—

från sitt sammanträde i Lomé (Togo) den 21–23 november 2011,

—

med beaktande av artikel 17.1 i arbetsordningen,

—

med beaktande av AVS–EU-partnerskapsavtalet (Cotonouavtalet),

—

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget),

—

med beaktande av Georgetown-avtalet, som formellt inrättade Afrikas, Västindiens och Stillahavsområdets staters grupp,

—

med beaktande av artikel 208 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

—

med beaktande av rapporten från utskottet för politiska frågor (ACP-EU/101.082/11/fin.), och av följande skäl:

A.

AVS–EU-partnerskapsavtalet från Cotonou är fortfarande det bästa exemplet på ett övergripande samarbetssätt, vars mervärde måste skyddas. Partnerskapet bör få större betydelse som ömsesidigt politiskt åtagande, så att det inte försvagas utan i stället stärks.

B.

AVS-länderna har sedan länge varit privilegierade partner till Europeiska unionen, och i Lissabonfördraget behandlas frågan om solidaritet med och stöd till länderna i syd för första gången som en väsentlig aspekt av Europeiska unionens identitet.

C.

Genom Lissabonfördragets ikraftträdande får Europaparlamentet ökade befogenheter och delar ansvaret med Europeiska rådet på 40 väsentligen nya områden inom EU:s politik och verksamhet.

D.

Eftersom det uttryckliga omnämnandet av AVS-länderna har strukits i Lissabonfördraget måste båda parter på nytt fastställa sina gemensamma intressen så att värdet av det partnerskap som funnits sedan 1975 stärks.

E.

Lissabonfördraget föreskriver en ökad samordning av EU:s yttre åtgärder.

F.

Lissabonfördraget har medfört förändringar av EU:s operativa samverkan med AVS-länderna genom Europeiska utrikestjänsten. Dessa förändringar, särskilt avsaknaden av en AVS-enhet inom utrikestjänsten och den interna uppbyggnaden av kommissionens nya generaldirektorat för utveckling och samarbete – EuropeAid – kommer att få konsekvenser för det speciella partnerskapet med AVS-länderna.

G.

Förbindelserna mellan AVS och EU grundas på en rad faktorer allt ifrån utveckling till konfliktförebyggande samt från säkerhet och stabilitet till försvar av de mänskliga rättigheterna.

H.

Tillväxtländernas frammarsch, den förändrade maktbalansen i det internationella systemet och det ökande antalet politiska samarbetsforum som G77 och G24 gör det nödvändigt att analysera hur AVS-länderna bäst kan uppnå sina politiska och ekonomiska mål parallellt med den politiska ram som förbindelserna mellan EU och AVS-länderna erbjuder.

I.

Den gemensamma parlamentariska församlingens inflytande över politiska beslut och strategiska utvecklingsval på nationell, regional och internationell nivå är fortfarande mycket begränsat trots dess unika ställning i dialogen mellan nord och syd.

J.

AVS-länderna företräder nästan hälften av staterna i världen men saknar ändå röst i forumen för global styrning, exempelvis G20, där de fattigaste länderna inte får delta.

K.

Stödet från EU har visserligen varit mycket viktigt, men AVS-länderna måste också ta vara på de möjligheter som skapas genom syd–syd-samarbetet och partnerskapen med tillväxtländerna Kina, Indien och Brasilien, för att kunna dra nytta av deras enorma marknader och ta sig ur fattigdomen genom handel.

L.

Att AVS-länderna har många olika partner är allmänt positivt och inget som kan ändras, men export av råvaror utan förädlingsvärde fördröjer diversifieringen och den verkliga utvecklingen av AVS-ländernas ekonomier, även om exporten sker till en rad olika partnerländer.

M.

Alla regioner i AVS-länderna befinner sig på olika utvecklingsnivåer, och EU har utarbetat regionala strategier för var och en av dem. Två av dessa strategier har utvecklats till gemensamma strategier, vilket har varit brukligt inom ramen för Cotonouavtalet. När Cotonouavtalet löper ut 2020 kan dessa strategier emellertid omvandlas till tre förbindelser som sköts var för sig.

N.

Cotonouavtalets framtid avgörs också vid förhandlingarna inför den kommande fleråriga budgetramen för 2014–2020, genom vilken EU måste anslå medel till sin utrikespolitik.

1.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen påminner om att de främsta målen med Cotonouavtalet, som nyligen har setts över för andra gången, är att utrota fattigdomen, främja hållbar utveckling och gradvis integrera AVS-länderna i den globala ekonomin.

2.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar AVS-länderna och Europeiska unionen att utnyttja strykningen av den uttryckliga hänvisningen till AVS i Lissabonfördraget till att gjuta nytt liv i sitt partnerskap. Församlingen uppmanar därför parterna att fastställa områden av gemensamt intresse såsom energi, klimatförändringar och migration.

3.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen ser Lissabonfördraget som ett steg framåt i demokratiseringsprocessen som gör det möjligt för församlingen att mer effektivt verka för positiva förändringar för båda parter.

4.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen vill att EU i sin utrikespolitik, av vilken fattigdomsutrotning och därmed även utvecklingspolitik utgör en integrerad del, kombinerar alla de instrument som står till dess förfogande för att främja en fredspolitik.

5.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen anser att AVS-länderna måste bli politiskt starkare samtidigt som EU måste vara redo att se över och förnya partnerskapet med AVS-länderna och göra det till mer av en förbindelse mellan två samarbetspartner än ett förhållande mellan givare och mottagare.

6.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen välkomnar inrättandet av en ambassadörsarbetsgrupp för framtidsutsikterna för AVS-länderna efter 2020.

7.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen välkomnar inrättandet av en informell arbetsgrupp för samarbete mellan utrikestjänsten och generaldirektoratet för utveckling och samarbete för att stärka AVS–EU-partnerskapet. Församlingen uppmanar gruppen att regelbundet informera församlingens ledamöter om sitt arbete.

8.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar EU att bidra till att stärka det interna AVS-samarbetet mellan de olika regionerna på områden som livsmedelstrygghet, tekniköverföring, infrastruktur, klimatförändringar, migration, handel, forskning, fred, säkerhet och demokratisering.

9.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen anser att uppföljning av antagna betänkanden är ett viktigt arbetsredskap för att förstärka genomförandet av församlingens beslut. Församlingen föreslår därför att de båda medföredragandena ansvarar för uppföljningen av resolutioner och regelbundet informerar sina respektive utskott om de framsteg som har gjorts eller de svårigheter som man mött.

10.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen anser att AVS-länderna till sist måste ingå internationella partnerskap som överensstämmer med deras ambitioner och kapacitet när det gäller utveckling.

11.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen påminner om att AVS-länderna företräder 40 procent av medlemmarna i FN:s generalförsamling. Församlingen understryker därför att AVS-länderna måste stärka sin identitet för att få större inflytande på den internationella arenan.

12.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen håller med om att varken AVS eller EU på långa vägar har utnyttjat hela den potential som deras privilegierade partnerskap erbjuder när det gäller inflytande över exempelvis reformerna av FN, Världsbanken och IMF, G20 och förhandlingarna om FN:s ramkonvention om klimatförändringar, och att de bör arbeta för att göra framsteg i denna riktning.

13.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar AVS-länderna att i högre grad utnyttja artikel 12 i Cotonouavtalet för att till fullo utnyttja möjligheten att påverka den gemenskapspolitik som har konsekvenser för deras utveckling. Församlingen uppmanar därför AVS-ländernas parlamentsledamöter att knyta närmare kontakter med Europaparlamentets ledamöter.

14.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen vill att man i arbetet i församlingens utskott ger en central och strategisk plats åt de landspecifika och regionala strategidokumenten, så att utskotten kan delta i utarbetandet och genomförandet av målen i dessa dokument.

15.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen påpekar att de europeiska nationella parlamentens roll har stärkts genom Lissabonfördraget och anser att de nationella parlamenten i AVS-länderna på samma sätt bör göra sig mer gällande för att öka sitt inflytande i de nationella beslutsprocesserna.

16.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen anser att AVS skulle stärkas som grupp genom att främja sina medlemmars gemensamma intressen i Världshandelsorganisationen, eftersom en starkare grupp skulle kunna påverka priserna på råvaror och livsmedel, säkra skyddet av viktiga marknader och kräva åtgärder mot EU:s och Förenta staternas subventioner.

17.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen påminner om att EU:s tre regionala strategier för Afrika, Västindien och Stillahavsregionen och strategin för Sydafrika bör syfta till att stärka de centrala delarna av AVS–EU-partnerskapet i enlighet med definitionen i Cotonouavtalet.

18.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar EU att förse sina delegationer i AVS-länderna med de personalresurser och ekonomiska resurser som krävs för utövandet av deras nya befogenheter.

19.

När det gäller handelsfrågor påminner gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen om att Europaparlamentets godkännande nu krävs för antagande av handelsavtal. Församlingen föreslår därför att man allvarligt överväger möjligheten att på församlingens dagordning inkludera diskussioner om de handelsavtal om vilka förhandlingar pågår.

20.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen påminner om att AVS-länderna bör etablera sig som global aktör på grundval av sina gemensamma mänskliga resurser och naturresurser, sin historiska anknytning till EU och sin närhet till tillväxtekonomierna.

21.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen betonar att de nya befogenheter som Europaparlamentet ges i Lissabonfördraget måste utnyttjas för att förstärka den parlamentariska dimensionen i förbindelserna mellan AVS-länderna och EU, där den gemensamma parlamentariska församlingen utgör hörnstenen. Församlingen önskar att denna parlamentariska dimension avspeglas i budgeten för Europeiska utvecklingsfonden och i bättre information till AVS-ländernas parlamentsledamöter om de nationella och regionala strategier som EU genomför samt om utnyttjandet av EU:s övriga finansiella instrument i AVS-länderna.

22.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppdrar åt sina medordförande att översända denna resolution till AVS–EU-ministerrådet, Europeiska kommissionen, Afrikanska unionens kommission och Panafrikanska parlamentet.

—

från sitt sammanträde i Lomé (Togo) den 21–23 november 2011,

—

med beaktande av artikel 17.1 i arbetsordningen,

—

med beaktande av AVS–EU-partnerskapsavtalet, som undertecknades i Cotonou den 23 juni 2000 och ändrades 2005 och 2010, särskilt artiklarna 60 och 66,

—

med beaktande av FN:s millennieförklaring av den 8 september 2000, där det slås fast att millennieutvecklingsmålen utgör kriterier som världssamfundet gemensamt har fastställt i syfte att utrota fattigdom och svält,

—

med beaktande av Monterreyöverenskommelsen, som antogs av den internationella konferensen för utvecklingsfinansiering i Monterrey i Mexiko den 18–22 mars 2002,

—

med beaktande av Pariskonferensen om innovativ finansiering den 28–29 maj 2009 och den internationella konferensen om utvecklingsfinansiering, som hölls i Doha den 28 november–2 december 2008,

—

med beaktande av initiativet för skuldlättnad för kraftigt skuldtyngda fattiga länder (HIPC-initiativet) som Internationella valutafonden och Världsbanken lanserade 1996 för att förhindra att fattiga länder drabbas av skuldbördor som de inte har någon möjlighet att axla,

—

med beaktande av det multilaterala initiativet för skuldlättnad (MDRI-initiativet) som G8 lanserade i juni 2005,

—

med beaktande av Unctads utkast till principer för främjande av ansvarsfull upp- och utlåning av den 26 april 2011,

—

med beaktande av det europeiska samförståndet om utveckling (3),

—

med beaktande av kommissionens arbetsdokument ”Supporting developing countries in coping with the crisis – Where does the EU go from Doha? What prospects for meeting the EU targets of 2010 and 2015?” av den 15 april 2009,

—

med beaktande av Europaparlamentets resolution av den 8 mars 2011 om beskattning och utveckling – samarbete med utvecklingsländer för att främja god förvaltning i skattefrågor (2010/2102(INI)) (4),

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för ekonomisk utveckling, finanser och handel (ACP-EU/101.079/11/fin.), och av följande skäl:

A.

Den globala krisen har lett till ökade statsskulder i många av världens länder. En tredjedel av AVS-länderna har eller löper hög risk att få skuldsättningsproblem.

B.

Återbetalning av stora skulder kan hindra utvecklingen genom att betydande budgetresurser avleds och/eller investeringar i allmännyttiga sociala tjänster och fattigdomsrelaterade kostnader minskar. Återbetalning av skulder kan även leda till att de investeringar som behövs för att stimulera den ekonomiska tillväxten minskar.

C.

En ökning av handeln med en procent motsvarar tre gånger så mycket i offentligt utvecklingsbistånd.

D.

Biståndsgivarna bör hjälpa AVS-länderna att nå och upprätthålla en hållbar skuldnivå på lång sikt och därigenom stödja deras insatser att minska fattigdomen och främja tillväxt. Under dessa omständigheter är det lovvärt att fordringsägarna i Parisklubben i juli 2010 avskrev en andra del av Seychellernas skuld för att hjälpa landet att se till att skulden hålls på en hållbar nivå.

E.

Skuldlättnad är ett av syftena med millennieutvecklingsmål 8, som särskilt syftar till att ta ett helhetsgrepp på utvecklingsländernas skuldproblem genom nationella och internationella åtgärder i syfte att nå en hållbar skuldnivå på lång sikt.

F.

För närvarande är de viktigaste instrumenten för skuldlättnad för utvecklingsländerna initiativet för skuldlättnad för kraftigt skuldtyngda fattiga länder (HIPC-initiativet) och det multilaterala initiativet för skuldlättnad (MDRI-initiativet). Från och med december 2010 har skuldminskningspaket inom ramen för HIPC-initiativet godkänts för 36 länder, varav 32 i Afrika, vilket ger 72 miljarder US-dollar i skuldlättnad över en längre tid. Europeiska kommissionen och EU:s medlemsstater står för huvuddelen av kostnaderna för dessa initiativ.

G.

HIPC- och MDRI-initiativen går mot sitt slut. Därför behövs politiska reformer och nya internationella mekanismer för lånupptagning, skuldförvaltning och skuldlösning.

H.

Framtida mekanismer för skuldförvaltning och hållbar skuldsättning bör inte endast bygga på finansiella hänsyn. De skuldsatta utvecklingsländernas utgiftsbehov för att uppnå millennieutvecklingsmålen måste också beaktas.

I.

AVS-ländernas tillsynsorgan, såsom högre revisionsorgan, parlament och det civila samhällets organisationer, bör spela en huvudroll i övervakningen av den statliga användningen av budgetresurserna och därigenom leda till att vanskötseln inom förvaltningen av offentliga medel minskar.

J.

Goda styrelseformer, rättsstatsprincipen och öppenhet är oumbärliga för god förvaltning av offentliga medel och hållbar skuldsättning.

K.

Ansvarsfullt uppträdande från alla långivares sida är av avgörande betydelse för att främja hållbar finansiering av god kvalitet.

L.

I den globala ekonomiska krisens kölvatten bör AVS-länderna satsa mer på inhemsk mobilisering av resurser för att mildra effekten av ett eventuellt minskat utländskt bistånd och minskad utländsk finansiering för genomförandet av deras strategier för fattigdomsminskning.

1.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar EU och andra biståndsgivare att anta riktlinjer för ansvarsfull finansiering, särskilt under en global finanskris som förvärrar utvecklingsländernas skuldsituation på grund av sina spridningseffekter, framför allt minskad världshandel och en därmed förknippad nedgång i råvaruexporten.

2.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar EU, AVS-länderna och AVS-ländernas regionala organisationer att, tillsammans med behöriga internationella organ, utarbeta en gemensam modell för en lämplig skuldkvittningsmekanism för skuldsatta länder. Det bör ske utifrån oberoende konsekvensbedömningar av ländernas socioekonomiska situation. Därigenom minskar risken för att beslut om skuldlättnad i alltför hög grad sker på politiska grunder och även risken för korruption från biståndsgivarens sida (mutor). Församlingen anser att detta kommer att göra det möjligt för givarna att från fall till fall ta hänsyn till AVS-partnerlandets särskilda situation och dess allmänna utvecklingsnivå. Församlingen anser att mekanismen för kvittning av utvecklingsländernas skulder skulle kunna genomföras i form av skuldavskrivning, skuldkonvertering, återbetalning eller en kombination av dessa alternativ.

3.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar biståndsgivarna att gemensamt med AVS-partnerlandet besluta om de särskilda villkor som ska gälla för dess skuldkvittningsprogram, för att hitta rätt balans mellan skyldigheten att återbetala skulden och skyldigheten att uppfylla befolkningens grundläggande behov, eftersom sund skuldförvaltning är en förutsättning för hållbar utveckling.

4.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen anser att de ytterligare medel som AVS-ländernas regeringar får tillgång till genom skuldavskrivning bör anslås till att öka de sociala utgifterna när det gäller bland annat grundläggande utbildning, primärhälsovård och hiv/aids, för att bidra till att millennieutvecklingsmålen uppnås. Församlingen uppmanar därför kommissionen att tillsammans med AVS-partnerländerna undersöka möjligheten att omvandla skulder till offentliga investeringar i sociala tjänster och kollektiva nyttigheter som en del av ländernas särskilda skuldlättnadsprogram eller i kombination med andra program.

5.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen anser att när skuldavskrivning övervägs för ett visst AVS-land kan syftet också vara att utnyttja de medel som frigörs vid skuldavskrivningen till att finansiera etablering av små och medelstora företag, något som jämte tillväxt är en nödvändig förutsättning för att en medelklass ska uppstå och utvecklas i AVS-länderna. Församlingen uppmanar därför kommissionen att i samarbete med AVS-partnerländerna undersöka möjligheten att, där så är lämpligt, ändra och lägga om skuldkvittningsstrategierna för AVS-länderna så att de inriktas på offentliga investeringar i små och medelstora företag, eftersom lokala företag av detta slag kan ge ett stort bidrag till skapandet av arbetstillfällen, inhemsk tillväxt och därmed till skuldlättnader i AVS-länderna.

6.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen anser att det är nödvändigt att främja tillgången till kredit för att därigenom garantera ett livskraftigt företagsklimat. Församlingen uppmanar därför AVS-länderna och privata partner att vidta åtgärder för att tillgodose detta behov.

7.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar kommissionen och givarländerna att hjälpa AVS-länderna att, i samverkan med det civila samhället, utforma nationella skuldbekämpningsstrategier inom ramen för deras nationella utvecklingsstrategier, för att särskilt främja en sund omstrukturering av deras ekonomier, inhemska investeringar och inhemska sparande.

8.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar EU och OECD att inte bredda definitionen av offentligt utvecklingsbistånd och att upphöra med praxisen att räkna skuldlättnader som biståndsutgifter. Församlingen uppmanar dock EU att överväga skuldlättnader kombinerat med andra skuldkvittningsprogram som en del av en övergripande insats för att tillgodose utvecklingsländernas behov.

9.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar kommissionen att (med hjälp av berörda internationella institutioner såsom FN:s organ, Världsbanken, Internationella valutafonden och Association of European Development Finance Institutions) noggrant övervaka utvecklingen och effekterna av AVS-ländernas skuldsättningsgrad, med särskilt fokus på situationen i de minst utvecklade länderna och små östater under utveckling.

10.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar kommissionen att regelbundet, genom en rapport, informera församlingen om skuldkvittningsprogrammen i AVS-partnerländerna och deras inverkan på ländernas förmåga att uppnå millennieutvecklingsmålen, särskilt när det gäller kampen mot svält och undernäring och tillhandahållandet av hälso- och sjukvårdstjänster.

11.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar enträget AVS-länderna att fästa stor vikt vid återbetalningen av både deras utländska och inhemska skulder.

12.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen anser att konsekvens i utvecklingspolitiken, särskilt mellan handels- och utvecklingspolitiken och politiken för finansiell insyn, bör vara en vägledande princip för EU:s utvecklingssamarbete och genomsyra utvecklingen av normer för ansvarsfull utlåning och upplåning.

13.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar AVS-partnerländerna att utöka sina inhemska insatser när det gäller god ekonomisk förvaltning, budgetkontroll och bekämpning av korruption, bedrägeri och skatteflykt, samt att fortsätta med sina långsiktiga insatser för att skapa den stabila ekonomiska miljö som är nödvändig för att de bättre ska kunna utveckla sina inhemska finansmarknader och banksektorer.

14.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen anser att AVS-länderna bör inrikta sig på att utforma och genomföra hållbara skattesystem, bl.a. skapa ett stabilt organ för skatteindrivning med befogenhet att försvara statens grundläggande intresse av att få tillgång till det som bör vara den primära källan för statlig finansiering.

15.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen erkänner att internationellt samarbete är viktigt för att bekämpa olagliga finansiella flöden och bygga upp sunda regler för finansiering och investering på global nivå. Församlingen påminner om EU:s åtaganden om konsekvens i utvecklingspolitiken och uppmanar EU att stödja AVS-länderna i deras kamp mot olagliga utflöden och kapitalflykt, eftersom dessa har identifierats som de främsta hindren för utnyttjandet av inhemska inkomster för utveckling.

16.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen anser att AVS-länderna bör sträva efter att skapa ett gynnsamt klimat för investerare genom att anta lagar som ger investerarna den rättssäkerhet som de behöver för att investera.

17.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen efterlyser ökat gränsöverskridande samarbete mellan AVS-länderna genom utbyte av bästa praxis när ländernas offentliga budgetar utarbetas och vid kontrollen av hur dessa används för allmännyttiga ändamål. Församlingen rekommenderar att kommissionen inom den elfte Europeiska utvecklingsfonden öronmärker större belopp för tekniskt bistånd och kapacitetsuppbyggnad i AVS-länderna, för att användas vid fastställande och kontroll av budgeten samt vid skuldförvaltning.

18.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppdrar åt sina medordförande att översända denna resolution till AVS–EU- ministerrådet, Europeiska kommissionen, Europaparlamentet, Världsbanken, Internationella valutafonden och EU:s medlemsstater.

—

från sitt sammanträde i Lomé (Togo) den 21–23 november 2011,

—

med beaktande av artikel 17.1 i arbetsordningen,

—

med beaktande av AVS–EU-partnerskapsavtalet (”Cotonouavtalet”), särskilt artikel 8.4 om icke-diskriminering,

—

med beaktande av FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, som antogs 2006, särskilt artikel 32, där det anges att alla parter måste inkludera funktionshinder och personer med funktionshinder i sina internationella samarbetsåtgärder,

—

med beaktande av följande resolutioner från FN:s råd för mänskliga rättigheter: 7/9 av den 27 mars 2008, 10/7 av den 26 mars 2009, 13/11 av den 25 mars 2010 och 16/15 av den 24 mars 2011 om mänskliga rättigheter för personer med funktionshinder,

—

med beaktande av artikel 19 i EUF-fördraget, artikel 6 i fördraget om Europeiska unionen och artikel 14 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som förbjuder alla former av diskriminering, samt artiklarna 21 och 26 i denna konvention, där rättigheterna för funktionshindrade personer fastställs,

—

med beaktande av resolutionerna från gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen om rättigheter för funktionshindrade och äldre personer i AVS-länderna av den 1 november 2001, och om hälsa, ungdomar, äldre och funktionshindrade, som antogs vid församlingens möte i Kapstaden den 21 mars 2002,

—

med beaktande av Europaparlamentets resolution om funktionshinder och utveckling, som antogs den 19 januari 2006,

—

med beaktande av världsrapporten om funktionshinder som offentliggjordes av Världshälsoorganisationen (WHO) och Världsbanken i juni 2011,

—

med beaktande av FN:s millennieutvecklingsmål och slutdokumentet från toppmötet om millennieutvecklingsmålen 2010 ”Keeping the Promise: United to Achieve the Millennium Development Goals” (resolution 65/1),

—

med beaktande av Pekingdeklarationen om rättigheter för personer med funktionshinder, i vilken det krävs högre levnadsstandard, deltagande på lika villkor och avskaffande av diskriminerande behandling och praxis,

—

med beaktande av FN:s millennieförklaring av den 8 september 2000, i vilken det slås fast att millennieutvecklingsmålen utgör kriterier som världssamfundet gemensamt har fastställt för att avskaffa fattigdomen i världen,

—

med beaktande av FN:s generalförsamlings resolutioner 65/186 och 64/131 ”Realising the Millennium Development Goals for Persons with Disabilities towards 2015 and beyond”,

—

med beaktande av EU:s handikappstrategi 2010–2020, ”Nya åtgärder för ett hinderfritt samhälle i EU” (KOM(2010)0636 slutlig) och dess inledande genomförandeplan 2010–2015 (SEK(2010)1324 slutlig),

—

med beaktande av EU:s riktlinjer i fråga om funktionshinder och utveckling för EU:s delegationer och avdelningar,

—

med beaktande av Internationella arbetsorganisationens rapport ”The price of exclusion: the economic consequences of excluding people with disabilities from the world of work”, som offentliggjordes 2009,

—

med beaktande av artikel 18.4 i Afrikanska stadgan om mänskliga rättigheter och folkens rättigheter (1981), enligt vilken funktionshindrade personer har rätt till särskilda skyddsåtgärder, och artikel 16.1, enligt vilken varje individ ska ha rätt att åtnjuta bästa möjliga fysiska och psykiska hälsa,

—

med beaktande av det afrikanska handikappårtiondet (2000–2009), handikappårtiondet i Asien och Stillahavsområdet (1993–2002), det nya handikappårtiondet i Asien och Stillahavsområdet (2003–2012) och det europeiska handikappåret (2003),

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för sociala frågor och miljö (ACP–EU/100.954/11/fin.), och av följande skäl:

A.

Mer än en miljard människor i världen – 15 procent av befolkningen – lever med någon form av funktionshinder (6).

B.

Enligt FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (CRPD) innefattar begreppet personer med funktionshinder ”bl.a. personer med varaktiga fysiska, psykiska, intellektuella eller sensoriska funktionsnedsättningar, vilka i samspel med olika hinder kan motverka deras fulla och verkliga deltagande i samhället på lika villkor som andra”.

C.

Funktionshinder tenderar att i oproportionerligt hög grad drabba sårbara befolkningsgrupper, där sannolikheten för funktionshinder ökar med fattigdomsnivån (Världsrapporten om funktionshinder, WRD 2011). Funktionshinder är således en utvecklingsfråga.

D.

Syftet med FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning är att ”främja, tillse och säkerställa att alla personer med funktionsnedsättning till fullo och på lika villkor kan åtnjuta samtliga mänskliga rättigheter och grundläggande friheter samt att främja respekten för dessa personers människovärdighet”.

E.

19 av EU:s medlemsstater och 48 AVS-länder har ratificerat FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, och många fler har undertecknat konventionen.

F.

Internationella rättsliga åtaganden är effektiva bara när de får stöd av nationell lagstiftning och politik.

G.

Världshälsoorganisationen (WHO) och Världsbanken tar upp följande orsaker till att personer med funktionshinder exkluderas: bristfälliga riktlinjer och normer, negativa attityder, frånvaro av tjänster, otillräcklig finansiering, otillgänglighet, brist på rådgivning och deltagande samt brist på information och uppgifter.

H.

Personer med funktionshinder kan uppleva att de exkluderas från livets alla aspekter, däribland arbete, offentliga tjänster, transporter, kommunikation, utbildning och information.

I.

I länder där den förväntade livslängden är högre än 70 år lever människor omkring åtta år av sina liv med ett eller flera funktionshinder.

J.

Flera utvecklingsländer har gjort väsentliga – om än fragmentariska – framsteg med att inkludera personer med funktionshinder i utvecklingsprojekt.

K.

Globalt sett beräknas sysselsättningsgraden bland personer med funktionshinder vara hälften så stor som den är bland personer utan funktionshinder. I utvecklingsländerna är majoriteten av funktionshindrade personer i arbetsför ålder arbetslösa och lever i fattigdom.

L.

Exkluderingen av funktionshindrade personer från arbetsmarknaden får väsentliga ekonomiska konsekvenser, som enligt ILO:s beräkningar uppgår till 3–7 procent av de afrikanska ländernas BNP. Kostnaden för att inkludera funktionshindrade personer är mycket lägre än kostnaden för deras exkludering: genom att låta personer med funktionshinder delta fullt ut i samhället får de nämligen också möjlighet att försörja sig och andra samt bidra till ekonomin.

M.

Organisationer för funktionshindrade spelar en särskild roll när det gäller att företräda och upplysa politikerna och allmänheten om funktionshindrade personers särskilda intressen.

N.

Exkluderingen av personer med funktionshinder är den underliggande faktorn till deras bristande jämlikhet, oavsett om den härrör från diskriminering i lagstiftningen, fysiska hinder och kommunikationshinder, social stigmatisering eller osynlighet i politiska processer och budgetar. Två av de största hindren för funktionshindrade personers delaktighet i samhället är deras osynlighet och de negativa attityder som de möts av.

O.

Kvinnor och flickor med funktionshinder är särskilt sårbara, och sannolikheten för att de ska bli utsatta för könsbaserat våld är tre gånger så stor som den för kvinnor som inte har något funktionshinder. Det finns en farlig tendens som innebär att detta våld sannolikt inte anmäls (7).

1.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar de AVS-länder och EU-medlemsstater som ännu inte har undertecknat och ratificerat FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionshinder och det fakultativa protokollet att göra detta utan förbehåll, och att dessutom inrätta nationella mekanismer för att genomföra och övervaka dem.

2.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar ledamöterna att samarbeta för att se till att nationell lagstiftning och nationella handlingsplaner för funktionshindrade personer godkänns av ländernas parlament, bl.a. genom granskning av budgetar och användande av motioner från ledamöterna.

3.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar de nationella parlamenten att inrätta kommittéer för att följa upp genomförandet av den lagstiftning som inriktas på funktionshindrade personers behov.

4.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen välkomnar att rättigheter för personer med funktionshinder erkändes som centrala för att uppnå millennieutvecklingsmålen vid FN:s högnivåmöte om millennieutvecklingsmålen 2010. Församlingen uppmanar därför världssamfundet att utforma initiativ inom ramen för millennieutvecklingsmålen där funktionshindrade personer finns med bland målgrupperna.

5.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen erkänner att särskilda åtgärder för att uppnå likabehandling för personer med funktionshinder, däribland kvoter vid val då det varit lämpligt i lokala sammanhang, har haft positiva effekter på uppfattningen om funktionshindrade på nationell nivå. Församlingen uppmanar därför AVS-länderna och EU:s medlemsstater att främja rättigheterna för personer med funktionshinder.

6.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen framhåller att medierna bör spela en mer aktiv roll för att utmana stereotyper och främja inkludering. Församlingen uppmanar internationella, nationella och lokala beslutsfattare att säkerställa och främja ökad medvetenhet via medier, utbildningspolitik och offentliga kampanjer.

7.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen betonar med eftertryck den nyckelroll som innehas av handikapporganisationer när det gäller att främja medvetenheten om problemen med inkludering av funktionshindrade personer. Församlingen uppmanar AVS-länderna och EU-medlemsstaterna att stödja utvecklingen av en rörelse till stöd för funktionshindrade i AVS-länderna och i EU:s medlemsstater.

8.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen framhåller behovet av tillgängliga miljöer och läromedel för att göra det lättare för funktionshindrade barn och vuxna att delta i utbildningsverksamhet. Församlingen pekar på behovet av att uppmuntra och stödja utvecklingen av en undervisningskultur där man är mottaglig för och benägen att reagera på behoven hos unga funktionshindrade personer, i synnerhet genom särskild utbildning för att stödja lärare. Församlingen betonar givarsamfundets viktiga roll när det gäller att stödja tillgänglig utbildningsinfrastruktur och se till att EU tar med åtaganden om funktionshindrade personer i sina dialoger inom utbildningssektorn.

9.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen framhåller att 98 procent av funktionshindrade barn i utvecklingsländerna inte har tillgång till avgiftsfri allmän grundutbildning. Församlingen betonar att detta kan förhindra att det andra millennieutvecklingsmålet uppnås till fullo.

10.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen framhåller behovet av att ytterligare förbättra utbildningsinstitutioner och att uppmuntra utvecklingen av en undervisningskultur som är inriktad på att effektivt uppfylla behoven hos unga personer med funktionshinder.

11.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar nationella och lokala myndigheter att inkludera samtliga aspekter av tillgänglighet i all ny lagstiftning och anpassa befintlig lagstiftning så att den uppfyller kraven på tillgänglighet. Församlingen uppmanar givarsamfundet att inkludera samtliga aspekter av tillgänglighet i planeringen och genomförandet av utvecklingspolitiken och i sina avtalsförbindelser med andra parter.

12.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen efterlyser utbyte av god praxis mellan både utvecklingsländer och utvecklade länder. Församlingen uppmanar kommissionen att utveckla ett forum för utbyte med andra internationella givare om metoder för att inkludera funktionshindrade personer och vill att kommissionen på ett bättre sätt ska uppfylla sina åtaganden enligt artikel 32 i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

13.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen framhåller datainsamlingens betydelse för att effektivt kunna genomföra FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Församlingen uppmanar regeringarna i AVS-länderna och EU:s medlemsstater att föra ett nära samarbete med nationella statistikmyndigheter för att se till att insamlingen av sorterade uppgifter förbättras och prioriteras, och att de senaste och mest omfattande uppgifterna utgör grunden för regeringarnas arbete och genomförandet av politiken.

14.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar AVS-länderna att ta med inkludering av funktionshindrade personer på sina nationella utvecklingsagendor, införa mekanismer för att funktionshindrade ska vara representerade på alla nivåer i beslutsfattandet, tillhandahålla specifika och tillräckliga budgetanslag för funktionshindrade och säkerställa en utökad allmän utbildning om sjukdomar som ger upphov till funktionshinder.

15.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar AVS-länderna att främja en inkluderande attityd till, och insikter om, funktionshinder samt att främja en dialog mellan personer med funktionshinder och myndigheter på samtliga nivåer.

16.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar regeringarna i AVS-länderna och EU:s medlemsstater att införa åtgärder inom kriminalvården för att se till att lagöverträdare med funktionshinder får tillgång till resurser som lämpar sig för deras särskilda situation både i fängelset och i samhället.

17.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen stöder AVS-länderna när det gäller att öka tillgången till utbildning, system för mikrokrediter och andra inkomstbringande möjligheter.

18.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar EU och AVS-länderna att öka utbildningen om hiv/aids för alla, däribland personer med funktionshinder, som ofta exkluderas från hiv/aids-förebyggande tjänster och vård.

19.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen efterlyser möjligheter att övervaka hur funktionshindrade inkluderas när relevanta EU-projekt och gemensamma projekt genomförs.

20.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen efterlyser en grundlig undersökning av EU-finansierade infrastrukturprojekt för att se till att de är tillgängliga för personer med funktionshinder, och att EU-delegationer i tredjeländer utformas eller anpassas för att tillgodose funktionshindrade personers behov.

21.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar EU att ta hänsyn till behoven hos personer med funktionshinder och organisationer för funktionshindrade inom ramen för sina projekt, däribland de som främjar tillgång till rättslig prövning. Församlingen kräver att man i de landspecifika strategidokumenten tar hänsyn till behoven hos personer med funktionshinder.

22.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen betonar att EU och AVS-länderna bör främja politiska strategier för inkludering inom alla relevanta FN-forum och internationella forum, eftersom frågan om funktionshinder för närvarande inte ingår i många internationella diskussioner på hög nivå (Rio+20, OECD:s agenda). Församlingen framhåller att frågan bör placeras högt på den politiska dagordningen.

23.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen framhåller att det finns flera och varierande orsaker till funktionshinder och att dessa bör förebyggas genom en bred uppsättning politiska åtgärder. Församlingen uppmanar därför AVS-länderna att vidta trafiksäkerhetsåtgärder, bekämpa undernäring som en riskfaktor för uppkomsten av funktionshinder, förbättra tillgången till rent dricksvatten, motverka konflikters handikapprelaterade effekter samt säkerställa tillgången till allmän sjukvård och anständigt arbete genom att integrera frågan om funktionshinder i sina nationella utvecklingsplaner. Församlingen uppmanar EU att prioritera dessa faktorer i sitt utvecklingssamarbete med AVS-länderna.

24.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar församlingen att vartannat år rapportera om, granska och belysa exempel på god praxis och framsteg när det gäller inkluderingsfrågor i AVS-länderna.

25.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppdrar åt sina medordförande att översända denna resolution till AVS–EU-ministerrådet, Europaparlamentet, Europeiska kommissionen, ordförandeskapet för Europeiska unionens råd, Afrikanska unionen, Panafrikanska parlamentet och FN:s råd för mänskliga rättigheter.

—

från sitt sammanträde i Lomé (Togo) den 21–23 november 2011,

—

med beaktande av artikel 17.2 i arbetsordningen,

—

med beaktande av millennieutvecklingsmålen,

—

med beaktande av uttalandet av den 24 augusti 2011 från vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik, Catherine Ashton, om EU:s insatser mot hungersnöden på Afrikas horn,

—

med beaktande av den internationella givarkonferens som Afrikanska unionen anordnade i Addis Abeba den 25 augusti 2011,

A.

Den långvariga torka som håller på att ödelägga Afrikas horn – kombinerat med konflikter i regionen, höga livsmedelspriser och alltmer begränsade resurser – har lett till världens mest omfattande humanitära kris och livsmedelskris. Enligt FN:s kontor för samordning av humanitärt bistånd har krisen drabbat 13,3 miljoner människor. Av dem är 840 000 flyktingar och tiotusentals har redan dött, och mer än hälften är barn.

B.

Det råder en nödsituation på Afrikas horn, med den värsta torkan på 60 år och en massförflyttning av människor. En fjärdedel av den somaliska befolkningen på 7,5 miljoner personer är på flykt antingen inom landet eller i något av grannländerna.

C.

I de flesta av de torkdrabbade regionerna är över 30 procent undernärda, alltså mer än dubbelt så många som den internationellt erkända gränsen för när en nödsituation ska anses råda.

D.

Med fyra miljoner människor drabbade och sex regioner som förklarats befinna sig i hungersnöd är Somalia det land som drabbats hårdast av denna humanitära katastrof. Situationen har förvärrats av Somalias brist på naturresurser och konsekvenserna av 20 års konflikt inom landets territorium.

E.

Hungersnöden driver tusentals människor på flykt varje vecka, och den humanitära situationen i flyktinglägren förvärras från dag till dag. Av alla barn under fem år är 30 procent undernärda, kolera- och mässlingepidemier har brutit ut och flera våldtäktsfall har rapporterats (9).

F.

Kvinnor och barn utgör 80 procent av flyktingarna, och många av dem råkar ut för sexuellt våld och hot på väg till flyktinglägren.

G.

Dadaab i Kenya är i dagsläget det största flyktinglägret i världen med sina 463 710 (10) personer, trots att det egentligen bara är avsett för 90 000. Vid något tillfälle har fler än 3 000 somalier tagit sig till gränsen mot Etiopien och Kenya i sitt sökande efter mat och säkerhet.

H.

Hittills har endast 62 procent av de 2,4 miljarder US-dollar som FN efterfrågat för att bekämpa torkan i regionen betalats ut. Ytterligare 940 miljoner US-dollar behövs för att tillhandahålla nödvändigt bistånd i regionen.

I.

Svårigheterna att nå fram till befolkningen är fortfarande det största hindret mot en lindring av livsmedelssituationen i regionen. Somalia är alltjämt ett av de farligaste länderna för humanitära biståndsarbetare.

J.

Världslivsmedelsprogrammet behöver ytterligare 250 miljoner euro för att kunna ge det nödvändiga biståndet under de kommande sex månaderna.

K.

För att hantera nödsituationen på Afrikas horn har kommissionen anslagit 97,47 miljoner euro till regionen och förbereder nu ytterligare förstärkning så att det i år kommer att beviljas 158 miljoner euro i humanitärt bistånd till de människor som drabbats av torkan. Vid den internationella givarkonferensen i Addis Abeba åtog sig Afrikanska unionens största medlemsstater att frigöra närmare 350 miljoner US-dollar till de drabbade länderna.

L.

Afrikanska unionens uppdrag i Somalia (Amisom) finansieras till största delen via den fredsbevarande resursen för Afrika, som i sin tur finansieras med medel från den nionde Europeiska utvecklingsfondens anslag för långsiktig utveckling.

M.

Konsekvenserna av klimatförändringarna har allvarligt påverkat skördarna, vilket tillsammans med stigande livsmedelspriser har försenat uppnåendet av millennieutvecklingsmålen.

N.

Betesbruk, uppfödning och säkrad vattenförsörjning (bl.a. dammar och rörledningar) behöver stödjas. Den nuvarande situationen för landsbygdsbefolkningarna på Afrikas horn vållar stor oro. Regeringarna bör bygga vidare på det goda arbete som redan utförts och institutionalisera hanteringen av torka i de berörda områdena.

1.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen är djupt oroad över den humanitära situation utan motstycke som råder på Afrikas horn och stadigt förvärras, och anser att det stora antalet dödsoffer till följd av svält är oacceptabelt.

2.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen understryker att situationen inte lär förbättras förrän tidigast nästa år på grund av att skörden väntas bli senare och mindre än normalt, betesmarkerna och vattenresurserna inte räcker till och priserna på basspannmål som majs samt vatten och bränsle har skjutit i höjden.

3.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen vill se en kraftsamling från världssamfundets sida med ökade insatser mot denna nödsituation för att tillgodose de växande humanitära behoven och förhindra att situationen förvärras ytterligare.

4.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen framhåller behovet av att hålla biståndet under kontroll genom att utse tillförlitliga samarbetspartner på fältet, förbättra samordningen och distributionen och på så vis undvika förskingring och plundring av förnödenheter.

5.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen välkomnar EU:s (kommissionens och medlemsstaternas) satsningar och efterlyser ökat planerat bistånd. Församlingen välkomnar Afrikanska unionens insatser för att komma till rätta med krisen och framhåller det akuta behovet av att inte bara tillhandahålla livsmedelsbistånd utan också förbättra hälsotillståndet och de sanitära förhållandena på fältet.

6.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen fördömer den muslimska Al-Shabab-milisens åtgärder för att hindra biståndsorganisationer, men berömmer däremot Världslivsmedelsprogrammet för dess insatser när det gäller att tillhandahålla livsmedelsbistånd till en så stor del av befolkningen som det i praktiken är möjligt.

7.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen bekräftar på nytt att terrorismbekämpningen bör prioriteras, men uppmanar till solidaritet mellan grannländer i syfte att undvika att krig bryter ut, vilket skulle få förödande konsekvenser.

8.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen understryker att det är ytterst svårt för befolkningen i Somalia att få tillgång till livsmedelsbistånd, särskilt i landets centrala och södra delar och i de delar som kontrolleras av Al-Shabab-milisen. Församlingen framhåller att samtliga personer på alla nivåer som berörs av krisen i Somalia måste involveras, och uppmuntrar inrättandet av en regim som verkar för nationell försoning så att återuppbyggnaden av landet kan påbörjas.

9.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar berörda myndigheter att ge humanitära organisationer obegränsat tillträde och att i alla situationer garantera säkerheten för civilbefolkningen, särskilt kvinnor och barn, i enlighet med internationell humanitär rätt. Församlingen fördömer kraftfullt det upptrappade våldet, däribland självmordsattackerna och kidnappningarna.

10.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar EU och regeringarna i regionen att skyndsamt förbättra övergången från humanitärt bistånd till utvecklingsbistånd. Församlingen uppmanar kommissionen att stödja de östafrikanska ländernas projekt för att förhindra hungersnöd och inrätta system för tidig varning avseende torka.

11.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen understryker att de afrikanska länderna också måste vidta långsiktiga åtgärder med stöd från världssamfundet så att torka inte längre behöver vara synonymt med hungersnöd. Församlingen framhåller att antagandet av omedelbara åtgärder måste gå hand i hand med långsiktigt stöd för att garantera hållbara försörjningsmöjligheter för befolkningen.

12.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar de afrikanska regeringarna att fullgöra sina åtaganden om att anslå minst 10 procent av sina nationella budgetar till jordbruket i syfte att uppnå en 6-procentig årlig tillväxt inom jordbrukssektorn och garantera småjordbrukare tillgång till mark och investeringar i jordbruk och handel för att tillgodose medborgarnas dagliga näringsbehov.

13.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen välkomnar i detta sammanhang kommissionens beslut att fram till 2013 avsätta över 680 miljoner euro till denna region i form av långsiktigt bistånd till jordbruk, landsbygdsutveckling, tryggad livsmedelsförsörjning och skapande av mervärde för regionens jordbruksprodukter. Församlingen efterlyser en större andel offentligt utvecklingsbistånd till jordbruket.

14.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen efterlyser ökad öppenhet och insyn, bättre kvalitet och mer aktuell information om reserver och lager av livsmedelsråvaror och om prisbildningen på internationell nivå, såsom krävs i kommissionens nyligen antagna meddelande ”Råvaror och marknader för basprodukter: att möta utmaningarna”. Församlingen kräver att de finansinstitut som är involverade i spekulation på marknaderna för livsmedel och jordbruksråvaror upphör med sin spekulativa verksamhet som leder till höga livsmedelspriser med stor volatilitet samt att de prioriterar kampen mot fattigdom och mänskligt lidande framför vinster.

15.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppdrar åt sina medordförande att översända denna resolution till AVS–EU-ministerrådet, Europeiska kommissionen, vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik, FN:s säkerhetsråd och FN:s generalsekreterare, Afrikanska unionens institutioner, den mellanstatliga utvecklingsmyndighetens regeringar och medlemsstater, den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen samt medlemsstaternas regeringar.

—

från sitt sammanträde i Lomé (Togo) den 21–23 november 2011,

—

med beaktande av artikel 17.2 i arbetsordningen,

—

med beaktande av gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingens resolution av den 18 maj 2011 om de demokratiska omvälvningarna i Nordafrika och Mellanöstern: konsekvenser för AVS-länderna, Europa och världen i övrigt (ACP-EU/100.958/11/fin.),

—

med beaktande av Europaparlamentets resolutioner av den 3 och 7 februari, 7 april och 7 juli 2011 om situationen i Tunisien och i Egypten, EU:s förbindelser med Gulfstaternas samarbetsråd, situationen i Syrien, Bahrain och Jemen respektive EU:s utrikespolitik till stöd för demokratisering,

—

med beaktande av utvecklingen av den europeiska grannskapspolitiken sedan 2004, särskilt de gemensamma meddelandena från kommissionen och unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik av den 25 maj 2011 om ny respons på ett grannskap i förändring (KOM(2011)0303) och av den 8 mars 2011 om ett partnerskap för demokrati och delat välstånd med södra Medelhavsområdet (KOM(2011)0200),

—

med beaktande av målen i AVS–EU-partnerskapsavtalet, som undertecknades i Cotonou den 23 januari 2000 och ändrades 2005 och 2010,

—

med beaktande av Afrikanska unionens Kairodeklaration om att stärka den politiska styrningen för att uppnå fred, säkerhet och stabilitet i Afrika av den 4-5 september 2011,

—

med beaktande av den afrikanska stadgan om demokrati, val och samhällsstyrning av den 30 januari 2007,

—

med beaktande av FN:s internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter av den 16 december 1966,

—

med beaktande av Genèvekonventionen av den 28 juli 1951 och protokollet av den 31 januari 1967 om flyktingars rättsliga ställning,

—

med beaktande av den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, som antogs av FN:s generalförsamling den 10 december 1948, och av följande skäl:

A.

De tunisiska, egyptiska och libyska folkens seger är en vind av hopp, frihet, solidaritet, demokrati och verklig förändring som är önskvärd för dessa befolkningar och för alla förtryckta folk.

B.

Dessa resningar har medfört förluster av människoliv och har lämnat efter sig miljontals fördrivna personer och flyktingar både inom och utanför de berörda länderna.

C.

Vissa av de problem som belysts genom den arabiska våren liknar dem som förekommit i ett antal länder i området söder om Sahara, dvs. hög ungdomsarbetslöshet, stigande livsmedels- och bränslepriser, ihållande korruption, brott mot de grundläggande rättigheterna och begränsat deltagande i beslutsfattandet.

D.

När det gäller Libyen har dessa resningar resulterat i mord på ett stort antal svarta afrikaner från länder söder om Sahara, som felaktigt betraktats som legotrupper i Gaddafis tjänst. Brottslingar har beslagtagit stora mängder både lätta och tunga vapen, och denna situation utgör ett hot mot Libyens grannländer (Algeriet, Mauretanien, Mali, Niger, Tchad och Burkina Faso).

E.

Den politiska oro som noterats i ett antal länder söder om Sahara kan ses som ett eko av den arabiska våren, men den har haft begränsade effekter när det gällt förändring.

F.

I detta sammanhang bör man beakta risken för att militära vapen förs in i Sahel-Saharaländerna och de hot som därmed följer mot säkerheten i grannländerna.

G.

I uppmaningen om fred från Kairo, som återspeglas i Afrikanska unionens gemensamma föresats att åstadkomma fred i Afrika och fastställa vissa konkreta åtgärder som bör vidtas för detta ändamål, betonas det fredsbevarande arbetet. Detta bör i synnerhet göras med hjälp av utbildning i syfte att förskona framtida generationer från krigets och våldets gissel.

H.

Trots att den afrikanska kontinenten är rik på olja, mineraler, jordbruk och andra naturresurser är den stora delen av befolkningen fortfarande mycket fattig, vilket utgör en kränkning av den mänskliga värdigheten.

1.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uttalar sitt fulla och obetingade stöd för de berättigade demokratiska ambitionerna hos befolkningarna i Mellanöstern och Nordafrika, som kan inspirera till demokratisk förändring i de afrikanska länderna söder om Sahara och eventuellt bidra till att befästa demokratin på hela den afrikanska kontinenten.

2.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar myndigheterna att avhålla sig från våld mot demonstranter, respektera mötes- och yttrandefriheten och garantera demonstranternas säkerhet. Församlingen efterlyser oberoende undersökningar av de händelser som lett till dödsfall, skador och gripanden av fredliga demonstranter i dessa länder och kräver att de ansvariga ställs inför rätta.

3.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen kräver en omedelbar och villkorslös frigivning av alla demonstranter som har gripits samt alla politiska fångar, människorättsaktivister och journalister.

4.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen upprepar sin solidaritet med det egyptiska folket och sitt stöd för landets demokratisering. Församlingen uttrycker sin djupa oro över den senaste tidens våldsamma sammandrabbningar, där många civila dödats och hundratals skadats av säkerhetsstyrkorna. Församlingen efterlyser oberoende och öppna utredningar och vill att de ansvariga ska ställas inför rätta. Församlingen kräver ett slut på undantagstillståndet och på de militära rättegångarna mot civila.

5.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen fördömer kraftfullt den syriska regimens fortsatta brutala förtryck och de våldsamma kraftåtgärder och kränkningar av de mänskliga rättigheterna som säkerhetsstyrkorna utför mot befolkningen. Församlingen framför sina kondoleanser till offrens familjer och upprepar sin solidaritet med det syriska folket. Församlingen kräver en snabb demokratisering i Syrien.

6.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen välkomnar de framsteg som Afrikanska unionens freds- och säkerhetsråd gjort, och uppmanar till fortsatta insatser för att genomföra en demokratisk stabiliseringsprocess och garantera frihet och respekt för grundläggande och mänskliga rättigheter, fred och rättvisa.

7.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen konstaterar att den senaste utvecklingen i Nordafrika och Mellanöstern får politiska, ekonomiska och sociala konsekvenser, inte bara i länderna själva utan också i AVS-länderna och i Europa.

8.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar Europeiska unionen att kraftfullt stödja den politiska och ekonomiska reformprocess som pågår i regionen. Församlingen framhåller att alla instrument som finns att tillgå inom ramen för den europeiska grannskapspolitiken och utvecklingspolitiken bör mobiliseras i syfte att stödja demokratiseringsprocessen.

9.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar de marockanska myndigheterna att till fullo respektera det västsahariska folkets rätt till självbestämmande som den enda genomförbara, rättvisa och bestående lösningen på konflikten. Församlingen betonar behovet av att till fullo respektera och gå vidare med förhandlingsprocessen inom ramen för FN.

10.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar Europeiska unionen, dess medlemsstater och Afrikanska unionen (AU) att fortsätta visa solidaritet genom att ta itu med den humanitära nödsituation som drabbat de hundratusentals människor som har flytt från Libyen till de angränsande länderna Tunisien, Egypten, Niger, Mali och Tchad samt till Europa.

11.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen yrkar på ett deltagande från EU:s medlemsstater, FN och specialiserade organisationer i processen med att ta emot, hjälpa och återintegrera medborgare från Libyens grannländer, som anländer i stora skaror, samt i processen med att frige personer som arresterats på orättfärdiga grunder.

12.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen välkomnar Afrikanska unionens Kairodeklaration om att stärka den politiska styrningen för att uppnå fred, säkerhet och stabilitet i Afrika.

13.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen påminner om att AU har antagit flera instrument avseende mänskliga rättigheter, demokrati och god förvaltning. Församlingen uppmanar AU:s samtliga medlemsstater att anta och genomföra dessa instrument, i synnerhet den afrikanska stadgan om mänskliga rättigheter och folkens rättigheter och Afrikanska unionens stadga om demokrati, val och samhällsstyrning. Församlingen uppmanar de afrikanska staternas myndigheter att ratificera den senare.

14.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen kräver strikt efterlevnad av uppförandekoden om vapenexport, bl.a. ökad transparens i vapenhandeln mellan EU och Afrika.

15.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen anser att val är nödvändiga men inte tillräckliga för att skapa förutsättningar för en demokratiseringsprocess, som innebär mer än att enbart hålla val. Församlingen anser att det för att uppnå en framgångsrik demokratisering är avgörande att engagera sig i landets sociala och ekonomiska utveckling i syfte att säkra respekt för befolkningens grundläggande rättigheter, såsom utbildning, hälsa och sysselsättning, och att särskilt uppmärksamma ungdomsarbetslösheten.

16.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen betonar samhällsstyrningens viktiga roll samt respekten för rättsstatsprincipen, en rättvis fördelning av resurser till samtliga befolkningsgrupper och nationellt ledarskap för att förhindra konflikter och främja en hållbar fred. Församlingen uppmanar AVS-länderna och EU att ägna särskild uppmärksamhet åt att utveckla och stödja det civila samhällets organisationer samt förstärka den administrativa kapaciteten, korruptionsbekämpningen och den institutionella kapacitetsuppbyggnaden.

17.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar den arabiska vårens länder att försvara jämställdheten mellan kvinnor och män samt att uppmuntra kvinnorna att delta i samhället och dess beslutsfattande och politiska organ.

18.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen anser att ett oberoende rättsväsen och oberoende medier spelar en väsentlig roll i att utforma och reglera demokratin i syfte att stärka rättsstatsprincipen och bygga upp demokratiska institutioner, däribland välfungerande, pluralistiska parlament.

19.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen framhåller den roll som ny teknik och sociala medier spelade när det gällde att mobilisera folkopinionen i samband med den arabiska våren, och påpekar att mediernas täckning av dessa händelser överskuggade vissa uppror i afrikanska länder söder om Sahara.

20.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen känner till att några afrikanska länder söder om Sahara har svårigheter med att integrera vissa etniska grupper och stammar i strukturerna för demokratisk styrning. Församlingen uppmanar dessa länder att dra lärdom av andra afrikanska nationer som har tillåtit olika former av regionalt och kulturellt självstyre för att undvika att vissa samhällsgrupper isoleras.

21.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar EU att ta initiativ för att stärka handelsförbindelserna med staterna söder om Sahara i ett försök att mildra de ekonomiska konsekvenserna av den arabiska våren.

22.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar EU att överväga att tillfälligt avbryta skuldbetalningarna för de länder som håller på att övergå till demokrati. Församlingen kräver att korrupta ledares tillgångar ska frysas och återlämnas till de berörda länderna.

23.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uttrycker farhågor för de logistiska resurser och vapen som beslagtagits av medlemmar ur den obskyra organisationen AQMI (Al-Qaida i islamiska Maghreb), vilket snabbt håller på att leda till osäkerhet i Sahel-Sahara-gränsområdet.

24.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen insisterar på ett deltagande från EU:s medlemsstater, FN och specialiserade organisationer i processen med att återta vapen från tidigare soldater och civila och garantera säkerheten för Libyens grannländer som hotas av destabilisering.

25.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen påpekar att AQMI:s stora vapenlager utgör ett hot för grannländerna, men också för hela världen.

26.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppdrar åt sina medordförande att översända denna resolution till AVS–EU- ministerrådet, Europeiska kommissionen, vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik, regeringarna och parlamenten i EU:s medlemsstater, Afrikanska unionens institutioner, FN:s generalsekreterare, FN:s generalförsamling, Panafrikanska parlamentets talman, regeringarna och parlamenten i Mellanöstern och i de länder som omfattas av den europeiska grannskapspolitiken samt generalsekreteraren för unionen för Medelhavsområdet.