EIB-institutet erbjuder ett nytt EIBURS-sponsorprogram inom ramen för sitt kunskapsprogram

Inom ramen för EIB-institutets kunskapsprogram lämnas forskningsbidrag genom olika system, varav ett är

EIBURS lämnar bidrag till universitetsinstitutioner eller forskningscentrum som är knutna till universitet i EU och i kandidatländer eller potentiella kandidatländer som arbetar med forskningsteman som är av stort intresse för banken. EIBURS-sponsorprogrammet, som uppgår till 100 000 euro per år under en treårsperiod, kommer att tilldelas på konkurrensbasis till intresserade universitetsinstitutioner eller forskningscentrum som har erkända specialistkunskaper inom det utvalda området. De vinnande förslagen ska innefatta leverans av en mängd olika arbeten som blir föremål för ett avtal med Europeiska investeringsbanken (EIB).

För det akademiska året 2018–2019 efterlyser EIBURS nu projektförslag avseende ett nytt forskningstema:

”Bättre mätning av investeringsprojekts indirekta effekter: specificering och avpassning av metoder för ekonomisk konsekvensanalys för maximal förenlighet med kostnads-nyttoanalyser”

EIB (nedan kallad banken) bedömer den socioekonomiska genomförbarheten hos de projekt som den investerar i, framför allt genom kostnads-nyttoanalyser (1). Denna metod skulle kunna ses som en förlängning av affärsplanen för en investeringstransaktion. Affärsplanen inriktas på de finansiella flödena i ett projekt. Fokus ligger på det finansiella värdet, eller kontantvärdet, av utgifter (kostnader) och intäkter (nytta). Om det sistnämnda värdet är tillräckligt mycket högre än det förstnämnda, ökas det finansiella värdet genom investeringen. Investeringen betraktas därför som en önskvärd transaktion i finansiella termer.

Kostnads-nyttoanalysen utökas på grundval av detta genom att definitionen av kostnader och nytta inom projektet breddas i två avseenden: För det första inbegrips alla kostnader och all nytta, oavsett om de har formen av finansiella flöden eller något annat. För det andra inbegrips kostnader som bärs av alla medlemmar i samhället och inte bara sådana som bärs av privata investerare.

Detta innebär att man måste titta på många fler poster än de som finns med i affärsplanen. Den mest välkända nya posten är kanske ”externaliteter”. Detta är kostnader eller nytta som inte åligger producenterna eller användarna inom ett visst projekt, utan snarare en tredje part. Externaliteter kan betecknas som positiva eller negativa beroende på om de utgör en nytta eller en kostnad för den tredje parten. Ett vanligt exempel på en positiv externalitet är sidoeffekter av kunskap, där ett projekt inom vilket forskningssatsningar görs inom en viss ekonomisk sektor genererar kunskap som även förbättrar produktiviteten inom andra ekonomiska sektorer. Ett typiskt exempel på en negativ externalitet är miljöföroreningar. Externaliteter är således nytta eller kostnader för parter utanför affärsplanen och som vanligtvis inte har formen av finansiella flöden, även om de kan medföra finansiella effekter för den tredje parten. En positiv kunskapsexternalitet kan alltså medföra lägre kostnader inom andra sektorer.

Andra poster som behandlas i kostnads-nyttoanalysen och inte i affärsplanen är förändringar i det penningvärde (som formellt mäts i konsumentöverskott) som konsumenterna erbjuds. I affärsplanen bedöms penningdelen men inte värdedelen. Om ett projekt medför en bättre kvalitet på en produkt som dock ändå säljs till allmänheten till samma pris som före projektet, skulle ingen hänsyn tas i affärsplanen till den nytta som den förbättrade kvaliteten, och därmed det ökade värdet, skulle innebära för konsumenten. I kostnads-nyttoanalysen försöker man fånga upp denna värdeförändring. Den här gången handlar det om en nytta för någon av parterna i affärsplanen (kunden), vilken dock inte bedöms som en sådan i en affärsplan. Ett mycket vanligt exempel är det värde som resenärer sätter på minskade restider till följd av transportprojekt.

En konsekvens av att alla samhällsmedlemmar beaktas vid en kostnads-nyttoanalys är att vissa andra finansiella flöden än de som finns med i en affärsplan måste undersökas. I en affärsplan skulle alltså ett bidrag behandlas på samma sätt som en nytta - ett likviditetsinflöde till projektet. I kostnads-nyttoanalysen betraktas denna slags nytta för producenten som en kostnad för skattebetalaren. Därmed kommer bidraget att behandlas som en överföring från skattebetalaren till den privata initiativtagaren och inte som en nytta eller en kostnad. I affärsplaner skulle även erlagda skatter behandlas på samma sätt som en kostnad – ett likviditetsutflöde från projektet – medan de skulle behandlas som en överföring från den privata sektorn till staten i kostnads-nyttoanalysen.

Enligt kritikerna till kostnads-nyttoanalyser innebär metoden ofta att inte all nytta och samtliga kostnader för ett visst projekt fångas upp. Metoden kritiseras framför allt ofta för att utlämna något som i kostnads-nyttoanalyser kallas för indirekta effekter. Dessa är ekonomisk nytta och ekonomiska kostnader som projektet medför på andra marknader som berörs av projektet – så kallade andrahandsmarknader. Sådana effekter kan betecknas på olika sätt enligt teorin om ekonomisk inverkan. Att ta itu med de terminologiska skillnaderna ingår i själva verket i det föreslagna forskningsprojektet.

Enligt de metoder som tillämpas för kostnads- och nyttoanalyser klassificeras andrahandsmarknader som komplementära marknader och ersättningsmarknader. Ett projekt för att uppnå en förbättrad produktivitet inom apelsinodlingssektorn och därmed lägre priser på apelsiner kan gynna andra industrier, till exempel apelsinjuiceindustrin. I kostnads-nyttoanalysen skulle ingen hänsyn tas till den ökade försäljningen och intäkterna på apelsinjuicemarknaden, och därmed skulle en del av nyttan med projektet inte räknas med enligt mångas förmenande. Samtidigt skulle det lägre apelsinpriset inverka negativt på äppelförsäljningen, som är en ersättningssektor. Enligt uppgift beaktas inte äppelodlarnas mindre vinster i kostnads-nyttoanalysen.

Kostnads-nyttoanalysen fångar i själva verket upp alla dessa effekter när de komplementära marknaderna och ersättningsmarknaderna inte snedvrids (2). Marknaderna är onekligen ofta snedvridna, så risken finns att en del av dessa effekter förbises i kostnads-nyttoanalysen. Det pragmatiska synsätt som tillämpas i kostnads-nyttoanalysen har två syften: För det första tenderar nyttan och kostnaderna på de olika ersättningsmarknaderna och komplementära marknaderna att ta ut varandra totalt sett. För det andra är ett projekt som är beroende av nytta på andrahandsmarknader för att det ska vara socioekonomiskt genomförbart i regel ett bristfälligt projekt: alternativa projekt och politiska åtgärder är sannolikt mer effektiva för att skapa sådan nytta. Samtidigt som ett sådant pragmatiskt synsätt generellt sett betraktas som rimligt, finns det dock med all säkerhet vissa brister i kostnads-nyttoanalyser när det gäller de indirekta effekterna.

De som är kritiska till kostnads-nyttoanalyser påpekar också att utgifterna i samband med ett projekt kommer att utlösa multiplikatoreffekter i hela ekonomin, genom att vinster, skatteintäkter och sysselsättning skapas inom andra sektorer. Denna effekt är större än de effekter av ett projekt om ersättningsmarknader och komplementära marknader som just angetts. Vidare rör effekten de faktiska penningutgifterna i samband med projektet. Kritikerna till kostnads-nyttoanalyser föreslår ekonomiska konsekvensanalyser som komplement till kostnads-nyttoanalyser eller till och med som ett alternativ till dessa. Kritiken baseras dock på bristande insikt om att kostnads-nyttoanalyser och ekonomiska konsekvensanalyser skiljer sig åt och har olika mål. Kostnads-nyttoanalyser innebär att välfärdsekonomi tillämpas i det praktiska beslutsfattandet. I sådana analyser undersöks all nytta och alla kostnader och huruvida en åtgärd ger mervärde i förhållande till en annan och på så sätt leder till bättre välfärd. De är inriktade på beslutsfattandet och jämför därför alltid två alternativa åtgärder för att alternativkostnader ska beaktas. I ekonomiska konsekvensanalyser mäts endast ekonomiska variabler och inte nödvändigtvis alternativkostnader. Det är först och främst ett mätverktyg. Det kan användas för beslutsfattande men har en smalare inriktning än vad välfärdsekonomin kräver.

Ekonomiska konsekvensanalyser baseras på input-output-tabeller och ger en bild av hela ekonomin genom att mäta hur utgifterna inom en ekonomisk sektor påverkar andra sektorer. Det kan därför verka som att såväl indirekta effekter som multiplikatoreffekter behandlas samtidigt i ekonomiska konsekvensanalyser. Det finns dock tre egenskaper som gör ekonomiska konsekvensanalyser olämpliga som substitut eller till och med som ett komplement till kostnads-nyttoanalyser. Dessa tre brister behandlas i tur och ordning nedan.

Den första av de tre egenskaperna är att ekonomiska konsekvensanalyser förutsätter att investeringar är exogena flöden till ekonomin. Detta kan vara ett godtagbart antagande om man ser till hur projektet påverkar ekonomin eller hur projektrelaterade utgifter sprids i ekonomin. De är dock olämpliga för att mäta huruvida ett projekt ger något mervärde, det vill säga huruvida det medför ett bättre resursutnyttjande jämfört med om resurser skulle ges utanför projektet. Investeringsprojekt är knappast exogena: de måste finansieras genom resurser som tas från annat håll i ekonomin.

Om projekt skulle behandlas som endogena skulle helt andra resultat erhållas. I sin enklaste form uppstår multiplikatoreffekterna av apelsinprojektet på bekostnad av de som skulle uppstå inom andra sektorer där utgifterna måste minskas för att resurser ska kunna tas till apelsinprojektet.

Den andra av de tre egenskaper som utmärker ekonomiska konsekvensanalyser från kostnads-nyttoanalyser är att ekonomiska konsekvensanalyser förutsätter att priserna inte förändras i ekonomin och att det finns så gott som ändlösa resurser. Ekonomiska konsekvensanalyser är utformade på ett sådant sätt att det alltid kommer att finnas tillräckliga resurser för att genomföra ett projekt utan att ändra priserna i ekonomin, oavsett hur stort projektet är i förhållande till ekonomin. Men i realiteten medför dock stora projekt prisändringar, och högre priser på exempelvis insatsvaror innebär att produktionen inom andra sektorer måste minskas.

För att åtgärda dessa båda brister i ekonomiska konsekvensanalyser har den akademiska världen tagit fram modeller för beräkningsbar allmän jämvikt som en mer avancerad metod för ekonomisk konsekvensanalys. Denna teknik är tämligen väl utarbetad och handlar i slutändan om en modellering av hela ekonomin, inbegripet resursbegränsningar. På så sätt innebär modellerna att de båda nackdelar som hittills tagits upp angående de traditionella ekonomiska konsekvensanalyserna åtgärdas. Beräkningsbar allmän jämvikt innebär att icke-exogena resurser ges till investeringsprojekt, med negativa konsekvenser för alternativ resursanvändning. Även prisförändringar beaktas (3). En vanlig slutsats i dessa studier är, föga överraskande, att multiplikatoreffekterna är väsentligt mindre än de som påvisats i ekonomiska konsekvensanalyser. Dessutom framgår det att ett projekts nettoeffekt kan vara negativ för ekonomin som helhet, beroende på produktiviteten inom olika sektorer och de resursbegränsningar som de möter.

Beräkningsbar allmän jämvikt kan därför ses som en förbättring av de ekonomiska konsekvensanalyserna. De innebär också att konsekvensanalyserna blir mer lika kostnads-nyttoanalyserna. Modellerna för beräkningsbar allmän jämvikt delar dock fortfarande den tredje bristen med de ekonomiska konsekvensanalyserna jämfört med kostnads-nyttoanalyser. Bristen består i att de inriktas på flöden av penningtransaktioner – vinster, skatter, löner, etc. – och bortser från flera av de variabler som ingår i kostnads-nyttoanalyserna, nämligen externaliteter, penningvärde med mera. Skälet till detta är att studier om beräkningsbar allmän jämvikt, såsom ekonomiska konsekvensanalyser, har utformats för att fungera som en länk mellan projekt- eller policyanalys och makroekonomin, där den viktigaste åtgärden för makroekonomiska resultat är nationalinkomst eller bruttonationalprodukt (BNP).

Nämnda brister bör inte dölja det faktum att beräkningsbar allmän jämvikt för det första ger en mer ingående beskrivning av den ekonomi där projektet genomförs och för det andra att teknikerna för beräkningsbar allmän jämvikt har blivit mer avancerade. Modeller för dynamisk stokastisk allmän jämvikt används för att beskriva ekonomiers dynamik. Projekt som bedömts med hjälp av kostnads-nyttoanalyser kan ha en livslängd på 20 år eller mer, vilket gör det ännu mer relevant att få inblick genom dynamiska modeller. Man kan därför sannolikt få en bättre förståelse av resultaten av projekt som medför en teknologisk chock för en ekonomi genom modeller för dynamisk stokastisk allmän jämvikt än genom statiska modeller.

Syftet med detta förslag från EIBURS är att åtgärda denna tredje brist så att konsekvensanalysmodellernas resultat blir mer förenliga med kostnads-nyttoanalysernas resultat. Forskare skulle förorda den konsekvensbedömningsmetod, av de som för närvarande används i empiriska studier, som verkar vara mest förenlig med kostnads-nyttoanalysen och arbeta för att få till stånd en sådan förenlighet. På så sätt skulle användare av kostnads-nyttoanalyser rent generellt, och EIB i synnerhet, lättare kunna undersöka hur tillförlitliga kostnads-nyttoanalyser är för att bedöma investeringsprojekts fullständiga socioekonomiska motivering.

Forskarna ska granska de olika konsekvensbedömningsmetoder som verkar mest lovande för att åstadkomma en genomförbar förenlighet med kostnads-nyttoanalyser. En metod bör väljas utifrån följande kriterier:

Den andra delen består i att utarbeta två konsekvensmodeller som inbegriper alla nödvändiga villkor för att göra dem förenliga med de åtgärder som ger kostnads-nyttoanalyserna mervärde. En av modellerna ska avse en effektiv, konkurrenskraftig regional ekonomi i EU med stora intäkter. Den andra ska avse en ekonomi i EU som är konkurrensfattig och kännetecknas av låga intäkter och hög arbetslöshet relativt sett. Den logiska grunden för att utforma modeller för två helt olika ekonomier är att analysen ska visa huruvida man kan förvänta sig helt olika resultat utifrån olika ekonomiska förutsättningar. Fattigare regioner tenderar att vara mer berättigade till investeringar från den offentliga sektorn. Det vore relevant att ta reda på huruvida det finns något som pekar på att extrautgifter för genomförandet av en konsekvensbedömning skulle vara befogade i fattigare regioner.

Forskarna kan antingen ta fram helt nya konsekvensbedömningsmodeller eller anpassa befintliga sådana. Det står dem fritt att välja mellan dessa två alternativ, så länge som det valda alternativet inte äventyrar forskningsprojektets huvudsyfte, nämligen förenligheten med kostnads-nyttoanalyser.

Att anpassa konsekvensbedömningsmodellerna till kostnads-nyttoanalysåtgärderna skulle innebära att man arbetar på två plan samtidigt, nämligen med den ”verkliga” och den ”finansiella” delen av ekonomin. I många befintliga konsekvensbedömningsmodeller saknas en finansiell sektor. Med tanke på de antaganden som görs i kostnads-nyttoanalyserna om ursprunget till de medel som investeras i olika projekt i allmänhet, och det faktum att EIB fyller sin funktion genom den finansiella sektorn i synnerhet, skulle särskilt fokus behöva läggas på den finansiella delen i de modeller som tas fram.

När det gäller den ”verkliga” delen mäter konsekvensbedömningsmodellerna redan variabler som BNP, sysselsättning och handelsbalans. De viktigaste förändringar som planeras är att lägga till delar som är nödvändiga för att uppskatta den sociala nyttan, inklusive att

När det gäller den ”finansiella” delen bör modellerna förena andra alternativ för att anskaffa finansiering till ett projekt, däribland följande:

En nödvändig del inom ramen för uppgift 2 är att klargöra de terminologiska skillnader som finns mellan de båda metoderna. När det gäller beräkningsbar allmän jämvikt hänvisas det exempelvis till ”inducerade effekter”, vilket sannolikt påverkats av den terminologi som används inom ekonomiska konsekvensanalyser. Sådana effekter måste inte ha någon direkt motsvarighet inom kostnads-nyttoanalyserna, som kan fånga upp vissa delar av de inducerade effekterna inom beräkningsbar allmän jämvikt som indirekta effekter, medan andra behandlas som multiplikatoreffekter och därmed ignoreras.

Forskarna ska sedan simulera effekten av olika slags kapitalinvesteringsprojekt inom respektive ekonomi. Beslut om hur många projekt som ska simuleras ska fattas under forskningsprojektet. Forskarna ska föreslå vilka projekt som ska bli föremål för simulering, efter överenskommelse med en överordnad vid EIB. Möjliga projekt är bland annat infrastrukturprojekt, större industriprojekt och projekt inom tjänstesektorn inom området för utbildning, fritid och så vidare. Varje projekt ska simuleras med hjälp av alternativa finansieringskällor.

Avslutningsvis ska forskarna bedöma i vilken mån konsekvensbedömningsresultaten skiljer sig från de resultat som erhålls vid en ”typisk kostnads-nyttoanalys”. I en ”typisk kostnads-nyttoanalys” ska fokus främst ligga på primärmarknaden och enbart på de viktigaste sekundärmarknaderna. Forskarna ska dra slutsatser och ge rekommendationer avseende följande:

Forskningsområdet är av central betydelse för EIB:s finansieringsverksamhet. I EIB:s stadgar anges att EIB ska finansiera investeringsprojekt som höjer den ekonomiska produktiviteten (artikel 18.1 b) (5). Banken använder kostnads-nyttoanalyser som ett centralt verktyg för att bedöma i vilken mån en investering ökar den ekonomiska produktiviteten. Forskningsprojektet ska bidra till tester av kostnads-nyttoanalysens integritet och bedömningar av huruvida det finns omständigheter där det vore tillrådligt att kombinera kostnads-nyttoanalyser med beräkningsbar allmän jämvikt.

De konsekvensbedömningsmodeller som för närvarande tas fram av akademiska forskare eller som beställs av forskningsinstitut utgör förbättrade versioner av tidigare bedömningsmetoder. Syftet med sådana modeller är dock detsamma: att bedöma nettoeffekten av ett projekt eller en policy på nationalinkomst eller BNP. Nationalinkomsten är ett ofullständigt mått på ett lands avkastning och är därmed inte något fulländat verktyg för att mäta den totala ekonomiska produktiviteten, inbegripet välfärden. Modellerna är alltså inte helt förenliga med kostnads-nyttoanalysen. När BNP mäts utelämnas faktorer som ökat penningvärde (konsumentvinst) och miljörelaterade externaliteter. Genom att konsekvensbedömningsmetoder anpassas så att de blir förenliga med kostnads-nyttoanalysen kommer konsekvensbedömningsmetodernas utfall att bli ett bättre mått på ett investeringsprojekts totala effekt på en ekonomis produktivitet och välfärd. Sådana konsekvensbedömningsmetoder skulle också kunna användas vid bedömning av policyer och inte bara av investeringsprojekt.

Förslagsställaren bör känna till att det hittills inte gjorts någon sådan anpassning av konsekvensbedömningsmetoderna till kostnads-nyttoanalysen. Forskningsprojektet bör därför bidra till framtagandet av nya versioner av ekonomiska modeller för socioekonomisk bedömning av projekt och policyer.

Förslagen ska inges på engelska senast den 15 april 2018, kl. 24:00 (CET). Förslag som inges efter detta datum kommer inte att beaktas. Förslagen ska skickas med e-post till följande adress:

För mer uttömmande information om urvalsprocessen inom EIBURS och om EIB-institutet, se http://institute.eib.org/

(1) European Investment Bank (2013), The Economic Appraisal of Transport Projects at the EIB. Luxemburg: Europeiska investeringsbanken. (Internet: http://www.eib.org/infocentre/publications/all/economic-appraisal-of-investment-projects.htm).

(2) Just, R.E., Hueth, D.L. och Schmitz, A. (2004), The Welfare Economics of Public Policy: A Practical Approach to Project and Policy Evaluation. Cheltenham: Edward Edgard.

(3) Hosoe, N., Gasawa, K. och Hashimoto, H. (2010), Textbook of Computable General Equilibrium Modelling: Programming and Simulations. Basingstoke: Palgrave Macmillan.

(4) Godley, W. och Marc L. (2007), Monetary Economics: An Integrated Approach to Credit, Money, Income, Production and Wealth. New York: Palgrave MacMillan.

(5) Konsoliderad version av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, protokoll (nr 5) om Europeiska investeringsbankens stadga (EUT C 202, 7.6.2016, s. 251) (Internet: http://eur-lex.europa.eu/legal-content/EN/TXT/?uri=celex:12016E/PRO/05).