BESLUT AV EFTA:s ÖVERVAKNINGSMYNDIGHET nr 120/97/KOL av den 24 april 1997 i ett förfarande enligt artikel 53 i EES-avtalet i mål KOM 020.0099-NSF (Endast de norska och engelska texterna är giltiga)

EFTA:s ÖVERVAKNINGSMYNDIGHET HAR FATTAT FÖLJANDE BESLUT

med beaktande av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet), i synnerhet artikel 1 i protokoll 21 till detta,

med beaktande av kapitel II i protokoll 4 till avtalet mellan EFTA-staterna om upprättande av en övervakningsmyndighet och en domstol (övervakningsavtalet), i synnerhet artikel 3.1 i detta,

med beaktande av ansökan och icke-ingripandebesked och begäran om undantag som inlämnats av Norges Skogeierforbund i enlighet med artiklarna 2 och 5 i kapitel II i protokoll 4 i övervakningsavtalet,

med beaktande av EFTA:s övervakningsmyndighets beslut av den 3 juli 1996 om att inleda ett förfarande i detta ärende,

efter att, i enlighet med föreskrifterna i artikel 19.1 och 19.2 i kapitel II i protokoll 4 till övervakningsavtalet och i kapitel IV i samma protokoll, ha berett berörda företag och andra fysiska eller juridiska personer med ett beaktansvärt intresse i saken tillfälle att yttra sig över de anmärkningar som EFTA:s övervakningsmyndighet framfört i sin invändning av den 3 juli 1996,

efter att ha samrått med Rådgivande kommittén för kartell- och monopolfrågor, och

med beaktande av följande:

DEL I

FAKTA I MÅLET

1. Anmälan

(1) Den 18 juli 1994 mottog EFTA:s övervakningsmyndighet en anmälan från Norges Skogeierforbund (Norges skogsägareförbund, hädanefter kallat NSF) med begäran om icke-ingripandebesked eller ett undantag från artikel 53 i EES-avtalet för följande avtal (1):

1. NSF:s stadgar (2)

2. Modellstadgar för skogsägarföreningar (3)

3. Modellstadgar för skogsägarlag (4)

4. Ramavtal om prisförhandlingsordning för massaved mellan NSF och Tredforedlingsindustriens Servicekontor (pappers- och massaindustrins branschorganisations servicekontor, hädanefter kallat TFS) (5)

5. Prisavtal för massaved för avtalsperioden 1 januari-31 december 1994 mellan NSF och Treforedlingsindustriens Bransjeforening (pappers- och massaindustrins branschorganisation, hädanefter kallad TFB) (6)

(2) Efter detta har NSF inlämnat följande beslut och avtal som upphäver ovan nämnda ramavtal (punkt 4):

6. Riktlinjer för framtida massavedsförhandlingar (7)

7. NSF:s beslut om massavedsförhandlingarna för 1995 (8)

8. Avtal om prisförhandlingsordning för massaved för 1995 mellan NSF och TFB (9)

9. Ramavtal för massavedsförhandlingar mellan NSF och TFB (10)

(3) Slutligen innehöll anmälan information om ett avtal mellan NSF och TFS om storleken på den provision som skall betalas till NSF och NSF:s skogsägarföreningar, hädanefter kallat provisionsavtalet (11).

(4) De beslut och avtal som hänför sig till prisförhandlingar och annat samarbete mellan NSF och kommersiella uppköpare av rundvirke, det vill säga punkterna 4-9 ovan samt provisionsavtalet, behandlas för närvarande i två separata mål (KOM 020.0131-NSF+TFB I och KOM 020.0132-NSF+TFB II). Följaktligen hänför sig detta beslut endast till NSF:s och dess dotterorganisationers uppbyggnad (punkterna 1-3 ovan), hädanefter kallat NSF-systemet.

2. NSF-systemet

(5) NSF-systemet är av kooperativ natur. Enskilda skogsägare är medlemmar i lokala skogsägarlag. Alla skogsägarlag i ett visst område är medlemmar i en skogsägarförening. Som medlem i ett skogsägarlag blir skogsägaren automatiskt medlem i den lokala skogsägarföreningen och i centralorganisationen, NSF. NSF består i sin tur av de enskilda medlemmarna, av skogsägarlagen och av de lokala skogsägarföreningarna. NSF är den gemensamma samordningsorganisationen för medlemmarnas och för lokalföreningarnas verksamhet.

(6) Ungefär 57 000 skogsägare, i allmänhet småleverantörer, är medlemmar i 446 lokala skogsägarlag. Dessa skogsägares ekonomiska aktiviteter sköts emellertid till största delen av de lokala skogsägarföreningarna. NSF består av 19 sådana föreningar som täcker hela Norge.

(7) I NSF:s, skogsägarföreningarnas och skogsägarlagens stadgar fastställs ramarna för NSF:s verksamhet och medlemmarnas rättigheter och skyldigheter. Ett av syftena med NSF är enligt stadgarna att försvara skogsägarnas ekonomiska intressen genom att verka för bästa möjliga priser och marknadsvillkor för skogsprodukter, att säkerställa bästa möjliga marknadsföring av sådana produkter och, vid behov, att reglera marknaden genom organisatoriska åtgärder. NSF skall också arbeta för en skogsbrukspolitik som tillgodoser medlemmarnas intressen och som främjar förståelsen för och utvecklingen av skogsbruket. Dessa mål skall uppnås genom samarbete mellan medlemmarna. Vidare skall tonvikt läggas på samordning av ägarnas intressen i skogsindustrin och på att gynna en utveckling som ger högsta möjliga pris på rundvirke.

(8) Medlemmarna är skyldiga att följa NSF:s och dess underorganisationers beslut och regler (12). Brott mot sådana beslut eller stadgarnas regler kan leda till uteslutning (13). Skogsägarna har både rätt och skyldighet att sälja allt sitt säljbara rundvirke genom sin skogsägarförening (14). En medlem får träda ur NSF tre månader efter en skriftlig uppsägning, men har ingen rätt till organisationens tillgångar (15). Enligt NSF får en medlem lämna och åter träda in i NSF utan att betala avgift.

(9) NSF skall å sin sida företräda medlemmarna vid centrala förhandlingar om priser och leveransvillkor. Dessa sköts av NSF:s styrelse eller av en kommitté som utsetts av styrelsen. Styrelsen har också rätt att förhandla med rundvirkesuppköpare om de kvantiteter som skall levereras och den kan beordra de lokala skogsägarföreningarna att fördela dessa kvantiteter sinsemellan (16). Andra bindande bestämmelser som kan antas av NSF eller de lokala skogsägarföreningarna inbegriper marknadsåtgärder, såsom produktionsreglering och prisutjämning (17) samt att säkra ekonomiskt stöd till en eller flera skogsägarföreningar från de andra föreningarna vid stora och plötsliga marknadsfluktuationer (18).

3. Produkten

(10) Ett grundläggande kännetecken för rundvirke är dess långa produktionstid från det att plantan sätts till dess att rundvirket kan avverkas med optimal lönsamhet. I de nordiska länderna kan det ta så lång tid som 70 till 100 år för ett sågvirkesträd att bli fullvuxet. I princip - till en viss gräns - ökar kvaliteten och därmed värdet med stigande ålder. Följaktligen kan en enskild skogsägare i allmänhet "lagra" rundvirket på rot utan att riskera en värdeförlust.

(11) Den årliga rundvirkesproduktionen i Norge uppgår till mellan 10 och 12 miljoner m³. Det beräknas att den årliga skogstillväxten är ungefär 18 miljoner m³. Det rundvirke som avverkas består till största delen av gran (77 %) och tall (20 %). Lövträd, främst björk, svarar endast för 3 % av den totala avverkningen.

(12) Rundvirke kan beskrivas som en mellanprodukt som används vid tillverkning av träbaserade produkter såsom pappersmassa, papper, papp och sågat virke. Den del av rundvirket som är av högst kvalitet och av tillräcklig storlek säljs i huvudsak som sågvirke till sågverk och träindustrier (hädanefter kallade sågverk), medan lejonparten av återstoden säljs som massaved till pappers- och massaindustrin. En mindre del av det rundvirke som avverkas används som bränsleved för uppvärmning, ofta direkt av konsumenter. Av den totala avverkade mängden på 10 till 12 miljoner m³ säljs normalt 8 till 9 miljoner m³ till skogsindustrin i form av massaved eller sågvirke.

>Plats för tabell>

(13) Den mängd sågvirke som ett visst skogsområde kan producera varierar mycket, mellan 30 och 80 %, beroende på skogskvalitet och -typ. Förutom kvalitetsvariationer, påverkar även den relativa prisskillnaden mellan massaved och sågvirke vilken kategori rundvirket omfattas av vid försäljningen.

(14) Vid produktion av sågvirke bildas även biprodukten flis. Flis används tillsammans med massaved vid massa- och papperstillverkning. Det beräknas att 35-38 % av den sågvirkesvolym som används av sågverken blir flis. Flisen säljs till pappers- och massaindustrin, antingen direkt eller i utbyte mot sågvirke. På grund av de kvantiteter det handlar om anses flis vara avgörande för sågverkens lönsamhet.

(15) Avverkat rundvirke är på grund av sin form besvärligt att hantera och har stor volym i förhållandet till priset. Hanteringskostnaderna för avverkning och transport är relativt höga och kräver särskilda maskiner. Det beräknas att den genomsnittliga transportkostnaden utgör 25 % av den totala kostnaden både för sågvirke och massaved. Sågvirkets kvalitet beror främst på kvaliteten hos de träd som avverkas. Kvaliteten försämras emellertid hastigt efter avverkning, varför färskhet också är ett viktigt kriterium. NSF har också påpekat att sundhet och ursprung är kvalitetsfaktorer av ökande betydelse.

4. Marknaden

(16) Bruttovärdet av de 8,5 miljoner m³ rundvirke som avverkades för kommersiellt bruk i Norge 1993-1994 var 2,5 miljarder norska kronor enligt nationell statistik. Detta värde har sjunkit undan för undan från 3,8 miljarder 1989-1990. Detta beror främst på en minskning av avverkningstakten. Motsvarande export- och importvärde var 1994 121 respektive 657 miljoner norska kronor. Enligt NSF utgjorde den samlade norska avverkningen av rundvirke för kommersiellt bruk 1989 och 1991 knappt 5 % av avverkningen i EES-området.

(17) Som framgår av figur 1 säljs i genomsnitt ca 50 % av det avverkade rundvirket på marknaden till sågverk och en något mindre andel till pappers- och massaindustrin. Eftersom sågvirkespriserna är högre kommer svarar sågvirket för ungefär två tredjedelar av skogsägarnas inkomster. Gruppen "övriga" innefattar såväl skogsvårdsföretag, möbeltillverkare etc. som export.

Figur 1 Avverkat rundvirke för försäljning 1993-1994 fördelat på köpare (19)

>Hänvisning till film>

4.1 Leverantörer

(18) Ungefär 126 000 privata skogsägare äger huvuddelen av Norges skogbeklädda yta. Ca 75 % av dessa är också jordbrukare. En mindre del är offentligt ägd, huvudsakligen av Statsskog, ett statsägt företag, och av enskilda kommuner. Skogindustrins ägarandel är jämförelsesvis obetydlig. Ägandebilden presenteras nedan i grafisk form.

Figur 2 Ägandebild (i procent av total skogbeklädd yta) (20)

>Hänvisning till film>

4.1.1 NSF

(19) De 57 000 skogsägare som tillhör NSF svarar i medeltal för ungefär 75 % av det totala utbudet av avverkat rundvirke i Norge. NSF:s andel av utbudet varierar mellan 60 och 65 % i östra Norge till mellan 80 och 95 % i övriga landet. Den genomsnittliga försäljningen per levererande skogsägare var 77 000 norska kronor år 1994. Det skall emellertid noteras att en majoritet av medlemmarna endast avverkar med oregelbundna intervall; ibland kan det dröja flera år mellan avverkningarna. Den totala värdet av köp från medlemmarna varierar från år till år beroende på prisnivå och avverkning, men de senaste åren har det rört sig om ca 2 miljarder norska kronor per år.

(20) Den totala omsättningen för de företag som ingår i NSF-systemet kan inte exakt fastställas. Det bör noteras att de enskilda skogsägarna i allmänhet får sina huvudinkomster från annan verksamhet, främst jordbruk. Eftersom jordbruksinkomster är inkomst från näringsverksamhet måste dessa inkluderas i de enskilda medlemmarnas omsättning. Följaktligen kan det antas att deras totala omsättning är avsevärt högre än 2 miljarder norska kronor. Vad beträffar skogsägarföreningarnas totala omsättning bör det anmärkas att dessa förutom försäljning av rundvirke som köpts från enskilda medlemmar även har ytterligare inkomster från skogsbruksrelaterade tjänster såsom avverkning och samordning av transporter och, till en mindre del, från industriverksamhet. Skogsägarföreningarna årliga omsättning kan därför också uppskattas till avsevärt mer än 2 miljarder norska kronor.

(21) Utöver skogsbruk har NSF också intressen i industriverksamhet, särskilt genom skogsägarföreningarnas ägarandel i Norske Skog A/S, det största norska skogsindustriföretaget med en omsättning på mer än 9 miljarder norska kronor. Skogsägarorganisationerna äger ungefär 30 % av aktierna (36 % av rösterna), vilket gör dem till den största ägargruppen i företaget. NSF har tre representanter i Norske Skogs styrelse och av tradition tillhör styrelseordföranden NSF-systemet. Sådan representation saknas däremot i Norsk Virke A/S som är ansvarig för Norske Skogs inköp av rundvirke och flis (se nedan). NSG hävdar att affärstransaktionerna mellan skogsägarorganisationerna och Norske Skog-gruppen sker på helt affärsmässiga villkor.

(22) NSF:s centralorganisation är inte direkt involverad i rundvirkesförsäljning. Organisationen förhandlar fram de allmänna försäljningsvillkoren med företrädare för industrins köpare och ger riktlinjer för decentraliserade prisförhandlingar. Förutom detta erbjuder den medlemmarna information och rådgivning, deltar i utformningen av skogsbrukspolitik samt bedriver forskning på skogsbruksområdet.

(23) Själva försäljningen sker på distriktnivå. Till helt nyligen agerade skogsägarföreningen i allmänhet som handelsagent för sina enskilda medlemmar. Numera köper föreningen emellertid rundvirke från medlemmarna och säljer det till industrin i eget namn. En följd av detta är att skogsägarföreningen numera förbinder sig att leverera en viss kvantitet till uppköpare från industrin, medan de försäljningsavtal som tidigare förhandlades fram av föreningen snarare gav uttryck för en avsikt att leverera är en förbindelse.

(24) I praktiken sluter skogsägarföreningen ett avtal med industriköparen med utgångspunkt från ett grundpris ex roadside (från vägkanten). Detta grundpris är normalt detsamma som tillämpas av andra skogsägarföreningar eller grupper av skogsägarföreningar plus leveransvillkor som innebär ett mervärde för köparen och som kan variera mellan de olika föreningarna. Sådana mervärden eller bonus kan avse bland annat leveransernas förläggning under året, hjälp med transporten, bestämda kvantitetsåtaganden eller provision.

(25) Efteråt eller samtidigt sluter skogsägarföreningarna individuella avtal med sina medlemmar så att avtalet med industrins uppköpare kan fullgöras. Även om grundpriset baseras på industrins anbud så kan priset för den enskilde skogsägaren variera främst beroende på kvantitet och avverkningstid. Skogsägaren får själv ordna avverkningen, men skogsägarföreningen kan ge hjälp i form av finansiering av maskiner, förskott avseende framtida leveranser, garantier till mellanhänder. Ca 40 % av avverkningarna sköts direkt av skogsägarföreningarna. Transporter sköts i allmänhet av entreprenörer och betalas av uppköparna från industrin. Skogsägarföreningarna handhar ofta logistiken och ger synpunkter på industrins val av entreprenörer.

4.1.2 Andra leverantörer

(26) Många av de större skogsägarna tillhör den andra skogsägarorganisationen, Norskog. Norskog har för närvarande ca 200 medlemmar. Dessa medlemmar svarar för ungefär 5-10 % av det rundvirke som avverkas i Norge. Medlemmarna är förpliktade att sälja 50 % av sitt rundvirke genom Norskog. De priser och villkor som Norskog förhandlar fram med uppköparna är i allmänhet desamma som dem som NSF förhandlar fram. Provisionen för massaved är emellertid lägre än den NSF får.

(27) Statsskog är ett statligt företag som avverkar och säljer skog som ägs av staten och kyrkan. Statsskog svarar för ca 5-10 % av det rundvirke som avverkas i Norge. Statsskog erhåller också normalt samma priser och villkor som dem som NSF förhandlar fram, men provisionen är något lägre än den som de två organisationerna får.

(28) Ca 68 000 mycket små skogsägare bedriver sin verksamhet utan att vara medlemmar i skogsägarorganisationer. Många av dessa avverkar dock mycket oregelbundet. Tillsammans svarar de för 10 % av det rundvirke som avverkas i Norge. De säljer antingen individuellt eller genom självständiga rundvirkeshandlare till industriuppköparna. Rundvirkeshandlare finns främst i Østfold.

(29) Endast ca 2 % av rundvirkesmängden kommer från skogar som ägs av skogsindustrin.

4.2 Rundvirkesköpare i Norge

4.2.1 Sågvirkesköpare

(30) Det finns ungefär 600 sågverk och hyvlerier i Norge. Ca 120 av dem är medlemmar i Trelastindustriens Landsforening (Norska sågverksförbundet, hädanefter kallat TL). De svarar för uppskattningsvis 80 % av den totala produktionen av sågat virke. TL sysslar främst med information och rådgivning till sina medlemmar och är inte inblandat i medlemmarnas verksamhet på sågvirkesmarknaden. Inköp görs individuellt av varje sågverk eller, vid gemensamt ägande, av grupper av sågverk. Enligt NSF svarar de 6 största grupperna för 50 % av de totala inköpen.

4.2.2 Massavedsköpare

(31) År 1993 var 17 företag verksamma inom pappers- och massaindustrin. Alla köpare av massaved är medlemmar i Treforedlingsindustriens Bransjeforening (pappers- och massaindustrins branschorganisation, hädanefter kallad TFB). TFB har av hävd företrätt pappers- och massaindustrin när det gäller att bestämma priser och andra köpevillkor för massaved och flis. Inom TFB har medlemmarna kommit överens om en geografisk marknadsuppdelning som bestämmer de geografiska område inom vilket ett företag eller en grupp av företag kan köpa massaved på den norska marknaden. Övervakningsmyndigheten har gjort invändningar mot denna uppdelning i ett separat mål (ärende nr KOM 020.0130 - TFB).

(32) Även om ett antal mindre pappers- och massabruk köper sin massaved individuellt i respektive geografiskt område, köps 90 % genom de två organisationerna för massainköp i Norge. Norsk Virke A/S är ett gemensamt inköpsbolag som ägs av Norske Skog A/S (91 %) och Union A/S (9 %). Detta bolags huvudsakliga verksamhetsområde är västra och norra Norge och det köper knappt 60 % av den norska massavedsproduktionen. Østfoldtømmer ANS är det gemensamma inköpsbolaget för Borregard Industries Limited, M. Peterson & Søn A/S och Norske Skog Saugbrugs A/S och verkar i Østfold i östra delen av Norge. Bolaget svarar för mer än 30 % av de norska massavedsinköpen. Norsk Virke och Østfoldtømmer förser sina ägare med hela deras behov av råmaterial, inbegripet flis från sågverken och import, i respektive geografisk område.

4.3 Prissättning på rundvirke

(33) Rundvirke säljs normalt avverkat ex roadside. Köparen betalar transporten från vägkanten till fabriken, där själva mätningen äger rum. Det är i allmänhet skogsägarorganisationen som förhandlar om priset med köparen. En grundläggande princip i tidigare prisförhandlingar har varit att garantera att det pris industrin betalar för samma kvalitet som levereras på samma sätt är detsamma i hela Norge. Resonemanget bakom denna princip går ut på att alla Norges resurser skall utnyttjas oavsett var de finns. Denna princip innebär att man godtar utjämningsåtgärder som kompenserar de områden som är ogynnsamt belägna.

(34) Rundvirket säljs antingen som sågvirke eller massaved. Det förefaller som om prissättningen i allmänhet är mer flexibel vad gäller sågvirke, där lokala skillnader i utbud och efterfrågan återspeglas, än vad gäller massaved.

(35) Fram till mitten av 80-talet bestämdes sågvirkespriserna i centrala förhandlingar mellan NSF och TL, som svarar för ungefär 80 % av de norska sågverkens produktion. Dessa förhandlingar har sedan dess decentraliserats och numera bestäms priserna i allmänhet genom förhandlingar mellan den lokala skogsägarföreningen eller andra säljare och det enskilda sågverket eller, vid gemensamt ägande, sågverksgruppen. I begränsad utsträckning sker försäljningen till högstbjudande vid ett slags auktioner. Som en följd av att de centrala prisförhandlingarna har avskaffats har TL inte längre någon rätt att förhandla om priser på sina medlemmars vägnar.

(36) Fram till 1994 bestämdes grundpriset och andra försäljningsvillkor, inklusive provisioner, för massaved genom centrala förhandlingar mellan NSF och TFB för ett år i taget. Inom denna ram fanns det möjlighet att justera priset med hänsyn till lokala krav såsom leveranstid, kvalitet och kvantitet. Dessa förhandlingar ägde rum mellan skogsägarföreningen och den enskilde uppköparen. Med undantag för provisionsnivån så erbjöds säljare utanför NSF i allmänhet samma villkor.

(37) En ökning av efterfrågan på massaved i kombination med en relativt liten avverkning i Norge med ty åtföljande rekordhög import ledde 1994 till ett beslut om lokala prisförhandlingar för 1995. Tre lokalområden fastställdes. I vart och ett av dessa sköttes förhandlingarna gemensamt av områdets skogsägarföreningar å ena sidan och inköparna i detta område å den andra. Som utgångspunkt för skogsägarföreningarnas förhandlingar antog NSF riktlinjer som bland annat slog fast att priset inte skulle variera med avståndet till fabriken och att förhandlingarna skulle samordnas. Resultatet blev att grundpriserna och villkoren blev i princip identiska i de tre områdena.

(38) 1996 års prisförhandlingar decentraliserades ytterligare genom att de sköttes av varje enskild köpare. Detta innebar med andra ord att om en enda köpare fanns i flera områden, förhandlade skogsägarföreningarna i dessa gemensamt. Om å andra sidan en köpare endast fanns i ett område, så förhandlade den berörda skogsägarföreningen individuellt med denna. Som en följd av detta har priserna och villkoren för massaved uppvisat lokala skillnader.

4.4 Internationell handel

(39) Handeln över nationsgränserna med rundvirke begränsas av faktorer såsom de relativt höga transportkostnaderna, tillgången till de efterfrågade sorterna och kvaliteterna, färskheten, skillnaderna i mätmetoder och andra nationella bestämmelser (t.ex. om avbarkning). Den internationella handeln växer likväl. Ett av skälen till detta är den ökande användningen av snabbväxande och därmed billigare trädsorter främst från länder på södra halvklotet för träprodukter som tidigare krävde trä från nordliga breddgrader. Ökad tillgång till relativt billiga barrträdsprodukter från Ryssland och de baltiska staterna har också lett till en ökning av handeln i Nordeuropa. Dessutom har användningen av returpapper bidragit till att minska de kapacitetsbegränsningar som lokalt eller regionalt rundvirkesutbud tidigare utgjorde. I Norge verkar importen öka medan exporten är relativt stabil eller minskande. Sedan 1994 har det funnits ett betydande importöverskott av rundvirke oh flis.

Figur 3 Export och import av sågvirke (1 000 m³) (21)

>Hänvisning till film>

(40) Den totala årliga förbrukningen av sågvirke på hemmamarknaden kan uppskattas till mellan 4,5 och 5 miljoner m³. Importnivån pendlar mellan 5 och 10 % av den inhemska produktionen. Normalt kommer ca 90 % av importen eller 250 000-300 000 m³ från Sverige och där huvudsakligen från gränsområdena. År 1994, när det rådde allmän brist på rundvirke i Norge, ökade importen av sågvirke med 50 %. En stor del av denna ökning kom från Ryssland och de baltiska staterna. Siffror som NSF har tagit fram visar att ytterligare 80 000 m³ eller totalt 550 000 m³ importerades under 1995. Enligt företrädare för sågverken gör behovet av hög kvalitet samt höga transportkostnader att betydande ökningar av importen utöver dessa volymer möter svårigheter.

(41) Exporten av sågvirke är av liknande skäl i allmänhet begränsad till angränsande marknader. Den totala exporten uppgår normalt till ungefär 100 000-200 000 m³ eller uppemot 5 % av den inhemska produktionen. Med undantag för 1993 när en mycket stor exportorder från Turkiet utfördes i samband med svåra stormskador, är Sverige den överlägset största mottagaren av denna export.

Figur 4 Export och import av massaved (1 000 m³) (22)

>Hänvisning till film>

(42) Importen av massaved täckte tidigare ungefär 10 % av industrins behov. Under 1994 och 1995 importerades emellertid 30 % av behovet. Importen av massaved är relativt omfattande eftersom den norska pappers- och massaindustrin har tillgång till hamnar och kapacitet för att köpa stora kvantiteter på en gång. Därför kan transportkostnaderna per enhet, det största hindret mot handel, hållas nere. Det finns möjlighet att köpa massaved på internationella spotmarknader, men största delen av importen sker på basis av ettårskontrakt. Importen kommer till största delen från Sverige, men i betydande mängder även från Ryssland, de baltiska staterna och Tyskland. Snabbväxande trädsorter importeras från Sydamerika och Afrika.

(43) Exporten av massaved förefaller begränsas av de geografiska och topografiska förhållandena i Norge, vilka ökar kostnaden för insamling och transport. Ytterligare begränsningar ligger i de relativt höga produktionskostnaderna och en ägarstruktur med små och vitt utspridda enskilda skogsägare. Viss export, ca 300 000-500 000 m³, förekommer dock till grannländerna, främst Sverige.

(44) Enligt NSF följer den relativa prisutvecklingen för massaved den internationella utvecklingen, åtminstone i Skandinavien, Tyskland och Frankrike. Å andra sidan pekar officiell statistik (23) på att det finns stora skillnader i absoluta priser på massaved och i än högre grad sågvirke mellan Norge och andra länder. Statistik som NSF har presenterat antyder att prisskillnaderna under de fem senaste åren har varit relativt sett mindre mellan Norge och de andra nordiska länderna, i allmänhet mellan 5 och 25 % för vissa typer av massaved och sågvirke. Betydande svårigheter föreligger emellertid vid jämförelser av relativ prisutveckling eller absoluta priser mellan olika länder på grund av bl.a. skillnader i den relativa fördelningen mellan olika typer och kvaliteter av rundvirke, valutakursfluktuationer, försäljningsvillkor (t.ex. ex roadside, cif, på rot), nationella mätsystem, lokala prisvariationer och tillgången till pålitlig prisstatistik. Mot bakgrund av detta går det inte att dra några definitiva slutsatser av de uppgifter som är tillgängliga vad beträffar prisnivåer och -utveckling i Norge jämförd med andra länder.

(45) De olika skogsprodukter som tillverkas av massaved och sågvirke exporteras i stor utsträckning. Handeln inom EES med dylika produkter är betydande. År 1994 uppgick till exempel värdet på exporten av papper och papp från Norge till andra EES-länder till 5,9 miljarder norska kronor (24). Många av dessa färdiga eller halvfärdiga träbaserade produkter verkar prissättas internationellt.

DEL II

RÄTTSLIG BEDÖMNING

(46) Efter att meddelandet om invändningar avgavs har NSF vid möten med företrädare för övervakningsmyndigheten och i skriftliga inlagor föreslagit ett antal tänkbara ändringar i respektive NSF:s, skogsägarföreningarnas och skogsägarlagens stadgar i syfte att finna en lösning som kan göra det möjligt för övervakningsmyndigheten att fatta ett positivt beslut i detta ärende. Övervakningsmyndigheten har tagit dessa tänkbara ändringar under övervägande och kommenterat dem.

(47) Visserligen skulle de föreslagna ändringarna till betydande del minska de konkurrensbegränsade effekter som nämnts i meddelandet om invändningar, men övervakningsmyndigheten är ändå av den åsikten att de återstående konkurrensbegränsningarna är av den arten att de utesluter att ett positivt beslut fattas i ärendet. Dessutom har inga ändringar de facto gjorts i stadgarna eller meddelats övervakningsmyndigheten.

(48) Vad som följaktligen återstår att bedöma i föreliggande ärende är den begäran om icke-ingripandebesked eller undantag från artikel 53 i EES-avtalet för stadgarna såsom de framgår av anmälan, dvs. som hänvisas till i stycke 1, punkterna 1-3.

1. Artikel 53.1

(49) Enligt artikel 53.1 i EES-avtalet är alla avtal mellan företag, beslut av företagssammanslutningar och samordnade förfaranden som kan påverka handeln mellan de fördragsslutande parterna och som har till syfte eller resultat att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrens inom EES, förbjudna.

1.1 Artikel 53.1 allmänna tillämplighet på de anmälda bestämmelserna

(50) Det följer av artikel 8.3 a i EES-avtalet att avtalet är tillämpligt på rundvirke. Följaktligen är de konkurrensbestämmelser som EES-avtalet innehåller tillämpliga på de anmälda bestämmelserna.

(51) Begreppet "företag" i artikel 53.1 omfattar alla juridiska eller fysiska personer som bedriver näringsverksamhet. De skogsägare som är medlemmar i NSF är fysiska eller juridiska personer som bedriver näringsverksamhet och de är således företag i artikel 53.1 mening. NSF, skogsägarföreningarna och skogsägarlagen är således både företagssammanslutningar och företag i den utsträckning som de bedriver näringsverksamhet. Följaktligen måste de stadgar som anmälts av NSF, skogsägarföreningarna och skogsägarlagen anses som avtal mellan medlemmarna eller som beslut av sammanslutningen.

1.2 Fastställande av den aktuella marknaden

1.2.1 Produktmarknaden

(52) Det rundvirke som säljs genom NSF-systemet är massaved och sågvirke. Vid fastställandet av den aktuella produktmarknaden måste man ta i beaktande inte bara de objektiva kännetecknen och den avsedda användningen av produkterna i fråga, utan också de konkurrensförhållanden som råder för dessa produkter.

(53) Det finns en märkbar kvalitetsskillnad mellan massaved och sågvirke som återspeglas både i fysiska kännetecken och i prissättningen. Produkterna är avsedda att användas på olika sätt. Vidare är konkurrensförhållandena i handeln med de båda produkterna märkbart olika på grund av skillnaderna mellan bl. a. koncentrationen på köparsidan, importstorleken och samordning av priserna. Även om vissa överlappningar kan förekomma beroende på relativa priser och köparens kvalitetskrav vid ett visst tillfälle, kan det emellertid konstateras att sågvirke och massaved tillhör två olika marknader. Denna slutsats stöds ytterligare av det faktum att de främsta aktörerna inom rundvirkeshandeln, NSF inbegripet, skiljer mellan en sågvirkes- och en massavedsmarknad.

(54) Frågan måste också ställas om en ytterligare uppdelning av marknaderna för massaved och sågvirke är nödvändig. Olika sorters massaved och sågvirke är normalt sett inte utbytbara för slutanvändarna, delvis på grund av prisskillnader, delvis på grund av tekniska krav. Vissa viktiga handelsvillkor, såsom transportarrangemang och bestämmelser om mätning, är emellertid desamma på dessa marknader. Dessutom är köparna och säljarna som bestämmer priser och andra kommersiella villkor i huvudsak desamma på massavedsmarknaden och på sågvirkesmarknaden. För att bedöma de föreliggande avtalens inverkan på konkurrensen är det således tillräckligt att hänvisa till en massavedsmarknad och en sågvirkesmarknad.

(55) Slutligen måste det tas under övervägande om de relevanta marknaderna borde omfatta ytterligare produkter. NSF har i detta sammanhang hävdat att massaved och flis tillhör samma marknad. Även om massaved och flis i betydande utsträckning är utbytbara för den industrielle användaren, talar dock flera faktorer för att konkurrensvillkoren för de båda produkterna är olika. Flis är en biprodukt vid sågverkens behandling av sågvirke och de kvantiteter som produceras beror snarare på efterfrågan på sågverkens slutprodukt än på industrins efterfrågan på flis och massaved. Detta utbuds oelasticitet ökas ytterligare av problem med långtidslagring på grund av att flisen, i jämförelse med stockar, har en större volym och försämras snabbare. Eftersom det verkar finnas få ekonomiskt lönsamma alternativa användningsområden för flis, tyder detta på att sågverken har en relativt sett svagare position än massavedsleverantörer gentemot köparna. Dessa skillnader i konkurrensförhållandena mellan de båda produkterna är sådana att flis inte skall ingå i den relevanta massavedsmarknaden vid bedömningen av ifrågavarande bestämmelser.

(56) Denna slutsats påverkas inte av det faktum att det finns en koppling mellan prissättningen av flis och priset på massaved, såtillvida att priset på flis avsedd för pappers- och massaindustrin ökar när priset på massaved går upp. Pappers- och massaindustrins villighet att betala ett högre pris för flisen bör därför öka. Emellertid tycks flisens slutpris snarare vara beroende av sågverkets respektive pappers- och massaindustrins förhandlingsstyrka än av priset på massaved. Och omvänt påverkar inte villkoren för handel med flis märkbart prissättning och andra handelsvillkor för massaved.

1.2.2 Den geografiska marknaden

(57) Utgångspunkten för att fastställa den aktuella geografiska marknaden är det geografiska tillämpningsområdet för de avtal som är föremål för granskning. I det förhandenvarande fallet är detta område Norge. Detta område kan emellertid utvidgas om de objektiva konkurrenshållanden som råder för produkterna i fråga är desamma för alla handlare inom ett större geografiskt område.

(58) NSF hävdar att den aktuella geografiska marknaden för både massaved och sågvirke är Europa eller åtminstone norra Europa inklusive Ryssland och de baltiska staterna. Det förefaller som om de viktigaste grunderna för detta påstående är att det finns en betydande handel med rundvirke, särskilt massaved, och att den relativa prisutvecklingen följer samma mönster internationellt.

(59) Två allmänna synpunkter bör framhållas med avseende på de båda produkterna. För det första att det inte är förvånande att den relativa prisutvecklingen för rundvirke är densamma i de flesta länder i världen. Detta är att förvänta sig eftersom industriköparnas förmåga att betala för rundvirke är kopplad till prisutvecklingen för produkter som är föremål för internationell handel såsom papper, massa och andra färdiga och halvfärdiga träprodukter vilkas priser sätts på internationell basis. Detta är emellertid inte nödvändigtvis ett tecken på att det finns en världsmarknad för massaved respektive sågvirke. De absoluta priserna i olika länder tycks tvärtom visa avsevärda variationer, vilket är ett tecken på nationella marknader.

(60) För det andra är transportkostnaden för rundvirke relativt hög, i genomsnitt 25 % av slutanvändarens totala kostnader. Följaktligen tenderar rundvirke att transporteras så kort sträcka som möjligt, dvs. det säljs till de närmast belägna industrierna. Detta tyder på regionala eller till och med lokala marknader. Försäljningssystemen, t.ex. distributions-, köp- och mätsystem tycks i stor utsträckning organiseras på nationell basis.

(61) Vad gäller sågvirke är export- och importnivåerna från och till Norge jämförelsevis låga (se stycke 4.4 ovan). På grund av höga kvalitetskrav är det svårt och kostsamt att transportera sågvirke längre sträckor, i synnerhet om det krävs omlastning. Dessutom är norska sågverk i allmänhet belägna i inlandet, vilket innebär att deras kostnader för import från andra sidan havet vore oöverkomliga. Import är således sällan ett realistiskt alternativ till inhemska leveranser. Den import som äger rum kommer huvudsakligen från Sverige och görs av sågverk som är belägna i gränstrakterna. Likaså är export inte ett tänkbart alternativ för leverantörerna. Höga transportkostnader gör export omöjligt för merparten av skogsägarna, såvida deras skogar inte är belägna i gränstrakterna mot Sverige eller nära en hamn. Vidare är den enskilde skogsägaren i allmänhet för liten för att kunna ordna försäljningen, anpassningen till olika mätningssystem och transporterna på egen hand. De försäljningsorganisationer som finns har begränsad verksamhet på detta område, och detta inbegriper även NSF:s lokala skogsägarföreningar.

(62) Dessa handelshinder i kombination med de allmänna kännetecken för sågvirkesmarknaden vad gäller prissättning, distribution och köp är ett tecken på att konkurrensförhållandena inte är tillräckligt homogena för att ett område större än Norge - och möjligtvis gränstrakterna mot Sverige - skall betraktas som en marknad. Leveranserna från Sverige är emellertid relativt begränsade, runt 5 % av det totala inhemska utbudet, och exporten till dessa områden är ännu mindre. Följaktligen skulle det faktum att Sveriges gränstrakter räknas med inte påverka bedömningen av de anmälda ordningarnas inverkan på marknaden. Det räcker att betrakta Norge som den aktuella referensmarknaden för sågvirke.

(63) Massaved är i allmänhet lättare att importera trots det faktum att det relativa värdet per volymenhet är ännu lägre än för sågvirke. Import utgör upp till 30 % av de totala leveranserna. De norska köparna är stora nog att köpa stora kvantiteter, t.ex. en skeppslast, och på så sätt hålla transportkostnaderna nere. Dessutom har de tillgång till hamnar. Transportkostnaderna från gränstrakterna i Sverige, som är den överlägset största importkällan, är inte nödvändigtvis högre än inköp på den inhemska marknaden för industrier som är belägna nära detta område. Ändå sätter transportkostnaderna och tillgången till speciella kvaliteter vid en viss tidpunkt en gräns för denna import.

(64) Säljarna har emellertid samma problem som vid export av sågvirke. Höga transportkostnader i förhållande till värdet och brist på internationella handlare gör att export är otänkbar för nästan alla skogsägare förutom dem vars skog är belägen i gränstrakterna eller nära internationella hamnar. Följaktligen är exportnivån jämförelsevis låg.

(65) Såväl de faktiska marknadsvillkorens allmänna egenskaper, inklusive prissättningen som fastställs genom förhandlingar mellan inhemska säljare och köpare, som distributions- och köpsystem, vilka fastställs inom landet, allt tyder på förekomsten av en nationell marknad. Samtidigt är den jämförelsevis höga importnivån ett tecken på en viss grad av utbytbarhet på efterfrågesidan mellan inhemskt anskaffad massaved och massaved med ursprung i främst Sverige, Ryssland och de baltiska staterna. Det skall erkännas att de priser som köpare kan erhålla vid import från dessa länder kan vara ett viktigt element i prisförhandlingarna mellan köpare och säljare i Norge. Detta kan i viss utsträckning påverka den relativa förhandlingsstyrkan och bör således beaktas vid en bedömning av dessa marknadsaktörers makt. Den jämförelsevis höga importnivån är i sig själv inte nog för att dra slutsatsen att Norge och de viktigaste exportländerna tillhör samma marknad. Med tanke på de allmänna marknadsvillkoren i kombination med de handelshinder som angivits ovan, bestäms priset och andra handelsvillkor, de viktigaste elementen vid försök att avgränsa en marknad, i första hand av inhemska faktorer.

(66) Mot bakgrund av ovanstående måste slutsatsen bli att de objektiva konkurrensvillkoren för närvarande inte är tillräckligt homogena i ett område större än Norge och möjligen vissa delar av Sverige som gränsar mot Norge för att detta skall betraktas som en enda marknad. Eftersom bedömningen i detta fall inte påverkas av om svenska gränsområden inkluderas eller inte, är det alltså tillräckligt att hänvisa till Norge som den aktuella geografiska marknaden för massaved.

1.3 Konkurrensbegränsningar

(67) Stadgarna för NSF och dess lokala skogsägarföreningar och skogsägarlag innehåller bestämmelser om central samordning av affärsvillkoren för försäljning av rundvirke. De innehåller vidare bestämmelser om övervakning av medlemmarnas kommersiella handlande på distriktsnivå. I stadgarna finns bestämmelser som

- ger NSF rätt att förhandla fram priser och ramkvoter för sina medlemmar och att fördela dessa kvoter mellan medlemmarna eller de lokala skogsägarföreningarna,

- ger NSF eller den lokala skogsägarföreningen rätt att ålägga medlemmarna marknadsregleringar, t.ex. att minska eller stoppa produktionen av rundvirke eller att jämna ut priser, samt,

- ålägger medlemmarna att sälja allt avverkat rundvirke till den lokala skogsägarföreningen i deras respektive geografiska område.

(68) Övervakningsmyndigheten inser att blotta antalet enskilda skogsägare, de geografiska och topografiska förhållanden i stora delar av Norge i kombination med en jämförelsevis stor koncentration på köparsidan, kan göra samordning på säljarsidan nödvändig för att säkerställa att den norska rundvirkesmarknaden fungerar. Att upprätta en kooperativ struktur och att samordna försäljningen av medlemmarnas produktion på distriktsnivå i en utsträckning som gör att andra marknadsorganismer inte kan fylla samma funktion behöver således inte med nödvändighet innebära en begränsning av konkurrensen. Inte heller de allmänna tjänster, t.ex. rådgivning i skogsvårdsfrågor, hjälp med avverkning, utbyte av marknadsstatistik, som tillhandahålls genom NSF-systemet har normalt dylika verkningar.

(69) De regler som anmälts går emellertid mycket längre än så. Bestämmelserna som ger NSF rätt att förhandla på medlemmarnas vägnar tillåter NSF att bestämma priser och andra affärsvillkor, något som är uttryckligen förbjudet i artikel 53.1 a. Bestämmelserna om marknadsregleringar gör det möjligt för NSF och de lokala skogsägarföreningarna att begränsa produktionen, vilket är uttryckligen förbjudet i artikel 53.1 b. Slutligen innebär bestämmelsen om leveransplikt en geografisk marknadsuppdelning som är uttryckligen förbjuden i artikel 53.1 c. Såväl NSF:s enskilda medlemmar som de lokala föreningarna är potentiella konkurrenter på rundvirkesmarknaden. Alla dessa stadgebestämmelser utgör allvarliga konkurrensbegränsningar inom NSF-systemet. De begränsar medlemmarnas näringsfrihet inte endast vid centralt förhandlade eller centralt samordnade priser eller om marknadsreglerande åtgärder vidtas, utan omöjliggör även för medlemmarna att använda sig av försäljningskanaler utanför NSF-systemet. Det senare har dessutom den verkan att det hindrar alternativa försäljningskanaler från att få tillgång till det rundvirke som NSF:s medlemmar producerar, vilket utgör ungefär 75 % av det totala inhemska utbudet, och således deras möjlighet att konkurrera effektivt.

(70) Det skulle kunna hävdas att till och med sådana bestämmelser, under exceptionella ekonomiska omständigheter, skulle kunna ha en konkurrensfrämjande verkan, trots de begränsningar som nämnts ovan, och således inte skulle omfattas av artikel 53.1. NSF har i detta sammanhang särskilt nämnt koncentrationen på köparsidan. Sågvirkesmarknaden, som svarar för ungefär två tredjedelar av rundvirkeshandelns totala värde, består av ca 600 sågverk som gör sina inköp enskilt eller genom åtminstone 6 stora grupperingar. Denna marknadens struktur tyder inte på en exceptionell obalans till sågvirkesköparnas fördel. Massavedsmarknaden domineras av två inköpsorganisationer. Det kan dock inte sägas att enbart förekomsten av dessa två inköpsorganisationer innebär en sådan allvarlig obalans på marknaden att den kräver att konkurrensen mellan leverantörer i det närmaste sätts ur spel för att massavedsmarknaden skall fungera. Följaktligen innebär inte sågvirkes- och massavedsmarknadernas struktur den slags exceptionella ekonomiska omständigheter som gör att NSF-systemet och de bestämmelser som är föremål för granskning inte skulle omfattas av artikel 53.1.

(71) Vad beträffar bestämmelsen om leveransplikt, har NSF hävdat att den inte utgör en sådan konkurrensbegränsning som avses i artikel 53.1, med tanke på att själva samarbetet mellan skogsägarna är berättigat och att bestämmelsen är nödvändig för att säkerställa att NSF-systemet fungerar och att skogsägarnas förhandlingsstyrka bibehålls. Till stöd för denna åsikt har NSF hänvisat till Europeiska gemenskapernas domstols domar i Coberco målet (25) och DLG-målet (26). I dessa domar bedömde domstolen vissa begränsningarnas förenlighet med artikel 85.1 i Rom-fördraget och fann att de var nödvändiga för att säkerställa att de kooperativa strukturerna i fråga i målen fungerade.

(72) I denna fråga noterar övervakningsmyndigheten först och främst att NSF:s resonemang uppenbarligen endast gäller bestämmelsen om leveransplikt. Därför och eftersom det även finns andra bestämmelser som begränsar konkurrensen på det sätt som avses i artikel 53.1, vore de anmälda bestämmelserna förbjudna enligt denna artikel även om NSF:s resonemang angående bestämmelsen om leveransplikt godkändes.

(73) Bortsett från detta grundar sig NSF:s inställning i denna fråga, enligt övervakningsmyndighetens uppfattning, på en missuppfattning av den praxis som NSF hänvisar till. Det är en väl etablerad praxis och framgår också klart av de två domar som NSF hänvisar till, att innan spörsmålet överhuvudtaget kan uppstå huruvida en begränsande bestämmelse är nödvändig för ett avtals funktion, så måste det fastställas att avtalet i sig inte är av en sådan art att det omfattas av artikel 53.1 (27). När det skall avgöras om så är fallet, är det inte tillräckligt att enbart se till avtalsparternas avsikter ur policysynpunkt och den allmänna form eller organisationsstruktur som samarbetet givits för att uppfylla dessa avsikter. Det är tvärtom nödvändigt att granska det reella uttryck som samarbetet tar sig i ljuset av bland annat det ekonomiska sammanhang där det bedrivs och den berörda marknadens struktur (28).

(74) För att anse att NSF-systemet som sådant inte omfattas av artikel 53.1, räcker det följaktligen inte att finna samarbete mellan skogsägarna berättigat och att en kooperativ struktur är en rimlig form för ett sådant samarbete. Den relevanta frågan är om ett samarbete mellan skogsägare som representerar 75 % av den inhemska rundvirkesproduktionen och som medför restriktioner för deras näringsfrihet av den typ och omfattning som föreskrivs i de nu aktuella stadgarna, om detta samarbete med hänsyn tagen till de ekonomiska omständigheterna på marknaden kan anses vara av en sådan natur att det omfattas av förbudet i artikel 53.1. Endast om denna fråga besvaras nekande blir det resonemang som NSF för i detta sammanhang relevant. Det följer av vad som redan sagts att frågan, enligt övervakningsmyndighetens uppfattning, måste besvaras jakande, i synnerhet med tanke på NSF-systemets styrkeposition på den norska rundvirkesmarknaden och restriktionernas art och omfattning.

(75) Även om det följer av det ovan sagda att frågan huruvida bestämmelsen om leveransplikt är nödvändig eller inte för NSF-systemets funktion inte är relevant i detta sammanhang, skall det noteras att övervakningsmyndigheten i sitt resonemang nedan om begäran om undantag enligt artikel 53.3 kommer fram till att bestämmelsen inte är nödvändig för att uppfylla de avsedda målen. Även om man antar att NSF:s resonemang i denna del i princip är korrekt, måste det enligt övervakningsmyndighetens mening ändå avvisas i det föreliggande fallet.

(76) Till sist vad gäller frågan om restriktionernas väsentlighet, kan det noteras att de stadgar som NSF anmält innehåller bestämmelser om fastställande av priser, uppdelning av marknader och produktionsbegränsningar vilka strider mot de grundläggande konkurrensreglerna inom EES. Vidare omfattar NSF-systemet ca 75 % av det rundvirke som avverkas i Norge, vilket motsvarar ett värde på ungefär 2 miljarder norska kronor om året. Om vi talar marknadsandelar, har NSF-systemet en samlad andel - import inbegripen-om ca 70 % av sågvirkesmarknaden och ca 60 % av massavedsmarknaden. Mot bakgrund av detta måste de anmälda bestämmelsernas konkurrensbegränsande inverkan anses som väsentliga.

1.4 Inverkan på handeln

(77) För att artikel 53.1 skall vara tillämplig måste det fastställas att avtalen kan ha en väsentlig inverkan på handeln mellan EES-avtalets fördragsslutande parter.

(78) De anmälda ordningarna kan ha en direkt inverkan på exporten av rundvirke, eftersom produktionsbegränsning, påverkan på de inhemska priserna eller andra affärsvillkor samt förbud mot att sälja rundvirke till någon annan än skogsägarföreningen kan påverka NSF-medlemmarnas villighet eller möjlighet att exportera. Det skall erkännas att Norges export är jämförelsevis liten, endast ca 5 % av avverkningen, och att den i princip är begränsad till gränstrakterna mot Sverige och vissa kustområden med direkt tillgång till en hamn och att en dylik inverkan därför är begränsad.

(79) Enligt praxis från Europeiska gemenskapernas domstol (29) kan emellertid prissättning av en mellanprodukt som normalt inte exporteras utanför området i fråga påverka handeln mellan medlemsstater för det fall att denna produkt utgör råvara för en annan produkt som säljs i andra delar av gemenskapen. I det förhandenvarande fallet ger de anmälda ordningarna NSF och dess lokalföreningar möjlighet att påverka priser och andra handelsvillkor för massaved och sågvirke. Massaved och sågvirke är mellanprodukter som är den huvudsakliga råvaran för viktiga norska exportprodukter som papper, massa och sågat trä. Följaktligen kan de anmälda ordningarna ha en inverkan på handelsflödet inom EES för produkter i senare led av produktionskedjan.

(80) De anmälda ordningarna kan också påverka importen av rundvirke. Eftersom NSF och dess lokalföreningar kan påverka priserna på och tillgången till rundvirke för industrins köpare i Norge har detta en direkt inverkan på industriernas behov av att importera rundvirke för produktion av produkter i senare led av produktionskedjan. Det faktum att tillgången på inhemsk massaved inverkar på importen är situationen 1994 ett exempel på. Då minskades avverkningen och därmed tillgången på inhemsk massaved och importen mer än fördubblades på ett år.

(81) Övervakningsmyndigheten har i sitt tillkännagivande om avtal av mindre betydelse (30) gett allmänna riktlinjer för när den anser att sådan påverkan eller potentiell påverkan på handel är att anse som väsentlig. Som tidigare nämnts (se avsnitt 1.2.2 ovan), är övervakningsmyndigheten av den åsikten att Norge utgör en avskild geografisk marknad för produkterna i fråga. Eftersom de anmälda ordningarna täcker hela denna geografiska marknad och en betydande del av produkterna i fråga, överstiger de relevanta marknadsandelarna klart de 5 % som anges i tillkännagivandet. Även om man godtar den vidaste definition av marknaden som NSF föreslagit, vilket måhända skulle göra att NSF-systemets marknadsandel understeg 5 %, så överskrids i vilket fall som helst den omsättningströskel på 300 miljoner ecu som nämns i tillkännagivandet. NSF påstår att en stor del av de enskilda skogsägarnas omsättning avser annan verksamhet än rundvirkeshandel och att de lokala skogsägarföreningarna bedriver en lång rad stödaktiviteter. Med hänsyn tagen till rundvirkets andel av NSF-systemets omsättning kan man därför dra slutsatsen att den totala omsättningen för de företag som ingår i NSF-systemet överstiger 300 miljoner ecu.

(82) Mot bakgrund av den stora påverkan som de anmälda ordningarna har på den aktuella marknaden och den sammantagna storleken av de berörda företagen, blir således slutsatsen att ordningarna påverkar handeln på det sätt som anges i artikel 53.1.

2. Artikel 53.3

(83) För att ett undantag från förbudet i artikel 53.1 skall kunna medges, måste sökanden visa att avtalen bidrar till att förbättra produktionen eller distributionen av varor eller till att främja tekniskt eller ekonomiskt framåtskridande, samtidigt som konsumenterna tillförsäkras en skälig andel av den vinst som därigenom uppnås. För att kunna betraktas som en dylik vinst, måste fördelarna överstiga nackdelarna för konkurrensen (31). Vidare måste de begränsningar som ordningarna innebär vara nödvändiga för att vinsten skall uppnås och ordningarna får inte ge de berörda företagen möjlighet att sätta konkurrensen ur spel för en väsentlig del av varorna i fråga. Enligt övervakningsmyndighetens mening har det inte visats att de anmälda ordningarna uppfyller något av dessa villkor.

(84) Som utgångspunkt kan det noteras att gemensamt fastställande av priser eller priskomponenter, inrättandet av ett övergripande nationellt system för leverantörspriser oavsett var köparen befinner sig, produktionsbegränsning och marknadsuppdelning mellan konkurrerande företag i allmänhet anses innebära ett brott mot de grundläggande principerna för konkurrens eftersom man därigenom på ett konstlat sätt påverkar förhållandet mellan utbud och efterfrågan. Sådana åtgärder kan endast tillåtas under synnerliga omständigheter. De anmälda stadgarna innebär eller gör alla dylika begränsningar möjliga.

2.1 Fördelen med ordningarna

(85) NSF hävdar att samarbetet mellan skogsägarna inom ramen för NSF-systemet bidrar till att förbättra produktionen och distributionen av rundvirke i Norge. I synnerhet är det nödvändigt för att tillgodose att rundvirke av lämplig kvalitet levereras säkert och i rätt tid till skogsindustrin. Vidare bidrar samarbetet till effektiv avverkning och transport av rundvirke samt till att förbättra rundvirkeskvaliteten genom åtgärder som vidtas på skogsbruks-, avverknings- och distributionsstadiet. Blotta antalet enskilda skogsägare samt de geografiska och topografiska förhållandena i Norge gör att rundvirkeshandeln skulle vara mycket ineffektivare och betydligt mer kostsam för industrin om inte skogsägarna samarbetade.

(86) NSF har vidare hävdat att samarbetet har en positiv effekt genom att det bidrar till skydd av miljön och till ett hållbart utnyttjande av skogsresurserna. Dessutom motverkar samarbetet att skogsägare i avlägset belägna områden missgynnas, i synnerhet vad gäller produktionskostnader, genom att ett enhetsprissystem tillämpas inom varje distrikt. Detta i sin tur, hävdas det, underlättar att politiskt uppställda mål uppnås, t.ex. balanserat utnyttjande av skogsresurser, utveckling av miljöhänsyn samt ökning av skogsbrukssektorns bidrag till sysselsättning och ekonomisk verksamhet i hela landet.

(87) Övervakningsmyndigheten ser ingen anledning att ifrågasätta att NSF-systemet i sin helhet kan innebära vissa fördelar. Dessa fördelar kan mycket väl följa av den norska skogsbrukssektorns specifika struktur och av det sätt på vilket NSF-systemet fungerar. Det är emellertid tvivelaktigt om effekterna av att skogsägarna begränsas i sin egenskap av ekonomiska aktörer kan anses gynna ekonomisk effektivitet och således bidra till att förbättra produktionen eller distributionen eller till att främja tekniskt eller ekonomiskt framåtskridande på det sätt som avses i artikel 53.3. Det skulle också kunna hävdas att sådana begränsningar minskar den ekonomiska effektiviteten.

(88) Bortsett från dessa allmänna anmärkningar måste man hålla i minnet när man överväger eventuella fördelar med NSF-systemet, att spörsmålet som skall besvaras är begränsat till frågan huruvida de konkurrensbegränsningar som de anmälda stadgarna innehåller ger objektiva fördelar som överstiger de nackdelar för konkurrensen som de innebär. Av detta följer att de eventuella fördelarna med NSF-systemet i dess helhet - i motsats till fördelar som är en direkt följd av de begränsande bestämmelserna själva - endast är relevanta i den utsträckning som de begränsade bestämmelserna är nödvändiga för NSF-systemets själva funktion.

(89) De begränsningar som skall granskas kan delas upp i två grupper. För det första möjligheten att samordna medlemmarnas affärsverksamhet centralt, inbegripet prissättning och fastställande av andra affärsvillkor. För det andra kontrollen på distriktsnivå av hur medlemmarnas bedriver sina affärer, i synnerhet de enskilda skogsägarnas förpliktelse att sälja allt rundvirke genom den lokala skogsägarföreningen, och möjligheten att införa marknadsreglerande åtgärder.

2.1.1 Den centrala samordningen

(90) NSF:s möjlighet att samordna medlemmarnas marknadsbeteende grundar sig i första hand på 6 och 7 § i NSF:s stadgar. Dessa bestämmelser gör det möjligt för NSF att förhandla om priser och andra affärsvillkor samt att besluta om landsomfattande marknadsreglerande åtgärder. Sedan 1994 har inga centrala prisförhandlingar ägt rum, men NSF antog 1995 ändå bindande riktlinjer för regionala prisförhandlingar. Befogenheterna att vidta marknadsreglerande åtgärder samt att bistå lokala skogsägarföreningar vid problem tycks inte ha kommit till användning.

(91) Bestämmelserna om prisförhandlingar ger NSF möjlighet att förhandla fram priser och andra affärsvillkor för medlemmarnas hela rundvirkesförsäljning. Det kan möjligen hävdas att priser och andra affärsvillkor som är centralt framförhandlade bidrar till en stabil rundvirkesmarknad. Det kan likaså hävdas att NSF:s makt att reglera marknaden kan vara ändamålsenlig för att upprätthålla en fungerande marknad i händelse av t.ex. naturkatastrofer. Om dessa bestämmelser tillämpas kan emellertid all konkurrens mellan enskilda medlemmar i NSF och mellan lokala föreningar effektivt sättas ur spel. De eventuella fördelarna med dessa bestämmelser kan inte vara av den arten att de överstiger nackdelarna för konkurrensen och de kan således inte betraktas som sådana förbättringar som avses i artikel 53.3.

2.1.2 Kontrollen av medlemmarnas affärsverksamhet på distriktsnivå

(92) Bortsett från det uttalade syftet att bl.a. om nödvändigt vidta marknadsåtgärder och få medlemmarna att handla gemensamt, grundar sig kontrollen på distriktsnivå av medlemmarnas affärsverksamhet främst på två bestämmelser: Förpliktelsen för skogsägaren att sälja allt rundvirke till skogsägarföreningen och rätten för skogsägarföreningen att på eget bevåg eller efter beslut i NSF förplikta medlemmarna att minska eller avbryta avverkning eller leverans av rundvirke samt att jämna ut priserna som betalas till medlemmarna.

Bestämmelsen om leveransplikt

(93) De påstådda fördelarna med skyldigheten att sälja rundvirket till den lokala skogsägareföreningen kan delas in i två grupper. Den första gruppen innefattar alla de påstådda fördelarna med NSF-systemet i dess helhet och grundar sig på att bestämmelsen är nödvändig för att säkerställa att NSF-systemet fungerar. Dessa argument behandlas i punkt 85-86 ovan. Den andra gruppen gäller fördelar vilka av NSF betraktas som en direkt följd av bestämmelsen i sig.

(94) Vad beträffar den första gruppen så har det inte visats att den anmälda bestämmelsen om leveransplikt är faktiskt nödvändig för att NSF-systemet skall finnas till och att den sålunda bidrar till systemets fördelar. NSF har visserligen hävdat att ett borttagande av denna bestämmelse skulle kunna leda till en minskning av leveranserna genom NSF-systemet, vilket i sin tur skulle försvaga den ekonomiska ställningen för skogsägarföreningarna eftersom deras verksamhet i huvudsak är baserad på det rundvirke som medlemmarna säljer till dem. Det har emellertid inte visats att NSF-systemets ekonomiska bas skulle försvagas märkbart eller att en sådan försvagning är sannolik om bestämmelsen om leveransplikt ändrades eller rentav togs bort och inte heller att en sådan försvagning skulle leda till, eller sannolikt leda till, att de påstådda fördelarna med NSF-systemet skulle försvinna. Om man antar att NSF-systemet i dess helhet kan antas ha sådana fördelar som krävs för att göra ett undantag från artikel 53.3 berättigat, kan övervakningsmyndigheten ändå inte finna någon anledning att anta att bestämmelsen om leveransplikt i sig själv skulle bidra till dessa fördelar.

(95) Vad beträffar den andra gruppen av påstådda fördelar, hävdar NSF att bestämmelsen är en motsvarighet till medlemmens rätt att sälja allt avverkat rundvirke till sin skogsägarförening och att den trygghet detta innebär främjar rundvirkesproduktionen överhuvudtaget och säkrar leveranser även från skogsägare i avlägset belägna områden. Vidare sägs det att ett borttagande av denna bestämmelse skulle begränsa skogsägarföreningarnas möjlighet att trygga avtalsenliga leveransåtaganden samt försvaga deras förhandlingsstyrka visavi industrin.

(96) Vad gäller det första argumentet, innebär rätten av leverera inte någon rätt för skogsägaren att erhålla ett visst pris. Skogsägarföreningens förpliktelse att köpa rundvirket är en förpliktelse att köpa till ett pris som föreningen själv bestämmer. Skogsägarens förpliktelse att sälja rundvirket är en förpliktelse att sälja till ett pris som bestäms av den kommersiella motparten, skogsägarföreningen. Förpliktelserna är inte symmetriska. Rundvirkesleveranserna kommer rimligtvis att bero på det pris som skogsägarföreningen erbjuder. Följaktligen innebär rätten att leverera i sig själv inte att produktionen främjas, inte ens i avlägset belägna områden.

(97) Möjligheten att förutse leveranserna till skogsägarföreningen kan, åtminstone i viss utsträckning, förbättras genom att man ser till att ingen konkurrerar om medlemmarnas leveranser. Men denna typ av osäkerhetsmoment är en del av all normal affärsverksamhet. Följaktligen kan det inte betraktas som någon objektiv fördel att detta osäkerhetsmoment tas bort. (32)

(98) Vad gäller upprätthållandet av skogsägarföreningarnas förhandlingsstyrka är det tveksamt med tanke på marknadsstrukturen, särskilt på sågvirkesmarknaden, om detta överhuvudtaget kan betraktas som en sådan objektiv fördel som avses i artikel 53.3. Även om så vore fallet förefaller bestämmelsen om leveransplikt spela en jämförelsevis liten roll ur denna synpunkt.

(99) Förhandlingsstyrkan gentemot industrins uppköpare bestäms dels av vilka kvantiteter, kvaliteter och leveranstider som en skogägarförening kan erbjuda, dels av de alternativa inköpskällor som står till köparens förfogande. Vilka kvantiteter, kvaliteter och leveranstider medlemmarna kan erbjuda bestäms genom individuella avtal. Även om bestämmelsen om leveransplikt kan ha en viss betydelse för medlemmarnas vilja att ingå sådana avtal, så är den viktigaste faktorn för att trygga sådana avtal de specifika villkor som erbjuds. Under förutsättning att dessa villkor är konkurrensmässiga i de områden där skogsägarföreningen har konkurrens från andra försäljningskanaler, så skulle antalet sådana avtal inte minskas. Det är inte alltid som alternativa försäljningskanaler har någonting att leverera och skogsägarföreningars relativa storlek och möjligheter att erbjuda kompletterande tjänster, t.ex. samordning av transporter, ger en antydan om att de skulle förbli industrins viktigaste leveranskälla. Skogsägarföreningarnas relativa förhandlingsposition gentemot industrin kan således endast i begränsad omfattning anses bero på bestämmelsen om leveransplikt.

(100) För att övergå till konkurrenshindren, följer från arten av bestämmelsen att den begränsar konkurrensmöjligheterna mellan medlemmarna och att den i praktiken förhindrar att en stor del av rundvirkesproduktionen kommer marknadsaktörer utanför NSF till del. I praktiken avskär bestämmelsen den enskilde NSF-medlemmen från möjligheten att vid en viss tidpunkt använda sig av alternativa försäljningskanaler. Endast två handlingssätt står till en enskild medlems bruk om han anser att skogsägarföreningen inte kan erbjuda konkurrensmässiga villkor: att vägra att avverka eller att lämna organisationen. Det första alternativet kan leda till ett sämre utbud av rundvirke på marknaden. Den samlade effekten av sådana handlingar skulle kunna bli en betydande minskning av utbudet.

(101) Vad beträffar det andra alternativet, kan det konstateras att skogsägarföreningarna intar en nyckelposition när det gäller tjänster som är av avgörande vikt för skogsägarna såsom rådgivning, avverkning, finansiering och transporter. Vidare har en medlem som lämnar organisationen inga anspråk på skogsägarföreningens tillgångar och stadgarna garanterar honom inte återinträde. Dessa faktorer tillsammans med mindre påtagliga förhållanden såsom tradition och lokalt grupptryck kan göra att medlemmarna tvekar att lämna organisationen för att sälja sitt rundvirke genom alternativa försäljningskanaler. Detta begränsar i sin tur möjligheten för dylika försäljningskanaler att bjuda effektiv konkurrens och det skulle kunna leda till att ineffektiva distributionsstrukturer konserveras.

(102) Med hänsyn till det ovanstående finns det inga skäl för slutsatsen att bestämmelsen om leveransplikt märkbart bidrar till att främja produktionen av rundvirke, till att trygga leveranserna till industrin eller till att upprätthålla en lämplig balans mellan köpare och säljare på rundvirkesmarknaden eller till någon av de påstådda fördelarna. Tvärtom har denna bestämmelse en klart konkurrensbegränsande inverkan, både vad gäller NSF-medlemmarnas möjlighet att konkurrera och vad gäller att hindra leveranser till marknadsaktörer utanför NSF. Den kan konservera ineffektiva produktions- och distributionsstrukturer. Därför kan bestämmelsen om leveransplikt vid en samlad bedömning inte anses ha sådana vinster som krävs för ett undantag från artikel 53.3.

Bestämmelsen om marknadsreglering

(103) Bestämmelsen om marknadsreglering är, enligt NSF, endast avsedd för undantagssituationer såsom stora röjningsarbeten efter stormar, när ett samarbete har upprättats med berörda nationella myndigheter. Bestämmelsen sägs således inte ha någon praktisk inverkan på konkurrensen på rundvirkesmarknaderna.

(104) Att införa marknadsregleringar i händelse av naturkatastrofer kan var nödvändigt för att undvika att marknaden kollapsar och den innebär således sådana fördelar som krävs för ett undantag som avses i artikel 53.3. Att en fungerande marknad upprätthålls i denna typ av situationer är också sannolikt i den slutlige konsumentens intresse.

2.2 Nödvändighet

(105) Såsom framgått av avsnitt 2.1.1 innebär NSF:s samordning av skogsägarna inom NSF-systemet i sig själv inte de objektiva fördelar som krävs för ett undantag som avses i artikel 53.3. Dessutom är det inte uppenbart att det finns en koppling mellan de eventuella fördelarna med NSF-systemet i sig och bestämmelserna om central samordning. Det kan noteras i detta sammanhang att NSF-systemets uppgifter, vilka NSF har beskrivit som bidragande till effektiviteten på rundvirkesmarknaderna, utövas utan att dessa bestämmelser tillämpas i praktiken. Även om den centrala samordning som dessa bestämmelser föreskriver skulle ha uppfyllt fördelsrekvisitet, har det inte visats att de är nödvändiga för att dessa fördelar skall uppnås.

(106) Vad beträffar bestämmelsen om leveransplikt har det inte visats att denna främjar produktion eller distribution eller gynnar tekniska eller ekonomiska framsteg. Även om så hade varit fallet så är det svårt att se att en absolut förpliktelse för medlemmarna att leverera allt rundvirke till den aktuella skogsägarföreningen skulle kunna anses som nödvändig för att uppnå de fördelar som NSF hävdar är följden av denna bestämmelse. De två främsta påstådda vinsterna är att NSF-systemets funktion säkerställs (och därigenom bidrar bestämmelsen till de eventuella vinsterna med hela systemet) och att upprätthålla balansen visavi de industriella uppköparna på de norska rundvirkesmarknaderna, antagligen för att garantera att dessa marknader fungerar väl.

(107) Som tidigare påpekats har det inte visats att bestämmelsen om leveransplikt de facto är nödvändig för att NSF-systemet skall existera och därför kan bestämmelsen inte anses vara en nödvändig begränsning för att uppnå de påstådda fördelar som detta system innebär. Bestämmelsen om leveransplikt är endast en av flera faktorer som kan bidra till NSF-systemets förhandlingsstyrka och den är därför av begränsad betydelse för att uppnå detta ändamål. Även om upprätthållandet av balans på marknaden skulle anses som en objektiv fördel, vilket åtminstone i fråga om sågvirkesmarknaden är mycket tveksamt, så kan följaktligen den absoluta förpliktelsen för medlemmarna att leverera rundvirket via NSF-systemet inte anses som nödvändigt för att uppnå en sådan påstådd fördel.

(108) Slutsatsen måste således bli att även om de objektiva fördelar som krävs hade förelegat, så har det inte visats att bestämmelsen om leveransplikt är nödvändig för att uppnå dessa vinster.

(109) Till sist, vad beträffar bestämmelsen om marknadsreglering på distriktsnivå, så nämns i själva bestämmelsen ingenting om att naturkatastrofer är det enda kriteriet för att vidta marknadsreglerande åtgärder. Det finns därför ingenting som hindrar en skogsägarförening från att även under normala omständigheter tillämpa bestämmelsen och begränsa produktionen i syfte att påverka marknadspriset på rundvirke. Bestämmelsens räckvidd står således inte i proportion till det begränsade ändamålet att minska naturkatastrofers påverkan på rundvirkesmarknaden. Följaktligen kan bestämmelsen inte anses vara nödvändig för detta ändamål

2.3 Konkurrensbegränsning

(110) Möjligheten till central samordning av priser, produktion och andra affärsvillkor på nationell nivå samt, på distriktsnivå, rätten att vidta marknadsreglerande åtgärder och bestämmelsen om leveransplikt, begränsar i praktiken konkurrensen inom NSF-systemet och kan ha en negativ inverkan på andra leverantörers möjlighet att konkurrera aktivt. NSF-systemet är med sina ca 75 % av den norska produktionen den överlägset största leverantören av både massaved och sågvirke. Dess andel av massaveds- och sågvirkesmarknaderna uppgår, inklusive import, till 60 respektive 70 %. Marknadspositionen gentemot köparna kan vara begränsad, i synnerhet på massavedsmarknaden där NSF har att möta en mycket koncentrerad köparsida, med möjlighet att ersätta en betydande del av NSF-systemets leveranser med import. Emellertid gör den utformning systemet nu har en reell konkurrens på leverantörssidan i det närmast omöjlig. På grund av detta måste det anses att ordningarna i den form som de anmälts ger NSF och de företag som är medlemmar i NSF-systemet möjlighet att begränsa konkurrens vad gäller en avsevärd del av produkterna i fråga. Följaktligen, och även om de andra villkoren vore uppfyllda, kan ett undantag enligt artikel 53.3 inte medgivas.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

De stadgar som anmälts av NSF, modellstadgarna för lokala skogsägarföreningar och modellstadgarna för lokala skogsägarlag innebär en överträdelse av artikel 53.1 i EES-avtalet eftersom de

- ger NSF rätt att förhandla fram priser och ramkvoter för sina medlemmar och att fördela dessa kvoter mellan medlemmarna eller de lokala skogsägarföreningarna,

- ger NSF eller den lokala skogsägarföreningen rätt att ålägga medlemmarna marknadsregleringar, t.ex. att minska eller stoppa produktionen av rundvirke eller att jämna ut priser, samt

- ålägger medlemmarna att sälja allt avverkat rundvirke till den lokala skogsägarföreningen i deras respektive geografiska område.

Artikel 2

Ett undantag i enlighet med artikel 53.3 i EES-avtalet för de avtal som nämnts i artikel 1 vägras härmed.

Artikel 3

De berörda företagen skall från och med nu upphöra med överträdelsen som nämnts i artikel 1 och skall avhålla sig från att i framtiden vidta åtgärder med samma ändamål eller effekt.

Artikel 4

Detta beslut riktar sig till:

Norges Skogeierforbund

Haldenvassdragets Skogeierforening

Nedre Glommen Skogeierforening

Glommen Skogeierforening

Tryssilvassdragets Skogeierforening

Mjøsen Skogeierforening

Drammensdistriktets Skogeierforening

Vestfold-Lågen Skogeierforening

Telemark Tømmersalgslag

Nidarå Tømmersalgslag

Agder Skogeigarlag

Rogaland Skogeigarlag

Hordaland Skogeigarlag

Sogn og Fjordane Skogeigarlag

Møre og Romsdal Skogeigarlag

Sør-Trøndelag Skogeierforening

Inn-Trøndelag Skogeierforening

Namdal Skogeierforening

Nordland Skogeierforening

Troms Skogeierforening.

Detta beslut är giltigt endast på engelska och norska.

Utfärdat i Bryssel den 24 april 1997.

För EFTA:s övervakningsmyndighet

Knut ALMESTAD

Ordförande

(1) Anmälan omfattar också prisöverenskommelser för sågvirke mellan lokala skogsägarföreningar och lokala uppköpare vilket Prisavtal för sågvirke av barrträd Nordenfjells av den 21 december 1993 (Prisavtale for sagtømmer av bartre Nordenfjells) är ett exempel på. Dessa avtal omfattas inte av detta beslut.

(2) Vedtekter for Norges Skogeierforbund

(3) Normalvedtekter for skogeierforeningar

(4) Normalvedtekter for skogeierlag

(5) Rammeavtale om prisforhandlingsordning for massevirke av bartre

(6) Prisavtale for massevirke av bartre for perioden 1. januar 1994-31. desember 1994

(7) Retningslinjer for framtidige massevirkeforhandlinger

(8) Vedtak om massevirkeforhandlinger 1995

(9) Avtale om prisforhandlingsordning for massevirke av bartre for 1995

(10) Rammeavtale om omsetningsordning for massevirke av bartre

(11) Provisjonsavtale

(12) § 5 i NSF:s stadgar och § 4 i modellstadgarna för skogsägarföreningar och skogsägarlag.

(13) § 21 i NSF:s stadgar och § 14 i modellstadgarna för skogsägarföreningar.

(14) § 4 i modellstadgarna för skogsägarföreningar och skogsägarlag.

(15) § 20 i i NSF:s stadgar, § 15 i modellstadgarna för skogsägarföreningar och § 11 i modellstadgarna för skogsägarlag.

(16) § 6 i NSF:s stadgar.

(17) § 7 i NSF:s stadgar och § 5 i modellstadgarna för skogsägarföreningar.

(18) § 8 i NSF:s stadgar. Denna bestämmelse innehöll tidigare regler om att kräva medlemmarna på avgift för att finansiera marknadsåtgärder. Bestämmelsen ändrades vid NSF:s årsstämma den 2 juni 1995.

(19) Avverkning av rundvirke 1993/1994, Norges officiella statistik.

(20) Källa: NSF.

(21) Källa: NSF.

(22) Källa: NSF.

(23) Priser på skogsbruksprodukter 1992-1994, Timber Bulletin 1995 nr 1, FAO.

(24) Norges officiella statistik.

(25) Coberco (Rec. 1995, s. 4515).

(26) Gøttrup Klim mot DLG (Rec. 1994, s. 5641).

(27) Se, bland annat, Coöperatieve Stremselen Kleurselfabriek mot kommissionen (Rec. 1981, s. 851, punkt 12-13); Dansk Pelsdyreavlerforening mot kommissionen (Rec. 1992, s. 1931, punkt 78).

(28) Ibid.

(29) Se, bland annat, BNIC II (Rec. 1987, s. 4789).

(30) Tillkännagivande från EFTA:s övervakningsmyndighet om avtal av mindre betydelse som inte omfattas av artikel 53.1 i EES-avtalet, EGT L 153, 18.6.1994, s. 31 och EES-supplementet till EGT 15, 18.6.1994, s. 31, i dess ändrade lydelse enligt tillkännagivande från EFTA:s övervakningsmyndighet om uppdatering av tillkännagivandet om avtal av mindre betydelse av den 12 januari 1994, EGT C 281, 26.9.1996, s. 20.

(31) Se, bland annat, Consten och Grundig mot kommissionen (Rec. 1966, ss. 1966, ss. 299, 348).

(32) Se, bland annat, Consten och Grundig mot kommissionen (Rec. 1966, s. 348).