Detta dokument är endast avsett som dokumentationshjälpmedel och institutionerna ansvarar inte för innehållet

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artiklarna 47.2 och artikel 55 i detta,

med beaktande av kommissionens förslag ( 1 ),

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande ( 2 ),

i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget ( 3 ), och

av följande skäl:

(1)

Rådets första direktiv 79/267/EEG av den 5 mars 1979 om samordning av lagar och andra författningar om rätten att starta och driva direkt livförsäkringsrörelse ( 4 ), rådets andra direktiv 90/619/EEG av den 8 november 1990 om samordning av lagar och andra författningar om direkt livförsäkring, och med bestämmelser avsedda att göra det lättare att effektivt utnyttja friheten att tillhandahålla tjänster, och om ändring av direktiv 79/267/EEG ( 5 ) och rådets tredje direktiv 92/96/EEG av den 10 november 1992 om samordning av lagar och andra författningar som avser direkt livförsäkring och om ändring av direktiven 79/267/EEG och 90/619/EEG (tredje livförsäkringsdirektivet) ( 6 ) har undergått flera och omfattande ändringar. För att skapa klarhet i samband med senare ändringar bör direktiven arbetas om.

(2)

Det är viktigt att undanröja vissa skillnader mellan olika nationella tillsynsregler för att göra det lättare att starta och driva livförsäkringsverksamhet. För att nå detta mål och samtidigt tillförsäkra försäkringstagare och förmånstagare i samtliga medlemsstater ett tillräckligt skydd bör bestämmelserna avseende de finansiella krav som ställs på livförsäkringsföretagen samordnas.

(3)

Det är nödvändigt att den inre marknaden för direkt livförsäkring fullbordas med hänsyn till såväl etableringsfriheten som friheten att tillhandahålla tjänster i medlemsstaterna så att det blir enklare för försäkringsföretag med huvudkontor i gemenskapen att fullgöra åtaganden inom gemenskapen och därigenom ge försäkringstagarna tillgång till inte endast försäkringsgivare etablerade i det egna landet, utan också till försäkringsgivare som har sitt huvudkontor inom gemenskapen och är etablerade i andra medlemsstater.

(4)

Enligt fördraget är all diskriminering i fråga om friheten att tillhandahålla tjänster, vilken grundas på att ett företag inte är etablerat i den medlemsstat där tjänsterna utförs, förbjuden. Detta förbud gäller beträffande tjänster som tillhandahålls från alla etableringsställen inom gemenskapen, vare sig det är ett huvudkontor, en agentur eller en filial.

(5)

Detta direktiv utgör därför ett viktigt steg i sammanslagningen av de nationella marknaderna till en integrerad marknad. Detta steg behöver kompletteras med andra gemenskapsåtgärder i syfte att göra det möjligt för alla försäkringstagare att ha tillgång till varje försäkringsgivare med huvudkontor inom gemenskapen som bedriver verksamhet där med stöd av etableringsfriheten eller friheten att tillhandahålla tjänster, och att därvid garanteras ett tillfredsställande skydd.

(6)	Detta direktiv skall ingå i en samlad gemenskapslagstiftning inom livförsäkringsområdet som även innefattar rådets direktiv 91/674/EEG av den 19 december 1991 om årsbokslut och sammanställd redovisning för försäkringsföretag ( 7 ).

(7)

Den metod som valts är att sådan harmonisering skall ske som är väsentlig, nödvändig och tillräcklig för att uppnå ömsesidigt erkännande av auktorisationer och säkra system för kontroll så att det blir möjligt att bevilja en enda auktorisation som gäller i hela gemenskapen, samt att tillämpa principen om hemlandstillsyn.

(8)

Som en följd av detta skall bedrivandet av försäkringsrörelse vara underkastat en enda officiell auktorisation som ges av de behöriga myndigheterna i den medlemsstat där försäkringsföretaget har sitt huvudkontor. En sådan auktorisation ger företaget rätt att bedriva verksamhet inom hela gemenskapen med stöd av etableringsfriheten eller friheten att tillhandahålla tjänster. Den medlemsstat där en filial ligger eller där tjänster tillhandahålls får inte kräva att försäkringsföretag som vill bedriva försäkringsrörelse där och som redan har auktorisation i hemlandet skall söka ny auktorisation.

(9)

De behöriga myndigheterna bör inte bevilja auktorisation eller upprätthålla denna auktorisation för ett försäkringsföretag om en effektiv tillsyn förhindras av att företaget har nära förbindelser med en annan fysisk eller juridisk person. De försäkringsföretag som redan är auktoriserade skall också uppfylla de behöriga myndigheternas krav i detta avseende.

(10)	Definitionen av ”nära förbindelser” i detta direktiv anger minimikriterier, och detta hindrar inte medlemsstaterna från att tillämpa den även på andra situationer än de som avses med definitionen.

(11)	Förvärv av en betydande del av ett bolags kapital utgör inte i sig ett ägarintresse, i betydelsen ”nära förbindelser”, om kapitalandelen förvärvats endast som en tillfällig placering som inte ger inflytande över företagets organisation eller ekonomiska inriktning.

(12)

Principerna om ömsesidigt erkännande och om hemlandstillsyn kräver att de enskilda medlemsstaternas behöriga myndigheter inte bör meddela auktorisation eller bör återkalla auktorisationen i sådana fall där verksamhetsplanen, lokaliseringen eller den faktiskt utövade verksamheten klart visar att försäkringsföretaget har valt rättssystemet i en medlemsstat i syfte att undgå de strängare normer som gäller i en annan medlemsstat inom vars område det bedriver eller har för avsikt att bedriva sin huvudsakliga verksamhet. Ett försäkringsföretag skall vara auktoriserat i den medlemsstat i vilken det har sitt stadgeenliga säte. Dessutom skall medlemsstaterna kräva att ett försäkringsföretag har huvudkontor i sin ursprungsmedlemsstat och att det faktiskt bedriver verksamhet där.

(13)

Av praktiska skäl bör tillhandahållandet av tjänster definieras med hänsyn tagen till såväl försäkringsgivarens etableringsställe som platsen för åtagandet. Därför bör även åtagandet definieras. Vidare är det önskvärt att göra åtskillnad mellan verksamhet genom etablering och verksamhet som utövas inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster.

(14)	En indelning i försäkringsklasser är nödvändig, främst för att bestämma vilka former av försäkringsverksamhet som omfattas av obligatorisk auktorisation.

(15)

Vissa ömsesidiga institut bör undantas från tillämpningsområdet för detta direktiv, om de på grund av sin rättsliga ställning uppfyller skäliga villkor beträffande säkerhet och finansiella krav. Vissa institut, vars verksamhet täcker endast en mycket begränsad sektor och som är begränsad genom institutens stadgar, bör också undantas.

(16)

Livförsäkringsverksamhet är föremål för officiell auktorisation och tillsyn i varje medlemsstat. Villkoren för att bevilja eller återkalla en sådan auktorisation måste läggas fast. Ett beslut om avslag på en ansökan om auktorisation eller om återkallande av en auktorisation måste kunna göras till föremål för domstolsprövning.

(17)

De befogenheter och medel för kontroll som anförtrotts de behöriga myndigheterna bör klargöras. Det är även önskvärt att utfärda särskilda föreskrifter om villkoren för att starta och driva verksamhet som utövas inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster, samt om tillsyn över sådan verksamhet.

(18)	De behöriga myndigheterna i hemländerna bör ansvara för tillsynen av att försäkringsföretagens ekonomi är sund, vilket bl.a. innebär kontroll av deras solvensmarginal och skapandet av tillräckliga tekniska avsättningar, samt att dessa avsättningar täcks av matchande tillgångar.

(19)

Det är lämpligt att föreskriva utbyte av information mellan de behöriga myndigheterna och myndigheter eller organ som i kraft av sin uppgift bidrar till att stärka stabiliteten hos det finansiella systemet. För att bevara informationens konfidentiella karaktär skall antalet mottagare hållas mycket begränsat.

(20)	Vissa handlingar, såsom bedrägeri och insiderbrott, påverkar det finansiella systemets stabilitet och integritet, även när andra företag än försäkringsföretag berörs.

(21)	Det är nödvändigt att fastställa under vilka förutsättningar det ovan nämnda informationsutbytet skall tillåtas.

(22)	När det föreskrivs att informationen får offentliggöras endast med de behöriga myndigheternas uttryckliga tillstånd får dessa, när så är lämpligt, ställa stränga krav som villkor för tillståndet.

(23)	Medlemsstaterna får ingå avtal om utbyte av information med tredje land under förutsättning att det finns lämpliga garantier för att den information som överlämnas omfattas av tystnadsplikt.

(24)

För att stärka tillsynen över försäkringsföretag och skyddet för deras kunder bör det föreskrivas att en revisor omgående skall rapportera till de behöriga myndigheterna då han, enligt vad som föreskrivs i detta direktiv, under fullgörandet av sitt uppdrag får kännedom om förhållanden som riskerar att allvarligt påverka ett försäkringsföretags finansiella ställning eller dess organisation av administration och redovisning.

(25)	Med tanke på det eftersträvade syftet är det lämpligt att medlemsstaterna tillser att denna skyldighet gäller alla de tillfällen då en revisor upptäcker sådana omständigheter vid fullgörandet av sina uppdrag i ett företag som har nära förbindelser med ett försäkringsföretag.

(26)

Revisorernas skyldighet att vid behov meddela de behöriga myndigheterna vissa förhållanden och beslut rörande ett försäkringsföretag som de upptäcker vid fullgörandet av sina uppdrag hos ett företag som inte är ett försäkringsföretag ändrar inte i sig arten av deras uppdrag hos detta företag, inte heller det sätt på vilket de bör fullgöra sina uppgifter där.

(27)	Förvaltning av pensionsfonder påverkar inte under några förhållanden de befogenheter som tilldelats respektive myndigheter med avseende på innehavare av de tillgångar som denna förvaltning omfattar.

(28)	Vissa bestämmelser i detta direktiv avser minimikrav. Hemlandet får dock fastställa strängare regler för försäkringsföretag som är auktoriserade av dess egna behöriga myndigheter.

(29)

De behöriga myndigheterna i medlemsstaterna måste ha de tillsynsmöjligheter som krävs för att säkerställa att försäkringsföretagen bedriver sin verksamhet på ett korrekt sätt inom hela gemenskapen oavsett om verksamheten utövas med stöd av etableringsfriheten eller friheten att tillhandahålla tjänster. Myndigheterna måste särskilt ha möjlighet att införa lämpliga skyddsåtgärder eller sanktioner i avsikt att förhindra oegentligheter och överträdelser av bestämmelserna om tillsyn över försäkringsverksamhet.

(30)	Bestämmelserna om överlåtelse av försäkringsbestånd bör innehålla särskilda bestämmelser om överlåtelse till ett annat företag av bestånd av försäkringsavtal som ingåtts inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster.

(31)	Bestämmelserna om överlåtelse av försäkringsbestånd måste överensstämma med systemet med en enda auktorisation som föreskrivs i detta direktiv.

(32)

Företag som etablerats efter de tidpunkter som anges i artikel 18.3 bör inte medges att driva verksamhet avseende livförsäkring och verksamhet avseende annan försäkring än livförsäkring samtidigt. Medlemsstaterna bör däremot ha rätt att medge företag som vid de relevanta tidpunkter som anges i artikel 18.3 drev dessa verksamheter samtidigt att fortsätta med detta, förutsatt att varje verksamhet har sin egen ledning, detta för att försäkringstagarnas intressen, när det gäller livförsäkring respektive annan försäkring än livförsäkring, skall tillvaratas och för att de finansiella minimiförpliktelser som åvilar en av dessa verksamheter inte skall bäras av den andra verksamheten. För redan etablerade företag, som utövar samtidig verksamhet avseende livförsäkring och annan försäkring än livförsäkring, bör en medlemsstat ha möjlighet att föreskriva att företagen, om de är etablerade inom statens territorium, skall upphöra med denna samtidiga verksamhet. Specialiserade företag bör stå under särskild tillsyn, när ett företag som meddelar annan försäkring än livförsäkring tillhör samma finansiella företagsgrupp som ett livförsäkringsbolag.

(33)

Det finns inget i detta direktiv som hindrar att ett blandat företag delas upp i två företag, det ena verksamt inom livförsäkringsområdet och det andra inom området för annan försäkring. För att en sådan uppdelning skall kunna ske under mest gynnsamma betingelser bör medlemsstaterna medges rätt att, i enlighet med gemenskapens konkurrensregler, införa lämpliga skattebestämmelser, särskilt med hänsyn till kapitalvinster som en sådan uppdelning kan medföra.

(34)

De medlemsstater som så önskar bör kunna bevilja samma försäkringsföretag auktorisation för de klasser som avses i bilaga I och för de typer av försäkringar som hänförs till försäkringsklasserna 1 och 2 i bilaga I till rådets direktiv 73/239/EEG av den 24 juli 1973 om samordning av lagar och andra författningar angående rätten att etablera och driva verksamhet med annan direkt försäkring än livförsäkring ( 8 ). Denna möjlighet får dock underställas vissa villkor ifråga om redovisnings- och likvidationsregler.

(35)

Med hänsyn till skyddet av försäkringstagarna bör alla försäkringsföretag införa lämpliga tekniska avsättningar. Beräkningen av dessa avsättningar baseras huvudsakligen på försäkringsmatematiska principer. Dessa principer bör samordnas för att underlätta ett ömsesidigt erkännande av de försiktighetsregler som tillämpas i de olika medlemsstaterna.

(36)

Av försiktighetsskäl är det önskvärt att det inrättas en miniminivå för samordning av de regler om begränsning av räntesats vid beräkningar av de tekniska avsättningarna. För att uppnå en sådan begränsning är det lämpligt att låta medlemsstaterna fritt få välja vilken metod som skall användas eftersom de metoder som finns alla är lika riktiga, försiktiga och likvärdiga.

(37)

De regler som styr beräkningen av tekniska avsättningar och de regler som styr spridningen, lokaliseringen och matchningen av de tillgångar som används för att täcka de tekniska avsättningarna måste samordnas för att underlätta ett ömsesidigt erkännande av medlemsstaternas regler. Vid denna samordning måste man beakta de åtgärder för liberalisering av kapitalrörelser som avses i artikel 56 i fördraget och de framsteg som gemenskapen gjort på vägen mot en ekonomisk och monetär union.

(38)	Hemländerna får dock inte kräva att försäkringsföretagen skall investera de tillgångar som täcker de tekniska avsättningarna i särskilda tillgångsslag, eftersom ett sådant krav skulle vara oförenligt med den liberalisering av kapitalrörelserna som avses i artikel 56 i fördraget.

(39)

Det är nödvändigt för försäkringsföretagen att, utöver tekniska avsättningar – inklusive matematiska avsättningar – av tillräcklig storlek för att kunna uppfylla sina försäkringsåtaganden, ha en kompletterande reserv i form av en s.k. solvensmarginal, som skall motsvaras av fria tillgångar och, med de behöriga myndigheternas godkännande, av andra, dolda tillgångar som skall fungera som buffert vid en ogynnsam affärsutveckling. Kravet är ett viktigt inslag i systemet för stabilitetstillsyn till skydd för försäkrade och försäkringstagare. För att man skall kunna vara säker på att de krav som ställs på försäkringsföretagen är grundade på objektiva kriterier som tillförsäkrar företag av samma storlek likvärdiga konkurrensvillkor, bör solvensmarginalen stå i förhållande till respektive företags totala åtaganden samt till arten och storleken av de risker som hänför sig till de olika slag av verksamhet som ligger inom ramen för detta direktiv. Solvensmarginalen bör därför vara olika stor beroende på om det rör sig om placeringsrisk, dödsfallsrisk eller förvaltningsrisk. Den bör följaktligen bestämmas på grundval av matematiska avsättningar och den risksumma som företagens åtaganden omfattar, av inbetalda premier eller bidrag, av endast avsättningar eller av tillgångar i tontiner.

(40)

I direktiv 92/96/EEG fanns bestämmelser om en tillfällig definition av ”reglerad marknad” i avvaktan på att ett direktiv om investeringstjänster inom värdepappersområdet skulle antas som skulle harmonisera detta begrepp på gemenskapsnivå. I rådets direktiv 93/22/EEG av den 10 maj 1993 om investeringstjänster inom värdepappersområdet ( 9 ) definieras begreppet ”reglerad marknad”, även om livförsäkringsverksamhet undantas från direktivets tillämpningsområde. Det är lämpligt att tillämpa begreppet ”reglerad marknad” även för livförsäkringsverksamhet.

(41)

Förteckningen över poster som får ingå i den solvensmarginal som krävs enligt detta direktiv måste kompletteras med hänsyn till nya finansiella instrument och till de möjligheter som beviljats för andra finansiella institut vid uppbyggnaden av sina fonder. Mot bakgrund av utvecklingen på marknaden för återförsäkring som tas av direktförsäkringsgivare måste de behöriga myndigheterna ges befogenheter att under vissa förhållanden minska nedsättningen av solvensmarginalkravet. I syfte att förbättra solvensmarginalens kvalitet bör möjligheten att beakta framtida vinst i den disponibla solvensmarginalen begränsas och vara beroende av vissa villkor samt i vilket fall som helst upphöra efter 2009.

(42)

Ett krav måste vara att det finns en garantifond som till storlek och sammansättning ger garanti för att företagen redan vid sitt bildande förfogar över tillräckliga resurser, och att solvensmarginalen inte vid något tillfälle vid utövandet av verksamheten underskrider ett visst säkerhetsminimum. Denna garantifond skall i sin helhet eller till viss angiven del bestå av öppet redovisade tillgångar.

(43)

För att i framtiden undvika plötsliga större ökningar av beloppet för den minsta garantifonden bör en mekanism inrättas som leder till att ökningarna ligger i linje med det europeiska konsumentprisindexet. Genom detta direktiv bör minimistandarder för solvensmarginalkraven fastställas, samtidigt som en medlemsstat bör kunna föreskriva striktare regler för försäkringsföretag som auktoriserats av medlemsstatens egna behöriga myndigheter.

(44)

Det finns skillnader mellan medlemsstaternas avtalsrättsliga lagstiftning tillämplig på de verksamheter som avses i detta direktiv. Harmoniseringen av försäkringsavtalsrätten är inte en förutsättning för att uppnå en inre marknad för försäkringar. Den möjlighet som ges medlemsstaterna att föreskriva att deras respektive lagar skall tillämpas på försäkringsavtal som täcker åtaganden inom deras territorier bör därför ge tillräckligt skydd för försäkringstagare. En frihet att som tillämplig lag för avtalet välja en annan lag än den i medlemsstaten för åtagandet bör kunna ges, med stöd av bestämmelser som tar hänsyn till särskilda förhållanden.

(45)	Försäkringstagare bör ges möjlighet att inom en tid av 14 till 30 dagar frånträda livförsäkringsavtal.

(46)

Inom ramen för en inre marknad ligger det i försäkringstagarnas intresse att ha tillgång till bredast möjliga utbud av försäkringsprodukter som finns att tillgå inom gemenskapen så att de kan välja vad som bäst motsvarar deras behov. Det åligger den medlemsstat där åtagandet har gjorts att se till att det inom dess territorium inte finns några hinder mot att tillhandahålla alla försäkringsprodukter som saluförs inom gemenskapen, förutsatt att produkterna inte strider mot i medlemsstaten gällande lagstiftning till skydd för det allmänna bästa och i den utsträckning skyddet för det allmänna bästa inte säkerställts genom regler i hemlandet, samt med kravet att sådan lagstiftning tillämpas på alla företag med verksamhet i medlemsstaten utan diskriminering av något företag och att de är objektivt sett nödvändiga och står i proportion till det åsyftade ändamålet.

(47)

Medlemsstaterna måste kunna säkerställa att de försäkringsprodukter och de avtalshandlingar som, enligt etableringsfriheten eller friheten att tillhandahålla tjänster, används för att täcka åtaganden inom deras territorier, överensstämmer med de särskilda rättsregler till skydd för det allmänna bästa som är tillämpliga. De tillsynssystem som skall tillämpas måste motsvara den inre marknadens krav utan att vara en förutsättning för att bedriva försäkringsverksamhet. Med detta synsätt förefaller det inte berättigat med ett system med förhandsgodkännande av avtalsvillkor. Det är därför nödvändigt att införa andra system som är bättre anpassade till den inre marknadens krav och som ger varje medlemsstat möjlighet att garantera försäkringstagare ett tillfredsställande skydd.

(48)	Det är nödvändigt att få till stånd ett samarbete mellan medlemsstaternas behöriga myndigheter och mellan dessa myndigheter och kommissionen.

(49)	Det bör införas ett sanktionssystem som skall tillämpas om ett försäkringsföretag inte uppfyller de bestämmelser till skydd för det allmänna bästa som är tillämpliga i den medlemsstat där ett åtagande görs.

(50)

Det är nödvändigt att utforma bestämmelser för det fall att ett företags ekonomiska ställning medför att det har svårt att uppfylla sina försäkringsåtaganden. I vissa situationer, där försäkringstagarnas rättigheter är hotade, behöver de behöriga myndigheterna befogenheter för att kunna ingripa i ett tillräckligt tidigt skede, men då de utövar dessa befogenheter måste de underrätta försäkringsföretagen om de skäl som har föranlett sådana tillsynsåtgärder i enlighet med principerna för sunda och korrekta förvaltningsförfaranden. Så länge det föreligger en sådan situation bör de behöriga myndigheterna vara förhindrade att utfärda intyg om att försäkringsföretaget har en tillräcklig solvensmarginal.

(51)

För att tillämpa försäkringsmatematiska principer i enlighet med detta direktiv får hemlandet kräva regelbunden underrättelse om de tekniska grunderna för beräkning av premienivåer och tekniska avsättningar, dock med undantag för allmänna och särskilda försäkringsvillkor och företagets premiesättning.

(52)

På en inre marknad för försäkringar får konsumenten ett bredare och mer varierat utbud av försäkringar att välja mellan. För att fullt ut kunna dra nytta av denna mångfald och den ökade konkurrensen skall konsumenten ha tillgång till all den information som är nödvändig för att kunna välja den försäkring som bäst motsvarar hans behov. Detta informationsbehov är så mycket större som åtagandena kan sträcka sig över lång tid. Bestämmelser om minimikrav måste därför harmoniseras, så att konsumenter kan få klara och exakta besked om de väsentliga egenskaperna hos de försäkringsprodukter som erbjuds och uppgift om de organ till vilka försäkringstagare, försäkrade eller förmånstagare kan rikta klagomål.

(53)

Marknadsföring av försäkringsprodukter är viktig för att försäkringsrörelse skall kunna bedrivas på ett effektivt sätt inom gemenskapen. Det måste därför vara tillåtet för försäkringsföretag att använda alla sedvanliga marknadsföringsmetoder i den medlemsstat där en filial är belägen eller tjänster tillhandahålls. Medlemsstaterna får dock kräva att försäkringsföretagen följer nationella regler om marknadsföringens form och innehåll oberoende av om dessa regler grundas på gemenskapslagstiftning om marknadsföring eller har införts av medlemsstaten till skydd för det allmänna bästa.

(54)	Inom ramen för en inre marknad får ingen medlemsstat längre förbjuda att försäkringsverksamhet bedrivs inom dess territorium samtidigt med stöd av både etableringsfriheten och friheten att tillhandahålla tjänster.

(55)

I vissa medlemsstater är försäkringstransaktioner inte föremål för någon form av indirekt beskattning medan flertalet medlemsstater tillämpar särskilda skatter och andra former av avgifter. Dessa skatter och avgifter varierar avsevärt beträffande struktur och omfattning mellan de medlemsstater där de förekommer. Det är önskvärt att förhindra att de skillnader som finns leder till snedvridning av konkurrensen i fråga om försäkringstjänster medlemsstaterna emellan. I avvaktan på ytterligare harmonisering bör detta problem kunna avhjälpas genom tillämpning av skattesystemen och de övriga avgiftsformerna i de olika medlemsstater där åtaganden görs, och det är medlemsstaternas uppgift att vidta åtgärder så att sådana skatter och avgifter betalas.

(56)

Det är viktigt att införa en gemenskapssamordning för likvidation av försäkringsföretag. Det är hädanefter väsentligt, för det fall ett försäkringsföretag skulle träda i likvidation, att fastställa att det skyddssystem som finns i varje medlemsstat säkerställer lika behandling av alla som har fordringar på grund av försäkringsavtal, oavsett nationalitet och oavsett hur åtagandet har ingåtts.

(57)

De samordnade reglerna för att driva direkt försäkringsverksamhet inom gemenskapen bör i princip tillämpas på alla försäkringsföretag på marknaden och följaktligen också på agenturer och filialer till företag med huvudkontor utanför gemenskapen. Detta direktiv fastställer särskilda bestämmelser om tillsyn över sådana agenturer och filialer med hänsyn till att dessa företags tillgångar befinner sig utanför gemenskapen.

(58)	Det är önskvärt att avtal av reciprok natur kan ingås med tredje land för att ge möjlighet till lättnader i sådana särskilda bestämmelser, utan att frångå principen att sådana agenturer och filialer inte skall behandlas förmånligare än företag inom gemenskapen.

(59)

Det bör skapas förutsättningar för ett smidigt förfarande för prövning av reciprocitet på gemenskapsbasis i förhållande till tredje land. Syftet med ett sådant förfarande är inte att stänga gemenskapens finansiella marknader utan i stället att hålla dessa marknader öppna för omvärlden och att globalt främja liberalisering av de finansiella marknaderna i tredje land. Därför föreskrivs i detta direktiv förfaranden för underhandlingar med tredje land. Som en sista utväg, bör åtgärder som bland annat innefattar uppskov med prövning av nya ansökningar om auktorisation eller begränsning av nya auktorisationer kunna tillgripas med användning av det föreskrivande förfarandet i artikel 5 i rådets beslut 1999/468/EG ( 10 ).

(60)	I detta direktiv bör införas bestämmelser om vandelsintyg och konkursfrihetsbevis.

(61)

För att klargöra den rättsliga ordning som gäller för livförsäkringsverksamhet som omfattas av detta direktiv bör vissa bestämmelser i direktiven 79/267/EEG, 90/619/EEG och 92/96/EEG anpassas. För detta ändamål bör vissa bestämmelser om upprättande av solvensmarginal och rättigheter som förvärvats av filialer till försäkringsföretag som etablerats före den 1 juli 1994 ändras. Innehållet i verksamhetsplanen i fråga om filialer till företag i tredje land som etablerar sig i gemenskapen bör också bestämmas.

(62)

Återkommande tekniska ändringar av de närmare reglerna som fastställs i detta direktiv kan komma att behöva göras med hänsyn till utvecklingen i försäkringsbranschen. Kommissionen kommer vid behov att göra sådana ändringar med utövande av sina genomförandebefogenheter i enlighet med fördraget efter samråd med den Försäkringskommitté som inrättats genom rådets direktiv 91/675/EEG ( 11 ). Dessa åtgärder är av allmän räckvidd enligt artikel 2 i beslut 1999/468/EG och bör därför antas enligt det föreskrivande förfarandet i artikel 5 i detta beslut.

(63)	I enlighet med artikel 15 i fördraget bör hänsyn tas till graden av de påfrestningar som för vissa ekonomier på olika utvecklingsnivåer blir nödvändiga. Övergångsbestämmelser bör därför antas så att tillämpningen av detta direktiv kan införas gradvis i vissa medlemsstater.

(64)	Enligt direktiven 79/267/EEG och 90/619/EEG erhöll vissa företag som existerade när dessa direktiv antogs särskilda undantag. Dessa företag har därefter förändrat sin struktur. De behöver därför inte längre några sådana särskilda undantag.

(65)	Detta direktiv bör inte påverka medlemsstaternas förpliktelser vad gäller de tidsgränser för införlivande i nationell lagstiftning och för tillämpning av direktiven som anges i del B i bilaga V.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

1. I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

2. Varje gång hänvisning görs i detta direktiv till euro skall värdet i den nationella valutan fr.o.m. den 31 december varje år vara det värde som gällde sista dagen i närmast föregående oktober månad för vilken dag värden för euron finns noterade i samtliga berörda valutor inom gemenskapen.

Detta direktiv rör rätten att starta och driva självständig direkt försäkringsverksamhet, utövad av försäkringsföretag etablerade i en medlemsstat eller som önskar etablera sig där, avseende de former av verksamhet som anges nedan.

Verksamhet som omfattas av detta direktiv får börja bedrivas endast efter myndighets auktorisation.

1. En auktorisation skall gälla inom hela gemenskapen. Den skall ge ett försäkringsföretag rätt att bedriva verksamhet där med stöd antingen av etableringsfriheten eller av friheten att tillhandahålla tjänster.

2. En auktorisation skall beviljas för en viss försäkringsklass som förtecknats i bilaga I. Den skall omfatta hela försäkringsklassen, såvida inte sökanden önskar försäkra endast vissa risker inom försäkringsklassen.

De behöriga myndigheterna får begränsa den begärda auktorisationen för en försäkringsklass till sådan verksamhet som anges i den verksamhetsplan som avses i artikel 7.

Varje medlemsstat får bevilja auktorisation för verksamhet i två eller flera försäkringsklasser om dess nationella lagstiftning medger att verksamhet i sådana försäkringsklasser bedrivs samtidigt.

1. Hemlandet skall föreskriva att försäkringsföretag som ansöker om auktorisation skall

2. Om det finns nära förbindelser mellan försäkringsföretaget och andra fysiska eller juridiska personer skall de behöriga myndigheterna endast bevilja auktorisation om dessa förbindelser inte hindrar myndigheterna från att utöva en effektiv tillsyn.

De behöriga myndigheterna skall också vägra tillstånd om lagar eller andra författningar i ett tredje land, som gäller för en eller flera fysiska eller juridiska personer med vilka fösäkringsföretaget har nära förbindelser, eller svårigheter vid tillämpningen av dessa bestämmelser, hindrar myndigheterna från att utöva en effektiv tillsyn.

De behöriga myndigheterna skall kräva att försäkringsföretagen förser dem med erforderliga uppgifter för att de fortlöpande skall kunna övervaka att bestämmelserna i denna punkt efterlevs.

3. Medlemsstaterna skall kräva att försäkringsföretagens huvudkontor skall vara belägna i samma medlemsstat som deras stadgeenliga säte.

4. Ett försäkringsföretag, som ansöker om auktorisation för att utvidga sin verksamhet till andra försäkringsklasser eller för att utvidga en auktorisation som endast täcker vissa risker inom en försäkringsklass, skall förete en verksamhetsplan enligt artikel 7.

Försäkringsföretaget skall dessutom kunna visa att det har en sådan solvensmarginal som föreskrivs i artikel 28 och en sådan garantifond som avses i artikel 29.1 och 29.2.

5. Medlemsstaterna får inte anta bestämmelser om krav på förhandsgodkännande av eller regelbunden underrättelse om allmänna och särskilda försäkringsvillkor, premietariffer, tekniska grunder som särskilt använts för beräkning av premietariffer och tekniska avsättningar, eller formulär och andra tryckta handlingar som försäkringsföretaget avser att använda i sina mellanhavanden med försäkringstagarna.

Utan hinder av första stycket, och uteslutande i syfte att kontrollera efterlevnaden av nationella bestämmelser rörande försäkringsmatematiska principer, får hemlandet kräva regelbunden underrättelse om de tekniska grunder som använts vid beräkning av premietariffer och tekniska avsättningar, så länge detta krav inte utgör en förutsättning för att försäkringsföretaget skall få bedriva sin verksamhet.

Detta direktiv hindrar inte medlemsstaterna från att bibehålla eller införa lagar eller andra författningar som föreskriver godkännande av stiftelseurkund och bolagsordning samt överlämnande av alla andra handlingar som krävs för normal tillsyn.

Senast den 1 juli 1999 skall kommissionen till rådet överlämna en rapport om genomförandet av denna punkt.

6. Bestämmelserna i punkterna 1–5 får inte innebära att en ansökan om auktorisation skall behandlas med hänsyn till marknadens ekonomiska behov.

Den verksamhetsplan som avses i artikel 6.1 c och 6.4 skall innehålla uppgifter eller dokumentation om

De behöriga myndigheterna i hemlandet får inte bevilja auktorisation för försäkringsverksamhet förrän de har fått information om vilka aktieägare eller medlemmar, fysiska eller juridiska personer, som direkt eller indirekt har kvalificerade innehav, och om storleken av dessa innehav.

Dessa myndigheter skall vägra auktorisation om de, med hänsyn till behovet att säkerställa en sund och ansvarsfull ledning av försäkringsföretaget, bedömer att lämpligheten hos aktieägare eller medlemmar som avses i första stycket inte är tillfredsställande.

Varje beslut om avslag på en ansökan om auktorisation skall åtföljas av en närmare motivering och ges företaget till känna.

Varje medlemsstat skall se till att ett beslut om avslag på en ansökan om auktorisation kan göras till föremål för prövning av domstol.

Sådan rätt till domstolsprövning skall även finnas i de fall där behöriga myndigheter inte behandlat en ansökan om auktorisation inom sex månader från den dag ansökan mottogs.

1. Samråd med behöriga myndigheter i den andra berörda medlemsstaten skall genomföras innan auktorisation beviljas för ett livförsäkringsföretag, som

2. Samråd med den behöriga myndighet som ansvarar för tillsynen över kreditinstitut eller värdepappersföretag skall genomföras innan auktorisation beviljas för ett livförsäkringsföretag, som

3. De relevanta behöriga myndigheter som avses i punkterna 1 och 2 skall samråda med varandra särskilt när de bedömer aktieägarnas lämplighet och det goda anseendet och erfarenheten hos chefer som ingår i ledningen för en annan enhet i samma grupp. De skall till varandra överlämna alla uppgifter om aktieägarnas lämplighet och ledningens goda anseende och erfarenhet som är relevanta för övriga berörda behöriga myndigheter när det gäller att bevilja auktorisation samt fortlöpande bedöma efterlevnaden av uppställda verksamhetsvillkor.

1. Hemlandet är ensamt ansvarigt för den finansiella tillsynen över försäkringsföretag, inbegripet den del av verksamheten som företaget bedriver genom filial eller med stöd av friheten att tillhandahålla tjänster. Om de behöriga myndigheterna i den medlemsstat där ett åtagande har gjorts har anledning att anta att verksamheten i ett försäkringsföretag kan påverka dess finansiella sundhet, skall de informera de behöriga myndigheterna i företagets hemland. Dessa skall avgöra om företaget följer de försiktighetsprinciper som fastställs genom detta direktiv.

2. Denna finansiella tillsyn skall omfatta kontroll avseende försäkringsföretagets hela verksamhet, dess solvens, skapandet av tekniska avsättningar, däri inbegripet matematiska avsättningar och de tillgångar som svarar häremot, enligt de regler som hemlandet fastställt eller den praxis som tillämpas i hemlandet, med iakttagande av de bestämmelser som har antagits på gemenskapsnivå.

Försäkringsföretagets hemmedlemsstat får inte vägra att godkänna ett återförsäkringsavtal som företaget ingått med ett återförsäkringsföretag som är auktoriserat i enlighet med direktiv 2005/68/EG eller ett försäkringsföretag som är auktoriserat i enlighet med direktiv 73/239/EEG eller det här direktivet av skäl som direkt sammanhänger med sundheten i återförsäkrings- eller försäkringsföretagets finanser.

3. De behöriga myndigheterna i hemlandet skall kräva att varje försäkringsföretag har sunda metoder för administration och redovisning och adekvata rutiner för intern kontroll.

Om ett försäkringsföretag som är auktoriserat i en medlemsstat utövar verksamhet genom filial i en annan medlemsstat skall filialstaten ge de behöriga myndigheterna i hemlandet tillstånd att, efter att ha underrättat de behöriga myndigheterna i filialstaten, själva eller genom därför utsedda ombud på plats kontrollera de uppgifter som är nödvändiga för den finansiella tillsynen över företaget. Myndigheterna i filialstaten får medverka i denna kontroll.

Medlemsstaterna får inte föreskriva att försäkringsföretag skall avstå från någon del av sin försäkringsverksamhet enligt artikel 2 till en eller flera organisationer angivna i nationell lag.

1. Varje medlemsstat skall ålägga varje försäkringsföretag vars huvudkontor är beläget inom dess territorium att årligen förete ett bokslut över hela verksamheten, som utvisar företagets ekonomiska ställning och solvens.

2. Medlemsstaterna skall ålägga försäkringsföretag med huvudkontor inom deras territorium att periodiskt inge redovisning tillsammans med statistisk dokumentation som behövs för tillsynen. De behöriga myndigheterna skall utväxla sådan information och dokumentation som behövs för tillsynen.

3. Varje medlemsstat skall vidta alla åtgärder som behövs för att säkerställa att de behöriga myndigheterna har de befogenheter och de resurser som behövs för tillsyn av den verksamhet som bedrivs av försäkringsföretag med huvudkontor inom respektive medlemsstats territorium, inbegripet verksamhet som bedrivs utanför dess territorium, i enlighet med de rådsdirektiv som är tillämpliga på sådan verksamhet, i syfte att kontrollera att direktiven genomförs.

Dessa befogenheter och resurser skall särskilt göra det möjligt för de behöriga myndigheterna att

Medlemsstaterna får även ge de behöriga myndigheterna befogenhet att inhämta alla upplysningar angående försäkringsavtal som innehas av förmedlare.

1. Varje medlemsstat skall, på de villkor som ställts upp i nationell lag, ge företag med huvudkontor inom dess territorium tillstånd att, helt eller delvis, överlåta sådana egna bestånd av försäkringsavtal, som slutits med stöd antingen av etableringsfriheten eller av friheten att tillhandahålla tjänster, till ett acceptkontor etablerat inom gemenskapen, dock under förutsättning att de behöriga myndigheterna i acceptkontorets hemland intygar att acceptkontoret har tillräcklig solvensmarginal sedan överlåtelsen beaktats.

2. Om en filial avser att, helt eller delvis, överlåta sådana egna bestånd av försäkringsavtal, som slutits med stöd antingen av etableringsfriheten eller av friheten att tillhandahålla tjänster, skall filialstaten rådfrågas.

3. I de fall som avses i punkterna 1 och 2 skall de behöriga myndigheterna i det överlåtande försäkringsföretagets hemland ge tillstånd till överlåtelsen efter att ha inhämtat godkännande av de behöriga myndigheterna i den medlemsstat där åtagandet har gjorts.

4. De behöriga myndigheterna i de medlemsstater som rådfrågas skall, inom tre månader efter det att de mottagit begäran, lämna sina synpunkter eller sitt tillstyrkande till de behöriga myndigheterna i det överlåtande försäkringsföretagets hemland. Om de myndigheter som rådfrågats inte lämnat något svar inom denna tid skall detta tolkas som att de har givit sitt stöd eller sitt tysta medgivande.

5. En överlåtelse som tillåtits med stöd av denna artikel skall offentliggöras i överensstämmelse med nationell lag i den medlemsstat där åtagandet har gjorts. Sådana överlåtelser skall automatiskt bli gällande gentemot försäkringstagare, de försäkrade och alla andra för vilka de överlåtna avtalen medför rättigheter eller skyldigheter.

Denna bestämmelse skall inte inverka på medlemsstaternas rätt att ge försäkringstagarna möjlighet att säga upp avtal inom en fastställd tid efter en överlåtelse.

1. Medlemsstaterna skall kräva att varje fysisk eller juridisk person som avser att direkt eller indirekt förvärva ett kvalificerat innehav i ett försäkringsföretag först skall underrätta de behöriga myndigheterna i företagets hemland om storleken av det tilltänkta innehavet. En sådan person skall likaså underrätta de behöriga myndigheterna i företagets hemland om han avser att öka sitt kvalificerade innehav i sådan mån att hans andel av röstetalet eller av kapitalet kommer att uppgå till eller överstiga 20 %, 33 %, 50 % eller så att försäkringsföretaget kommer att få ställning av dotterföretag.

De behöriga myndigheterna i företagets hemland skall ha rätt att, inom en tid av högst tre månader från det att underrättelse som föreskrivs i första stycket har lämnats, motsätta sig det avsedda förvärvet om de med hänsyn till behovet att säkerställa en sund och ansvarsfull ledning för försäkringsföretaget bedömer att lämpligheten hos de personer som avses i första stycket inte är tillfredsställande. Om myndigheterna inte motsätter sig förvärvet, får de föreskriva en tidsgräns inom vilken förvärvet skall genomföras.

1a. Om köparen av det innehav som avses i punkt 1 i denna artikel är ett försäkringsföretag, ett återförsäkringsföretag, ett kreditinstitut eller ett värdepappersföretag med auktorisation i en annan medlemsstat eller moderföretag till en sådan enhet, eller en fysisk eller juridisk person som har ägarkontroll över en sådan enhet, och om det företag som köparen vill förvärva ett innehav i som resultat av detta förvärv skulle komma att bli ett dotterföretag till köparen eller hamna under dennas ägarkontroll, skall bedömningen av förvärvet föregås av ett sådant samråd som avses i artikel 9a.

2. Medlemsstaterna skall kräva att varje fysisk eller juridisk person som avser att direkt eller indirekt avyttra ett kvalificerat innehav i ett försäkringsföretag först skall underrätta de behöriga myndigheterna i företagets hemland om storleken av innehavet. Underrättelse skall lämnas även av den som avser att minska sitt kvalificerade innehav i sådan mån att hans andel av röstetalet eller kapitalet skulle understiga 20 %, 33 % eller 50 %, eller så att försäkringsföretagets ställning som dotterföretag därigenom skulle upphöra.

3. Försäkringsföretaget skall, då det får kännedom därom, underrätta de behöriga myndigheterna i sina hemländer om sådana förvärv eller avyttringar av innehav i försäkringsföretagets kapital som får till följd att innehav överstiger eller understiger något av de gränstal som anges i punkterna 1 och 2.

Varje försäkringsföretag skall också, minst en gång om året, underrätta de behöriga myndigheterna i hemlandet om namnen på aktieägare och medlemmar med kvalificerade innehav samt om storleken på sådana innehav, så som framgår t.ex. av uppgifter som lämnats vid bolagsstämma om aktieägare och medlemmar eller av uppgifter som redovisats i enlighet med föreskrifter som gäller för börsnoterade företag.

4. Medlemsstaterna skall, i fall då de personer som avses i punkt 1 utövar sitt inflytande på ett sätt som är ägnat att vara till förfång för en sund och ansvarsfull ledning av försäkringsföretaget, kräva att de behöriga myndigheterna i hemlandet vidtar åtgärder. Sådana åtgärder får bl.a. bestå i förelägganden, sanktioner gentemot styrelsen och den verkställande ledningen samt i upphävande av rösträtt som är knuten till de ifrågavarande aktieägarnas eller medlemmarnas aktier eller andelar.

Motsvarande åtgärder skall vidtas i fråga om fysiska eller juridiska personer som underlåter att lämna sådana underrättelser som avses i punkt 1. Om aktier eller andelar har förvärvats trots att de behöriga myndigheterna i hemlandet har motsatt sig förvärvet, skall medlemsstaterna, oavsett de åtgärder som i övrigt vidtas, föreskriva antingen att rösträtterna för sådana innehav inte får utövas eller att avgivna röster skall vara ogiltiga eller att de får förklaras ogiltiga.

1. Medlemsstaterna skall föreskriva att varje person som tjänstgör hos eller har tjänstgjort hos behöriga myndigheter, liksom revisorer eller experter som är verksamma för behöriga myndigheters räkning skall vara bundna av tystnadsplikt. Tystnadsplikten skall innebära att inga förtroliga upplysningar som erhålls i tjänsten får röjas till någon person eller myndighet utom i sammandrag eller sammanställning som omöjliggör identifikation av enskilda försäkringsföretag, dock med förbehåll för fall som omfattas av straffrättslig lagstiftning.

Om ett försäkringsföretag har försatts i konkurs eller underkastats tvångslikvidation, får dock förtroliga uppgifter som inte berör tredje part som strävar efter att rädda företaget, yppas vid civilrättsliga eller kommersiella förfaranden.

2. Vad som sägs i punkt 1 skall inte hindra medlemsstaternas behöriga myndigheter att utbyta information i enlighet med direktiv som gäller för försäkringsföretag. För sådan information skall tystnadsplikt gälla enligt punkt 1.

3. Medlemsstaterna får ingå samarbetsavtal om utbyte av information med behöriga myndigheter i tredje land eller med myndigheter eller organ i tredje land enligt definitionen i punkterna 5 och 6 endast om den lämnade informationen omfattas av garantier om tystnadsplikt som minst är likvärdiga med dem som avses i denna artikel. Detta utbyte av information måste vara avsett för de ovan nämnda myndigheternas eller organens utförande av sin tillsynsuppgift.

Om informationen ursprungligen kommer från en annan medlemsstat får den endast lämnas vidare om uttryckligt medgivande ges från de behöriga myndigheter som har lämnat den, och i så fall endast i det syfte som avsågs när dessa myndigheter gav sitt medgivande.

4. Behöriga myndigheter, som erhåller förtrolig information enligt vad som sägs i punkterna 1 eller 2, får använda den endast i tjänsten och där endast

5. Vad som sägs i punkterna 1 och 4 skall inte utgöra hinder för utbyte av information mellan behöriga myndigheter i samma medlemsstat, och inte heller mellan behöriga myndigheter i olika medlemsstater, i fall då informationen lämnas till

under utövandet av deras tillsynsfunktion eller för att till organ som administrerar tvångslikvidationsförfaranden eller garantifonder lämna sådan information som är nödvändig för att dessa skall kunna utföra sina uppdrag. Den information som mottas av dessa myndigheter, organ och personer skall vara underkastad de krav på tystnadsplikt som fastställs i punkt 1.

6. Utan hinder av punkt 1–4 får medlemsstaterna tillåta informationsutbyte mellan de behöriga myndigheterna och

Medlemsstater som tillämpar bestämmelsen i första stycket skall kräva att minst följande villkor uppfylls:

Medlemsstaterna skall meddela kommissionen och de andra medlemsstaterna vilka myndigheter, personer och organ som har tillåtelse att motta information enligt denna punkt.

7. Utan hinder av punkterna 1–4, får medlemsstaterna för att stärka stabiliteten och integriteten hos det finansiella systemet tillåta utbyte av information mellan de behöriga myndigheterna och myndigheter eller organ som enligt lag är ansvariga för att upptäcka och utreda överträdelser av bolagsrätten.

Medlemsstater som tillämpar bestämmelsen i första stycket skall kräva att minst följande villkor uppfylls:

Om en medlemsstats myndigheter eller organ som avses i första stycket utför sin uppgift att upptäcka och utreda överträdelser med hjälp av personer som genom sin särskilda kompetens är utsedda till detta och som inte är anställda inom den offentliga förvaltningen, kan möjligheten till det informationsutbyte som avses i första stycket utsträckas till att omfatta dessa personer enligt de villkor som föreskrivs i andra stycket.

För genomförande av andra stycket tredje strecksatsen skall de myndigheter eller organ som avses i första stycket till de behöriga myndigheter som lämnat ut informationen uppge identitet och exakt ansvarsområde för de personer som får tillgång till denna.

Medlemsstaterna skall meddela kommissionen och de andra medlemsstaterna vilka myndigheter eller organ som får motta information enligt denna punkt.

Kommissionen skall före den 31 december 2000 upprätta en rapport om tillämpningen av bestämmelserna i denna punkt.

överföra uppgifter för att dessa skall kunna utföra sina uppgifter, och den skall inte heller hindra sådana myndigheter eller organ från att vidarebefordra sådana uppgifter som de kan behöva enligt punkt 4. Information som mottas i detta sammanhang skall vara underkastad de villkor om tystnadsplikt som föreskrivs i denna artikel.

9. Medlemsstaterna får vidare, utan hinder av punkterna 1 och 4, med stöd av bestämmelser i lag tillåta att viss information lämnas ut till andra organ inom deras centrala förvaltning som ansvarar för lagstiftning om tillsyn över kreditinstitut, finansiella institut, investeringstjänster och försäkringsbolag samt till personer som företräder sådana organ.

Sådant utlämnande får dock ske endast då det är nödvändigt för utövande av offentlig tillsyn.

Vidare skall medlemsstaterna föreskriva att sådan information som erhållits med stöd av punkterna 2 och 5 och som erhållits vid inspektion på plats i enlighet med artikel 11 aldrig får röjas i de fall som anges i denna punkt utan uttryckligt samtycke av de behöriga myndigheter som lämnat ut informationen eller av behöriga myndigheter i den medlemsstat i vilken inspektionen på plats utfördes.

2. Att de personer som auktoriserats enligt direktiv 84/253/EEG till de behöriga myndigheterna i god tro yppar sådana uppgifter eller beslut som avses i punkt 1 skall inte utgöra en överträdelse av någon tystnadsplikt i avtal eller lag, eller annan författning, och skall inte medföra något som helst ansvar för dessa personer.

1. Utan att det påverkar tillämpningen av punkterna 3 och 7 får inget företag auktoriseras både enligt detta direktiv och enligt direktiv 73/239/EEG.

3. Om inte annat följer av punkt 6 får företag som avses i punkt 2 och företag som den

samtidigt drev verksamhet som täcks både av detta direktiv och av direktiv 73/239/EEG fortsätta med denna samtidiga verksamhet, under förutsättning att det för varje verksamhetsform upprättas en särskild förvaltning i enlighet med artikel 19 i detta direktiv.

4. Medlemsstaterna får föreskriva att de företag som avses i punkt 2 för hela sin verksamhet skall följa de redovisningsregler som gäller för försäkringsföretag som auktoriserats enligt detta direktiv. I avvaktan på samordning i detta avseende får medlemsstaterna även i fråga om regler om likvidation föreskriva att verksamhet som avser sådana risker som anges under försäkringsklasserna 1 och 2 i bilagan till direktiv 73/239/EEG och som bedrivs av företag som avses i punkt 2 skall följa de regler som gäller för livförsäkringsverksamhet.

5. När ett företag bedriver sådan verksamhet som avses i bilagan till direktiv 73/239/EEG har finansiella, affärsmässiga eller administrativa kopplingar till ett annat försäkringsföretag som bedriver verksamhet som avses i detta direktiv, skall de behöriga myndigheterna i de medlemsstater inom vilkas territorier huvudkontoren för ovannämnda företag är belägna säkerställa att respektive företags redovisning inte förlorar i tydlighet genom avtal mellan företagen eller genom någon åtgärd som skulle kunna påverka fördelningen av kostnader och intäkter.

6. Varje medlemsstat får föreskriva att försäkringsföretag med huvudkontor belägna inom dess territorium, inom en tidsperiod som bestäms av medlemsstaten, skall upphöra med sådan samtidigt bedriven verksamhet som de utövade vid de tidpunkter som anges i punkt 3.

7. Bestämmelserna i denna artikel skall ses över på grundval av en rapport från kommissionen till rådet mot bakgrund av en framtida harmonisering av likvidationsreglerna och i vart fall före den 31 december 1999.

Särskild förvaltning av livförsäkring och av annan försäkring än livförsäkring

1. Den särskilda förvaltning som avses i artikel 18.3 skall organiseras på sådant sätt att den verksamhet som avses i detta direktiv hålls avskild från den verksamhet som avses i direktiv 73/239/EEG för att

Så länge de finansiella minimikraven är uppfyllda enligt de villkor som anges i första stycket andra strecksatsen, får företaget dock, förutsatt att tillsynsmyndigheten är informerad härom, utnyttja de öppet redovisade posterna i solvensmarginalen som vid tillfället är tillgängliga för den ena eller andra verksamheten.

De behöriga myndigheterna skall granska resultaten av båda verksamheterna för att se till att bestämmelserna i denna punkt uppfylls.

3. Om en av solvensmarginalerna är otillräcklig, skall de behöriga myndigheterna med avseende på den verksamhetsform det gäller vidta de åtgärder som föreskrivs i respektive direktiv, oavsett resultatet av den andra verksamheten. Trots bestämmelserna i punkt 1 första stycket andra strecksatsen, får bland dessa åtgärder ingå medgivande av överföring från den ena verksamhetsformen till den andra.

BESTÄMMELSER OM TEKNISKA AVSÄTTNINGAR OCH OM TILLGÅNGAR SOM SKALL MOTSVARA DESSA

1. Hemlandet skall föreskriva att varje försäkringsföretag skall skapa tillräckliga tekniska avsättningar, inklusive matematiska avsättningar, i förhållande till företagets hela verksamhet.

Storleken på dessa tekniska avsättningar skall bestämmas enligt följande principer:

2. Försäkringsföretag skall ge allmänheten tillgång till uppgifter om de grunder och metoder som används vid beräkning av de tekniska avsättningarna, inklusive avsättningar för återbäring.

3. Hemlandet skall kräva av varje försäkringsföretag att de tekniska avsättningarna för dess samlade verksamhet täcks av valutamatchande tillgångar i enlighet med artikel 26. I fråga om verksamhet som utövas inom gemenskapen måste dessa tillgångar finnas där. Medlemsstaterna får inte kräva att försäkringsföretagen har sina tillgångar i en viss bestämd medlemsstat. Hemlandet får dock medge lättnader i föreskrifterna om var tillgångarna skall finnas.

4. Medlemsstaterna får inte införa eller behålla något system med bruttoreserver som kräver att tillgångar ställs som säkerhet för att täcka avsättningar för ej intjänade premier och oreglerade skador av en återförsäkrare som är auktoriserad i enlighet med direktiv 2005/68/EG i de fall då återförsäkraren är ett återförsäkringsföretag eller ett försäkringsföretag som är auktoriserat i enlighet med direktiv 73/239/EEG eller det här direktivet.

Om en hemmedlemsstat tillåter att tekniska avsättningar motsvaras av fordringar på en återförsäkrare som varken är ett återförsäkringsföretag som är auktoriserat i enlighet med direktiv 2005/68/EG eller att försäkringsföretag som är auktoriserat i enlighet med direktiv 73/239/EEG eller det här direktivet skall den fastställa villkoren för att acceptera sådana fordringar.

Premier för nya försäkringar skall utifrån rimliga försäkringsmatematiska antaganden vara tillräckliga för att försäkringsföretagen skall kunna uppfylla alla sina åtaganden och i synnerhet för att kunna göra tillräckliga tekniska avsättningar.

Vid denna bedömning får hänsyn tas till alla aspekter av ett försäkringsföretags ekonomiska situation. Dock får andra medel än premier och därav härrörande avkastning inte systematiskt och permanent utnyttjas på ett sådant sätt att det på lång sikt kan äventyra företagets soliditet.

De tillgångar som motsvarar de tekniska avsättningarna skall vara uppbyggda med hänsyn till arten av den verksamhet som försäkringsföretaget bedriver så att dess investeringar, vilka skall vara diversifierade och ha lämplig spridning, tryggar säkerhet, avkastning och likviditet.

1. Hemlandet får inte godkänna att försäkringsföretag täcker sina tekniska avsättningar med andra slag av tillgångar än följande:

2. När det gäller de försäkringsgivare som uppträder under beteckningen Lloyd's skall bland tillgångsslagen också ingå garantier och remburser utfärdade av kreditinstitut enligt definitionen i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG ( 18 ) eller av försäkringsföretag samt verifierbara belopp som härrör från livförsäkringsavtal i den utsträckning de ingår i fonder som tillhör medlemmarna.

Det faktum att en tillgångspost eller ett tillgångsslag angivits i punkt 1 skall inte innebära att alla dessa tillgångar automatiskt måste godkännas som täckning för tekniska avsättningar. Hemmedlemsstaten skall fastställa mer detaljerade regler med villkor för användningen av godtagbara tillgångar.

Då hemlandet fastställer och tillämpar dessa regler skall det särskilt se till att följande principer iakttas:

4. Utan hinder av punkterna 1, 2 och 3 får hemlandet i undantagsfall, om ett försäkringsföretag begär det och med beaktande av artikel 22, genom ett vederbörligen motiverat beslut tillfälligt acceptera andra kategorier av tillgångar som täckning för tekniska avsättningar.

1. I fråga om tillgångar som motsvarar tekniska avsättningar skall hemlandet föreskriva att varje försäkringsföretag högst får investera följande:

2. Det faktum att någon gräns inte anges i punkt 1 för någon viss kategori av investeringar innebär inte att tillgångar av denna kategori skulle kunna godkännas som täckning för tekniska avsättningar i obegränsad utsträckning. Hemlandet skall fastställa närmare bestämmelser med villkor för användningen av godtagbara tillgångar. Den skall särskilt sörja för att följande principer iakttas då dessa regler fastställs och tillämpas:

3. I samband med de närmare bestämmelserna om villkor för användningen av godtagbara tillgångar skall medlemsstaten tillämpa större restriktivitet i fråga om

4. Medlemsstaterna får höja den gräns som fastställs i punkt 1 b till 40 % i fråga om vissa skuldförbindelser som utfärdats av ett kreditinstitut med huvudkontor inom gemenskapen som enligt lag står under särskild offentlig tillsyn i syfte att skydda innehavarna av sådana skuldförbindelser. Särskilt skall de belopp, som härrör från de utfärdade skuldförbindelserna, enligt lag investeras i tillgångar som, under hela giltighetstiden för skuldförbindelserna, kan täcka fordringar som har samband med dessa och som, i händelse av utställarens betalningsoförmåga, prioriteras för återbetalning av kapital och upplupen ränta.

5. Medlemsstaterna får inte föreskriva att försäkringsföretag skall investera i vissa slag av tillgångar.

6. Utan hinder av punkt 1 får hemlandet i undantagsfall, om ett försäkringsföretag begär det och med beaktande av artikel 22, genom ett vederbörligen motiverat beslut tillfälligt acceptera undantag från reglerna i punkt 1 a–1 e.

1. I de fall då förmånerna enligt ett försäkringsavtal är direkt knutna till värdet av andelar i ett fondföretag eller till värdet av tillgångar som ingår i en intern fond som ägs av ett försäkringsföretag, vanligen uppdelad på andelar, skall de tekniska avsättningarna avseende förmånerna så nära som möjligt motsvaras av dessa andelar eller, i de fall där uppdelning på andelar inte har skett, av dessa tillgångar.

2. I de fall då förmånerna enligt ett försäkringsavtal är direkt knutna till ett aktieindex eller till något annat referensvärde än de som avses i punkt 1, skall de tekniska avsättningarna för sådana förmåner så nära som möjligt motsvaras antingen av de andelar som anses motsvara referensvärdet eller, i det fall uppdelning på andelar inte har skett, av tillgångar med tillräcklig säkerhet och omsättningsbarhet vilka så nära som möjligt motsvarar de tillgångar på vilka referensvärdet är baserat.

3. Artiklarna 22 och 24 skall inte tillämpas på tillgångar som innehas för att svara mot förpliktelser som är direkt knutna till sådana förmåner som avses i punkterna 1 och 2. Hänvisningar till de tekniska avsättningar som nämns i artikel 24 skall avse tekniska avsättningar med undantag för sådana som avser denna typ av förpliktelser.

4. Om de förmåner som avses i punkterna 1 och 2 innefattar en garanterad avkastning på investeringen eller någon annan garanterad förmån, skall motsvarande ytterligare tekniska avsättningar omfattas av reglerna i artiklarna 22, 23 och 24.

1. Vid tillämpning av artikel 20.3 och artikel 54 skall medlemsstaterna följa bilaga II i fråga om matchningsregler.

1. Varje medlemsstat skall föreskriva att alla försäkringsföretag som har sitt huvudkontor inom dess territorium vid varje tidpunkt skall ha en tillräcklig disponibel solvensmarginal i förhållande till sin samlade verksamhet, som åtminstone motsvaras av kraven i detta direktiv.

2. Den disponibla solvensmarginalen skall motsvaras av tillgångar i försäkringsföretaget som är fria från alla förutsebara förpliktelser, med avdrag för immateriella värden, inklusive följande:

Den disponibla solvensmarginalen skall minskas med beloppet för de egna aktier som försäkringsföretaget innehar direkt.

Om aktier i ett annat kreditinstitut, värdepappersföretag, finansiellt institut, försäkringsföretag, återförsäkringsföretag eller försäkringsholdingbolag innehas tillfälligt i syfte att ge finansiellt bistånd för att rekonstruera och rädda denna enhet, får den behöriga myndigheten bevilja undantag från bestämmelserna om avdrag i punkterna a och b i tredje stycket.

Som ett alternativ till avdrag av de poster enligt a och b i tredje stycket som försäkringsföretag innehar i kreditinstitut, värdepappersföretag och finansiella institut, får medlemsstaterna tillåta att deras försäkringsföretag, med tillämpliga ändringar, också tillämpar metoderna 1, 2 eller 3 i bilaga I till Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/87/EG av den 16 december 2002 om extra tillsyn över kreditinstitut, försäkringsföretag och värdepappersföretag i ett finansiellt konglomerat ( 23 ). Metod 1 (metod baserad på sammanställd redovisning) skall tillämpas endast om den behöriga myndigheten är säker på graden av samordnad förvaltning och intern kontroll avseende de enheter som skall inbegripas i tillämpningsområdet för sammanställningen. Den valda metoden skall tillämpas konsekvent över tiden.

För beräkningen av solvensmarginalen enligt detta direktiv får medlemsstaterna föreskriva att försäkringsföretag som är föremål för extra tillsyn enligt direktiv 98/78/EG eller enligt direktiv 2002/87/EG inte behöver dra ifrån poster enligt a och b i tredje stycket i de kreditinstitut, värdepappersföretag, finansiella institut, försäkrings- eller återförsäkringsföretag eller försäkringsholdingbolag som ingår i den extra tillsynen. Med det avdrag av ägarintresse som anges i detta stycke menas här ägarintresse i den mening som avses i artikel 1 f i direktiv 98/78/EG.

4. På försäkringsföretagets ansökan med åtföljande bevis, hos den behöriga myndigheten i hemlandet och med den myndighetens godkännande får den disponibla solvensmarginalen också utgöras av följande:

5. Ändringar av punkterna 2, 3 och 4 i syfte att beakta en utveckling som motiverar tekniska justeringar av de tillgångar som får motsvara den disponibla solvensmarginalen skall antas enligt förfarandet i artikel 65.2.

1. Om inte annat följer av artikel 29 skall den föreskrivna solvensmarginalen bestämmas så som anges i punkterna 2–7 beroende på vilken försäkringsklass som avses:

2. För sådan försäkring som avses i artikel 2.1 a och b, med undantag för försäkring knuten till investeringsfonder, och för sådan verksamhet som avses i artikel 2.3, skall minsta föreskrivna solvensmarginalen motsvara summan av följande två resultat:

3. När det gäller sådan tilläggsförsäkring som avses i artikel 2.1 c skall den föreskrivna solvensmarginalen motsvara den föreskrivna solvensmarginalen för skadeförsäkringsföretag som föreskrivs i artikel 16a i direktiv 73/239/EEG, varvid artikel 17 i det direktivet inte skall tillämpas.

4. För det slag av permanent, icke uppsägbar, sjukförsäkring som avses i artikel 2.1 d skall den föreskrivna solvensmarginalen motsvara

5. För sådan verksamhet som avses i artikel 2.2 b (capital redemption) skall den minsta föreskrivna solvensmarginalen motsvara 4 % av de försäkringsmatematiska avsättningarna enligt punkt 2 a i denna artikel.

6. För tontiner som avses i artikel 2.2 a skall den föreskrivna solvensmarginalen motsvara 1 % av tillgångarna.

7. För försäkring som avses i artikel 2.1 a och b och som är knuten till investeringsfonder samt för sådan verksamhet som avses i artikel 2.2 c, d och e skall den föreskrivna solvensmarginalen motsvara summan av följande:

Solvensmarginal för försäkringsföretag som bedriver återförsäkringsverksamhet

1. Varje medlemsstat skall på försäkringsföretag med huvudkontor inom dess territorium tillämpa bestämmelserna i artikel 35–39 i direktiv 2005/68/EG när det gäller dessas verksamheter med mottagen återförsäkring om något av följande villkor uppfylls:

2. Varje medlemsstat får välja att, på de försäkringsföretag som avses i punkt 1 i denna artikel och med huvudkontor inom dess territorium, tillämpa bestämmelserna i artikel 34 i direktiv 2005/68/EG med avseende på dessas verksamheter med mottagen återförsäkring, om något av villkoren i punkt 1 uppfylls.

I ett sådant fall skall den berörda medlemsstaten föreskriva att alla tillgångar som utnyttjas av försäkringsföretagen för att täcka tekniska avsättningar som motsvarar dess mottagna återförsäkringar skall avgränsas, förvaltas och organiseras separat från försäkringsföretagens direktförsäkringsverksamhet, utan någon möjlighet till överföring. I detta fall, och enbart vad beträffar deras verksamheter med mottagen återförsäkring, skall försäkringsföretagen undantas från artiklarna 22-26.

Medlemsstaterna skall se till att deras behöriga myndigheter verifierar den separering som föreskrivs i föregående stycke.

1. En tredjedel av den föreskrivna solvensmarginalen, fastställd enligt artikel 28, skall utgöra garantifonden. Den skall bestå av sådana poster som anges i artikel 27.2, 27.3 och, efter godkännande av de behöriga myndigheterna i hemlandet, 27.4 c.

Varje medlemsstat får föreskriva att den minsta garantifonden får nedsättas med en fjärdedel när det gäller ömsesidiga och liknande institut samt tontiner.

1. Det belopp i euro som fastställs i artikel 29.2 skall ses över årligen med början den 20 september 2003, så att det avspeglar förändringar i det europeiska konsumentprisindexet för samtliga medlemsstater som offentliggörs av Eurostat.

Beloppet skall justeras automatiskt genom att grundbeloppet i euro höjs med den procentuella förändringen av index för perioden mellan den 20 mars 2002 och tidpunkten för den senaste översynen och rundas av uppåt till närmaste 100 000-tal euro.

Om förändringen i procent sedan förra justeringen är mindre än 5 % skall ingen justering göras.

2. Kommissionen skall årligen underrätta Europaparlamentet och rådet om översynen och det justerade belopp som avses i punkt 1.

1. Medlemsstaterna får inte fastställa några regler för valet av tillgångar som inte ingår i de tekniska avsättningar som avses i artikel 20.

2. Om inte annat följer av bestämmelserna i artiklarna 20.3, 37.1, 37.2, 37.3 och 37.5 samt 39.1 andra stycket, får medlemsstaterna inte begränsa försäkringsföretagets fria förfogande över de tillgångar, vare sig de är fast eller lös egendom, som ingår i auktoriserade försäkringsföretags tillgångar.

3. Bestämmelserna i punkterna 1 och 2 får inte utgöra hinder för sådana åtgärder som medlemsstaterna är berättigade att vidta i egenskap av ägare till eller delägare i försäkringsföretag, förutsatt att de försäkrades intressen tillgodoses.

1. På sådana avtal som rör verksamheter som avses i detta direktiv, skall lagen i medlemsstaten för åtagandet tillämpas. Där denna lag så medger, har dock parterna frihet att välja ett annat lands lag.

2. När försäkringstagaren är en fysisk person som är stadigvarande bosatt i en annan medlemsstat än den där han är medborgare, får parterna välja lagen i den medlemsstat där han är medborgare.

3. Om en stat består av flera territoriella enheter, som var och en har sin egen avtalsrättsliga lagstiftning, skall varje sådan enhet anses som ett land vid bestämmandet av den lag som skall tillämpas enligt detta direktiv.

En medlemsstat, i vilken olika territoriella enheter inte har samma avtalsrättsliga lagstiftning, behöver inte tillämpa bestämmelserna i detta direktiv i de fall sådana enheters lagar står i strid med varandra.

4. Ingenting i denna artikel skall begränsa tillämpning av tvingande lag i domstolslandet, oavsett vilken lag som i övrigt är tillämplig på avtalet.

Om det är föreskrivet i en viss medlemsstats lag, får tvingande lagregler i medlemsstaten för åtagandet tillämpas, om och i den utsträckning sådana regler enligt denna stats lag skall tillämpas, oavsett vilken lag som gäller för avtalet.

5. Om inte annat följer av punkterna 1–4 skall medlemsstaterna på försäkringsavtal som avses i detta direktiv tillämpa sina allmänna regler inom området för internationell privaträtt, tillämpliga på avtalsrättsliga förhållanden.

Medlemsstaten för åtagandet får inte hindra en försäkringstagare från att teckna ett avtal med ett försäkringsföretag som auktoriserats på de villkor som anges i artikel 4 om detta avtal inte strider mot rättsregler till skydd för det allmänna bästa i medlemsstaten för åtagandet.

Medlemsstaterna får inte anta bestämmelser om krav på förhandsgodkännande av eller regelbundna underrättelser om allmänna och särskilda försäkringsvillkor, premietariffer, tekniska grunder som särskilt använts för beräkning av premietariffer och tekniska avsättningar, eller formulär och andra tryckta handlingar som försäkringsföretaget avser att använda i sina mellanhavanden med försäkringstagarna.

Utan hinder av första stycket, och uteslutande i syfte att kontrollera efterlevnaden av nationella bestämmelser rörande försäkringsmatematiska principer, får hemlandet kräva regelmässig underrättelse om de tekniska grunder som använts vid beräkning av premietariffer och tekniska avsättningar, så länge detta krav inte utgör en förutsättning för att försäkringsföretaget skall få bedriva sin verksamhet.

Senast den 1 juli 1999 skall kommissionen till rådet överlämna en rapport om genomförandet av dessa bestämmelser.

1. Varje medlemsstat skall föreskriva att en försäkringstagare som ingår ett individuellt livförsäkringsavtal skall kunna säga upp avtalet inom en tid mellan 14 och 30 dagar från den dag han informerades om att avtal har kommit till stånd.

Försäkringstagarens uppsägning skall innebära att han befrias från alla från avtalet härrörande framtida förpliktelser.

Andra rättsverkningar av och förutsättningar för uppsägning skall bestämmas genom den lag som enligt definitionen i artikel 32 skall tillämpas på avtalet, i synnerhet såvitt avser det sätt på vilket försäkringstagaren skall informeras om att avtal har kommit till stånd.

2. Medlemsstaterna behöver inte tillämpa punkt 1 på avtal med en giltighetstid om sex månader eller mindre och inte heller i fall då försäkringstagaren, på grund av sin ställning eller på grund av de omständigheter under vilka avtalet ingåtts inte är i behov av detta särskilda skydd. Medlemsstaterna skall i sina regler särskilt ange i vilka fall punkt 1 inte skall tillämpas.

1. Innan ett försäkringsavtal ingås skall minst den information som förtecknats i punkt A i bilaga III lämnas till försäkringstagaren.

2. Försäkringstagaren skall under hela avtalstiden hållas informerad om ändringar ifråga om information förtecknad i punkt B i bilaga III.

3. Den medlemsstat i vilken åtagandet gjorts, kan kräva av försäkringsföretagen att de lämnar information utöver den som förtecknats i bilaga III endast om det är nödvändigt för att försäkringstagaren rätt skall förstå de väsentliga delarna av åtagandet.

4. Närmare regler för genomförandet av denna artikel och bilaga III skall fastställas av den medlemsstat där åtagandet har gjorts.

FÖRSÄKRINGSFÖRETAG SOM BEFINNER SIG I SVÅRIGHETER ELLER SOM INTE UPPFYLLER GÄLLANDE REGLER

1. Om ett försäkringsföretag inte följer bestämmelserna i artikel 20 får den behöriga myndigheten i dess hemland, efter att ha underrättat de behöriga myndigheterna i de medlemsstater där åtagandet skett om sin avsikt, förbjuda företaget att fritt förfoga över sina tillgångar.

2. I syfte att återställa finansiell stabilitet i ett försäkringsföretag, vars solvensmarginal underskrider det minimum som föreskrivs i artikel 28, skall den behöriga myndigheten i hemlandet kräva att företaget för godkännande av myndigheten framlägger en plan för hur en sund finansiell ställning skall återställas.

I undantagsfall får den behöriga myndigheten, när den bedömer att försäkringsföretagets finansiella ställning kommer att ytterligare försämras, även begränsa försäkringsföretagets rätt eller helt förbjuda försäkringsföretaget att fritt förfoga över sina tillgångar. Myndigheten skall därvid underrätta de behöriga myndigheterna i de andra medlemsstater inom vilkas territorier försäkringsföretaget bedriver verksamhet om alla åtgärder den har vidtagit, varpå dessa myndigheter på den första medlemsstatens begäran skall vidta samma åtgärder.

3. Om försäkringsföretagets solvensmarginal går under den garantifond som anges i artikel 29, skall den behöriga myndigheten i hemlandet begära att försäkringsföretaget överlämnar en plan avseende kortfristig finansiering till myndigheten för godkännande.

Myndigheten får vidare inskränka försäkringsföretagets rätt, eller helt förbjuda företaget, att fritt förfoga över sina tillgångar. Myndigheten skall i sådana fall underrätta de behöriga myndigheterna i andra medlemsstater inom vilkas territorier försäkringsföretaget bedriver verksamhet om detta, varpå dessa myndigheter på den förstnämnda myndighetens begäran skall vidta samma åtgärder.

4. Medlemsstaterna skall se till att de behöriga myndigheterna har befogenhet att minska nedsättningen, på grundval av återförsäkring, av den solvensmarginal som fastställts i enlighet med artikel 28, om

5. Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvändiga enligt dess nationella lagstiftning för att kunna förbjuda försäkringsföretag att fritt förfoga över tillgångar som är belägna inom dess territorium om försäkringsföretagets hemland begär detta i de fall som anges i punkterna 1–3, och hemlandet skall i sådana fall ange vilka tillgångar som skall omfattas av åtgärderna.

1. Medlemsstaterna skall se till att de behöriga myndigheterna har tillräckliga befogenheter för att kunna kräva en finansiell saneringsplan för försäkringsföretag, om dessa myndigheter bedömer att försäkringstagarnas rättigheter hotas. En sådan finansiell saneringsplan måste åtminstone innehålla uppgifter eller bevis för de kommande tre räkenskapsåren av följande slag:

2. Om försäkringstagarnas rättigheter är hotade på grund av att försäkringsföretagets ekonomiska ställning försämras, skall medlemsstaterna se till att de behöriga myndigheterna har befogenhet att kräva att ett försäkringsföretag skall ha en högre föreskriven solvensmarginal för att säkerställa att det kan uppfylla solvenskraven inom den närmaste tiden. Nivån på denna högre föreskrivna solvensmarginal skall fastställas utifrån en sådan finansiell saneringsplan som avses i punkt 1.

3. Medlemsstaterna skall se till att de behöriga myndigheterna har befogenhet att justera ned värdena av alla poster som kan ingå i den disponibla solvensmarginalen, i synnerhet i de fall där dessa posters marknadsvärde har förändrats i betydande utsträckning sedan utgången av föregående räkenskapsår.

5. Om de behöriga myndigheterna krävt en finansiell saneringsplan för försäkringsföretaget i enlighet med punkt 1 skall de inte utfärda intyg i enlighet med artikel 14.1, artikel 40.3 andra stycket och artikel 42.1a, så länge de anser att försäkringstagarnas rättigheter är hotade enligt vad som avses i punkt 1.

1. Den auktorisation som ett försäkringsföretag beviljats av den behöriga myndigheten i sitt hemland, kan återkallas av samma myndighet om företaget

När en auktorisation återkallas eller upphör, skall den behöriga myndigheten i försäkringsföretagets hemland anmäla detta till de behöriga myndigheterna i de övriga medlemsstaterna, vilka skall vidta lämpliga åtgärder för att hindra företaget från att påbörja en ny verksamhet inom deras territorier med stöd av reglerna om etableringsfrihet eller frihet att tillhandahålla tjänster. Den behöriga myndigheten i hemlandet skall i samarbete med de övriga myndigheterna vidta alla åtgärder som behövs för att säkerställa de försäkrades intressen och i synnerhet inskränka försäkringsföretagets rätt att fritt förfoga över sina tillgångar enligt artikel 37.1, 37.2 andra stycket och 37.3 andra stycket.

2. Varje beslut att återkalla en auktorisation skall åtföljas av noggranna uppgifter om skälen härför och det berörda försäkringsföretaget skall underrättas om beslutet.

1. Ett försäkringsföretag som önskar etablera en filial inom en annan medlemsstats territorium skall underrätta hemlandets behöriga myndigheter därom.

2. Medlemsstaterna skall föreskriva skyldighet för varje försäkringsföretag som önskar etablera en filial inom en annan medlemsstats territorium till underrättelse enligt punkt 1 samt att lämna uppgifter om följande:

3. I andra fall än då de behöriga myndigheterna i hemlandet har anledning att ifrågasätta försäkringsföretagets anseende, administrativa struktur eller finansiella situation eller hyser tvivel om företagsledarnas eller det befullmäktigade ombudets personliga lämplighet och yrkesmässiga kvalifikationer och erfarenheter i samband med den planerade verksamheten, skall de inom tre månader från mottagandet av underrättelse enligt punkt 2 översända den erhållna informationen till filialstatens behöriga myndighet och underrätta det berörda företaget om detta.

De behöriga myndigheterna i hemlandet skall även intyga att försäkringsföretaget har en minsta solvensmarginal, beräknad enligt artiklarna 28 och 29.

I fall då de behöriga myndigheterna i hemlandet vägrar att sända den i punkt 2 omnämnda informationen till de behöriga myndigheterna i filialstaten skall skälen härför lämnas till det berörda försäkringsföretaget inom tre månader från det att fullständig information föreligger. En vägran eller underlåtenhet att överlämna information skall kunna bli föremål för domstolsprövning i hemlandet.

4. Innan ett försäkringsföretags filial inleder sin verksamhet skall de behöriga myndigheterna i filialstaten inom två månader från det att de mottagit underrättelse enligt punkt 3 i tillämpliga fall underrätta den behöriga myndigheten i hemlandet om de villkor som, med hänsyn till det allmänna bästa, gäller för verksamhet i filialstaten.

5. Efter underrättelse från de behöriga myndigheterna i filialstaten eller, sedan den frist som avses i punkt 4 löpt ut utan att någon underrättelse mottagits, får filialen etableras och inleda sin verksamhet.

6. Om förändring sker i något av de avseenden som uppgivits enligt punkt 2 b–2 d skall försäkringsföretaget lämna skriftligt besked till de behöriga myndigheterna i hemlandet och i filialstaten minst en månad innan ändringen företas så att de behöriga myndigheterna i hemlandet och i filialstaten kan fullgöra sina uppgifter enligt punkterna 3 och 4.

Ett försäkringsföretag som första gången önskar utnyttja rätten att, inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster, driva verksamhet i en eller flera medlemsstater skall dessförinnan anmäla detta till de behöriga myndigheterna i hemlandet och därvid ange vilka slag av åtaganden det avser att försäkra.

1. Inom en månad efter den anmälan som avses i artikel 41 skall de behöriga myndigheterna i hemlandet till den eller de medlemsstater inom vilkas territorier försäkringsföretaget avser att driva verksamhet inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster överlämna följande:

2. Om de behöriga myndigheterna i hemlandet inte överlämnar i punkt 1 omnämnd information inom fastställd tid skall de inom samma tidsperiod meddela skälen för sin vägran till försäkringsföretaget. En vägran skall kunna bli föremål för domstolsprövning i hemlandet.

3. Försäkringsföretaget får påbörja verksamheten det datum då det enligt intyg mottog den i punkt 1 första stycket omnämnda informationen.

Varje ändring som ett försäkringsföretag avser att göra av de uppgifter som avses i artikel 41 skall följa det förfarande som föreskrivs i artiklarna 41 och 42.

De behöriga myndigheterna i filialstaten eller i den medlemsstat där tjänsterna utförs får föreskriva att de upplysningar de enligt detta direktiv har rätt att begära beträffande den verksamhet som försäkringsföretag bedriver inom deras territorier skall lämnas på det officiella språket, eller de officiella språken, i den berörda medlemsstaten.

Filialstaten eller den medlemsstat där tjänsterna utförs får inte anta bestämmelser om krav på förhandsgodkännande av eller regelbundna underrättelser om allmänna och särskilda försäkringsvillkor, premietariffer, tekniska grunder som särskilt använts för beräkning av premietariffer och tekniska avsättningar, eller formulär och andra tryckta handlingar som försäkringsföretaget avser att använda i sina mellanhavanden med försäkringstagarna. För att kontrollera överensstämmelsen med nationell lagstiftning rörande försäkringsavtal får de av försäkringsföretag som avser att bedriva försäkringsverksamhet inom deras territorier med stöd av etableringsfriheten eller friheten att tillhandahålla tjänster, endast i enstaka fall kräva underrättelse av dessa försäkringsvillkor och andra tryckta handlingar, så länge detta krav inte utgör en förutsättning för att försäkringsföretaget skall få bedriva sin verksamhet.

1. Varje försäkringsföretag som utövar verksamhet med stöd av etableringsfriheten eller friheten att tillhandahålla tjänster skall till de behöriga myndigheterna i filialstaten och/eller i den medlemsstat där tjänsterna utförs överlämna alla handlingar som begärs från försäkringsföretaget vid tillämpning av denna artikel, i den utsträckning även försäkringsföretag med huvudkontor i dessa medlemsstater har sådana skyldigheter.

2. Om de behöriga myndigheterna i en medlemsstat konstaterar att ett försäkringsföretag som har filial där, eller utövar verksamhet med stöd av friheten att tillhandahålla tjänster inom statens territorium, inte följer de rättsregler det omfattas av i denna stat, skall myndigheterna anmoda försäkringsföretaget att vidta rättelse.

3. Om försäkringsföretaget i fråga underlåter att vidta de begärda åtgärderna, skall de behöriga myndigheterna i medlemsstaten i fråga underrätta de behöriga myndigheterna i hemlandet om detta. Dessa skall snarast vidta alla åtgärder som behövs för att försäkringsföretaget skall åstadkomma rättelse av missförhållandet. De behöriga myndigheterna i medlemsstaten i fråga skall underrättas om arten av sådana åtgärder.

4. Om försäkringsföretaget fortsätter att överträda rättsregler som gäller i medlemsstaten i fråga, trots de åtgärder som hemlandet vidtagit eller till följd av att dessa åtgärder har visat sig otillräckliga eller inte har vidtagits i den medlemsstat det gäller, får denna medlemsstat, efter att ha underrättat de behöriga myndigheterna i hemlandet, vidta de åtgärder som behövs för att hindra eller ingripa mot fortsatta oegentligheter, däribland, om det oundgängligen krävs, förbjuda företaget att ingå ytterligare försäkringsavtal inom dess territorium. Medlemsstaterna skall se till att delgivning kan ske inom deras territorier av sådana rättsliga handlingar som är nödvändiga för dessa åtgärder mot försäkringsföretag.

5. Punkterna 2, 3 och 4 skall inte inverka på de berörda medlemsstaternas extraordinära befogenheter att vidta lämpliga åtgärder för att förhindra eller ingripa mot oegentligheter inom deras territorier. Detta innebär också möjlighet att förhindra att försäkringsföretag ingår nya försäkringsavtal inom berörda staters territorium.

6. Punkterna 2, 3 och 4 skall inte inverka på medlemsstaternas rätt att ingripa mot överträdelser som begåtts inom deras territorier.

7. Om det försäkringsföretag som har begått överträdelsen har ett driftsställe eller innehar egendom i den berörda medlemsstaten får de behöriga myndigheterna i den staten enligt nationell lagstiftning tillämpa de administrativa påföljder i form av tvångsmedel mot driftsstället eller egendomen som är föreskrivna för överträdelsen.

8. Varje åtgärd som vidtas enligt punkterna 3–7 och som innefattar ingripande mot eller begränsningar i utövandet av försäkringsverksamheten skall vara välgrundad och meddelas det berörda försäkringsföretaget.

9. Vartannat år ►M2 skall kommissionen underrätta Europeiska försäkrings- och tjänstepensionskommittén om ◄ det antal och de olika typer av fall i varje medlemsstat där tillstånd förvägrats enligt artikel 40 eller 42, eller där åtgärder vidtagits enligt punkt 4 i denna artikel. Medlemsstaterna skall samarbeta med kommissionen genom att förse den med den information som krävs för rapporten.

Detta direktiv medför inte något hinder för försäkringsföretag med huvudkontor i andra medlemsstater att med alla tillgängliga media marknadsföra sina tjänster i filialstaten eller i den medlemsstat där tjänsterna utförs, med iakttagande av eventuella regler för formen och innehållet i sådan marknadsföring som antagits till skydd för det allmänna bästa.

Om ett försäkringsföretag träder i likvidation skall de förpliktelser som följer av avtal som tecknats genom en filial eller inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster inte behandlas annorlunda än de förpliktelser som följer av företagets övriga försäkringsavtal utan hänsyn till de försäkrades och förmånstagarnas nationalitet.

Varje försäkringsföretag skall, uppdelat på verksamhet som bedrivs med stöd av etableringsfriheten och verksamhet som bedrivs inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster, underrätta den behöriga myndigheten i sitt hemland om premiebelopp, utan avdrag för återförsäkring, angivna per medlemsstat och för varje försäkringsklass, I–IX, såsom de definierats i bilaga I.

Den behöriga myndigheten i hemlandet skall inom rimlig tid vidarebefordra en sammanställning av dessa uppgifter till varje berörd medlemsstats behöriga myndighet, som begär detta.

1. Utan att det påverkar tillämpningen av senare harmonisering skall, beträffande alla försäkringsavtal, uttag av indirekta skatter och skatteliknande avgifter på försäkringspremier kunna ske endast i den medlemsstat där ett åtagande gjorts, och även, såvitt avser Spanien, uttag av sådana tilläggsavgifter som i lag föreskrivs till förmån för det spanska ”Consorcio de Compensación de Seguros” för uppfyllandet av dess uppgifter i samband med ersättande för förluster som uppkommer vid extraordinära händelser i den medlemsstaten.

2. Den lag som enligt artikel 32 är tillämplig på avtalet skall inte inverka på den tillämpliga ordningen för skatter och avgifter.

3. I avvaktan på kommande harmonisering skall varje medlemsstat, med avseende på de försäkringsföretag som gör åtaganden inom dess territorium, tillämpa egna nationella bestämmelser såvitt gäller åtgärder för att säkerställa uppbörd av sådana indirekta skatter och skatteliknande avgifter som skall betalas i enlighet med punkt 1.

REGLER FÖR INOM GEMENSKAPEN ETABLERADE AGENTURER ELLER FILIALER TILL FÖRETAG MED HUVUDKONTOR UTANFÖR GEMENSKAPEN

1. Varje medlemsstat skall föreskriva auktorisation för företag vars huvudkontor är beläget utanför gemenskapen och som vill driva sådan verksamhet som avses i artikel 2.

2. En medlemsstat får bevilja auktorisation om företaget uppfyller minst följande villkor:

3. En sådan verksamhetsplan som avses i punkt 2 g för en agentur eller filial skall innehålla uppgifter eller dokumentation om

4. En medlemsstat får kräva regelbunden underrättelse om de tekniska grunderna som använts vid beräkning av premietariffer och tekniska avsättningar, så länge detta krav inte utgör en förutsättning för att försäkringsföretaget skall få bedriva sin verksamhet.

2. Artiklarna 13 och 37 skall också tillämpas på agenturer och filialer som avses i denna avdelning.

Vid tillämpning av artikel 37 skall den behöriga myndighet som övervakar den samlade soliditeten för agenturer eller filialer ges samma ställning som den behöriga myndigheten i den medlemsstat där huvudkontoret är beläget.

3. Om den i artikel 56.2 nämnda myndigheten återkallar en auktorisation, skall myndigheten anmäla detta till de behöriga myndigheterna i de övriga medlemsstater där företaget bedriver verksamhet, varpå dessa skall vidta de åtgärder som behövs. Om skälet till att återkalla auktorisationen är att solvensmarginalen beräknad enligt artikel 56.1 a är otillräcklig, skall de behöriga myndigheterna i de andra berörda medlemsstaterna också återkalla sina auktorisationer.

1. Varje medlemsstat skall, på de villkor som fastställs i den nationella lagstiftningen, tillåta att agenturer och filialer, som upprättats inom dess territorium och som omfattas av denna avdelning, helt eller delvis överlåter sina bestånd av försäkringsavtal till acceptkontor som är etablerade i samma medlemsstat, förutsatt att de behöriga myndigheterna i den medlemsstaten eller, i tillämpliga fall, i den medlemsstat som avses i artikel 56 intygar att acceptkontoret, även sedan hänsyn tagits till överlåtelsen, har nödvändig solvensmarginal.

2. Varje medlemsstat skall, på de villkor som fastställs i den nationella lagstiftningen, tillåta att agenturer och filialer, som upprättats inom dess territorium och som omfattas av denna avdelning, helt eller delvis överlåter sina bestånd av försäkringsavtal till försäkringsföretag med huvudkontor i en annan medlemsstat, förutsatt att de behöriga myndigheterna i den medlemsstaten intygar att acceptkontoret, även sedan hänsyn tagits till överlåtelsen, har nödvändig solvensmarginal.

3. Om en medlemsstat, på de villkor som fastställs i den nationella lagstiftningen, tillåter att agenturer eller filialer, som upprättats inom dess territorium och som omfattas av denna avdelning, helt eller delvis överlåter sina bestånd av försäkringsavtal till en agentur eller filial, som omfattas av denna avdelning och som upprättats i en annan medlemsstat, skall medlemsstaten säkerställa att de behöriga myndigheterna i acceptkontorets hemland eller, i tillämpliga fall, i den medlemsstat som avses i artikel 56 kan intyga att acceptkontoret, även sedan hänsyn tagits till överlåtelsen, har nödvändig solvensmarginal, att lagstiftningen i acceptkontorets hemland tillåter en sådan överlåtelse samt att hemlandet har medgivit överlåtelsen.

4. I de fall som avses i punkterna 1, 2 och 3 skall den medlemsstat där den överlåtande agenturen eller filialen är belägen, om åtagandet inte gjorts i samma stat, inhämta medgivande från behöriga myndigheter i den medlemsstat där åtagandet gjorts, innan den godkänner överlåtelsen.

5. De behöriga myndigheterna i de medlemsstater som rådfrågas skall, inom tre månader efter det att de mottagit begäran, lämna sina yttranden eller medgivanden till de behöriga myndigheterna i det överlåtande försäkringsföretagets hemland. Om de rådfrågade myndigheterna inte lämnar något svar inom denna tid skall detta anses likvärdigt med ett tillstyrkande eller ett tyst medgivande.

6. En överlåtelse som godkänts enligt denna artikel skall offentliggöras på det sätt som fastställts i nationell lagstiftning i den medlemsstat där åtagandet gjorts. Sådana överlåtelser skall automatiskt vara giltiga mot försäkringstagare, försäkrade och varje annan person som har rättigheter eller skyldigheter till följd av de överlåtna avtalen.

Denna bestämmelse skall inte påverka medlemsstaternas rätt att ge försäkringstagare möjlighet att säga upp försäkringsavtalen inom en bestämd tid efter överlåtelsen.

Medlemsstaterna skall ålägga företagen att göra tillräckliga sådana tekniska avsättningar som avses i artikel 20 till täckning av försäkringsåtaganden inom respektive lands territorium. Medlemsstaterna skall se till att agenturen eller filialen har tillgångar som motsvarar sådana avsättningar och valutamatchande tillgångar enligt bilaga II.

Den lag som gäller i respektive medlemsstat skall tillämpas vid beräkningen av sådana avsättningar, vid fastställandet av placeringsslag och vid värderingen av tillgångarna, samt där så erfordras, vid fastställande av i vilken utsträckning tillgångarna får användas för dessa avsättningar.

Medlemsstaten i fråga skall föreskriva att de tillgångar som svarar mot dessa avsättningar skall finnas inom dess territorium. Dock skall bestämmelserna i artikel 20.4 gälla.

1. Varje medlemsstat skall ålägga inom sitt territorium etablerade agenturer eller filialer att hålla en solvensmarginal i form av sådana tillgångar som anges i artikel 27. Minsta solvensmarginalen skall beräknas i enlighet med artikel 28. Vid beräkning av marginalen skall dock hänsyn tas endast till den av agenturen eller filialen bedrivna verksamheten.

Denna garantifond får dock inte vara mindre än hälften av det minimibelopp som föreskrivs i artikel 29.2 första stycket. Den initialdeposition som skall göras enligt artikel 51.2 e skall inräknas i garantifonden.

Garantifonden och dess minsta volym skall vara sammansatt enligt bestämmelserna i artikel 29.

3. De tillgångar som motsvarar minsta solvensmarginalen skall till minst ett belopp motsvarande garantifonden finnas i den medlemsstat där verksamheten bedrivs och överskjutande tillgångar inom gemenskapen.

1. Företag som har ansökt om eller beviljats auktorisation i mer än en medlemsstat kan ansöka om följande förmåner, som får medges endast gemensamt.

2. En ansökan om förmåner enligt punkt 1 skall göras hos de behöriga myndigheterna i de berörda medlemsstaterna. I ansökningen skall den myndighet anges som i framtiden skall utöva tillsyn av de inom gemenskapen etablerade filialernas eller agenturernas soliditet med avseende på deras samlade verksamhet. Företagets val av myndighet skall motiveras. Depositionen skall göras i den medlemsstaten.

3. Förmånerna enligt punkt 1 får beviljas endast om de behöriga myndigheterna i samtliga medlemsstater som tillställts en ansökan medger detta. Förmånerna skall börja gälla från och med det datum då den utvalda behöriga myndigheten meddelar de övriga behöriga myndigheterna att den åtar sig att övervaka de inom gemenskapen etablerade agenturernas eller filialernas soliditet med avseende på deras samlade verksamhet.

Den utvalda behöriga myndigheten skall från de övriga medlemsstaterna erhålla den information som behövs för tillsynen av den samlade soliditeten för de agenturer och filialer som etableras inom deras territorium.

4. På begäran av en eller flera av de berörda medlemsstaterna skall de enligt denna artikel beviljade förmånerna återkallas samtidigt av alla berörda medlemsstater.

Gemenskapen får genom avtal som med stöd av fördraget träffas med ett eller flera tredje länder, och på villkor om reciprocitet, medge tillämpning av bestämmelser som avviker från bestämmelserna i detta avsnitt, för att garantera ett tillfredsställande skydd för försäkringstagarna inom medlemsstaterna.

REGLER FÖR DOTTERFÖRETAG TILL MODERFÖRETAG FÖR VILKA ETT TREDJE LANDS LAG GÄLLER OCH FÖR SÅDANA MODERFÖRETAGS FÖRVÄRV AV AKTIER ELLER ANDELAR

Medlemsstaternas behöriga myndigheter skall underrätta kommissionen och de behöriga myndigheterna i övriga medlemsstater

När sådan auktorisation som anges i led a beviljas för ett direkt eller indirekt dotterföretag till ett eller flera moderföretag för vilka tredjelands lag gäller, skall företagsgruppens struktur specificeras i den anmälan som de behöriga myndigheterna skall göra till kommissionen och övriga behöriga myndigheter.

1. Medlemsstaterna skall underrätta kommissionen om alla svårigheter av allmän natur som deras försäkringsföretag mött vid etablering eller utövande av verksamhet i tredje land.

2. Kommissionen skall periodvis upprätta rapporter om i vad mån tredje länder ger försäkringsföretag hemmahörande i gemenskapen sådan behandling som avses i punkterna 3 och 4, med avseende på etablering och utövande av försäkringsverksamhet samt förvärv av aktier eller andelar i tredje lands försäkringsföretag. Kommissionen skall till rådet överlämna rapporterna jämte lämpliga förslag.

3. Närhelst det kommer till kommissionens kännedom, antingen genom de rapporter som avses i punkt 2 eller genom annan information, att ett tredje land inte erbjuder försäkringsföretag hemmahörande i gemenskapen effektivt marknadstillträde, jämförbart med det som gemenskapen erbjuder försäkringsföretag från samma tredje land, får kommissionen lämna förslag till rådet om lämpligt mandat för underhandlingar i syfte att uppnå jämförbara konkurrensmöjligheter för försäkringsföretag hemmahörande i gemenskapen. Rådet skall besluta med kvalificerad majoritet.

4. Närhelst det kommer till kommissionens kännedom, antingen genom de rapporter som avses i punkt 2 eller genom annan information, att försäkringsföretag hemmahörande i gemenskapen inte får nationell behandling i ett tredje land, med samma konkurrensmöjligheter som erbjuds inhemska försäkringsföretag, och att kravet på effektivt marknadstillträde inte uppfylls, får kommissionen ta initiativ till underhandlingar i syfte att åstadkomma rättelse.

I fall som avses i första stycket får, utöver initiativ till underhandlingar, när som helst beslutas i den ordning som föreskrivs i artikel 65.2 att medlemsstaternas behöriga myndigheter skall begränsa eller uppskjuta prövning

Före utgången av tremånadersperioden får rådet, med beaktande av resultaten av underhandlingarna och på förslag från kommissionen, med kvalificerad majoritet besluta huruvida åtgärderna skall bestå.

Sådana begränsningar eller uppskov får inte tillämpas i fall då ansökningen om etablering av ett dotterföretag eller om tillstånd att förvärva aktier eller andelar i försäkringsföretag hemmahörande i gemenskapen gjorts av ett försäkringsföretag, som är auktoriserat i gemenskapen, eller av ett där auktoriserat dotterföretag till ett försäkringsföretag.

5. Närhelst det kommer till kommissionens kännedom att något av de fall som avses i punkterna 3 och 4 har uppstått, skall medlemsstaterna på kommissionens begäran underrätta denna

Denna skyldighet att lämna information skall upphöra så snart en överenskommelse har träffats med det tredje land, som avses i punkterna 3 eller 4, eller då de åtgärder som avses i punkt 4 andra och tredje styckena upphör att gälla.

6. Åtgärder som vidtas med stöd av denna artikel skall stå i överensstämmelse med gemenskapens förpliktelser enligt internationella överenskommelser, bilaterala eller multilaterala, angående rätt för försäkringsföretag att starta och driva verksamhet.

1. Företag som etablerats i Storbritannien ”by Royal Charter” eller ”by private Act” eller ”by special Public Act” får under obegränsad tid fortsätta att bedriva verksamhet i den rättsliga form de hade den 15 mars 1979.

Förenade kungariket skall göra upp en förteckning över sådana företag och översända den till övriga medlemsstater och kommissionen.

2. De sammanslutningar som i Förenade kungariket registrerats enligt ”the Friendly Societies Acts” får fortsätta den livförsäkrings- och sparverksamhet som de, i enlighet med sina syften, bedrev den 15 mars 1979.

1. När ett värdland av sina egna medborgare kräver vandelsintyg eller bevis om att de inte varit försatta i konkurs, skall medlemsstaten, när det gäller medborgare i andra medlemsstater, som tillräckligt bevis godta ett utdrag ur kriminalregistret eller, i avsaknad därav, motsvarande handlingar, utfärdade av en behörig rättslig eller administrativ myndighet i hemlandet eller i den medlemsstat där utlänningen senast har uppehållit sig och som visar att dessa krav är tillgodosedda.

2. Om hemlandet eller den medlemsstat där utlänningen senast har uppehållit sig inte utfärdar sådana handlingar som avses i punkt 1, får dessa ersättas av en förklaring under ed – eller, i stater där inga bestämmelser om edgång finns, av en försäkran – av vederbörande inför en behörig rättslig eller administrativ myndighet eller, i förekommande fall, inför en notarie i hemlandet eller i den medlemsstat där utlänningen senast har uppehållit sig, varpå myndigheten eller notarien skall utfärda ett intyg om edgång eller avgiven försäkran. En förklaring beträffande frihet från konkurs får också avges inför en behörig näringsorganisation i samma land.

3. Handlingar som utfärdas i enlighet med punkt 1 eller 2 får vid ingivandet inte vara äldre än tre månader.

4. Medlemsstaterna skall utse de myndigheter och organisationer som skall ha behörighet att utfärda handlingar som avses i punkterna 1 och 2 och skall genast underrätta övriga medlemsstater och kommissionen om detta.

Varje medlemsstat skall även underrätta övriga medlemsstater och kommissionen om de myndigheter och organisationer till vilka de i denna artikel nämnda handlingarna skall ges in till stöd för en ansökan att inom ifrågavarande medlemsstat bedriva sådan verksamhet som avses i artikel 2.

Kommissionen och medlemsstaternas behöriga myndigheter skall ha ett nära samarbete i syfte att underlätta tillsynen inom gemenskapen över de former av försäkring och verksamheter som avses i detta direktiv.

Varje medlemsstat skall underrätta kommissionen om alla betydande svårigheter som tillämpningen av detta direktiv kan ge upphov till, däribland sådana problem som uppkommer då en medlemsstat får vetskap om en onormal överflyttning av försäkringsverksamhet som avses i detta direktiv till skada för företag etablerade inom statens territorium och till fördel för agenturer eller filialer belägna omedelbart utanför dess gränser.

Kommissionen och berörda medlemsstaters behöriga myndigheter skall undersöka dessa svårigheter så snart som möjligt för att finna en ändamålsenlig lösning.

Rapporter om utvecklingen av marknaden inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster

Kommissionen skall till Europaparlamentet och rådet överlämna regelbundna rapporter, den första den 20 november 1995, över utvecklingen på marknaden för livförsäkring och verksamheter som bedrivs inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster.

Följande tekniska anpassningar av detta direktiv skall antas enligt det förfarande som har fastställts i artikel 65.2:

1. Kommissionen skall biträdas av Europeiska försäkrings- och tjänstepensionskommittén, inrättad genom kommissionens beslut 2004/9/EG ( 24 ).

2. När det hänvisas till denna punkt skall artiklarna 5 och 7 i rådets beslut 1999/468/EG tillämpas, med beaktande av bestämmelserna i artikel 8 i det beslutet.

1. Filialer, som före den 1 juli 1994 har påbörjat sin verksamhet enligt de bestämmelser som gällde i filialmedlemsstaten, skall anses ha följt det förfarande som föreskrivs i artikel 40.1–40.5.

2. Artiklarna 41 och 42 skall inte inverka på sådana rättigheter som har förvärvats av försäkringsföretag som före den 1 juli 1994 bedrev verksamhet inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster.

Medlemsstaterna skall se till att beslut rörande ett försäkringsföretag som fattas enligt lagar och andra författningar som antas enligt detta direktiv skall kunna bli föremål för domstolsprövning.

1. Före den 15 mars 1985 skall kommissionen till rådet överlämna en rapport över verkningarna på försäkringsmarknaden i medlemsstaterna av de finansiella krav som föreskrivs i detta direktiv.

2. Rådet skall på förslag av kommissionen vartannat år granska och vid behov ompröva de belopp som i detta direktiv uttrycks i euro, varvid den ekonomiska och monetära utvecklingen inom gemenskapen skall beaktas.

1. Medlemsstaterna skall sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa artiklarna 1.1 m, 18.3, 51.2 g, 51.3, 51.4, 60.2 och 66.1 senast den 19 juni 2004. De skall genast underrätta kommissionen om detta.

2. Medlemsstaterna skall sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa artikel 16.3 senast den 17 november 2002. De skall genast underrätta kommissionen om detta. Före detta datum skall medlemsstaterna tillämpa bestämmelsen i punkt 1 i bilaga IV.

3. Medlemsstaterna skall senast den 20 september 2003 anta de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa artiklarna 3.6, 27, 28, 29, 30 och 38. De skall genast underrätta kommissionen om detta.

Medlemsstaterna skall besluta om att de bestämmelser som avses i första stycket först skall tillämpas vid tillsynen över redovisningar för räkenskapsår som börjar den 1 januari 2004 eller under det kalenderåret. Före detta datum skall medlemsstaterna tillämpa bestämmelserna i punkterna 2 och 3 i bilaga IV.

4. När en medlemsstat antar de bestämmelser som avses i punkterna 1, 2 och 3 skall de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen skall göras skall varje medlemsstat själv utfärda.

5. Senast den 1 januari 2007 skall kommissionen till Europaparlamentet och rådet överlämna en rapport om tillämpningen av artiklarna 3.6, 27, 28, 29, 30 och 38 och, om så är nödvändigt, om behovet av ytterligare harmonisering. Rapporten skall ge upplysning om hur medlemsstaterna har utnyttjat möjligheterna enligt dessa artiklar och särskilt huruvida det utrymme för skönsmässig bedömning som de nationella tillsynsmyndigheterna har tillerkänts har medfört större skillnader i tillsynen på den inre marknaden.

Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna texterna till centrala bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv.

1. Medlemsstaterna får medge försäkringsföretag, som den 20 mars 2002 inom deras territorier bedriver verksamhet i en eller flera av de försäkringsklasser som anges i bilaga I, en tidsfrist om fem år från och med samma datum för att uppfylla kraven i artiklarna 3.6, 27, 28, 29, 30 och 38.

2. Medlemsstaterna får medge företag som avses i punkt 1, som vid femårsperiodens utgång inte till fullo har uppnått den föreskrivna solvensmarginalen, en tilläggsperiod som inte får överskrida två år för att göra detta, förutsatt att företagen i enlighet med artikel 37 till de behöriga myndigheterna för godkännande har överlämnat en plan med de åtgärder som skall vidtas för att uppnå detta krav.

1. Direktiven i del A i bilaga V upphör härmed att gälla, utan att det påverkar medlemsstaternas förpliktelser vad gäller de tidsgränser för införlivande och tillämpning av de nämnda direktiven som anges i del B i bilaga V.

2. Hänvisningar till de upphävda direktiven skall tolkas som hänvisningar till detta direktiv och skall läsas i enlighet med jämförelsetabellen i bilaga VI.

Detta direktiv träder i kraft samma dag som det offentliggörs i Europeiska gemenskapens officiella tidning.

Den valuta i vilken försäkringsgivarens åtaganden skall betalas skall bestämmas i enlighet med följande regler:

Innan ett försäkringsavtal ingås (A) eller under avtalets löptid (B) skall försäkringstagaren lämnas följande skriftliga information, vilken skall vara klart och tydligt formulerad och avfattad på ett officiellt språk i den medlemsstat där åtagandet gjorts.

Informationen får dock lämnas på ett annat språk om försäkringstagaren begär det och medlemsstatens lagstiftning tillåter det eller om försäkringstagaren har frihet att välja tillämplig lag.

Förutom de allmänna och särskilda försäkringsvillkoren skall följande uppgifter lämnas till försäkringstagaren under den tid avtalet gäller:

Till den 17 november 2002 får medlemsstaterna ingå samarbetsavtal för utbyte av information med behöriga myndigheter i tredje land, om den information som överlämnas är föremål för sekretess som minst är likvärdig med den som föreskrivs i artikel 16 i detta direktiv.

3. Till och med den 1 januari 2004 skall medlemsstaterna tillämpa följande bestämmelser:

Varje medlemsstat skall föreskriva att alla försäkringsföretag som har sitt huvudkontor inom dess territorium skall upprätthålla en tillräcklig solvensmarginal i förhållande till sin totala verksamhet.

Om inte annat följer av avsnitt C skall minsta solvensmarginalen bestämmas på följande sätt, beroende på vilken försäkringsklass som avses:

Jämförelsetabell

Detta direktiv	Direktiv 79/267/EEG	Direktiv 90/619/EEG	Direktiv 92/96/EEG	Direktiv 95/26/EG	Andra akter
Artikel 1.1 a			Artikel 1 a
Artikel 1.1 b		Artikel 3	Artikel 1 b
Artikel 1.1 c		Artikel 2 c
Artikel 1.1 d			Artikel 1 c
Artikel 1.1 e			Artikel 1 d
Artikel 1.1 f			Artikel 1 e
Artikel 1.1 g		Artikel 2 e
Artikel 1.1 h–1.1 l			Artikel 1 f–1 j
Artikel 1.1 m						Ny
Artikel 1.1 n			Artikel 1.1
Artikel 1.1 o, 1.1 p och 1.1 q	Artikel 5 b, 5 c och 5 d
Artikel 1.1 r				Artikel 2.1
Artikel 1.2	Artikel 5 a andra meningen
Artikel 2	Artikel 1
Artikel 3.1–3.4	Artikel 2
Artikel 3.5 och 3.6.	Artikel 3
Artikel 3.7	Artikel 4
Artikel 3.8					Anslutningsakten för Österrike, Finland och Sverige anpassad genom beslut 95/1/EG, Euratom, EKSG
Artikel 4	Artikel 6
Artikel 5	Artikel 7
Artikel 6.1	Artikel 8.1
Artikel 6.2	Artikel 8.1 tre sista styckena
Artikel 6.3	Artikel 8.1 a
Artikel 6.4	Artikel 8.2
Artikel 6.5	Artikel 8.3
Artikel 6.6	Artikel 8.4
Artikel 7	Artikel 9
Artikel 8			Artikel 7
Artikel 9	Artikel 12
Artikel 10	Artikel 15
Artikel 11	Artikel 16
Artikel 12	Artikel 22.1
Artikel 13	Artikel 23
Artikel 14.1–14.5			Artikel 11.2–11.6
Artikel 15			Artikel 14
Artikel 16.1–16.5			Artikel 15.1–15.5
Artikel 16.6			Artikel 15.5a
Artikel 16.7			Artikel 15.5b
Artikel 16.8			Artikel 15.5c
Artikel 16.9			Artikel 15.6
Artikel 17			Artikel 15 a
Artikel 18.1–18.2	Artikel 13.1–13.2
Artikel 18.3						Ny
Artikel 18.4—18.7	Artikel 13.3—13.7
Artikel 19	Artikel 14
Artikel 20	Artikel 17
Artikel 21			Artikel 19
Artikel 22			Artikel 20
Artikel 23.1			Artikel 21.1 första stycket
Artikel 23.2			Artikel 21.1 andra stycket
Artikel 23.3 första stycket			Artikel 21.1 tredje stycket
Artikel 23.3 andra stycket			Artikel 21.1 fjärde stycket
Artikel 23.4			Artikel 21.2
Artikel 24			Artikel 22
Artikel 25			Artikel 23
Artikel 26			Artikel 24
Artikel 27	Artikel 18
Artikel 28	Artikel 19
Artikel 29	Artikel 20
Artikel 30	Artikel 20a
Artikel 31	Artikel 21
Artikel 32		Artikel 4
Artikel 33			Artikel 28
Artikel 34			Artikel 29
Artikel 35		Artikel 15
Artikel 36			Artikel 31
Artikel 37	Artikel 24
Artikel 38	Artikel 24a
Artikel 39	Artikel 26
Artikel 40	Artikel 10
Artikel 41		Artikel 11
Artikel 42		Artikel 14
Artikel 43		Artikel 17
Artikel 44			Artikel 38
Artikel 45			Artikel 39.2
Artikel 46.1—46.9			Artikel 40.2–40.10
Artikel 47			Artikel 41
Artikel 48			Artikel 42.2
Artikel 49			Artikel 43.2
Artikel 50.1			Artikel 44.2 första stycket
Artikel 50.2			Artikel 44.2 andra stycket
Artikel 50.3			Artikel 44.2 tredje stycket
Artikel 51.1–52.2 f	Artikel 27.1–27.2 f
Artikel 51.2 g						Ny
Artikel 51.3 och 51.4						Ny
Artikel 52	Artikel 31
Artikel 53	Artikel 31 a
Artikel 54	Artikel 28
Artikel 55	Artikel 29
Artikel 56	Artikel 30
Artikel 57	Artikel 32
Artikel 58	Artikel 32a
Artikel 59.1	Artikel 32b.1
Artikel 59.2	Artikel 32b.2
Artikel 59.3	Artikel 32b.3
Artikel 59.4	Artikel 32b.4
Artikel 59.5	Artikel 32b.5
Artikel 59.6	Artikel 32b.7
Artikel 60.1	Artikel 33.4
Artikel 60.2						Ny
Artikel 61	Artikel 37
Artikel 62 första stycket	Artikel 38	Artikel 28 första stycket
Artikel 62 andra till fjärde stycket		Artikel 28 andra till fjärde stycket
Artikel 63		Artikel 29
Artikel 64			Artikel 47
Artikel 65			Artikel 47
Artikel 66.1 första stycket						Ny
Artikel 66.1 andra stycket			Artikel 48.1
Artikel 66.2			Artikel 48.2
Artikel 67			Artikel 50
Artikel 68.1	Artikel 39.1
Artikel 68.2	Artikel 39.3
Artikel 69.1						Ny
Artikel 69.2					Direktiv 2000/64/EG artikel 3.1 första stycket
Artikel 69.3					Direktiv 2002/12/EG artikel 3.1 första stycket och direktiv 2000/64/EG artikel 3.2
Artikel 69.4					Direktiv 2000/64/EG artikel 3.1 andra stycket och direktiv 2002/12/EG artikel 3.1 andra stycket
Artikel 69.5					Direktiv 2002/12/EG artikel 3.4
Artikel 70	Artikel 41	Artikel 31	Artikel 51.2	Artikel 6.2	Direktiv 000/64/EG artikel 3.2 och direktiv 2002/12/EG artikel 3.3
Artikel 71					Direktiv 2002/12/EG artikel 2
Artikel 72
Artikel 73
Artikel 74
Bilaga I	Bilaga
Bilaga II			Bilaga I
Bilaga III			Bilaga II
Bilaga IV
Bilaga V
Bilaga VI

( 3 ) Europaparlamentets yttrande av den 15 mars 2001 (EGT C 343, 5.12.2001, s. 202), rådets gemensamma ståndpunkt av den 27 maj 2002 (EGT C 170 E, 16.7.2002, s. 45) och Europaparlamentets beslut av den 25 september 2002 (ännu ej offentliggjort i EGT).

( 4 ) EGT L 63, 13.3.1979, s. 1. Direktivet senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/12/EG (EGT L 77, 20.3.2002, s. 11).

( 5 ) EGT L 330, 29.11.1990, s. 50. Direktivet ändrat genom direktiv 92/96/EEG (EGT L 360, 9.12.1992, s. 1).

( 6 ) EGT L 360, 9.12.1992, s. 1. Direktivet ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/64/EG (EGT L 290, 17.11.2000, s. 27).

( 8 ) EGT L 228, 16.8.1973, s. 3. Direktivet senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/13/EG (EGT L 77, 20.3.2002, s. 17).

( 9 ) EGT L 141, 11.6.1993, s. 27. Direktivet senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/64/EG.

( 12 ) EGT L 193, 18.7.1983, s. 1. Direktivet senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/65/EG (EGT L 283, 27.10.2001, s. 28).

( 16 ) EGT L 222, 14.8.1978, s. 11. Direktivet senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/65/EG (EGT L 283, 27.10.2001, s. 28).

( 17 ) EGT L 375, 31.12.1985, s. 3. Direktivet senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/108/EG (EGT L 41, 13.2.2002, s. 35).

( 18 ) EGT L 126, 26.5.2000, s. 1. Direktivet ändrat genom direktiv 2000/28/EG (EGT L 275, 27.10.2000, s. 37).

( 19 ) EGT L 330, 5.12.1998, s. 1. Direktivet senast ändrat genom direktiv 2005/1/EG (EUT L 79, 24.3.2005, s. 9).

( 20 ) EGT L 126, 26.5.2000, s. 1. Direktivet senast ändrat genom direktiv 2005/1/EG.

( 21 ) EGT L 141, 11.6.1993, s. 27. Direktivet senast ändrat genom direktiv 2005/87/EG (EUT L 35, 11.2.2003, s. 1).

( 22 ) EGT L 141, 11.6.1993, s. 1. Direktivet senast ändrat genom direktiv 2005/1/EG.

( 23 ) EUT L 35, 11.2.2003, s. 1. Direktivet senast ändrat genom direktiv 2005/1/EG.

		Officiella tidningen
		No	page	date
►M1	RÅDETS DIREKTIV 2004/66/EG av den 26 april 2004	L 168	35	1.5.2004
►M2	EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2005/1/EG Text av betydelse för EES av den 9 mars 2005	L 79	9	24.3.2005
►M3	EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2005/68/EG Text av betydelse för EES av den 16 november 2005	L 323	1	9.12.2005

INNEHÅLLSFORTECKNING
AVDELNING I	DEFINITIONER OCH RÄCKVIDD
Artikel 1	Definitioner
Artikel 2	Räckvidd
Artikel 3	Undantagna verksamheter och organ
AVDELNING II	INLEDANDE AV LIVFÖRSÄKRINGSVERKSAMHET
Artikel 4	Principer för auktorisation
Artikel 5	Auktorisationens räckvidd
Artikel 6	Villkor för auktorisation
Artikel 7	Verksamhetsplan
Artikel 8	Aktieägare och medlemmar med kvalificerade innehav
Artikel 9	Avslag på ansökan om auktorisation
AVDELNING III	VILLKOR FÖR UTÖVANDE AV FÖRSÄKRINGSVERKSAMHET
Kapitel 1	Principer och metoder för finansiell tillsyn
Artikel 10	Behöriga myndigheter och tillsynens ändamål
Artikel 11	Tillsyn av filialer i annan medlemsstat
Artikel 12	Förbud mot tvångsavstående av försäkringsverksamhet
Artikel 13	Redovisning, uppgifter för tillsyn och statistik: tillsynsbefogenheter
Artikel 14	Överlåtelse av försäkringsbestånd
Artikel 15	Kvalificerade innehav
Artikel 16	Tystnadsplikt
Artikel 17	Skyldigheter för revisorer
Artikel 18	Verksamhet med både livförsäkring och annan försäkring än livförsäkring
Artikel 19	Särskild förvaltning av livförsäkring och av annan försäkring än livförsäkring
Kapitel 2	Bestämmelser om tekniska avsättningar och om tillgångar som skall motsvara dessa
Artikel 20	Bildande av tekniska avsättningar
Artikel 21	Premie för nya försäkringar
Artikel 22	Tillgångar som motsvarar tekniska avsättningar
Artikel 23	Tillåtna tillgångsslag
Artikel 24	Bestämmelser om diversifiering av investeringar
Artikel 25	Försäkringsavtal knutna till fondföretag eller aktieindex
Artikel 26	Matchningsregler
Kapitel 3	Regler om solvensmarginal och garantifond
Artikel 27	Disponibel solvensmarginal
Artikel 28	Föreskriven solvensmarginal
Artikel 29	Garantifond
Artikel 30	Översyn av garantifondens belopp
Artikel 31	Tillgångar som inte används för att täcka tekniska avsättningar
Kapitel 4	Avtalsrätt och försäkringsvillkor
Artikel 32	Tillämplig lag
Artikel 33	Det allmänna bästa
Artikel 34	Regler om försäkringsvillkor och premietariffer
Artikel 35	Uppsägningstid
Artikel 36	Information till försäkringstagare
Kapitel 5	Försäkringsföretag som befinner sig i svårigheter eller som inte uppfyller gällande regler
Artikel 37	Försäkringsföretag som befinner sig i svårigheter
Artikel 38	Finansiell saneringsplan
Artikel 39	Återkallelse av auktorisation
AVDELNING IV	BESTÄMMELSER OM ETABLERINGSFRIHET OCH FRIHET ATT TILLHANDAHÅLLA TJÄNSTER
Artikel 40	Villkor för etablering av filial
Artikel 41	Frihet att tillhandahålla tjänster: Förhandsanmälan till hemlandet
Artikel 42	Frihet att tillhandahålla tjänster: anmälan från hemlandet
Artikel 43	Frihet att tillhandahålla tjänster: Ändringar av åtaganden
Artikel 44	Språk
Artikel 45	Regler om försäkringsvillkor och premietariffer
Artikel 46	Försäkringsföretag som inte följer rättsreglerna
Artikel 47	Marknadsföring
Artikel 48	Likvidation
Artikel 49	Statistik om gränsöverskridande verksamhet
Artikel 50	Skatter på premier
AVDELNING V	REGLER FÖR INOM GEMENSKAPEN ETABLERADE AGENTURER ELLER FILIALER TILL FÖRETAG MED HUVUDKONTOR UTANFÖR GEMENSKAPEN
Artikel 51	Principer och villkor för auktorisation
Artikel 52	Regler för filialer till företag hemmahörande i tredje land
Artikel 53	Överlåtelse av försäkringsbestånd
Artikel 54	Tekniska avsättninga
Artikel 55	Solvensmarginal och garantifond
Artikel 56	Förmåner för företag som är auktoriserade i mer än en medlemsstat
Artikel 57	Avtal med tredje land
AVDELNING VI	REGLER FÖR DOTTERFÖRETAG TILL MODERFÖRETAG FÖR ILKA ETT TREDJE LANDS LAG GÄLLER OCH FÖR SÅDANA MODERFÖRETAGS FÖRVÄRV AV AKTIER ELLER ANDELAR
Artikel 58	Information från medlemsstaterna till kommissionen
Artikel 59	Tredje lands behandling av försäkringsföretag hemmahörande inom gemenskapen
AVDELNING VII	ÖVERGÅNGSBESTÄMMELSER OCH ANDRA BESTÄMMELSER
Artikel 60	Undantag och upphävande av restriktiva bestämmelser
Artikel 61	Vandelsintyg
AVDELNING VIII	SLUTBESTÄMMELSER
Artikel 62	Samarbete mellan medlemsstaterna och kommissionen
Artikel 63	Rapporter om utvecklingen av marknaden inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster
Artikel 64	Tekniska anpassningar
Artikel 65	Kommittéförfarande
Artikel 66	Rättigheter förvärvade av befintliga filialer och försäkringsföretag
Artikel 67	Rätt till domstolsprövning
Artikel 68	Omprövning av belopp som uttrycks i euro
Artikel 69	Genomförande av nya bestämmelser
Artikel 70	Information till kommissionen
Artikel 71	Övergångsperiod för artikel 3.6 samt artiklarna 27, 28, 29, 30 och 38
Artikel 72	Upphävda direktiv och deras förhållande till detta direktiv
Artikel 73	Ikraftträdande
Artikel 74	Adressater
Bilaga I	Försäkringsklasser
Bilaga II	Matchningsregler
Bilaga III	Information till försäkringstagare
Bilaga IV
Bilaga V
Del A	Upphävda direktiv med senare ändringar (enligt artikel 72)
Del B	Tidsgränser för genomförande (enligt artikel 72)
Bilaga VI	Jämförelsetabell

Direktiv	Tidsgräns för införlivande	Tidsgräns för tillämpning
79/267/EEG (EGT L 63, 13.3.1979, s. 1)	15 september 1980	15 september 1981
90/619/EEG (EGT L 330, 29.11.1990, s. 50)	20 november 1992	20 maj 1993
92/96/EEG (EGT L 360, 9.12.1992, s. 1)	31 december 1993	1 juli 1994
95/26/EG (EGT L 168, 18.7.1995, s. 7)	18 juli 1996	18 juli 1996
2000/64/EG (EGT L 290, 17.11.2000, s. 27)	17 november 2002	17 november 2002
2002/12/EG (EGT L 77, 20.3.2002, s. 11)	20 september 2003	1 januari 2004