27.4.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 133/5

DOMSTOLENS DOM

av den 22 december 2016

i mål E-3/16

Ski Taxi SA, Follo Taxi SA och Ski Follo Taxidrift AS mot den norska regeringen, företrädd av konkurrensmyndigheten

(Artikel 53 EES – Konkurrensbegränsning genom syfte – Offentlig upphandling – Inlämnande av gemensamma anbud genom ett förvaltningskommanditbolag)

(2017/C 133/05)

Domstolen meddelade den 22 december 2016 dom i mål E-3/16, Ski Taxi SA, Follo Taxi SA och Ski Follo Taxidrift AS mot den norska regeringen, företrädd av konkurrensmyndigheten. Norges Høyesterett (Norges högsta domstol) hade begärt ett yttrande enligt artikel 34 i avtalet mellan Eftastaterna om upprättande av en övervakningsmyndighet och en domstol när det gäller tolkningen av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, särskilt artikel 53. Domstolen, som var sammansatt av Carl Baudenbacher, president och referent, Per Christiansen och Páll Hreinsson, domare, avgjorde frågan enligt följande:

1.

För att ett avtal ska anses ha till syfte att begränsa konkurrensen i enlighet med artikel 53.1 i EES-avtalet måste det uppvisa en tillräcklig grad av skadlighet för konkurrensen. Det är inte tillräckligt att det, med hänsyn till det juridiska och ekonomiska sammanhanget, kan hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen.

2.

I syfte att bedöma om ett avtal mellan företag eller ett beslut av en företagssammanslutning uppvisar en tillräcklig grad av skadlighet för konkurrensen måste hänsyn tas till innehållet i dess bestämmelser, dess mål och det ekonomiska och juridiska sammanhang i vilket det ingår. Vid bedömningen av detta sammanhang ska hänsyn även tas till de aktuella tjänsternas beskaffenhet samt till de faktiska villkoren och strukturen på den eller de relevanta marknaderna. Även om parternas avsikt inte är avgörande för bedömningen av huruvida avtal är konkurrensbegränsande, finns det inget som hindrar konkurrensmyndigheter, nationella domstolar eller unionsdomstolen från att beakta denna.

3.

Ett avtal uppvisar en sådan grad av skadlighet för konkurrensen att det kan anses konkurrensbegränsande genom syfte endast om dess skadliga karaktär lätt kan identifieras. Den bedömningen kan inte gå så långt som till en fullständig undersökning av avtalets faktiska och potentiella verkningar. Den kan heller inte omfatta någon bedömning av den positiva och den konkurrensbegränsande verkan, och en skälighetsregel kan därmed inte tillämpas.

4.

För att bedöma om inlämnandet av gemensamma anbud genom ett förvaltningskommanditbolag uppvisar en sådan grad av skadlighet att det kan anses konkurrensbegränsande genom syfte, måste hänsyn tas till samarbetets innehåll, dess mål och det ekonomiska och juridiska sammanhang i vilket det ingår. Parternas avsikt kan också beaktas, även om denna inte är en avgörande faktor.

5.

Eftersom inlämnandet av gemensamma anbud omfattar fastställande av priser, vilket är uttryckligen förbjudet enligt artikel 53.1 i EES-avtalet, kan hänsyn till det ekonomiska och juridiska sammanhanget begränsas till vad som är strängt nödvändigt i syfte att fastställa att det rör sig om konkurrensbegränsning genom syfte. Vid en sådan bedömning måste dock viss hänsyn tas till om parterna i ett avtal är faktiska eller potentiella konkurrenter och om det gemensamma fastställandet av priset som den upphandlande myndigheten erbjuds utgör en accessorisk begränsning.

6.

Även om upplysningar om anbudens gemensamma karaktär till den upphandlande myndigheten kan vara en indikation på att parterna inte haft för avsikt att överträda förbudet mot avtal mellan företag, är detta i sig inte en förutsättning för att ett avtal ska kunna anses konkurrensbegränsande genom syfte.