Begäran om ett rådgivande yttrande från Eftadomstolen enligt beslut av Norges Høyesterett av den 30 juni 2020 i brottmål mot N

(Mål E-8/20)

(2020/C 374/08)

Norges Høyesterett (Norges högsta domstol) har i en begäran av den 30 juni 2020, som inkom till Eftadomstolens kansli den 2 juli 2020, bett om ett rådgivande yttrande i brottmålet mot N beträffande följande frågor:

Frågor om rättsläget före den 1 juni 2012

Fråga 1: Ska termen ”förmåner vid sjukdom” i artikel 4.1 a i förordning nr 1408/71 tolkas som att den inbegriper en inkomstersättningsförmån såsom arbeidsavklaringspenger?

Fråga 2: Ska artikel 22 i förordning nr 1408/71, eller möjligen artikel 19, tolkas som att rätten att få kontantförmåner endast gäller vid bosättning (bosetting) i en annan EES-stat än den behöriga staten, eller räknas även kortare vistelser (opphold) såsom i det aktuella målet?

Fråga 3: Ifall kortare vistelser såsom i det aktuella målet också räknas, ska artikel 22 i förordning nr 1408/71 och dess hänvisning till tillstånd från den behöriga institutionen, eller möjligen artikel 19, tolkas i den mening att den behöriga staten kan införa villkoret att personen för att få ta med sig förmånen arbeidsavklaringspenger måste ha ansökt om och fått tillstånd att vistas (oppholde seg) i en annan EES-stat?

Fråga 4: Om förordning nr 1408/71 anses inte bevilja rätten att ta med sig den norska förmånen arbeidsavklaringspenger vid vistelse i en annan EES-stat, eller möjligen inte utan tillstånd från den behöriga institutionen i enlighet med nationella bestämmelser, måste det då också fastställas huruvida de nationella bestämmelserna omfattas av andra EES-regler?

Fråga 5: Gäller artiklarna 28 eller 36 i EES-avtalet i en situation där en medborgare i en EES-stat är på kortare nöjesvistelse i en annan EES-stat?

Fråga 6: Om ja, är det en begränsning av den fria rörligheten inom ramen för artikel 28 i EES-avtalet eller artikel 36 att det i nationell lagstiftning fastställs följande villkor:

—	i) att förmånen endast kan ges under en begränsad tidsperiod som, enligt administrativa cirkulär, vanligtvis inte får överskrida fyra veckor per år, och

—	ii) att utlandsvistelsen är förenlig med fullgörandet av fastställda sysselsättningsskyldigheter och att den inte hindrar uppföljning och kontroll av den behöriga institutionen, och

—	iii) att personen i fråga måste ansöka om och få tillstånd från den behöriga institutionen (och att överensstämmelsen med anmälningsskyldigheten kontrolleras genom användningen av ett anmälningsformulär)?

Fråga 7: Om villkor i) utgör en begränsning kan villkoret då motiveras som ett allmänt skydd av de överväganden som ligger till grund för villkor ii), det vill säga att säkerställa fullgörandet av fastställda sysselsättningsskyldigheter samt uppföljning och kontroll?

Fråga 8: Om villkor i) inte kan motiveras och villkoren ii) och iii) utgör en begränsning, kan villkoren ii) och iii) motiveras på grundval av samma överväganden?

Fråga 9: Om villkoren ii) och iii) kan motiveras, är det då förenligt med artiklarna 28 och 36 i EES-avtalet att en person som har underlåtit att ansöka om och få tillstånd att ta med sig sina förmåner till en annan EES-stat och som gett den behöriga institutionen felaktiga uppgifter om sin vistelseort (oppholdssted) förpliktigas att betala tillbaka den förmån som därmed olagligen erhållits i enlighet med nationell lagstiftning?

Fråga 10: Om ja, är det förenligt med artiklarna 28 och 36 i EES-avtalet att personen i fråga kan bli föremål för straffrättsliga påföljder för att ha lämnat felaktiga uppgifter och därmed ha vilselett den behöriga institutionen till att göra ogrundade betalningar?

Fråga 11: Om svaret på fråga 5 är nej, är artiklarna 4 eller 6 i direktiv 2004/38 tillämpliga i en situation där en medborgare i en EES-stat är på kortare nöjesvistelse i en annan EES-stat? I den omfattning artikel 6 är tillämplig, innebär den bestämmelsen några skyldigheter för ursprungsstaten? Om artiklarna 4 eller 6 är tillämpliga och kan åberopas gentemot ursprungsstaten, ställs samma frågor som i frågorna 6–10 i den mån de är tillämpliga.

Frågor om rättsläget efter den 1 juni 2012

Fråga 12: Ska termen ”förmåner vid sjukdom” i artikel 3.1 a i förordning nr 883/2004 tolkas som att den inbegriper en förmån såsom arbeidsavklaringspenger?

Fråga 13: Ska termen ”vistas” i artikel 21.1 i förordning nr 883/2004, vilket definieras som ”tillfällig bosättning” i artikel 1 k, tolkas som att den inbegriper alla kortare vistelser i en annan EES-stat som inte innebär bosättning, inbegripet vistelser såsom i det aktuella målet?

Fråga 14: Om ja, ska artikel 21 i förordning nr 883/2004 tolkas som att den endast omfattar situationer där den medicinska diagnosen har ställts under en vistelse i den andra EES-staten, eller även i situationer där – som i det aktuella målet – diagnosen erkänts av den behöriga institutionen före avresa?

Fråga 15: Om artikel 21 är tillämplig i en situation såsom den i det aktuella målet, ska den bestämmelsen, inbegripet villkoret ”enligt den lagstiftning som den tillämpar”, tolkas på så sätt att den behöriga EES-staten kan bibehålla följande villkor:

—	i) att förmånen endast kan ges under en begränsad tidsperiod som, enligt administrativa cirkulär, vanligtvis inte får överskrida fyra veckor per år, och

—	ii) att utlandsvistelsen är förenlig med fullgörandet av fastställda sysselsättningsskyldigheter och att den inte hindrar uppföljning och kontroll av den behöriga institutionen, och

—	iii) att personen i fråga måste ansöka om och få tillstånd från den behöriga institutionen (och att överensstämmelsen med anmälningsskyldigheten kontrolleras genom användningen av ett anmälningsformulär)?

Fråga 16: Om artikel 21 hindrar villkor i), men inte villkoren ii) och iii), omfattas då ii) och iii) av andra EES-regler (se fråga 4 ff.)?