lettland, Litauen, Ungern, Malta, Polen, Slovenien och Slovakien.
ba) Den 1 juli 2013 för Kroatien.
c) Den 5 augusti 1987 för övriga medlemsstater.
De intyg som avses i första stycket skall ange att innehavaren har fått tillstånd att bära yrkestiteln arkitekt senast detta datum och har varit aktivt verksam på området enligt dessa bestämmelser under minst tre år i följd under den femårsperiod som föregick utfärdandet av intyget.
3. Varje medlemsstat ska ge följande bevis samma ställning på sitt territorium som de bevis på formella kvalifikationer som medlemsstaten själv utfärdar för tillträde till och utövande av verksamhet som arkitekt: Bevis på avslutad utbildning som existerade den 5 augusti 1985 och påbörjades senast den 17 januari 2014, vid Fachhochschulen i Förbundsrepubliken Tyskland av tre års längd, och som uppfyller de krav som fastställs i artikel 46.2 och ger tillträde till den verksamhet som avses i artikel 48 i denna medlemsstat med yrkesbeteckningen arkitekt, under förutsättning att utbildningen kompletteras med fyra års yrkeserfarenhet i Förbundsrepubliken Tyskland och styrks av ett intyg som utfärdats av den behöriga myndighet där den arkitekt som önskar utnyttja bestämmelserna i detta direktiv är registrerad.
KAPITEL IIIa
Automatiskt erkännande på grundval av gemensamma utbildningsprinciper
Artikel 49a
Gemensamma utbildningsramar
1. Vid tillämpning av denna artikel avses med gemensam utbildningsram en gemensam uppsättning minimikrav för kunskaper, färdigheter och kompetenser som behövs för att utöva ett specifikt yrke. En gemensam utbildningsram ska inte ersätta nationella utbildningsprogram, såvida inte en medlemsstat beslutar annorlunda enligt nationell lagstiftning. Medlemsstaterna ska ge innehavare av bevis på yrkeskvalifikationer som förvärvats på grundval av en sådan gemensam utbildningsram tillträde till och rätt att utöva yrket i medlemsstater som reglerar yrket på sitt territorium på samma villkor som innehavare av de bevis på formella kvalifikationer som medlemsstaten själv utfärdar, på villkor att denna utbildningsram uppfyller de krav som fastställs i punkt 2.
2. En gemensam utbildningsram ska uppfylla följande villkor:
a) Den gör det möjligt för fler yrkesutövare att förflytta sig till andra medlemsstater.
b) Yrket som omfattas av den gemensamma utbildningsramen är reglerat, eller utbildningen som leder till yrket är reglerat i minst en tredjedel av medlemsstaterna.
c) Den gemensamma uppsättningen av kunskaper, färdigheter och kompetenser utgör en kombination av de kunskaper, färdigheter och kompetenser som krävs i utbildningssystem som är tillämpliga i minst en tredjedel av medlemsstaterna; det ska inte ha någon betydelse om dessa kunskaper, färdigheter och kompetenser har förvärvats inom ramen för en allmän utbildning vid ett universitet eller en högskola eller som en del av en yrkesutbildning.
d) Den gemensamma utbildningsramen ska bygga på de nivåer i den europeiska referensramen för kvalifikationer som definieras i bilaga II till Europaparlamentets och rådets rekommendation av den 23 april 2008 om en europeisk referensram för kvalifikationer för livslångt lärande ( 5 ).
e) Det berörda yrket täcks inte av en annan gemensam utbildningsram och erkänns inte heller automatiskt enligt avdelning III kapitel III.
f) Den gemensamma utbildningsramen har utarbetats efter ett öppet korrekt förfarande, som inbegripit relevanta intressenter från medlemsstater där yrket inte är reglerat.
g) Den gemensamma utbildningsramen tillåter medborgare från samtliga medlemsstater att förvärva yrkeskvalifikationer enligt ramen utan att först behöva vara medlemmar i eller registrerade hos en yrkesorganisation.
3. Representativa yrkesorganisationer på unionsnivå såväl som yrkesorganisationer eller behöriga myndigheter på nationell nivå från minst en tredjedel av medlemsstaterna får skicka förslag till kommissionen på gemensamma utbildningsramar som uppfyller de villkor som fastställs i punkt 2.
4. Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 57c för att fastställa en gemensam utbildningsram för ett visst yrke som grundas på de villkor som fastställs i punkt 2 i den här artikeln.
5. En medlemsstat ska undantas från skyldigheten att införa den gemensamma utbildningsram som avses i punkt 4 på sitt territorium och från skyldigheten att bevilja automatiskt erkännande av de yrkeskvalifikationer som förvärvats enligt denna gemensamma utbildningsram, om ett av följande villkor uppfylls:
a) Det finns ingen utbildningsinstitution på dess territorium som erbjuder sådan utbildning i det berörda yrket.
b) Införandet av den gemensamma utbildningsramen skulle ha negativa konsekvenser för hur landets utbildnings- och yrkesutbildningssystem är uppbyggt.
c) Det finns väsentliga skillnader mellan den gemensamma utbildningsramen och den utbildning som krävs på dess territorium, och detta utgör ett allvarligt hot mot den allmänna ordningen, folkhälsan eller för tjänstemottagarnas säkerhet och miljöskyddet.
6. Medlemsstaterna ska inom sex månader efter ikraftträdandet av den delegerade akt som avses i punkt 4 meddela kommissionen och de andra medlemsstaterna om
a) de nationella kvalifikationerna, och i förekommande fall, de nationella yrkestitlarna, i enlighet med den gemensamma utbildningsramen,
b) all användning av det undantag som avses i punkt 5, tillsammans med en motivering av vilka villkor enligt den punkten som uppfylldes. Kommissionen får, inom tre månader, begära ytterligare förtydligande om den anser att en medlemsstat inte har motiverat eller inte tillräckligt har motiverat att ett av dessa villkor har uppfyllts. Medlemsstaten ska svara inom tre månader från en sådan begäran.
Kommissionen får anta genomförandeakter för att ange nationella yrkeskvalifikationer och nationella yrkestitlar som omfattas av automatiskt erkännande enligt den gemensamma utbildningsram som antas i enlighet med punkt 4.
7. Denna artikel gäller också specialiseringar av ett yrke, förutsatt att sådana specialiseringar rör yrkesverksamhet där tillträdet till och utövandet av denna regleras i de medlemsstater där yrket redan erkänns automatiskt enligt avdelning III kapitel III, men inte specialiseringen i sig.
Artikel 49b
Gemensamma utbildningsprov
1. Vid tillämpning av denna artikel avses med ett gemensamt utbildningsprov ett standardiserat lämplighetsprov som finns tillgängligt i alla deltagande medlemsstater och är reserverat för innehavare av en särskild yrkeskvalifikation. Innehavaren av en särskild yrkeskvalifikation som har godkänts vid ett sådant prov i en medlemsstat ska ha rätt att utöva yrket i en berörd mottagande medlemsstat på samma villkor som innehavarna av sådana yrkeskvalifikationer som erhållits i den medlemsstaten.
2. Ett gemensamt utbildningsprov ska uppfylla följande villkor:
a) Det gör det möjligt för fler yrkesutövare att arbeta i andra medlemsstater.
b) Det yrke som omfattas av det gemensamma utbildningsprovet är reglerat, eller den utbildning som leder till det berörda yrket är reglerat i minst en tredjedel av medlemsstaterna.
c) Det gemensamma utbildningsprovet har utarbetats efter ett öppet korrekt förfarande, som inbegripit relevanta intressenter från medlemsstater där yrket inte är reglerat.
d) Medborgare från samtliga medlemsstater får delta i det gemensamma utbildningsprovet och medverka i den praktiska organiseringen av ett sådant prov i medlemsstaterna utan att först behöva vara medlemmar i eller registrerade hos en yrkesorganisation.
3. Representativa yrkesorganisationer på unionsnivå såväl som yrkesorganisationer eller behöriga myndigheter på nationell nivå från minst en tredjedel av medlemsstaterna får skicka förslag till kommissionen på gemensamma utbildningsprov som uppfyller de krav som fastställs i punkt 2.
4. Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 57c för att fastställa innehållet i ett gemensamt utbildningsprov och de krav som gäller för att göra och klara provet.
5. En medlemsstat ska undantas från skyldigheten att anordna det gemensamma utbildningsprov som avses i punkt 4 på sitt territorium och från skyldigheten att bevilja automatiskt erkännande för yrkesutövare som har klarat det gemensamma utbildningsprovet, om ett av följande villkor uppfylls:
a) Det berörda yrket är inte reglerat på dess territorium.
b) Innehållet i det gemensamma utbildningsprovet kommer inte att i tillräcklig utsträckning minska de allvarliga hoten mot folkhälsan eller tjänstemottagarnas säkerhet som är relevanta på dess territorium.
c) Innehållet i det gemensamma utbildningsprovet skulle göra yrket betydligt mindre attraktivt jämfört med de nationella kraven.
6. Medlemsstaterna ska inom sex månader efter ikraftträdandet av den delegerade akt som avses i punkt 4 underrätta kommissionen och de andra medlemsstaterna om
a) den tillgängliga kapaciteten för att anordna sådana prov,
b) all användning av det undantag som avses i punkt 5, tillsammans med en motivering av vilka villkor enligt den punkten som uppfylldes. Kommissionen får inom tre månader begära ytterligare förtydligande om den anser att en medlemsstat inte har angivit något skäl eller inte har givit tillräckliga skäl till att ett av dessa villkor har uppfyllts. Medlemsstaten ska svara inom tre månader från en sådan begäran.
Kommissionen får anta en genomförandeakt för att ange de medlemsstater där det gemensamma utbildningsprovet, framtaget i enlighet med punkt 4, ska anordnas, hur ofta det ska anordnas under ett kalenderår och övriga arrangemang som krävs för att anordna gemensamma utbildningsprov i medlemsstaterna.
KAPITEL IV
Gemensamma bestämmelser om etablering
Artikel 50
Handlingar och formföreskrifter
1. När de behöriga myndigheterna i den mottagande medlemsstaten fattar beslut om en ansökan om tillstånd att utöva ett reglerat yrke genom tillämpning av denna avdelning, kan de begära de handlingar och intyg som nämns i bilaga VII.
De handlingar som avses i punkterna 1 d, e och f i bilaga VII får inte vara äldre än tre månader då de fogas till ansökan.
Medlemsstater, institutioner och andra juridiska personer skall behandla överlämnade uppgifter konfidentiellt.
2. Om det finns skälig grund för tvivel får den mottagande medlemsstaten kräva att de behöriga myndigheterna i en annan medlemsstat styrker äktheten av de utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis som utfärdats i den andra medlemsstaten samt, i tillämpliga fall, intygar att personen i fråga, för de yrken som avses i kapitel III i detta avsnitt, har uppfyllt de minimikrav på utbildning som avses i artiklarna 24, 25, 28, 31, 34, 35, 38, 40, 44 och 46.
3. Om det finns skälig grund för tvivel, och om bevis på formella kvalifikationer i enlighet med artikel 3.1 c har utfärdats av en behörig myndighet i en medlemsstat och innefattar utbildning som erhållits helt eller delvis vid en inrättning som etablerats lagligt i en annan medlemsstat, skall den mottagande medlemsstaten ha rätt att hos det behöriga organet i den medlemsstat där examensbeviset har utfärdats kontrollera
a) huruvida utbildningskursen vid den institution som gav utbildningen har godkänts formellt av utbildningsanstalten i den medlemsstat där examensbeviset har utfärdats,
b) huruvida det utfärdade beviset på formella kvalifikationer är detsamma som skulle ha utfärdats om kursen hade följts helt och hållet i den medlemsstat där examensbeviset har utfärdats,
c) huruvida beviset på formella kvalifikationer ger samma yrkesrättigheter i den medlemsstat där examensbeviset har utfärdats.
3a. Om det finns skälig grund för tvivel får den mottagande medlemsstaten kräva att de behöriga myndigheterna i en annan medlemsstat bekräftar att den sökande inte är föremål för ett temporärt upphävande av rätten att utöva yrket eller förbjudits att utöva det till följd av en grav yrkesmässig försummelse eller fällande dom på grund av brottslig handling i samband med den sökandes yrkesutövning.
3b. Informationsutbyte mellan olika medlemsstaters behöriga myndigheter enligt denna artikel ska ske via IMI.
4. Om en mottagande medlemsstat av sina medborgare kräver edsavläggelse eller en högtidlig försäkran för tillträde till ett reglerat yrke och ordalydelsen i denna ed eller förklaring inte kan användas av medborgare i de andra medlemsstaterna, skall medlemsstaten sörja för att den berörde kan använda passande och likvärdiga formuleringar.
Artikel 51
Förfarande för ömsesidigt erkännande av yrkeskvalifikationer
1. Den behöriga myndigheten i den mottagande medlemsstaten skall bekräfta mottagandet av ansökan inom en månad från och med mottagandet och underrätta sökanden om handlingar eventuellt saknas.
2. En ansökan om tillstånd att få utöva ett reglerat yrke skall behandlas och ett vederbörligen motiverat beslut fattas av den mottagande medlemsstatens behöriga myndighet snarast möjligt och under alla omständigheter inom tre månader efter det att den fullständiga ansökan inkom. Denna tidsfrist kan emellertid förlängas med en månad i fall som omfattas av kapitlen I och II i denna avdelning.
3. Beslutet eller underlåtenhet att meddela beslut inom föreskriven tid kan överklagas hos domstol enligt nationell rätt.
Artikel 52
Användande av yrkestitel
1. Om användandet av yrkestiteln för en av yrkesverksamheterna i fråga är reglerat i en mottagande medlemsstat, skall de övriga medlemsstaternas medborgare vilka har tillstånd att utöva ett reglerat yrke med stöd av avdelning III bära den yrkestitel som i den mottagande medlemsstaten motsvarar detta yrke och använda eventuell förkortning.
2. Om ett yrke är reglerat i den mottagande medlemsstaten genom en sådan sammanslutning eller organisation som avses i artikel 3.2, får medlemsstaternas medborgare bara använda den yrkestitel eller den förkortning som sammanslutningen eller organisationen fastställt om de kan visa att de tillhör sammanslutningen eller organisationen.
Om medlemskapet i sammanslutningen eller organisationen är förenat med vissa kvalifikationer, kan detta krav då det gäller de övriga medlemsstaternas medborgare som innehar yrkeskvalifikationer bara göras gällande på de villkor som föreskrivs i detta direktiv.
3. En medlemsstat får inte förbehålla innehavarna av yrkeskvalifikationer användningen av en yrkestitel om den inte har underrättat kommissionen och de övriga medlemsstaterna om den berörda sammanslutningen eller organisationen i enlighet med artikel 3.2.
AVDELNING IV
DETALJERADE VILLKOR FÖR UTÖVANDE AV YRKET
Artikel 53
Språkkunskaper
1. Yrkesutövare som får sina yrkeskvalifikationer erkända ska ha nödvändiga språkkunskaper för att utöva yrkesverksamheten i den mottagande medlemsstaten.
2. En medlemsstat ska säkerställa att alla kontroller som utförs eller övervakas av den behöriga myndigheten för att kontrollera efterlevnad av skyldigheten enligt punkt 1 är begränsade till kunskapen i ett officiellt språk i den mottagande medlemsstaten eller ett förvaltningsspråk i den mottagande medlemsstaten, förutsatt att det också är ett officiellt språk i unionen.
3. Kontroller som genomförs i enlighet med punkt 2 får införas om det yrke som ska utföras har konsekvenser för patientsäkerheten. Kontroller får införas för andra yrken om det finns allvarliga och konkreta tvivel om att yrkesutövaren har tillräckliga språkkunskaper avseende den yrkesverksamhet som yrkesutövaren tänker utöva.
Kontroller får endast ske efter det att ett europeiskt yrkeskort har utfärdats i enlighet med artikel 4d eller efter det att yrkeskvalifikationen har erkänts.
4. Alla kontroller av språkkunskaper ska stå i proportion till den verksamhet som ska utövas. Den berörda yrkesutövaren ska ha rätt att överklaga sådana kontroller enligt nationell lagstiftning.
Artikel 54
Användande av utbildningstitel
Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 7 och 52 skall den mottagande medlemsstaten se till att de berörda personerna har rätt att använda utbildningstitlar från ursprungsmedlemsstaten, och den eventuella förkortningen av denna, på ursprungsmedlemsstatens språk. Den mottagande medlemsstaten får kräva att denna titel följs av namn och plats för den institution eller examensnämnd som utfärdat den. Om den utbildningstitel som används i ursprungsmedlemsstaten kan förväxlas med en titel som i den mottagande medlemsstaten kräver kompletterande utbildning, som personen i fråga inte har genomgått, får denna medlemsstat kräva att vederbörande använder utbildningstiteln från ursprungsmedlemsstaten i en lämplig form som den mottagande medlemsstaten anger.
Artikel 55
Anslutning till försäkringskassa
Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 5.1 och artikel 6 första stycket b, skall de medlemsstater som kräver att de personer som förvärvat sina yrkeskvalifikationer på deras territorium skall fullgöra en förberedande praktiktjänstgöring och/eller ha yrkeserfarenhet för att få anslutas till en försäkringskassa, ge innehavare av yrkeskvalifikationer som läkare och tandläkare som förvärvats i en annan medlemsstat dispens från detta krav.
Artikel 55a
Erkännande av yrkespraktik
1. Om tillträde till ett reglerat yrke i ursprungsmedlemsstaten kräver en avslutad yrkespraktik ska ursprungsmedlemsstatens behöriga myndighet, vid behandling av en ansökan om tillstånd att få utöva det reglerade yrket, erkänna den yrkespraktik som förvärvats i en annan medlemsstat, förutsatt att praktiken är i enlighet med de offentliggjorda riktlinjer som avses i punkt 2, och beakta de yrkespraktiker som förvärvats i ett tredjeland. Medlemsstaterna får dock i nationell lagstiftning fastställa en rimlig begränsning på den del av yrkespraktiken som kan förvärvas utomlands.
2. Erkännandet av yrkespraktiken får inte ersätta kraven för att genomgå ett prov och få tillträde till yrket i fråga. De behöriga myndigheterna ska offentliggöra riktlinjer för hur den yrkespraktik som förvärvas i en annan medlemsstat eller i tredjeland ska organiseras och erkännas, särskilt handledarens roll i samband med yrkespraktiken.
AVDELNING V
ADMINISTRATIVT SAMARBETE OCH GENOMFÖRANDEANSVAR GENTEMOT MEDBORGARNA
Artikel 56
Behöriga myndigheter
1. De behöriga myndigheterna i den mottagande medlemsstaten och ursprungsmedlemsstaten skall bedriva ett nära samarbete och ge varandra ömsesidigt bistånd för att underlätta tillämpningen av detta direktiv. De skall garantera att de upplysningar som utväxlas behandlas konfidentiellt.
2. ►M9 De behöriga myndigheterna i den mottagande medlemsstaten och ursprungsmedlemsstaten ska utbyta information om disciplinära åtgärder eller straffrättsliga påföljder som vidtagits eller andra allvarliga, specifika omständigheter som kan ha följder för utövandet av verksamheten enligt detta direktiv. De ska då iaktta regler om skydd av personuppgifter som anges i direktiv 95/46/EG och 2002/58/EG. ◄
Ursprungsmedlemsstaten skall kontrollera om förhållandena är riktiga och dess myndigheter avgöra typ och omfattning av de undersökningar som skall göras och meddela den mottagande medlemsstaten vilka konsekvenser landet drar av de lämnade uppgifterna.
2a. Vid tillämpning av punkterna 1 och 2 ska den behöriga myndigheten använda IMI.
3. Senast den 20 oktober 2007 skall varje medlemsstat utse de behöriga myndigheter och organ som är bemyndigade att utfärda eller ta emot bevis på formella kvalifikationer och andra handlingar eller upplysningar, samt de behöriga myndigheter och organ som är bemyndigade att motta ansökningarna och fatta de beslut som avses i detta direktiv, och de skall genast underrätta övriga medlemsstater och kommissionen om detta.
4. Varje medlemsstat ska utse en samordnare för verksamheten för de behöriga myndigheter som avses i punkt 1 och underrätta övriga medlemsstater och kommissionen om detta.
Samordnarna ska ha följande uppgifter:
a) Att främja enhetlig tillämpning av direktivet.
b) Att inhämta alla uppgifter av betydelse för tillämpning av direktivet, bl.a. uppgifter om tillträdesvillkor för reglerade yrken i medlemsstaterna.
c) Att granska förslag på gemensamma utbildningsramar och gemensamma utbildningsprov.
d) Att utbyta information och bästa praxis för att optimera kompetensutvecklingen i medlemsstaterna.
e) Att utbyta information och bästa praxis om tillämpning av de kompensationsåtgärder som avses i artikel 14.
För att utföra de uppgifter som anges i led b i den här punkten kan samordnarna vända sig till de rådgivningscentrum som avses i artikel 57b.
Artikel 56a
Varningsmekanism
1. De behöriga myndigheterna i en medlemsstat ska meddela de behöriga myndigheterna i alla andra medlemsstater om en yrkesutövare vars utövande på den medlemsstatens territorium av följande yrkesverksamheter i sin helhet eller delvis har begränsats eller förbjudits, även temporärt, av nationella myndigheter eller domstolar:
a) Läkare och allmänpraktiserande läkare som innehar ett examensbevis som avses i punkterna 5.1.1 och 5.1.4 i bilaga V.
b) Läkare med specialistkompetens som innehar en yrkestitel som avses i punkt 5.1.3 i bilaga V.
c) Sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård som innehar ett examensbevis som avses i punkt 5.2.2 i bilaga V.
d) Tandläkare som innehar ett examensbevis som avses i punkt 5.3.2 i bilaga V.
e) Specialisttandläkare som innehar ett examensbevis som avses i punkt 5.3.3 i bilaga V.
f) Veterinär som innehar ett examensbevis som avses i punkt 5.4.2 i bilaga V.
g) Barnmorska som innehar ett examensbevis som avses i punkt 5.5.2 i bilaga V.
h) Apotekare som innehar ett examensbevis som förtecknas i punkt 5.6.2 i bilaga V.
i) Innehavare av intyg enligt punkt 2 i bilaga VII som anger att innehavaren slutfört en utbildning som uppfyller de minimikrav som förtecknas i artikel 24, 25, 31, 34, 35, 38, 40 eller 44, men som påbörjats före de respektive referensdatum för kvalifikationer som förtecknas i punkterna 5.1.3, 5.1.4, 5.2.2, 5.3.2, 5.3.3, 5.4.2, 5.5.2 och 5.6.2 i bilaga V.
j) Innehavare av intyg om förvärvade rättigheter enligt artiklarna 23, 27, 29, 33, 33a, 37, 43 och 43a.
k) Andra yrkesutövare som utövar verksamhet som har konsekvenser för patientsäkerheten, om yrkesutövaren utövar ett yrke som är reglerat i den medlemsstaten.
l) Yrkesutövare som utövar verksamhet som rör undervisning av barn, inklusive barnomsorg och förskoleverksamhet, om yrkesutövaren utövar ett yrke som är reglerad i den medlemsstaten.
2. De behöriga myndigheterna ska lämna de uppgifter som avses i punkt 1 via varning genom IMI senast tre dagar efter dagen för antagande av beslutet om att begränsa eller förbjuda utövandet av yrkesverksamheten i sin helhet eller delvis. Dessa uppgifter ska begränsas till
a) yrkesutövarens identitet,
b) det berörda yrket,
c) uppgifter om den nationella myndighet eller domstol som fattat beslutet om begränsning eller förbud,
d) begränsningens eller förbudets räckvidd, och
e) den period under vilken begränsningen eller förbudet gäller.
3. De behöriga myndigheterna i en berörd medlemsstat ska senast tre dagar efter dagen för antagande av domstolens beslut underrätta de behöriga myndigheterna i alla medlemsstater, via varning genom IMI, om de yrkesutövares identitet som har ansökt om erkännande av kvalifikationer enligt detta direktiv och som senare, enligt domstolar, har visat sig använda falska intyg på yrkeskvalifikationer i detta sammanhang.
4. Behandlingen av personuppgifter i samband med det informationsutbyte som avses i punkterna 1 och 3 ska ske i enlighet med direktiven 95/46/EG och 2002/58/EG. Kommissionens behandling av personuppgifter ska ske i enlighet med förordning (EG) nr 45/2001.
5. De behöriga myndigheterna i samtliga medlemsstater ska underrättas utan dröjsmål när ett sådant förbud eller en sådan begränsning som avses i punkt 1 har upphört att gälla. För detta ändamål ska den behöriga myndigheten i den medlemsstat som tillhandahåller uppgifterna i enlighet med punkt 1 också vara skyldig att ange det datum då förbudet eller begränsningen upphör att gälla liksom eventuella senare ändringar fram till det datumet.
6. Medlemsstaterna ska föreskriva att de yrkesutövare som avses i de varningar som skickas till andra medlemsstater skriftligen informeras om dessa beslut om varningar vid samma tidpunkt som varningarna skickas, att de enligt nationell rätt kan överklaga besluten eller ansöka om rättelse av dem och att de ska ha tillgång till gottgörelse för eventuell skada som vållas av felaktiga varningar som skickats till andra medlemsstater, och i sådana fall ska besluten om varning antas med förbehållet att de är föremål för rättsliga förfaranden från yrkesutövarens sida.
7. Uppgifter om varningar får behandlas inom IMI så länge de är giltiga. Varningar ska sedan raderas inom tre dagar efter dagen för antagande av beslutet om återkallelse eller efter det att det förbud eller den begränsning som avses i punkt 1 har upphört att gälla.
8. Kommissionen ska anta genomförandeakter för tillämpningen av varningsmekanismen. Dessa genomförandeakter ska innehålla bestämmelser om de myndigheter som är behöriga att skicka eller ta emot varningar och om återkallande och avslutande av varningar, och åtgärder för att säkerställa bearbetning. Genomförandeakterna ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 58.2.
Artikel 57
Central onlinetillgång till information
1. Medlemsstaterna ska sörja för att följande information finns tillgänglig online via de gemensamma kontaktpunkterna som avses i artikel 6 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden ( 6 ), och uppdateras regelbundet:
a) En förteckning över samtliga reglerade yrken i medlemsstaten, inklusive kontaktuppgifter för de behöriga myndigheterna för varje reglerat yrke och de rådgivningscentrum som avses i artikel 57b.
b) En förteckning över de yrken för vilka ett europeiskt yrkeskort finns tillgängligt, information om kortets funktion, inklusive alla relaterade avgifter som yrkesutövarna ska betala, och behöriga myndigheter för utfärdande av kortet.
c) En förteckning över alla yrken för vilka medlemsstaten tillämpar artikel 7.4 i sina nationella lagar och andra författningar.
d) En förteckning över alla reglerade utbildningar och utbildningar med ►C7 särskilt upplägg ◄ enligt artikel 11 c ii.
e) De krav och förfaranden enligt artiklarna 7, 50, 51 och 53 som gäller för de reglerade yrkena i medlemsstaten, inklusive alla relaterade avgifter som medborgarna ska betala och de dokument som de måste lämna in till de behöriga myndigheterna.
f) Information om hur man ska överklaga, enligt nationella lagar och andra författningar, de beslut som antagits av de behöriga myndigheterna enligt detta direktiv.
2. Medlemsstaterna ska sörja för att den information som avses i punkt 1 tillhandahålls användarna på ett tydligt och heltäckande sätt, att den är lättillgänglig även på avstånd och på elektronisk väg och att den hålls aktuell.
3. Medlemsstaterna ska se till att en begäran om information som riktas till den gemensamma kontaktpunkten besvaras så snabbt som möjligt.
4. Medlemsstaterna och kommissionen ska vidta kompletterande åtgärder för att uppmana de gemensamma kontaktpunkterna att göra den information som avses i punkt 1 tillgänglig på andra officiella språk i unionen. Detta ska inte inverka på medlemsstaternas lagstiftning om språkanvändning på deras territorier.
5. Medlemsstaterna ska samarbeta med varandra och kommissionen när det gäller genomförandet av punkterna 1, 2 och 4.
Artikel 57a
Förfaranden på elektronisk väg
1. Medlemsstaterna ska sörja för att samtliga krav, förfaranden och formaliteter som avser frågor som täcks av detta direktiv kan slutföras enkelt, på avstånd och elektronisk väg, via den berörda gemensamma kontaktpunkten eller de relevanta behöriga myndigheterna. Detta ska inte hindra de behöriga myndigheterna i medlemsstaten från att begära bestyrkta kopior i ett senare skede, om det finns skälig grund för tvivel och om det är absolut nödvändigt.
2. Punkt 1 ska inte gälla för genomförandet av anpassningsperioden eller lämplighetsprovet.
3. När det för fullgörande av de förfaranden som avses i punkt 1 i denna artikel är motiverat för medlemsstaterna att begära avancerade elektroniska signaturer, så som det definieras i artikel 2 punkt 2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/93/EG av den 13 december 1999 om ett gemenskapsramverk för elektroniska signaturer ( 7 ), ska de godta elektroniska signaturer som uppfyller kraven i kommissionens beslut 2009/767/EG av den 16 oktober 2009 om åtgärder som underlättar användningen av förfaranden på elektronisk väg genom gemensamma kontaktpunkter i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG om tjänster på den inre marknaden ( 8 ) och vidta tekniska åtgärder för behandling av dokument med avancerade elektroniska signaturer som fastställs i kommissionens beslut 2011/130/EU av den 25 februari 2011 om fastställande av minimikrav för behandling över gränserna av dokument som signerats elektroniskt av behöriga myndigheter i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG om tjänster på den inre marknaden ( 9 ).
4. Samtliga förfaranden ska genomföras i enlighet med artikel 8 i direktiv 2006/123/EG när det gäller de gemensamma kontaktpunkterna. De tidsfrister för förfarandena som anges i artikel 7.4 och artikel 51 i detta direktiv ska inledas vid den tidpunkt då en medborgare lämnat en ansökan eller en handling som saknas till en gemensam kontaktpunkt eller direkt till den relevanta behöriga myndigheten. En begäran om de bestyrkta kopior som avses i punkt 1 i denna artikel ska inte betraktas som en begäran om en handling som saknas.
Artikel 57b
Rådgivningscentrum
1. Varje medlemsstat ska senast den 18 januari 2016 utse ett rådgivningscentrum som ska ha till uppgift att ge medborgarna och rådgivningscentrumen i övriga medlemsstater stöd när det gäller erkännande av yrkeskvalifikationer enligt detta direktiv, inklusive information om nationell lagstiftning som reglerar dessa yrken och utövandet av dessa, sociallagstiftning och, i tillämpliga fall, yrkesetiska regler.
2. Rådgivningscentrum i mottagande medlemsstater ska hjälpa medborgarna att utöva de rättigheter som de tillerkänns enligt detta direktiv, vid behov i samarbete med rådgivningscentrum i ursprungsmedlemsstater och de behöriga myndigheterna och de gemensamma kontaktpunkterna i mottagande medlemsstater.
3. Alla behöriga myndigheter i ursprungsmedlemsstaten eller den mottagande medlemsstaten ska samarbeta till fullo med rådgivningscentrumet i den medlemsstaten, och vid behov i ursprungsmedlemsstaten, och på begäran lämna alla relevanta uppgifter om enskilda ärenden till dessa rådgivningscentrum, med respekt för reglerna för uppgiftsskydd i enlighet med direktiven 95/46/EG och 2002/58/EG.
4. Ett rådgivningscentrum ska på begäran av kommissionen informera den om resultaten av ärenden som den handlägger inom två månader efter det att det mottagit en sådan begäran.
Artikel 57c
Utövande av delegeringen
1. Befogenheten att anta delegerade akter ges till kommissionen med förbehåll för de villkor som anges i denna artikel.
2. Den befogenhet att anta delegerade akter som avses i artikel 3.2 tredje stycket, artikel 20, artikel 21.6 andra stycket, artiklarna 21a.4 och 25.5, artikel 26 andra stycket, 31.2 andra stycket, 34.2 andra stycket, artiklarna 35.4 och 35.5, 38.1 andra stycket, 40.1 tredje stycket, 44.2 andra stycket, artiklarna 49a.4 och 49b.4 ska ges till kommissionen för en period av fem år från den 17 januari 2014. Kommissionen ska utarbeta en rapport om delegeringen av befogenheter senast nio månader före utgången av perioden av fem år. Delegeringen av befogenhet ska genom tyst medgivande förlängas med perioder av samma längd, om inte Europaparlamentet eller rådet motsätter sig en sådan förlängning senast tre månader före utgången av perioden i fråga.
3. Den delegering av befogenhet som avses i artikel 3.2 tredje stycket, artikel 20, artikel 21.6 andra stycket, artiklarna 21a.4 och 25.5, artikel 26 andra stycket, 31.2 andra stycket, 34.2 andra stycket, artiklarna 35.4 och 35.5, 38.1 andra stycket, 40.1 tredje stycket, 44.2 andra stycket, artiklarna 49a.4 och 49b.4 får när som helst återkallas av Europaparlamentet eller rådet. Ett beslut om återkallelse innebär att delegeringen av den befogenhet som anges i beslutet upphör att gälla. Beslutet får verkan dagen efter det att det offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning, eller vid ett senare i beslutet angivet datum. Det påverkar inte giltigheten av delegerade akter som redan har trätt i kraft.
4. Så snart kommissionen antar en delegerad akt ska den samtidigt delge Europaparlamentet och rådet denna.
5. En delegerad akt som antas enligt artikel 3.2 tredje stycket, artikel 20, artikel 21.6 andra stycket, artiklarna 21a.4 och 25.5, artikel 26 andra stycket, 31.2 andra stycket, 34.2 andra stycket, artiklarna 35.4 och 35.5, 38.1 andra stycket, 40.1 tredje stycket, 44.2 andra stycket, artiklarna 49a.4 och 49b.4 ska träda i kraft endast om varken Europaparlamentet eller rådet har gjort invändningar mot den delegerade akten inom en period av två månader från den dag då akten delgavs Europaparlamentet och rådet, eller om både Europaparlamentet och rådet, före utgången av den perioden, har underrättat kommissionen om att de inte kommer att invända. Denna period ska förlängas med två månader på Europaparlamentet eller rådets initiativ.
Artikel 58
Kommittéförfarande
1. Kommissionen ska biträdas av en kommitté för erkännande av yrkeskvalifikationer. Denna kommitté ska vara en kommitté i den mening som avses i förordning (EU) nr 182/2011.
2. När det hänvisas till denna punkt ska artikel 5 i förordning (EU) nr 182/2011 tillämpas.
Artikel 59
Öppenhet
1. Medlemsstaterna ska till kommissionen lämna en förteckning över befintliga reglerade yrken, och fastställa den verksamhet som varje yrke omfattar, och en förteckning över reglerade utbildningar, och utbildningar med särskilt upplägg, vilka avses i artikel 11 c ii, på deras territorium senast den 18 januari 2016. Alla ändringar av dessa förteckningar ska också meddelas kommissionen utan onödigt dröjsmål. Kommissionen ska inrätta och upprätthålla en allmänt tillgänglig databas över reglerade yrken, vilken även ska innehålla en allmän beskrivning av den verksamhet som ingår i varje yrke.
2. Senast den 18 januari 2016 ska medlemsstaterna till kommissionen lämna förteckningen över yrken för vilka en förhandskontroll av kvalifikationer är nödvändig enligt artikel 7.4. För varje yrke som tas upp i en sådan förteckning ska medlemsstaterna lämna en särskild motivering till kommissionen.
3. Medlemsstaterna ska undersöka huruvida de krav enligt deras rättssystem som begränsar tillträdet till ett yrke eller utövandet av ett yrke till innehavare av en särskild yrkeskvalifikation, inklusive användningen av yrkestitlar och den yrkesverksamhet som medges inom ramen för en titel, i denna artikel benämnd som ”krav”, överensstämmer med följande principer:
a) Kraven får varken direkt eller indirekt diskriminera ►C7 på grund av nationalitet eller bosättningsort. ◄
b) Kraven ska vara motiverade av tvingande hänsyn till allmänintresset.
c) Kraven ska vara lämpliga för att uppnå de eftersträvade målen och får inte gå utöver vad som krävs för att uppnå målen.
4. Punkt 1 ska också gälla för yrken som i en medlemsstat regleras av en sammanslutning eller organisation enligt artikel 3.2 och alla krav på medlemskap i dessa sammanslutningar eller organisationer.
5. Senast den 18 januari 2016 ska medlemsstaterna till kommissionen lämna uppgifter om de krav de avser att behålla och skälen till att de anser att dessa krav uppfyller villkoren i punkt 3. Medlemsstaterna ska lämna uppgifter om de krav som de därefter inför och skälen till att de anser att dessa krav uppfyller villkoren i punkt 3 inom sex månader efter det att den berörda åtgärden införts.
6. Senast den 18 januari 2016, och därefter vartannat år, ska medlemsstaterna också lämna en rapport till kommissionen om de krav som tagits bort eller mildrats.
7. Kommissionen ska vidarebefordra rapporterna som avses i punkt 6 till de övriga medlemsstaterna, som ska lämna synpunkter inom samma period om sex månader. Inom samma period ska kommissionen samråda med intresserade parter, däribland de berörda yrkena.
8. Kommissionen ska lämna en sammanfattande rapport, som baseras på medlemsstaternas uppgifter, till den samordningsgrupp som inrättats enligt kommissionens beslut 2007/172/EG av den 19 mars 2007 om upprättande av en samordningsgrupp för erkännande av yrkeskvalifikationer ( 10 ), vilken får lämna synpunkter.
9. Mot bakgrund av de synpunkter som avses i punkterna 7 och 8 ska kommissionen senast den 18 januari 2017 lägga fram sina slutliga undersökningsresultat för Europaparlamentet och rådet, vid behov åtföljda av förslag till ytterligare initiativ.
AVDELNING VI
ANDRA BESTÄMMELSER
Artikel 60
Rapportering
1. Efter den 20 oktober 2007 skall medlemsstaterna vartannat år lämna en rapport till kommissionen över tillämpningen av det inrättade systemet. Utöver allmänna kommentarer skall rapporten innehålla en statistisk översikt över de beslut som fattats samt en beskrivning av de viktigaste problemen som tillämpningen av direktivet fört med sig.
Från och med den 18 januari 2016 ska den statistiska översikt över de beslut som fattats, och som avses i första stycket, innehålla utförlig information om antalet och typer av beslut som fattats i enlighet med detta direktiv, inklusive de typer av beslut om partiellt tillträde som fattats av de behöriga myndigheterna i enlighet med artikel 4f, och en förklaring om de huvudsakliga problemen som tillämpningen av direktivet fört med sig.
2. Senast den 18 januari 2019, och därefter vart femte år ska kommissionen offentliggöra en rapport om genomförandet av detta direktiv.
Den första rapporten ska särskilt fokusera på de nya delar som införs i detta direktiv, och i synnerhet behandla följande punkter:
a) Hur det europeiska yrkeskortet fungerar.
b) Moderniseringen av de kunskaper, färdigheter och kompetenser som omfattas av avdelning III kapitel III, inklusive förteckningen över de kompetenser som avses i artikel 31.7.
c) Hur den gemensamma utbildningsramen och det gemensamma utbildningsprovet fungerar.
d) Resultatet av det särskilda kompletteringsprogram som fastställs i rumänsk lag eller andra författningar för innehavare av intyget på formella kvalifikationer som anges i artikel 33a, och för innehavare av intyget på formella kvalifikationer från en eftergymnasial utbildning, för att bedöma behovet av att se över de nuvarande bestämmelser som styr systemet för förvärvade rättigheter och gäller för rumänska intyg på formella kvalifikationer som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård.
Medlemsstaterna ska tillhandahålla all nödvändig information för att förbereda denna rapport.
Artikel 61
Undantagsklausul
Om större svårigheter på något visst område skulle uppstå för en viss medlemsstat vid tillämpningen av det här direktivet, skall kommissionen undersöka dessa svårigheter i samarbete med medlemsstaten i fråga.
Vid behov ska kommissionen anta en genomförandeakt för att medge den berörda medlemsstaten ett undantag när det gäller tillämpningen av bestämmelsen i fråga under en begränsad tidsperiod.
Artikel 62
Upphävande
Direktiven 77/452/EEG, 77/453/EEG, 78/686/EEG, 78/687/EEG, 78/1026/EEG, 78/1027/EEG, 80/154/EEG, 80/155/EEG, 85/384/EEG, 85/432/EEG, 85/433/EEG, 89/48/EEG, 92/51/EEG, 93/16/EEG och 1999/42/EG skall upphöra att gälla från och med den 20 oktober 2007. Hänvisningar till de upphävda direktiven skall anses som hänvisningar till detta direktiv, och de rättsakter som har antagits på grundval av de direktiven skall inte påverkas av upphävandet.
Artikel 63
Införlivande
Medlemsstaterna skall sätta i kraft de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den 20 oktober 2007 De skall genast underrätta kommissionen om detta.
När en medlemsstat antar dessa bestämmelser skall de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen skall göras skall varje medlemsstat själv utfärda.
Artikel 64
Ikraftträdande
Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.
Artikel 65
Adressater
Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.
BILAGA I
Förteckning över yrkessammanslutningar eller yrkesorganisationer som uppfyller villkoren i artikel 3.2
IRLAND ( 11 )
1. The Institute of Chartered Accountants in Ireland ( 12 )
2. The Institute of Certified Public Accountants in Ireland (12)
3. The Association of Certified Accountants (12)
4. Institution of Engineers of Ireland
5. Irish Planning Institute
FÖRENADE KUNGARIKET
1. Institute of Chartered Accountants in England and Wales
2. Institute of Chartered Accountants of Scotland
3. Institute of Chartered Accountants in Ireland
4. Chartered Association of Certified Accountants
5. Chartered Institute of Loss Adjusters
6. Chartered Institute of Management Accountants
7. Institute of Chartered Secretaries and Administrators
8. Chartered Insurance Institute
9. Institute of Actuaries
10. Faculty of Actuaries
11. Chartered Institute of Bankers
12. Institute of Bankers in Scotland
13. Royal Institution of Chartered Surveyors
14. Royal Town Planning Institute
15. Chartered Society of Physiotherapy
16. Royal Society of Chemistry
17. British Psychological Society
18. Library Association
19. Institute of Chartered Foresters
20. Chartered Institute of Building
21. Engineering Council
22. Institute of Energy
23. Institution of Structural Engineers
24. Institution of Civil Engineers
25. Institution of Mining Engineers
26. Institution of Mining and Metallurgy
27. Institution of Electrical Engineers
28. Institution of Gas Engineers
29. Institution of Mechanical Engineers
30. Institution of Chemical Engineers
31. Institution of Production Engineers
32. Institution of Marine Engineers
33. Royal Institution of Naval Architects
34. Royal Aeronautical Society
35. Institute of Metals
36. Chartered Institution of Building Services Engineers
37. Institute of Measurement and Control
38. British Computer Society
▼M9 —————
BILAGA IV
Verksamhetsformer med anknytning till de slag av yrkeserfarenhet som avses i artiklarna 17, 18 och 19
Förteckning I
Huvudgrupper som omfattas av direktiv 64/427/EEG, ändrat genom direktiv 69/77/EEG, och av direktiven 68/366/EEG och 82/489/EEG
1 Direktiv 64/427/EEG
(Liberaliseringsdirektiv: 64/429/EEG)
NICE-nomenklaturen (motsvarande ISIC-nomenklaturens huvudgrupper 23-40)
|
Huvudgrupp |
23 |
Tillverkning av textilier |
|
232 |
Tillverkning och beredning av textilmaterial på maskiner för ull |
|
|
233 |
Tillverkning och bearbetning av textila material på maskiner för bomull |
|
|
234 |
Tillverkning och bearbetning av textila material på maskiner för silke |
|
|
235 |
Tillverkning och bearbetning av textila material på maskiner för lin och hampa |
|
|
236 |
Andra textilfibrer (jute, hårda fibrer m.m.), repslagning |
|
|
237 |
Tillverkning av stickade och virkade varor |
|
|
238 |
Slutbehandling av textilier |
|
|
239 |
Andra textilindustrier |
|
|
Huvudgrupp |
24 |
Tillverkning av fotbeklädnad och annan beklädnad samt bäddutrustning |
|
241 |
Maskintillverkning av fotbeklädnad (utom av gummi eller trä) |
|
|
242 |
Handtillverkning av skor och skoreparationer |
|
|
243 |
Tillverkning av klädesplagg (utom pälsverk) |
|
|
244 |
Tillverkning av madrasser och bäddutrustning |
|
|
245 |
Skinn- och pälsindustri |
|
|
Huvudgrupp |
25 |
Trä- och korkindustri (utom möbeltillverkning) |
|
251 |
Sågning och övrig träindustri |
|
|
252 |
Tillverkning av halvfabrikat av trä |
|
|
253 |
Serietillverkning av byggnadsdelar av trä inklusive golvbeklädnad |
|
|
254 |
Tillverkning av träbehållare |
|
|
255 |
Tillverkning av andra produkter av trä (utom möbler) |
|
|
259 |
Tillverkning av strå, kork, korgarbeten, flätverk och rottingartiklar; borsttillverkning |
|
|
Huvudgrupp |
26 |
260 Tillverkning av trämöbler |
|
Huvudgrupp |
27 |
Pappersindustri och tillverkning av pappersprodukter |
|
271 |
Tillverkning av pappersmassa, papper och papp |
|
|
272 |
Bearbetning av papper och papp och tillverkning av pappersmasseprodukter |
|
|
Huvudgrupp |
28 |
280 Tryckerier, förlagsverksamhet och liknande verksamhet |
|
Huvudgrupp |
29 |
Läderindustri |
|
291 |
Färgning och garvning |
|
|
292 |
Tillverkning av lädervaror |
|
|
Ex huvudgrupp |
30 |
Tillverkning av gummi-, plast-, konstfiber- och stärkelseprodukter |
|
301 |
Bearbetning av gummi och asbest |
|
|
302 |
Bearbetning av plast |
|
|
303 |
Tillverkning av konstfibrer |
|
|
Ex huvudgrupp |
31 |
Kemisk industri |
|
311 |
Tillverkning av kemiska basämnen och vidarebearbetning av sådana ämnen |
|
|
312 |
Specialiserad tillverkning av kemiska produkter huvudsakligen för industriella ändamål och jordbruksändamål (gäller även tillverkning av vegetabiliska och animaliska industriella fetter och oljor som ingår i ISIC-grupp 312) |
|
|
313 |
Specialiserad tillverkning av kemiska produkter huvudsakligen för privat konsumtion och förvaltning (här utgår tillverkning av läkemedel [ex ISIC-grupp 319]) |
|
|
Huvudgrupp |
32 |
320 Petroleumindustri |
|
Huvudgrupp |
33 |
Tillverkning av icke-metalliska mineraliska produkter |
|
331 |
Tillverkning av byggnadssten |
|
|
332 |
Tillverkning av glas och glasprodukter |
|
|
333 |
Tillverkning av keramik, porslin, stengods och eldfasta keramiska produkter |
|
|
334 |
Tillverkning av cement, kalk och puts |
|
|
335 |
Tillverkning av byggnadsmaterial av betong, cement och puts |
|
|
339 |
Stenbearbetning och tillverkning av andra icke-metalliska mineraliska produkter |
|
|
Huvudgrupp |
34 |
Produktion och primärreduktion av järnhaltig och icke-järnhaltig metall |
|
341 |
Järn- och stålindustrin (såsom den anges i EKSG-avtalet, inklusive integrerade stålverksägda koksverk) |
|
|
342 |
Tillverkning av stålrör |
|
|
343 |
Tråddragning, kalldragning, kallvalsning av band, kallformning |
|
|
344 |
Produktion och primäromvandling av icke-järnmetaller |
|
|
345 |
Gjuterier för järn och icke-järnmetaller |
|
|
Huvudgrupp |
35 |
Tillverkning av metallvaror utom maskiner och transportutrustning |
|
351 |
Smide, hejarsmide och excenterpressning |
|
|
352 |
Tungt smide, sänksmide och hejarsmide; excenterpressning och dragning, sekundärreduktion och ytbehandling |
|
|
353 |
Tillverkning och montering av konstruktioner av järn eller metall |
|
|
354 |
Panntillverkning, tillverkning av rör för industrin |
|
|
355 |
Tillverkning av verktyg och utrustning och färdiga föremål av järn och metall (utom elektrisk installationsmateriel) |
|
|
359 |
Binäringar till mekaniska verkstäder |
|
|
Huvudgrupp |
36 |
Tillverkning av maskiner utom elektriska maskiner |
|
361 |
Tillverkning av jordbruksmaskiner och traktorer |
|
|
362 |
Tillverkning av kontorsmaskiner |
|
|
363 |
Tillverkning av metallbearbetningsmaskiner och andra maskinverktyg och tillbehör och tillsatser till sådana och till andra kraftverktyg |
|
|
364 |
Tillverkning av textilmaskiner och tillbehör, tillverkning av symaskiner |
|
|
365 |
Tillverkning av maskiner och utrustning för livsmedelsindustrin och för kemisk och liknande industri |
|
|
366 |
Tillverkning av anläggningar och utrustning för gruvor, järn- och stålverk och gjuterier och för byggnadsindustrin |
|
|
367 |
Tillverkning av kraftöverföringsutrustning |
|
|
368 |
Tillverkning av maskiner för annat angivet industriellt ändamål |
|
|
369 |
Tillverkning av andra icke-elektriska maskiner och utrustningar |
|
|
Huvudgrupp |
37 |
Elektrisk utrustning |
|
371 |
Tillverkning av elektrisk ledning och kabel |
|
|
372 |
Tillverkning av motorer, generatorer, transformatorer, omkopplare och annan liknande utrustning för tillhandahållande av elektrisk kraft |
|
|
373 |
Tillverkning av elektrisk utrustning för direkt nyttjande i industrin |
|
|
374 |
Tillverkning av telekommunikationsutrustning, mätare, annan mätutrustning och elektromedicinsk utrustning |
|
|
375 |
Tillverkning av elektronisk utrustning, ljudutrustning, radio- och televisionsmottagare |
|
|
376 |
Tillverkning av elektriska hushållsapparater |
|
|
377 |
Tillverkning av lampor och belysningsutrustning |
|
|
378 |
Tillverkning av batterier och ackumulatorer |
|
|
379 |
Reparation, montering och specialinstallation av elektrisk utrustning |
|
|
Ex huvudgrupp |
38 |
Tillverkning av transportutrustning |
|
383 |
Tillverkning av motorfordon och reservdelar |
|
|
384 |
Reparation av motorfordon, motorcyklar eller cyklar |
|
|
385 |
Tillverkning av cyklar och motorcyklar och delar till dessa |
|
|
389 |
Tillverkning av transportutrustning som inte hänförs till annat ställe |
|
|
Huvudgrupp |
39 |
Diverse tillverkningsindustri |
|
391 |
Tillverkning av precisionsinstrument samt mät- och kontrollinstrument |
|
|
392 |
Tillverkning av medicinsk utrustning och instrument och ortopediska apparater (utom ortopediska fotbeklädnader) |
|
|
393 |
Tillverkning av fotografisk och optisk utrustning |
|
|
394 |
Tillverkning och reparation av klockor och ur |
|
|
395 |
Guldsmide och ädelmetalltillverkning |
|
|
396 |
Tillverkning och reparation av musikinstrument |
|
|
397 |
Tillverkning av spel, leksaker samt sport- och idrottsartiklar |
|
|
399 |
Annan tillverkningsindustri |
|
|
Huvudgrupp |
40 |
Byggande |
|
400 |
Byggande (ej specialiserat); rivning |
|
|
401 |
Uppförande av byggnader (bostäder eller andra hus) |
|
|
402 |
Anläggningsarbete; väg-, bro- och järnvägsbyggande m.m. |
|
|
403 |
Installationsarbete |
|
|
404 |
Utsmyckning och slutförande |
2 Direktiv 68/366/EEG
(Liberaliseringsdirektiv: 68/365/EEG)
NICE-nomenklaturen
|
Huvudgrupp |
20A |
200 Industri för produktion av animaliska och vegetabiliska oljor och fetter |
|
20B |
Livsmedelsindustri (förutom dryckesvaruindustrin) |
|
|
201 |
Slakt, köttberedning och köttkonservering |
|
|
202 |
Mjölk- och mjölkproduktindustri |
|
|
203 |
Inläggning och konservering av frukt och grönsaker |
|
|
204 |
Inläggning och konservering av fisk och andra havsprodukter |
|
|
205 |
Tillverkning av kvarnprodukter |
|
|
206 |
Tillverkning av bageriprodukter, kakor, skorpor och kex |
|
|
207 |
Sockerindustri |
|
|
208 |
Tillverkning av kakao, choklad och sockerkonfektyr |
|
|
209 |
Tillverkning av diverse livsmedel |
|
|
Huvudgrupp |
21 |
Dryckesvaruindustri |
|
211 |
Produktion av etylalkohol genom jäsning, produktion av jäst och sprit |
|
|
212 |
Tillverkning av vin och andra omältade alkoholdrycker |
|
|
213 |
Bryggning och mältning |
|
|
214 |
Tillverkning av hälsodrycker och källvatten |
|
|
Ex 30 |
Tillverkning av gummi-, plast-, konstfiber- och stärkelseprodukter |
|
|
304 |
Tillverkning av stärkelseprodukter |
3 Direktiv 82/489/EEG
ISIC-nomenklaturen
|
Ex 855 |
Hårfrisörsinrättningar (utom pedikyrverksamhet och yrkesskolor för skönhetsvård) |
Förteckning II
Huvudgrupper som omfattas av direktiven 75/368/EEG, 75/369/EEG och 82/470/EEC
1 Direktiv 75/368/EEG (verksamheter som avses i artikel 5.1)
ISIC-nomenklaturen
|
Ex 04 |
Fiske |
|
|
043 |
Inlandsfiske |
|
|
Ex 38 |
Tillverkning av transportutrustning |
|
|
381 |
Skeppsbyggnad, reparation och underhåll av fartyg |
|
|
382 |
Tillverkning av järnvägsutrustning |
|
|
386 |
Tillverkning och reparation av luftfartyg |
|
|
Ex 71 |
Verksamhet relaterad till transporter och andra verksamheter än transporter inom följande grupper |
|
|
Ex 711 |
Drift av sovvagnar och restaurangvagnar; underhåll av järnvägsutrustning i reparationsverkstad; rengöring av järnvägsvagnar |
|
|
Ex 712 |
Underhåll av utrustning för stads-, linje- och turisttrafik |
|
|
Ex 713 |
Underhåll av övrig utrustning för vägtransporter (såsom bilar, bussar och taxibilar) |
|
|
Ex 714 |
Drift och underhåll av tillhörande anläggningar i samband med vägtransporter (såsom vägar, tunnlar och avgiftsbelagda vägbroar, busstationer, parkeringsplatser, buss- och spårvagnsgarage) |
|
|
Ex 716 |
Övrig verksamhet i samband med inlandssjöfart (såsom drift och underhåll av vattenvägar, hamnar och andra anläggningar för inlandssjöfart; bogsering och lotsning i hamnar, utsättning av sjömärken, lastning och lossning av fartyg och övriga liknande verksamheter, såsom räddning av fartyg, bogsering, drift av förvaringsplatser för båtar) |
|
|
73 |
Kommunikation: post och telekommunikation |
|
|
Ex 85 |
Servicetjänster |
|
|
854 |
Tvätt, kemtvätt, strykning och färgning |
|
|
Ex 856 |
Fotograftjänster: porträttfotografi och kommersiell fotografi, utom nyhetsfotografi |
|
|
Ex 859 |
Servicetjänster som inte hänförs till annat ställe (endast underhållning och städning av byggnader eller lokaler) |
|
2 Direktiv 75/369/EEG (artikel 6: om verksamheten betraktas som industriell verksamhet eller hantverksrörelse)
ISIC-nomenklaturen
Följande former av ambulerande verksamhet:
a) Köp och försäljning av varor
— genom handelsresande och hemförsäljare (ex ISIC-grupp 612), samt
— på övertäckta marknadsplatser utan fasta stånd och på utomhusmarknader.
b) De verksamhetsformer som omfattas av redan vidtagna övergångsåtgärder i vilka utövandet av dessa former av verksamhet som handelsresande och hemförsäljare uttryckligen undantas eller inte omnämns.
3 Direktiv 82/470/EEG (artikel 6.1 och 6.3)
Grupperna 718 och 720 i ISIC-nomenklaturen
Dessa verksamheter omfattar särskilt
— att direkt eller i egenskap av ombud arrangera, saluföra och sälja en resa eller en vistelse i form av paket eller i delar (transport, inkvartering med eller utan måltider, utflykter etc.) oavsett resans orsak (artikel 2 B a).
— förmedling mellan olika typer av transportföretag och människor som expedierar eller tar emot varor och som utövar följande former av därmed besläktad verksamhet:
—
aa) Att för uppdragsgivarens räkning sluta avtal med transportföretag.
bb) Att åt uppdragsgivaren göra en bedömning av och välja bäst lämpade transportslag, transportföretag och färdväg.
cc) Att organisera transporten ur praktisk synvinkel (exempelvis nödvändig transportförpackning); att vidta olika åtgärder som hänger samman med transporten (exempelvis leverera is till kylvagnarna).
dd) Att ta ansvar för formaliteter förbundna med transporten, exempelvis upprätta fraktsedlar; att gruppera och dela upp sändningar.
ee) Att samordna olika delar av en transport genom att sörja för transitering, vidarebefordran, omlastning och andra åtgärder när varorna når slutlig destination.
ff) Att dels förse transportföretagen med frakt, dels förse personer som expedierar eller tar emot varor med transportmöjligheter, inklusive
— beräkning av transportkostnaden och kontroll av räkningen.
— utförande av vissa uppgifter tillfälligt eller permanent i en redares eller en befraktares namn eller för dennes räkning (gentemot hamnmyndigheten, företag som utrustar fartyg etc.).
(Verksamheter i artikel 2 A a, 2 A b och 2 A d).
Förteckning III
Direktiven 64/222/EEG, 68/364/EEG, 68/368/EEG, 75/368/EEG, 75/369/EEG, 70/523/EEG och 82/470/EEG
1 Direktiv 64/222/EEG
(Liberaliseringsdirektiv: 64/223/EEG och 64/224/EEG)
1. Tillhandahållande av tjänster som egenföretagare inom partihandel, med undantag för läkemedel och farmaceutiska produkter, giftiga ämnen och sjukdomsalstrande ämnen och kol (ex grupp 611).
2. Yrkesverksamhet som förmedlare, vilken för en eller flera uppdragsgivare förhandlar om och genomför handelstransaktioner i dessa personers namn och för deras räkning.
3. Yrkesverksamhet som förmedlare, vilken, utan att ha ett stadigvarande uppdrag, för samman personer som önskar sluta direkta avtal med varandra, förbereder deras handelstransaktioner eller hjälper till att genomföra dem.
4. Yrkesverksamhet som förmedlare, vilken i eget namn genomför handelstransaktioner för annans räkning.
5. Yrkesverksamhet som förmedlare, vilken för annans räkning sköter försäljning på auktion av varupartier.
6. Yrkesverksamhet som förmedlare, vilken knackar dörr för att ta upp beställningar.
7. Tillhandahållande av tjänster när det sker yrkesmässigt och sköts av en förmedlare som är i tjänst hos ett eller flera företag med verksamhet inom handel, industri eller hantverk.
2 Direktiv 68/364/EEG
(Liberaliseringsdirektiv: 68/363/EEG)
Ex ISIC-grupp 612: Detaljhandel
Verksamheter som inte omfattas:
|
012 |
Hyra av jordbruksmaskiner |
|
640 |
Fastigheter, hyra |
|
713 |
Hyra av bilar, vagnar och hästar |
|
718 |
Hyra av järnvägsvagnar (person- och gods-) |
|
839 |
Hyra av maskiner för handelshus |
|
841 |
Hyra av biografer och hyra av film |
|
842 |
Hyra av teatrar och hyra av teaterrelaterad utrustning |
|
843 |
Hyra av båtar, cyklar och spelautomater |
|
853 |
Hyra av möblerade rum |
|
854 |
Hyra av linne |
|
859 |
Hyra av kläder |
3 Direktiv 68/368/EEG
(Liberaliseringsdirektiv: 68/367/EEG)
ISIC-nomenklaturen
Ex ISIC-huvudgrupp 85
|
1. |
Restauranger, kaféer, krogar och andra ställen där man äter och dricker (ISIC-grupp 852). |
|
2. |
Hotell, pensionat, campingplatser och andra slag av husrum (ISIC-grupp 853). |
4 Direktiv 75/368/EEG (artikel 7)
Alla verksamheter som anges i bilagan till direktiv 75/368/EEG utom de som avses i artikel 5.1 i det direktivet (förteckning II, punkt 1 i den här bilagan).
ISIC-nomenklaturen
|
Ex 62 |
Banker och andra finansiella institut |
|
|
Ex 620 |
Patentbyråer och företag för distribution av royaltyer |
|
|
Ex 71 |
Transport |
|
|
Ex 713 |
Persontransport på väg, utom transport i bil |
|
|
Ex 719 |
Drift av direktledningar för transport av flytande kolväten och andra flytande kemiska produkter |
|
|
Ex 82 |
Samhällstjänster |
|
|
827 |
Bibliotek, museer, botaniska trädgårdar och djurparker |
|
|
Ex 84 |
Rekreationstjänster |
|
|
843 |
Rekreationstjänster som inte hänförs till annat ställe: — Idrottsaktiviteter (idrottsplatser, idrottsföreningar etc.), med undantag för verksamhet som idrottsinstruktör — Spelverksamhet (kapplöpningsstall, spelplatser, kapplöpningsbanor etc.) — Andra rekreationsaktiviteter (cirkus, nöjesparker, andra nöjen etc.) |
|
|
Ex 85 |
Servicetjänster |
|
|
Ex 851 |
Hushållstjänster |
|
|
Ex 855 |
Hårfrisörsinrättningar och manikyrverksamhet, utom pedikyr, yrkesskolor för skönhetsvård och frisörskolor |
|
|
Ex 859 |
Servicetjänster som inte hänförs till annat ställe, utom idrottsmassage och paramedicinsk massage och bergsguider, enligt följande indelning: — desinficering och bekämpning av skadedjur — hyra av kläder och övervakning av persedlar — äktenskapsbyråer och liknande tjänster — astrologtjänster och liknande verksamheter som bygger på spekulationer — hygieniska tjänster och tillhörande verksamheter — begravning och underhåll av grav — guide- och tolktjänster i turismsammanhang |
|
5 Direktiv 75/369/EEG (artikel 5)
Följande ambulerande verksamheter:
a) Köp och försäljning av varor:
— genom handelsresande och hemförsäljare (ex ISIC-grupp 612),
— på övertäckta marknadsplatser utan fasta stånd och på utomhusmarknader.
b) De verksamhetsformer som omfattas av redan vidtagna övergångsåtgärder i vilka utövandet av dessa former av verksamhet som handelsresande och hemförsäljare uttryckligen undantas eller inte omnämns.
6 Direktiv 70/523/EEG
Egenföretagare inom partihandel med kol och agenturverksamhet inom kolhandel (ex ISIC-grupp 6112)
7 Direktiv 82/470/EEG (artikel 6.2)
(Verksamheter som anges i artikel 2 A c, 2 A e, 2 B b, 2 C och 2 D)
Dessa verksamheter omfattar särskilt att
— hyra ut järnvägsvagnar för befordran av personer eller gods,
— förmedla köp, försäljning eller hyra av fartyg,
— förbereda, förhandla fram och sluta avtal om transport av emigranter,
— åta sig magasinering av alla slags föremål för deponents räkning, enligt tullförfarande eller inte, i lagerhus, allmänna depåer, möbelmagasin, kylhus, silor etc.,
— lämna en handling till deponenten som bevis på att föremålet eller varan magasinerats,
— tillhandahålla utrymmen, foder och plats för saluföring av boskap som hålls tillfälligt i förvar i väntan på försäljning eller som transporteras till eller från marknaden,
— utföra teknisk kontroll av motorfordon,
— mäta eller väga varor.
BILAGA V
Erkännande på grundval av samordningen av minimikrav för utbildningar
V.1 LÄKARE
5.1.1 Benämningar på examensbevis för grundutbildning för läkare
|
Land |
Benämning på examensbeviset |
Organ som utfärdar examensbeviset |
Behörighetsbevis som medföljer examensbeviset |
Referensdatum |
|
België/Belgique/Belgien |
Diploma van arts/Diplôme de docteur en médecine Diplôme de ”médecin”/Master in de geneeskunde |
— Les universités/De universiteiten — Le Jury compétent d'enseignement de la Communauté française/De bevoegde Examencommissie van de Vlaamse Gemeenschap |
|
20 december 1976 |
|
България |
Диплома за висше образование на образователно-квалификационна степен ”магистър” по ”Медицина” и професионална квалификация ”Магистър-лекар” |
Университет |
|
1 januari 2007 |
|
Česká republika |
Diplom o ukončení studia ve studijním programu všeobecné lékařství (doktor medicíny, MUDr.) |
Lékářská fakulta univerzity v České republice |
|
1 maj 2004 |
|
Danmark |
Bevis for kandidatuddannelsen i medicin (cand.med.) |
Universitet |
1. Autorisation som læge |
20 december 1976 |
|
Bevis for bestået lægevidenskabelig embedseksamen (cand.med.) |
|
2. Tilladelse til selvstændigt virke som læge |
||
|
Deutschland |
— Zeugnis über die Ärztliche Prüfung — Zeugnis über die Ärztliche Staatsprüfung und Zeugnis über die Vorbereitungszeit als Medizinalassistent, soweit diese nach den deutschen Rechtsvorschriften noch für den Abschluss der ärztlichen Ausbildung vorgesehen war |
Zuständige Behörden |
|
20 december 1976 |
|
Eesti |
Arstikraad Degree in Medicine (MD) Diplom arstiteaduse õppekava läbimise kohta |
Tartu Ülikool |
|
1 maj 2004 |
|
Ελλάς |
Πτυχίο Ιατρικής |
— Ιατρική Σχολή Πανεπιστημίου, — Σχολή Επιστημών Υγείας, Τμήμα Ιατρικής Πανεπιστημίου |
|
1 januari 1981 |
|
España |
Título de Licenciado en Medicina y Cirugía Título de Licenciado en Medicina Título de Graduado/a en Medicina |
— Ministerio de Educación y Cultura — El rector de una Universidad |
|
1 januari 1986 |
|
France |
Diplôme de fin de deuxième cycle des études médicales |
Universités |
|
20 december 1976 |
|
Hrvatska |
Diploma ”doktor medicine/doktorica medicine” |
Medicinski fakulteti sveučilišta u Republici Hrvatskoj |
|
1 juli 2013 |
|
Ireland |
Primary qualification |
Competent examining body |
Certificate of experience |
20 december 1976 |
|
Italia |
Diploma di laurea in medicina e chirurgia |
Università |
Diploma di abilitazione all'esercizio della medicina e chirurgia |
20 december 1976 |
|
Κύπρος |
Πιστοποιητικό Εγγραφής Ιατρού |
Ιατρικό Συμβούλιο |
|
1 maj 2004 |
|
|
Πτυχίο Ιατρικής |
Ιατρικη σχολη πανεπιστημιου κυπρου (1) |
|
|
|
|
|
Ευρωπαϊκό Πανεπιστήμιο Κύπρου (2) |
|
|
|
|
|
Πανεπιστήμιο Λευκωσίας (3) |
|
|
|
Latvija |
ārsta diploms |
Universitātes tipa augstskola |
|
1 maj 2004 |
|
Lietuva |
1. Aukštojo mokslo diplomas, nurodantis suteiktą gydytojo kvalifikaciją |
Universitetas |
1. Internatūros pažymėjimas, nurodantis suteiktą medicinos gydytojo profesinę kvalifikaciją |
1 maj 2004 |
|
2. Magistro diplomas (medicinos magistro kvalifikacinis laipsnis ir gydytojo kvalifikacija) |
|
2. Internatūros pažymėjimas (medicinos gydytojo profesinė kvalifikacija) |
||
|
Luxembourg |
Diplôme d'Etat de docteur en médecine, chirurgie et accouchements |
Jury d'examen d'Etat |
Certificat de stage |
20 december 1976 |
|
Magyarország |
Okleveles orvosdoktor oklevél (dr. med) |
Egyetem |
|
1 maj 2004 |
|
Malta |
Lawrja ta' Tabib tal-Mediċina u l-Kirurġija |
Universita' ta' Malta |
Ċertifikat ta' reġistrazzjoni maħruġ mill-Kunsill Mediku |
1 maj 2004 |
|
Nederland |
Getuigschrift van met goed gevolg afgelegd artsexamen |
Faculteit Geneeskunde |
|
20 december 1976 |
|
Österreich |
Urkunde über die Verleihung des akademischen Grades Doktor der gesamten Heilkunde (bzw. Doctor medicinae universae, Dr.med.univ.) |
Medizinische Fakultät einer Universität, bzw Medizinische Universität |
|
1 januari 1994 |
|
Polska |
Dyplom ukończenia studiów wyższych na kierunku lekarskim z tytułem ”lekarza” |
szkoły wyższe |
Świadectwo złożenia Lekarskiego Egzaminu Państwowego (4)/ Świadectwo złożenia Lekarskiego Egzaminu Końcowego (5) |
1 maj 2004 |
|
|
|
|
Zaświadczenie o ukończeniu stażu podyplomowego |
|
|
Portugal |
Carta de Curso de licenciatura em medicina Certificado de mestrado integrado em medicina |
Universidades |
Certificado emitido pela Ordem dos Médicos |
1 januari 1986 |
|
România |
Diplomă de licență de doctor medic Diploma de licență și master (6) |
Universități Ministerul Educației Naționale (6) |
|
1 januari 2007 |
|
Slovenija |
Diploma, s katero se podeljuje strokovni naslov ”doktor medicine/doktorica medicine” |
Univerza |
Potrdilo o Opravljenem Strokovnem Izpitu za Poklic Zdravnik/Zdravnica |
1 maj 2004 |
|
Slovensko |
DIPLOM všeobecné lekárstvo doktor všeobecného lekárstva (”MUDr.”) |
Univerzita |
|
1 maj 2004 |
|
Suomi/Finland |
Lääketieteen lisensiaatin tutkinto/Medicine licentiatexamen |
Yliopisto |
|
1 januari 1994 |
|
Sverige |
Läkarexamen |
Universitet eller högskola |
Bevis om legitimation som läkare, utfärdat av Socialstyrelsen |
1 januari 1994 |
|
United Kingdom |
Primary qualification |
Competent examining body |
Certificate of experience |
20 december 1976 |
|
(1) Från och med september 2013. (2) Från och med september 2013. (3) Från och med oktober 2014. (4) Till och med 2012. (5) Från och med 2013. (6) Från och med 2011. |
||||
5.1.2 Benämningar på examensbevis för specialistläkare
|
Land |
Benämning på examensbeviset |
Organ som utfärdar examensbeviset |
Referensdatum |
|
België/Belgique/Belgien |
Bijzondere beroepstitel van geneesheer-specialist/Titre professionnel particulier de médecin spécialiste |
Minister bevoegd voor Volksgezondheid/ Ministre de la Santé publique |
20 december 1976 |
|
България |
Свидетелство за призната специалност |
Университет |
1 januari 2007 |
|
Česká republika |
Diplom o specializaci |
Ministerstvo zdravotnictví |
1 maj 2004 |
|
Danmark |
Bevis for tilladelse til at betegne sig som speciallæge |
Sundhedsstyrelsen Styrelsen for Patientsikkerhed |
20 december 1976 |
|
Deutschland |
Fachärztliche Anerkennung |
Landesärztekammer |
20 december 1976 |
|
Eesti |
Residentuuri lõpetamist tõendav tunnistus Residentuuri lõputunnistus eriarstiabi erialal |
Tartu Ülikool |
1 maj 2004 |
|
Ελλάς |
Τίτλος Ιατρικής Ειδικότητας |
1 Περιφέρεια 2. Νομαρχιακή Αυτοδιοίκηση 3. Νομαρχία |
1 januari 1981 |
|
España |
Título de Especialista |
Ministerio de Educación y Cultura |
1 januari 1986 |
|
France |
1. Certificat d'études spéciales de médecine accompagné du diplôme d'Etat de docteur en médecine |
1. Universités |
20 december 1976 |
|
2. Attestation de médecin spécialiste qualifié accompagnée du diplôme d'Etat de docteur en médecine |
2. Conseil de l'Ordre des médecins |
||
|
3. Diplôme d'études spécialisées ou diplôme d'études spécialisées complémentaires qualifiant de médecine accompagné du diplôme d'Etat de docteur en médecine |
3. Universités |
||
|
Hrvatska |
Diploma o specijalističkom usavršavanju |
Ministarstvo nadležno za zdravstvo |
1 juli 2013 |
|
Ireland |
Certificate of Specialist doctor |
Competent authority |
20 december 1976 |
|
Italia |
Diploma di medico specialista |
Università |
20 december 1976 |
|
Κύπρος |
Πιστοποιητικό Αναγνώρισης Ειδικότητας |
Ιατρικό Συμβούλιο |
1 maj 2004 |
|
Latvija |
”Sertifikāts”–kompetentu iestāžu izsniegts dokuments, kas apliecina, ka persona ir nokārtojusi sertifikācijas eksāmenu specialitātē |
Latvijas Ārstu biedrība Latvijas Ārstniecības personu profesionālo organizāciju savienība |
1 maj 2004 |
|
Lietuva |
1. Rezidentūros pažymėjimas, nurodantis suteiktą gydytojo specialisto profesinę kvalifikaciją 2. Rezidentūros pažymėjimas (gydytojo specialisto profesinė kvalifikacija) |
Universitetas |
1 maj 2004 |
|
Luxembourg |
Certificat de médecin spécialiste |
Ministre de la Santé publique |
20 december 1976 |
|
Magyarország |
Szakorvosi bizonyítvány |
Nemzeti Vizsgabizottság |
1 maj 2004 |
|
Malta |
Ċertifikat ta' Speċjalista Mediku |
Kumitat ta' Approvazzjoni dwar Speċjalisti |
1 maj 2004 |
|
Nederland |
Bewijs van inschrijving in een Specialistenregister |
— Medische Specialisten Registratie Commissie (MSRC) van de Koninklijke Nederlandsche Maatschappij tot bevordering der Geneeskunst — Sociaal-Geneeskundigen Registratie Commissie (SGRC) van de Koninklijke Nederlandsche Maatschappij tot Bevordering der Geneeskunst |
20 december 1976 |
|
Diploma geneeskundig specialist |
— Registratiecommissie Geneeskundig Specialisten (RGS) van de Koninklijke Nederlandsche Maatschappij tot Bevordering der Geneeskunst (1) |
||
|
Österreich |
Facharztdiplom |
Österreichische Ärztekammer |
1 januari 1994 |
|
Polska |
Dyplom uzyskania tytułu specjalisty |
Centrum Egzaminów Medycznych |
1 maj 2004 |
|
Portugal |
Titulo de especialista |
Ordem dos Médicos |
1 januari 1986 |
|
România |
Certificat de medic specialist |
Ministerul Sănătății |
1 januari 2007 |
|
Slovenija |
Potrdilo o opravljenem specialističnem izpitu |
1. Ministrstvo za zdravje 2. Zdravniška zbornica Slovenije |
1 maj 2004 |
|
Slovensko |
Diplom o špecializácii |
1. Slovenská zdravotnícka univerzita 2. Univerzita Komenského v Bratislave 3. Univerzita Pavla Jozefa Šafárika v Košiciach |
1 maj 2004 |
|
Suomi/Finland |
Erikoislääkärin tutkinto/Specialläkarexamen |
Yliopisto |
1 januari 1994 |
|
Sverige |
Bevis om specialkompetens som läkare, utfärdat av Socialstyrelsen |
Socialstyrelsen |
1 januari 1994 |
|
United Kingdom |
Certificate of Completion of training |
Postgraduate Medical Education and Training Board |
20 december 1976 |
|
General Medical Council |
1 april 2010 |
||
|
(1) Från och med januari 2013. |
|||
5.1.3 Benämningar på specialistläkarutbildningar
|
|
Anestesi och intensivvård |
Kirurgi |
|
|
Utbildningens minimilängd: 3 år |
Utbildningens minimilängd: 5 år |
|
Land |
Benämning |
Benämning |
|
Belgique/België/Belgien |
Anesthésie-réanimation/Anesthesie-reanimatie |
Chirurgie/Heelkunde |
|
България |
Анестезиология и интензивно лечение |
Хирургия |
|
Česká republika |
Anesteziologie a intenzivní medicína |
Chirurgie |
|
Danmark |
Anæstesiologi |
Kirurgi |
|
Deutschland |
Anästhesiologie |
(Allgemeine) Chirurgie |
|
Eesti |
Anestesioloogia |
Üldkirurgia |
|
Ελλάς |
Αναισθησιολογία |
Χειρουργική |
|
España |
Anestesiología y Reanimación |
Cirugía general y del aparato digestivo |
|
France |
Anesthésie-réanimation |
Chirurgie générale |
|
Hrvatska |
Anesteziologija, reanimatologija i intenzivna medicina |
Opća kirurgija |
|
Ireland |
Anaesthesia |
General surgery |
|
Italia |
Anestesia, rianimazione e terapia intensiva Anestesia, rianimazione, terapia intensiva e del dolore (2) |
Chirurgia generale |
|
Κύπρος |
Αναισθησιολογία |
Γενική Χειρουργική |
|
Latvija |
Anestezioloģija un reanimatoloģija |
Ķirurģija |
|
Lietuva |
Anesteziologija reanimatologija |
Chirurgija |
|
Luxembourg |
Anesthésie-réanimation |
Chirurgie générale |
|
Magyarország |
Aneszteziológia és intenzív terápia |
Sebészet |
|
Malta |
Anesteżija u Kura Intensiva |
Kirurġija Ġenerali |
|
Nederland |
Anesthesiologie |
Heelkunde |
|
Österreich |
Anästhesiologie und Intensivmedizin |
— Chirurgie — Allgemeinchirurgie und Viszeralchirurgie (1) |
|
Polska |
Anestezjologia i intensywna terapia |
Chirurgia ogólna |
|
Portugal |
Anestesiologia |
Cirurgia geral |
|
România |
Anestezie și terapie intensivă |
Chirurgie generală |
|
Slovenija |
Anesteziologija, reanimatologija in perioperativna intenzivna medicina |
Splošna kirurgija |
|
Slovensko |
Anestéziológia a intenzívna medicína |
Chirurgia |
|
Suomi/Finland |
Anestesiologia ja tehohoito/Anestesiologi och intensivvård |
Yleiskirurgia/Allmän kirurgi |
|
Sverige |
Anestesi och intensivvård |
Kirurgi |
|
United Kingdom |
Anaesthetics |
General surgery |
|
(1) Från och med juni 2015. (2) Från och med februari 2015. |
||
|
|
Neurokirurgi |
Obstetrik och gynekologi |
|
|
Utbildningens minimilängd: 5 år |
Utbildningens minimilängd: 4 år |
|
Land |
Benämning |
Benämning |
|
Belgique/België/Belgien |
Neurochirurgie |
Gynécologie – obstétrique/Gynaecologie – verloskunde |
|
България |
Неврохирургия |
Акушерство и гинекология |
|
Česká republika |
Neurochirurgie |
Gynekologie a porodnictví |
|
Danmark |
Neurokirurgi |
Gynækologi og obstetrik |
|
Deutschland |
Neurochirurgie |
Frauenheilkunde und Geburtshilfe |
|
Eesti |
Neurokirurgia |
Sünnitusabi ja günekoloogia |
|
Ελλάς |
Νευροχειρουργική |
Μαιευτική-Γυναικολογία |
|
España |
Neurocirugía |
Obstetricia y ginecología |
|
France |
Neurochirurgie |
Gynécologie – obstétrique |
|
Hrvatska |
Neurokirurgija |
Ginekologija i opstetricija |
|
Ireland |
Neurosurgery |
Obstetrics and gynaecology |
|
Italia |
Neurochirurgia |
Ginecologia e ostetricia |
|
Κύπρος |
Νευροχειρουργική |
Μαιευτική – Γυναικολογία |
|
Latvija |
Neiroķirurģija |
Ginekoloģija un dzemdniecība |
|
Lietuva |
Neurochirurgija |
Akušerija ginekologija |
|
Luxembourg |
Neurochirurgie |
Gynécologie – obstétrique |
|
Magyarország |
Idegsebészet |
Szülészet-nőgyógyászat |
|
Malta |
Newrokirurġija |
Ostetriċja u Ġinekoloġija |
|
Nederland |
Neurochirurgie |
Obstetrie en Gynaecologie |
|
Österreich |
Neurochirurgie |
Frauenheilkunde und Geburtshilfe |
|
Polska |
Neurochirurgia |
Położnictwo i ginekologia |
|
Portugal |
Neurocirurgia |
Ginecologia e obstetricia |
|
România |
Neurochirurgie |
Obstetrică-ginecologie |
|
Slovenija |
Nevrokirurgija |
Ginekologija in porodništvo |
|
Slovensko |
Neurochirurgia |
Gynekológia a pôrodníctvo |
|
Suomi/Finland |
Neurokirurgia/Neurokirurgi |
Naistentaudit ja synnytykset/Kvinnosjukdomar och förlossningar |
|
Sverige |
Neurokirurgi |
Obstetrik och gynekologi |
|
United Kingdom |
Neurosurgery |
Obstetrics and gynaecology |
|
|
Internmedicin |
Ögonsjukdomar (oftalmologi) |
|
|
Utbildningens minimilängd: 5 år |
Utbildningens minimilängd: 3 år |
|
Land |
Benämning |
Benämning |
|
Belgique/België/Belgien |
Médecine interne/Inwendige geneeskunde |
Ophtalmologie/Oftalmologie |
|
България |
Вътрешни болести |
Очни болести |
|
Česká republika |
Vnitřní lékařství |
Oftalmologie |
|
Danmark |
|
Oftalmologi |
|
Deutschland |
Innere Medizin |
Augenheilkunde |
|
Eesti |
Sisehaigused |
Oftalmoloogia |
|
Ελλάς |
Παθολογία |
Οφθαλμολογία |
|
España |
Medicina interna |
Oftalmología |
|
France |
Médecine interne |
Ophtalmologie |
|
Hrvatska |
Opća interna medicina |
Oftalmologija i optometrija |
|
Ireland |
General (Internal) Medicine |
Ophthalmic surgery Ophthalmology (1) |
|
Italia |
Medicina interna |
Oftalmologia |
|
Κύπρος |
Παθολογία |
Οφθαλμολογία |
|
Latvija |
Internā medicīna |
Oftalmoloģija |
|
Lietuva |
Vidaus ligos |
Oftalmologija |
|
Luxembourg |
Médecine interne |
Ophtalmologie |
|
Magyarország |
Belgyógyászat |
Szemészet |
|
Malta |
Mediċina Interna |
Oftalmoloġija |
|
Nederland |
Interne geneeskunde |
Oogheelkunde |
|
Österreich |
Innere Medizin |
Augenheilkunde und Optometrie |
|
Polska |
Choroby wewnętrzne |
Okulistyka |
|
Portugal |
Medicina interna |
Oftalmologia |
|
România |
Medicină internă |
Oftalmologie |
|
Slovenija |
Interna medicina |
Oftalmologija |
|
Slovensko |
Vnútorné lekárstvo |
Oftalmológia |
|
Suomi/Finland |
Sisätaudit/Inre medicin |
Silmätaudit/Ögonsjukdomar |
|
Sverige |
Internmedicin |
Ögonsjukdomar (oftalmologi) |
|
United Kingdom |
General (internal) medicine |
Ophtalmology |
|
(1) Från och med 1991/1992. |
||
|
|
Öron-, näs- och halssjukdomar |
Barn- och ungdomsmedicin |
|
|
Utbildningens minimilängd: 3 år |
Utbildningens minimilängd: 4 år |
|
Land |
Benämning |
Benämning |
|
Belgique/België/Belgien |
Oto-rhino-laryngologie/Otorhinolaryngologie |
Pédiatrie/Pediatrie |
|
България |
Ушно-носно-гърлени болести |
Педиатрия |
|
Česká republika |
Otorinolaryngologie |
Dětské lékařství |
|
Danmark |
Oto-rhino-laryngologi |
Pædiatri |
|
Deutschland |
Hals-Nasen-Ohrenheilkunde |
Kinder- und Jugendmedizin |
|
Eesti |
Otorinolarüngoloogia |
Pediaatria |
|
Ελλάς |
Ωτορινολαρυγγολογία |
Παιδιατρική |
|
España |
Otorrinolaringología |
Pediatría y sus áreas especificas |
|
France |
Oto-rhino-laryngologie et chirurgie cervico-faciale |
Pédiatrie |
|
Hrvatska |
Otorinolaringologija |
Pedijatrija |
|
Ireland |
Otolaryngology |
Paediatrics |
|
Italia |
Otorinolaringoiatria |
Pediatria |
|
Κύπρος |
Ωτορινολαρυγγολογία |
Παιδιατρική |
|
Latvija |
Otolaringoloģija |
Pediatrija |
|
Lietuva |
Otorinolaringologija |
Vaikų ligos |
|
Luxembourg |
Oto-rhino-laryngologie |
Pédiatrie |
|
Magyarország |
Fül-orr-gégegyógyászat |
Csecsemő- és gyermekgyógyászat |
|
Malta |
Otorinolaringoloġija |
Pedjatrija |
|
Nederland |
Keel-, neus- en oorheelkunde |
Kindergeneeskunde |
|
Österreich |
— Hals-, Nasen- und Ohrenkrankheiten — Hals-, Nasen- und Ohrenheilkunde (1) |
Kinder- und Jugendheilkunde |
|
Polska |
Otorynolaryngologia |
Pediatria |
|
Portugal |
Otorrinolaringologia |
Pediatria |
|
România |
Otorinolaringologie |
Pediatrie |
|
Slovenija |
Otorinolaringológija |
Pediatrija |
|
Slovensko |
Otorinolaryngológia |
Pediatria |
|
Suomi/Finland |
Korva-, nenä- ja kurkkutaudit/Öron-, näs- och halssjukdomar |
Lastentaudit/Barnsjukdomar |
|
Sverige |
Öron-, näs- och halssjukdomar (oto-rhino-laryngologi) |
Barn- och ungdomsmedicin |
|
United Kingdom |
Otolaryngology |
Paediatrics |
|
(1) Från och med juni 2015. |
||
|
|
Lungsjukdomar (pneumologi) |
Urologi |
|
|
Utbildningens minimilängd: 4 år |
Utbildningens minimilängd: 5 år |
|
Land |
Benämning |
Benämning |
|
Belgique/België/Belgien |
Pneumologie |
Urologie |
|
България |
Пневмология и фтизиатрия |
Урология |
|
Česká republika |
Pneumologie a ftizeologie |
Urologie |
|
Danmark |
Intern medicin: lungesygdomme |
Urologi |
|
Deutschland |
— Pneumologie — Innere Medizin und Pneumologie (1) |
Urologie |
|
Eesti |
Pulmonoloogia |
Uroloogia |
|
Ελλάς |
Φυματιολογία- Πνευμοvολογία |
Ουρολογία |
|
España |
Neumología |
Urología |
|
France |
Pneumologie |
Chirurgie urologique |
|
Hrvatska |
Pulmologija |
Urologija |
|
Ireland |
Respiratory medicine |
Urology |
|
Italia |
Malattie dell'apparato respiratorio |
Urologia |
|
Κύπρος |
Πνευμονολογία – Φυματιολογία |
Ουρολογία |
|
Latvija |
Ftiziopneimonoloģija |
Uroloģija |
|
Lietuva |
Pulmonologija |
Urologija |
|
Luxembourg |
Pneumologie |
Urologie |
|
Magyarország |
Tüdőgyógyászat |
Urológia |
|
Malta |
Mediċina Respiratorja |
Uroloġija |
|
Nederland |
Longziekten en tuberculose |
Urologie |
|
Österreich |
— Lungenkrankheiten — Innere Medizin und Pneumologie (2) |
Urologie |
|
Polska |
Choroby płuc |
Urologia |
|
Portugal |
Pneumologia |
Urologia |
|
România |
Pneumologie |
Urologie |
|
Slovenija |
Pnevmologija |
Urologija |
|
Slovensko |
Pneumológia a ftizeológia |
Urológia |
|
Suomi/Finland |
Keuhkosairaudet ja allergologia/Lungsjukdomar och allergologi |
Urologia/Urologi |
|
Sverige |
Lungsjukdomar (pneumologi) |
Urologi |
|
United Kingdom |
Respiratory medicine |
Urology |
|
(1) Från och med juli 2011. (2) Från och med juni 2015. |
||
|
|
Ortopedi |
Klinisk patologi |
|
|
Utbildningens minimilängd: 5 år |
Utbildningens minimilängd: 4 år |
|
Land |
Benämning |
Benämning |
|
Belgique/België/Belgien |
Chirurgie orthopédique/Orthopedische heelkunde |
Anatomie pathologique/Pathologische anatomie |
|
България |
Ортопедия и травматология |
Обща и клинична патология |
|
Česká republika |
Ortopedie |
Patologie |
|
Danmark |
Ortopædisk kirurgi |
Patologisk anatomi og cytology |
|
Deutschland |
— Orthopädie (und Unfallchirurgie) — Orthopädie und Unfallchirurgie (1) |
Pathologie |
|
Eesti |
Ortopeedia |
Patoloogia |
|
Ελλάς |
Ορθοπεδική |
Παθολογική Ανατομική |
|
España |
Cirugía ortopédica y traumatología |
Anatomía patológica |
|
France |
Chirurgie orthopédique et traumatologie |
Anatomie et cytologie pathologiques |
|
Hrvatska |
Ortopedija i traumatologija |
Patologija Patologija i citologija (3) |
|
Ireland |
Trauma and orthopaedic surgery |
Histopathology |
|
Italia |
Ortopedia e traumatologia |
Anatomia patologica |
|
Κύπρος |
Ορθοπεδική |
Παθολογοανατομία – Ιστολογία |
|
Latvija |
Traumatoloģija un ortopēdija |
Patoloģija |
|
Lietuva |
Ortopedija traumatologija |
Patologija |
|
Luxembourg |
Orthopédie |
Anatomie pathologique |
|
Magyarország |
Ortopédia és traumatológia |
Patológia |
|
Malta |
Kirurġija Ortopedika |
Istopatoloġija |
|
Nederland |
Orthopedie |
Pathologie |
|
Österreich |
— Orthopädie und Orthopädische Chirurgie — Orthopädie und Traumatologie (2) |
— Pathologie — Klinische Pathologie und Molekularpathologie (2) — Klinische Pathologie und Neuropathologie |
|
Polska |
Ortopedia i traumatologia narządu ruchu |
Patomorfologia |
|
Portugal |
Ortopedia |
Anatomia patologica |
|
România |
Ortopedie și traumatologie |
Anatomie patologică |
|
Slovenija |
— Ortopedska kirurgija; Travmatologija |
Patologija |
|
Slovensko |
Ortopédia |
Patologická anatómia |
|
Suomi/Finland |
Ortopedia ja traumatologia/Ortopedi och traumatologi |
Patologia/Patologi |
|
Sverige |
Ortopedi |
Klinisk patologi |
|
United Kingdom |
Trauma and orthopaedic surgery |
Histopathology |
|
(1) Från och med maj 2006. (2) Från och med juni 2015. (3) Från och med den 3 november 2015. |
||
|
|
Neurologi |
Psykiatri |
|
|
Utbildningens minimilängd: 4 år |
Utbildningens minimilängd: 4 år |
|
Land |
Benämning |
Benämning |
|
Belgique/België/Belgien |
Neurologie |
Psychiatrie, particulièrement de l'adulte/Psychiatrie, meer bepaald in de volwassenpsychiatrie |
|
България |
Нервни болести |
Психиатрия |
|
Česká republika |
Neurologie |
Psychiatrie |
|
Danmark |
Neurologi |
Psykiatri |
|
Deutschland |
Neurologie |
Psychiatrie und Psychotherapie |
|
Eesti |
Neuroloogia |
Psühhiaatria |
|
Ελλάς |
Νευρολογία |
Ψυχιατρική |
|
España |
Neurología |
Psiquiatría |
|
France |
Neurologie |
Psychiatrie |
|
Hrvatska |
Neurologija |
Psihijatrija |
|
Ireland |
Neurology |
Psykiatri |
|
Italia |
Neurologia |
Psichiatria |
|
Κύπρος |
Νευρολογία |
Ψυχιατρική |
|
Latvija |
Neiroloģija |
Psihiatrija |
|
Lietuva |
Neurologija |
Psichiatrija |
|
Luxembourg |
Neurologie |
Psychiatrie |
|
Magyarország |
Neurológia |
Pszichiátria |
|
Malta |
Newroloġija |
Psikjatrija |
|
Nederland |
Neurologie |
Psychiatrie |
|
Österreich |
Neurologie |
Psychiatrie und Psychotherapeutische Medizin |
|
Polska |
Neurologia |
Psychiatria |
|
Portugal |
Neurologia |
Psiquiatria |
|
România |
Neurologie |
Psihiatrie |
|
Slovenija |
Nevrologija |
Psihiatrija |
|
Slovensko |
Neurológia |
Psychiatria |
|
Suomi/Finland |
Neurologia/Neurologi |
Psykiatria/Psykiatri |
|
Sverige |
Neurologi |
Psykiatri |
|
United Kingdom |
Neurology |
General psychiatry |
|
|
Medicinsk radiologi |
Onkologi |
|
|
Utbildningens minimilängd: 4 år |
Utbildningens minimilängd: 4 år |
|
Land |
Benämning |
Benämning |
|
Belgique/België/Belgien |
Radiodiagnostic/Röntgendiagnose |
Radiothérapie-oncologie/Radiotherapie-oncologie |
|
България |
Образна диагностика |
Лъчелечение |
|
Česká republika |
Radiologie a zobrazovací metody |
Radiační onkologie |
|
Danmark |
Radiologi |
Klinisk Onkologi |
|
Deutschland |
(Diagnostische) Radiologie |
Strahlentherapie |
|
Eesti |
Radioloogia |
Onkoloogia |
|
Ελλάς |
Ακτινοδιαγνωστική |
Ακτινοθεραπευτική – Ογκολογία |
|
España |
Radiodiagnóstico |
Oncología radioterápica |
|
France |
Radiodiagnostic et imagerie médicale |
Oncologie option oncologie radiothérapique |
|
Hrvatska |
Klinička radiologija |
Onkologija i radioterapija |
|
Ireland |
Radiology |
Radiation oncology |
|
Italia |
Radiodiagnostica |
Radioterapia |
|
Κύπρος |
Ακτινολογία |
Ακτινοθεραπευτική Ογκολογία |
|
Latvija |
Diagnostiskā radioloģija |
Terapeitiskā radioloģija |
|
Lietuva |
Radiologija |
Onkologija radioterapija |
|
Luxembourg |
Radiodiagnostic |
Radiothérapie |
|
Magyarország |
Radiológia |
Sugárterápia |
|
Malta |
Radjoloġija |
Onkoloġija u Radjoterapija |
|
Nederland |
Radiologie |
Radiotherapie |
|
Österreich |
Radiologie |
Strahlentherapie-Radioonkologie |
|
Polska |
Radiologia i diagnostyka obrazowa |
Radioterapia onkologiczna |
|
Portugal |
Radiodiagnóstico |
Radioterapia Radioncologia |
|
România |
Radiologie-imagistică medicală |
Radioterapie |
|
Slovenija |
Radiologija |
Radioterapija in onkologija |
|
Slovensko |
Rádiológia |
Radiačná onkológia |
|
Suomi/Finland |
Radiologia/Radiologi |
Syöpätaudit/Cancersjukdomar |
|
Sverige |
Medicinsk radiologi Radiologi (2) |
Tumörsjukdomar (allmän onkologi) Onkologi (1) |
|
United Kingdom |
Clinical radiology |
Clinical oncology |
|
(1) Från och med september 2008. (2) Från och med maj 2015. |
||
|
|
Plastikkirurgi |
Klinisk biologi |
|
|
Utbildningens minimilängd: 5 år |
Utbildningens minimilängd: 4 år |
|
Land |
Benämning |
Benämning |
|
Belgique/België/Belgien |
Chirurgie plastique, reconstructrice et esthétique/ Plastische, reconstructieve en esthetische heelkunde |
Biologie clinique/Klinische biologie |
|
България |
Пластично-възстановителна и естетична хирургия |
Клинична лаборатория |
|
Česká republika |
Plastická chirurgie |
|
|
Danmark |
Plastikkirurgi |
|
|
Deutschland |
— Plastische (und Ästhetische) Chirurgie — Plastische und Ästhetische Chirurgie (1) |
Laboratoriumsmedizin (2) |
|
Eesti |
Plastika- ja rekonstruktiivkirurgia |
Laborimeditsiin |
|
Ελλάς |
Πλαστική Χειρουργική |
Ιατρική βιοπαθολογία (5) |
|
España |
Cirugía plástica, estética y reparadora |
Análisis clínicos |
|
France |
Chirurgie plastique, reconstructrice et esthétique |
Biologie médicale |
|
Hrvatska |
Plastična, rekonstrukcijska i estetska kirurgija |
|
|
Ireland |
Plastic, reconstructive and aesthetic surgery |
|
|
Italia |
Chirurgia plastica, ricostruttiva ed estetica |
Patologia clinica Patologia clinica e biochimica clinica (4) |
|
Κύπρος |
Πλαστική Χειρουργική |
|
|
Latvija |
Plastiskā ķirurģija |
|
|
Lietuva |
Plastinė ir rekonstrukcinė chirurgija |
Laboratorinė medicina |
|
Luxembourg |
Chirurgie plastique |
Biologie clinique |
|
Magyarország |
— Plasztikai (égési) sebészet — Plasztikai és égés-sebészet (6) |
Orvosi laboratóriumi diagnosztika |
|
Malta |
Kirurġija Plastika |
|
|
Nederland |
Plastische chirurgie |
|
|
Österreich |
Plastische, Ästhetische und Rekonstruktive Chirurgie Plastische, Rekonstruktive und Ästhetische Chirurgie (3) |
Medizinische Biologie |
|
Polska |
Chirurgia plastyczna |
Diagnostyka laboratoryjna |
|
Portugal |
Cirurgia plástica, estética e reconstrutiva |
Patologia clínica |
|
România |
Chirurgie plastică, estetică și microchirurgie reconstructivă |
Medicină de laborator |
|
Slovenija |
Plastična, rekonstrukcijska in estetska kirurgija |
|
|
Slovensko |
Plastická chirurgia |
Laboratórna medicína |
|
Suomi/Finland |
Plastiikkakirurgia/Plastikkirurgi |
|
|
Sverige |
Plastikkirurgi |
|
|
United Kingdom |
Plastic surgery |
|
|
(1) Från och med 2006. (2) Från och med 2012. (3) Från och med juni 2015. (4) Från och med juni 2015. (5) Datum för upphörande enligt artikel 27.3: 30 december 1994. (6) Från och med 2012. |
||
|
|
Klinisk bakteriologi |
Klinisk kemi |
|
|
Utbildningens minimilängd: 4 år |
Utbildningens minimilängd: 4 år |
|
Land |
Benämning |
Benämning |
|
Belgique/België/Belgien |
|
|
|
България |
Микробиология |
Биохимия |
|
Česká republika |
Lékařská mikrobiologie |
Klinická biochemie |
|
Danmark |
Klinisk mikrobiologi |
Klinisk biokemi |
|
Deutschland |
— Mikrobiologie (Virologie) und Infektionsepidemiologie — Mikrobiologie, Virologie und Infektionsepidemiologie (3) |
Laboratoriumsmedizin (1) |
|
Eesti |
|
|
|
Ελλάς |
— Ιατρική Βιοπαθολογία — Μικροβιολογία |
Ιατρική βιοπαθολογία (6) |
|
España |
Microbiología y parasitología |
Bioquímica clínica |
|
France |
|
|
|
Hrvatska |
Klinička mikrobiologija |
|
|
Ireland |
Microbiology |
Chemical pathology |
|
Italia |
Microbiologia e virologia |
Biochimica clinica (5) |
|
Κύπρος |
Μικροβιολογία |
|
|
Latvija |
Mikrobioloģija |
|
|
Lietuva |
|
|
|
Luxembourg |
Microbiologie |
Chimie biologique |
|
Magyarország |
Orvosi mikrobiológia |
|
|
Malta |
Mikrobijoloġija |
Patoloġija Kimika |
|
Nederland |
Medische microbiologie |
Klinische chemie (2) |
|
Österreich |
— Hygiene und Mikrobiologie — Klinische Mikrobiologie und Hygiene (4) — Klinische Mikrobiologie und Virologie (4) |
Medizinische und Chemische Labordiagnostik |
|
Polska |
Mikrobiologia lekarska |
|
|
Portugal |
|
|
|
România |
|
|
|
Slovenija |
Klinična mikrobiologija |
Medicinska biokemija |
|
Slovensko |
Klinická mikrobiológia |
Klinická biochémia |
|
Suomi/Finland |
Kliininen mikrobiologia/Klinisk mikrobiologi |
Kliininen kemia/Klinisk kemi |
|
Sverige |
Klinisk bakteriologi Klinisk mikrobiologi (7) |
Klinisk kemi |
|
United Kingdom |
Medical microbiology and virology |
Chemical pathology |
|
(1) Till och med 2012. (2) Datum för upphörande enligt artikel 27.3: 4 april 2000. (3) Från och med maj 2006. (4) Från och med juni 2015. (5) Datum för upphörande enligt artikel 27.3: 3 juni 2015. (6) Datum för upphörande enligt artikel 27.3: 30 december 1994. (7) Från och med maj 2015. |
||
|
|
Klinisk immunologi |
Thoraxkirurgi |
|
|
Utbildningens minimilängd: 4 år |
Utbildningens minimilängd: 5 år |
|
Land |
Benämning |
Benämning |
|
Belgique/België/Belgien |
|
Chirurgie thoracique/Heelkunde op de thorax (1) |
|
България |
Клинична имунология |
Гръдна хирургия Кардиохирургия |
|
Česká republika |
Alergologie a klinická imunologie |
Hrudní chirurgie |
|
Danmark |
Klinisk immunologi |
Thoraxkirurgi |
|
Deutschland |
|
Thoraxchirurgie |
|
Eesti |
|
Torakaalkirurgia |
|
Ελλάς |
|
Χειρουργική Θώρακος |
|
España |
Inmunología |
— Cirugía torácica — Cirugía cardiovascular |
|
France |
|
Chirurgie thoracique et cardiovasculaire |
|
Hrvatska |
Alergologija i klinička imunologija |
Specijalist kardiotorakalna kirurgija (4) |
|
Ireland |
Immunology (clinical and laboratory) |
Cardiothoracic surgery |
|
Italia |
|
— Chirurgia toracica — Cardiochirurgia |
|
Κύπρος |
Ανοσολογία |
Χειρουργική Θώρακος |
|
Latvija |
Imunoloģija |
Torakālā ķirurģija Sirds ķirurgs |
|
Lietuva |
|
Krūtinės chirurgija |
|
Luxembourg |
Immunologie |
Chirurgie thoracique |
|
Magyarország |
Allergológia és klinikai immunológia |
Mellkassebészet |
|
Malta |
Immunoloġija |
Kirurġija Kardjo-Toraċika |
|
Nederland |
|
Cardio-thoracale chirurgie |
|
Österreich |
— Immunologie — Klinische Immunologie (2) |
Thoraxchirurgie |
|
Polska |
Immunologia kliniczna |
Chirurgia klatki piersiowej |
|
Portugal |
|
Cirurgia cardiotorácica |
|
România |
|
Chirurgie toracică |
|
Slovenija |
|
Torakalna kirurgija |
|
Slovensko |
Klinická imunológia a alergológia |
Hrudníková chirurgia |
|
Suomi/Finland |
|
Sydän-ja rintaelinkirurgia/Hjärt- och thoraxkirurgi |
|
Sverige |
Klinisk immunologi (3) |
Thoraxkirurgi |
|
United Kingdom |
Immunology |
Cardo-thoracic surgery |
|
(1) Datum för upphörande enligt artikel 27.3: 1 januari 1983. (2) Från och med juni 2015. (3) Datum för upphörande enligt artikel 27.3: 14 juni 2017. (4) Från och med september 2011. |
||
|
|
Barn- och ungdomskirurgi |
Kärlkirurgi |
|
|
Utbildningens minimilängd: 5 år |
Utbildningens minimilängd: 5 år |
|
Land |
Benämning |
Benämning |
|
Belgique/België/Belgien |
|
Chirurgie des vaisseaux/Bloedvatenheelkunde (1) |
|
България |
Детска хирургия |
Съдова хирургия |
|
Česká republika |
Dětská chirurgie |
Cévní chirurgie |
|
Danmark |
|
Karkirurgi |
|
Deutschland |
Kinderchirurgie |
Gefäßchirurgie |
|
Eesti |
Lastekirurgia |
Kardiovaskulaarkirurgia |
|
Ελλάς |
Χειρουργική Παίδων |
Αγγειοχειρουργική |
|
España |
Cirugía pediátrica |
Angiología y cirugía vascular |
|
France |
Chirurgie infantile |
Chirurgie vasculaire |
|
Hrvatska |
Dječja kirurgija |
Vaskularna kirurgija |
|
Ireland |
Paediatric surgery |
Vascular surgery (2) |
|
Italia |
Chirurgia pediatrica |
Chirurgia vascolare |
|
Κύπρος |
Χειρουργική Παίδων |
Χειρουργική Αγγείων |
|
Latvija |
Bērnu ķirurģija |
Asinsvadu ķirurģija |
|
Lietuva |
Vaikų chirurgija |
Kraujagyslių chirurgija |
|
Luxembourg |
Chirurgie pédiatrique |
Chirurgie vasculaire |
|
Magyarország |
Gyermeksebészet |
Érsebészet |
|
Malta |
Kirurgija Pedjatrika |
Kirurġija Vaskolari |
|
Nederland |
|
|
|
Österreich |
Kinder- und Jugendchirurgie |
Allgemeinchirurgie und Gefäßchirurgie |
|
Polska |
Chirurgia dziecięca |
Chirurgia naczyniowa |
|
Portugal |
Cirurgia pediátrica |
Angologia/Cirurgia vascular |
|
România |
Chirurgie pediatrică |
Chirurgie vasculară |
|
Slovenija |
|
Kardiovaskularna kirurgija |
|
Slovensko |
Detská chirurgia |
Cievna chirurgia |
|
Suomi/Finland |
Lastenkirurgia/Barnkirurgi |
Verisuonikirurgia/Kärlkirurgi |
|
Sverige |
Barn- och ungdomskirurgi |
Kärlkirurgi |
|
United Kingdom |
Paediatric surgery |
Vascular surgery |
|
(1) Datum för upphörande enligt artikel 27.3: 1 januari 1983. (2) Från och med juni 2017. |
||
|
|
Kardiologi |
Medicinsk gastroenterologi och hepatologi |
|
|
Utbildningens minimilängd: 4 år |
Utbildningens minimilängd: 4 år |
|
Land |
Benämning |
Benämning |
|
Belgique/België/Belgien |
Cardiologie |
Gastro-entérologie/Gastro-enterologie |
|
България |
Кардиология |
Гастроентерология (1) |
|
Česká republika |
Kardiologie |
Gastroenterologie |
|
Danmark |
Intern medicin: kardiologi |
Intern medicin: gastroenterology og hepatologi |
|
Deutschland |
— Innere Medizin und Schwerpunkt Kardiologie — Innere Medizin und Kardiologie (2) |
— Innere Medizin und Schwerpunkt Gastroenterologie — Innere Medizin und Gastroenterologie (2) |
|
Eesti |
Kardioloogia |
Gastroenteroloogia |
|
Ελλάς |
Καρδιολογία |
Γαστρεντερολογία |
|
España |
Cardiología |
Aparato digestivo |
|
France |
Cardiologie et maladies vasculaires |
Gastro-entérologie et hépatologie |
|
Hrvatska |
Kardiologija |
Gastroenterologija |
|
Ireland |
Cardiology |
Gastro-enterology |
|
Italia |
Malattie dell'apparato cardiovascolare |
Gastroenterologia Malattie dell'apparato digerente (3) |
|
Κύπρος |
Καρδιολογία |
Γαστρεντερολογία |
|
Latvija |
Kardioloģija |
Gastroenteroloģija |
|
Lietuva |
Kardiologija |
Gastroenterologija |
|
Luxembourg |
Cardiologie et angiologie |
Gastro-enterologie |
|
Magyarország |
Kardiológia |
Gasztroenterológia |
|
Malta |
Kardjoloġija |
Gastroenteroloġija |
|
Nederland |
Cardiologie |
Maag-darm-leverziekten |
|
Österreich |
Innere Medizin und Kardiologie |
Innere Medizin und Gastroenterologie und Hepatologie |
|
Polska |
Kardiologia |
Gastrenterologia |
|
Portugal |
Cardiologia |
Gastrenterologia |
|
România |
Cardiologie |
Gastroenterologie |
|
Slovenija |
Kardiologija in vaskularna medicina |
Gastroenterologija |
|
Slovensko |
Kardiológia |
Gastroenterológia |
|
Suomi/Finland |
Kardiologia/Kardiologi |
Gastroenterologia/Gastroenterologi |
|
Sverige |
Kardiologi |
Medicinsk gastroenterologi och hepatologi |
|
United Kingdom |
Cardiology |
Gastroenterology |
|
(1) Till och med den 14 september 2010. (2) Från och med oktober 2009. (3) Från och med juni 2015. |
||
|
|
Reumatologi |
Hematologi |
|
|
Utbildningens minimilängd: 4 år |
Utbildningens minimilängd: 3 år |
|
Land |
Benämning |
Benämning |
|
Belgique/België/Belgien |
Rhumathologie/reumatologie |
|
|
България |
Ревматология |
Клинична хематология |
|
Česká republika |
Revmatologie |
Hematologie a transfúzní lékařství |
|
Danmark |
Intern medicin: reumatologi |
Intern medicin: hæmatologi |
|
Deutschland |
— Innere Medizin und Schwerpunkt Rheumatologie — Innere Medizin und Rheumatologie (1) |
— Innere Medizin und Schwerpunkt Hämatologie und Onkologie — Innere Medizin und Hämatologie und Onkologie (1) |
|
Eesti |
Reumatoloogia |
Hematoloogia |
|
Ελλάς |
Ρευματολογία |
Αιματολογία |
|
España |
Reumatología |
Hematología y hemoterapia |
|
France |
Rhumatologie |
|
|
Hrvatska |
Reumatologija |
Hematologija |
|
Ireland |
Rheumatology |
Haematology (clinical and laboratory) |
|
Italia |
Reumatologia |
Ematologia |
|
Κύπρος |
Ρευματολογία |
Αιματολογία |
|
Latvija |
Reimatoloģija |
Hematoloģija |
|
Lietuva |
Reumatologija |
Hematologija |
|
Luxembourg |
Rhumatologie |
Hématologie |
|
Magyarország |
Reumatológia |
Hematológia |
|
Malta |
Rewmatoloġija |
Ematoloġija |
|
Nederland |
Reumatologie |
|
|
Österreich |
Innere Medizin und Rheumatologie |
Innere Medizin und Hämatologie und internistische Onkologie |
|
Polska |
Reumatologia |
Hematologia |
|
Portugal |
Reumatologia |
Imuno-hemoterapia |
|
România |
Reumatologie |
Hematologie |
|
Slovenija |
Revmatologija |
Hematologija |
|
Slovensko |
Reumatológia |
Hematológia a transfúziológia |
|
Suomi/Finland |
Reumatologia/Reumatologi |
Kliininen hematologia/Klinisk hematologi |
|
Sverige |
Reumatologi |
Hematologi |
|
United Kingdom |
Rheumatology |
Haematology |
|
(1) Från och med oktober 2009. |
||
|
|
Endokrinologi |
Rehabiliteringsmedicin |
|
|
Utbildningens minimilängd: 3 år |
Utbildningens minimilängd: 3 år |
|
Land |
Benämning |
Benämning |
|
Belgique/België/ Belgien |
|
Médecine physique et réadaptation / Fysische geneeskunde en revalidatie |
|
България |
Ендокринология и болести на обмяната |
Физикална и рехабилитационна медицина |
|
Česká republika |
Diabelotologie a endokrinologie |
Rehabilitační a fyzikální medicína |
|
Danmark |
Intern medicin: endokrinologi |
|
|
Deutschland |
— Innere Medizin und Schwerpunkt Endokrinologie und Diabetologie — Innere Medizin und Endokrinologie und Diabetologie (1) |
Physikalische und Rehabilitative Medizin |
|
Eesti |
Endokrinoloogia |
Taastusravi ja füsiaatria |
|
Ελλάς |
Ενδοκρινολογία |
Φυσική Ιατρική και Αποκατάσταση |
|
España |
Endocrinología y nutrición |
Medicina física y rehabilitación |
|
France |
Endocrinologie – diabète – maladies métaboliques |
Médecine physique et de réadaptation |
|
Hrvatska |
Endokrinologija i dijabetologija |
Fizikalna medicina i rehabilitacija |
|
Ireland |
Endocrinology and diabetes mellitus |
|
|
Italia |
Endocrinologia e malattie del ricambio Endocrinologia e malattie del metabolismo (2) |
Medicina fisica e riabilitazione Medicina fisica e riabilitativa (2) |
|
Κύπρος |
Ενδοκρινολογία |
Φυσική Ιατρική και Αποκατάσταση |
|
Latvija |
Endokrinoloģija |
Rehabilitoloģija Fiziskā rehabilitācija Fizikālā medicīna |
|
Lietuva |
Endokrinologija |
Fizinė medicina ir reabilitacija |
|
Luxembourg |
Endocrinologie, maladies du métabolisme et de la nutrition |
Rééducation et réadaptation fonctionnelles |
|
Magyarország |
— Endokrinológia — Endokrinológia és anyagcsere-betegségek (4) |
— Fizikális medicina és rehabilitációs orvoslás — Rehabilitációs medicina (5) |
|
Malta |
Endokrinoloġija u Dijabete |
|
|
Nederland |
|
Revalidatiegeneeskunde |
|
Österreich |
Innere Medizin und Endokrinologie und Diabetologie |
Physikalische Medizin und Allgemeine Rehabilitation |
|
Polska |
Endokrynologia |
Rehabilitacja medyczna |
|
Portugal |
Endocrinologia/Nutrição |
Medicina física e de reabilitação |
|
România |
Endocrinologie |
Reabilitare Medicală |
|
Slovenija |
|
Fizikalna in rehabilitacijska medicina |
|
Slovensko |
Endokrinológia |
Fyziatria, balneológia a liečebná rehabilitácia |
|
Suomi/Finland |
Endokrinologia/Endokrinologi |
Fysiatria/Fysiatri |
|
Sverige |
Endokrina sjukdomar Endokrinologi och diabetologi (3) |
Rehabiliteringsmedicin |
|
United Kingdom |
Endocrinology and diabetes mellitus |
|
|
(1) Från och med oktober 2009. (2) Från och med februari 2015. (3) Från och med september 2008. (4) Från och med 2012. (5) Från och med 2016. |
||
|
|
Neuropsykiatri |
Hud- och könssjukdomar |
|
|
Utbildningens minimilängd: 5 år |
Utbildningens minimilängd: 3 år |
|
Land |
Benämning |
Benämning |
|
Belgique/België/Belgien |
Neuropsychiatrie (1) |
Dermato-vénéréologie/Dermato-venereologie |
|
България |
|
Кожни и венерически болести |
|
Česká republika |
|
Dermatovenerologie |
|
Danmark |
|
Dermato-venerologi |
|
Deutschland |
Nervenheilkunde (Neurologie und Psychiatrie) |
Haut – und Geschlechtskrankheiten |
|
Eesti |
|
Dermatoveneroloogia |
|
Ελλάς |
Νευρολογία – Ψυχιατρική |
Δερματολογία – Αφροδισιολογία |
|
España |
|
Dermatología médico-quirúrgica y venereología |
|
France |
Neuropsychiatrie (2) |
Dermatologie et vénéréologie |
|
Hrvatska |
|
Dermatologija i venerologija |
|
Ireland |
|
|
|
Italia |
Neuropsichiatria (3) |
Dermatologia e venereologia |
|
Κύπρος |
Νευρολογία – Ψυχιατρική |
Δερματολογία – Αφροδισιολογία |
|
Latvija |
|
Dermatoloģija un veneroloģija |
|
Lietuva |
|
Dermatovenerologija |
|
Luxembourg |
Neuropsychiatrie (4) |
Dermato-vénéréologie |
|
Magyarország |
|
Bőrgyógyászat |
|
Malta |
|
Dermato-venerejoloġija |
|
Nederland |
Zenuw – en zielsziekten (5) |
Dermatologie en venerologie |
|
Österreich |
Neurologie und Psychiatrie (6) |
Haut- und Geschlechtskrankheiten |
|
Polska |
|
Dermatologia i wenerologia |
|
Portugal |
|
Dermatovenereologia |
|
România |
|
Dermatovenerologie |
|
Slovenija |
|
Dermatovenerologija |
|
Slovensko |
Neuropsychiatria |
Dermatovenerológia |
|
Suomi/Finland |
|
Ihotaudit ja allergologia/Hudsjukdomar och allergologi |
|
Sverige |
|
Hud- och könssjukdomar |
|
United Kingdom |
|
|
|
(1) 1 augusti 1987, utom för personer som hade påbörjat utbildningen före detta datum. (2) 31 december 1971. (3) 31 oktober 1999. (4) Detta examensbevis utfärdas inte längre för utbildningar som har påbörjats efter den 5 mars 1982. (5) 9 juli 1984. (6) 31 mars 2004. |
||
|
|
Radiologi |
Barn- och ungdomspsykiatri |
|
|
Utbildningens minimilängd: 4 år |
Utbildningens minimilängd: 4 år |
|
Land |
Benämning |
Benämning |
|
Belgique/België/Belgien |
|
Psychiatrie, particulièrement en psychiatrie infanto-juvénile/Psychiatrie, meer bepaald in de kinder- en jeugdpsychiatrie |
|
България |
Радиобиология |
Детска психиатрия |
|
Česká republika |
|
Dětská a dorostová psychiatrie |
|
Danmark |
|
Børne- og ungdomspsykiatri |
|
Deutschland |
Radiologie |
Kinder – und Jugendpsychiatrie und –psychotherapie |
|
Eesti |
|
|
|
Ελλάς |
Ακτινολογία – Ραδιολογία |
Παιδοψυχιατρική |
|
España |
Electroradiología (1) |
|
|
France |
Electro-radiologie (2) |
Pédopsychiatrie (7) |
|
Hrvatska |
Klinička radiologija |
Dječja i adolescentna psihijatrija |
|
Ireland |
|
Child and adolescent psychiatry |
|
Italia |
Radiologia (3) |
Neuropsichiatria infantile |
|
Κύπρος |
|
Παιδοψυχιατρική |
|
Latvija |
|
Bērnu psihiatrija |
|
Lietuva |
|
Vaikų ir paauglių psichiatrija |
|
Luxembourg |
Électroradiologie (4) |
Psychiatrie infantile |
|
Magyarország |
Radiológia |
Gyermek- és ifjúsági pszichiátria |
|
Malta |
|
|
|
Nederland |
Radiologie (5) |
|
|
Österreich |
Radiologie (6) |
— Kinder- und Jugendpsychiatrie — Kinder- und Jugendpsychiatrie und Psychotherapeutische Medizin (8) |
|
Polska |
|
Psychiatria dzieci i młodzieży |
|
Portugal |
Radiologia |
Psiquiatria da infância e da adolescência |
|
România |
|
Psihiatrie pediatrică |
|
Slovenija |
Radiologija |
Otroška in mladostniška psihiatrija |
|
Slovensko |
|
Detská psychiatria |
|
Suomi/Finland |
|
Lastenpsykiatria/Barnpsykiatri |
|
Sverige |
|
Barn- och ungdomspsykiatri |
|
United Kingdom |
|
Child and adolescent psychiatry |
|
(1) 1 februari 1984. (2) 3 december 1971. (3) 31 oktober 1993. (4) Detta examensbevis utfärdas inte längre för utbildningar som har påbörjats efter den 5 mars 1982. (5) 8 juli 1984. (6) 31 mars 2004. (7) 1 januari 1991. (8) Från och med juni 2015. |
||
|
|
Geriatrik |
Medicinska njursjukdomar (nefrologi) |
|
|
Utbildningens minimilängd: 4 år |
Utbildningens minimilängd: 4 år |
|
Land |
Benämning |
Benämning |
|
Belgique/België/Belgien |
Gériatrie/Geriatrie |
|
|
България |
Гериатрична медицина |
Нефрология |
|
Česká republika |
Geriatrie |
Nefrologie |
|
Danmark |
Intern medicin: geriatric |
Intern medicin: nefrologi |
|
Deutschland |
|
— Innere Medizin und Schwerpunkt Nephrologie — Innere Medizin und Nephrologie (1) |
|
Eesti |
|
Nefroloogia |
|
Ελλάς |
|
Νεφρολογία |
|
España |
Geriatría |
Nefrología |
|
France |
|
Néphrologie |
|
Hrvatska |
Gerijatrija |
Nefrologija |
|
Ireland |
Geriatric medicine |
Nephrology |
|
Italia |
Geriatria |
Nefrologia |
|
Κύπρος |
Γηριατρική |
Νεφρολογία |
|
Latvija |
|
Nefroloģija |
|
Lietuva |
Geriatrija |
Nefrologija |
|
Luxembourg |
Gériatrie |
Néphrologie |
|
Magyarország |
Geriátria |
Nefrológia |
|
Malta |
Ġerjatrija |
Nefroloġija |
|
Nederland |
Klinische geriatrie |
|
|
Österreich |
|
Innere Medizin und Nephrologie |
|
Polska |
Geriatria |
Nefrologia |
|
Portugal |
|
Nefrologia |
|
România |
Geriatrie și gerontologie |
Nefrologie |
|
Slovenija |
|
Nefrologija |
|
Slovensko |
Geriatria |
Nefrológia |
|
Suomi/Finland |
Geriatria/Geriatri |
Nefrologia/Nefrologi |
|
Sverige |
Geriatrik |
Medicinska njursjukdomar (nefrologi) Njurmedicin (2) |
|
United Kingdom |
Geriatric medicine |
Renal medicine |
|
(1) Från och med oktober 2009. (2) Från och med maj 2015. |
||
|
|
Infektionssjukdomar |
Samhällsmedicin |
|
|
Utbildningens minimilängd: 4 år |
Utbildningens minimilängd: 4 år |
|
Land |
Benämning |
Benämning |
|
Belgique/België/Belgien |
|
|
|
България |
Инфекциозни болести |
Социална медицина и здравен мениджмънт комунална хигиена |
|
Česká republika |
Infekční lékařství |
Hygiena a epidemiologie |
|
Danmark |
Intern medicin: infektionsmedicin |
Samfundsmedicin |
|
Deutschland |
|
Öffentliches Gesundheitswesen |
|
Eesti |
Infektsioonhaigused |
|
|
Ελλάς |
|
Κοινωνική Ιατρική |
|
España |
|
Medicina preventiva y salud pública |
|
France |
|
Santé publique et médecine sociale |
|
Hrvatska |
Infektologija |
Javnozdravstvena medicina |
|
Ireland |
Infectious diseases |
Public health medicine |
|
Italia |
Malattie infettive Malattie infettive e tropicali (2) |
Igiene e medicina preventiva |
|
Κύπρος |
Λοιμώδη Νοσήματα (3) |
— Υγειονολογία |
|
|
|
— Κοινοτική Ιατρική |
|
Latvija |
Infektoloģija |
|
|
Lietuva |
Infektologija |
|
|
Luxembourg |
Maladies contagieuses |
Santé publique |
|
Magyarország |
Infektológia |
Megelőző orvostan és népegészségtan |
|
Malta |
Mard Infettiv |
Saħħa Pubblika |
|
Nederland |
|
Maatschappij en gezondheid |
|
Österreich |
Innere Medizin und Infektiologie |
— Sozialmedizin — Public Health (1) |
|
Polska |
Choroby zakaźne |
Zdrowie publiczne, epidemiologia |
|
Portugal |
Doenças infecciosas |
Saúde pública |
|
România |
Boli infecțioase |
Sănătate publică și management |
|
Slovenija |
Infektologija |
Javno zdravje |
|
Slovensko |
Infektológia |
Verejné zdravotníctvo |
|
Suomi/Finland |
Infektiosairaudet/Infektionssjukdomar |
Terveydenhuolto/Hälsovård |
|
Sverige |
Infektionssjukdomar |
Socialmedicin |
|
United Kingdom |
Infectious diseases |
Public health medicine |
|
(1) Från och med juni 2015. (2) Från och med februari 2015. (3) Datum för upphörande enligt artikel 27.3: 8 december 2016. |
||
|
|
Klinisk farmakologi |
Yrkes- och miljömedicin |
|
|
Utbildningens minimilängd: 4 år |
Utbildningens minimilängd: 4 år |
|
Land |
Benämning |
Benämning |
|
Belgique/België/Belgien |
|
Médecine du travail/Arbeidsgeneeskunde |
|
България |
Клинична фармакология и терапия Фармакология |
Трудова медицина |
|
Česká republika |
Klinická farmakologie |
Pracovní lékařství |
|
Danmark |
Klinisk farmakologi |
Arbejdsmedicin |
|
Deutschland |
Pharmakologie und Toxikologie |
Arbeitsmedizin |
|
Eesti |
|
|
|
Ελλάς |
|
Ιατρική της Εργασίας |
|
España |
Farmacología clínica |
Medicina del trabajo |
|
France |
|
Médecine du travail |
|
Hrvatska |
Klinička farmakologija s toksikologijom |
Medicina rada i športa |
|
Ireland |
Clinical pharmacology and therapeutics Pharmaceutical Medicine (4) |
Occupational medicine |
|
Italia |
Farmacologia Farmacologia e tossicologia clinica (2) |
Medicina del lavoro |
|
Κύπρος |
|
Ιατρική της Εργασίας |
|
Latvija |
|
Arodslimības |
|
Lietuva |
|
Darbo medicina |
|
Luxembourg |
|
Médecine du travail |
|
Magyarország |
Klinikai farmakológia |
Foglalkozás-orvostan (üzemorvostan) |
|
Malta |
Farmakoloġija Klinika u t-Terapewtika |
Mediċina Okkupazzjonali |
|
Nederland |
|
— Arbeid en gezondheid, bedrijfsgeneeskunde — Arbeid en gezondheid, verzekeringsgeneeskunde |
|
Österreich |
Pharmakologie und Toxikologie |
— Arbeitsmedizin — Arbeitsmedizin und angewandte Physiologie (1) |
|
Polska |
Farmakologia kliniczna |
Medycyna pracy |
|
Portugal |
|
Medicina do trabalho |
|
România |
Farmacologie clinică |
Medicina muncii |
|
Slovenija |
|
Medicina dela, prometa in športa |
|
Slovensko |
Klinická farmakológia |
Pracovné lekárstvo |
|
Suomi/Finland |
Kliininen farmakologia ja lääkehoito/Klinisk farmakologi och läkemedelsbehandling |
Työterveyshuolto/Företagshälsovård |
|
Sverige |
Klinisk farmakologi |
Yrkes- och miljömedicin Arbets- och miljömedicin (3) |
|
United Kingdom |
Clinical pharmacology and therapeutics |
Occupational medicine |
|
(1) Från och med juni 2015. (2) Från och med februari 2015. (3) Från och med september 2008. (4) Från och med juli 2017. |
||
|
|
Allergisjukdomar |
Nukleärmedicin |
|
|
Utbildningens minimilängd: 3 år |
Utbildningens minimilängd: 4 år |
|
Land |
Benämning |
Benämning |
|
Belgique/België/Belgien |
|
Médecine nucléaire/Nucleaire geneeskunde |
|
България |
Клинична алергология |
Нуклеарна медицина |
|
Česká republika |
Alergologie a klinická imunologie |
Nukleární medicína |
|
Danmark |
|
Klinisk fysiologi og nuklearmedicin |
|
Deutschland |
|
Nuklearmedizin |
|
Eesti |
|
|
|
Ελλάς |
Αλλεργιολογία |
Πυρηνική Ιατρική |
|
España |
Alergología |
Medicina nuclear |
|
France |
|
Médecine nucléaire |
|
Hrvatska |
Alergologija i klinička imunologija |
Nuklearna medicina |
|
Ireland |
|
|
|
Italia |
Allergologia ed immunologia clinica |
Medicina nucleare |
|
Κύπρος |
Αλλεργιολογία |
Πυρηνική Ιατρική |
|
Latvija |
Alergoloģija |
|
|
Lietuva |
Alergologija ir klinikinė imunologija |
|
|
Luxembourg |
|
Médecine nucléaire |
|
Magyarország |
Allergológia és klinikai immunológia |
Nukleáris medicina |
|
Malta |
|
Mediċina Nukleari |
|
Nederland |
Allergologie (1) |
Nucleaire geneeskunde |
|
Österreich |
|
Nuklearmedizin |
|
Polska |
Alergologia |
Medycyna nuklearna |
|
Portugal |
Imuno-alergologia |
Medicina nuclear |
|
România |
Alergologie și imunologie clinică |
Medicină nucleară |
|
Slovenija |
|
Nuklearna medicina |
|
Slovensko |
Klinická imunológia a alergológia |
Nukleárna medicína |
|
Suomi/Finland |
|
Kliininen fysiologia ja isotooppilääketiede/ Klinisk fysiologi och nukleärmedicin |
|
Sverige |
Allergisjukdomar |
Nukleärmedicin Nuklearmedicin (2) |
|
United Kingdom |
|
Nuclear medicine |
|
(1) Datum för upphörande enligt artikel 27.3: 12 augusti 1996. (2) Från och med september 2008. |
||
|
|
Käk- och ansiktskirurgi (grundutbildning för läkare) |
Klinisk hematologi |
|
|
Utbildningens minimilängd: 5 år |
Utbildningens minimilängd: 4 år |
|
Land |
Benämning |
Benämning |
|
Belgique/België/Belgien |
|
|
|
България |
Лицево-челюстна хирургия |
Трансфузионна хематология |
|
Česká republika |
Maxilofaciální chirurgie |
|
|
Danmark |
|
|
|
Deutschland |
|
|
|
Eesti |
|
|
|
Ελλάς |
|
|
|
España |
Cirugía oral y maxilofacial |
|
|
France |
Chirurgie maxillo-faciale et stomatologie |
Hématologie |
|
Hrvatska |
Maksilofacijalna kirurgija |
|
|
Ireland |
|
|
|
Italia |
Chirurgia maxillo-facciale |
|
|
Κύπρος |
|
|
|
Latvija |
Mutes, sejas un žokļu ķirurģija |
|
|
Lietuva |
Veido ir žandikaulių chirurgija |
|
|
Luxembourg |
Chirurgie maxillo-faciale |
Hématologie biologique |
|
Magyarország |
Szájsebészet (1) |
|
|
Malta |
|
|
|
Nederland |
|
|
|
Österreich |
Mund– Kiefer – und Gesichtschirurgie (2) |
|
|
Polska |
Chirurgia szczekowo-twarzowa |
|
|
Portugal |
Cirurgia maxilo-facial |
Hematologia clinica |
|
România |
|
|
|
Slovenija |
Maxilofacialna kirurgija |
|
|
Slovensko |
Maxilofaciálna chirurgia |
|
|
Suomi/Finland |
|
|
|
Sverige |
|
|
|
United Kingdom |
|
|
|
(1) 30 september 2007. (2) 28 februari 2013. |
||
|
|
Stomatologi |
Dermatologi |
|
|
Utbildningens minimilängd: 3 år |
Utbildningens minimilängd: 4 år |
|
Land |
Benämning |
Benämning |
|
Belgique/België/Belgien |
|
|
|
България |
|
|
|
Česká republika |
|
|
|
Danmark |
|
|
|
Deutschland |
|
|
|
Eesti |
|
|
|
Ελλάς |
|
|
|
España |
Estomatología |
|
|
France |
Stomatologie |
|
|
Hrvatska |
|
|
|
Ireland |
|
Dermatology |
|
Italia |
Odontostomatologia (1) |
|
|
Κύπρος |
|
|
|
Latvija |
|
|
|
Lietuva |
|
|
|
Luxembourg |
Stomatologie |
|
|
Magyarország |
|
|
|
Malta |
|
Dermatoloġija |
|
Nederland |
|
|
|
Österreich |
|
|
|
Polska |
|
|
|
Portugal |
Estomatologia |
|
|
România |
|
|
|
Slovenija |
|
|
|
Slovensko |
|
|
|
Suomi/Finland |
|
|
|
Sverige |
|
|
|
United Kingdom |
|
Dermatology |
|
(1) Datum för upphörande enligt artikel 27.3: 31 december 1994. |
||
|
|
Veneriska sjukdomar |
Tropikmedicin |
|
|
Utbildningens minimilängd: 4 år |
Utbildningens minimilängd: 4 år |
|
Land |
Benämning |
Benämning |
|
Belgique/België/Belgien |
|
|
|
България |
|
|
|
Česká republika |
|
|
|
Danmark |
|
|
|
Deutschland |
|
|
|
Eesti |
|
|
|
Ελλάς |
|
|
|
España |
|
|
|
France |
|
|
|
Hrvatska |
|
|
|
Ireland |
Genito-urinary medicine |
Tropical medicine |
|
Italia |
|
Medicina tropicale (2) |
|
Κύπρος |
|
|
|
Latvija |
|
|
|
Lietuva |
|
|
|
Luxembourg |
|
|
|
Magyarország |
|
Trópusi betegségek |
|
Malta |
Mediċina Uro-ġenetali |
|
|
Nederland |
|
|
|
Österreich |
|
— Spezifische Prophylaxe und Tropenmedizin — Klinische Immunologie und Spezifische Prophylaxe und Tropenmedizin (1) |
|
Polska |
|
Medycyna transportu |
|
Portugal |
|
Medicina tropical |
|
România |
|
|
|
Slovenija |
|
|
|
Slovensko |
|
Tropická medicína |
|
Suomi/Finland |
|
|
|
Sverige |
|
|
|
United Kingdom |
Genito-urinary medicine |
Tropical medicine |
|
(1) Från och med juni 2015. (2) Datum för upphörande enligt artikel 27.3: 3 juni 2015. |
||
|
|
Gastroenterologisk kirurgi |
Olycksfallsmedicin |
|
|
Utbildningens minimilängd: 5 år |
Utbildningens minimilängd: 5 år |
|
Land |
Benämning |
Benämning |
|
Belgique/België/Belgien |
Chirurgie abdominale/Heelkunde op het abdomen (1) |
|
|
България |
Гастроентерологичнa хирургия |
Спешна медицина |
|
Česká republika |
|
— Traumatologie — Urgentní medicína |
|
Danmark |
|
Akutmedicin (5) |
|
Deutschland |
Visceralchirurgie |
|
|
Eesti |
|
Erakorralise meditsiini eriarst (6) |
|
Ελλάς |
|
|
|
España |
|
|
|
France |
Chirurgie viscérale et digestive |
|
|
Hrvatska |
Abdominalna kirurgija |
Hitna medicina |
|
Ireland |
|
Emergency medicine |
|
Italia |
Chirurgia dell'apparato digerente (3) |
Medicina d'emergenza-urgenza (2) |
|
Κύπρος |
|
|
|
Latvija |
|
|
|
Lietuva |
Abdominalinė chirurgija |
|
|
Luxembourg |
Chirurgie gastro-entérologique |
|
|
Magyarország |
|
Oxyológia és sürgősségi orvostan |
|
Malta |
|
Mediċina tal-Aċċidenti u l-Emerġenza Mediċina tal-Emerġenza (4) |
|
Nederland |
|
|
|
Österreich |
|
|
|
Polska |
|
Medycyna ratunkowa |
|
Portugal |
|
|
|
România |
|
Medicină de urgență |
|
Slovenija |
Abdominalna kirurgija |
Urgentna medicina |
|
Slovensko |
Gastroenterologická chirurgia |
— Úrazová chirurgia — Urgentná medicína |
|
Suomi/Finland |
Gastroenterologinen kirurgia/Gastroenterologisk kirurgi |
Akuuttilääketiede/Akutmedicin |
|
Sverige |
|
Akutsjukvård |
|
United Kingdom |
|
Emergency medicine |
|
(1) Datum för upphörande enligt artikel 27.3: 1 januari 1983. (2) Från och med den 17 februari 2006. (3) Datum för upphörande enligt artikel 27.3: 3 juni 2015. (4) Från och med den 21 november 2003. (5) Från och med februari 2018. (6) Från och med september 2016. |
||
|
|
Klinisk neurofysiologi |
Tand-, mun-, käk- och ansiktskirurgi (grundutbildning för läkare och tandläkare) (1) |
|
|
Utbildningens minimilängd: 4 år |
Utbildningens minimilängd: 4 år |
|
Land |
Benämning |
Benämning |
|
Belgique/België/Belgien |
|
Stomatologie et chirurgie orale et maxillo-faciale/Stomatologie en mond-, kaak- en aangezichtschirurgie |
|
България |
|
Дентална, орална и лицево-челюстна хирургия |
|
Česká republika |
|
|
|
Danmark |
|
|
|
Deutschland |
|
— Mund-, Kiefer- und Gesichtschirurgie — Mund-Kiefer-Gesichtschirurgie (2) |
|
Eesti |
|
|
|
Ελλάς |
|
Στοματική και Γναθοπροσωπική Χειρουργική (3) |
|
España |
Neurofisiologia clínica |
|
|
France |
|
|
|
Hrvatska |
|
|
|
Ireland |
Clinical neurophysiology |
Oral and maxillo-facial surgery |
|
Italia |
|
|
|
Κύπρος |
|
Στοματο-Γναθο-Προσωποχειρουργική |
|
Latvija |
|
|
|
Lietuva |
|
|
|
Luxembourg |
|
Chirurgie dentaire, orale et maxillo-faciale |
|
Magyarország |
|
Arc-állcsont-szájsebészet |
|
Malta |
Newrofiżjoloġija Klinika |
Kirurġija tal-għadam tal-wiċċ |
|
Nederland |
|
|
|
Österreich |
|
Mund-, Kiefer- und Gesichtschirurgie |
|
Polska |
|
|
|
Portugal |
|
|
|
România |
|
Chirurgie Orală și Maxilo-facială (4) |
|
Slovenija |
|
|
|
Slovensko |
|
|
|
Suomi/Finland |
Kliininen neurofysiologia/Klinisk neurofysiologi |
Suu- ja leukakirurgia/Oral och maxillofacial kirurgi |
|
Sverige |
Klinisk neurofysiologi |
|
|
United Kingdom |
Clinical neurophysiology |
Oral and maxillo-facial surgery |
|
(1) Den utbildning som leder fram till examensbevis för specialister i tand-, mun-, käk- och ansiktskirurgi (grundutbildning för läkare och tandläkare) ska innebära avslutad och godkänd grundutbildning för läkare (artikel 24) och även avslutad och godkänd grundutbildning för tandläkare (artikel 34). (2) Från och med 2006. (3) Från och med 10 juli 2014. (4) Från och med 2009. |
||
|
|
Medicinsk onkologi |
Medicinsk genetik |
|
|
Utbildningens minimilängd: 5 år |
Utbildningens minimilängd: 4 år |
|
Land |
Benämning |
Benämning |
|
Belgique/België/Belgien |
Oncologie médicale/Medische oncologie |
|
|
България |
Медицинска онкология |
Медицинска генетика |
|
Česká republika |
Klinická onkologie |
Lékařská genetika |
|
Danmark |
|
Klinisk genetik |
|
Deutschland |
|
Humangenetik |
|
Eesti |
|
Meditsiinigeneetika |
|
Ελλάς |
Παθολογική Ογκολογία |
|
|
España |
Oncología Médica |
|
|
France |
Oncologie |
Génétique médicale |
|
Hrvatska |
|
|
|
Ireland |
Medical oncology |
Clinical genetics |
|
Italia |
Oncologia medica |
Genetica medica |
|
Κύπρος |
Ακτινοθεραπευτική Ογκολογία |
|
|
Latvija |
Onkoloģija ķīmijterapija |
Medicīnas ģenētika |
|
Lietuva |
Chemoterapinė onkologija |
Genetika |
|
Luxembourg |
Oncologie médicale |
Médecine génétique |
|
Magyarország |
Klinikai onkológia |
Klinikai genetika |
|
Malta |
|
Ġenetika Klinika/Medika |
|
Nederland |
|
Klinische genetica |
|
Österreich |
|
Medizinische Genetik |
|
Polska |
Onkologia kliniczna |
Genetyka kliniczna |
|
Portugal |
Oncologia médica |
Genética médica |
|
România |
Oncologie medicală |
Genetică medicală |
|
Slovenija |
Internistična onkologija |
Klinična genetika |
|
Slovensko |
Klinická onkológia |
Lekárska genetica |
|
Suomi/Finland |
|
Perinnöllisyyslääketiede/Medicinsk genetik |
|
Sverige |
Onkologi |
Klinisk genetik |
|
United Kingdom |
Medical oncology |
Clinical genetics |
5.1.4 Benämningar på examensbevis för allmänpraktiserande läkare
|
Land |
Benämning på examensbeviset |
Yrkestitel |
Referensdatum |
|
België/Belgique/Belgien |
Bijzondere beroepstitel van huisarts/Titre professionnel particulier de médecin généraliste |
Huisarts/Médecin généraliste |
31 december 1994 |
|
България |
Свидетелство за призната специалност по Обща медицина |
Лекар-специалист по Обща медицина |
1 januari 2007 |
|
Česká republika |
Diplom o specializaci všeobecné praktické lékařství |
Všeobecný praktický lékař |
1 maj 2004 |
|
Danmark |
Bevis for tilladelse til at betegne sig som speciallæge i almen medicin |
Alment praktiserende læge/Speciallæge i almen medicin |
31 december 1994 |
|
Deutschland |
Zeugnis über die spezifische Ausbildung in der Allgemeinmedizin |
Facharzt/Fachärztin für Allgemeinmedizin |
31 december 1994 |
|
Eesti |
Residentuuri lõpetamist tõendav tunnistus Diplom peremeditsiini erialal |
Perearst |
1 maj 2004 |
|
Ελλάς |
Τίτλος ιατρικής ειδικότητας γενικής ιατρικής |
Ιατρός με ειδικότητα γενικής ιατρικής |
31 december 1994 |
|
España |
Título de especialista en medicina familiar y comunitaria |
Especialista en medicina familiar y comunitaria |
31 december 1994 |
|
France |
Diplômes d'études spécialisées de médecine générale accompagnés du diplôme d'Etat de docteur en médecine |
Médecin qualifié en médecine générale |
31 december 1994 |
|
Hrvatska |
Diploma o specijalističkom usavršavanju |
specijalist obiteljske medicine |
1 juli 2013 |
|
Ireland |
Certificate of specific qualifications in general medical practice |
General medical practitioner |
31 december 1994 |
|
Italia |
— Attestato di formazione specifica in medicina generale — Diploma di formazione specifica in medicina generale |
Medico di medicina generale |
31 december 1994 |
|
Κύπρος |
Τίτλος Ειδικότητας Γενικής Ιατρικής |
Ιατρός Γενικής Ιατρικής |
1 maj 2004 |
|
Latvija |
Ģimenes ārsta sertifikāts |
Ģimenes (vispārējās prakses) ārsts |
1 maj 2004 |
|
Lietuva |
1. Šeimos gydytojo rezidentūros pažymėjimas |
Šeimos medicinos gydytojas |
1 maj 2004 |
|
2. Rezidentūros pažymėjimas (šeimos gydytojo profesinė kvalifikacija) |
Šeimos gydytojas |
||
|
Luxembourg |
Diplôme de formation spécifique en medicine générale |
Médecin généraliste |
31 december 1994 |
|
Magyarország |
Háziorvostan szakorvosa bizonyítvány |
Háziorvostan szakorvosa |
1 maj 2004 |
|
Malta |
Ċertifikat ta' Speċjalista Mediku fil-Mediċina tal-Familja |
Tabib Speċjalista fil-Mediċina tal-Familja |
1 maj 2004 |
|
Nederland |
Certificaat van inschrijving in een specialistenregister van huisartsen |
Huisarts, Verpleeghuisarts en arts voor verstandelijk gehandicapte Registratie Commissie (HVRC) |
31 december 1994 |
|
Diploma geneeskundig specialist |
Registratiecommissie Geneeskundig Specialisten (RGS) van de Koninklijke Nederlandsche Maatschappij tot Bevordering der Geneeskunst (1) |
||
|
Österreich |
Diplom über die besondere Ausbildung in der Allgemeinmedizin |
Arzt für Allgemeinmedizin |
31 december 1994 |
|
Polska |
Dyplom uzyskania tytułu specjalisty w dziedzinie medycyny rodzinnej |
Specjalista w dziedzinie medycyny rodzinnej |
1 maj 2004 |
|
Portugal |
Título de especialista em medicina geral e familiar |
Especialista em medicina geral e familiar |
31 december 1994 |
|
România |
Certificat de medic specialist medicină de familie |
Medic specialist medicină de familie |
1 januari 2007 |
|
Slovenija |
Potrdilo o opravljenem specialističnem izpitu iz družinske medicine |
Specialist družinske medicine/Specialistka družinske medicine |
1 maj 2004 |
|
Slovensko |
Diplom o špecializácii v odbore ”všeobecné lekárstvo” |
Všeobecný lekár |
1 maj 2004 |
|
Suomi/Finland |
Todistus yleislääketieteen erityiskoulutuksesta/Bevis om särskild allmänläkarutbildning |
Yleislääketieteen erityiskoulutuksen suorittanut laillistettu lääkäri/Legitimerad läkare som har fullgjort särskild allmänläkarutbildning |
1 januari 1994 |
|
Sverige |
Bevis om specialistkompetens i allmänmedicin |
Specialist i allmänmedicin |
31 december 1994 |
|
United Kingdom |
Certificate of completion of training |
General practitioner |
31 december 1994 |
|
(1) Från och med januari 2013. |
|||
V.2 SJUKSKÖTERSKOR MED ANSVAR FÖR ALLMÄN HÄLSO- OCH SJUKVÅRD
5.2.1 Utbildningsplan för sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso- och sjukvård
Utbildningsplanen som leder fram till examensbevis för sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso- och sjukvård skall bestå av följande två delar och täcka åtminstone de ämnen som anges nedan.
A. Teoretisk undervisning
►C6 a) Hälso- och sjukvård och omvårdnad ◄
— yrkets beskaffenhet och etik,
— allmänna principer för hälsa, hälso- och sjukvård och omvårdnad,
— principerna för hälso- och sjukvård och omvårdnad inom
◄—
— allmänmedicin och invärtesmedicinska specialiteter,
— ►C6 allmänkirurgi ◄ och övriga kirurgiska specialiteter,
— barnhälsovård och barn- och ungdomsmedicin,
— mödravård,
— ►C6 psykisk hälsa ◄ och psykiatri,
— äldrevård och ►C6 geriatrik ◄ .
b) ►C6 Grundläggande vetenskap ◄
— anatomi och fysiologi,
— patologi,
— bakteriologi, virologi och parasitologi,
— biofysik, biokemi och radiologi,
— dietetik,
— klinisk farmakologi.
c) Samhällsvetenskap
— sociologi,
— psykologi,
— förvaltningsprinciper,
— undervisningsprinciper,
— social-, och hälso- och sjukvårdslagstiftning,
— juridiska aspekter på hälso- och sjukvård och omvårdnad.
B. Klinisk undervisning
— Hälso- och sjukvård och omvårdnad i relation till
◄—
— allmänmedicin och invärtesmedicinska specialiteter,
— ►C6 allmänkirurgi ◄ och övriga kirurgiska specialiteter,
— barnhälsovård och barn- och ungdomsmedicin,
— mödravård,
— ►C6 psykisk hälsa ◄ och psykiatri,
— äldrevård och ►C6 geriatrik ◄ ,
— hemsjukvård.
Undervisning i ett eller flera ämnen får ges som en del av eller i anslutning till andra ämnen.
Den teoretiska undervisningen skall avvägas och samordnas med den kliniska undervisningen på sådant sätt att de kunskaper och färdigheter som anges i denna bilaga kan förvärvas på lämpligt sätt.
5.2.2 Benämningar på examensbevis för sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso- och sjukvård
|
Land |
Benämning på examensbeviset |
Organ som utfärdar examensbeviset |
Yrkestitel |
Referensdatum |
|
België/Belgique/Belgien |
— Diploma gegradueerde verpleger/verpleegster/Diplôme d'infirmier(ère) gradué(e)/Diplom eines (einer) graduierten Krankenpflegers (-pflegerin) |
— De erkende opleidingsinstituten/Les établissements d'enseignement reconnus/Die anerkannten Ausbildungsanstalten |
— Hospitalier(ère)/Verpleegassistent(e) |
29 juni 1979 |
|
|
— De bevoegde Examencommissie van de Vlaamse Gemeenschap/Le Jury compétent d'enseignement de la Communauté française/Der zuständige Prüfungsausschuß der Deutschsprachigen Gemeinschaft |
— Infirmier(ère) hospitalier(ère)/ Ziekenhuisverpleger(-verpleegster) |
||
|
— Diploma in de ziekenhuisverpleegkunde/Brevet d'infirmier(ère) hospitalier(ère)/Brevet eines (einer) Krankenpflegers (-pflegerin) — Brevet van verpleegassistent(e)/ Brevet d'hospitalier(ère)/ Brevet einer Pflegeassistentin |
|
|
||
|
България |
Диплома за висше образование на образователно-квалификационна степен ”Бакалавър” с професионална квалификация ”Медицинска сестра” |
Университет |
Медицинска сестра |
1 januari 2007 |
|
Česká republika |
1. Diplom o ukončení studia ve studijním programu ošetřovatelství ve studijním oboru všeobecná sestra (bakalář, Bc.) |
1. Vysoká škola zřízená nebo uznaná státem |
— Všeobecná sestra |
1 maj 2004 |
|
|
2. Diplom o ukončení studia ve studijním oboru diplomovaná všeobecná sestra (diplomovaný specialista, DiS.), accompanied by the following certificate: – Vysvědčení o absolutoriu |
2. Vyšší odborná škola zřízená nebo uznaná státem |
— Všeobecný ošetřovatel |
|
|
Danmark |
Bevis for uddannelsen til professionsbachelor i sygepleje |
Professionshøjskole |
Sygeplejerske |
29 juni 1979 |
|
Deutschland |
Zeugnis über die staatliche Prüfung in der Krankenpflege |
Staatlicher Prüfungsausschuss |
Gesundheits- und Krankenpflegerin/ Gesundheits- und Krankenpfleger |
29 juni 1979 |
|
Eesti |
1. Diplom õe erialal |
1. Tallinna Meditsiinikool |
õde |
1 maj 2004 |
|
|
Tartu Meditsiinikool |
|||
|
|
Kohtla-Järve Meditsiinikool |
|||
|
2. Õe põhikoolituse diplom |
2. Tallinna Tervishoiu Kõrgkool |
|||
|
3. Õe põhiõpe diplom |
3. Tartu Tervishoiu Kõrgkool |
|||
|
Ελλάς |
1. Πτυχίο Νοσηλευτικής Παν/μίου Αθηνών |
1. Πανεπιστήμιο Αθηνών |
Διπλωματούχος ή πτυχιούχος νοσοκόμος, νοσηλευτής ή νοσηλεύτρια |
1 januari 1981 |
|
2. Πτυχίο Νοσηλευτικής Τεχνολογικών Εκπαιδευτικών Ιδρυμάτων (Τ.Ε.Ι.) |
2. Τεχνολογικά Εκπαιδευτικά Ιδρύματα Υπουργείο Εθνικής Παιδείας και Θρησκευμάτω |
|||
|
3. Πτυχίο Αξιωματικών Νοσηλευτικής |
3. Υπουργείο Εθνικής Άμυνας |
|||
|
4. Πτυχίο Αδελφών Νοσοκόμων πρώην Ανωτέρων Σχολών Υπουργείου Υγείας και Πρόνοιας |
4. Υπουργείο Υγείας και Πρόνοιας |
|||
|
5. Πτυχίο Αδελφών Νοσοκόμων και Επισκεπτριών πρώην Ανωτέρων Σχολών Υπουργείου Υγείας και Πρόνοιας |
5. Υπουργείο Υγείας και Πρόνοιας |
|||
|
6. Πτυχίο Τμήματος Νοσηλευτικής |
6. ΚΑΤΕΕ Υπουργείου Εθνικής Παιδείας και Θρησκευμάτων |
|||
|
7. Πτυχίο Τμήματος Νοσηλευτικής Πανεπιστήμιου Πελοποννήσου |
7. Πανεπιστήμιο Πελοποννήσου |
|||
|
España |
Título de Diplomado universitario en Enfermería |
— Ministerio de Educación y Cultura |
Enfermero/a diplomado/a |
1 januari 1986 |
|
|
— El rector de una Universidad |
|
|
|
|
Titulo de Graduado/a en Enfermería |
— El rector de una Universidad |
Graduado/a en Enfermería |
1 januari 1986 |
|
|
France |
— Diplôme d'Etat d'infirmier(ère) — Diplôme d'Etat d'infirmier(ère) délivré en vertu du décret no 99-1147 du 29 décembre 1999 |
Le ministère de la santé |
Infirmier(ère) |
29 juni 1979 |
|
Hrvatska |
1. Svjedodžba ”medicinska sestra opće njege/medicinski tehničar opće njege” |
1. Srednje strukovne škole koje izvode program za stjecanje kvalifikacije ”medicinska sestra opće njege/medicinski tehničar opće njege” |
1. medicinska sestra opće njege/medicinski tehničar opće njege |
1 juli 2013 |
|
2. Svjedodžba ”prvostupnik (baccalaureus) sestrinstva/ prvostupnica (baccalaurea) sestrinstva” |
2. Medicinski fakulteti sveučilišta u Republici Hrvatskoj |
2. prvostupnik (baccalaureus) sestrinstva/ prvostupnica (baccalaurea) sestrinstva |
||
|
Sveučilišta u Republici Hrvatskoj |
||||
|
|
Veleučilišta u Republici Hrvatskoj |
|
||
|
Ireland |
1. Certificate of Registered General Nurse (1) |
1. An Bórd Altranais (The Nursing Board) [up to 1.10.2012]; Bórd Altranais agus Cnáimhseachais na hEireann (The Nursing and Midwifery Board of Ireland) [from 2.10.2012] |
Registered General Nurse (RGN) |
29 juni 1979 |
|
|
2. B.Sc. in Nursing Studies (General) approved by the NMBI (2) |
2. Third-level Institution delivering the B.Sc. in Nursing Studies approved by the NMBI [as of September 2002] |
|
|
|
|
3. B.Sc. in Children's and General (Integrated) Nursing approved by the NMBI (2) |
3. Third-level Institution delivering the B.Sc. in Children's and General (Integrated) Nursing approved by the NMBI [as of September 2006] |
|
|
|
Italia |
1. Diploma di infermiere professionale (4) |
1. Scuole riconosciute dallo Stato (4) |
1. Infermiere professionale (4) |
29 juni 1979 |
|
2. Diploma di laurea in infermieristica (5) |
2. Università (5) |
2. Infermiere (5) |
||
|
Κΰπρος |
Δίπλωμα Γενικής Νοσηλευτικής |
Νοσηλευτική Σχολή |
Εγγεγραμμένος Νοσηλευτής |
1 maj 2004 |
|
Πτυχίο Νοσηλευτικής Τεχνολογικού Πανεπιστημίου Κύπρου |
Τεχνολογικό Πανεπιστήμιο Κύπρου |
Νοσηλευτής(τρια) Γενικής Νοσηλευτικής |
||
|
Πτυχίο Νοσηλευτικής Ευρωπαϊκού Πανεπιστημίου Κύπρου |
Ευρωπαϊκό Πανεπιστήμιο Κύπρου |
|
||
|
Πτυχίο Νοσηλευτικής Πανεπιστημίου Λευκωσίας – BSc in Nursing |
Πανεπιστήμιο Λευκωσίας University of Nicosia |
|
||
|
Πτυχίο Γενικής Νοσηλευτικής |
Σχολή Επιστημών Υγείας, Πανεπιστήμιο Frederick |
|
||
|
Latvija |
1. Diploms par māsas kvalifikācijas iegūšanu |
1. Māsu skolas |
Māsa |
1 maj 2004 |
|
|
2. Māsas diploms |
2. Universitātes tipa augstskola pamatojoties uz Valsts eksāmenu komisijas lēmumu |
|
|
|
Lietuva |
1. Aukštojo mokslo diplomas, nurodantis suteiktą bendrosios praktikos slaugytojo profesinę kvalifikaciją |
1. Universitetas |
Bendrosios praktikos slaugytojas |
1 maj 2004 |
|
|
2. Aukštojo mokslo diplomas (neuniversitetinės studijos), nurodantis suteiktą bendrosios praktikos slaugytojo profesinę kvalifikaciją |
2. Kolegija |
|
|
|
|
3. Bakalauro diplomas (slaugos bakalauro kvalifikacinis laipsnis ir bendrosios praktikos slaugytojo profesinė kvalifikacija) |
3. Universitetas |
|
|
|
|
4. Profesinio bakalauro diplomas (slaugos profesinio bakalauro kvalifikacinis laipsnis ir bendrosios praktikos slaugytojo profesinė kvalifikacija) |
4. Kolegija |
|
|
|
Luxembourg |
— Diplôme d'Etat d'infirmier |
Ministère de l'éducation nationale, de la formation professionnelle et des sports |
Infirmier |
29 juni 1979 |
|
|
— Diplôme d'Etat d'infirmier hospitalier gradué |
|
|
|
|
Magyarország |
1. Ápoló bizonyítvány |
1. Szakképző iskola |
Ápoló |
1 maj 2004 |
|
|
2. Ápoló oklevél |
2. Felsőoktatási intézmény |
|
|
|
|
3. Okleveles ápoló oklevél |
3. Felsőoktatási intézmény |
|
|
|
Malta |
Lawrja jew diploma fl-istudji tal-infermerija |
Universita ”ta' Malta” |
Infermier Registrat tal-Ewwel Livell |
1 maj 2004 |
|
Nederland |
1. Diploma's verpleger A, verpleegster A, verpleegkundige A |
1. Door een van overheidswege benoemde examencommissie |
Verpleegkundige |
29 juni 1979 |
|
|
2. Diploma verpleegkundige MBOV (Middelbare Beroepsopleiding Verpleegkundige) |
2. Door een van overheidswege benoemde examencommissie |
|
|
|
|
3. Diploma verpleegkundige HBOV (Hogere Beroepsopleiding Verpleegkundige) |
3. Door een van overheidswege benoemde examencommissie |
|
|
|
|
4. Diploma beroepsonderwijs verpleegkundige – Kwalificatieniveau 4 |
4. Door een van overheidswege aangewezen opleidingsinstelling |
|
|
|
|
5. Diploma hogere beroepsopleiding verpleegkundige – Kwalificatieniveau 5 |
5. Door een van overheidswege aangewezen opleidingsinstelling |
|
|
|
Österreich |
1. Diplom über die Ausbildung in der all-gemeinen Gesundheits- und Krankenpflege |
1. Schule für allgemeine Gesundheits- und Krankenpflege |
— Diplomierte Gesundheits- und Krankenschwester |
1 januari 1994 |
|
|
2. Diplom als ”Diplomierte Krankenschwester, Diplomierter Krankenpfleger” |
2. Allgemeine Krankenpflegeschule |
— Diplomierter Gesundheits- und Krankenpfleger |
|
|
|
3. Diplom über den Abschluss des Fachhochschul-Bachelorstudiengangs ”Gesundheits- und Krankenpflege” |
3. Fachhochschulrat/ Fachhochschule |
|
|
|
Polska |
— Dyplom ukończenia studiów wyższych na kierunku pielęgniarstwo z tytułem ”magister pielęgniarstwa” |
Instytucja prowadząca kształcenie na poziomie wyższym uznana przez właściwe władze |
Pielegniarka |
1 maj 2004 |
|
|
— Dyplom ukończenia studiów wyższych zawodowych na kierunku/specjalności pielęgniarstwo z tytułem ”licencjat pielęgniarstwa” |
|
|
|
|
Portugal |
1. Diploma do curso de enfermagem geral |
1. Escolas de Enfermagem |
Enfermeiro |
1 januari 1986 |
|
|
2. Diploma/carta de curso de bacharelato em enfermagem |
2. Escolas Superiores de Enfermagem |
|
|
|
|
3. Diploma/Carta de curso de licenciatura em enfermagem |
3. Escolas Superiores de Enfermagem; Escolas Superiores de Saúde |
|
|
|
România |
1. Diplomă de absolvire de asistent medical generalist cu studii superioare de scurtă durată |
1. Universități |
Asistent medical generalist |
1 januari 2007 |
|
|
2. Diplomă de licență de asistent medical generalist cu studii superioare de lungă durată |
2. Universități |
|
|
|
|
3. Certificat de competențe profesionale (de asistent medical generalist) |
3. Ministerul Educației Naționale |
|
|
|
|
4. Certificat de calificare nivel 5 |
|
|
|
|
|
5. Certificat de calificare profesională nivel 5 |
|
|
|
|
Slovenija |
Diploma, s katero se podeljuje strokovni naslov ”diplomirana medicinska sestra/diplomirani zdravstvenik” |
1. Univerza |
Diplomirana medicinska sestra/ Diplomirani zdravstvenik |
1 maj 2004 |
|
|
2. Visoka strokovna šola |
|
|
|
|
Slovensko |
1. DIPLOM ošetrovateľstvo ”magister” (”Mgr.”) |
1. Vysoká škola/Univerzita |
Sestra |
1 maj 2004 |
|
|
2. DIPLOM ošetrovateľstvo ”bakalár” (”Bc.”) |
2. Vysoká škola/Univerzita |
|
|
|
|
3. DIPLOM diplomovaná všeobecná sestra |
3. Stredná zdravotnícka škola |
|
|
|
Suomi/Finland |
1. Sairaanhoitajan tutkinto/Sjukskötarexamen |
1. Terveydenhuolto-oppilaitokset/ |
Sairaanhoitaja/ Sjukskötare |
1 januari 1994 |
|
|
|
Hälsovårdsläroanstalter |
|
|
|
|
2. Sosiaali- ja terveysalan ammattikorkeakoulututkinto, sairaanhoitaja (AMK)/Yrkeshögskoleexamen inom hälsovård och det sociala området, sjukskötare (YH) |
2. Ammattikorkeakoulut/ Yrkeshögskolor |
|
|
|
Sverige |
Sjuksköterskeexamen |
Universitet eller högskola |
Sjuksköterska |
1 januari 1994 |
|
United Kingdom |
A qualification approved by the Nursing and Midwifery Council or one of its predecessor bodies as attesting to the completion of training required for general nurses by Article 31 and the standard of proficiency as required for registration as a Registered Nurse – Adult in its register (3) |
Education institutions approved by the Nursing and Midwifery Council or one of its predecessor bodies |
Registered Nurse – Adult |
29 juni 1979 |
|
(1) Detta examensbevis ger rätt till automatiskt erkännande när det utfärdas till medlemsstaters medborgare som har erhållit sin examen i Irland. (2) Denna information om examensbeviset infördes i syfte att säkerställa att utexaminerade som utbildats i Irland skulle ha rätt till automatiskt erkännande utan att ha registrerat sig i Irland, eftersom en sådan registrering inte utgör en del av examensförfarandet. (3) Denna information om examensbeviset ersätter tidigare uppgifter för Förenade kungariket i syfte att säkerställa att utexaminerade som utbildats i Förenade kungariket skulle ha rätt till automatiskt erkännande av sin examen utan att ha registrerat sig, eftersom en sådan registrering inte utgör en del av examensförfarandet. (4) Giltigt till och med 2001. (5) Från och med 2001/2002. |
||||
V.3 TANDLÄKARE
5.3.1 Utbildningsplan för tandläkare
Utbildningsplanen som leder fram till examensbevis för tandläkare skall omfatta minst nedanstående ämnen. Undervisning i ett eller flera ämnen får ges inom ramen för eller i anslutning till övriga ämnen.
A. Grundläggande ämnen
— kemi
— fysik
— biologi
B. Mediko-biologiska och allmänna medicinska ämnen
— anatomi
— embryologi
— histologi, inklusive cytologi
— fysiologi
— biokemi (eller fysiologisk kemi)
— patologisk anatomi
— allmän patologi
— farmakologi
— mikrobiologi
— hygien
— sjukdomsförebyggande åtgärder och epidemiologi
— radiologi
— medicinsk rehabilitering
— ►C6 allmänkirurgi ◄
— allmänmedicin, inklusive barn- och ungdomsmedicin
— öron-, näs- och halssjukdomar
— hudsjukdomar och veneriska sjukdomar
— allmän psykologi, psykopatologi och neuropatologi
— anestesiologi
C. Ämnen med direkt anknytning till tandläkaryrket
— protetik
— materiallära
— konserverande tandvård
— förebyggande tandvård
— anestesiologi och premedicinering vid tandbehandling
— oral kirurgi
— oral patologi
— klinisk praktik
— barntandvård (pedontologi)
— tandreglering (ortodonti)
— parodontologi
— odontologisk röntgendiagnostik
— bettfysiologi
— yrkets organisation, etik och lagstiftning
— sociala aspekter på tandläkaryrket
5.3.2 Benämningar på examensbevis för grundutbildning för tandläkare
|
Land |
Benämning på examensbeviset |
Organ som utfärdar examensbeviset |
Behörighetsbevis som medföljer examensbeviset |
Yrkestitel |
Referensdatum |
|
België/Belgique/Belgien |
Diploma van tandarts/ Diplôme licencié en science dentaire |
— De universiteiten/Les universités |
|
Licentiaat in de tandheelkunde/ Licencié en science dentaire |
28 januari 1980 |
|
— De bevoegde Examencommissie van de Vlaamse Gemeenschap/ Le Jury compétent d'enseignement de la Communauté française |
|||||
|
България |
Диплома за висше образование на образователно-квалификационна степен ”Магистър” по ”Дентална медицина” с професионална квалификация ”Магистър-лекар по дентална медицина” |
Университет |
|
Лекар по дентална медицина |
1 januari 2007 |
|
Česká republika |
Diplom o ukončení studia ve studijním programu zubní lékařství (doktor zubního lékařství, MDDr.) |
Lékařská fakulta univerzity v České republice |
|
Zubní lékař |
1 maj 2004 |
|
Danmark |
Bevis for kandidatuddannelsen i odontologi (cand.odont.) |
Universitet |
1. Autorisation som tandlæge 2. Tilladelse til selvstændigt virke som tandlæge |
Tandlæge |
28 januari 1980 |
|
Deutschland |
Zeugnis über die Zahnärztliche Prüfung |
Zuständige Behörden |
|
Zahnarzt |
28 januari 1980 |
|
Eesti |
Hambaarstikraad Degree in Dentistry (DD) Diplom hambaarstiteaduse õppekava läbimise kohta |
Tartu Ülikool |
|
Hambaarst |
1 maj 2004 |
|
Ελλάς |
Πτυχίο Οδοντιατρικής |
Πανεπιστήμιο |
|
Οδοντίατρος ή χειρούργος οδοντίατρος |
1 januari 1981 |
|
España |
Título de Licenciado en Odontología |
El rector de una universidad |
|
Licenciado en Odontología |
1 januari 1986 |
|
|
Título de Graduado/a en Odontología |
El rector de una Universidad |
|
Graduado/a en Odontología |
1 januari 1986 |
|
France |
Diplôme d'Etat de docteur en chirurgie dentaire |
Universités |
|
Chirurgien-dentiste |
28 januari 1980 |
|
Hrvatska |
Diploma ”doktor dentalne medicine/doktorica dentalne medicine” |
Fakulteti sveučilišta u Republici Hrvatskoj |
|
doktor dentalne medicine/doktorica dentalne medicine |
1 juli 2013 |
|
Ireland |
— Bachelor in Dental Science (B.Dent.Sc.) |
— Universities |
|
— Dentist |
28 januari 1980 |
|
|
— Bachelor of Dental Surgery (BDS) |
— Royal College of Surgeons in Ireland |
|
— Dental practitioner |
|
|
|
— Licentiate in Dental Surgery (LDS) |
|
|
— Dental surgeon |
|
|
Italia |
Diploma di laurea in Odontoiatria e Protesi Dentaria |
Università |
Diploma di abilitazione all'esercizio della professione di odontoiatra |
Odontoiatra |
28 januari 1980 |
|
Κύπρος |
Πιστοποιητικό Εγγραφής Οδοντιάτρου |
Οδοντιατρικό Συμβούλιο |
|
Οδοντίατρος |
1 maj 2004 |
|
Latvija |
Zobārsta diploms |
Universitātes tipa augstskola |
Sertifikāts – kompetentas iestādes izsniegts dokuments, kas apliecina, ka persona ir nokārtojusi sertifikācijas eksāmenu zobārstniecībā |
Zobārsts |
1 maj 2004 |
|
Lietuva |
1. Aukštojo mokslo diplomas, nurodantis suteiktą gydytojo odontologo kvalifikaciją |
Universitetas |
1. Internatūros pažymėjimas, nurodantis suteiktą gydytojo odontologo profesinę kvalifikaciją |
Gydytojas odontologas |
1 maj 2004 |
|
|
2. Magistro diplomas (odontologijos magistro kvalifikacinis laipsnis ir gydytojo odontologo kvalifikacija) |
2. Internatūros pažymėjimas (gydytojo odontologo profesinė kvalifikacija) |
|
||
|
Luxembourg |
Diplôme d'Etat de docteur en médecine dentaire |
Jury d'examen d'Etat |
|
Médecin-dentiste |
28 januari 1980 |
|
Magyarország |
Okleveles fogorvos doktor oklevél (doctor medicinae dentariae, dr. med. dent) |
Egyetem |
|
Fogorvos |
1 maj 2004 |
|
Malta |
Lawrja fil- Kirurġija Dentali |
Universita' ta Malta |
|
Kirurgu Dentali |
1 maj 2004 |
|
Nederland |
Universitair getuigschrift van een met goed gevolg afgelegd tandartsexamen |
Faculteit Tandheelkunde |
|
Tandarts |
28 januari 1980 |
|
Österreich |
Bescheid über die Verleihung des akademischen Grades ”Doktor der Zahnheilkunde” |
— Medizinische Universität |
|
Zahnarzt |
1 januari 1994 |
|
— Medizinische Fakultät der Universität |
|
|
|
||
|
Polska |
Dyplom ukończenia studiów wyższych na kierunku lekarsko-dentystycznym lekarskim z tytułem ”lekarz dentysta” |
Szkoły wyższe |
Świadectwo złożenia Lekarsko – Dentystycznego Egzaminu Państwowego (1)/Świadectwo złożenia Lekarsko-Dentystycznego Egzaminu Końcowego (2) |
Lekarz dentysta |
1 maj 2004 |
|
|
|
|
Zaświadczenie o ukończeniu stażu podyplomowego (3) |
|
|
|
Portugal |
— Carta de curso de licenciatura em medicina dentária |
— Faculdades — Institutos Superiores |
|
Médico dentista |
1 januari 1986 |
|
|
— Mestrado integrado em medicina dentária |
|
|
24 mars 2006 |
|
|
România |
Diplomă de licență de medic dentist |
— Universități |
|
Medic dentist |
1 oktober 2003 |
|
|
Diploma de licență și master (4) |
— Ministerul Educației Naționale (4) |
|
Doctor-medic stomatolog (5) |
|
|
Slovenija |
Diploma, s katero se podeljuje strokovni naslov ”doktor dentalne medicine / doktorica dentalne medicine” |
— Univerza |
Potrdilo o opravljenem strokovnem izpitu za poklic doktor dentalne medicine/doktorica dentalne medicine |
Doktor dentalne medicine/ Doktorica dentalne medicine |
1 maj 2004 |
|
Slovensko |
DIPLOM zubné lekárstvo doktor zubného lekárstva (”MDDr.”) |
Univerzita |
|
Zubný lekár |
1 maj 2004 |
|
Suomi/Finland |
Hammaslääketieteen lisensiaatin tutkinto/ Odontologie licentiatexamen |
— Helsingin yliopisto/ Helsingfors universitet |
Sosiaali- ja terveysalan lupa- ja valvontaviraston päätös käytännön palvelun hyväksymisestä/Beslut av Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården om godkännande av prakisk tjänstgöring |
Hammaslääkäri/ Tandläkare |
1 januari 1994 |
|
|
|
— Oulun yliopisto |
|
|
|
|
|
|
— Itä-Suomen yliopisto |
|
|
|
|
|
|
— Turun yliopisto |
|
|
|
|
Sverige |
Tandläkarexamen |
Universitet eller högskola |
Bevis om legitimation som tandläkare, utfärdat av Socialstyrelsen |
Tandläkare |
1 januari 1994 |
|
United Kingdom |
— Bachelor of Dental Surgery (BDS or B.Ch.D.) |
— Universities |
|
— Dentist |
28 januari 1980 |
|
|
— Licentiate in Dental Surgery |
— Royal Colleges |
|
— Dental practitioner |
|
|
|
|
|
|
— Dental surgeon |
|
|
(1) Till och med 2012. (2) Från och med 2013. (3) Examensbeviset bör även åtföljas av ett intyg om genomförd praktik efter examen (”staż podyplomowy”) utom för personer som inte påbörjat sin praktik före den 2 oktober 2016 och ansökte mellan den 2 oktober 2016 och den 28 februari 2017 om rätten att utöva yrket tandläkare. (4) Från och med den 1 oktober 2011. (5) Från och med den 1 september 2017. |
|||||
5.3.3 Benämningar på examensbevis för specialisttandläkare
Munkirurgi
|
Land |
Benämning på examensbeviset |
Organ som utfärdar examensbeviset |
Referensdatum |
|
België/Belgique/Belgien |
|
|
|
|
България |
Свидетелство за призната специалност по ”Орална хирургия” |
Факултет по дентална медицина към Медицински университет |
1 januari 2007 |
|
Česká republika |
Diplom o specializaci (v oboru orální a maxilofaciální chirurgie) |
1. Institut postgraduálního vzdělávání ve zdravotnictví 2. Ministerstvo zdravotnictví |
19 juli 2007 |
|
Danmark |
Bevis for tilladelse til at betegne sig som specialtandlæge i tand-, mund- og kæbekirurgi |
Sundhedsstyrelsen Styrelsen for Patientsikkerhed |
28 januari 1980 |
|
Deutschland |
Fachzahnärztliche Anerkennung für Oralchirurgie/Mundchirurgie |
Landeszahnärztekammer |
28 januari 1980 |
|
Eesti |
|
|
|
|
Ελλάς |
Τίτλος Οδοντιατρικής ειδικότητας της Γναθοχειρουργικής (up to 31.12.2002) |
— Περιφέρεια — Νομαρχιακή Αυτοδιοίκηση — Νομαρχία |
1 januari 2003 |
|
España |
|
|
|
|
France |
Diplôme d'études spécialisées de chirurgie orale |
Universités |
31 mars 2011 |
|
Hrvatska |
|
|
|
|
Ireland |
Certificate of specialist dentist in oral surgery |
Competent authority recognised for this purpose by the competent minister |
28 januari 1980 |
|
Italia |
Diploma di specialista in Chirurgia Orale |
Università |
21 maj 2005 |
|
Κύπρος |
Πιστοποιητικό Αναγνώρισης του Ειδικού Οδοντιάτρου στην Στοματική Χειρουργική |
Οδοντιατρικό Συμβούλιο |
1 maj 2004 |
|
Latvija |
|
|
|
|
Lietuva |
1. Rezidentūros pažymėjimas, nurodantis suteiktą burnos chirurgo profesinę kvalifikaciją 2. Rezidentūros pažymėjimas (burnos chirurgo profesinė kvalifikacija) |
Universitetas |
1 maj 2004 |
|
Luxembourg |
|
|
|
|
Magyarország |
Dento-alveoláris sebészet szakorvosa bizonyítvány |
Nemzeti Vizsgabizottság |
1 maj 2004 |
|
Malta |
Ċertifikat ta' speċjalista dentali fil-Kirurġija tal-ħalq |
Kumitat ta' Approvazzjoni dwar Speċjalisti |
1 maj 2004 |
|
Nederland |
Bewijs van inschrijving als kaakchirurg in het Specialistenregister |
Registratiecommissie Tandheelkundige Specialismen (RTS) van de Koninklijke Nederlandse Maatschappij tot bevordering der Tandheelkunde |
28 januari 1980 |
|
Österreich |
|
|
|
|
Polska |
Dyplom uzyskania tytułu specjalisty w dziedzinie chirurgii stomatologicznej |
Centrum Egzaminów Medycznych |
1 maj 2004 |
|
Portugal |
Título de Especialista em Cirurgia Oral |
Ordem dos Médicos Dentistas (OMD) |
4 juni 2008 |
|
România |
Certificatul de specialist în Chirurgie dento-alveolară |
Ministerul Sănătății |
17 december 2008 |
|
Slovenija |
Potrdilo o opravljenem specialističnem izpitu iz oralne kirurgije |
1. Ministrstvo za zdravje 2. Zdravniška zbornica Slovenije |
1 maj 2004 |
|
Slovensko |
Diplom o špecializácii v špecializačnom odbore maxilofaciálna chirurgia |
Univerzita |
17 december 2008 |
|
Suomi/Finland |
Erikoishammaslääkärin tutkinto, suu-ja leukakirurgia/Specialtandläkarexamen, oral och maxillofacial kirurgi |
Yliopisto |
1 januari 1994 |
|
Sverige |
Bevis om specialistkompetens i oral kirurgi |
Socialstyrelsen |
1 januari 1994 |
|
United Kingdom |
Certificate of completion of specialist training in oral surgery |
Competent authority recognised for this purpose |
28 januari 1980 |
Ortodonti
|
Land |
Benämning på examensbeviset |
Organ som utfärdar examensbeviset |
Referensdatum |
|
België/Belgique/Belgien |
Titre professionnel particulier de dentiste spécialiste en orthodontie/Bijzondere beroepstitel van tandarts specialist in de orthodontie |
Ministre de la Santé publique/Minister bevoegd voor Volksgezondheid |
27 januari 2005 |
|
България |
Свидетелство за призната специалност по ”Ортодонтия” |
Факултет по дентална медицина към Медицински университет |
1 januari 2007 |
|
Česká republika |
Diplom o specializaci (v oboru ortodoncie) |
1. Institut postgraduálního vzdělávání ve zdravotnictví 2. Ministerstvo zdravotnictví |
19 juli 2007 |
|
Danmark |
Bevis for tilladelse til at betegne sig som specialtandlæge i ortodonti |
Sundhedsstyrelsen Styrelsen for Patientsikkerhed |
28 januari 1980 |
|
Deutschland |
Fachzahnärztliche Anerkennung für Kieferorthopädie |
Landeszahnärztekammer |
28 januari 1980 |
|
Eesti |
Residentuuri lõputunnistus ortodontia erialal Ortodontia residentuuri lõpetamist tõendav tunnistus |
Tartu Ülikool |
1 maj 2004 |
|
Ελλάς |
Τίτλος Οδοντιατρικής ειδικότητας της Ορθοδοντικής |
— Περιφέρεια — Νομαρχιακή Αυτοδιοίκηση — Νομαρχία |
1 januari 1981 |
|
España |
|
|
|
|
France |
Titre de spécialiste en orthodontie |
Conseil National de l'Ordre des chirurgiens dentistes |
28 januari 1980 |
|
Hrvatska |
|
|
|
|
Ireland |
Certificate of specialist dentist in orthodontics |
Competent authority recognised for this purpose by the competent minister |
28 januari 1980 |
|
Italia |
Diploma di specialista in Ortognatodonzia |
Università |
21 maj 2005 |
|
Κύπρος |
Πιστοποιητικό Αναγνώρισης του Ειδικού Οδοντιάτρου στην Ορθοδοντική |
Οδοντιατρικό Συμβούλιο |
1 maj 2004 |
|
Latvija |
”Sertifikāts” – kompetentas iestādes izsniegts dokuments, kas apliecina, ka persona ir nokārtojusi sertifikācijas eksāmenu ortodontijā |
Latvijas Ārstu biedrība |
1 maj 2004 |