—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

A.

Förändringar i det globala klimatet har skett under alla tider, och detta är ett naturligt fenomen. Den globala uppvärmning som vi ser i dag och den konstaterade förlusten av biologisk mångfald sker dock i en sådan hastighet och omfattning att det uppenbart finns ett orsakssamband med mänsklig verksamhet.

B.

I många utvecklingsländer är klimatförändringarna ett allvarligt hot mot ansträngningarna för att minska fattigdomen, främja de mänskliga rättigheterna, freden och säkerheten, tillgången på vatten och föda och för att förverkliga millennieutvecklingsmålen.

C.

Under de senaste århundradena har den globala medeltemperaturen stigit med cirka 0,74 °C. IPCC förutspår att temperaturen kommer att fortsätta att stiga med mellan 1,1 °C och 6,4 °C beroende på scenario.

D.

De mänskliga, sociala, finansiella och ekonomiska konsekvenserna av dessa förändringar kommer att påverka förverkligandet av millennieutvecklingsmålen inom många sektorer, bland annat inom jordbruk, boskapsuppfödning, marina verksamheter, turism, infrastruktur och sjuk- och hälsovård. Dessa förändringar hotar att utplåna många ursprungsbefolkningar, öar och skogar som utgör ett materiellt och immateriellt världsarv.

E.

Utvecklingsländerna har bidragit minst till klimatförändringarna men är de länder som kommer att drabbas hårdast av de allvarliga följderna. De globala utvecklingstrenderna riskerar att hämmas eller till och med tillintetgöras av klimatförändringarna, eftersom dessa förväntas förstöra utvecklingsländernas produktionspotential.

F.

Utvecklingsländernas svaga offentliga finanser, höga offentliga skulder och starka beroende av monokulturer för export gör dem sårbara för chocker utifrån. Dessa länder är kraftig beroende av produktion från primärsektorn, som utgör den största nationella inkomstkällan, vilket gör att de riskerar att drabbas hårdast av klimatförändringarna.

G.

På hushållsnivå kommer klimatförändringarna att leda till minskad individuell, finansiell, social och fysisk trygghet samt ökad fattigdom och utsatthet, särskilt bland de mest utsatta grupperna, medan de på makronivå troligen kommer att öka behovet av offentliga satsningar och samtidigt minska statsintäkterna.

H.

Klimatförändringarna riskerar att förvärra bristen på resurser, såsom beboelig mark, dricksvatten och odlingsbar mark, samt utgöra en grogrund för nya konflikter, otrygghet och migrationsströmmar. Dessa problem kan i sin tur öka den globala instabiliteten.

I.

Jordbruksproduktionen, som sysselsätter 70 procent av befolkningen i de minst utvecklade länderna, hotas redan av stigande temperaturer och förändrade nederbördsmönster, vilket bidrar till minskade och oförutsägbara skördar. Icke hållbara odlingsmetoder försämrar dessutom jordarna ytterligare och möjligen permanent.

J.

Nästan samtliga av världens uppskattningsvis en miljard undernärda människor lever i landsbygdsområden och är beroende av tillgång på odlingsbar mark och skördar för sitt uppehälle och därmed för sin överlevnad.

K.

Marin verksamhet förändras på grund av stigande havsnivåer och ett allt surare havsvatten som skadar den biologiska mångfalden och hotar de lokala fiskarnas utkomst, intäkterna från turism i kustområden och bredden i kustländernas näringsverksamhet. Turism i industriell skala är i sig själv ofta en verksamhet som inte är miljömässigt hållbar och därför bör omprövas.

L.

Klimatförändringarnas konsekvenser för jordbruk och marin verksamhet utgör ett ödesdigert hot mot livsmedelsförsörjningen.

M.

Akuta risker förknippade med klimatförändringarna är ofta oförutsägbara, förödande och kan utplåna de primära näringarnas produktion, den fysiska infrastrukturen och turistnäringen samt orsaka stora förluster av människoliv.

N.

Små östater under utveckling drabbas oftast hårdast av akuta risker och lider dessutom av den geografiska nackdelen av att vara låglänta. När havsnivåerna stiger riskerar de därför att successivt ätas upp av havet och till sist helt översvämmas.

O.

Instabila klimatförhållanden kommer att innebära att vissa regioner utses till ”högriskområden”, vilket gör dem mindre attraktiva för utländska investeringar.

P.

Ekonomiska aktörer som konstant främjar sina egna intressen på bekostnad av det globala klimatet, den lokala miljön, olika livsmiljöer och den sociala välfärden, hålls sällan ansvariga för de skador de åsamkar.

Q.

I en globaliserad värld med globala vinster måste även företagens ansvar bli globalt, liksom skyldigheten att kompensera för skador och förluster.

1.

Den gemensamma parlamentariska församlingen beklagar misslyckandet vid FN:s klimatkonferens i Köpenhamn den 7–18 december 2009 där man inte nådde fram till en övergripande rättsligt bindande internationell överenskommelse. Detta visar att det i princip råder enighet om vilken typ av utmaningar vi står inför men att det är svårt att nå enighet om hur dessa ska hanteras. Församlingen noterar att EU under förhandlingarna i Köpenhamn inte backade från sina mål och uppmanar därför EU att som ledande aktör ta sitt fulla ansvar i de fortsatta insatserna för att uppnå ett bindande avtal under den konferens som ska hållas i Cancún den 29 november–10 december 2010.

2.

Den gemensamma parlamentariska församlingen konstaterar att det krävs omfattande globala insatser, inte minst i de mest industrialiserade och utvecklade länderna, för att begränsa den globala uppvärmningen med hjälp av samordnade, samverkande, långtgående och proaktiva strategier för att mildra och anpassa sig till uppvärmningens effekter.

3.

Den gemensamma parlamentariska församlingen konstaterar att klimatförändringarna kommer att leda till minskad produktionspotential och export samt minskade statsintäkter i utvecklingsländerna, vilket kommer att göra deras ekonomier mer sårbara. Församlingen vidhåller att åtgärder måste vidtas för att stödja de hållbara och produktiva jordbruksmetoder som redan finns lokalt, så att livsmedelsförsörjningen tryggas och onödig erosion och utarmning av jordarna undviks.

4.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar EU och AVS-länderna att investera i rena och alternativa energikällor och i teknik som är avsedd att förbättra energieffektiviteten för att dra nytta av alla fördelar som dessa kan ge på arbetsmarknaden, för energitryggheten och den biologiska mångfalden och följaktligen för livsmedelstryggheten. Församlingen framhåller särskilt behovet av att öka användningen av förnybar energi, framför allt solenergi, samt mer vattenhushållande jordbruksmetoder. Församlingen uppmanar även kommissionen att stödja innovativa lösningar, exempelvis skapandet av ”gröna bälten” runt städerna, för att tillgodose stadsbefolkningens grundläggande livsmedelsbehov i utvecklingsländerna.

5.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar EU och AVS-länderna att tillsammans genomföra ett omfattande offentligt, EU-finansierat forskningsprogram som engagerar innovativa företag och forskningscentrum som är specialiserade på utveckling av effektiva nya tekniker för att utnyttja förnybar energi och andra rena energikällor vars patent och produktionsprocesser är kostnadsfritt tillgängliga för företagare och offentliga företag i EU- och AVS-länderna.

6.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar EU, inom ramen för dess utvecklingssamarbete, och AVS-länderna att utveckla tekniska partnerskap för att underlätta användningen av ren teknik i AVS-länderna och främja forskning och utveckling av liknande teknik i AVS-länderna, eventuellt genom att inleda ett AVS-EU-energiinitiativ. På ett mer allmänt plan framhåller församlingen att det är nödvändigt att klargöra och förstärka äganderätten i AVS-länderna för att skapa ytterligare utvecklingspotential som bygger på privat egendom och dess utnyttjande för produktion och som säkerhet.

7.

Den gemensamma parlamentariska församlingen understryker vikten av att privata ekonomiska aktörer tar ett socialt ansvar medan de befinner sig i AVS-länderna. De bör framför allt respektera befolkningens sociala rättigheter och lönerättigheter samt naturresurser, omgivningar, livsmiljöer, naturlandskap, flora och fauna i de länder där de är verksamma och som lokalbefolkningen lever av. Församlingen framhåller särskilt företagens samhällsansvar när det gäller exploatering av naturresurs bör förbättras.

8.

Den gemensamma parlamentariska församlingen begär att stöd till klimatrelaterade verksamheter ska utgöra extra medel utöver bidragsgivares långsiktiga åtaganden när det gäller nivåerna för det offentliga utvecklingsbiståndet, och att det tydligt ska redovisas vilka medel som tilldelas via dessa båda separata kanaler.

9.

Den gemensamma parlamentariska församlingen välkomnar initiativet från Bolivias president Evo Morales Ayma att organisera en konferens för världens folk om klimatförändringarna och Moder Jords rättigheter i Cochabamba i Bolivia den 19-21 april 2010 som en del av det internationella arbetet på vägen från Köpenhamn till Cancún.

10.

Den gemensamma parlamentariska församlingen erinrar om att infriandet av de internationella åtagandena i fråga om millennieutvecklingsmålen kräver att de industrialiserade länderna respekterar sina åtaganden om att ge ett offentligt utvecklingsbistånd på 0,7 procent av sin BNP.

11.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar EU och dess medlemsstater att hjälpa de små östaterna inom AVS att hantera de problem som orsakas av klimatförändringarna i deras jordbruks- och havs-/fiskesektorer, inklusive livsmedelstrygghet, genom att främja utvecklingen av gröna ekonomier via tekniköverföring och tillhandahållande av ytterligare resurser för att finansiera deras strategier för anpassning och mildrande.

12.

Den gemensamma parlamentariska församlingen anser att de summor som krävs för att bekämpa konsekvenserna av klimatförändringarna i utvecklingsländerna inte kan uppbringas enbart från länder som använder offentliga medel, utan att den privata sektorn också måste bidra med resurser. Församlingen välkomnar därför medlemsstaternas initiativ att införa frivilliga avgifter på utsläpp från luft- och sjöfart och kräver en konsekvent beskattning av internationella godstransporter som ska tillämpas i proportion till föroreningsvolymen och intensiteten hos varje transportsätt.

13.

Den gemensamma parlamentariska församlingen efterlyser en princip om att den ansvariga aktören betalar som en logisk utvidgning av principen om att förorenaren betalar.

14.

Den gemensamma parlamentariska församlingen begär att EU och de medlemsstater som har ett direkt medlemskap i G20 förhandlar med G20-gruppen och OECD:s partner och mer allmänt inom de globala finansiella institutionerna, för att uppnå en överenskommelse om behovet av en global avgift som ska användas för att finansiera globala kollektiva nyttigheter, inklusive för att bekämpa de värsta konsekvenserna av klimatförändringarna.

15.

Den gemensamma parlamentariska församlingen finner det oroande att varken något AVS-land eller någon grupp av AVS-länder förutom Sydafrika sitter med vid G20-bordet. Församlingen anser att en ny modell för hållbart global styre inte kan utvecklas utan ökat deltagande från de fattigaste länderna i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet.

16.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar AVS- och EU-länderna att genomföra de internationellt sett bästa metoderna när de utarbetar sin lagstiftning för att uppnå hållbar utveckling, minska koldioxidutsläppen, främja renare energitekniker och användning av förnybar energi.

17.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppdrar åt sina medordförande att översända denna resolution till AVS–EU:s ministerråd, Europaparlamentet, Europeiska kommissionen, Europeiska rådets ordförandeskap och Afrikanska unionen.

A.

Den rådande krisen är exceptionell. Den är en kombination av en social kris, miljökris, energikris, ekonomisk och finansiell kris och livsmedelskris. Utvecklingsmodellen måste anpassas efter detta så att den blir effektiv och öppen.

B.

FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO) beräknar att antalet människor i världen som lider av svält har nått en miljard och att det totala antalet svältande människor har ökat med 100 miljoner på grund av den globala krisen. Antalet människor som lever i fattigdom kan öka med 90 miljoner till december 2010.

C.

De flesta AVS-länder är beroende av export av basvaror och naturresurser. Krisen har lett till minskade exportintäkter för många utvecklingsländer, minskade överföringar av medel till dessa länder och minskade utländska direktinvesteringar.

D.

Utvecklingsländerna står också inför en minskning av penningöverföringarna från utvandrade arbetstagare till deras ursprungsländer och en minskning av det offentliga utvecklingsbiståndet, som av Förenta nationerna beräknades till 20 miljoner US-dollar per år mindre än vad som utlovades vid G8-mötet om bistånd till Afrika i Gleneagles 2005.

E.

Konsekvenserna för AVS-länderna av de olika kriserna kommer att äventyra uppnåendet av millennieutvecklingsmålen.

F.

Hiv/aids är inte bara en hälsofråga eftersom sjukdomens spridning har skapat en pandemi med sociala, ekonomiska och demografiska konsekvenser i alla länder.

G.

Den ekonomiska och finansiella krisen kommer sannolikt att öka förlusten av utbildad arbetskraft från AVS-länderna, vilket kommer att förvärra effekterna av krisen på lång sikt.

H.

AVS-länderna bär inte skulden, men tillhör dem som drabbas hårdast av dessa effekter, vilket även gäller i fråga om klimatförändringarna. Den finansiella och ekonomiska krisen orsakades bland annat av avregleringen av de finansiella och ekonomiska marknaderna.

I.

Anställningsvillkoren försämras till följd av krisen. Arbetslösheten har ökat med upp till 59 miljoner världen över och mer än 200 miljoner arbetstagare lider av extrem fattigdom till följd av den finansiella och ekonomiska krisen, i både AVS- och EU-länderna.

J.

De utsatta grupperna i samhället, framför allt ungdomar, måste bära bördan av krisens effekter på medellång och lång sikt. Den redan alltför höga andelen arbetslösa bland ungdomar kommer att fortsätta att öka.

K.

Effekterna av den globala ekonomiska krisen på utvecklingsländer med ”medelinkomster” och på deras sociala utvecklingsprogram får inte förbises.

1.

Den gemensamma parlamentariska församlingen erinrar om att EU måste spela en avgörande roll för att mildra effekterna av krisen i AVS-länderna, med tanke på dess ställning som främsta handelspartner till AVS-länderna, främsta källa till privata investeringar och världens största givare av offentligt utvecklingsbistånd.

2.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar givarländerna att utnyttja denna unika kris som katalysator för att ytterligare utforska de möjligheter som finns när det gäller fler och innovativa finansieringskällor för utveckling, exempelvis en internationell skatt på finansiella transaktioner, och identifiera nya för att utvecklingsländerna ska kunna diversifiera sina intäktskällor och genomföra effektiva, konkreta och fungerande utgiftsprogram.

3.

Den gemensamma parlamentariska församlingen fruktar att krisen kommer att hota millennieutvecklingsmålen och att finanskrisen kommer att bli en utvecklingskris, och kräver därför respekt för och uppfyllande av EU-medlemsstaternas åtagande om att öka det offentliga utvecklingsbiståndet till 0,56 procent av BNI till 2010 och till 0,7 procent till 2015. Församlingen uppmanar medlemsstaterna att uppfylla dessa åtaganden genom att införliva dem i bindande nationell lagstiftning och kräver samordnade åtgärder och förstärkta utvecklingsprogram för att skydda de befintliga anslagen för offentligt utvecklingsbistånd till hälso- och sjukvård, utbildning och social trygghet.

4.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar EU och AVS-länderna att utnyttja europeisk finansiering så effektivt som möjligt i syfte att uppnå millennieutvecklingsmålen genom ett noggrannare val av målsektorer i landsstrategidokumenten och de nationella vägledande programmen.

5.

Den gemensamma parlamentariska församlingen upprepar vikten av de principer om biståndseffektivitet som fastställs i Parisförklaringen och Accra-handlingsplanen, samt principerna om samordning av biståndsgivare i EU:s uppförandekodex för arbetsfördelningen på området utvecklingspolitik (8). Församlingen uppmanar AVS–EU:s ministerråd att vid sitt sammanträde i juni 2010 förnya sitt åtagande i detta avseende.

6.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar EU:s och AVS-ländernas regeringar att kämpa tillsammans för att utrota skatteflykt, olagliga kapitalflöden och penningtvätt och betonar behovet av att stödja kapacitetsuppbyggnaden i AVS-staterna, inklusive de nationella skattesystemen och rättsväsendet, för att omfördela rikedomen på ett bättre sätt.

7.

Den gemensamma parlamentariska församlingen stöder genomförandet av internationell praxis i skattefrågor, särskilt uppfyllandet av principerna om öppenhet och utbyte av information mellan de AVS-stater som har förpliktat sig att uppfylla dem.

8.

Den gemensamma parlamentariska församlingen insisterar på behovet av att sänka kostnaderna för penningöverföringar, särskilt i en tid då utvandrare lider svårt av krisen och inte kan överföra lika mycket till sina ursprungsländer.

9.

Den gemensamma parlamentariska församlingen påpekar att regionalt samarbete bör spela en central roll i arbetet för att övervinna effekterna av krisen.

10.

Den gemensamma parlamentariska församlingen betonar den roll som sociala trygghetssystem spelar för att mildra fattigdomen och kräver att sociala trygghetsmekanismer skapas och utvecklas.

11.

Den gemensamma parlamentariska församlingen begär på kort sikt att mottagande regeringar och biståndsgivare ska fokusera på säkerhetsnät för att förhindra att människor faller ned i fattigdom. Församlingen stöder upprättandet av ett globalt varningssystem för fattigdom, en internationell fond för snabba åtgärder som skulle ge ett säkerhetsnät till världens mest utsatta människor.

12.

Den gemensamma parlamentariska församlingen välkomnar sårbarhets-FLEX-mekanismen (V-FLEX) från Europeiska kommissionen, som har till syfte att ge stöd för att säkra anslagen till de sociala åtgärderna. Församlingen uppmanar kommissionen och AVS-ländernas regeringar att vid halvtidsöversynen av landsstrategidokumenten och de regionala strategidokumenten ta tillfället i akt att undersöka möjligheterna att stärka de sociala sektorerna och öka resurserna för den andra ”delen” av V-FLEX så att det återstående finansieringsgapet i de aktuella AVS-staterna kan vara helt finansierat 2010.

13.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar med eftertryck regeringar och biståndsgivare att prioritera stöd för grundläggande sociala behov och att förbättra stödet till utsatta barn och kvinnor som har drabbats hårt av krisen, ”riskungdomar”, arbetstagare med låg lön eller låg utbildning samt migrerande arbetstagare, arbetstagare på landsbygden och funktionshindrade personer.

14.

Den gemensamma parlamentariska församlingen erinrar om att ansträngningar bör göras för att minska spädbarns- och mödradödligheten i Afrika söder om Sahara, där dessa millennieutvecklingsmål kanske inte kommer att uppnås. Församlingen erinrar också om att utbildning och hälso- och sjukvård bör ha en central plats i utvecklingspolitiken och betonar att den nuvarande situationen inte bör rättfärdiga någon minskning av de nationella utgifterna och det internationella biståndet till dessa sektorer.

15.

Den gemensamma parlamentariska församlingen anser att hälso- och sjukvårdsprogram, inklusive sexuell och reproduktiv hälsa, främjande av jämställdhet mellan män och kvinnor, kvinnors egenmakt samt barns rättigheter bör vara i centrum av AVS–EU:s utvecklingspolitik, särskilt i regioner där könsbaserat våld är vanligt och där kvinnor och barn riskerar att smittas av hiv/aids eller vägras tillgång till information, prevention och/eller behandling.

16.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar regeringarna i AVS-länderna och EU att vidta åtgärder som är särskilt inriktade på att integrera ungdomar och kvinnor i samhället och öka deras fullständiga deltagande i ekonomin.

17.

Den gemensamma parlamentariska församlingen betonar att skapandet av sysselsättning bör underlättas genom en förbättrad högre utbildning, inklusive yrkesutbildning och livslångt lärande. Församlingen kräver förbättrad lika tillgång till och möjlighet till kompetensutveckling och kvalitetsutbildning. Församlingen kräver också att tillgången till krediter (inklusive mikrofinansiering) underlättas, för att stimulera skapandet av sysselsättning och mikroföretag, vilket kan blåsa nytt liv i lokala ekonomier.

18.

Den gemensamma parlamentariska församlingen betonar behovet av att skydda arbetstagarnas rättigheter och kräver att fler åtgärder vidtas för att bekämpa barnarbete och arbetslöshet bland ungdomar. Församlingen uppmanar de berörda aktörerna att utveckla strategier för att reagera på kriser på nationell nivå och sektorsnivå genom social dialog.

19.

Den gemensamma parlamentariska församlingen understryker att anständiga arbetsvillkor måste vara det centrala när nya arbetstillfällen skapas för att man ska kunna komma förbi problemet med de ”arbetande fattiga”. Därför bör en regional tillväxtstrategi med fokus på sysselsättning och frågor som hör samman med anständiga arbetsvillkor införlivas i halvtidsöversynen av AVS-ländernas landsstrategidokument.

20.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar givarländerna att stödja AVS-ländernas diversifiering av sina ekonomier så att de blir mindre beroende av en enda produkt. Församlingen erinrar om behovet av att investera i infrastruktur och regionala anslutningsprojekt och insisterar på att ett partnerskap med likvärdiga parter bör vägleda handelspolitiken, i syfte att skapa stabila ekonomier på regional och lokal nivå.

21.

Den gemensamma parlamentariska församlingen påpekar behovet av att utvärdera investeringar i utvecklingsländerna när det gäller hållbarhet och att behålla varaktiga och hälsosamma miljö- och levnadsvillkor.

22.

Den gemensamma parlamentariska församlingen bekräftar på nytt att kunskapsflykten är en alarmerande verklighet som hotar vägen mot utveckling och utsikterna för de minst utvecklade länderna genom att inverka negativt på bassektorerna hälsa och sanitet, utbildning och den offentliga sektorns uppbyggnad. Församlingen förordar därför cirkulär migration.

23.

Den gemensamma parlamentariska församlingen upprepar att livsmedelskrisen nyligen har visat att jordbruket har försummats under alltför lång tid och att undernäringen omgående måste hanteras genom långsiktiga åtgärder. Församlingen uppmanar med eftertryck de berörda länderna, biståndsgivarna och internationella institutionerna att uppmuntra till investeringar i livsmedelstrygghet och jordbruk och anser att Europeiska kommissionen vid halvtidsöversynen av landsstrategidokumenten inom ramen för finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete och Europeiska utvecklingsfonden bör ta tillfället i akt att diskutera med mottagarländerna om behovet av att flytta jordbruk och fiske högre upp på dagordningen.

24.

Den gemensamma parlamentariska församlingen betonar att subventionerade livsmedelsexporter från EU bör kanaliseras mot regioner där det finns en akut livsmedelsbrist.

25.

Den gemensamma parlamentariska församlingen välkomnar utländska investeringar i jordbruk när dessa främjar utveckling och bidrar till att bygga upp lokal kapacitet för att omvandla råvaror (särskilt jordbruksprodukter) till bearbetade produkter. Församlingen är emellertid oroad över den rådande trenden där vissa länder hyr mark i utvecklingsländer för att importera produktion från dessa länder, och insisterar på att sådana avtal bör vara öppna för insyn och att en del av produktionen bör stanna i de producerande länderna. Församlingen uttrycker sin oro när det gäller spekulation i livsmedel.

26.

Den gemensamma parlamentariska församlingen kräver att teknisk, finansiell och mänsklig kapacitet ska stärkas i syfte att främja små jordbrukare, lokala marknader och moderna odlingstekniker i AVS-länderna så att de blir mindre sårbara för effekterna av volatila världsmarknader.

27.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar EU och AVS-länderna att prioritera utvecklingen av jordbrukssektorn, fisket och livsmedelstryggheten och göra detta till en målsektor vid upprättandet av landsstrategidokument och nationella vägledande program. Församlingen betonar att man måste hantera frågan om produktion och distribution av livsmedel för att förhindra svält i AVS-länderna och föreslår även att stadsjordbruk ska utvecklas.

28.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar EU att diskutera med regionala fiskeförvaltningsorganisationer för att uppnå ett hållbart fiske och utveckla AVS-ländernas egen kapacitet att bearbeta sin fisk.

29.

Den gemensamma parlamentariska församlingen erinrar om att 100 miljarder US-dollar per år behövs fram till 2020 för att hjälpa utvecklingsländerna att hantera klimatförändringarna och uppmanar AVS-länderna att upprätta sina egna prioriteringar för att bekämpa klimatförändringarna genom att inrätta nationella anpassningsprogram. Församlingen insisterar på att medlen inte bör komma från redan planerade budgetar för utvecklingsbistånd utan att det bör vara nya och extra medel.

30.

Den gemensamma parlamentariska församlingen understryker att arbetet för att mildra effekterna av klimatförändringarna innebär en enorm utmaning för utvecklingsländerna, men att detta även bör ge tillfälle till att främja grön teknik med biståndsgivarnas finansiella och tekniska stöd i syfte att utveckla länderna (grön utveckling) genom tekniköverföring (solenergi osv.) och för att skapa gröna arbetstillfällen.

31.

Den gemensamma parlamentariska församlingen beklagar att Köpenhamnstoppmötet inte ledde fram till ett rättsligt bindande avtal och kräver därför en gemensam AVS–EU-strategi för ett verkligt åtagande inom ramen för nästa COP 16 i Mexiko.

32.

Den gemensamma parlamentariska församlingen framhåller vikten av att främja en världsallians för att bekämpa klimatförändringarna, vilken skulle ha till syfte att ge mer stöd till de fattigaste utvecklingsländerna som är mer exponerade för klimatförändringarna, särskilt de minst utvecklade länderna och små östater under utveckling.

33.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppdrar åt sina medordförande att översända denna resolution till AVS–EU:s ministerråd, Europaparlamentet, Europeiska kommissionen, Europeiska rådets ordförandeskap, Afrikanska unionen och Panafrikanska parlamentet.

A.

En jordbävning som uppmätte 7,3 på Richterskalan drabbade Haiti den 12 januari 2010 och orsakade katastrofala skador i Port-au-Prince, Jacmel och andra bosättningar i regionen. Den följdes av ett stort antal efterskalv som fortsatte att drabba landet.

B.

Vid jordbävningen uppskattas 200 000 personer ha omkommit, 250 000 skadats och mer än 3 miljoner berörts direkt. Förenta nationernas stabiliseringsuppdrag i Haiti (Minustah) drabbades hårt och sörjer 146 döda och 170 personer som har rapporterats saknade.

C.

FN:s kontor för samordning av humanitära frågor (OCHA) har rapporterat att upp till en miljon människor i hela landet behöver tak över huvudet, särskilt med tanke på att regnsäsongen snart börjar, och att upp till 500 000 personer är på flykt inom landet.

D.

Redan före jordbävningen den 12 januari 2010 hade landet ödelagts av orkaner och tropiska stormar 2008, vilka orsakade skador som beräknades uppgå till 15 procent av BNP.

E.

Före jordbävningen var livsmedelsförsörjningen osäker för omkring 1,8 miljoner människor, i ett land där nästan 60 procent av befolkningen bor på landsbygden och 70 procent (12 miljoner människor) lever på mindre än två US-dollar om dagen.

F.

Denna extrema fattigdom har förvärrat jordbävningens destruktiva effekter och försatt landet i en av de allvarligaste humanitära kriserna någonsin.

G.

Europeiska kommissionen har beslutat att bistå med 137 miljoner euro för omedelbara behov och minst 200 miljoner euro för behov på medellång och längre sikt. Medlemsstaterna bidrar med ytterligare 92 miljoner euro. Interamerikanska utvecklingsbanken beräknar att det kommer att kosta 10,5 miljarder euro att återuppbygga Haiti, i en takt av 2 miljarder euro per år. Sydamerikanska nationernas union har beslutat att skapa en biståndsfond för Haiti på 217 miljoner euro.

H.

Haiti är lamslaget av utlandsskulder, som beräknas till cirka 1 miljard US-dollar, vilket var ett hinder för dess utveckling redan före jordbävningen och kan förhindra landets arbete för att återhämta sig.

I.

G7-ländernas ministrar har beslutat att efterskänka Haitis skuld, men Haitis skuld till G7-länderna utgjorde bara 214 miljoner US-dollar av totalt 890 miljoner US-dollar.

J.

Efter de omedelbara hjälpinsatserna krävs ett långsiktigt internationellt åtagande för återhämtningsarbetet på medellång och lång sikt för att på nytt bygga upp människors försörjning, förstörd infrastruktur, statliga institutioner och ekonomisk verksamhet.

1.

Den gemensamma parlamentariska församlingen framför sina uppriktiga kondoleanser till och uttrycker sin medkänsla och solidaritet med Haitis folk och folken i de andra berörda nationerna, samt personalen i internationella organisationer, däribland FN och Europeiska kommissionen, för de enorma förlusterna av människoliv och den förödelse som den exceptionellt kraftiga jordbävningen orsakade. Församlingen hyllar det exemplariska mod och den exemplariska solidaritet som har visats av Haitis folk, som i katastrofens direkta kölvatten och innan den nådda massmedia räddade tusentals liv och undsatte tusentals skadade människor och föräldralösa barn, trots att de själva befann sig i svår nöd.

2.

Den gemensamma parlamentariska församlingen välkomnar de insatser som gjorts av haitiska myndigheter och det civila samhället samt av FN, icke-statliga organisationer och andra bilaterala biståndsgivare för att få fram bistånd till Haitis folk och uttrycker sin uppskattning av det arbete som utförts av hjälporganisationer och enskilda personer från Europeiska unionen, AVS-länderna och hela världen.

3.

Den gemensamma parlamentariska församlingen välkomnar helhjärtat den solidaritet som visades av Förenta nationernas medlemsstater och internationella partner vid den internationella givarkonferensen ”Towards a New Future for Haiti” i New York den 31 mars 2010, som ledde till löften om upp till 9,9 miljarder US-dollar under de närmaste tre åren och därefter, och uppmanar med eftertryck det internationella samfundet att uppfylla de historiska löften som gavs.

4.

Den gemensamma parlamentariska församlingen stöder det faktum att de internationella biståndsgivarna anpassade sina bidrag till den handlingsplan för Haitis nationella återhämtning och utveckling som lades fram av René Préval, Haitis president, som ett tydligt tecken på att de haitiska myndigheterna kommer att ta täten i det långsiktiga återuppbyggnadsarbetet,

5.

Den gemensamma parlamentariska församlingen betonar att det är mycket viktigt för FN, som agerar under den haitiska regeringens beskydd, att man även i fortsättningen får ha ansvaret för samordningen av all civil och militär verksamhet när det gäller återställandet av säkerheten och det humanitära biståndet, och även i fråga om återuppbyggnad och utveckling.

6.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar FN att se över Minustahs uppdrag i samarbete med de haitiska myndigheterna för att anpassa det till landets behov efter katastrofen, och då särskilt uppmärksamma säkerhetsfrågorna.

7.

Den gemensamma parlamentariska församlingen efterlyser en omfattande bedömning för att utreda befolkningens kort- och långsiktiga behov och för att fastställa det internationella samfundets insatser i återuppbyggnadsprocessen, som ska täcka de tre faserna katastrofbistånd, återhämtning och återuppbyggnad.

8.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uttrycker sin oro för utsatta grupper, i synnerhet kvinnor, barn och äldre. Församlingen uppmanar Europeiska kommissionen och FN att vara särskilt uppmärksamma på och stödja kvinnors deltagande i återuppbyggnadsarbetet genom att aktivt involvera dem i rehabiliterings-, återuppbyggnads- och utvärderingsfaserna i alla stöd- och återuppbyggnadsprogram.

9.

Den gemensamma parlamentariska församlingen betonar att ensamma barn och barn som har kommit ifrån sina familjer bör få hjälp i syfte att återförenas med sina föräldrar eller vanliga vårdnadsgivare så snart som möjligt. Församlingen uppmanar EU och det internationella samfundet att skyndsamt bedöma behovet av en samordnad plan för att ta hand om de tusentals barn som har blivit föräldralösa till följd av jordbävningen och framhåller den allvarliga risken för olagliga adoptioner och handel med barn.

10.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar med eftertryck EU att stödja ett tillfälligt stopp för nya adoptioner av barn från Haiti i upp till två år efter att försöken att hitta anhöriga har inletts. Församlingen uppmanar EU att skyndsamt se till att barnens grundläggande behov tillfredsställs och att inrätta tillfälliga skolor och ge psykologiskt stöd till barn.

11.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar Europeiska kommissionen och det internationella samfundet att övervaka folkhälsoläget i Haiti, särskilt hos kvinnor och barn.

12.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar det internationella samfundet att helt efterskänka Republiken Haitis utlandsskuld och gratulerar alla som har vidtagit eller tillkännagett åtgärder i detta syfte. Församlingen betonar att allt nödbistånd i samband med jordbävningen måste ske i form av bidrag, inte lån som ger upphov till skulder.

13.

Den gemensamma parlamentariska församlingen stöder EU:s och andra biståndsgivares insatser för att öka den lokala livsmedelsproduktionen, reparera skadad infrastruktur och förse småjordbrukare med nödvändigt material (utsäde, gödningsmedel och redskap), vilket bör ske innan vårsådden inleds i mars eftersom denna står för 60 procent av landets livsmedelsproduktion. Församlingen uppmanar EU och andra internationella biståndsgivare att när så är möjligt köpa lokalt producerade livsmedel för hjälparbetet, för att på så sätt ge ett viktigt bidrag till landsbygdsekonomin och skydda lokala producenter.

14.

Den gemensamma parlamentariska församlingen understryker behovet av långsiktiga investeringar för att bygga jordbävningssäkra byggnader som uppfyller lämpliga tekniska standarder och grundläggande infrastruktur, exempelvis vattenförsörjning, vägar, el och tekniköverföring, något som saknades eller var mycket bristfälligt före jordbävningen. Sådana brister förvärrar kraftig effekterna av naturkatastrofer.

15.

Den gemensamma parlamentariska församlingen kräver att en fond inrättas under Förenta nationernas förvaltning för att finansiera åtgärder för att informera och utbilda allmänheten, skapa system för förebyggande och tidig varning, konstruera tillfredsställande skyddsstrukturer och lagra medicinsk och sanitär nödutrustning.

16.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar det internationella samfundet att se till att Haitis folk och regering, under demokratisk parlamentarisk kontroll, blir huvudaktörerna i återuppbyggnadsprocessen, så att de kan ta ansvar för sin kollektiva framtid. Församlingen ber Europeiska kommissionen och EU:s medlemsstater att ställa EU:s kunskaper till Haitis förfogande för att på så sätt stärka den nationella och lokala, regionala och subregionala kapaciteten.

17.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar med eftertryck det internationella samfundet att se till att frågan om att minska fattigdomen i Haiti ligger högt på dagordningen, även efter det att den massmediala uppmärksamheten har avtagit, för att hjälpa Haiti att komma ut ur denna katastrof som en fullt fungerande demokrati med en ekonomi som kan tillgodose folkets behov på ett hållbart sätt.

18.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar med eftertryck EU att samarbeta med de haitiska myndigheterna för att få till stånd ett långsiktigt katastrofförebyggande och kapacitetsuppbyggande. Återuppbyggnadsarbetet måste utgå från nationella prioriteringar men samtidigt följa principerna om biståndseffektivitet och hjälpa Haitis institutioner att fungera effektivt. Församlingen stöder president Prévals förslag om att skapa en permanent struktur inom FN som redan från första dagen kan hantera kriser som orsakas av naturkatastrofer.

19.

Den gemensamma parlamentariska församlingen anser att det är mycket viktigt att genomföra omfattande återbeskogning i Haiti, med tanke på att den rådande situationen gör landet mycket sårbart för alla typer av naturkatastrofer, och att hitta ekonomiska och hållbara alternativ till avskogning för att tillaga mat.

20.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar Europeiska unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik och kommissionsledamoten för internationellt samarbete, humanitärt bistånd och krishantering att i samarbete med Förenta nationerna inta en ledande roll i samordningen av EU:s krishantering genom att utnyttja de befogenheter som skapats genom Lissabonfördraget för att bättre samordna EU:s förmåga att hantera framtida kriser och samtidigt bygga vidare på det som redan har uppnåtts.

21.

Den gemensamma parlamentariska församlingen anser att det är mycket angeläget att en fungerande räddningstjänst på internationell nivå inrättas, som kan användas i situationer som är jämförbara med Haitis, på grundval av regional framförhållning eller beroende på hur frekventa eller förutsebara katastroferna är.

22.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar Europeiska kommissionen att så snart som möjligt lägga fram ett förslag om att inrätta en europeisk räddningstjänststyrka som bygger på EU:s räddningstjänstmekanism och som gör det möjligt för EU att mobilisera de resurser som krävs för att inom 24 timmar efter en katastrof kunna erbjuda ett första humanitärt stöd.

23.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar Europeiska unionen att med tanke på vikten av regional integration och regionalt samarbete i Västindien frigöra särskilda medel för de franska yttre randområdena i Västindien (Guadeloupe, Martinique och Guyana) så att de kan fortsätta med och intensifiera sitt bistånd till Haitis folk.

24.

Den gemensamma parlamentariska församlingen vädjar till Haitis rekonstruerade regering att göra sitt yttersta för att etablera och fördjupa demokratin i Haiti.

25.

Den gemensamma parlamentariska församlingen välkomnar Afrikanska unionens positiva svar på förslaget från Senegals president Abdoulaye Wade, med stöd av en resolution från Senegals parlament, om rätten för haitier att återvända, och uppmanar det internationella samfundet att föra detta förslag vidare genom att anta en FN-resolution.

26.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppdrar åt sina medordförande att översända denna resolution till Europeiska unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik, Europeiska kommissionens ordförande, Haitis president och regering, AVS-ministerrådet, medlemsstaterna i Caricom, Afrikanska unionens kommission, FN:s undergeneralsekreterare för humanitära frågor och nödhjälp, Världsbanken, Internationella valutafonden och regeringarna i Europeiska unionens medlemsstater.

A.

Det övergripande fredsavtalet innebar ett slut på det ohyggliga och förödande inbördeskrig som kostade Sudan över två miljoner människoliv och nästan fyra miljoner flyktingar och fördrivna personer.

B.

Det är ett faktum att detta inbördeskrig och det ökade våldet kan hänföras till

C.

Det övergripande fredsavtalet innehöll vidare en interimsperiod på sex år (2005–2011), med angivande av de mål som skulle uppnås under rubriken ”fredsåterbäring” och vissa nyckeldatum, exempelvis det nationella val som ursprungligen planerades till 2009 och folkomröstningen för folket i södra Sudan, som planeras till januari 2011.

D.

Det kommande nationella valet är det första val som ska hållas efter ingåendet av det övergripande fredsavtalet. Valet är avgörande för fredsprocessen, innan man går vidare till folkomröstningen om självstyre för södra Sudan och folkomröstningen om Abyei.

E.

Det behövs lösningar för medborgarskap, de återstående delarna av den nord-sydliga avgränsningen, demilitariseringen av gränsområdena och delning av resurser, inklusive olja, före folkomröstningen om självstyre i söder.

F.

Tvisten om folkräkningen har kringgåtts genom avtalet mellan de två parterna, i vilket ytterligare 40 platser i nationalförsamlingen tilldelas SPLM/A.

G.

Riktigheten i de slutgiltiga uppgifterna från bostads- och folkräkningen i maj 2008 har ifrågasatts av SPLM. I söder registrerades 108 procent av det beräknade antalet röstberättigade personer.

H.

Framstegen på senare tid i förhandlingarna mellan det nationella kongresspartiet och SPLM om folkomröstningslagen för södra Sudan, folkomröstningen om Abyeiområdet och folkomröstningarna i regionerna South Khordofan och Blue Nile är positiva faktorer,

I.

FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon klargjorde att Förenta nationerna skulle arbeta för att stödja parterna i deras arbete för att göra enighet till något attraktivt och för att folket i södra Sudan ska kunna utöva sin rätt till självbestämmande i en folkomröstning.

J.

FN:s fredsbevarande uppdrag (Unmis) skapades 2005 i syfte att stödja genomförandet av det övergripande fredsavtalet. Över 9 000 militärer och fler än 3 000 lokala civila och internationella anställda deltog i uppdraget. Unmis har fokuserat på att övervaka det övergripande fredsavtalet på bekostnad av uppdraget att skydda medborgarna.

K.

Vid sitt sammanträde i januari 2010 betonade Afrikanska unionens ministerutskott för återuppbyggnad efter konflikten och utveckling i Sudan vikten av att de sudanesiska parterna gör allt de kan för att möta utmaningarna i samband med det övergripande fredsavtalet, dvs. ett framgångsrikt genomförande av valet och den demokratiska omvandlingen av landet, upprättande av gränsmarkeringar, en lösning av Abeyifrågan på grundval av den permanenta skiljedomstolens beslut, och hanteringen av frågan om otrygghet i södra Sudan.

L.

En våg av strider mellan olika stammar har sedan 2009 dödat tusentals människor i södra Sudan, varav de flesta kvinnor och barn i avlägsna landsbygdsområden, och sedan början av 2010 har hundratals människor dött till följd av våldet i delstaten Warrap.

M.

Södra Sudan är en av världens minst utvecklade regioner. FN:s befolkningsfond anger att läskunnigheten i södra Sudan är 24 procent. 90 procent av kvinnorna kan inte läsa eller skriva.

N.

Enligt livsmedelsprogrammet för Warrap tvingade våldet 350 000 människor att fly från sina hem 2009, vilket gjorde dem beroende av livsmedelsbistånd. Förra årets dåliga regnsäsong förstörde också skörden. Totalt 4,3 miljoner människor behöver livsmedelsbistånd, vilket är en ökning från omkring en miljon förra året.

O.

Enligt WHO lider södra Sudan dramatisk brist på läkare, med 0,22 läkare på 1 000 personer. Regeringen uppger att bara 25 procent av befolkningen har tillgång till hälso- och sjukvård. Södra Sudan har världens högsta mödradödlighet, och ett barn av sju dör före fem års ålder. Enligt aidskommissionen för södra Sudan är bara 10 procent av befolkningen medveten om hiv. Regeringen i södra Sudan har satt igång en återuppbyggnadsplan för hälso- och sjukvårdssystemet.

P.

Givarsamfundet har inte uppfyllt sina åtaganden från 2005 i Oslo (Norge), och bara en bråkdel av det utlovade biståndet på 4,8 miljarder US-dollar har i realiteten nått södra Sudan.

Q.

Efter undertecknandet av det övergripande fredsavtalet har Europeiska kommissionen återupptagit samarbetet med Sudan och utlovat mer än 500 miljoner euro, främst till områden där insatser för återuppbyggnad, återhämtning och utveckling har gjorts efter konflikten. Sudan har beslutat att inte ratificera den första revisionen av Cotonouavtalet och har därför inte längre rätt att ta emot bistånd ur Europeiska utvecklingsfonden. Europeiska kommissionen arbetar för en lösning på detta problem.

1.

Den gemensamma parlamentariska församlingen bekräftar högtidligt sitt fullständiga godkännande av det övergripande fredsavtalet och begär att alla berörda parter skyndsamt genomför det på ett effektivt sätt och i dess helhet för att främja en övergripande fred i Sudan. Församlingen kräver ett närmare samarbete mellan den sudanesiska regeringen och regeringen i södra Sudan, i syfte att avlägsna alla hinder för att det övergripande fredsavtalets dagordning ska bli en framgång.

2.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar även Afrikanska unionen, EU och det internationella samfundet att snabbt enas om åtgärder för att stödja de sudanesiska parterna i genomförandet av det övergripande fredsavtalet och främja en demokratisk förvaltning i hela Sudan.

3.

Den gemensamma parlamentariska församlingen bekräftar den roll som hittills har spelats av de två parter som har undertecknat det övergripande fredsavtalet (NCP och SPLM) och det sudanesiska folket för att de har respekterat deras fredsavtal, och uppmanar dem att uppbåda största möjliga politiska vilja för att övervinna dödläget och genomföra det övergripande fredsavtalet till punkt och pricka.

4.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar NCP och SPLM att genomföra de viktiga demokratiska reformer som behövs för att säkerställa att det nationella valet och folkomröstningen i söder blir trovärdiga, fria och rättvisa.

5.

Den gemensamma parlamentariska församlingen insisterar på att alla grundläggande friheter som beviljas genom den tillfälliga konstitutionen genomförs i praktiken och uppmanar de behöriga myndigheterna, främst valkommissionen, att övervinna de återstående tekniska problemen i upptakten till valet.

6.

Den gemensamma parlamentariska församlingen stöder folket i Sudan, vars aktiva deltagande i röstregistreringsprocessen visar att det finns ett stort intresse för att delta i det kommande valet.

7.

Den gemensamma parlamentariska församlingen välkomnar att Sudan med stängda partilistor för kvinnor (25 procent) nu kommer att ha en av regionens högsta andelar kvinnor i den parlamentariska representationen, men församlingen skulle även vilja se att kvinnor föreslås av partierna utanför kvinnolistorna.

8.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar båda parterna, Afrikanska unionen och det internationella samfundet, att diskutera framtida politiska, ekonomiska och säkerhetsrelaterade förbindelser mellan norr och söder om ett utträde skulle godkännas i folkomröstningen, bland annat övergångsmekanismer för utträdet. Församlingen anser att en övergångsperiod efter folkomröstningen behövs för att avtal före folkomröstningen om upprättande av villkoren för ett fredligt utträde ska kunna genomföras och administreras på rätt sätt.

9.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar båda parterna i det övergripande fredsavtalet att skapa en fredlig och stabil miljö för att genomföra en öppen och trovärdig folkomröstning i enlighet med det övergripande fredsavtalet.

10.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar alla parter att upphöra med våldet. Församlingen uppmanar regeringen i södra Sudan att möjliggöra en dialog mellan olika stammar och att inrätta institutionella mekanismer för att uppnå och bevara en försoning mellan stammarna.

11.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar regeringen i södra Sudan att arbeta hårdare för säkerheten på lokal nivå, vara uppmärksam på olika enheters etniska sammansättning och prioritera en polisreform, på grundval av befintliga strategidokument och 2009 års polislag. Församlingen betonar hur viktig reformen av säkerhetssektorn är.

12.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar med eftertryck Förenta nationernas säkerhetsråd att

13.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar Unmis att ta på sig en mer förutseende roll för att skydda medborgarna och bli en aktiv partner i det lokala arbetet för att förebygga konflikter, i samarbete med stammarnas myndigheter.

14.

Den gemensamma parlamentariska församlingen anser att frågan om norr och söder inte kan hanteras isolerat och att försoning är ett nyckelelement i varje varaktig fred i södra Sudan. Församlingen uppmanar därför alla parter att respektera befolkningens grundläggande mänskliga rättigheter, göra skyddet av medborgarna till en prioriterad fråga, få ett slut på straffriheten och lagföra misstänkta brottslingar för att bygga upp ett förtroende.

15.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar EU och andra biståndsgivare, särskilt de som gjorde åtaganden vid givarkonferensen i Oslo 2005, att erkänna de betydande humanitära behoven och utvecklingsbehoven i södra Sudan och se till att de medel som anslås avspeglar dessa behov och frigörs. Församlingen uppmanar dem vidare att stödja regeringen för att formulera en strategisk vision för de befintliga finansieringsmekanismernas olika funktioner och hitta kreativa sätt att stödja inhemska organisationer, detta med insikt om att ett starkt civilt samhälle är avgörande för stabiliteten i södra Sudan.

16.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppdrar åt sina medordförande att översända denna resolution till AVS–EU:s ministerråd, Europeiska kommissionen, Afrikanska unionen, Förenta nationerna och AVS-gruppens nationella, regionala och kontinentala parlament.

A.

I december 2009 ingick EU avtal inom WTO med de amerikanska och latinamerikanska producenterna om att få ett slut på den långvariga banantvisten.

B.

Avtalet kommer att innebära betydande tullsänkningar (35 procent mellan 2010 och tidigast 2017) för import från länder utanför AVS. Det kommer därför att skada konkurrenskraften för AVS- och EU-producenterna.

C.

EU för dessutom för närvarande bilaterala samtal med vissa latinamerikanska länder i syfte att ingå frihandelsavtal, vilka kan leda till ytterligare stora tullsänkningar och avsevärt minska eventuella tänkta fördelar för bananproducenter från AVS-länderna till följd av ekonomiska partnerskapsavtal.

D.

Bananer är världens fjärde största jordbruksexport. EU-marknaden står för mer än en tredjedel av all import.

E.

Multinationella företag som verkar i Latinamerika kontrollerar mer än 80 procent av den globala marknaden.

F.

Redan 2008 kom 72 procent av alla bananer som såldes i Europa från Latinamerika, medan bananerna från AVS-länderna och EU bara representerade 17 respektive 10,5 procent. Så gott som all bananexport från AVS-länderna går till EU, medan de latinamerikanska länderna även exporterar till Nord- och Sydamerika och Ryssland.

G.

Bananproduktionen har stor påverkan på lokalsamhällena, inte bara ekonomiskt, utan även när det gäller miljö, migration, genusfrågor och arbetsnormer.

H.

I vissa latinamerikanska länder har multinationella företags bananproduktion varit kopplad till omfattande brott mot de mänskliga rättigheterna.

I.

Avtalet kommer att träda i kraft om och när Europaparlamentet ger sitt samtycke och rådet godkänner dess ingående.

J.

Effekterna av avtalet, som är ett försök att matcha målen för hållbar utveckling med WTO-skyldigheterna, börjar redan kännas.

K.

AVS-producenterna kommer att drabbas hårt eftersom de förlorar en stor del av sitt tullskydd. Vissa AVS-länder, som är starkt beroende av bananexporten, kan få se sina exportindustrier försvinna helt med svåra sociala och ekonomiska följder.

L.

Utan lämpliga kompletterande åtgärder kommer även europeiska bananproducerande regioner, varav en del är bland de fattigaste i EU och redan har stor arbetslöshet, att betala ett tungt socioekonomiskt pris.

M.

De multinationella företagen kommer att gynnas enormt på bekostnad av småskaliga jordbrukssamhällen i EU/AVS.

N.

De bananproducerande regionerna i AVS-länderna och EU kommer att behöva mer finansiellt stöd för att bevara denna viktiga ekonomiska verksamhet i syfte att konkurrera med bananer från regioner med mycket låga nivåer på löner, sociala villkor och miljöregler.

O.

Utvecklingen mot allt billigare bananer kommer sannolikt att leda till en kapplöpning nedåt när det gäller arbetsnormer, inklusive barnarbete, miljöskydd, korruption och skatteflykt i banansektorn.

P.

Europeiska kommissionen har satt samman ett stödpaket för AVS-producenterna (kompletterande åtgärder för banansektorn), värt 190 miljoner euro över fyra år, med ytterligare 10 miljoner euro om vissa villkor uppfylls. Detta stöd tar inte hänsyn till ytterligare tullsänkningar till följd av bilaterala handelsavtal med latinamerikanska länder.

Q.

De nya koncessioner som har gjorts till Colombia och Peru och redan begärts av centralamerikanska länder går mycket längre än dem som ingår i det nya avtalet och kan destabilisera andra länder i regionen, samt andra bananproducenters ekonomier i AVS-länder och EU.

R.

Inget ytterligare stöd föreskrivs för EU-producenter, särskilt från de yttre randområdena.

1.

Kommissionen ska genomföra en ekonomisk, social och miljömässig konsekvensanalys av bananavtalet mellan EU och Latinamerika för bananproducenter i AVS och EU, i enlighet med deklaration XXIII i Cotonouavtalet.

2.

Kommissionen ska rättvist överväga att öka det finansiella paketet för att hjälpa producenter från AVS och EU att anpassa sig till det nya systemet och påskynda utbetalningen av dessa medel.

3.

Kommissionen ska överväga specifikt ytterligare finansiellt och tekniskt stöd till AVS-länderna för att hantera de sociala och miljömässiga effekterna, begränsningar på tillgångssidan och främjande av diversifiering efter 2013.

4.

EU ska lägga fram åtgärder för att hjälpa stater som är kraftigt beroende av bananer att diversifiera sina ekonomier, bland annat genom att utöka stödet till handeln, för att uppfylla kommissionens och medlemsstaternas löfte om handelsstöd (”Aid for Trade”) på 1 miljard euro vardera (varav 50 procent avsätts till AVS-länderna).

5.

Kommissionen ska erbjuda stöd för att väga upp de förluster som har drabbat EU-producenter, och gradvis införa åtgärder för att främja en hållbar bananproduktion i EU och säkerställa en effektiv tillämpning av skyddsklausulen för bananer i bilaterala och multilaterala handelsavtal.

6.

Nya tullsänkningar inom ramen för bilaterala avtal med latinamerikanska länder utöver WTO-avtalet ska ge upphov till tillfredsställande kompenserande åtgärder.

7.

Kommissionen ska ge AVS- och EU-producenter verklig rättssäkerhet kring framtiden för bananhandelssystemet, och Europaparlamentet och de nationella parlamenten i AVS-länderna ska fortsätta att övervaka denna fråga noga.

8.

Myndigheterna i EU och AVS-länderna ska intensifiera sina insatser för att se till att alla bananproducerande länder på ett effektivt sätt tillämpar ILO:s dagordning för anständiga arbetsvillkor i alla dess aspekter.

9.

Kommissionen ska öka medvetenheten om etisk handel för att avskräcka EU-återförsäljare från att importera bananer från producenter med otillräcklig politik när det gäller skatteflykt, korruption, arbetsnormer och brott mot de mänskliga rättigheterna.

10.

Europaparlamentet ska allvarligt överväga konsekvenserna av de frågor som tas upp i denna förklaring innan det ger sitt medgivande till bananavtalet.

—

Prioriterat område: Regional ekonomisk integration/samarbete och kapacitetsbyggande inom det ekonomiska partnerskapsavtalet (85–90 procent, dvs. 143 miljoner euro)

—

De stora insatsområden som planeras grundas på de olika befintliga integrations- och samarbetsprocesserna inom Cariforum: den ekonomiska unionen inom OECS, CSME, utvidgningen av regionala marknader, genomförandet av det ekonomiska partnerskapsavtalet (som tilldelats 72,6 miljoner euro) och personalutveckling inom de regionala institutionerna.

—

Övriga områden: Sårbara områden och sociala frågor (10–15 procent, dvs. 22 miljoner euro)

—

Detta område syftar till att fästa särskild uppmärksamhet på brottslighet och säkerhet, icke-statliga aktörers inflytande och kapacitetsutveckling.

—

Oberoende expertpanel: Det är mycket viktigt att civilsamhället, den akademiska världen och den privata sektorn deltar till fullo i halvtidsutvärderingen av det regionala strategidokumentet och det vägledande programmet.

—

Den gemensamma parlamentsförsamlingen stöder därför inrättandet av en oberoende expertpanel med uppgift att identifiera flaskhalsar för att man ska kunna skynda på tillväxten och förbättra livsvillkoren i regionen. Efter att ha identifierat de nödvändiga ekonomiska faktorerna och personalfaktorerna skulle panelen kunna komma med ekonomiska och institutionella rekommendationer om hur man bäst ska kunna stimulera tillväxten och förbättra livsvillkoren.

—

Regional ekonomisk integration/samverkan: Parallellt med kapacitetsbyggandet och de institutionella initiativ som stöds inom det prioriterade området anser den gemensamma parlamentsförsamlingen att en del av beloppet på 143 miljoner euro bör anslås till projekt på områdena utbildning, skapande av arbetstillfällen, energi samt luft- och sjötransporter.

—

Det finns en verklig potential att främja regional integration och att driva på utvecklingen genom sådana målinriktade och konkreta utgifter.

—

Ekonomisk utveckling: I det regionala strategidokumentet och det vägledande programmet nämns många hinder för den ekonomiska utvecklingen. Två av dessa är EU:s höga sanitära och fytosanitära standarder och de begränsade möjligheterna till ekonomisk diversifiering.

—

Den gemensamma parlamentsförsamlingen betonar att en rimlig andel av det belopp på 30 miljoner euro som anslagits till AVS för att garantera efterlevnaden av de sanitära och fytosanitära standarderna bör tilldelas Cariforum. Denna finansiering bör särskilt inriktas på fiskesektorn samt på framväxande industrier såsom vattenbruk, agroindustri och tjänster (t.ex. spaanläggningar och ekoturism).

—

Forskning och innovation kan driva på den ekonomiska diversifieringen, och särskilt små och medelstora företag och agroindustrisektorn skulle kunna dra nytta av en starkare fokusering på forskning och innovation.

—

Genomförande av det ekonomiska partnerskapsavtalet: Utöver tilldelningen inom ramen för det regionala strategidokumentet och det vägledande programmet, är många av de landsspecifika nationella vägledande programmen inriktade på åtgärder knutna till avtalet om ekonomiskt partnerskap, såsom konkurrenskraft, reformer av den offentliga administrationen och infrastruktur. 454 miljoner euro från de nationella programresurserna (75 procent av det tillgängliga beloppet på 600 miljoner euro) går till handelsrelaterat stöd.

—

Avtalet om ekonomiskt partnerskap kräver viktiga organisatoriska och strukturella förändringar. Bland annat finns stora utmaningar med att stärka rättstjänsten, och regionen bör få tillräckligt stöd i att möta dessa utmaningar.

—

Den gemensamma parlamentsförsamlingen betonar vikten av att Europeiska kommissionen och EU-medlemsstaterna uppfyller sitt löfte i samband med ”Aid for Trade” om 1 miljard euro var (med 50 procent tillgängligt för AVS-länder) senast 2010. Såsom tidigare nämnts förblir de sanitära och fytosanitära standarderna en prioritering.

—

Halvtidsöversynen av det regionala strategidokumentet och det vägledande programmet (och på liknande sätt även landstrategidokumenten/de nationella vägledande programmen) bör utgöra ett tillfälle att verkligen se över finansieringen om EU-medlemsstaterna inte håller sitt löfte om Aid for Trade.

—

Tryggad livsmedelsförsörjning: Reaktionen på den globala livsmedelskrisen var långsam i regionen. Denna fördröjning understryker behovet av ett regionalt samförstånd om hur man på bästa sätt ska främja jordbruksproduktionen. Även om vissa länder redan prioriterar livsmedelstrygghet i sin utvecklingsplanering, skulle en heltäckande regional utvecklingsstrategi mer effektivt säkra en tillräcklig jordbruksproduktion. För att garantera en tryggad livsmedelsförsörjning på medellång till lång sikt måste regionen säkra utvecklingsstöd för att stimulera jordbrukssektorn.

—

Den gemensamma parlamentsförsamlingen noterar att Europeiska kommissionen har avsatt 1 miljard euro under en treårsperiod för de 23 länder som drabbats värts av livsmedelskrisen och välkomnar att 15,8 miljoner euro spenderades i Haiti under 2009.

—

Mänskliga resurser och kompetensflykt: Regionen kämpar för att utveckla breda expertkunskaper på hemmaplan, och detta underskott hindrar den mänskliga utvecklingen, välfärden, den ekonomiska diversifieringen och tillväxten.

—

Regionen är dessutom hårt drabbad av en omfattande kompetensflykt. (12) Fri rörlighet för arbetstagare och ett gemensamt utnyttjande av mänskliga resurser inom regionen lindrar i viss omfattning problemet, och den gemensamma parlamentsförsamlingen välkomnar därför det faktum att nära 10 miljoner euro tilldelats till utveckling av mänskliga resurser och kapacitetsbyggnad på regional nivå.

—

För att ta itu med problemets kärna måste dock regionen kunna erbjuda incitament för personer som utvandrat att återvända hem och dela med sig av sitt förvärvade kunnande till regionens fördel.

—

En seriös politisk dialog bör uppmuntras. Särskilt kan en analys av Guyanas och andra länders insatser för att vända migrationstrenden under 1990-talet vara upplysande. I detta syfte bör Europeiska kommissionen öronmärka finansiering för att öka det regionala samarbetet i migrationsfrågor och bygga kapacitet för att minska kompetensflykten.

—

Klimatförändringar: Klimatförändringarna har en oproportionerlig inverkan på små östater, t.ex. i Västindien.

—

Trots att det regionala strategidokumentet och det vägledande programmet inte inbegriper klimatförändringsåtgärder, anslog Europeiska kommissionen 71 miljoner euro 2009 för att hantera migration med koppling till klimatförändringar och 97 miljoner euro för anpassningsåtgärder. Kommissionen planerar vidare att avsätta 3 miljoner euro åt Kuba och 8 miljoner euro genom den globala klimatförändringsalliansen (GCCA) för att stödja Karibiska gemenskapens centrum för klimatförändringar (CCCCC) i genomförandet av den regionala strategin.

—

Den gemensamma parlamentsförsamlingen skulle ha nytta av ytterligare information – både vad beträffar finansiering och samordning – när det gäller EU-initiativ och regionala initiativ och program såsom GCCA, EU-strategin för katastrofriskreducering i utvecklingsländerna, ”tematiska programmet för miljö och hållbar förvaltning av naturresurser” inom instrumentet för utvecklingssamarbete, Karibiska gemenskapens regionala programram för 2005–2015 (inom CDEMA), den övergripande ramen och strategin för katastrofhantering (också inom CDEMA) och CCCCC.

—

Genus: Genusfrågor bör stå högre upp på den politiska dagordningen, särskilt mot bakgrund av den senaste tidens finanskris som har försämrat tillgången till ”anständigt arbete” för kvinnor.

—

Samordning mellan givare: Konsekventa givarstrategier och genomförandemetoder är otvivelaktigt en prioritering, både för att minska bördorna för nationella regeringar och regionala institutioner men också för att öka det internationella stödets effektivitet. Enligt rapporter från olika givare, diplomater och akademiker tillämpas dock inte principerna i Paris- och Accra-förklaringarna om biståndets effektivitet i tillräckligt stor utsträckning.

—

Som en central givare bör EU inte bara göra ytterligare insatser för att rationalisera sina egna givarkrav utan också arbeta med andra givare för att öka samordningen och minimera svinn. Den gemensamma parlamentsförsamlingen stöder det gemensamma genomförandet av regionala projekt (t.ex. Cartac, Pancap, CRNM och många OECS-projekt) och välkomnar Europeiska kommissionens ledande roll i samordningen av givare för Pancap. Den gemensamma parlamentsförsamlingen uppmanar Europeiska kommissionen att tillhandahålla ekonomiskt stöd till CDEMA, som inbegriper många givare som deltar i katastrofhantering men som – enligt det regionala strategidokumentet och det vägledande programmet – för närvarande inte har kapacitet att samordna givarna på ett effektivt sätt.

—

Biståndsgenomförandet: Den gemensamma parlamentsförsamlingen stöder inrättandet av en regional utvecklingsfond – inom ramen för Caricoms utvecklingsfond – för att förvalta Europeiska utvecklingsfonden och övrig finansiering.

—

Den gemensamma parlamentsförsamlingen ser fram emot att få ytterligare information om resultaten av den undersökning som Cariforums sekretariat genomfört och om diskussionerna mellan Europeiska kommissionen, regionala myndigheter och Europeiska investeringsbanken om möjligheten att inrätta en infrastrukturfond för Västindien grundad på den afrikanska modellen.

—

Revision: Utöver parlamentets tillsyn av det regionala strategidokumentet och det vägledande programmet, rekommenderar den gemensamma parlamentsförsamlingen att en oberoende revision bör genomföras. Dess mål bör för det första vara att bedöma om Cariforums andel av den tionde europeiska utvecklingsfonden har spenderats klokt. För det andra bör revisionen rapportera om huruvida fördelarna med den tionde europeiska utvecklingsfonden var lika tydliga inom hela regionen eller om de koncentrerades till särskilda geografiska eller sektoriella områden.

AfT

Aid for Trade

CARICOM

Caribbean Community

CARIFTA

Caribbean Free Trade Association

CARIFORUM

Caribbean Forum of ACP States

CARTAC

Caribbean Regional Technical Assistance Centre

CCCCC

Caribbean Community Climate Change Centre

CDEMA

Caribbean Disaster Emergency Management Agency

CRNM

Caribbean Regional Negotiating Machinery

CSME

CARICOM Single Market and Economy

CSP

Country Strategy Paper

DCI

Financing Instrument for Development Cooperation

EDF

European Development Fund

EIB

European Investment Bank

EPA

Economic Partnership Agreement

GCCA

Global Climate Change Alliance

JPA

Joint Parliamentary Assembly

NIP

National Indicative Programme

OECD

Organisation of Economic Cooperation and Development

OECS

Organisation of Eastern Caribbean States

PANCAP

Pan-Caribbean Partnership against HIV/AIDS

RPTF

Regional Preparatory Task Force

SME

Small and Medium Sized Enterprise

SPS

Sanitary and Phyto-Sanitary

—

Målsektor 1: Regional ekonomisk integration (80 procent, dvs. 92,8 miljoner euro). Genom denna prioritering ges ett omfattande stöd för att fördjupa SADC:s ekonomiska integration och handelsavreglering och för att lösa problemen med begränsningar på utbudssidan när det gäller regional infrastruktur och livsmedelssäkerhet.

—

Målsektor 2: Regionalt politiskt samarbete (15 procent, dvs. 17,4 miljoner euro). Syftet är att stödja kapacitetsuppbyggnad inom ramen för god regional samhällsstyrning och genomförandet av vissa aspekter av den gemensamma Afrika–EU-strategin inom områdena konfliktförebyggande samt fred och säkerhet.

—

Övriga områden: Anslag för tekniskt samarbete och stöd till icke-statliga aktörer för genomförandet av verksamheter inom ramen för det regionala strategidokumentet (5 procent, dvs. 5,8 miljoner euro).

1.

Stödområdena i det regionala strategidokumentet/det regionala vägledande programmet avspeglar utvecklingen i SADC-regionen på ett bra sätt när det gäller ekonomisk regional integration och politiskt samarbete. De planerade åtgärderna kommer även att underlätta genomförandet av det framtida fullständiga avtalet om ekonomiskt partnerskap mellan SADC och EU. De länder i regionen som tillhör ett annat avtal om ekonomiskt partnerskap bör emellertid få försäkringar om att även de kommer att gynnas av det regionala strategidokumentet.

2.

Det krävs bättre och mer direkta kopplingar mellan åtgärderna i det regionala vägledande programmet och fattigdomsminskning. Hiv/aids, vattensäkerhet och utveckling av humanresurser, särskilt inom utbildningen – som är några av grundorsakerna till fattigdomen i SADC-länderna – bör inte bara bekämpas på nationell, utan även på regional nivå. Dessa frågor måste därför behandlas på ett bättre sätt i det regionala strategidokumentet och det regionala vägledande programmet för SADC.

3.

Den totala finansieringen av programmet bör öka för att säkra tillräcklig finansiering av åtgärderna inom de områden som anges ovan.

4.

SADC-ländernas nationella parlament, SADC:s parlamentariska forum och den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen bör i större utsträckning delta i planeringen, genomförandet, övervakningen och utvärderingen av det regionala strategidokumentet för SADC.

—

Målsektor 1: ekonomisk och handelsmässig integration tillsammans med avtalet om ekonomiskt partnerskap (97 miljoner euro, dvs. 65 procent) – för att göra det möjligt att stödja de regionala organisationernas insatser för att skapa en gemensam marknad, sammankoppla näten för vägtransporter, telekommunikationer elektricitet etc. samt utveckla en politik för jordbruket och för en tryggad regional livsmedelsförsörjning.

—

Målsektor 2: förvaltning av förnybara naturresurser (30 miljoner euro, dvs. 20 procent) – för att bidra till att förbättra styrelseformerna för skogsbrukssektorn, skyddade områden och fiskbestånd.

—

Målsektor 3: politisk integration (15 miljoner euro, dvs. 10 procent) – för att göra det möjligt att förstärka regionens kapacitet att förebygga, hantera och lösa konflikter, däribland genom att förstärka det civila samhället.

—

Övriga områden: institutionellt stöd och anslag för tekniskt samarbete (8 miljoner euro, dvs. 5 procent) – i synnerhet för att stärka samordningen mellan Cemac och Eccas.

—

Upprätta dialoger eller processer mellan regeringar.

—

Slå samman nationella tjänster (exempelvis tullar, hälso- och sjukvård, utbildning och idrott) på regional nivå.

—

Minska marknadshindren.

—

Regional integration och handel: 9 miljoner euro

—

Personalutveckling: 8 miljoner euro

—

Fiskeri: 5 miljoner euro

—

Icke prioriterad sektor (befintliga projekt/tekniskt stöd): 7 miljoner euro

—

Prioriterad sektor 1 (regional ekonomisk integration): 45 miljoner euro

—

Prioriterad sektor 2 (hållbar förvaltning av naturtillgångar och miljö): 40 miljoner euro

—

Icke prioriterad sektor (icke-statliga aktörer, tekniskt samarbete m.m.): 10 miljoner euro

—

Ekonomisk integration och handel (avtalet om ekonomiskt partnerskap och andra regionala handelsavtal).

—

Stöd till den privata sektorn (mekanismer i den privata sektorn, nyckelsektorer som turism och fiskeri, främjande av entreprenörskap).

—

Mekanismer för ekonomisk tillväxt (rättvis handel, konkurrens, konsumentskydd, tull och internationell standard).

—

Personal (integrerade utbildningsprogram och tillgång till teknisk utbildning och yrkesutbildning).

—

Klimatförändringar och katastrofriskreducering.

—

Hållbar förvaltning av marina resurser (inklusive fiskeri).

—

Hållbar förvaltning av landresurser.

—

Ekosystem och biologisk mångfald.

—

Avfall och föroreningar.

—

Miljöövervakning och informationshantering.

1.

Med tanke på att avtalet om ekonomiskt partnerskap mellan EU och Stillahavsregionen hittills endast har undertecknats av Papua Nya Guinea och Fiji finns det anledning att ifrågasätta att prioriterad sektor 1 i det regionala vägledande programmet inriktas på genomförande av avtal om ekonomiskt partnerskap, eftersom många av staterna i regionen ännu inte berörs av detta. Det krävs en tydlig analys av hur denna fördröjning påverkar utnyttjandet av medlen i prioriterad sektor 1.

2.

Det regionala vägledande programmet innehåller visserligen positiva åtgärder för att främja utbildningen i regionen, men ett av de största problemen är att kompetent arbetskraft flyttar till Förenta staterna, Australien och Nya Zeeland. Deras penningöverföringar är visserligen viktiga, men de flesta av dessa personer har fått sin utbildning till höga kostnader för de lokala ekonomierna. Inom prioriterad sektor 1 bör man därför inte bara betona betydelsen av att tillhandahålla denna kompetens, utan det krävs även åtgärder för att se till att AVS-länderna i Stillahavsregionen själva kan dra nytta av fördelarna med att ha egen kompetent arbetskraft. Samma argument gäller för idrottsmän och kvinnor från Stillahavsöarna som rekryteras av klubbar i Australien och Nya Zeeland, och som då får medborgarskap i dessa länder för att de ska kunna spela för deras landslag, vilket påverkar Stillahavsområdets landslag på ett ytterst negativt sätt – bland annat Fiji, Samoa och Tonga har drabbats när det gäller rugby.

3.

Församlingen välkomnar den genomgripande satsningen på att utveckla fiskerisektorn, men efterlyser ökad betoning på frågan om olagligt fiske, som har haft en ytterst skadlig inverkan på fiskbestånden och lokala fiskares uppehälle. Olagligt fiske bedrivs av fartyg från länder utanför regionen som föga tar hänsyn till eller respekterar internationella regler om exklusiva zoner eller bestånd. Vattenbruk bör främjas lokalt i Stillahavsregionen för att trygga livsmedelsförsörjningen och exporten av fiskeriprodukter.

4.

Församlingen är bekymrad över bristen på parlamentariska samråd vid utarbetandet av regionala strategidokument och regionala vägledande program och hoppas kunna bidra till att förbättra detta förfarande genom sin stärkta granskande roll när det gäller landstrategidokument och regionala strategidokument. Det behövs inte bara mer samråd med nationella parlament i AVS-länderna vid utarbetandet och genomförandet av regionala vägledande program, utan även ökad kompetens hos parlamentsledamöterna och deras personal på detta område.

5.

Församlingen välkomnar visserligen att icke-statliga aktörer finns med i den icke-prioriterade sektorn, men oroar sig ändå för vilka mottagare som kommer att dra nytta av medlen och hoppas att det kommer att göras noggranna kontroller för att verifiera de inblandades referenser och anseende. Församlingen uppmanar även icke-statliga organisationer att vara mer delaktiga i samrådsförfarandet för regionala strategidokument och regionala vägledande program.

6.

Församlingen välkomnar betoningen på klimatförändringen samt de medel som har anslagits till skyddsåtgärder mot detta växande problem. Det är dock viktigt att medlen inte riktas fel så att de stöder de växande lobbygrupper som lägger det övergripande ansvaret för klimatförändringarna på industriländerna och deras verksamhet. Det är en väsentlig skillnad mellan att bekämpa klimatförändringarna och att utnyttja fenomenet för politiska ändamål.

7.

Transportinfrastrukturen måste vara en av de främsta prioriteringarna i alla insatser för regional utveckling i Stillahavsområdet, eftersom avstånden mellan och inom medlemsstaterna och den dåliga infrastrukturen hindrar eventuella framsteg med regional handel eller utveckling av turismen eller andra sektorer som skulle öka tillväxten till fördel för lokalbefolkningen.