1.

Permanenta återreseförbud strider i princip inte mot EES-lagstiftningen, förutsatt att de överensstämmer med villkoren i artiklarna 27 och 28 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, och de kan upphävas i enlighet med artikel 32 i samma direktiv. En utvisningsåtgärd måste bygga på en individuell undersökning. När det gäller EES-medborgare som har uppehållit sig lagligt i den mottagande staten i över tio år får utvisningsbeslut endast fattas, i enlighet med artiklarna 27 och 28.3 i direktiv 2004/38/EG, om de grundar sig på tvingande hänsyn till allmän säkerhet, under omständigheter där den berörda personens personliga beteende utgör ett exceptionellt allvarligt hot som innebär att en utvisningsåtgärd är nödvändig för att skydda ett grundläggande samhällsintresse. Detta förutsätter att sådant skydd inte kan uppnås med mindre ingripande åtgärder, med hänsyn till hur länge EES-medborgaren varit bosatt i den mottagande staten och, i synnerhet, till de allvarliga negativa konsekvenser som en sådan åtgärd skulle kunna få för EES-medborgaren och dennes familjemedlemmar som verkligen har integrerats i den mottagande staten. Alla efterföljande utvisningsbeslut ska begränsas till vad som är nödvändigt för att skydda det grundläggande intresse som utvisningen var avsedd att skydda. Utvisningsbeslutet måste följa proportionalitetsprincipen.

2.

Social återanpassning av en EES-medborgare i den stat där han/hon är verkligt integrerad ligger i samhällets intresse i allmänhet. Gott uppförande av den berörda personen under en fängelsevistelse och därefter under skyddstillsyn, tillsammans med annan bevisning på återanpassning till samhället, minskar det aktuella hotet mot den allmänna säkerheten. Personens familj och barn, inklusive styvbarn, är en viktig aspekt i bedömningen av om en begränsande åtgärd enligt kapitel VI i direktiv 2004/38/EG är nödvändig i enlighet med proportionalitetsprincipen, barnets bästa och de grundläggande rättigheterna. När det bedöms om utvisning är nödvändig ska alternativ till utvisningen beaktas i den övergripande bedömningen.

3.

Ändrade omständigheter i enlighet med artikel 32 i direktiv 2004/38/EG innebär att de omständigheter som låg till grund för det ursprungliga beslutet enligt kapitel VI i direktivet att begränsa rörelsefriheten på grundval av personens beteende inte längre gäller. Det kan inte antas att någons personliga beteende inte kommer att ändras, och varje ansökan måste bedömas från fall till fall. Hänsyn ska tas till alla faktorer som kan utgöra bevisning på att det personliga beteendet har ändrats. Detta beror på vilket slags beteende det rör sig om och på vilket hot det utgör för samhället. All bevisning som styrker att personen har deltagit i positiv och laglig verksamhet som gör det osannolikt att han/hon skulle återgå till den typ av verksamhet som ledde till utvisningen ska beaktas. Sådana faktorer kan bland annat vara bevisning på att personen har avstått från att begå ytterligare brott, bevisning på återanpassning i den mottagande staten, att personen har börjat utöva och upprätthåller varaktig ekonomisk verksamhet, resultat av psykologiska bedömningar, att personen har uttryckt ånger på ett trovärdigt sätt, bevisning på att personen har deltagit i samhället på ett positivt och konstruktivt sätt, samt framför allt social återanpassning av EES-medborgaren i den stat där han/hon är verkligt integrerad.