1)

Under de senaste tjugo åren har radio- och TV-sektorn förändrats avsevärt. Avskaffandet av monopolen, tillkomsten av nya aktörer och den snabba tekniska utvecklingen har på ett genomgripande sätt förändrat konkurrensvillkoren på området. TV-sändningar har traditionellt sett varit en reserverad verksamhet. Sedan tillkomsten har de huvudsakligen tillhandahållits av offentliga företag som en monopolverksamhet, främst på grund av den begränsade tillgången på sändningsfrekvenser och de höga inträdeshindren.

2)

På 1970-talet gjorde emellertid den ekonomiska och tekniska utvecklingen det i ökande grad möjligt för Eftastaterna att tillåta andra operatörer att sända. Eftastaterna beslutade därmed att införa konkurrens på marknaden. Detta ledde till större valmöjligheter för konsumenterna, som fick tillgång till många nya kanaler och tjänster. Införandet av konkurrens främjade också uppkomsten av starka europeiska operatörer och dessas tillväxt samt utvecklingen av ny teknik, och garanterade en större mångfald inom sektorn. Samtidigt som Eftastaterna öppnade marknaderna för konkurrens ansåg de dock att radio och TV i allmänhetens tjänst skulle bevaras som ett sätt att garantera täckning av vissa områden och att tillfredsställa behov som de privata operatörerna inte nödvändigtvis tillfredsställer i full utsträckning.

3)

Privata operatörer har uppmärksammat övervakningsmyndigheten på att den ökade konkurrensen och förekomsten av statligt finansierade operatörer har lett till en växande oro för möjligheterna att konkurrera på lika villkor. Klagomålen gäller överträdelser av artikel 61 i EES-avtalet i samband med den offentliga finansieringen av radio- och TV-programföretag som verkar i allmänhetens tjänst.

4)

I dessa riktlinjer fastställs de principer som övervakningsmyndigheten kommer att följa vid tillämpningen av artikel 61 och artikel 59 i EES-avtalet på statlig finansiering av radio- och TV-programföretag som verkar i allmänhetens tjänst. Detta kommer att göra övervakningsmyndighetens politik på detta område så klar och tydlig som möjligt.

1)

I resolutionen som rådet och företrädarna för medlemsstaternas regeringar antog den 1 januari 1999 om radio och TV i allmänhetens tjänst (nedan kallad ”resolutionen om radio och TV i allmänhetens tjänst”) (2), anges att ”radio- och TV-verksamhet i allmänhetens tjänst, med tanke på de kulturella, sociala och demokratiska funktioner, som radio- och TV-verksamhet i allmänhetens tjänst fyller för det allmänna bästa, är av avgörande betydelse för att trygga demokrati, pluralism, social sammanhållning och kulturell och språklig mångfald”.

2)

Tjänster i allmänhetens intresse inom radio- och TV-sektorn är inte jämförbara med sådana tjänster inom någon annan ekonomisk sektor, även om de har en klar ekonomisk betydelse. Det finns inte någon annan tjänst som samtidigt har så stor spridning bland befolkningen, förser den med ett stort utbud av information och innehåll, och på så sätt förmedlar och påverkar både enskildas och allmänhetens åsikter.

3)

Radio och TV i allmänhetens tjänst har en viktig roll att spela när det gäller att främja kulturell mångfald i alla länder genom att erbjuda ett bildande programutbud, genom att ge allmänheten objektiv information, genom att garantera ett varierande programutbud och genom att demokratiskt och gratis tillhandahålla kvalitetsunderhållning (3).

4)

Dessutom betraktas radio och TV allmänt som en mycket pålitlig informationskälla och dessa medier är för en ganska stor del av befolkningen den huvudsakliga källan till information. På så sätt bidrar radio och TV till den offentliga debatten och garanterar att alla invånare med tiden får en rimlig chans att delta i det offentliga livet.

5)

Den stora betydelse som verksamheter i allmänhetens tjänst har generellt (4) erkänns också i EES-avtalet. Den centrala bestämmelsen är i detta hänseende artikel 59.2 i EES-avtalet, som lyder på följande sätt: ”Företag som anförtrotts att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse eller som har karaktären av fiskala monopol skall vara underkastade reglerna i detta avtal, särskilt konkurrensreglerna, i den mån tillämpningen av dessa regler inte rättsligt eller i praktiken hindrar att de särskilda uppgifter som tilldelats dem fullgörs. Utvecklingen av handeln får inte påverkas i en omfattning som strider mot de avtalsslutande parternas intresse.”

6)

Europeiska gemenskapernas domstol har i två mål konstaterat att sändningsverksamhet för television kan anses vara ”tjänster av allmänt ekonomiskt intresse” i enlighet med artikel 86.2 i EG-fördraget (5). Domstolen har också understrukit att dessa tjänster är underkastade konkurrensbestämmelserna i den mån bestämmelserna inte hindrar att företagens särskilda uppgifter fullgörs (6).

7)

I resolutionen om radio och TV i allmänhetens tjänst angavs med hänsyn till radio- och TV-sektorns särskilda karaktär följande principer och villkor som skall gälla för tillämpningen av bestämmelserna i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen:

”Bestämmelserna i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen skall inte påverka medlemsstaternas behörighet att svara för finansiering av radio och TV i allmänhetens tjänst i den utsträckning som denna finansiering beviljas radio- och TV-organisationerna för att de skall utföra det uppdrag att verka i allmänhetens tjänst som har tilldelats dem, utformats och organiserats av varje medlemsstat och i den utsträckning som finansieringen inte påverkar handelsvillkoren och konkurrensen inom gemenskapen i en omfattning som kan strida mot det gemensamma intresset, varvid kraven på att utföra uppdraget att verka i allmänhetens tjänst skall beaktas.”

Eftersom resolutionen är införlivad i EES-avtalet som en rättsakt som de avtalsslutande parterna skall beakta (7) gäller liknande principer i EES-länderna.

8)

I resolutionen om radio och TV i allmänhetens tjänst bekräftades ännu en gång betydelsen av radio och TV i allmänhetens tjänst för det sociala, demokratiska och kulturella livet. ”En nödvändig förutsättning för att den särskilda skyldigheten att tillhandahålla radio och TV i allmänhetens tjänst skall kunna fullgöras är att allmänheten, utan diskriminering och på grundval av lika möjligheter, har tillgång till ett brett utbud av kanaler och tjänster.” Vidare måste radio och TV i allmänhetens tjänst ”dra nytta av den tekniska utvecklingen”, ge ”allmänheten möjlighet att dra nytta av fördelarna med de nya audiovisuella tjänsterna, informationstjänsterna och den nya tekniken” och svara för ”utveckling och diversifiering av verksamheten i den digitala tidsåldern”. Slutligen anges att ”de radio- och TV-programföretag som verkar i allmänhetens tjänst även fortsättningsvis måste kunna erbjuda ett brett programutbud i enlighet med sitt uppdrag så som det utformats av medlemsstaterna för att rikta sig till samhället som helhet, och att det i detta sammanhang är berättigat för de radio- och TV-programföretag som verkar i allmänhetens tjänst att försöka nå en bred publik”.

9)

Med hänsyn till dessa särskilda kännetecken, som är specifika för radio- och TV-sektorn, kan, såsom anges i resolutionen om radio och TV i allmänhetens tjänst, ett uppdrag att sända radio och TV i allmänhetens tjänst som innebär att man tillhandahåller ”ett brett programutbud i enlighet med sitt uppdrag” i princip anses som legitimt, eftersom det syftar till ett balanserat och varierat programutbud som garanterar offentliga radio- och TV-programföretag en publik av en viss storlek, och därmed också garanterar att uppdraget fullgörs, eftersom samhällets demokratiska, sociala och kulturella behov tillfredsställs och mångfalden bevaras.

10)

Det bör noteras att kommersiella radio- och TV-programföretag, varav flera omfattas av en skyldighet att tillhandahålla radio och TV i allmänhetens tjänst, också spelar en roll när det gäller att uppfylla kraven i resolutionen om radio och TV i allmänhetens tjänst, i den mån de bidrar till att säkerställa pluralism, berika den kulturella och politiska debatten och bredda programutbudet.

1)

Vid tillämpning av reglerna om statligt stöd på radio och TV i allmänhetens tjänst måste hänsyn tas till många olika faktorer. I EES-avtalet finns artikel 61 om statligt stöd och artikel 59.2 om tillämpningen av reglerna i EES-avtalet, särskilt konkurrensreglerna på tjänster av allmänt ekonomiskt intresse. I protokoll 3 till övervakningsavtalet fastställs arbetsordningen i ärenden om statligt stöd.

2)

För Europeiska gemenskaperna infördes genom Amsterdamfördraget en särskild bestämmelse (artikel 16 i EG-fördraget) om tjänster av allmänt ekonomiskt intresse och ett tolkningsprotokoll om systemet för radio och TV i allmänhetens tjänst. Genom Maastrichtfördraget hade det redan införts en artikel i vilken gemenskapens roll på kulturområdet definieras (artikel 151 i EG-fördraget) och en artikel där det ges möjlighet att bevilja statligt stöd för att främja kulturen (artikel 87.3 d i EG-fördraget). EES-avtalet medger inte kulturundantag liknande det i artikel 87.3 d i EG-fördraget. Detta innebär emellertid inte att undantag för sådana åtgärder är uteslutna. Övervakningsmyndigheten har i tidigare fall godtagit att sådana stödåtgärder godkänns på kulturella grunder med stöd av artikel 61.3 c i EES-avtalet (8).

3)

Direktiv 89/552/EEG av den 3 oktober 1989 om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television (9), ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 97/36/EG (10), har införlivats i bilaga X i EES-avtalet (11). Direktiv 80/723/EEG av den 25 juni 1980 om insyn i de finansiella förbindelserna mellan medlemsstater och offentliga företag (12), ändrat genom kommissionens direktiv 2000/52/EG av den 26 juli 2000 (13), införlivades i EES-avtalet genom gemensamma EES-kommitténs beslut nr 6/2001 (14). Dessa bestämmelser är föremål för tolkning av Eftadomstolen inom Eftapelaren och av Europeiska domstolen och Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt inom gemenskapspelaren. Övervakningsmyndigheten har också antagit flera riktlinjer om tillämpning av reglerna om statligt stöd som motsvarar liknande meddelanden som publicerats av EG-kommissionen.

1)

I artikel 61.1 i EES-avtalet anges att ”Om inte annat föreskrivs i detta avtal, är stöd som ges av EG-medlemsstater, Eftastater eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med detta avtal i den utsträckning det påverkar handeln mellan de avtalsslutande parterna.”

2)

Syftet med det statliga ingripandet har inte någon betydelse för bedömningen av om det är fråga om statligt stöd enligt artikel 61.1 i EES-avtalet, utan vid bedömningen granskas enbart vilka följder det statliga ingripandet har. Statlig finansiering av radio- och TV-programföretag som verkar i allmänhetens tjänst betraktas normalt som statligt stöd, om finansieringen uppfyller ovanstående kriterier. Radio- och TV-programföretag som verkar i allmänhetens tjänst finansieras normalt med medel ur statsbudgeten eller genom en avgift på TV-innehav. Under vissa särskilda omständigheter kan staten ge kapitaltillskott till radio- eller TV-programföretag som verkar i allmänhetens tjänst eller efterskänka sådana företags skulder. Dessa finansiella åtgärder vidtas normalt av offentliga myndigheter och inbegriper överföring av statliga medel. Om dessa åtgärder genomförs i strid med marknadsekonomiska investeringsprinciper i enlighet med kapitel 19 i övervakningsmyndighetens riktlinjer för statligt stöd i fråga om offentliga myndigheters innehav och kapitel 20 om tillämpningen av reglerna för statligt stöd på offentliga företag i tillverkningsindustrin (15), gynnar de i de flesta fall endast vissa radio- och TV-programföretag och kan därmed snedvrida konkurrensen. Förekomsten av statligt stöd måste naturligtvis bedömas från fall till fall, också beroende på vilken typ av finansiering det rör sig om (16).

3)

EG-domstolen har konstaterat följande: ”Om ett statligt finansiellt stöd eller stöd som ges med hjälp av statliga medel förstärker ett företags ställning i förhållande till andra konkurrerande företag i handeln inom gemenskapen skall denna handel anses påverkas av detta stöd” (17). Statlig finansiering av radio- och TV-programföretag som verkar i allmänhetens tjänst kan således generellt anses påverka handeln mellan de avtalsslutande parterna. Detta gäller utan tvekan förvärv och försäljning av programrättigheter, som ofta sker på internationell nivå. Om de offentliga radio- och TV-programföretagen får sälja reklamtid, har detta också effekter utanför landets gränser, särskilt i homogena språkområden som överskrider nationsgränser. Dessutom kan kommersiella radio- och TV-programföretag ha ägare i fler än en EES-stat.

4)

Enligt EG-domstolens och förstainstansrättens rättspraxis (18) skall all statlig finansiering av ett visst företag betraktas som statligt stöd (under förutsättning att alla villkor för tillämpning av artikel 87.1 är uppfyllda). EG-domstolen har emellertid i sin dom rörande Altmark Trans GmbH (19) (nedan kallad ”Altmark-domen”) fastställt att ”en statlig åtgärd inte omfattas av artikel 92.1 [nu artikel 87.1] i fördraget i den mån som åtgärden skall anses utgöra ersättning som motsvarar ett vederlag för tjänster som det mottagande företaget har tillhandahållit för att fullgöra skyldigheter avseende allmännyttiga tjänster, när åtgärden i själva verket inte innebär att dessa företag gynnas ekonomiskt och således inte har som verkan att dessa företag får en mer fördelaktig konkurrensställning än konkurrerande företag”.

5)

Enligt Altmarkdomen måste dock följande fyra villkor uppfyllas för att sådan ersättning skall undgå att klassas som statligt stöd:

6)

Övervakningsmyndigheten kommer att ta hänsyn till EG-domstolens tolkning när den bedömer ekonomisk kompensation för offentliga tjänster enligt artikel 61.1 i EES-avtalet. Ersättning som uppfyller ovanstående kriterier utgör därför inte statligt stöd i den mening som avses i artikel 61.1 i EES-avtalet och behöver inte anmälas till övervakningsmyndigheten.

1)

De program för finansiering som i dag finns i de flesta Eftastater infördes för länge sedan. Övervakningsmyndigheten måste därför preliminärt bedöma om dessa program kan anses som befintligt stöd enligt artikel 1.1 i del I av protokoll 3 till övervakningsavtalet (20).

2)

Befintligt stöd regleras i artikel 1.1 i del I av protokoll 3 till övervakningsavtalet där det anges att ”Eftas övervakningsmyndighet skall i samarbete med Eftastaterna fortlöpande granska alla stödprogram som förekommer i dessa stater. Denna myndighet skall till den senare lämna förslag till ändamålsenliga åtgärder som krävs med hänsyn till den pågående utvecklingen eller EES-avtalets funktion.”

3)

Enligt artikel 1 b i i del II av protokoll 3 till övervakningsavtalet anses med befintligt stöd ”allt stöd som fanns innan EES-avtalet trädde i kraft i respektive Eftastat, det vill säga stödordningar och individuellt stöd som infördes före och som fortfarande är tillämpliga efter det att EES-avtalet har trätt i kraft”.

4)

I artikel 1 b v i del II av protokoll 3 till övervakningsavtalet anses med befintligt stöd även ”stöd som är att betrakta som befintligt stöd, eftersom det kan fastställas att det inte utgjorde något stöd när det infördes men senare blev ett stöd på grund av utvecklingen av den gemensamma marknaden, utan att Eftastaten företagit någon ändring.”

5)

I enlighet med protokoll 3 till övervakningsavtalet och EG-domstolens rättspraxis (21) skall övervakningsmyndigheten undersöka om den rättsliga ram enligt vilken stödet beviljas har ändrats sedan den infördes. Övervakningsmyndigheten kommer att beakta alla de rättsliga och ekonomiska faktorer som hänger samman med radio- och TV-systemet i en viss Eftastat. Även om de rättsliga och ekonomiska faktorer som är relevanta för en sådan bedömning har många gemensamma drag i de flesta eller alla EES-stater, anser övervakningsmyndigheten att det bästa tillvägagångssättet är att göra en bedömning från fall till fall.

1)

Statligt stöd till radio- och TV-programföretag som verkar i allmänhetens tjänst måste granskas av övervakningsmyndigheten, som avgör om det kan betraktas som förenligt med EES-avtalet. De undantag som anges i artikel 61.2 och 61.3 i EES-avtalet kan tillämpas.

2)

EES-avtalet innehåller varken någon bestämmelse som motsvarar artikel 151.4 i EG-fördraget som ålägger EG-kommissionen beakta de kulturella aspekterna då den handlar enligt andra bestämmelser i fördraget, eller något kulturundantag liknande det i artikel 87.3 d i EG-fördraget. Detta betyder emellertid inte att reglerna om statligt stöd inte medger att man tar hänsyn till de kulturella aspekterna. Övervakningsmyndigheten fastställde i ett beslut om statligt stöd till filmproduktion och filmrelaterad verksamhet i Norge att filmstöd kan godkännas på kulturella grunder i enlighet med artikel 61.3 c i EES-avtalet, förutsatt att tillräcklig hänsyn tas till de kriterier som EG-kommissionen utarbetat och att man inte avviker från EG-kommissionens praxis innan artikel 87.3 d i EG-fördraget antogs. Dessutom betonade EG-kommissionen uttryckligen i sitt beslut om stöden NN 49/97 och N 357/99 rörande ett stödpaket för irländsk film- och TV-produktion att införandet av artiklarna 151.1 och 87.3 d i EG-fördraget inte nödvändigtvis avspeglade en förändring i EG-kommissionens kulturpolitik. Vad beträffar sändningsverksamhet konstateras det i resolutionen om radio och TV i allmänhetens tjänst att sådan verksamhet fyller en kulturell funktion och att man vid tillämpning av konkurrensreglerna bör ta hänsyn till uppdraget att verka i allmänhetens tjänst.

3)

Det är övervakningsmyndighetens uppgift att besluta om en faktisk tillämpning av undantagsbestämmelserna i artikel 61.3 i EES-avtalet och om hur man bör ta hänsyn till kulturella aspekter. Det bör dock erinras om att de bestämmelser som medger undantag från förbudet mot statligt stöd måste tillämpas strikt. Därför anser EG-kommissionen att begreppet kultur när det gäller att undanta stöd från förbudet mot statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.3 d i EG-fördraget måste tolkas restriktivt. Samma sak gäller när övervakningsmyndigheten granskar huruvida en åtgärd kan undantas på kulturella grunder med stöd av artikel 61.3 c i EES-avtalet. I sitt beslut i ärendet rörande Kinderkanal och Phoenix konstaterar kommissionen att en medlemsstats utbildningsbehov och demokratiska behov inte har något samband med att främja kulturen (22). I detta hänseende bör det noteras att det finns en skillnad mellan de kulturella, sociala och demokratiska behoven i varje samhälle. Utbildning kan naturligtvis också ha en kulturell aspekt.

(4)

När medlemsstaterna beviljar statligt stöd till radio- och TV-programföretag som verkar i allmänhetens tjänst är det vanligt att man inte skiljer mellan dessa tre behov. Det innebär att om en Eftastat inte ger en särskild definition och avsätter särskilda medel endast för att främja kulturen, kan ett sådant stöd i allmänhet inte godkännas på kulturella grunder. I de flesta fall kan stödet emellertid bedömas på grundval av artikel 59.2 i EES-avtalet om tjänster av allmänt ekonomiskt intresse. Oavsett vilken rättslig grund som används för att bedöma stödets förenlighet, kommer övervakningsmyndigheten att göra sin huvudsakliga granskning på grundval av de kriterier som fastställs i dessa riktlinjer.

1)

Enligt EG-domstolens fasta rättspraxis är artikel 86 i EG-fördraget (23) en undantagsbestämmelse som måste tolkas restriktivt. EG-domstolen har klargjort att en åtgärd för att kunna omfattas av ett undantag, måste uppfylla samtliga följande villkor:

2)

Det är övervakningsmyndighetens uppgift att bedöma om dessa kriterier är uppfyllda när den tillämpar motsvarande artikel, dvs. artikel 59.2 i EES-avtalet på Eftastaterna.

3)

Särskilt när det gäller radio och TV i allmänhetens tjänst måste det ovan beskrivna tillvägagångssättet anpassas mot bakgrund av resolutionen om radio och TV i allmänhetens tjänst, som hänvisar till ”det uppdrag att verka i allmänhetens tjänst som har tilldelats dem [radio- och TV-organisationerna], utformats och organiserats av varje medlemsstat” (definition och tilldelning) och föreskriver ett undantag från fördragets regler för finansiering av radio och TV i allmänhetens tjänst ”i den utsträckning som finansieringen inte påverkar handelsvillkoren och konkurrensen inom gemenskapen i en omfattning som kan strida mot det gemensamma intresset, varvid kraven på att utföra uppdraget att verka i allmänhetens tjänst skall beaktas” (proportionalitet).

4)

EG-kommissionens aktuella beslutspraxis visar att en åtgärd som inte uppfyller alla Altmarkkriterier måste analyseras i enlighet med artikel 86.2 i EG-fördraget respektive artikel 59.2 i EES-avtalet (24).

1)

För att uppfylla villkoret i punkt 24C.6.1 vid tillämpningen av artikel 59.2 i EES-avtalet, måste en officiell definition av uppdraget att tillhandahålla en tjänst av allmänt intresse fastställas. Endast om det finns en officiell definition kan övervakningsmyndigheten med en tillräcklig grad av rättssäkerhet bedöma om undantaget i artikel 59.2 är tillämpligt.

2)

Det är Eftastaternas ansvar att definiera vad som skall ingå i uppdraget att tillhandahålla en tjänst av allmänt intresse. Detta kan göras på nationell, regional eller lokal nivå. Generellt gäller att denna befogenhet måste utövas med beaktande av begreppet ”tjänster av allmänt ekonomiskt intresse”. Med hänsyn till radio- och TV-sektorns särskilda art kan en ”vid” definition, som innebär att ett visst radio- och TV-programföretag anförtros uppgiften att tillhandahålla ett balanserat och varierat programutbud samtidigt som en viss andel av publiken behålls i enlighet med uppdraget, anses vara berättigad enligt artikel 59.2. En sådan definition skulle överensstämma med syftet att tillgodose samhällets demokratiska, sociala och kulturella behov och att garantera mångfalden, inbegripet kulturell och språklig mångfald.

3)

På liknande sätt kan uppdraget att verka i allmänhetens tjänst innefatta vissa tjänster som inte är ”program” i traditionell bemärkelse, t.ex. informationstjänster via Internet, i den mån de syftar till att tillgodose samma demokratiska, sociala och kulturella behov i samhället och även beaktar utvecklingen av och mångfalden hos verksamheter i den digitala tidsåldern.

4)

Om uppdraget att tillhandahålla en tjänst av allmänt intresse utvidgas till att även omfatta nya tjänster, bör definitionen och beslutet om tilldelning anpassas därefter inom gränserna i artikel 59.2 i EES-avtalet.

5)

Det är övervakningsmyndighetens uppgift att kontrollera att Eftastaterna följer EES-avtalets bestämmelser. När det gäller definitionen av radio och TV i allmänhetens tjänst, är övervakningsmyndighetens roll begränsad till att kontrollera uppenbara felaktigheter. Det åligger inte övervakningsmyndigheten att besluta om ett program skall tillhandahållas som en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse och inte heller att ifrågasätta en viss produkts art eller kvalitet. En uppenbar felaktighet i definitionen av uppdraget att tillhandahålla en tjänst av allmänt intresse kan dock uppstå om uppdraget omfattar verksamheter som rimligen inte kan anses tillgodose de ”demokratiska, sociala och kulturella behoven i varje samhälle”. Detta skulle normalt vara fallet för t.ex. e-handel. I detta sammanhang bör det erinras om att uppdraget att tillhandahålla tjänster av allmänt intresse beskriver de tjänster som erbjuds allmänheten i allmänhetens intresse. Frågan om definitionen av uppdraget att tillhandahålla tjänster av allmänt intresse får inte förväxlas med frågan om vilken finansieringsmekanism som valts för att tillhandahålla dessa tjänster. Detta innebär att radio- och TV-programföretag som verkar i allmänhetens tjänst kan utföra kommersiella verksamheter för att få intäkter, t.ex. försäljning av reklamtid, men att sådana verksamheter normalt inte kan betraktas som en del av uppdraget att tillhandahålla tjänster av allmänt intresse.

6)

Definitionen av uppdraget att verka i allmänhetens tjänst bör vara så exakt som möjligt. Det får inte råda några tvivel om huruvida Eftastaten har avsett att en viss verksamhet som utförs av det företag som anförtrotts att tillhandahålla tjänster av allmänt intresse skall omfattas av uppdraget eller inte. Utan en klar och tydlig definition av de skyldigheter som åläggs det radio- och TV-programföretag som verkar i allmänhetens tjänst, kan övervakningsmyndigheten inte utföra sin uppgift enligt artikel 59.2 i EES-avtalet och därmed inte bevilja några undantag enligt den artikeln.

7)

En tydlig angivelse av vilka verksamheter som ingår i uppdraget att tillhandahålla tjänster av allmänt intresse är också viktigt för att företag som inte verkar i allmänhetens intresse skall kunna planera sina verksamheter.

8)

Slutligen bör uppdraget att tillhandahålla tjänster av allmänt intresse vara exakt, så att Eftastaternas myndigheter har möjlighet att effektivt kontrollera att det utförs på det sätt som beskrivs i följande kapitel.

1)

För att ett företag skall kunna komma i fråga för ett undantag enligt artikel 59.2 i EES-avtalet, bör uppdraget att tillhandahålla tjänster av allmänt intresse anförtros ett eller flera företag genom en officiell handling (t.ex. lagstiftning, avtal eller direktiv).

2)

Det räcker dock inte att det radio- och TV-företag som verkar i allmänhetens tjänst formellt har anförtrotts att tillhandahålla en väldefinierad tjänst av allmänt intresse, utan det krävs också att denna tjänst verkligen tillhandahålls på det sätt som förutses i de formella bestämmelserna mellan staten och det aktuella företaget. Det är därför önskvärt att en lämplig myndighet eller ett särskilt utsett organ kontrollerar tillämpningen. Behovet av en sådan myndighet eller ett sådant organ som ansvarar för kontrollen är uppenbart när det aktuella företaget åläggs kvalitetsnormer. Det ankommer inte på övervakningsmyndigheten att bedöma om kvalitetsnormerna följs. Den måste kunna förlita sig på att Eftastaterna utövar en lämplig kontroll.

3)

Eftastaterna har behörighet att välja vilket slags system de vill ha för att kontrollera att tjänsterna i allmänhetens intresse fullgörs. Ett sådant organ kan vara effektivt endast om det är fristående från det företag som anförtrotts att tillhandahålla tjänsterna av allmänt intresse.

4)

Om det inte finns tillräckliga och pålitliga indikationer på att tjänsten av allmänt intresse faktiskt tillhandahålls enligt uppdraget, kan övervakningsmyndigheten inte utföra sina uppgifter enligt artikel 59.2 i EES-avtalet och därmed inte heller bevilja några undantag enligt denna artikel.

1)

Uppdraget att verka i allmänhetens tjänst kan vara kvantitativt, kvalitativt eller båda delarna. Oavsett form kan det berättiga till kompensation, så länge det leder till extrakostnader som programföretaget normalt inte skulle ha ådragit sig.

2)

Finansieringssystemen kan grovt delas in i två grupper, nämligen ”en enda form av finansiering” och ”dubbel finansiering”. Gruppen ”en enda form av finansiering” omfattar de system där det radio- och TV-programföretag som verkar i allmänhetens tjänst finansieras med offentliga medel från en enda källa, oavsett finansieringens form. System med ”dubbel finansiering” omfattar en mängd olika system, där radio- och TV-programföretag som verkar i allmänhetens tjänst finansieras genom olika kombinationer av statliga medel och intäkter från kommersiell verksamhet, såsom försäljning av reklamtid eller program.

3)

I resolutionen om radio och TV i allmänhetens tjänst anges följande: ”Bestämmelserna i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen skall inte påverka medlemsstaternas behörighet att svara för finansiering av radio och TV i allmänhetens tjänst […].” Detta inbegriper även valet av finansieringstyp. Så länge konkurrensen på den berörda marknaden (annonsering och inköp eller försäljning av programmaterial) inte påverkas i en omfattning som står i strid med gemensamma intressen, finns det inget principiellt fel med att offentliga medel och annonsering blandas.

4)

Eftastaterna får själva välja hur radio och TV i allmänhetens tjänst skall finansieras, men övervakningsmyndigheten måste enligt artikel 59.2 i EES-avtalet kontrollera att undantaget från den sedvanliga tillämpningen av konkurrensreglerna för tillhandahållandet av tjänster av allmänt ekonomiskt intresse inte påverkar konkurrensen på EES-marknaden på ett oproportionerligt sätt. Proportionalitetstestet är av ”negativ” karaktär, dvs. det undersöker huruvida den antagna åtgärden inte är oproportionerlig. Stödet bör inte heller påverka handeln i en omfattning som strider mot gemensamma intressen.

5)

I resolutionen om radio och TV i allmänhetens tjänst bekräftas detta tillvägagångssätt även för radio och TV i allmänhetens tjänst. Där anges att finansieringen inte får påverka ”handelsvillkoren och konkurrensen inom gemenskapen i en omfattning som kan strida mot det gemensamma intresset, varvid kraven på att utföra uppdraget att verka i allmänhetens tjänst skall beaktas”.

1)

För att övervakningsmyndigheten skall kunna göra den ovan beskrivna bedömningen krävs en klar och exakt definition av uppdraget att verka i allmänhetens tjänst och en klar och tydlig åtskillnad mellan verksamhet i allmänhetens tjänst och annan verksamhet. För att garantera insyn och tydlig ansvarsfördelning krävs normalt redan på nationell nivå att företagen har separata konton för dessa verksamheter när offentliga medel används. Separata konton är nödvändiga för att övervakningsmyndigheten skall kunna genomföra proportionalitetstestet. Det ger den ett verktyg för att undersöka misstänkt korssubventionering och möjlighet att försvara berättigad ekonomisk kompensation för uppdrag av allmänt ekonomiskt intresse. Endast på grundval av ordentlig kostnads- och intäktsfördelning kan det avgöras om den offentliga finansieringen faktiskt är begränsad till nettokostnaderna för uppdraget att verka i allmänhetens tjänst och därmed godtagbar enligt artikel 59.2 i EES-avtalet.

2)

Kravet på insyn i de finansiella förbindelserna mellan offentliga myndigheter och offentliga företag och mellan företag som beviljats särskilda eller exklusiva rättigheter eller som anförtrotts att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse regleras i direktiv 80/723/EEG (25).

3)

Eftastaterna har genom direktiv 80/723/EEG ålagts att vidta nödvändiga åtgärder för att se till att alla företag som beviljas särskilda eller exklusiva rättigheter eller anförtros att tillhandahålla en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse och får statligt stöd i någon form samtidigt som företaget har annan verksamhet gör följande: a) skiljer mellan olika verksamheter (dvs. tjänster av allmänt intresse och övriga tjänster) i sin interna bokföring, b) bokför alla kostnader och intäkter korrekt på grundval av konsekvent tillämpade och objektivt försvarbara kostnadsredovisningsprinciper och c) klart redovisar de kostnadsredovisningsprinciper som ligger till grund för de olika kontona.

4)

Det allmänna kravet på insyn gäller också radio- och TV-programföretag som det erinras om i det femte skälet i direktiv 2000/52/EG (26). De nya kraven gäller särskilt radio- och TV-organisationer som verkar i allmänhetens tjänst och som får statligt stöd och har anförtrotts att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, för vilka det statliga stödet inte har fastställts till en lämplig tidsperiod genom ett öppet, genomblickbart och icke-diskriminerande förfarande. Skyldigheten att föra separata konton gäller inte radio- och TV-programföretag som verkar i allmänhetens tjänst och som endast tillhandahåller tjänster av allmänt ekonomiskt intresse och inte har någon verksamhet utöver dessa tjänster.

5)

Inom radio- och TV-sektorn vållar separata konton inte några särskilda problem på intäktssidan, men på kostnadssidan är det inte lika enkelt, eller till och med omöjligt, att föra separata konton. Detta beror på att inom radio- och TV-sektorn kan Eftastaterna anse att programföretagets hela programutbud omfattas av uppdraget att tillhandahålla tjänster i allmänhetens intresse, men samtidigt tillåta att företaget utnyttjas kommersiellt. Olika verksamheter har med andra ord i stor utsträckning samma produktionskostnader.

6)

Av dessa skäl anser övervakningsmyndigheten att radio- och TV-programföretagen för intäktssidan bör lämna en detaljerad redovisning över källorna och alla intäkter som härrör från utförandet av verksamheter som inte ingår i uppdraget att verka i allmänhetens tjänst.

7)

På kostnadssidan bör kostnader som är specifika för den verksamhet som inte ingår i uppdraget tydligt anges. Om samma resurser – personal, utrustning, fasta anläggningar etc. – används både för att utföra tjänster som omfattas av uppdraget och tjänster som inte gör det, bör kostnaderna för dem fördelas på grundval av skillnaderna i företagets totala kostnader med och utan verksamheterna av allmänt intresse (27).

8)

Ovanstående innebär att, till skillnad mot det tillvägagångssätt som generellt används inom andra sektorer för allmännyttiga tjänster, behöver kostnader som helt hänför sig till verksamheter i allmänhetens tjänst, men som även kommer kommersiella verksamheter till godo, inte fördelas mellan de två verksamheterna och kan alltså helt tilldelas den verksamhet som ingår i uppdraget. Detta skulle kunna vara fallet t.ex. för produktionskostnaderna för ett program som visas som en del av uppdraget att verka i allmänhetens tjänst men också säljs till andra programföretag. Det främsta exemplet skulle dock vara antalet tittare, som genereras både för att fullgöra uppdraget och för att sälja reklamtid. Det anses att en fullständig fördelning av dessa kostnader mellan de båda verksamheterna riskerar att bli skönsmässig och inte meningsfull. Kostnadsfördelning med utgångspunkt från separata konton bör dock inte förväxlas med kostnadstäckning när det gäller att definiera prissättningspolitik. Denna fråga tas upp i avsnitt 24C.6.3.3, punkt 2.

1)

När övervakningsmyndigheten gör proportionalitetstestet utgår den från att den statliga finansieringen normalt är nödvändig för att företaget skall kunna fullgöra sitt uppdrag att verka i allmänhetens tjänst. För att det statliga stödet skall godkännas enligt detta test krävs dock att det inte överstiger nettokostnaderna för uppdraget att verka i allmänhetens tjänst, med beaktande av andra direkta eller indirekta intäkter som härrör från uppdraget. Den nettofördel som verksamheter som inte omfattas av uppdraget får från den verksamhet som omfattas av uppdraget kommer därför att beaktas vid bedömningen av stödets proportionalitet.

2)

Å andra sidan kan det uppstå snedvridningar på marknaden som inte är nödvändiga för att uppdraget att verka i allmänhetens tjänst skall kunna fullgöras. Om ett radio- och TV-företag som verkar i allmänhetens tjänst får eventuella lägre vinster täckta av statligt stöd, kan företaget ha skäl att hålla nere priserna för reklam eller andra verksamheter på marknaden som inte omfattas av uppdraget, eftersom detta kan minska konkurrenternas intäkter. Ett sådant beteende från ett radio- och TV-företag som verkar i allmänhetens tjänst skulle, om det påvisades, inte anses vara en följd av uppdraget. Om ett radio- och TV-företag som verkar i allmänhetens tjänst pressar priserna inom verksamheter som inte omfattas av uppdraget under vad som är nödvändigt för att täcka fristående kostnader som en effektiv kommersiell operatör i en liknande situation normalt skulle behöva täcka, skulle ett sådant beteende vara ett tecken på en överkompensation för skyldigheterna som omfattas av uppdraget att verka i allmänhetens tjänst och skulle under alla omständigheter påverka handelsvillkoren och konkurrensen inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet i en omfattning som kan strida mot det gemensamma intresset.

3)

När övervakningsmyndigheten utför proportionalitetstestet kommer den följaktligen att beakta om eventuella snedvridningar av konkurrensen till följd av stödet kan rättfärdigas av behovet att fullfölja och finansiera uppdraget i allmänhetens tjänst enligt Eftastatens definition. Om nödvändigt kommer övervakningsmyndigheten också att vidta åtgärder mot bakgrund av andra bestämmelser i EES-avtalet.

4)

Analysen av vilka effekter det statliga stödet har på konkurrensen och utvecklingen av handeln måste utgå från de särskilda omständigheterna i varje enskilt fall. Den faktiska konkurrensstrukturen och andra kännetecken på de olika marknaderna kan inte beskrivas i detta meddelande, eftersom de i allmänhet skiljer sig ganska mycket åt. Av samma skäl kan dessa riktlinjer inte på förhand definiera de villkor som måste vara uppfyllda för att det aktuella radio- och TV-programföretagets priser skall ligga i linje med de principer som förklaras i punkt 2 i avsnitt 24.C.6.3.3. Därför kan bedömningen enligt artikel 59.2 i EES-avtalet av huruvida statligt stöd till radio- och TV-programföretag som verkar i allmänhetens tjänst är förenligt med gemensamma intressen endast göras från fall till fall i enlighet med övervakningsmyndighetens praxis.

5)

I sin bedömning kommer övervakningsmyndigheten att ta hänsyn till det faktum att om det statliga stödet är nödvändigt för att fullgöra uppdraget att verka i allmänhetens tjänst kan systemet som helhet ha den positiva effekten att det finns alternativa leverantörer kvar på vissa relevanta marknader (28). Denna effekt måste dock vägas mot eventuella negativa effekter av stödet, till exempel att det hindrar andra operatörer från att gå in på dessa marknader, vilket innebär att man tillåter en oligopolistisk marknadsstruktur, eller att företag som verkar i allmänhetens tjänst ägnar sig åt konkurrenshämmande beteende på de relevanta marknaderna.

6)

Övervakningsmyndigheten kommer också att ta hänsyn till de svårigheter som vissa mindre Eftastater kan ha med att anskaffa de nödvändiga medlen, om kostnaden per invånare för tjänsten i allmänhetens intresse (allt annat lika) är högre (29).