med beaktande av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (2), särskilt artiklarna 61–63 och protokoll 26 till detta,

med beaktande av avtalet mellan Eftastaterna om upprättande av en övervakningsmyndighet och en domstol (3), särskilt artikel 24,

med beaktande av artikel 1.2 i del I och artiklarna 4.4, 6, 7.2, 7.3, 7.4, 7.5 och 14 i del II i protokoll 3 till övervaknings- och domstolsavtalet,

med beaktande av myndighetens riktlinjer (4) för tillämpning och tolkning av artiklarna 61 och 62 i EES-avtalet, särskilt kapitel 15 om statligt stöd till skydd för miljön i dessa,

med beaktande av myndighetens beslut av den 14 juli 2004 om de tillämpningsföreskrifter som anges i artikel 27 i del II i protokoll 3 till övervaknings- och domstolsavtalet,

efter att ha uppmanat berörda parter att inkomma med sina synpunkter i enlighet med dessa föreskrifter (5), och med beaktande av deras synpunkter, och

Genom en skrivelse av den 5 juni 2003 från den norska delegationen till Europeiska unionen, som var en vidarebefordran av en skrivelse från det norska olje- och energidepartementet av den 4 juni 2003, vilka båda mottogs och registrerades av myndigheten den 10 juni 2003 (dok. nr 03-3705-A, registrerat under ärende SAM 030.03006), anmälde de norska myndigheterna, i enlighet med artikel 1.3 i del I i protokoll 3 till övervaknings- och domstolsavtalet, ändringar av två befintliga stödordningar, nämligen ”Stödordning för införande av ny energiteknik” och ”Informations- och utbildningsåtgärder på energieffektivitetsområdet”.

Genom en skrivelse av den 16 juni 2003 (dok. nr 03-3789-D), meddelade Eftas övervakningsmyndighet (nedan kallad ”myndigheten”) de norska myndigheterna att åtgärden skulle betraktas som ”olagligt stöd” i enlighet med kapitel 6 i myndighetens procedurregler och materiella regler inom området för statligt stöd (6), eftersom ordningen hade införts den 1 januari 2002, dvs. innan anmälan gjordes.

Efter olika skriftväxlingar (7) informerade myndigheten de norska myndigheterna genom en skrivelse av den 18 maj 2005 att den hade beslutat att inleda det förfarande som föreskrivs i artikel 1.2 i del I i protokoll 3 till övervaknings- och domstolsavtalet i fråga om den norska Energifonden.

Myndighetens beslut nr 122/05/KOL om att inleda förfarandet offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning och i EES-supplementet (8). Myndigheten uppmanade berörda parter att inkomma med synpunkter. Myndigheten mottog en synpunkt. Genom en skrivelse av den 27 september 2005 (händelse nr 335569) vidarebefordrade myndigheten denna synpunkt till de norska myndigheterna för kommentar.

Genom en skrivelse från den norska delegationen till Europeiska unionen av den 15 juli 2005, genom vilken en skrivelse från moderniseringsdepartementet av den 12 juli 2005 och en skrivelse från olje- och energidepartementet av den 11 juli 2005 vidarebefordrades, inkom de norska myndigheterna med synpunkter på myndighetens beslut att inleda det formella granskningsförfarandet. Skrivelserna mottogs och registrerades av myndigheten den 19 juli 2005 (händelse nr 327172).

Ytterligare information, särskilt en rapport från experten First Securities, översändes av de norska myndigheterna den 6 oktober 2005 (händelse nr 345642). Den 11 oktober 2005 hölls ett möte mellan de norska myndigheterna och myndigheten. De norska myndigheterna översändes ytterligare information via e-post den 18 november 2005 (händelse nr 350637). Den 13 februari 2006 hölls ett möte med de norska myndigheterna. Ytterligare information lämnades av de norska myndigheterna den 8 mars 2006 (händelse nr 365788).

Genom sin anmälan meddelade den norska regeringen ändringar i två befintliga ordningar inom energiområdet som har tillämpats sedan 1978/79 under överinseende av NVE, det norska direktoratet för vattenresurser och energi. Den första ordningen var ”Stödordning för införande av ny energiteknik” genom vilken den norska regeringen beviljade investeringsstöd för införande av förnybar energiteknik. Den andra ordningen, ”Informations- och utbildningsåtgärder på energieffektivitetsområdet”, gällde stöd för kampanjer och kurser om energieffektivitet avsedda för industri-, handels- och hushållssektorn. Stödordningarna finansierades genom budgetanslag. De viktigaste anmälda ändringarna i stödordningarna gällde

Energifonden inrättades den 1 januari 2002 och de båda stödordningar som nämns ovan slogs samman under denna fond. Energifonden fungerar som en finansieringsmekanism för stödåtgärder som fortsätter under den nya ordningen.

De befintliga stödordningarna finansierades genom anslag från statsbudgeten, medan den nyinrättade Energifonden finansieras både genom anslag från statsbudgeten och genom ett påslag på eldistributionsavgifterna (inte ett påslag på själva energiproduktionen).

Påslaget införs genom olje- och energidepartementets förordning om Energifonden av den 10 december 2001 (10). Enligt avsnitt 3 jämte avsnitt 2.a i Energifondsförordningen skall alla företag som har beviljats licens i enlighet med avsnitt 4–1 i energilagen (11) (”omsetningskonsesjoner”) när de tar ut avgifter av slutanvändaren för uttag av elenergi från kraftnätet göra ett tillägg på fakturan med 1 öre/kWh (höjt per den 1 juli 2004 från tidigare 0,3 öre/KWh) för varje uttag (se även avsnitt 4–4 i energilagen).

Licensinnehavaren skall sedan betala ett bidrag till Energifonden på 1 öre/kWh multiplicerat med den mängd energi som slutanvändaren i distributionsnätet faktureras för. Som framgår av tabellen i avsnitt I.7 i detta beslut har Energifonden i allt högre grad finansierats av påslaget enbart. Detta utesluter emellertid inte möjligheten att Energifonden får ta emot budgetanslag igen i framtiden.

Den 22 juni 2001 inrättades Enova SF (12). Enova är ett nytt administrativt organ som är organiserat som ett statligt företag (statsforetak, SF) (13). Det ägs av norska staten genom olje- och energidepartementet. Enova har varit verksamt sedan den 1 januari 2002, dvs. sedan Energifonden inrättades.

Enovas huvuduppgift är att genomföra stödordningarna, förvalta Energifonden och uppnå de energipolitiska mål som stortinget godkände 2000. Dessa huvuduppgifter beskrivs närmare i ett avtal mellan norska staten (olje- och energidepartementet) och Enova SF (nedan kallat ”avtalet”) (14). Enligt Enovas egen beskrivning signalerar inrättandet av Enova SF en förändring i Norges organisation och genomförande av sin politik för energieffektivitet och förnybar energi.

Den nationella rättsliga grunden för stödåtgärderna är ett parlamentsbeslut av den 5 april 2001 (15) på grundval av en proposition från olje- och energidepartementet den 21 december 2000 (16). Genom parlamentsbeslutet ändras energilagen nr 50 av den 29 juni 1990 (Energiloven). Enovas huvuduppgifter fastställs i det ovan nämnda avtalet mellan departementet och Enova.

Den nyligen antagna förordningen nr 1377 av den 10 december 2001 om påslaget på eldistributionsavgiften (Forskrift om innbetaling av påslag på nettariffen til Energifondet) är också relevant. Genom en förordning om Energifonden (Vedteker for energifondet) placeras energifonden under olje- och energidepartementet och det föreskrivs att Enova skall förvalta fonden.

Syftet med att slå samman stödordningarna under den nyligen inrättade Energifonden och det administrativa organet Enova var att åstadkomma en mer kostnadseffektiv användning av de offentliga medlen för energibesparingsåtgärder och för produktion av miljövänlig energi. Enova och Energifonden skall uppfylla de nya energimål som antagits av stortinget (17).

Enligt det ovan nämnda avtalet skall energibesparingar och ny miljövänlig energi minst uppgå till 12 TWh vid utgången av 2010 varav

Som en andra målsättning anges i avtalet att fondens medel skall bidra till energibesparingar och till ny, miljövänlig energi som sammanlagt skall uppgå till 5,5 TWh (ursprungligen 4,5 TWh) vid utgången av 2005. Genom att stödja nya förnybara energiformer och att bidra till ett ökat energisparande vill Norge också bli mindre beroende av den dominerande källan till elproduktion, vattenkraft. Siffrorna nedan, som har lämnats in av de norska myndigheterna, visar att Norge fortfarande är beroende av vattenkraft, trots den ökande användningen av vindkraft och termisk energi under de senaste åren.

Produktion, förbrukning, import och export av elektricitet, Norge, i GWh, 2000–2005

Enova kan ge investeringsstöd till energibesparingssystem och till produktion och användning av förnybara energikällor samt startbidrag för ny energiteknik.

Stödnivån fastställs genom en teknisk och ekonomisk utvärdering av varje projekt. De projekt som leder till den största besparingen eller högsta produktionen av kilowattimmar (kWh) per stöd i norska kronor (NOK) prioriteras. Detta innebär att projekten måste konkurrera för att få statlig finansiering, och syftet är att välja de effektivaste projekten.

Inbjudan att lämna in projektförslag offentliggörs i stora landsomfattande och regionala tidningar minst vartannat år, och för de flesta programmen fyra gånger per år.

När det gäller investeringsstöd för produktion och användning av förnybar energi stöder Norge energiprojekt som i artikel 2 i direktiv 2001/77/EG (18) definieras som förnybara energikällor (se punkt 7 i myndighetens riktlinjer för statligt stöd till skydd för miljön, nedan kallade ”miljöriktlinjerna”, som omfattar vind- och solenergi, geotermisk energi, vågenergi, tidvattenenergi och vattenkraftsanläggningar med en kapacitet på mindre än 10 MW, samt biomassa). Vattenkraft, som ju är den traditionella källan till elproduktion i Norge, har hittills inte beviljats något stöd (19). Finansiering för införande av naturgas ingår inte i Energifonden (20).

Enova anser att följande projekt är stödberättigande rent generellt: vindkraft, bioenergi, tidvattenenergi, geotermisk energi, vågkraft. Solenergi omfattar passiva solenergilösningar som är integrerade i byggnader, solvärmesystem och PV-produktion (solcellsmoduler).

När det handlar om begreppet ”bioenergi” har de norska myndigheterna förtydligat att begreppet används för förnybar energi (el eller värme) som bygger på biomassa enligt definitionen i direktiv 2001/77/EG. Bioenergi är ett vidare begrepp än biomassa och omfattar till exempel projekt som omvandlar biomassa till el och/eller värme, i motsats till biomassaprojekt som enbart handlar om produktion och behandling av själva biomassan. Sådana projekt är beroende av extra investeringar i reservkapacitet och extra kapacitet baserad på andra energikällor vid belastningstoppar. Investeringskostnaderna i dessa projekt kan alltså täcka inte bara biomassan utan även andra energikällor vid sidan av biomassa. Myndigheten förstår att det kan uppstå situationer där bioenergin bara till en bråkdel utgörs av biomassa.

De norska myndigheterna har angivit att begreppet ”användning” av förnybara energikällor kommer att omfatta situationer där investeringen görs för intern produktion, där producent och användare är samma enhet (vilket ofta är fallet vid värmeproduktion).

Enova beräknar det stöd som kan ges till ett projekt som det diskonterade nuvärdet av differensen mellan projektets nuvarande produktionskostnader och nuvarande intäkter baserade på marknadspriset på den aktuella energikällan. Man använder alltså en beräkning av nettonuvärde (nedan kallad ”NPV-beräkning”).

Vid valet av marknadspris skiljer de norska myndigheterna mellan tre olika situationer.

För det första tar de hänsyn till produktion av förnybar energi som går in i kraftnätet och alltså konkurrerar med den traditionella elproduktionen på den nordiska elkraftbörsen Nordpool. Detta gäller vind-, bio-, avfalls-, sol-, tidvatten- och vågenergi, och priset på Nordpoolbörsen används som referens. På Nordpoolbörsen kan man följa såväl spotkurser som terminspriser upp till tre år. Eftersom investeringarna baseras på förväntningarna på de kommande elpriserna stöder sig Enova på terminskontrakt som handlas dagligen. För att neutralisera slumpmässiga prisvariationer används ett halvårsgenomsnitt för den senaste handeln med kommande kontrakt. Priset beräknas per den dag projektansökan lämnas in, vilket sker fyra gånger per år.

Det andra fallet gäller fjärrvärme, som distribueras i ett lokalt nät och konkurrerar med värme från fossila bränslen och från el. Här använder sig Enova av det faktiska avtalspris (21) som konsumenten betalar (priset på vanlig energi – från fossila bränslen och el).

Den tredje situationen gäller energiproduktion som inte går till något distributionsnät (t.ex. kraftframställning på plats från överskottsvärme, som inte levereras till kraftnätet). I detta fall används det pris som konsumenten betalar på marknaden, inklusive skatter.

Syftet med stödordningen är att uppmuntra investeringar i förnybar energi som annars inte skulle göras, eftersom det energipris som går att få ut på marknaden inte täcker kostnaderna och alltså ger ett negativt nettonuvärde. Det är enligt de norska myndigheterna av den anledningen som stödet endast skall kompensera för de extra kostnaderna för produktion av förnybar energi. Dessutom skall Enovas stöd inte överskrida det belopp som anses nödvändigt för att sätta igång projektet, det vill säga uppmuntra till ett positivt investeringsbeslut.

När Energifonden och Enova inrättades fanns det emellertid inte några detaljerade anvisningar om när denna utlösningseffekt skulle betraktas som uppnådd, enligt myndighetens information. Det var till exempel inte angivet när projektet – med stödet från Energifonden inräknat – uppnår ett nettonuvärde på noll. Det gjordes visserligen analyser för att fastställa när projektet skulle gå jämnt ut. Men det fanns inga fasta begränsningar som förhindrade statligt stöd över denna gräns. I vissa fall kan de bidrag som Enova beviljade ha inneburit stöd till projekt som ledde till ett beräknat positivt nettonuvärde (22), vilket beskrivs närmare i myndighetens beslut att inleda det formella granskningsförfarandet.

När projekt beviljas stöd ingår Enova och stödmottagaren ett stödavtal som reglerar villkoren för utbetalning av stödet. Utbetalningarna kan justeras om kostnaderna minskar under konstruktionsperioden. När investeringen har genomförts görs en uppföljning av de faktiska kostnaderna jämfört med de beräknade kostnaderna i ansökan. Om dessa belopp skiljer sig åt till den sökandes fördel, kan Enova justera ned det finansiella stödet för att avspegla den faktiska kostnadsstrukturen (23).

Underlaget för kravet på en utlösningseffekt omfattar en rimlig avkastning på kapital. Den diskonteringsränta som användes sattes till 7 procent per år (nominell ränta före skatt) för alla projekt och sedan lades vissa procentenheter till som riskpremie. Den norska regeringen hävdade att Enova kommer att grunda sin analys på teoretiska värden hämtade från offentliga rapporter från erkända statliga institutioner i Norge och riskpremien skulle variera mellan 2,5 och 4,5 procent beroende på energislag och typ av projekt.

Enligt den anmälda stödordningen (24) beräknas stöd för investeringar i energibesparingsåtgärder med samma metod för att beräkna nettonuvärde som för projekt för förnybar energi.

I denna kategori stöder Enova teknik som fortfarande behöver utvecklas och som behöver testas ytterligare innan den blir ekonomiskt lönsam, även om den har passerat det forsknings- och utvecklingsstadium i projekt som omfattas av kapitel 14 om stöd till forskning och utveckling i myndighetens riktlinjer för statligt stöd. Exempel på sådan teknik är tidvatten- eller vågenergianläggningar. Projekten kan handla om att skapa energieffektivitet eller bygga upp produktion av förnybar energi.

Under den formella granskningen förtydligade de norska myndigheterna att denna kategori kunde betraktas som en underkategori till det investeringsstöd till produktion av förnybar energi och energibesparing som beskrivs ovan. Tidigare omfattade 95,3 procent av de projekt som fick stöd inom ramen för denna kategori produktion av förnybar energi, och 4,3 procent omfattade energibesparingsåtgärder (25).

Enova har undertecknat ett avtal med det norska forskningsrådet om att ”införa innovativa energilösningar” för energibesparing och värmeproduktion från solenergi och biomassa. Enligt de norska myndigheterna utgör detta avtal inte någon ny stödordning utan innebär endast ett förstärkt fokus på ett område där samarbetet mellan Enova och forskningsrådet förväntas ge synergieffekter. Enligt de norska myndigheterna fungerar denna mekanism som en gemensam ingång för projekt som antingen är i ett förstadium till att vara konkurrenskraftiga (alltså kanske kan få stöd från forskningsrådet) eller kan skapa intäkter (och kanske kan få stöd från Enova). Projekt kommer inte att finansieras av båda stödorganen. De norska myndigheterna understryker dock att kumuleringsreglerna utgör en garant för att punkt 66 i avsnitt G i miljöriktlinjerna följs. I detta avsnitt av miljöriktlinjerna fastställs att stöd i enlighet med dessa riktlinjer inte får kombineras med andra former av statligt stöd i den mening som avses i artikel 61.1 i EES-avtalet, om en sådan överlappning leder till en stödnivå som överskrider den nivå som fastställs i miljöriktlinjerna.

Eftersom endast projekt som skapar intäkter skall få stöd av Enova, använder Enova metoden för att beräkna nettonuvärde även för stöd till nya teknikprojekt. Projektens intäkter bygger på produktion av el och värme som kan säljas, vilket enligt de norska myndigheterna är en intäkt som innebär att det går att använda metoden för att beräkna nettonuvärde för projekten.

Enova erbjuder även företag gratis rådgivnings- och konsulttjänster för att skapa energieffektivitet. Syftet med detta stöd är att öka antalet företag som utför energibesiktningar och energianalyser och att hjälpa dem att minska kostnaderna för detta. Enligt anmälan var dessa tjänster inte rättsligt begränsade vare sig till stöd under miniminivån eller till stöd till små och medelstora företag. I stället var tjänsterna riktade mot vissa företag. I programtexten för 2003 beskrevs målgrupperna som ägare av privata och offentliga byggnader med en total yta på mer än 5 000 kvadratmeter och industriföretag samt arrendatorer av stora områden. Sedan 2003 har Enova beviljat pengar till företag för att köpa sådana rådgivnings- och konsulttjänster i stället för att tillhandahålla tjänsten själva.

De norska myndigheterna betonar att stöd inom ramen för dessa program skall särskiljas från utbildningsåtgärderna. Detta för att finansieringen går direkt till företag för att utföra energibesiktningar och energianalyser och för att identifiera antingen energibesparingsinvesteringar eller beteendeförändringar inom företagen. Myndigheten kommer därför att ta upp detta stöd separat i detta beslut. De norska myndigheterna hävdar dessutom att programmen liknar de energibesiktningar som utförs inom ramen för en finländsk stödordning som har godkänts av kommissionen (26).

Tidigare kan det ha delats ut stöd som täckte upp till 50 procent av de stödberättigande kostnaderna. Enligt de norska myndigheterna har endast upp till 40 procent av de stödberättigande kostnaderna täckts från och med den 1 januari 2004.

Enova driver en energirådgivningstjänst som kostnadsfritt tillhandahåller information och rådgivning till alla som vill åstadkomma ökad energieffektivitet. I den utsträckning Enova inte själv har kapacitet att utföra denna verksamhet anger de norska myndigheterna att tjänsterna har köpts i enlighet med reglerna för offentlig upphandling. Enova avgör inte vem som får sådan rådgivning och information.

Fram till den 1 januari 2003 erbjöd Enova ett program som offentliggjordes med stor spridning där frågor angående energieffektivitet som krävde konkret uppföljning i hushåll och företag på plats hanterades av 20 regionala effektivitetscenter som företrädde Enova på detta område. Stödet var gratis och omfattade omkring två timmar per förfrågan. De norska myndigheterna hävdar att Enova inte fattade några beslut angående vilka som skulle ta emot denna tjänst.

Angående utbildningsåtgärder tas följande program upp. De norska myndigheterna betonar att det är avgörande att det förekommer konkurrens bland anbudsgivarna och att projekten är kostnadseffektiva.

Fram till den 1 januari 2005 tillhandahöll Enova ett program (27) för utveckling av undervisningsmaterial och utbildningskoncept för att stimulera och bevara kunskap om förnybar energi i företag. Programmet utformades som ett anbudsförfarande och Enova betalade 50 procent av de totala utvecklingskostnaderna för projektet. Syftet med programmet var att stimulera utvecklingen av undervisningsmaterial om energieffektivitet (böcker, programvara osv.) samt att stödja utveckling av energirelaterade kurser, till exempel vid högskolor och universitet, eller utvecklade av fackföreningar osv. Programmet var öppet för offentliga, privata och icke-vinstdrivande enheter. Programbeskrivningarna för 2003 och 2004 innehöll en prioriteringslista (till exempel projekt för byggnadsverksamhet, projekt som omfattade offentliga/privata partnerskap och projekt som skulle marknadsföras fram till den 1 augusti 2003). För 2003 års program var den kompletterande utbildningen särskilt inriktad mot universitet, fackföreningar, branschorganisationer och privata utbildningsföretag (fas 1), samt arkitekter, leverantörer, entreprenörer eller annan personal som arbetade med energisystem i kommersiella byggnader (fas 2), eller byggnadsverksamhet (programbeskrivning 2004).

För att marknadsföra 2004 års utbildningsprogram erbjöd Enova ett program om utveckling av energikurser för teknisk personal och ingenjörer. Detta program organiserades genom ett anbudsförfarande. Endast de 50 första personerna som fullföljde kursen fick den betald av Enova. Enligt de norska myndigheterna gavs detta stöd direkt till individer och inte till företag.

De ovannämnda programmen för undervisningsmaterial löpte ut den 31 december 2004. Enligt de norska myndigheterna skulle nya program anmälas till myndigheten. Sammanlagt har omkring 33 projekt tagit emot stöd inom ramen för programmet. De norska myndigheterna hävdar att några av projekten kan hamna under miniminivån. Dessutom gick en del av stödet till offentliga organ, universitet och andra utbildningsorganisationer samt till icke vinstdrivande organisationer. De norska myndigheterna hävdar att för dessa enheter gällde Enovas stöd inte någon ekonomisk verksamhet bedriven av ett företag som omfattas av artikel 61.1 i EES-avtalet utan snarare stöd till en utbildningsaktivitet.

Stödordningen som sådan innehöll ingen begränsning som innebar att stödet endast skulle ges till vissa typer av enheter eller aktiviteter. Inte heller angavs att stödet inte fick överskrida den miniminivå som fastställs i den akt som anges i punkt 1 e i bilaga XV till EES-avtalet (28). Stödet var inte begränsat till små och medelstora företag (29) i enlighet med den akt som anges i punkt 1 f i bilaga XV till EES-avtalet. Inte heller var det utformat för att uppfylla kraven i den akt som anges i punkt 1 d i bilaga XV till EES-avtalet (30) (utbildningsstöd).

Vidare driver Enova ett program för att förbättra energiplaneringskunskaperna i lokala samhällen, särskilt offentlig planering och fysisk planering, enligt den norska planerings- och byggnadslagen. Programmet, som erbjuds kostnadsfritt, riktar sig till beslutsfattare på hög nivå och teknisk personal i kommunerna. De norska myndigheterna hävdar att Enova gör en bedömning av om kommunen utför en tjänst i konkurrens med andra aktörer på marknaden. Om så är fallet ges inget stöd till denna verksamhet.

6. Mottagare/stödnivåer för investeringsstöd till produktion av förnybar energi

Myndighetens granskning gäller en pågående stödordning. Det går alltså inte att slutgiltigt peka ut potentiella stödmottagare i detta beslut utan endast att ge en indikation. I sin skrivelse av den 15 juli 2005 identifierade de norska myndigheterna 236 mottagare av energibesiktningsstöd och investeringsstöd fram till och med utgången av 2004 (investeringsstödet gällde både produktion av förnybar energi och energibesparingsåtgärder), som hade tagit emot statligt stöd som överskred miniminivån och som inte utgjorde stöd till offentliga organ för att utföra offentliga uppdrag. De norska myndigheterna identifierade ytterligare 33 projekt som fått stöd inom ramen för programmet för utbildning och undervisningsmaterial.

De norska myndigheterna hävdar att ytterligare omkring 875 projekt antingen gäller stöd till offentliga organ eller stöd till Enovas inköp av en viss tjänst i enlighet med reglerna för offentlig upphandling.

När det gäller projekten för förnybar energi lämnade de norska myndigheterna in följande tabell över stödnivåer, baserat på sammanlagda investeringskostnader, till projekt för förnybar energi som beviljats stöd 2002–2004.

Avtalet 2002–2005 (se avsnitt I.2.3 i detta beslut) förlängdes till utgången av 2006. Avtalet förväntas förlängas ytterligare, till den 31 december 2010. De norska myndigheterna har lämnat in följande översikt över stödordningens budget:

I fråga om kumuleringen av stödet från Enova med annat statligt stöd noterar myndigheten att projekten i princip kan få stöd från andra källor. De norska myndigheterna hävdade i anmälan att de skulle se till att det beviljade stödet aldrig skulle överskrida gränserna i punkt 66 i avsnitt G i miljöriktlinjerna. Som redan nämnts, fastställs i detta avsnitt att stöd som beviljats enligt miljöriktlinjerna inte får kombineras med andra former av statligt stöd om denna överlappning leder till en högre stödnivå än den som fastställs i miljöriktlinjerna. Sökande måste meddela Enova om de har lämnat in ansökningar om ytterligare statligt stöd.

För att göra systemet förenligt med miljöriktlinjerna har de norska myndigheterna föreslagit vissa ändringar i sin stödordning, som beskrivs här nedan. De norska myndigheterna började genomföra dessa ändringar medan myndighetens granskning pågick.

9.1 Ändringar i fråga om investeringsstödet för produktion av förnybar energi

1. Norge kommer att begränsa stödet till projekt som omfattas av definitionen av förnybara energikällor i artikel 2 a och b (för biomassa) i direktiv 2001/77/EG. Dessutom kommer inget stöd att ges till befintliga vattenkraftsanläggningar.

2. Stödbeloppet skall beräknas enligt ett beräknat nettonuvärde som skall bygga på skillnaden mellan produktionskostnader och marknadspris. Stödet kommer att betalas ut i en klumpsumma. Beräkningsmetoden tillämpas enligt följande (demonstreras genom ett exempel från ett verkligt vindenergiprojekt, belopp i NOK):

motsats till det anmälda systemet kommer denna beräkningsmetod att baseras på ”stödberättigande” investeringskostnader och inte totala kostnader. Som angivits av de norska myndigheterna inräknas finansiella kostnader, diverse kostnader och garantikostnader inte i de stödberättigande kostnaderna, åtminstone inte sedan den 1 januari 2004.

3. Det marknadspris på el som används i beräkningen ovan hämtas från aktuella Nordpoolpriser. När det gäller fjärrvärme kommer priset att vara det aktuella pris som slutanvändaren av olja eller el (det lägsta av dessa) skall betala när beslutet om statligt stöd fattas. Om projektets finansiering bygger på stora kundkontrakt med priser som avviker från de observerbara konsumentpriserna på el och olja, skall avtalspriserna användas som aktuellt pris. När det gäller elproduktion som inte överförs till kraftnätet, kommer konsumentpris inklusive skatter att användas.

4. Stödet får täcka en rimlig kapitalavkastning. Diskonteringsräntan och riskpremien skall dock fastställas för Enovas räkning av en extern expert för varje berörd förnybar verksamhet.

Det bör noteras att de norska myndigheterna har lämnat in en rapport från den utsedda externa experten, First Securities ASA (34), till myndigheten. Experten använder en prissättningsmodell för kapitaltillgångar (35) och beräknade diskonteringsräntor på 7 procent för vindkraft, 6 procent för fjärrvärme, bioenergi respektive energianvändning. Beräkningen skall uppfattas som en ram som gör det möjligt för Enova att diskutera användningen av diskonteringsräntor för eget kapital för enskilda projekt. Framför allt kan det så kallade betavärdet vara högre, beroende på projektets risk (36), och leda till högre diskonteringsräntor.

Räntesatsen och riskpremien skall ses över och uppdateras årligen av de norska myndigheterna. Om det sker oväntade förändringar som har en betydande effekt på diskonteringsräntan mellan de årliga uppdateringarna, skall de norska myndigheterna göra en extraordinär justering av diskonteringssatsen. Detta gäller emellertid endast om det finns skäl att anta att förändringen är bestående.

5. Stödberättigande investeringar skall vara de som anges i kommissionens beslut N 75/2002 – Finland (37). De norska myndigheterna hävdar att Enova från och med den 1 januari 2005 endast har godkänt sådana kostnader som stödberättigande.

6. Inget stöd utöver vad som krävs för att sätta igång ett projekt kommer att ges. Detta innebär att om det föreligger ett negativt nettonuvärde, enligt en beräkning av nettonuvärdet i enlighet med parametrarna i punkt 2 ovan, skall statligt stöd endast ges för att se till att projektet går jämnt ut, det vill säga få upp nettonuvärdet till noll.

7. Ett projekt med ett beräknat nollvärde eller ett positivt nettonuvärde utan stöd skall inte vara stödberättigat.

8. Med undantag av stöd till biomassa får stöd som beviljas inom ramen för denna stödordning aldrig överskrida den gräns som anges i punkt 54 i avsnitt D.3.3.1 i miljöriktlinjerna. Genom denna punkt begränsas stödet till skillnaden mellan marknadspriset och produktionskostnaderna, med en övre gräns vid avskrivning av anläggningen. Med avskrivning av anläggningen avses enbart investeringskostnader. Stödet får även täcka en rimlig avkastning, där Norge kan visa att stödet är nödvändigt därför att vissa förnybara energikällor har en så dålig konkurrenskraft.

9. Med Enovas metod för att beräkna stödnivåerna kommer det högsta stödbelopp som beviljas från Enova att begränsas till investeringskostnaden. Projekt som vid investeringstidpunkten genererar negativ EBITDA (38) under normala driftsvillkor kommer inte att kunna få något stöd alls. Den diskonteringsränta som används för detta ändamål skall vara den diskonteringsränta som Enova använder enligt punkt 4 i avsnitt 9.I i detta beslut.

10. För biomassa får driftsstöd som överstiger investeringskostnaderna beviljas. Det kommer dock under inga omständigheter att beviljas mer driftsstöd än vad som anges i punkt 55 i avsnitt D.3.3.1 (39) i miljöriktlinjerna.

11. För att omfattas av stödordningen skall biomassa definieras som ”den biologiskt nedbrytbara fraktionen av produkter, avfall och rester från jordbruk (både vegetabiliska och animaliska ämnen), skogsbruk och närstående industrier samt den biologiskt nedbrytbara fraktionen av industriavfall och kommunalt avfall” (se artikel 2 b i direktiv 2001/77EG). Vid stöd till bioenergi som innehåller andra källor än biomassa skall driftsstöd enligt punkt 10 ovan endast beviljas för den del som innehåller biomassa. Stödet till de andra delarna skall begränsas till investeringsstöd enligt definitionen i punkt 5.

De norska myndigheterna har även lämnat in följande uppgifter om driftskostnader för produktion av förnybar och konventionell energi:

När det gäller det anmälda systemet hävdar de norska myndigheterna att beräkningen av nettonuvärdet också bör godkännas för beräkning av stöd till energibesparingsåtgärder. De norska myndigheterna har emellertid föreslagit följande ändringar i den kommande tillämpningen av stödåtgärder för energibesparing:

De norska myndigheterna skall beräkna investeringsstödet till energibesparande åtgärder i enlighet med punkt 25 i avsnitt D.1.3 (40) i miljöriktlinjerna i kombination med punkt 32 i avsnitt D.1.7 i miljöriktlinjerna, det vill säga att projektets investeringskostnader strikt skall begränsas till de ytterligare investeringskostnader som krävs för att uppfylla miljömålen. Detta innebär att kostnaderna för den energibesparande investeringen skall jämföras med kostnaderna för en tekniskt jämförbar investering som inte leder till samma grad av miljöskydd. När det gäller investeringar i extra utrustning och processer som inte fyller någon annan funktion än att spara energi, där det inte finns några alternativa jämförbara investeringar, fastställs de jämförbara investeringskostnaderna till noll. Kostnader för att byta ut maskiner i syfte att uppfylla de norska normerna är inte stödberättigande.

De norska myndigheterna anger att projekt för ny teknik som gäller förnybar energi skall få stöd enligt reglerna för stöd till produktion och användning av förnybar energi (NPV-metoden). När det gäller teknik för energieffektivitet kommer beräkningsmekanismerna för energibesparingsåtgärder att användas. Stödet kommer bland annat att omfatta projekt som tidigare endast har prövats i laboratorium, utnyttjas i begränsad omfattning eller har utvecklats för andra förhållanden än vad som gäller i Norge och behöver anpassas.

Projekt som ännu inte är konkurrenskraftiga och som omfattas av myndighetens riktlinjer för statligt stöd till forskning och utveckling skall anmälas individuellt. Projekt som innebär en utveckling av befintliga produkter eller produktionslinjer skall inte beviljas stöd. Det samma gäller för projekt som redan har inletts eller för vilka ett beslut om att inleda projektet redan har fattats.

De norska myndigheterna bekräftade att programmen för undervisningsmaterial och utbildningskoncept, utbildning för teknisk personal och uppföljning på plats upphörde den 1 januari 2005. Om dessa eller liknande projekt återupptas i framtiden, kommer de att anmälas i förväg till myndigheten.

De norska myndigheterna bekräftade vidare att utbildningsprogrammet för offentliga organ endast gällde kommunernas offentliga uppdrag (se även avsnitt I.5.6 i detta beslut).

De norska myndigheterna bekräftade vidare att stödet tillämpas på ett icke-diskriminerande sätt, även för utländska investerare, och att de regelbundet kommer att rapportera om tillämpningen av stödordningen till myndigheten. De norska myndigheterna lämnade in en förteckning till myndigheten med åtta exempel på utländska aktörer som hade beviljats stöd från Energifonden.

I sitt beslut om att inleda det formella granskningsförfarandet ansåg myndigheten att de energibesparande åtgärderna, stödet till ny energiteknik och stödet till investeringar i produktion av förnybar energi utgjorde statligt stöd i den mening som avses i artikel 61.1 i EES-avtalet. Beträffande informations- och utbildningsåtgärderna (däribland rådgivnings- och konsulttjänster) noterar myndigheten att Enova för merparten av programmen hade en omfattande egen bestämmanderätt, med undantag för rådgivningsverksamheten och eventuellt besöken på plats. Dessutom konstaterade myndigheten att detta innebar att stödet blev selektivt, inte allmänt. Samtliga åtgärder befanns snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen och påverka handeln mellan de avtalsslutande parterna. Eftersom stödet inom ramen för Energifonden inte anmäldes i tid till myndigheten utgjorde det olagligt stöd i den mening som avses i artikel 1 f i del II i protokoll 3 till övervaknings- och domstolsavtalet.

Vid bedömningen av ordningens förenlighet med bestämmelserna gjorde myndigheten en separat bedömning av Energifondssystemet i den utformning som det anmälts och det system med ändringar som Norge föreslagit.

Myndigheten uttryckte i sitt beslut att inleda ett formellt granskningsförfarande tvivel när det gäller om stödet till investeringar i produktion av förnybar energi var förenligt med miljöriktlinjerna. Myndigheten noterade särskilt att stödet inte baserades på metoden med ”extra kostnader” enligt punkt 27 i avsnitt D.1.3 och punkt 32 i avsnitt D.1.7 i miljöriktlinjerna. I stället identifierades stödbehovet genom en beräkning av projektets nettonuvärde. Myndigheten fann att det inte gavs tillräckliga garantier för att endast kostnader i samband med investeringen skulle berättiga till stöd. Dessutom fanns ingen mekanism för att förhindra eventuell överkompensation. När det gäller de energibesparande åtgärderna konstaterade myndigheten att i motsats till projekten för förnybar energi, fastställs i miljöriktlinjerna en strikt tillämpning av stöd på upp till 40 procent av de stödberättigande investeringskostnaderna. Med den beräkning av nettonuvärde som användes av de norska myndigheterna var det inte säkert att denna gräns skulle respekteras. När det gäller energiteknikprojekten och energibesiktningarna begärde myndigheten mer information. Vad beträffar stödet till information och utbildning konstaterade myndigheten att stödordningen inte begränsades till miniminivån för stöd (även om stödet till vissa av projekten kan ha legat under gränsvärdet) och inte heller var begränsad till små och medelstora företag. Av den anledningen drog myndigheten i sitt beslut om att inleda ett formellt granskningsförfarande slutsatsen att den anmälda ordningen inte var förenlig med EES-bestämmelserna för statligt stöd.

I sitt beslut om att inleda ett formellt granskningsförfarande tog myndigheten även upp de ändringar som föreslagits av de norska myndigheterna. Myndigheten konstaterade att den skulle undersöka ytterligare om den beräkning av nettonuvärdet som de norska myndigheterna föreslår kunde godkännas för beviljandet av investeringsstöd, om de norska myndigheterna beslutade att begränsa stödet till skillnaden mellan marknadspriset och produktionskostnaderna, se punkt 54 i avsnitt D.3.3.1 i miljöriktlinjerna. Myndigheten uttryckte också farhågor om hur de norska myndigheterna skulle tillämpa kravet i tredje meningen i punkt 54 i avsnitt D.3.3.1 i miljöriktlinjerna i praktiken. Enligt detta avsnitt skall eventuell ytterligare energi som produceras av anläggningen inte längre vara berättigad till något stöd. Myndigheten uttryckte också tvivel angående stödet till projekt vars nettonuvärde skulle fortsätta att vara negativt på grund av höga driftskostnader efter stödet från Enova.

Myndigheten kunde inte uttrycka en slutlig åsikt om stöd för projekt för ny energiteknik och om stöd för rådgivnings- och konsulttjänster (energibesiktningar).

Myndigheten mottog en synpunkt från tredje part angående beslutet att inleda ett formellt granskningsförfarande. Tysklands ministerium för miljö, naturskydd och reaktorsäkerhet hävdar att det inte finns någon möjlighet att klart identifiera den relevanta marknaden och fastställa om de företag som beviljas stöd verkligen skulle konkurrera med företag som inte beviljas stöd och därmed få en fördel. Dessutom hävdar det tyska ministeriet att principen med att fastställa extra kostnader för produktion av förnybar energi inte är särskilt lämplig för att fastställa stödbeloppet så länge det inte finns någon allmänt tillämplig och tydligt angiven definition av begreppet extra kostnader. Vad beträffar gränsen på 40 procent i stödnivå anser det tyska ministeriet att detta ofta inte kommer att skapa tillräckligt hög motivation för en privat investerare att gå in, eftersom denne skulle behöva stå för 60 procent av kostnaderna. Det kan därför övervägas om stödet i stället borde baseras på en andel av de sammanlagda investeringskostnaderna. Det tyska ministeriet konstaterar att vissa brister i miljöriktlinjerna i detta avseende har uppvägts genom kommissionens praxis.

Angående förekomsten av statligt stöd hävdar de norska myndigheterna i sitt svar av den 15 juli 2006 att myndigheten använder ett alltför strikt selektivitetstest som inte lämnar utrymme för någon egen bestämmanderätt för program som i princip är öppna för alla företag. I fråga om stödet till undervisningsmaterial hade Enova rätt att själv besluta att avvisa endast sådana projekt som inte uppfyllde programmets mål eller kunde garantera tillräckligt hög kvalitet. Dessa minimikriterier var alltså objektiva.

De norska myndigheterna hävdar vidare i sin ovannämnda skrivelse att myndigheten borde ha gjort en bedömning av Energifondens förenlighet med bestämmelserna direkt enligt artikel 61.3 c i EES-avtalet, precis som kommissionen gjorde ifråga om Förenade kungarikets ordning för WRAP:s leasingfond (42).

Vad gäller bedömningen av huruvida investeringsstödet till produktion av förnybar energi var förenligt med bestämmelserna hävdar de norska myndigheterna att inslaget av konkurrens mellan olika projekt i det anmälda systemet för projekt för förnybar energi utesluter risken för överkompensation. Dessutom anges i avtalet mellan Enova och departementet att allt beviljat stöd skall vara förenligt med EES-avtalet. Vad beträffar medräkning av kostnader som kanske inte var stödberättigande konstaterar de norska myndigheterna att detta endast skulle gälla en liten andel av kostnaderna.

Under den preliminära granskningen och i sitt svar av den 15 juli 2006 påpekar de norska myndigheterna att Norges energisituation skiljer sig från de flesta andra europeiska länders, eftersom vattenkraft står för mer än 99 procent av landets inhemska elproduktion. Vattenkraft har en annan kostnadsstruktur och andra kostnadsnivåer än den traditionella energiproduktionen i övriga Europa, som är baserad på kol, gas och kärnenergi. De norska myndigheterna menar att det inte är möjligt att göra en jämförelse med vattenkraft för att beräkna de extra kostnaderna för produktion av ny förnybar energi enligt riktlinjerna. Det finns andra stora fördelar med att tillämpa den valda metoden. För det första används metoden med nettonuvärde allmänt inom energisektorn liksom inom andra industrisektorer. Hänvisningen till marknadspriset innebär att objektiva och lättillgängliga kriterier väljs. Genom att använda denna metod för alla projekt som ansöker om stöd kan Enova jämföra olika projekt som konkurrerar om statligt stöd på likvärdig grund och bevilja stöd till de projekt som ger den bästa utdelningen i miljöfördelar per beviljat stöd. För det andra garanterar metoden att ett projekt endast beviljas det stödbelopp som krävs för att föra projektet till marknaden.

Norge hävdar att om man skulle följa miljöriktlinjerna ordagrant skulle de norska myndigheterna tvingas ersätta investeringsstödet med ett driftsstöd, vilket också i slutänden skulle avgöras på grundval av en beräkning av nettonuvärde. Ett sådant driftsstöd skulle i praktiken vara ett investeringsstöd, där stödet betalas ut i delbetalningar i stället för i en klumpsumma, utan någon avgörande skillnad i möjligheten att få stöd, men med ett mindre öppet och administrativt mer komplicerat system (43). I det anmälda systemet skulle Enova endast vara inblandat i projektets investeringsfas.

De norska myndigheterna håller i sitt svar av den 15 juli 2006 med om myndighetens slutsats i beslutet att inleda ett granskningsförfarande, dvs. att Enovas metod i allmänhet leder till investeringsstöd som är lägre än eller lika med de extra investeringskostnaderna för anläggningen för förnybar energi. De norska myndigheterna invänder dock mot ett tak för avskrivning av anläggningar. Detta skulle inte ta hänsyn till att projekten också har rätt till en rimlig kapitalavkastning, vilket föreskrivs i myndighetens miljöriktlinjer (punkt 54 i avsnitt D.3.3.1 (54)) och tillämpas i kommissionens beslut om projektet Q7 för vindkraftsanläggningar till havs (44). Eftersom en lämplig kapitalavkastningsnivå skall fastställas på grundval av en oberoende experts slutsatser, hävdar de norska myndigheterna att det inte finns någon risk för överkompensation på grund av att avkastningsnivån är alltför generös.

Vad beträffar kravet att ett projekt som beviljats stöd inte skall få ytterligare stöd – se punkt 54 i avsnitt D.3.3.1 i miljöriktlinjerna – håller de norska myndigheterna med om att det bör finnas en gräns för det stöd som beviljas av Energifonden. De norska myndigheterna hävdar att två mekanismer utgör en garant för en sådan begränsning. För det första kommer alla kända intäkter (kassaflöde) att tas med i beräkningen när Enova bedömer ett projekt, oavsett om exempelvis andra offentliga bidrag kan räknas som statligt stöd. Hänsyn skall tas till dessa element på intäkts- eller kostnadssidan i förekommande fall och kommer alltså att minska behovet av ytterligare stöd från Enova. För det andra hänvisar de norska myndigheterna angående möjligheten att införa ett grönt certifieringssystem till en klausul i det avtal som skall slutas med stödmottagaren om att denna skall återbetala, med ränta, allt eventuellt stöd från Energifonden, om mottagaren träder in på certifikatsmarknaden.

De norska myndigheterna föreslog – under den formella granskningen av ordningen – en ändring i fråga om projekt som skulle få ett negativt nettonuvärde också med stödet från Energifonden. Denna ändring ingår nu i punkt 9 i avsnitt I.9.1 i detta beslut och innebär att projekt som genererar ett negativt EBITDA under normala driftsvillkor vid investeringstidpunkten inte skall vara berättigade till något som helst stöd.

”Om inte annat föreskrivs i detta avtal, är stöd som ges av EG-medlemsstater, Eftastater eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med detta avtal i den utsträckning det påverkar handeln mellan de avtalsslutande parterna.”

Enligt artikel 61 i EES-avtalet skall stödet beviljas av staten eller genom statliga medel. I detta fall kommer stödet till de olika investeringsprojekten från olika anslag som finansieras av statsbudgeten och från påslaget på distributionsavgiften. Finansieringen genom direkta budgetanslag uppfyller kravet på ”statliga medel”.

När det gäller intäkterna från påslaget på distributionsavgiften konstaterar myndigheten att enligt etablerad rättspraxis och enligt Europeiska kommissionens praxis, handlar det om statliga medel när pengar överförs av en fond och denna fond är inrättad av staten och finansieras genom anslag som införs eller förvaltas av staten (45). I detta avseende måste det fastställas om staten hade någon kontroll över pengarna i fråga (46). För att kunna betraktas som statliga medel räcker det att tillgångarna hela tiden står under de offentliga myndigheternas kontroll (47).

Energifonden inrättades av den norska staten. Energifonden förvaltas av ett offentligt organ, Enova, som ägs av den norska staten via olje- och departementet. Fonden inrättades för att uppfylla ett politiskt mål för den norska staten och bidra till att uppfylla den norska statens energimålsättningar i samband med Kyotoprotokollet. Det är i detta syfte som den norska staten inför ett obligatoriskt påslag genom en förordning (se I.3 i detta beslut) för att finansiera fonden. Påslagets storlek bestäms också av staten. Intäkterna från påslaget går direkt till Energifonden som fördelar dem på de utvalda projekten. Därför anser myndigheten att den norska staten har en varaktig kontroll över påslaget och att det uppfyller villkoren för statliga medel i enlighet med artikel 61.1 i EES-avtalet.

För att uppfylla villkoren för stöd i den mening som avses i artikel 61.1 i EES-avtalet måste åtgärden dessutom för det första ge mottagaren fördelar som befriar denne från kostnader som normalt belastar mottagarens budget. För det andra skall stödåtgärden vara selektiv genom att gynna ”vissa företag eller viss produktion”. I det följande görs åtskillnad mellan ordningarna för investeringsstöd, inklusive energibesiktningar, och utbildningsåtgärderna.

1.2.1 Allmän kommentar: Bedömning av ordningen med Energifonden i sig, inte av enskilda beviljade stöd inom ramen för ordningen

I detta fall kan de stödåtgärder som beskrivs nedan i vissa fall ha beviljats individer i stället för företag (t.ex. för vissa av utbildningsåtgärderna) eller ha berört en utbildningsverksamhet i stället för en ekonomisk verksamhet. Ingen av de olika stödåtgärderna var emellertid formellt (rättsligt eller genom administrativa riktlinjer) begränsade till individer eller vissa typer av verksamhet (48). Stöd kan till exempel ges till privata utbildningsanordnare som kan bedriva ekonomisk verksamhet eller rikta sig till vissa industrisektorer (till exempel byggnadsbranschen).

Denna anmälan och bedömning gäller Energifonden i sig, och inte enskilda stöd som beviljats inom ramen för den. Därför finns det inget behov för myndigheten att – i sin bedömning av ordningen med Energifonden i sig (49) – till exempel bedöma huruvida det stöd som beviljats i enskilda fall till icke vinstdrivande organisationer och utbildningsanordnare gällde (ekonomisk) verksamhet i ett företag. Eftersom ordningen för Energifonden inte innehöll några begränsningar i det avseendet drar myndigheten därför slutsatsen att stödet inom ramen för ordningen – med det undantag som anges nedan – gick till företag.

Stöd som beviljas till den offentliga sektorn för att genomföra energieffektivitetsåtgärder som ett led i organets offentliga uppdrag, utgör inte statligt stöd. Detta gäller särskilt programmet för energieffektivitetsåtgärder för kommuner. Detta stöd innehåller inte statligt stöd i den mening som avses i artikel 61.1 i EES-avtalet så länge det begränsas till stödmottagarens offentliga uppdrag, vilket de norska myndigheterna bekräftar.

1.2.2 Investeringsstöd (produktion av förnybar energi, energibesparande åtgärder, ny energiteknik och energibesiktningar)

Stöden till de ovannämnda investeringarna ger mottagarna en sådan fördel som avses i artikel 61.1 i EES-avtalet genom att antingen ge dem möjlighet att investera i produktion av förnybar energi eller att investera i åtgärder som minskar deras energiförbrukning, eller som gör det möjligt för företaget (i fråga om besiktningar genom ökad kompetens och energianalys) att utnyttja energin effektivare och därmed ytterligare minska företagets normala driftskostnader.

Stödet är dessutom selektivt. Investeringsstödet till produktion av förnybar energi gäller en viss kategori av energiproducenter.

Även de övriga åtgärderna är selektiva eftersom stödet endast fördelas på vissa företag som valts ut av Enova som efter en jämförelse av projekten under ansökningsprocessen har beslutat vilket projekt i ansökningsomgången som är effektivast och skall få stöd. I etablerad rättspraxis (50) fastslås att systemet kan misstänkas placera vissa företag i en mer gynnsam situation än andra (…) när de organ som beviljar stödet förfogar över oinskränkta befogenheter som gör att de kan anpassa det finansiella stödet beroende på olika överväganden, såsom val av stödmottagare, stödbelopp och stödvillkor (51). De projekt som uppfyller ansökningsvillkoren kan inte vara säkra på att beviljas stöd eftersom detta beror på övriga projekt som de konkurrerar med i ansökningsprocessen och på hur mycket pengar Enova vill fördela under den aktuella omgången av projektutvärderingar. Eftersom Enova är fritt att välja hur ofta och vilka slags uppmaningar om att lämna in projektansökningar som de skall anordna, ger systemet Enova tillräckligt stort utrymme att fatta egna beslut för att stödåtgärderna skall vara selektiva (52).

I fråga om energibesiktningar förekommer dessutom ett ytterligare inslag av selektivitet i och med att programmet (programtext 2003, se avsnitt I.5.6 i detta beslut) inriktades mot ägare av privata och offentliga byggnader med en total yta på över 5 000 kvadratmeter och mot industriföretag.

Myndigheten anser att det inte förekom selektivitet i fråga om Enovas rådgivningsverksamhet där alla som ville få råd om energieffektivitet kunde få det, utan att Enova hade möjlighet att utöva någon egen bestämmanderätt.

Inget statligt stöd är heller inblandat i besöken på plats i fråga om privata hushåll, eftersom stödet i dessa fall inte beviljades till företag i den mening som avses i artikel 61.1 i EES-avtalet. Myndigheten anser inte heller att det ingick något statligt stöd i den mening som avses i artikel 61.1 i EES-avtalet när det gällde effektiv energianvändning i kommersiella byggnader, eftersom åtgärden var öppen för alla som var intresserade av den, utan att Enova och dess effektivitetscenter hade någon egen bestämmanderätt. Med andra ord uppfyller åtgärden inte villkoren i fråga om selektivitet.

Det finns en selektiv fördel när det gäller stödprogrammet för utveckling av undervisningsmaterial och utbildningar, eftersom det minskar utvecklarens kostnader för att skapa sådant material och sådana program, jämfört med dem som inte får något stöd. Myndigheten håller inte med de norska myndigheterna om att den använder ett alltför strikt selektivitetstest för undervisnings-/utbildningsprogrammen. För det första är stödet riktat till vissa sektorer, till exempel var 2003 års program bland annat inriktat mot privata utbildningsföretag, och 2004 års program var inriktat mot byggnadsbranschen. Programtexterna understryker att utbildningserbjudanden bör uppfylla näringslivets behov, delvis genom att den privata industrin bidrar till att finansiera programmet. Detta ger utrymme för att utveckla sektorsvisa lösningar. För det andra lämnar de olika programmen fortfarande stort utrymme för Enova att fatta beslut. De norska myndigheterna betonar själva att konkurrensen i projekten är nödvändig. Det kan alltså hända att projekt inte beviljas stöd trots att de uppfyller vissa objektiva villkor, eftersom de kan slås ut av andra projekt som får högre poäng under just den bedömningsomgången. Det finns heller inte någon garanti för att ett avvisat projekt skall få stöd nästa omgång. Dessutom innehåller programtexterna för 2003 och 2004 en prioriteringslista som ytterligare visar att vissa projekt, särskilt sådana som inte tas upp på listan över prioriterade projekt, har mindre möjligheter att få stöd. Myndigheten anser därför att stödet är selektivt.

1.3 Snedvridning av konkurrens och påverkan på handeln mellan de avtalsslutande parterna

För att utgöra stöd i den mening som avses i artikel 61.1 i EES-avtalet måste åtgärderna snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen och påverka handeln mellan de avtalsslutande parterna.

I detta fall stärker åtgärderna konkurrenskraften hos de företag på energi- och elmarknaden i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet som mottagit stöd och som faktiskt eller eventuellt konkurrerar med andra energiproducenter (53).

Ett ganska stort antal av de projekt som tidigare har fått stöd (se avsnitt I.6 i detta beslut) skulle kunna omfattats av den akt som anges i punkt 1 e i bilaga XV till EES-avtalet (kommissionens förordning (EG) nr 69/2001 av den 12 januari 2001 om tillämpningen av artiklarna 87 och 88 i EG-fördraget på stöd av mindre betydelse), eftersom de beviljade stöden låg under tröskelvärdet för stöd av mindre betydelse. Alla projekt som fick stöd uppfyllde emellertid inte kraven för ett stöd av mindre betydelse. Inte heller var detta ett villkor i stödordningen.

Eftersom elmarknaden i hög utsträckning är avreglerad och det finns ett handelsflöde av energiprodukter och el mellan EES-staterna (Norge importerar och exporterar till exempel en viss andel av sin el), äger den beskrivna (möjliga) snedvridningen av konkurrensen rum i förhållande till andra företag i EES-området. Detta bekräftas ytterligare av att det handlas med olika typer av el på Nordpoolbörsen, som är gemensam för de nordiska länderna. Systemet med Energifonden snedvrider alltså, eller hotar att snedvrida, konkurrensen och påverka handeln mellan de avtalsslutande parterna.

Det system som Energifonden erbjuder utgör stöd i den mening som avses i artikel 61.1 i EES-avtalet, vilket visas i avsnitt II.1 i detta beslut. Det behöver fastställas om det även utgör ett nytt stöd, vilket borde ha anmälts i tillräckligt god tid för att myndigheten skulle kunna göra en bedömning, se artikel 2 i del II i protokoll 3 till övervaknings- och domstolsavtalet. Nytt stöd definieras som allt stöd (…) ”som inte är befintliga stöd, inbegripet ändringar av befintliga stöd”, i artikel 1 c i del II i protokoll 3 till övervaknings- och domstolsavtalet.

Den norska regeringen hävdar att de program som slagits samman inom ramen för Energifonden fanns innan Norge anslöt sig till EES-området. Därför utgjorde stödordningarna från början befintligt stöd i den mening som avses i artikel 1 b ii i del II i protokoll 3 till övervaknings- och domstolsavtalet.

De norska myndigheterna meddelade genom sin anmälan myndigheten ändringar i de befintliga stödordningarna. Ändringarna består främst av

Dessa förändringar åtföljdes av ny lagstiftning för Enova, vilket påverkade det stöd som beviljades i och med att åtgärderna nu skulle uppfylla nya politiska målsättningar som avtalats mellan den norska staten och Enova 2002.

Dessa ändringar var inte enbart av teknisk eller administrativ karaktär [se artikel 4.1 i myndighetens beslut av den 14 juli 2004 (54)], utan innebar en avsevärd förändring i det tidigare systemet och dess rättsliga inramning. För det första måste förekomsten av nytt statligt stöd i enlighet med domstolens avgörande i Namur Les Assurances (55) fastställas med hänvisning till bestämmelserna för stödet. I detta avseende bör det noteras att i och med att Energifonden och Enova inrättades antogs en helt ny uppsättning bestämmelser för stödet inom ramen för Energifonden och för dess finansiering. För det första antogs ett parlamentsbeslut av den 5 april 2001 om ändring av energilagen av den 29 juni 1990. Genom beslutet bemyndigades regeringen att ålägga energidistributören att (genom en licens, ”omsetningskonsesjoner”) göra ett påslag på den eldistributionsavgift som betalas av slutkonsumenten. Detta påslag skall bidra till finansieringen av Energifonden. I en ny regeringsförordning av den 10 december 2001 fastställs närmare föreskrifter för hur denna avgift skall tas ut och överföras till Energifonden. I propositionerna inför parlamentsbeslutet definierade regeringen nya och konkreta energimål (se I.4 i detta beslut) som skulle uppnås inom en viss tidsgräns genom inrättandet av Energifonden och Enova. Målen och hur de skulle uppnås specificerades ytterligare i avtalet mellan ministeriet och Enova. Genom en ny förordning om Energifonden placerades energifonden under olje- och energidepartementet och det föreskrevs att Enova skall förvalta fonden. Detta visar att lagstiftningen om stöd till energieffektivitetsåtgärder ändrades och kompletterades på ett betydande sätt under 2000–2001.

Dessa lagstiftningsändringar och administrativa ändringar gjordes i avsikt att till stor del ändra den befintliga stödordningen och skapa ett helt nytt sätt att finansiera energibesparingsåtgärder och produktion av förnybar energi (56). Sammanslagningen av de båda nya ordningarna var mer än en teknisk formalitet eftersom sammanslagningen under en myndighet gjordes för att skapa ett bättre målinriktat statligt stöd och åstadkomma mer påtagliga resultat i fråga om hållbar energipolitik. När beslut fattas om stöd till projekt skall hänsyn nu tas till om projekten kan bidra till de nya mål som fastställdes av stortinget 2000–2001, vilket är en betydande förändring jämfört med de tidigare stödmekanismerna.

En helt ny administrativ organisation inrättas där det norska direktoratet för vattenresurser och energi (NVE), som tidigare hade ansvaret, ersätts av det nyinrättade förvaltningsorganet Enova. Detta organ är genom ett avtal med ministeriet skyldigt att administrera Energifonden för att uppnå stortingets nya energimål och att förvalta fonden enligt den nyligen antagna lagstiftningen. Dessutom skall Enova – genom sin förvaltning av medlen – främja konkurrensen på marknaden. Detta visar att Enova inte enbart fortsätter NVE:s arbete utan har fått nya uppgifter och skyldigheter, vilket innebär en betydande ändring av de tidigare stödordningarna.

Slutligen är det betydelsefullt att en ny finansieringsmekanism har skapats. I stället för genom budgetanslag finansieras stödåtgärderna (i allt högre grad) genom ett påslag på distributionsavgiften, som används för att finansiera Energifonden. Även om Norge påpekade att påslaget som sådant hade införts innan EES-avtalet trädde i kraft, ändrar inte detta myndighetens slutsats att införandet av en ny finansieringsmekanism ledde till en betydande förändring. Före år 2002 förvaltades påslaget av nätföretagen och användes främst för att finansiera deras egen informationsverksamhet i fråga om energieffektivitet. Nu införs och kontrolleras påslaget av den norska staten, och det är öronmärkt för att finansiera Energifonden. Fonden kan använda medlen för alla typer av stödåtgärder, inte bara informationsverksamhet (57). Mot bakgrund av detta drar myndigheten slutsatsen att ändringarna i finansieringssystemet är betydande.

De beskrivna ändringarna förändrar stödordningen som sådan och är inte någon avskiljbar del av de befintliga ordningarna (58). Den nya finansierings- och administrationsmekanismen i kombination med Enovas skyldighet att uppfylla de nya energimålen berör själva strukturen i stödprogrammet och gäller för alla åtgärder som beviljas stöd genom Energifonden. Ändringarna genomfördes för att utnyttja offentliga medel bättre och åstadkomma mer hållbara resultat i fråga om energieffektivitet, vilket gjorde det nödvändigt att skapa nya strukturer och nya mål. Dessa nya strukturer och mål styr varje beslut om stöd och kan inte betraktas som en avskiljbar del av de tidigare stödåtgärderna.

Följaktligen skall de anmälda ändringarna betraktas som nytt stöd i den mening som avses i artikel 1 c i del II i protokoll 3 till övervaknings- och domstolsavtalet.

Energifonden började sin verksamhet den 1 januari 2002, det vill säga före juni 2003, när stödordningen anmäldes till myndigheten. Systemet med Energifonden anmäldes alltså för sent till myndigheten, vilket innebar ett brott mot den skyldighet att inte genomföra en planerad åtgärd som föreskrivs i artikel 1.3 i del I i protokoll 3 till övervaknings- och domstolsavtalet. Stödet utgör alltså ”olagligt stöd” i den mening som avses i artikel 1 f i del II i protokoll 3 till övervaknings- och domstolsavtalet. Allt olagligt stöd som inte förklarats vara förenligt med artikel 61.3 c i EES-avtalet skall återkrävas av stödmottagaren.

Myndigheten anser att stödåtgärderna inte uppfyller kraven för några av de undantag som föreskrivs i artikel 61.2 eller 61.3 a, b och d i EES-avtalet. Därför måste det göras en bedömning av om stödet kunde vara förenligt med artikel 61.3 c i EES-avtalet. Enligt denna artikel får stöd anses vara förenligt med EES-avtalet om det underlättar ”utveckling av vissa näringsverksamheter eller vissa regioner, när det inte påverkar handeln i negativ riktning i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset”.

Myndigheten kommer att bedöma Energifonden i enlighet med artikel 61.3 c i EES-avtalet tillsammans med myndighetens miljöriktlinjer. Enligt dessa riktlinjer skall Eftastaterna senast den 1 januari 2002 ha anpassat sina ordningar för stöd till miljöskydd efter dessa miljöriktlinjer.

I den följande bedömningen kommer myndigheten att särskilja mellan det system för Energifonden som anmäldes till myndigheten och som har tillämpats sedan den 1 januari 2002 (se avsnitt II 3.1 i detta beslut) och de kommande ändringar som de norska myndigheterna har tänkt sig, vilka syftar till att göra stödet förenligt med EES-reglerna för statligt stöd (se avsnitt II 3.2 i detta beslut).

3.1.1 Investeringsstöd (produktion av förnybar energi, energibesparande åtgärder, ny energiteknik och energibesiktningar)

I sitt beslut av den 18 maj 2005 om att inleda ett formellt granskningsförfarande uttryckte myndigheten tvivel när det gäller om Energifondens investeringsstöd kunde förklaras förenligt med miljöriktlinjerna.

I sina synpunkter av den 15 juli 2005 på beslutet om att inleda granskningsförfarandet hävdade de norska myndigheterna att stödet borde godkännas direkt enligt artikel 61.3 c i EES-avtalet. Myndigheten stöder inte denna åsikt, åtminstone inte i den utsträckning som det berörda stödet omfattas av miljöriktlinjerna. Myndigheten anser att Europeiska kommissionens WRAP-beslut (59) inte är relevant i detta avseende. Skillnaden mellan de båda fallen är att riktlinjerna inte omfattar några bestämmelser om investeringsstöd i fråga om återvinning, medan investeringsstöd för förnybar energi omfattas av miljöriktlinjerna. Myndigheten måste följa sina egna riktlinjer (60). Myndigheten kan alltså inte bortse från kapitlet om investeringsstöd i riktlinjerna (särskilt punkt 27 i avsnitt D.1.3 och punkt 32 i avsnitt D.1.7, eller kapitlet om driftsstöd (punkt 54 i avsnitt D.3.3.1), som omfattar förnybara energikällor) och de stödnivåer som anges där.

Investeringar i produktion av förnybar energi kan beviljas stöd upp till 40 procent, eller, vid behov, upp till 100 procent av de stödberättigande kostnaderna, se punkt 27 i avsnitt D.1.3 i miljöriktlinjerna. I punkt 31 i avsnitt D.1.6 förtydligas vad som är en stödberättigande investering, nämligen investeringar i mark, byggnader, anläggningar och utrustning, samt, under vissa villkor, immateriella tillgångar. I punkt 32 i avsnitt D.1.7 fastställs att de stödberättigande kostnaderna skall vara skillnaden mellan investeringskostnaderna för en anläggning för produktion av förnybar energi och investeringskostnaderna för en konventionell anläggning för energiproduktion (i det följande kallad ”metoden med extrakostnader”).

Myndigheten noterade i sitt beslut om att inleda det formella granskningsförfarandet (61) att stödet till förnybara energikällor inte byggde på en beräkning av extra kostnader i enlighet med punkt 32 i avsnitt D.1.7 i miljöriktlinjerna. Det konstateras också att det utan de ändringar som senare föreslagits av de norska myndigheterna skulle det inte finnas någon garanti för att stödet skulle hållas inom gränsen på 40 procent. Det fanns inte heller någon garanti för att stödet skulle hållas inom den högre gränsen på 100 procent av de extra kostnaderna, eller för att ordningen inte skulle leda till överkompensering. Det fanns till exempel inga garantier för att endast stödberättigande investeringskostnader skulle få stöd och att endast det stöd som krävdes för att sätta igång projektet skulle ges till ett företag. Därför intog myndigheten den preliminära ståndpunkten att Energifonden, i den utformning som anmälts, inte var förenlig med kapitlet om investeringsstöd (avsnitt D.1.3 i miljöriktlinjerna) och utgjorde ett statligt stöd som inte var förenligt med bestämmelserna.

Synpunkterna från de norska myndigheterna har inte undanröjt dessa tvivel. När det gäller stödet för kostnader som kanske inte var stödberättigande anger de norska myndigheterna att Enova från och med den 1 januari 2005 endast har beviljat stöd för de kostnader som förtecknas i kommissionens beslut om Finland N 75/2002, medan andra kostnader (till exempel finansiella kostnader) tidigare kunde beviljas stöd, även om detta kan ha utgjort endast en liten andel av de sammanlagda kostnaderna. Eftersom Energifonden i den anmälda utformningen inte innehöll några tydliga regler om vilka kostnader som var stödberättigande har det uppenbarligen uppstått en risk för att icke stödberättigande kostnader skulle räknas med. Det norska argumentet att stödordningens inslag av konkurrens begränsar möjligheterna till överkompensering kan inte heller ändra myndighetens slutsats att ordningen inte hade några fungerande rättsliga begränsningar som kunde garantera att stödet stannade vid den gräns som anges i kapitlet om investeringsstöd i riktlinjerna. Utan några sådana regler på plats skulle det endast vara slumpen som avgjorde om överkompensering kunde undvikas.

Myndigheten står fast vid den åsikt som uttrycks i beslutet om att inleda ett formellt granskningsförfarande om att inte heller villkoren i punkt 54 i avsnitt D.3.3.1 uppfylls för det anmälda systemet. Myndigheten kunde inte fastställa att det fanns parametrar som säkerställde att tröskelvärdet i punkt 54 i avsnitt D.3.3.1 aldrig skulle överskridas. Det fanns inte någon garanti för att endast investeringskostnader skulle ingå i beräkningen (punkt 54 i avsnitt D.3.3.1 innehåller en gräns för avskrivning av anläggningar), inte heller fanns det en tillräckligt stor säkerhet i fråga om hur diskonteringsräntan skulle fastställas eller om att stödet aldrig skulle överstiga det belopp som krävdes för att åstadkomma ett nettonuvärde på noll.

Slutsatsen blir att systemet med Energifonden, i den utformning som anmälts, inte uppfyller kraven på förenlighet med miljöriktlinjerna.

Investeringar i energibesparande åtgärder (begreppet energibesparande definieras i avsnitt B.7 i miljöriktlinjerna) kan få stöd upp till högst 40 procent av de stödberättigande kostnaderna enligt punkt 25 i avsnitt D.1.3 i miljöriktlinjerna. I punkt 31 i avsnitt D.1.6 definieras de berörda investeringarna, nämligen investeringar i mark, byggnader, anläggningar och utrustning, samt, under vissa villkor, immateriella tillgångar. I punkt 32 i avsnitt D.1.7 i miljöriktlinjerna begränsas stödet till stödberättigande kostnader, vilket definieras som de extra investeringskostnader som krävs för att uppfylla miljöskyddsmålen. Stöd får inte beviljas för en anpassning till en norm som gäller för Europeiska gemenskapen (62), om inte företaget är ett litet eller medelstort företag.

I sitt beslut att inleda ett formellt granskningsförfarande konstaterade myndigheten att stödet inte beräknas enligt metoden med extra kostnader, så som föreskrivs i punkt 32 i avsnitt D.1.7 i miljöriktlinjerna. Stödet begränsas framför allt inte till den gräns på 40 procent som anges i punkt 25 i avsnitt D.1.3 i miljöriktlinjerna. I motsats till investeringsstödet för produktion av förnybar energi får gränsen på 40 procent inte överskridas i fråga om energibesparande åtgärder (63).

De norska myndigheterna hävdar att de i praktiken har följt riktlinjerna. Myndigheten vill inte ifrågasätta att de enskilda stöd som beviljats inom ramen för ordningen med Energifonden i sig kan ha varit förenliga med miljöriktlinjerna. Men det innebär inte att ordningen med Energifonden i sig – som inte innehöll några gränsvärden i fråga om stödnivåer och inte heller följde metoden med extra kostnader – är förenlig med miljöriktlinjerna.

Eftersom det inte fanns några mekanismer för att utesluta att stöd som beviljas inom ramen för denna stödåtgärd skulle överskrida gränsen på 40 procent, genom att kostnaderna skulle jämföras med kostnaderna för traditionell energiproduktion, skall ordningen med Energifonden, i den utformning som anmälts, betraktas som stöd som inte är förenligt med bestämmelserna.

I sitt beslut om att inleda ett formellt granskningsförfarande konstaterade myndigheten att den inte hade tillräckligt med information för att kunna bedöma om projekten i denna kategori är projekt som avser produktion av förnybar energi (64). Inte heller var myndigheten säker på om projekten gällde forsknings- och utvecklingsprojekt, som ska bedömas enligt kapitel 14 om stöd till forskning och utveckling i myndighetens riktlinjer för statligt stöd.

Under det formella granskningsförfarandet förtydligade de norska myndigheterna att stöd som beviljades inom ramen för denna kategori inte skulle gälla projekt som befann sig på forsknings- och utvecklingsstadiet, utan främst projekt för produktion av förnybar energi och i mindre omfattning projekt för energibesparande åtgärder. De uppgifter som de norska myndigheterna lämnade in om de projekt som omfattades av denna grupp visade att hittills hade endast projekt i dessa kategorier beviljats stöd. Projektet ”stöd till ny energiteknik” skall alltså betraktas som en underavdelning till investeringsstödet till energibesparande åtgärder eller produktion av förnybar energi.

När det gäller Energifonden, i den utformning som anmälts, finner myndigheten emellertid att systemet för det första inte anger tydligt att projekten för ny energiteknik utgör underavdelningar till de andra stödkategorierna och därmed bör bedömas enligt samma regler. Myndigheten finner i alla fall, precis som för de övriga stödåtgärderna, att systemet i den anmälda utformningen inte innehöll några begränsningar som garanterade att de olika gränserna för investeringsstöd till produktion av förnybar energi och energibesparande åtgärder skulle respekteras, eller endast stödberättigande investeringskostnader skulle få stöd. Myndigheten drar alltså slutsatsen att det anmälda stödet inte uppfyller villkoren i miljöriktlinjerna.

I sitt beslut att inleda ett formellt granskningsförfarande konstaterade myndigheten att den inte hade tillräckligt med information för att bedöma om stödet under denna rubrik skulle vara förenligt med miljöriktlinjerna, särskilt punkt 36 i avsnitt 4.2 i miljöriktlinjerna (stöd till små och medelstora företag).

Vad beträffar denna stödkategori hänvisade de norska myndigheterna under det formella granskningsförfarandet till en finländsk stödordning som tillåter att kostnader för energibesiktningar beaktas när det gäller statligt stöd (det vill säga, inte begränsat till små och medelstora företag). De norska myndigheterna betonar att i likhet med det finländska systemet ger den norska Energifonden företag stöd för att utföra energibesiktningar och analyser för att antingen genomföra effektiviseringar av energianvändningen eller investeringar i energibesparande åtgärder, eller för att förändra beteenden. I den finländska stödordningen kunde stöd beviljas för upp till 40 procent av de stödberättigande kostnaderna. Den norska stödordningen beviljade stöd upp till 50 procent av de stödberättigande kostnaderna.

Myndigheten konstaterar för det första att systemet med Energifonden, i den anmälda utformningen, inte innehöll några begränsningar som kunde garantera att stödet till sådana åtgärder inte överskred gränsen på 40 procent för energibesparande åtgärder i enlighet med punkt 25 i avsnitt D.1.3 i miljöriktlinjerna. Dessutom är ett stöd på upp till 50 procent av de stödberättigande kostnaderna inte förenligt med miljöriktlinjerna.

För det andra finner myndigheten inte att ett stöd till energibesiktningar för att åstadkomma enbart beteendemässiga förändringar, utan någon tänkt investering, kan baseras på avsnitt D.1.3 i miljöriktlinjerna, som endast avser investeringsstöd. Kommissionens godkännande av den finländska stödordningen var begränsat till ett sådant investeringsstöd. (65) Det är möjligt att ytterligare stöd till rådgivnings- och konsulttjänster skulle betraktas som förenligt med punkt 36 i avsnitt D.2 i miljöriktlinjerna, tillsammans med den akt som anges i punkt 1 f bilaga XV till EES-avtalet (66) (stöd till små och medelstora företag). Detta är emellertid inte avgörande för om stödordningen är förenlig med bestämmelserna, eftersom den anmälda Energifonden inte omfattade några begränsningar i detta avseende. Den kan alltså inte förklaras förenlig med miljöriktlinjerna.

Myndigheten noterar att undervisningsmaterial och utbildningsprogram som anmäldes inte var begränsade till att gälla små och medelstora företag, vilket föreskrivs i den akt som anges i punkt 1 f i bilaga XV till EES-avtalet (stöd till små och medelstora företag) (67). Inte heller begränsades stödet till sådant stöd som omfattas av den akt som anges i punkt 1 d i bilaga XV till EES-avtalet (utbildningsstöd) (68). Myndigheten behöver alltså inte bedöma om stödåtgärderna var förenliga med dessa gruppundantag. Denna typ av stöd omfattas inte heller av miljöriktlinjerna.

De norska myndigheterna hävdar att stödet som har beviljats genom Energifonden helt eller delvis bör bedömas direkt i förhållande till artikel 61.3 c i EES-avtalet.

För att fastställa om en sådan åtgärd kan godkännas genom direkt tillämpning av artikel 61.3 c i EES-avtalet måste myndigheten fastställa om stödet är nödvändigt för och står i proportion till det mål som skall uppfyllas.

Målet med stödåtgärden var att förbättra kunskapen och kompetensen i fråga om möjligheterna att spara energi och effektivisera energianvändningen. Energibesparande åtgärder, också sådana som avser investeringar, anges uttryckligen i miljöriktlinjerna som ett mål som är öppet för statligt stöd. I allmänhet bidrar åtgärder för att effektivisera energianvändningen till att uppfylla Kyotomålen om att minska växthusgaserna, och kunskap och kompetens har en viktig funktion för att införa och genomföra åtgärder i syfte att effektivisera energianvändningen. Vad gäller frågan om detta stöd var nödvändigt, var programmet inriktat på utveckling av nytt material och kurser och uteslöt uppdateringar och översyn av befintliga kurser, eftersom dessa kostnader skulle täckas av kursavgifterna. Det stöd som beviljades inom ramen för programmet var avsett att stimulera till att nytt material togs fram, vilket det fanns behov av, eftersom de norska myndigheterna hävdade att det rådde brist på aktuellt undervisningsmaterial och aktuella utbildningar i Norge.

Stödet kan betraktas som proportionerligt och snedvrider inte handeln i en utsträckning som hotar det gemensamma intresset. I detta avseende är det av betydelse för myndighetens slutsats att stödordningen har avslutats och endast omfattade 33 projekt (ett gick till enskilda personer), där varje projekt beviljades ett begränsat stödbelopp. För 12 av projekten, som gällde stöd till enheter som är registrerade som icke vinstdrivande organisationer, uppgick stödet till mellan 50 000 norska kronor och 918 000 norska kronor, det vill säga 6 900 euro och 126 970 euro (69), och endast två projekt fick stöd på omkring 1 300 000 norska kronor (180 555 euro). Stödet till universitet och högskolor varierade mellan 200 000 norska kronor och 450 000 norska kronor (27 662 euro och 62 240 euro), och endast ett projekt mottog stöd på 875 000 norska kronor (121 023 euro). Dessutom täckte Enova aldrig de totala kostnaderna för projekten, utan begränsade sitt stöd till 50 procent av kostnaderna. Dessutom användes ett öppet ”stödanbudsförfarande” för att välja ut stödmottagare och fastställa stödbeloppet. Anbudsförfarandet säkerställde också att stödet begränsades till det nödvändiga beloppet och var proportionerligt. Stödet var också projektrelaterat och utgjorde alltså inte driftsstöd som minskade verksamhetens vanliga löpande kostnader. Det går alltså att dra slutsatsen att stödet inte medförde någon snedvridning av konkurrensen som hotade det gemensamma intresset. Stödet var följaktligen förenligt med artikel 61.3 c i EES-avtalet.

Myndigheten finner att de norska myndigheterna olagligt har tillämpat ordningen med Energifonden i strid med artikel 1.3 i del I i protokoll 3 till övervaknings- och domstolsavtalet.

Enovas rådgivningsverksamhet och besök på plats är inte stöd i den mening som avses i artikel 61.1 i EES-avtalet.

Investeringsstödet (produktion av förnybar energi, energibesparande åtgärder, energibesiktningar), i den utformning som det har anmälts är inte förenligt med artikel 61.3 c i EES-avtalet jämte miljöriktlinjerna.

Det stöd som beviljades för utveckling av undervisningsmaterial och utbildning under perioden 1 januari 2002–31 december 2003 är förenligt med en direkt tillämpning av artikel 61.3 c i EES-avtalet.

Som utgångspunkt för bedömningen av den norska ordningen för investeringsstöd måste det fastställas hur mycket stöd ett projekt som mest kan beviljas. I punkt 27 i avsnitt D.1.3 i miljöriktlinjerna fastställs den högsta tillåtna stödnivån för investeringsstöd till 40 procent av de extra investeringskostnader som krävs för att uppfylla miljömålen. Om det behövs, får stöd ges till 100 procent av de stödberättigande kostnaderna.

Dessutom är det enligt punkterna 53 och 54 i avsnitt D.3.3.1 i miljöriktlinjerna även tillåtet med driftsstöd för att kompensera för högre investeringskostnader per enhet. Enligt punkt 54 är det tillåtet att bevilja stöd för att täcka skillnaden mellan energiproduktionskostnaden via förnybara energikällor och priset på den energimarknaden Stödet skall dock begränsas till avskrivning av anläggningar, med vilket avses avskrivning av investeringen. Stödet kan emellertid också täcka en rimlig kapitalavkastning, om Eftastaten kan visa att stödet är nödvändigt därför att vissa förnybara energikällor har en så dålig konkurrenskraft.

Med driftsstöd menas vanligen stöd som är avsett att befria ett företag från kostnader som det normalt sett skulle behöva bära i den dagliga förvaltningen eller den normala verksamheten. Driftskostnaderna är emellertid vanligen lägre för förnybara energikällor än för konventionell teknik. På daglig basis förväntas produktion av förnybar energi därför skapa ett positivt kassaflöde, det vill säga inte behöva något stöd för att minska driftskostnaderna.

I punkt 54 i avsnitt D.3.3.1 i miljöriktlinjerna begränsas stödet till avskrivning av anläggningar (det vill säga investeringen). Det som kompensationen i själva verket gäller är de högre investeringskostnaderna per enhet, inte de vanliga löpande kostnaderna. Stöd som beviljas enligt punkt 54 ges alltså för att stödja ett företags investering. Om stödet skulle omfatta en rimlig kapitalavkastning i tillägg till avskrivningen av kapitalet, skulle alla kapitalkostnader täckas, och stödet skulle räknat i nuvärde uppgå till hela investeringen. Kommande avskrivningar av kapital, ökade med den avkastningsgrad som krävs, skulle räknat i nuvärde diskonteras med samma ränta. De diskonterade kostnaderna skulle utgöra den övre gränsen för stödet.

I miljöriktlinjerna tillåts en kombination av investerings- och driftsstöd. När det tillgängliga driftsstödet beräknas bör hänsyn tas till det eventuella investeringsstöd som har beviljats företaget i fråga, se punkt 54 i avsnitt D.3.3.1 i miljöriktlinjerna. Därmed skall allt investeringsstöd dras av från det stödberättigande beloppet för driftsstöd. Detta visar att gränsvärdet i punkt 54 i avsnitt D.3.3.1 i miljöriktlinjerna fungerar som en högsta gräns för investeringsstödet till ett projekt för förnybar energi.

Som beskrivs i punkterna 4 och 7 i avsnitt I.9.1 i detta beslut använder Enova en metod för nettonuvärde som innebär att stödbeloppet beräknas så att projektet uppnår ett nettonuvärde på noll, vilket för en rationell investerare skulle vara den punkt då ett projekt realiseras på marknaden. Inget stöd ges utöver det belopp som krävs för att uppnå ett nettonuvärde på noll. Stödandelen kan alltså uttryckas som

Som beskrivs ovan används kassaflödena från driften av det förnybara projektet för att betala av de ursprungliga investeringskostnaderna. Projekt för förnybar energi har i allmänhet högre investeringskostnader per enhet än traditionell teknik. Därför kommer den nettoinkomst som genereras (komponenten ”diskonterade kassaflöden” ovan) i många fall inte att vara tillräckligt hög för att betala den investering som krävs. Dessa projekt är då berättigade till en stödkomponent, för att höja nettonuvärdet till 0.

Myndigheten har emellertid haft en invändning mot denna metod för att beräkna stöd, nämligen att också projekt som inte genererar ett positivt kassaflöde kan betraktas som berättigade till stöd. Sådana projekt genererar ett negativt kassaflöde, vilket leder till att stödkomponenten överstiger investeringskostnaderna och därmed överskrider den högsta tillåtna stödnivån.

Så länge det diskonterade kassaflödet är positivt kommer det stöd som beviljas ett projekt aldrig att bli högre än investeringskostnaderna. För att råda bot på detta har de norska myndigheterna gått med på att ändra stödordningen som beskrivs i punkt 9 i avsnitt I.9.1 i detta beslut, så att projekt som har negativa diskonterade kassaflöden inte är berättigade till stöd från Enova. Detta garanterar att den högsta tillåtna nivån inte överskrids, eftersom stödet begränsas till investeringskostnader.

För projekt som genererar förhållandevis låga diskonterade kassaflöden kommer stödkomponenten emellertid att bli relativt stor, vilket leder till höga stödnivåer. För att detta skall vara berättigat, måste det visas att det beviljade stödet är ”nödvändigt” för att projekten skall förverkligas.

Ingen rationell investerare kan förväntas sätta igång ett projekt med ett negativt nettonuvärde. Av den anledningen anser myndigheten att en beräkning av nettonuvärde, som genomförs på grundval av den bästa möjliga information som finns tillgänglig när stödet beviljas, är tillräckligt för att visa att det beviljade stödet är nödvändigt. När metoden med beräkning av nettonuvärdet används måste hänsyn till tas till den enskilda risken i varje projekt när diskonteringsräntan fastställs för en investering. Efter diskussioner med myndigheten beställde Norge en oberoende analys av First Securities (70) för att fastställa vilka diskonteringssatser som skulle användas vid bedömningen av projektansökningar inom ramen för stödordningen. I den rapporten beskrivs metoden för att ta fram korrekta diskonteringsräntor med utgångspunkt i de bästa finansiella metoderna.

Dessutom har de norska myndigheterna betonat att Enova endast skulle vara inblandat i investeringsfasen i projekten. Projekt som har mottagit investeringsstöd från Enova skall inte vara berättigade till något ytterligare stöd inom ramen för miljöriktlinjerna, så snart utbetalningen av en klumpsumma har gjorts. Ett annat positivt inslag är att stödet ”läggs ut på anbud”, det vill säga att olika projekt konkurrerar om stöd och att endast de effektivaste projekten, som ger bäst förhållande energieffektivitet/stöd, kommer att beviljas stöd. Denna metod kommer att bidra till att endast lovande projekt beviljas stöd och att de endast får stöd i den utsträckning som är nödvändig.

Ett undantag till ovannämnda bestämmelser är projekt med biomassa. För sådana projekt är det enligt punkt 55 i avsnitt D.3.3.1 i miljöriktlinjerna tillåtet med en övre total gräns som överskrider investeringskostnaderna. Anledningen är att dessa projekt normalt sett har låga investeringskostnader men höga löpande kostnader. I fråga om dessa projekt anser myndigheten att stöd får beviljas enligt metoden med beräkning av nettonuvärde, utan att investeringskostnaderna används som gräns.

Diskussionen ovan har gällt högsta möjliga stödnivåer. För de flesta projekt som är berättigade till stöd från Enova kommer de faktiska stödnivåerna att bli betydligt lägre. Det beror på att projekt för förnybar energi i allmänhet har låga driftskostnader, vilket kommer att leda till diskonterade kassaflöden som är högre än för konventionell teknik. Eftersom Enova beviljar stöd till de mest kostnadseffektiva projekten på grundval av intern konkurrens, kan flertalet av projekten förväntas leda till stödkomponenter som ligger inom gränsen för 100 procent av de extra investeringskostnaderna i enlighet med punkt 27 i avsnitt D.1.3 och den gräns som följer av tillämpningen av punkt 54 i avsnitt D.3.3.1 kommer sällan att uppnås. Detta bekräftas av en bedömning av de projekt för förnybar energi som har fått stöd hittills. I genomsnitt låg stödnivåerna för vindkraft-, fjärrvärme- och bioenergiprojekt som beviljats stöd på omkring 24 procent av de totala investeringskostnaderna. De högsta stödnivåerna noterades för ett vindkraftprojekt, 68 procent, och för ett bioenergiprojekt, med 50 procent av de totala investeringskostnaderna. (71) Men eftersom det kan visas att metoden med beräkning av nettonuvärde inte i något fall har lett till överkompensering med hänsyn till riktlinjerna, finns det inget behov att visa detta i detalj.

Sammanfattningsvis anser myndigheten att efter de norska myndigheternas ändringar följer metoden med beräkning av nettonuvärde de gränser som fastställs i miljöriktlinjerna, särskilt punkt 54 i avsnitt D.3.3.1.

I sitt beslut om att inleda ett formellt granskningsförfarande uttryckte myndigheten även farhågor om att projekt som finansierades genom Energifonden kunde få ytterligare statligt stöd, oavsett om detta stöd kunde betraktas som statligt stöd i den mening som avses i artikel 61.1 i EES-avtalet eller ej, se punkt 54 i avsnitt D.3.3.1 i miljöriktlinjerna. Myndigheten befarade att ett sådant ytterligare stöd skulle leda till finansiering som inte var nödvändig, eftersom det stöd som projekten beviljades av Enova i sig skulle leda till ett nettonuvärde på noll, inbegripet en rimlig kapitalavkastning och därmed borde vara tillräckligt för att projektet skulle inledas.

De norska myndigheterna betonade att Enova endast skulle delta i investeringsfasen i projektet och att projektet skulle få en minsta möjliga klumpsumma för att sätta igång investeringarna, inte mer. Under det formella granskningsförfarandet förtydligade de norska myndigheterna ytterligare att när projektets kassaflöden beräknades skulle hänsyn tas till samtliga intäkter. Detta skulle omfatta intäkter från andra typer av statliga interventioner, även om de inte betraktades som statligt stöd. Om de statliga bidragen utgör statligt stöd, skall detta anmälas till myndigheten så att projektets finansiella behov skall kunna fastställas.

Med hänsyn till ett eventuellt inrättande av en norsk marknad för gröna certifikat (72), innehåller avtalet med stödmottagaren en klausul om återbetalning av det stöd som beviljats av Energifonden för att undvika stöd från två källor. Dessutom betalas stödet till projektet ut i flera utbetalningar, som kan justeras om projektet får lägre kostnader än förväntat. När stödavtalet avslutas (det vill säga när den sista utbetalningen görs) skall Enova göra en slutgiltig bedömning och eventuellt en justering, om Enova upptäcker att stödmottagaren har lämnat missvisande information eller att projektet har tagit emot andra statliga bidrag. Mot bakgrund av detta anser myndigheten att bestämmelserna i punkt 54 i avsnitt D.3.3.1 i miljöriktlinjerna följs.

I beslutet om att inleda det formella granskningsförfarandet uttryckte myndigheten farhågor om att Energifonden också skulle ge stöd till projekt som även med stödet från Energifonden fortsatte att ha negativa nettonuvärden. De norska myndigheterna har nu meddelat (se punkt 9 i avsnitt I.9.1 i detta beslut) att projekt som genererar ett negativt EBITDA under normala driftsvillkor vid investeringstidpunkten inte skall vara berättigade till något som helst stöd. Därmed har hänsyn tagits till myndighetens farhågor.

De norska myndigheterna föreslår att det anmälda systemet skall ändras (se avsnitt I.9.2 i detta beslut) och har för avsikt att tillämpa metoden med ”extra kostnader” för energibesparingsåtgärder, i enlighet med punkt 25 i avsnitt D.1.3, punkt 30 och 31 i avsnitt D.1.6 och punkt 32 i avsnitt D.1.7 i miljöriktlinjerna. Stödnivåerna på 40 procent av de stödberättigande kostnaderna, med en möjlighet att öka nivån med 10 procentenheter för små och medelstora företag, respekteras också.

Myndigheten konstaterar att detta är förenligt med miljöriktlinjerna och därmed förenligt med EES-avtalets funktion.

De norska myndigheterna bekräftar att stöd som beviljas inom ramen för denna kategori endast utgör en underavdelning till investeringsstödet till produktion av förnybar energi respektive energibesparande åtgärder.

Så länge som de respektive beräkningskriterierna används för investeringsstödet till produktion av förnybar energi (avsnitt I.9.1) och energibesparande åtgärder (se avsnitt I.9.2 i detta beslut) skall användas för denna stödkategori, skall stöd som beviljas inom ramen för denna kategori bedömas enligt samma kriterier. Det är följaktligen förenligt med miljöriktlinjerna.

Myndigheten konstaterar att kostnader för energibesiktningar och energianalyser kan beviljas stöd i enlighet med punkt 25 i avsnitt D.1.3 jämte punkt 31 i avsnitt D.1.6 och punkt 32 i avsnitt D.1.7 i miljöriktlinjerna. Myndigheten godtar att energibesiktningar, genomförbarhetsstudier och energianalyser ofta är nödvändiga för att ta reda på vilka energibesparingsåtgärder som är värda en investering (73). Så länge som de är direkt kopplade till en investering för att spara energi, godkänner myndigheten att kostnader för energibesiktningar är stödberättigande. Stöd som beviljas på denna grund får inte överstiga 40 procent av de berörda stödberättigande kostnaderna, med en möjlighet att höja stödet med 10 procentenheter för små och medelstora företag, se punkt 30 i avsnitt D.1.5 i miljöriktlinjerna.

Vad beträffar energibesiktningar, som genomförs för att införa beteendeförändringar eller förändra ett system, ser myndigheten ingen möjlighet att godkänna ett sådant stöd, som inte är direkt kopplat till investeringar i energibesparande åtgärder. En sådan möjlighet är endast tänkbar för små och medelstora företag. Stöd till konsultverksamhet för små och medelstora företag tillåts enligt punkt 36 i avsnitt D.2 i miljöriktlinjerna jämte artikel 5 i den akt som anges i punkt 1 e i bilaga XV till EES-avtalet (stöd till små och medelstora företag) (74).

Myndigheten konstaterar att det för närvarande inte finns någon sådan stödordning och att alla eventuella nya ordningar skall anmälas till myndigheten, varför det inte finns något behov av att beskriva hur en sådan kommande, och för närvarande hypotetisk, stödordning skulle vara förenligt med EES-avtalets bestämmelser om statligt stöd.

Enligt etablerad rättspraxis går det inte att skilja en stödåtgärd från den metod som används för att finansiera den. Enligt EG-domstolen kan finansieringsmekanismen för en stödordning innebära att stödet som helhet är oförenligt med den gemensamma marknaden (75), särskilt om den innehåller diskriminerande aspekter. Det är särskilt nödvändigt att granska finansieringsmekanismen tillsammans med stödordningen när ett påslag har inrättats uttryckligen för att finansiera stödordningen, vilket är fallet med Energifonden. En sådan avgift kan betraktas som en åtgärd som är likvärdig med en kvantitativ restriktion, om den helt och hållet uppväger kostnaderna för den inhemska produkten (vilket inte är fallet här) eller kan utgöra en diskriminerande intern skatt om den delvis uppväger dessa kostnader (76). För att bedöma den uppvägande effekten måste det fastställas en finansiell motsvarighet till avgiften och den fördel som detta innebär för de inhemska produkterna (77). I vissa fall har domstolen inte bara analyserat uttaget av en avgift utan även hur den har använts (78). Eftersom Energifonden finansieras genom ett påslag på distributionsavgiften, vilket också påverkar importerad energi, måste stödordningens finansiering genom en skatteliknande avgift bedömas i detta fall.

Energifonden diskriminerar inte mellan utländska och inhemska producenter av förnybar energi eller företag som är intresserade av att investera i energibesparande åtgärder, ny energiteknik, eller av att göra energibesiktningar. De norska myndigheterna har visat att hittills har åtta projekt från andra EES-producenter mottagit stöd från Energifonden. Dessutom finns det ingen automatisk koppling mellan den verksamhet som betalar påslaget (produktion av energi från vattenkraft och import) och de projekt som får stöd genom Energifonden. Påslaget tas ut på energidistributionsnivå, det vill säga inte direkt på produktionen (79). Men även om man hävdar att det stöd som betalas ut av Enova indirekt påverkar produktionskostnaderna innebär inte detta att de producenter som indirekt betalar denna avgift för sin energi gynnas automatiskt. Stödet går i huvudsak till ny förnybar energi, för närvarande med undantag av vattenkraft. När det gäller energibesparingsåtgärder och energibesiktningar kan alla företag komma i fråga för dessa stödåtgärder. Det går därför inte att fastställa att importerad energi betalar för de inhemska producenternas fördelar och att det påslag som betalas av de inhemska (vatten)kraftproducenterna därmed uppvägs av motsvarande fördelar.

Intäkterna från påslaget används i samband med stöd som myndigheterna anser är förenligt med bestämmelserna, vilket framgår av avsnitt II.3.2 i detta beslut. Det är accepterat att ett påslag baserat på volym är förenligt med principen om att förorenaren skall betala och kan därför godkännas enligt artikel 61.3 c i EES-avtalet tillsammans med miljöriktlinjerna, där denna princip fastställs. Myndigheten har alltså ingenting att invända mot ett volymbaserat system (80).

3.2.4 Sammanfattning av Energifonden med de ändringar som föreslagits av de norska myndigheterna

Myndigheten konstaterar att investeringsstödet för produktion av förnybar energi, energibesparande åtgärder och ny energiteknik, samt stödet till energibesiktningar, är förenligt med EES-avtalets funktion, under förutsättning att de norska myndigheterna tillämpar ordningen med Energifonden enligt vad som anges

Som myndigheten har konstaterat i avsnitt II.3.1.3 i detta beslut är investeringsstödet för produktion av förnybar energi, energibesparande åtgärder och ny energiteknik, samt stöd till energibesiktningar, i den utformning som anmälts, inte förenligt med EES-avtalets funktion.

Enligt artikel 14 i del II i protokoll 3 till övervaknings- och domstolsavtalet skall myndigheten, för olagligt stöd som befinns vara oförenligt med bestämmelserna, beordra den berörda Eftastaten att återkräva stödet från mottagaren.

Myndigheten anser att inga allmänna principer hindrar återbetalning i detta fall. Enligt etablerad rättspraxis är upphävande av ett olagligt stöd genom återkrav en logisk följd av att stödet har bedömts vara oförenligt med den gemensamma marknaden. En skyldighet att återkräva ett olagligen beviljat statligt stöd i syfte att återställa den tidigare situationen kan i princip inte anses vara oproportionerlig i förhållande till målet för bestämmelserna om statligt stöd i EES-avtalet. Genom att återbetala stödet förlorar mottagaren de fördelar han åtnjöt på marknaden i förhållande till sina konkurrenter, och den situation som förelåg före utbetalningen av stödet är återställd. (81) Denna funktion hos återbetalningen leder även till att myndigheten i allmänhet, om det inte föreligger exceptionella omständigheter, inte överskrider sin befogenhet att göra en skönsmässig bedömning när den begär att Eftastaten skall återkräva de belopp som beviljats som olagligt stöd, eftersom den enbart återställer den tidigare situationen. (82) Med hänsyn till att den kontroll av statligt stöd som myndigheten utövar med stöd av protokoll 3 till övervaknings- och domstolsavtalet är av tvingande karaktär, kan de företag som mottar stöd i princip inte ha berättigade förväntningar på att stödet är rättsenligt, såvida det inte har beviljats i enlighet med förfarandet i nämnda protokoll. (83) Det finns inga uppenbara exceptionella omständigheter i detta fall som kunde ha gett upphov till berättigade förväntningar från stödmottagarnas sida.

Återkravet bör omfatta sammansatt ränta i enlighet med artikel 14.2 i del II i protokoll 3 till övervaknings- och domstolsavtalet och artiklarna 9 och 11 i myndighetens beslut 195/04/KOL av den 14 juli 2004.

Myndigheten vill också påpeka att beslutet om återkrav i detta beslut inte påverkar huruvida enskilda stöd som beviljats inom ramen för det fyra nämnda åtgärderna inte utgör statligt stöd eller i sig helt eller delvis kan betraktas som förenliga med EES-avtalets funktion, antingen genom ett kommande myndighetsbeslut eller genom gruppundantagsförordningar.

Om enskilda stöd som beviljats enligt de fyra åtgärder som beskrivs ovan, i den utformning som anmäldes i skrivelsen av den 5 juni 2003, redan uppfyllde de villkor som myndigheten ställer för de anmälda stödåtgärderna i detta beslut (se artikel 4 i detta beslut) är de förenliga med EES-avtalets funktion och omfattas inte av beslutet om återkrav.

De norska myndigheterna bör lämna in årsrapporter till myndigheten i enlighet med artikel 21.1 i del II i protokoll 3 till övervaknings- och domstolsavtalet och artikel 5.1 jämfört med bilaga III till myndighetens beslut i procedurfrågor 195/04/KOL av den 14 juli 2004.

De norska myndigheterna bör också tillhandahålla information i enlighet med artikel 5.2 i myndighetens beslut i procedurfrågor 195/04/KOL om vart och ett av de fem största projekt som fått stöd för

Rapporten bör särskilt omfatta de respektive beräkningarna av nettonuvärde och visa hur marknadspriset för den typen av energi har fastställts. Dessutom bör en förteckning över projektens investeringskostnader överlämnas.

Vad beträffar stöd till biomassaprojekt bör rapporten också innehålla information som visar att företagens sammanlagda kostnader efter avskrivning av anläggningar fortfarande är högre än marknadspriset på energin.

Myndigheten konstaterar också att de villkor som fastställs av myndigheten i detta beslut bör ingå i Enovas/Energifondens stödhandbok, där reglerna fastställs för att bevilja stöd, eller ingå i någon annan lämplig form av riktlinjer för tillämpningen av stödåtgärderna. En version av dessa riktlinjer skall överlämnas till myndigheten senast sex månader efter det att detta beslut har antagits,

Följande åtgärder inom ramen för Energifonden, i den utformning som anmälts av de norska myndigheterna i en skrivelse av den 5 juni 2003 (dokument nr 03-3705-A, registrerat under ärende SAM 030.03006), utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 61.1 i EES-avtalet:

Den åtgärd som avses i artikel 1 e i detta beslut är förenlig med EES-avtalets funktion.

Investeringsstödet till produktion av förnybar energi, energibesparande åtgärder, ny energiteknik och energibesiktningar är förenligt med EES-avtalets funktion i den mening som avses i artikel 61.1 i EES-avtalet på de villkor som anges i denna artikel.

När så inte redan har skett, skall Norge upphäva de åtgärder som avses i artikel 6 a i detta beslut med omedelbar verkan och ersätta dem med åtgärder som uppfyller villkoren i artikel 4 i detta beslut.

De norska myndigheterna skall vidta alla nödvändiga åtgärder för att från mottagarna kräva tillbaka det stöd som avses i artikel 6 a i detta beslut och som olagligt har betalats ut till mottagarna, med avdrag för eventuella återbetalningar som redan har gjorts.

Återkravet skall verkställas utan dröjsmål och enligt förfarandena i den nationella lagstiftningen, förutsatt att dessa förfaranden gör det möjligt att omedelbart och effektivt verkställa detta beslut. Till beloppet skall läggas ränta och sammansatt ränta från och med den dag då stödet betalades ut till stödmottagaren till dess att det faktiskt återbetalas. Räntan beräknas enligt artiklarna 9 och 11 i beslut av Eftas övervakningsmyndighet nr 195/04/KOL.

De norska myndigheterna skall inom två månader från och med delgivningen av detta beslut underrätta Eftas övervakningsmyndighet om de åtgärder som har vidtagits för att följa beslutet.

Utfärdat i Bryssel den 3 maj 2006.

För Eftas övervakningsmyndighet

Bjørn T. GRYDELAND

Ordförande

Kurt JÄGER

Ledamot av kollegiet

(4) Riktlinjer för tillämpning och tolkning av artiklarna 61 och 62 i EES-avtalet och artikel 1 i protokoll 3 till övervaknings- och domstolsavtalet, antagna och utfärdade av myndigheten den 19 januari 1994, EGT L 231, 3.9.1994, s. 5, och EES-supplement 32, senast ändrade den 19 april 2006; nedan kallade ”riktlinjerna för statligt stöd”.

(6) Kapitel 6 togs senare bort genom myndighetens beslut nr 195/04/KOL av den 14 juli 2004. Definitionen av olagligt stöd återfinns numera i artikel 1 f i del II i protokoll 3 till övervaknings- och domstolsavtalet.

(7) För mer ingående information om de olika skriftväxlingarna mellan de norska myndigheterna och myndigheten, hänvisas till myndighetens beslut att inleda det formella granskningsförfarandet, beslut nr 122/05/KOL, se fotnot 5.

(9) Enligt de norska myndigheterna infördes detta påslag 1990 vid avregleringen av elmarknaden. Före 2002 förvaltade nätföretagen påslaget för att täcka sina egna kostnader i samband med information om energieffektivitet.

(10) ”Forskrift om innbetaling av påslag på nettariffen til Energifondet” (förordning om inbetalning av ett påslag på eldistributionsavgiften till Energifonden, nedan kallad ”Energifondsförordningen”).

(11) Lov av 29 Juni 1990 nr. 50 om produksjon, omforming, overføring, omsetning og fordeling av energi m.m, energiloven.

(12) De första tankarna på att inrätta ett centralt organ för att hantera energieffektivitetsåtgärder lades fram av en expertkommitté redan 1998, NOU 1998:11. Den norska regeringen tog upp idén i vitboken St.meld.nr.29 (1998–1999). Ändringen från NVE till Energifonden lades slutligen fram i statsbudgeten för 2001, St.prp.nr.1 (2000-2001).

(14) Reviderat avtal av den 22 september 2004, ”Avtale mellom den norske stat v/Olje- og energidepartementet og Enova SF om forvaltningen av midlene fa Energifondet i perioden 2002-2005”.

(15) Odelstingets vedtak til lov om endringar i lov 29. juni 1990 nr. 50 om produksjon, omforming, overføring, omsetning og fordeling av energi m.m. (energilova). Besl.O.nr.75 (2000–2001), jf. Innst.O.nr.59 (2000–2001) og Ot.prp.nr.35 (2000–2001)).

(19) Enligt Energifondsförordningen (Vedteker for Energifondet, § 4) skall Energifonden används för energibesparing, produktion av förnybar energi och annan miljövänlig energi.

(20) Se myndighetens beslut 302/05/KOL om godkännande av en stödordning för forskning och utveckling i fråga om gasteknik.

(21) Stora kunder får ofta rabatt på grund av de stora leveransavtalen. Enova tar hänsyn till detta i sin jämförelse av priserna för konkurrerande energikällor.

(22) Se exemplet på sida 7 i myndighetens beslut att inleda ett formellt granskningsförfarande (beslut 122/05/KOL), samt sida 9 i det beslutet, särskilt fotnot 17.

(23) Som myndigheten uppfattat det, förekommer ingen uppjustering om siffrorna skiljer sig till den sökandes nackdel.

(24) Se emellertid de norska myndigheternas förslag inför behandlingen av energibesparingsåtgärder i framtiden, avsnitt I.9.2 i detta beslut.

(25) Angående de 0,4 procenten angav de norska myndigheterna att detta gällde Enovas egna administrationskostnader för att hantera dessa projektansökningar.

(27) Programmet kallades ”undervisningsmaterial och utbildningskoncept” 2003 och bytte namn till ”utbildningsprogram” 2004.

(28) Införlivande i EES-avtalet av kommissionens förordning (EG) 69/2001 av den 12 januari 2001 om tillämpningen av artiklarna 87 och 88 i EG-fördraget på stöd av mindre betydelse, EGT L 10, 13.1.2001, s. 30.

(29) Införlivande i EES-avtalet av kommissionens förordning (EG) nr 70/2001 av den 12 januari 2001 om tillämpningen av artiklarna 87 och 88 i EG-fördraget på statligt stöd till små och medelstora företag, EGT L 10, 13.1.2001, s. 33, ändrad genom kommissionens förordning (EG) nr 364/2004 av den 25 februari 2004, EUT L 63, 28.2.2004, s. 22.

(30) Införlivande i EES-avtalet av kommissionens förordning (EG) nr 68/2001 av den 12 januari 2001 om tillämpningen av artiklarna 87 och 88 i EG-fördraget på stöd till utbildning, EGT L 10, 13.1.2001, s. 20, ändrad genom kommissionens förordning (EG) nr 363/2004 av den 25 februari 2004, EUT L 63, 28.2.2004, s. 20.

(31) Växelkurser (NOK/EUR) som använts av de norska myndigheterna: 2002:7,51, 2003:8,00, 2004:8,37, 2005:8,20.

(34) First Securities är en viktig aktör på den norska värdepappersmarknaden.

(35) En metod som visar en riskjusterad kapitalavkastning som en funktion av risken för marknadsportföljen och risken för tillgången (projektet) i fråga.

(36) Den formel som används av First Securities är RE = RF +β (RM – RF), där RF är norska långfristiga obligationer, β utgör risken för det enskilda projektet, RM är den förväntade avkastningen på marknadsportföljen, (RM-RF) är riskpremien för eget kapital). RE är den avkastning som krävs på investerat kapital.

(37) A) Förberedelse- och konstruktionskostnader. B) Kostnader för byggnader, maskiner och utrustning, installationskostnader eller kostnader för anpassningar och reparationer av befintliga byggnader, maskiner och befintlig utrustning. C) Upp till gränsen på 10 procent av projektets stödberättigande utgifter, kostnader för inköp av mark som är direkt relaterade till investeringen och för uppförande av elledningar. D) Kostnader för uppförande av en rörledning som skall kopplas till ett fjärrvärmenät. Kostnader för uppförande av ett fjärrvärmenät är endast stödberättigande i nätverksprojekt som omfattar ny teknik. E) Kostnader för anläggningsarbeten och övervakning av byggnadsarbeten. F) Kostnader för röjning och markarbeten. G) Kostnader för driftsättning och kostnader för att utbilda den operativa personal som krävs för idrifttagande. I detta sammanhang avses med driftsättning drift, tester och justering av ett enhetssystem för första gången för att se till att det fungerar enligt specifikationerna. H) Kostnader för spridning av projektrelaterad information. I) Kostnader för att övervaka investeringen. J) Kostnader i samband med genomförbarhetsstudier för de olika typerna av projekt (lön till deltagarna i projektet och indirekta arbetskostnader, utrustning, tillbehör, programvara, resor, informationsspridning, andra direkta eller indirekta kostnader). Stödmottagarens indirekta kostnader, räntor som betalas under byggnationen, anslutningsavgifter och avdragsgilla skatter skall inte vara stödberättigande. Se fotnot 26 ovan.

(38) EBITDA är vinst före räntor, skatt, av- och nedskrivningar. Detta omfattar nettokassaflödet från verksamheten före förändringar i rörelsekapital.

(39) Enligt punkt 55 i avsnitt D.3.3.1 i miljöriktlinjerna får biomassa – som har högre driftskostnader – beviljas driftsstöd som överstiger investeringsbeloppet, om Eftastaten kan visa att företagens totala kostnader efter avskrivning av anläggningen fortfarande överskrider marknadspriset på energin.

(40) Enligt avsnitt D.1.3.25 i miljöriktlinjerna kan energibesparingsåtgärder få ett stöd med en basnivå på 40 procent för de stödberättigande kostnaderna för dessa investeringar. Enligt avsnitt D.1.7.32 i miljöriktlinjerna skall stödet begränsas till de ytterligare investeringskostnaderna. Stödberättigande kostnader beräknas netto, efter ett avdrag för en eventuell kapacitetsökning, för inbesparade kostnader under de fem första åren av investeringens varaktighet och för ytterligare kompletterande produktion under samma femårsperiod.

(42) Kommissionens beslut av den 11 november 2003 om det statliga stöd som Förenade kungariket planerar att lämna inom ramen för WRAP:s ordning för stöd till miljöskydd (WRAP Environmental Grant Funding) och WRAP:s leasinggarantifond (WRAP Lease Guarantee Fund), EUT L 102, 7.4.2004, s. 59.

(43) Se även avsnittet ”information som lämnats av Norge” i myndighetens beslut 122/05/KOL, s. 12 och följande.

(44) Statligt stöd N 707/2002 – Nederländerna, MEP Främjande av förnybara energikällor.

(45) Dom av den 2 juli 1974 i mål 173/73, Italien mot kommissionen, REG 1974, s. 709; dom av den 22 mars 1977 i mål 78/76, Steinike mot Tyskland, REG 1977, s. 595; kommissionens beslut N 707/2002 – Nederländerna, se ovan, fotnot 42; beslut N 490/2000 – Italien, Icke-återvinningsbara kostnader i elsektorn.

(46) Förslag till avgörande av generaladvokat Jacobs den 26 oktober 2000 i mål C-379/98, Preussen Elektra mot Schleswag AG, REG 2001, s. I-2099, punkt 165.

(47) Se domen av den 27 januari 1998 i mål T-67/94, Ladbroke Racing Ltd mot Europeiska gemenskapernas kommission. REG 1998, s. II-1, punkt 105 och följande. I det avseendet råder det inga tvivel om att medlen kan hänföras still staten, som införde påslaget. Denna situation skiljer sig från det system som diskuteras i mål C-345/02, Pearle BV, Hans Prijs Optiek Franchise BV och Rinck Opticiëns BV mot Hoofdbedrijfschap Ambachten, REG 2004, s I-7139, som gällde en avgift som hade beslutats av en styrelse för en branschorganisation.

(48) Myndigheten vill dock påpeka att när det fastställs om ett stöd har gått till ett ”företag” tas ingen hänsyn till enhetens rättsliga status eller organisationsform. I stället bedöms kvaliteten i ett företag efter den verksamhet som får stöd, dom av den 23 april 1991 i mål C-41/90, Höfner och Elser mot Macotron, REG 1991, s. I-979; det vill säga, även icke vinstdrivande organisationer kan bedriva ekonomisk verksamhet och konkurrera med andra, se till exempel mål 78/76, Steinike & Weinlig, se fotnot 43 ovan, och dom av den 21 september 1999 i mål C-67/96, Albany, International BV mot Stichting Bedrijfspensionfonds Textielindustrie, REG 1999, s. I-5751.

(49) Om stödet utgör statligt stöd, vilket kommer att fastställas nedan, är Energifonden en stödordning. Se definitionen av en stödordning i artikel 1.d i del II i protokoll 3 till övervaknings- och domstolsavtalet.

(50) Dom av den 26 september 1996 i mål C-241/94, kommissionen mot Frankrike, REG 1996, s. I-4551, punkt 23.

(51) Se också generaladvokat Jacobs förslag till avgörande av den 24 september 1998 i mål C-256/97, DM Transport S.A,REG 1999, s. I- 3913, punkterna 39 och 40.

(52) Detta bekräftas av Enovas egen bedömning av sin roll på sin webbplats, där det står följande: ”Enova SF har stor frihet i fråga om valet och utformningen av sin strategiska inriktning och politiska åtgärder.”

(53) Till exempel i förhållande till elproducenter som använder traditionella källor eller – i nuläget – i förhållande till vattenkraftsproducenter eller andra producenter av förnybar energi som inte får stöd av Enova; eller företag som inte får stöd för att vidta åtgärder för att höja energieffektiviteten.

(55) Dom av den 9 augusti 1994 i mål C-44/93, Namur-Les Assurances du Crédit mot Office National du Duccroire och belgiska staten, REG 1994, s. I-3829.

(56) Se i detta avseende generaladvokat Fennellys tolkning i förslaget till avgörande i de förenade målen C-15/98 och C-105/99, Italienska republiken och Sardegna Lines mot Europeiska kommissionen, REG 2000, s. II-8855, punkt 61 och följande, enligt vilken ändringar i lagstiftningen skall innebära en betydande ändring av systemet, det vill säga vara mer än en formell ändring.

(57) I sina respektive förslag till regeringen betecknade de norska myndigheterna själva finansieringsmekanismen som ”ny”.

(58) Beslut av den 19 december 2001 i de förenade målen T-195/01 och T-207/01, Government of Gibraltar och Konungariket Spanien mot Europeiska kommissionen, REG 2001, s. II-3915, punkt 111.

(60) Dom av den 26 september 2002 i mål C-351/98, Konungariket Spanien mot Europeiska kommissionen, REG 2002, s. I-8031, punkt 76.

(62) Hänvisningen till en gemenskapsnorm i samband med EES-avtalet görs uttryckligen i miljöriktlinjerna, se avsnitt A.5 i miljöriktlinjerna.

(63) Avsnitt II.3.1.2 i myndighetens beslut om att inleda ett formellt granskningsförfarande, beslut 122/05/KOL.

(64) Avsnitt II.3.1.3 i myndighetens beslut om att inleda ett formellt granskningsförfarande, beslut 122/05/KOL.

(69) Enligt den växelkurs som offentliggörs på myndighetens webbplats, fastställd till 7,23 för 2003.

(72) Med ett grönt certifikat avses normalt ett minsta pris som fastställs av staten och som en producent av ”grön energi” får av distributören. Dessa gröna certifikat kan, beroende på det enskilda fallet, inte utgöra statligt stöd i den mening som avses i artikel 61.1 i EES-avtalet. De norska myndigheterna gav upp tanken på en gemensam marknad för gröna certifikat med Sverige i februari 2006.

(73) Sådana kostnader godkändes även av Europeiska kommissionen i statligt stöd N 75/2002 – Finland, se fotnot 26.

(75) Dom av den 21 oktober 2003 i de förenade målen C-261/01 och C-262/0, Belgiska staten mot Calster, Cleeren, Openbaar Slachthuis NV, REG 2003, s. I-12249, punkt 46, dom av den 25 juni 1970 i mål C-47/69, Frankrike mot kommissionen, REG 1970, s. 487, punkt 4.

(76) Dom av den 27 oktober 1993 i mål C-72/92, Firma Herbert Scharbatke GmbH mot Federala republiken Tyskland, REG 1993, s. I-5509, med hänvisning till artikel 95, numera artikel 90 i EG-fördraget. Artikel 14 i EES-avtalet är identisk med artikel 90 i EG-fördraget.

(77) Dom av den 2 augusti 1993 i mål C-266/91, Celulose Beira Industrial SA mot Fazenda Pública, REG 1993, s. I-4337.

(78) Dom av den 11 mars 1992 i de förenade målen C-78/90–C-83/90, Compagnie Commerciale de l’Ouest m.fl. mot Receveur principal des douanes i La Pallice Port, REG 1992, s. I-1847.

(79) Europeiska kommissionen godkände en liknande utformning i kommissionens beslut N 707/2002, se fotnot 42.

(80) Se synpunkterna i kommissionens beslut N 707/2002, fotnot 42 och N 533/01 – Irland, stöd för att främja förnybara energikällor i Irland.

(81) Dom av den 4 april 1995 i mål C-350/93, Kommissionen mot Italien, REG 1995, s. I-699, punkt 22.

(82) Dom av den 17 juni 1999 i mål C-75/97, Belgien mot kommissionen, REG 1999, s. I-3671, punkt 66, och dom av den 7 mars 2002 i mål C-310/99, Italien mot kommissionen REG 2002, s. I-2289, punkt 99.

(83) Dom av den 17 januari 1997 i mål C-169/95, Spanien mot kommissionen, REG 1997, s. I-135, punkt 51.

	2000	2001	2002	2003	2004	Jan–maj 2005
Total produktion	142 816	121 608	130 473	107 273	110 427	60 976
Vatten	142 289	121 026	129 837	106 101	109 280	ej tillämplig
Vind	31	27	75	220	260	ej tillämplig
Termisk energi	496	555	561	952	887	ej tillämplig
Förbrukning	123 761	125 206	120 762	115 157	121 919	56 665
Import	1 474	10 760	5 334	13 471	15 334	1 923
Export	20 529	7 162	15 045	5 587	3 842	6 234
Nettoimport	–19 055	3 598	–9 711	7 884	11 492	–4 311
Nettoimport/förbrukning	0,0 %	2,9 %	0,0 %	6,8 %	9,4 %	0,0 %
Nettoexport/förbrukning	15,4 %	0,0 %	8,0 %	0,0 %	0,0 %	7,6 %

Förnybar energi		Stödnivå i % av sammanlagda investeringskostnader, stödet beräknat enligt nettonuvärdesmetoden
	Antal projekt	Genomsnitt	Maximalt
Vind	10	23 %	68 %
Fjärrvärme	19	20 %	31 %
Bio	31	20 %	50 %
Ny förnybar	1	25 %	25 %

	Statlig budget miljoner NOK	Påslag på avgift miljoner NOK	Total budget miljoner NOK	Total budget miljoner euro (31)
2002	270	161	431	57,3
2003	259	192	451	56,4
2004	60	470	530	63,3
2005	0	650	650	79,3

Stödberättigande investeringskostnad (32)	123 000 000
Produktion kWh/år	45 700 000
Pris NOK/kWh	0,25
Årsintäkter (33)	11 425 000
Driftskostnader NOK/kWh	0,10
Driftskostnader per år	4 570 000
Nettointäkter per år	6 855 000
Ekonomisk livslängd i år	25
Kapitalavkastning	6,33 %
NPV	–38 000 000
Investeringsstöd	38 000 000

Teknik	Drifts- och underhållskostnader	Bränsle	Driftskostnader totalt
Siffror från IEA:s rapport: ”Projected costs of generating Electricity 2005 update”
Kol	0,034–0,068	0,076–0,152	0,11–0,22
Gas	0,023–0,031	0,187–0,249	0,21–0,28
Kraftvärmeproduktion			0,17–0,44
Siffror från NVE:s rapport: Kostnader för produktion av energi och värme 2002
Vind	0,05		0,05
Siffror från Enovas projektportfölj (exempel)
Vind	0,05–0,10	0	0,05–0,10
Bio	0,07–0,15	0,2–0,3	0,27–0,45
Ny förnybar			0,05
Fjärrvärme			0,05–0,10