—

vid sitt sammanträde i Kigali (Rwanda) den 19–22 november 2007,

—

med beaktande av artikel 17.1 i arbetsordningen,

—

med beaktande av partnerskapavtalet mellan medlemmarna i gruppen av stater i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet, å ena sidan, och Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å andra sidan, undertecknat i Cotonou den 23 juni 2000 (”Cotonouavtalet”) (2) och ändrat i Luxemburg den 25 juni 2005 (3), särskilt artiklarna 8, 17.2, 20, 31, 33, 96 och 97 i detta,

—

med särskilt beaktande av att ”ett politiskt klimat som garanterar fred, säkerhet och stabilitet, respekt för de mänskliga rättigheterna, demokratiska principer och rättsstatsprincipen samt sunt styrelseskick är oupplösligt förbundet med långsiktig utveckling” (Cotonouavtalets ingress),

—

med särskilt beaktande av att ”respekt för de mänskliga rättigheterna, inbegripet respekt för grundläggande sociala rättigheter, demokrati grundad på rättsstatsprincipen och en öppen och ansvarsfull förvaltning är en oskiljbar del av hållbar utveckling” enligt artikel 9 i partnerskapsavtalet mellan AVS och EU,

—

med särskilt beaktande av att parterna ska ”bedriva en aktiv, vittomfattande och samlad politik för fredsskapande åtgärder, konfliktförebyggande och konfliktlösning”, grundad på principen om ökat egenansvar, och att detta framför allt måste fokusera på att bygga upp regional kapacitet, enligt artikel 11 i partnerskapsavtalet mellan AVS och EU,

—

med beaktande av sin resolution om en politisk dialog mellan AVS och EU (artikel 8 i Cotonouavtalet), som antogs vid församlingens åttonde session i Haag den 25 november 2004,

—

med beaktande av sin resolution om återuppbyggnad efter konflikter i AVS-länderna, som antogs vid församlingens nionde session i Bamako den 21 april 2005,

—

med beaktande av sin resolution om de nationella parlamentens roll i genomförandet av Cotonouavtalet, som antogs vid församlingens tionde session i Edinburgh den 24 november 2005,

—

med beaktande av sin resolution om den regionala integrationens roll i främjandet av fred och säkerhet, som antogs vid församlingens elfte session i Wien den 22 juni 2006,

—

med beaktande av resolutionen om AVS–EG-ländernas samarbete och engagemang i AVS-ländernas valprocesser och den gemensamma parlamentariska församlingens roll (AVS-EG/2748/99),

—

med beaktande av kommissionens meddelande till rådet och Europaparlamentet om EU:s stöd till och övervakning av val (KOM(2000)0191),

—

med beaktande av Europaparlamentets resolution av den 25 april 2002 om kommissionens meddelande till rådet och Europaparlamentet om Europeiska unionens roll i arbetet för att främja mänskliga rättigheter och demokratisering i tredje land (4),

—

med beaktande av Europaparlamentets resolution av den 15 mars 2001 om kommissionens meddelande om EU:s stöd till och övervakning av val (5),

—

med beaktande av Europaparlamentets resolutioner av den 31 mars 2004 om begreppet styre inom Europeiska unionens utvecklingspolitik (6) och av den 6 april 2006 om bidragens effektivitet och korruption i utvecklingsländerna (7),

—

med beaktande av deklarationen om principerna för internationella valövervakningsuppdrag och uppförandekoden för internationella observatörer av den 24 oktober 2005, som godkändes av Europaparlamentet den 16 maj 2007,

—

med beaktande av FN:s stadga, Afrikanska unionens konstituerande akt, den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna och alla relevanta internationella och regionala rättsliga instrument,

—

med beaktande av Nytt partnerskap för Afrikas utveckling (Nepad) som har inrättat en mekanism för granskning av de afrikanska regeringarnas resultat inom samtliga områden genom APRM (Africa Peer Review Mechanism),

—

med beaktande av att FN och andra internationella rättsliga instrument kräver riktade, omedelbara och hållbara mekanismer för kraftfulla åtgärder mot de obalanser som skapats av historien, traditioner eller seder och som utestänger kvinnor från att delta i den offentliga sfären,

—

med beaktande av artikel 21.3 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna och OSSE:s åtaganden från Köpenhamn 1990,

—

med beaktande av Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, som antogs i Nice den 7 december 2000,

—

med beaktande av förslaget till rådets förordning om upprättandet av Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter,

—

med beaktande av samtliga avtal mellan Europeiska unionen och tredjeländer,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för politiska frågor (AVS-EG/100.123/07), och av följande skäl:

A.

Att utveckla och konsolidera demokratin och rättsstatsprincipen samt respekten för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter utgör ett allmänt mål för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP) och är en integrerad del av Europeiska unionens utrikespolitik.

B.

Ansträngningarna för att främja respekt för mänskliga rättigheter och demokrati som grundläggande mål för EU:s yttre förbindelser kommer att misslyckas om de grundläggande principerna inte ges tillräcklig prioritet med avseende på säkerhetsrelaterade, ekonomiska och politiska intressen.

C.

Fattigdomsminskning, som är huvudmålet för Europeiska unionens utvecklingspolitik, kräver att det finns en äkta, aktiv demokrati och ansvarsfulla, korruptionsfria regeringar.

D.

Den gemensamma parlamentariska församlingen, som företrädare för folken i AVS- och EU-staterna, är en nyckelkomponent i förbindelserna mellan AVS och EU och kan på ett väsentligt sätt bidra till en fördjupning av den politiska dimensionen i det framtida samarbetet mellan AVS och EU.

E.

I Cotonouavtalet ges den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen mandat att främja demokratiska processer genom dialog och samråd.

F.

Den gemensamma AVS–EG-församlingen är ett unikt forum för dialog mellan parlamentsledamöter från AVS och EU, särskilt i frågor som gäller mänskliga rättigheter och demokrati.

G.

Demokrati på politisk nivå innebär betydligt mer än att regelbundet lägga sin röst och omfattar hela processen för medborgarnas deltagande i beslutsfattandet.

H.

Medborgarnas rätt att delta i det offentliga livet kan uppnås genom ett brett urval olika demokratiska politiska mekanismer.

I.

Det finns ett behov av att stärka förmågan hos utvecklingsländernas parlament att effektivt utöva sina befogenheter som granskare av den verkställande makten och som budgetmyndighet.

J.

Icke-statliga aktörers och civilsamhällets deltagande är avgörande för en fungerande demokrati, och kyrkor och religiösa samfund eller organisationer, traditionella samhällsledare och civilsamhället i form av nationella icke-statliga organisationer och forum kan spela en roll för att främja fred eller erbjuda medling genom att skapa möjligheter att diskutera och lösa problem.

K.

Fria medier är en av de viktigaste förutsättningarna för demokratiska val, eftersom medborgarna har rätt att bli informerade om olika politiska ståndpunkter, vilket innebär att alla demokratiska politiska krafter och kandidater i ett val måste ha fri tillgång till medierna.

L.

I den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna sägs att rätten att fritt välja företrädare i hemliga, regelbundna och verkliga val med tillämpning av allmän rösträtt för kvinnor och män, är en rättighet som alla medborgare bör åtnjuta och ett avgörande inslag i demokratins och rättsstatsprincipen, som Europeiska unionen och AVS-länderna har förbundit sig att stödja enligt sina respektive rättsliga åtaganden.

M.

Europeiska unionen bör spela en nyckelroll när det gäller att stödja AVS-länderna, försvara de mänskliga rättigheterna och demokratin, uppmuntra ett främjande av dessa rättigheter genom sina yttre åtgärder och reagera snabbt och effektivt vid allvarliga och långvariga kränkningar av de mänskliga rättigheterna.

N.

Jämställdheten mellan kvinnor och män och kvinnornas deltagande i beslutsfattandet, på lagstiftande och verkställande nivå, är avgörande inslag i ett gott styre.

O.

De mänskliga rättigheterna, vilket betyder inte bara medborgerliga och politiska rättigheter utan även ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, är universella, individuella och odelbara, och måste försvaras och främjas.

P.

Politisk mångfald, yttrandefrihet, lika tillgång till medierna under valkampanjen, hemliga val och respekt för kandidaternas grundläggande rättigheter är viktiga inslag i demokratiska, fria och rättvisa val.

Q.

Valprocessen är avgörande för i vilken utsträckning de viktigaste förutsättningarna för politisk mångfald respekteras, vilket innebär att staterna måste organisera val i enlighet med internationellt och regionalt erkända normer.

R.

Valövervakning och valstöd är viktiga inslag i EU:s globala strategi för respekt för de mänskliga rättigheterna, förstärkning av demokratin och rättsstatsprincipen och främjandet av utveckling i dess förbindelser med utvecklingsländerna.

S.

Främjandet av demokrati genom valprocessen måste bygga på en tidigare observation av den politiska miljön i landet i fråga, och valövervakningen måste vara ett led i en ständig process av observationer och stöd för demokratisering.

T.

Valövervakningen, framför allt den som utförs av demokratiskt valda parlamentsledamöter, är av avgörande betydelse för att stärka valprocessens legitimitet, öka allmänhetens förtroende för valen, undvika valfusk, ge ett bättre skydd för de mänskliga rättigheterna och bidra till konfliktlösning.

U.

Jämlikt inrättade valövervakningsdelegationer och uppdrag från AVS och EU kan samtidigt på ett betydande sätt bidra till att lösa kritiska situationer i länderna i fråga.

V.

Europaparlamentet bör spela en framträdande roll i EU:s valövervakning, med tanke på dess demokratiska legitimitet och specifika expertkunskaper. Parlamentets deltagande förstärker den politiska profilen för sådana uppdrag.

W.

Det är oerhört oroande att många instabila AVS-stater i övergångsfasen från konflikt till demokrati med begränsad institutionell kapacitet att genomföra fria, rättvisa och säkra val lätt kan glida tillbaka in i konflikter, om de inte får stöd av fredsbevarande styrkor som skyddar val och valprocesser.

X.

Det är också oroande att närvaron av beväpnade säkerhetsstyrkor utanför vallokaler, spridningen av handeldvapen och lätta vapen och militariseringen av medborgarna i ett antal AVS-länder ökar risken för hot, trakasserier och utbrott av våld under valen, vilket gör det svårare för många människor att rösta.

Y.

Kvinnornas deltagande, som aktörer i den demokratiska processen och i beslutsfattandet i samband med samarbetet mellan AVS och EU, är otillfredsställande, vilket kräver särskilda åtgärder för att åtgärda denna obalans.

Z.

AVS- och EU-stater som Rwanda, Sverige, Sydafrika, Uganda och andra har uppnått 30 procents representation för kvinnor i sina nationella parlament och har gjort detta genom att institutionalisera olika typer av positiva åtgärder till förmån för kvinnor.

AA.

Det finns ett trängande behov av att institutionalisera medborgarutbildning, vidareutbildning och allmän medvetenhet bland kandidater, väljare och valfunktionärer.

AB.

De nationella regeringarna behöver inrätta offentlig finansiering för de politiska partierna så att man undviker att de blir beroende av externt inflytande och för att förhindra att partierna blir beroende av externa källor som kan utöva inflytande till förmån för sina specifika intressen i sådana länder och uppmuntra till korruption.

AC.

Att bygga upp och stödja institutionella ramar för att främja demokrati, gott styre, fred och säkerhet, ansvarstagande och mänskliga rättigheter är avgörande för att förstärka fria och rättvisa val och valprocesser.

AD.

I ett antal AVS-länder hindras oppositionspartierna på olika sätt från att verka fritt för att rekrytera medlemmar och utöva sin rätt till församlings-, förenings- och yttrandefrihet.

1.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar alla stater att inse betydelsen av fria och hemliga val som genomförs med tillämpning av allmän rösträtt som en av förutsättningarna för att garantera demokrati och att fria och rättvisa val och legitima nationella institutioner är en förutsättning för demokrati.

2.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen bekräftar att det finns allmänna demokratiska principer och normer i internationella och regionala rättsliga instrument som måste fungera som riktlinjer för staterna när de upprättar demokratiska institutioner och ramar.

3.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar sittande regeringar att garantera fri konkurrens mellan politiska partier och grupper, så att valen uppfyller internationella normer. Församlingen understryker behovet av att undvika ändringar av valsystemet i sista stund, t.ex. genom att ändra processen eller stryka röstande ur röstlängden.

4.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar staterna att tillämpa ett politiskt system – oavsett om det bygger på majoritetsval, proportionell representation eller ett kombinerat valsystem – som återspeglar deras historiska och kulturella miljö och tar hänsyn till den grundläggande principen att alla medborgare har rätt att delta i ett demokratiskt styre.

5.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar staterna att tillämpa en valadministrationsstruktur som bygger på en självständig modell som tar hänsyn till den historiska och kulturella utvecklingen i staten i fråga och som kan garantera fria och rättvisa val. Församlingen understryker att valmyndigheterna måste stå fria från den sittande regeringen och att dess tjänstemän måste vara oberoende och neutrala.

6.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen understryker att, å ena sidan, åtgärder för att förebygga ett bedrägligt utnyttjande av rösträtten och valfusk och, å andra sidan, organisation, med en rimlig administrativ arbetsinsats, av ett så enkelt, tydligt och okomplicerat förfarande som möjligt, som garanterar att alla personer med rösträtt tas med i röstlängden, är av central betydelse i alla valförberedande processer.

7.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen understryker att, å ena sidan, åtgärder för att se till att människor inte ställs inför hinder eller tvång när de ska rösta och, å andra sidan, kravet att se till att rösträkningen inte manipuleras på något sätt och att processen för att fastställa valresultatet är öppen och tillgänglig för allmänheten i alla sina faser, är av central betydelse för valprocessen.

8.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen understryker att åtgärder som vidtas av de offentliga myndigheterna eller av tredje part i ett avsiktligt försök att påverka förberedelser, genomförande eller efterarbete i samband med ett val eller att förfalska dess resultat måste leda till lämpliga straffrättsliga påföljder.

9.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar alla stater att ytterligare stärka kvinnornas roll på den politiska arenan, som väljare och som kandidater, genom frivillig eller konstitutionell könskvotering och stimulansåtgärder för att få kvinnor att kandidera.

10.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar regeringarna att utforma ett rättsligt system som medger självständiga, fria och balanserade medier genom att garantera att staten inte har monopol eller en dominerande ställning och genom att uppmuntra till ett rikt utbud av privata medier som inte domineras av någon enskild grupp eller individ.

11.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar samtliga politiska myndigheter att lämna objektiv information om valen, t.ex. om registreringsförfarandet, valsystemen, röstlokalernas öppettider och de konkurrerande partierna eller kandidaterna, genom massmedier, särskilt tv och framför allt radio, eftersom även personer som inte kan läsa eller skriva och som är bosatta i avlägsna regioner kan nås via radio. Församlingen anser även att det är viktigt att denna information sänds på lokala och regionala språk.

12.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar samtliga stater att erkänna internationella normer för mänskliga rättigheter, särskilt de som gäller yttrande- och församlingsfriheten och främjandet av oppositionens rätt att på ett meningsfullt sätt delta i valprocesserna.

13.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar samtliga stater att skapa möjligheter till lika behandling och politisk jämlikhet för medborgarna (framför allt de grupper som av tradition är marginaliserade eller i minoritet) och att tillhandahålla fullständig, heltäckande och allmän valrelaterad utbildning.

14.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar samtliga stater att inrätta rättsliga mekanismer som skyddar ett reellt deltagande av oppositionen och som ger den frihet att mobilisera och föra fram sina alternativa politiska lösningar för att främja politisk konkurrens.

15.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar AVS- och EU-staterna att inrätta nationella politiska program baserade på respekten för värderingar, principer och normer som bygger på demokrati och mänskliga rättigheter och som syftar till att stärka rättsstatsprincipen, garantera valprocessens öppenhet, stärka rättsväsendet och säkerhetstjänsternas effektivitet och bekämpa diskriminerande åtgärder som syftar till utestängning och våld under valen.

16.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar AVS- och EU-staterna att integrera ett jämställdhetsperspektiv i den nationella politiken genom att införa lagstiftning som befäster positiva åtgärder (kvotering) till förmån för kvinnor och att se till att sådan positiv särbehandling kan garantera minst 30 procents representation för kvinnor i beslutsfattande positioner.

17.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar staterna att se till att lagar om politiska parter inriktas på den centrala frågan om lika deltagande av kvinnor på partiernas valsedlar och även främjar intern demokrati inom sådana partier genom att fastställa tydliga krav, och att se till att kvinnor med begränsade materiella resurser får särskilt stöd för sina valkampanjer så att de kan delta på samma villkor som sina manliga motståndare som oftast har större ekonomiska resurser.

18.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmuntrar staterna att inrätta ett konstitutionellt fristående valorgan som inte är underställt eller kontrolleras av någon myndighet och som bland annat ansvarar för att organisera, leda och övervaka valen, dra upp gränserna för valdistrikten, sammanställa, underhålla, revidera och uppdatera röstlängden, ta emot och fatta beslut i klagomål som uppkommer före och under röstningen och formulera och genomföra program för väljarutbildning som gäller valförfarandet.

19.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar AVS-länderna att införa stränga straff för missbruk av kampanjmedel, illojalt utnyttjande av vallöften och gåvor för att i betydande grad påverka ett val, röstköp, hot om våld mot personer som tänker rösta på en oppositionskandidat samt valfusk.

20.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar AVS-länderna att inrätta ett nationellt ramverk för finansiering av samtliga politiska parter, baserat på partiernas proportionella representation i det nationella parlamentet, såsom i Sydafrika, Namibia och Seychellerna, och uppmuntrar AVS-länderna att förbjuda extern finansiering av politiska partier.

21.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen understryker att ett val inte kan bli framgångsrikt utan tillräcklig omsorg om samtliga tre stadier i valprocessen – förvalsperioden, valperioden och eftervalsperioden – eftersom samtliga är viktiga på sitt sätt och måste erkännas som sådana.

22.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar samtliga stater att grundligt förbereda valen genom en valmyndighet som förstärker yttrandefriheten samt partiernas frihet att mobilisera och rekrytera medlemmar.

23.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar till registrering av väljarna på ett sätt som är öppet, inkluderar samtliga medborgare och möjliggör en omfattande väljarutbildning. Församlingen anser också att röstlängderna måste vara färdiga i tid så att samtliga medborgare är medvetna om sin registrering och det finns tillräckligt med tid för att protestera innan medborgarna lägger sin röst.

24.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar valmyndigheterna att göra allt som står i deras makt för att garantera en rättvis och säker valdag, genom full tillgänglighet till röstlokalerna och insyn i räkning och sammanställning av resultaten.

25.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar kandidater och partier att göra allt som står i deras makt för att förhindra våld och hot i samband med valet.

26.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen understryker att valobservatörerna måste följa uppförandekoden för internationella valobservatörer (undertecknad i FN i oktober 2005) och att deras rekommendationer verkligen måste tas på stort allvar av de stater som bjuder in observatörer.

27.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar samtliga stater att införa regler som gör valprocessen så öppen som möjligt och att främja och stödja deltagande av neutrala inhemska observatörer från organisationer i civilsamhället som är behöriga genom ett ackrediteringsförfarande, har tillträde till samtliga vallokaler, är närvarande under hela valprocessen, från det att vallokalerna öppnar till dess räkningen är slutförd, och redovisar en bedömning av förfarandet, varvid de måste förbinda sig att vara fullständigt politiskt neutrala.

28.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar AVS-länderna att även låta ackrediterade företrädare för partierna få fritt tillträde till vallokalerna, från det att de öppnar till dess de stänger och under rösträkningen, varvid dessa företrädare måste agera fullständigt opartiskt och inte bedriva kampanjer för sina respektive partiers räkning. Församlingen stöder uppfattningen att en kritisk granskning av konkurrerande politiska krafter kraftigt minskar risken för missbruk och bedrägerier.

29.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen understryker behovet av att utse valobservatörer från den gemensamma parlamentariska församlingen på grundval av ett jämlikt deltagande från AVS och EU och att sända dem till samtliga AVS-stater där EU stöder den demokratiska processen, och understryker betydelsen av att sprida ut dessa valövervakningsdelegationer till olika städer och regioner för att få en så detaljerad bild som möjligt om vad som pågår.

30.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen anser att det är av avgörande betydelse att valobservatörer får information om landet i fråga och dess politiska och sociala situation och kan resa i god tid så att de kan lära sig om landet på plats och få kunskap om det område de har ansvar för, och först lämna det när resultatet av valet står klart. Församlingen anser att det endast är på detta sätt som det är möjligt att göra en tillförlitlig bedömning.

31.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen kräver att alla nationella vallagar ska omfatta möjligheter till rättslig prövning och klagomål i anslutning till val som regleras av effektiva mekanismer genom ett oberoende rättssystem, och att eftervalsperiodens betydelse ska erkännas.

32.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar till stöd under eftervalsperioden för en regering som är resultatet av legitima val som uppfyller internationella och regionala normer och anser att en fast hållning bör intas gentemot regeringar som inte är resultatet av fria och rättvisa val.

33.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar det internationella givarsamfundet, och framför allt Europeiska kommissionen, att organisera eftervalsstöd som stärker de nyvalda demokratiska institutionerna, civilsamhällets organisationer och icke-statliga aktörer, framför allt när det gäller att övervaka hur demokratin tillämpas i landet.

34.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar AVS- och EU-staterna att se till att nedrustning, demobilisering och återintegrering av före detta stridande och milisgrupper får högsta prioritet i alla program för återuppbyggnad efter konflikter, så att perioden som leder till demokratiska reformer för att genomföra val blir säker och fri från våld.

35.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar staterna, och framför allt AVS- och EU-staterna, att stödja och stärka genomförandet och övervakningen av Nairobiprotokollet om handeldvapen och lätta vapen för att se till att sådana vapen inte används för att skrämma oppositionella och väljare under valperioden.

36.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar AVS- och EU-staterna att upprätta mekanismer för att se till att stater som är på väg ur konflikter, såsom Demokratiska republiken Kongo, Rwanda, Sierra Leone, Liberia etc. får stöd genom utplacering av fredsbevarande styrkor under perioden fram till valet och därefter, för att konsolidera fred och säkerhet medan demokratiska reformer genomförs i sådana länder.

37.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar EU att inrätta en central punkt från vilken man kan samordna stödet för demokratisering och valstöd/övervakning, och uppmanar EU att inta en samordnad hållning i demokrati- och valrelaterade frågor.

38.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen rekommenderar att samtliga tre EU-institutioner ges gemensamt fastställda och kompletterande roller på området demokrati och valstöd/övervakning, för att maximera EU:s effektivitet och kapacitet.

39.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen inser betydelsen av demokrati för att förebygga våldsamma konflikter och för långsiktig ekonomisk utveckling.

40.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen erkänner det viktiga arbete som Europeiska kommissionen utfört i valövervakningsprocessen och understryker den viktiga roll som spelas av Europaparlamentets ledamöter i EU:s valövervakningsdelegationer och uttrycker en vilja att fortsätta det goda samarbete som redan etablerats.

41.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen understryker betydelsen av tydlig konsekvens i EU:s politik i fråga om valprocessen, präglad av kontinuitet och harmonisering av valövervakning och stöd för att garantera respekten för valcykeln.

42.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar EU:s medlemsstater och AVS-länderna att arbeta tillsammans och utöka samarbetet på området för demokratisk utveckling och valprocesser. Församlingen rekommenderar fler gemensamma AVS-EG-uppdrag, framför allt på området demokratisering.

43.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar EU- och AVS-länderna att stödja samarbetet med andra internationella organisationer, icke-statliga aktörer, icke-statliga organisationer, civilsamhället, lokala myndigheter och gräsrotsrörelser för att förbättra eller befästa stödet för demokratiska styrelseformer.

44.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar staterna att delta i kapacitetsuppbyggnad och utbildning för val- och parlamentsadministratörer samt att stödja och stärka de politiska partierna.

45.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar staterna att respektera och garantera lika tillträde till val och civila och politiska rättigheter för missgynnade och marginaliserade grupper, till exempel funktionshindrade, etniska och andra minoriteter och fördrivna.

46.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen rekommenderar utbildningsinitiativ på hög nivå med inriktning mot civilsamhället, nationella parlament, det panafrikanska parlamentet och valfunktionärer, som måste genomföras i god tid, kontinuerligt och inte bara före valperioden.

47.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar staterna att stödja en hållbar strategi för att förbättra den inhemska kapaciteten att hantera valprocesser och konsolidera demokratiseringen.

48.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar staterna att alltid övervaka valprocesserna när det finns förutsättningar för att genomföra demokratiska val och de berörda länderna begär sådan övervakning som ett sätt att garantera valens fria och rättvisa karaktär samt att främja initiativ för att valstöd genom bättre planering och genomförande av aktiviteter.

49.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar sina medordförande att vidarebefordra denna resolution till AVS–EG-ministerrådet, Afrikanska unionens kommission, det panafrikanska parlamentet och nationella och regionala parlament, Europeiska kommissionen, rådets ordförandeskap och Afrikanska unionen.

—

vid sitt sammanträde i Kigali (Rwanda) den 19–22 november 2007,

—

med beaktande av artikel 17.1 i arbetsordningen,

—

med beaktande av målen i partnerskapsavtalet mellan AVS och EU (2), som undertecknades i Cotonou den 23 juni 2000, inom området investeringar och utvecklingsbistånd inom den privata sektorn samt handel,

—

med beaktande av Unctads rapporter om investeringar i världen för 2005 och 2006 och Unctads rapport ”Economic Development in Africa: Rethinking of the Role of Investment” (2006),

—

med beaktande av Unidos rapport om utländska investerare i Afrika (”Africa Foreign Investor Survey”) för 2005 och 2006,

—

med beaktande av sin förklaring från Kapstaden av den 21 mars 2002 om de kommande förhandlingarna inför slutandet av nya handelsavtal,

—

med beaktande av FN:s millenniedeklaration (2000) om millennieutvecklingsmålen och åtagandet att utrota fattigdomen,

—

med beaktande av det internationella samfundets åtaganden vid FN:s konferens om utvecklingsfinansiering (Monterrey, 2002), särskilt att mobilisera internationella medel och öka nettoflödet av finansiella resurser och tekniskt utvecklingssamarbete för att bland annat nå millennieutvecklingsmålen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för ekonomisk utveckling, ekonomi och handel (AVS-EG/100.126/07), och av följande skäl:

A.

Utländska direktinvesteringar har stor betydelse för värdländernas utvecklingsprocess, framför allt genom att såväl kapital som teknik tillhandahålls, vilket i sin tur genererar kompetens, kunnande och marknadstillträde som bidrar till ett effektivare resursutnyttjande och ökad produktivitet.

B.

De privata kapitalflödena till utvecklingsländerna har ökat de senaste åren, och deras betydelse som finansieringskälla blir allt större och kan jämföras med offentligt utvecklingsbistånd.

C.

Utländska direktinvesteringar främjar tillväxten genom att föra in nya insatsvaror och ny teknik i värdlandets produktionsprocess. Utländska direktinvesteringar kan förbättra AVS-ländernas försörjningsförmåga och bidra till att bygga upp dynamiska investerings- och exportförbindelser som kan hjälpa dessa länder att nå sina mål för ekonomisk tillväxt och utveckling, inbegripet millennieutvecklingsmålen.

D.

Utländska direktinvesteringar kan spela en viktig roll i omstöpningen av de afrikanska ekonomierna, men för det krävs såväl kvalitet som kvantitet. Utmaningen för förbindelserna mellan EU och Afrika är att tänka kritiskt på hur man kan dra till sig och reglera den typ av utländska direktinvesteringar som stöder jämlik tillväxt, skapar sysselsättning och stöder och moderniserar den lokala industrin.

E.

Det finns hinder för flödena av utländska direktinvesteringar som skiljer sig starkt åt mellan olika AVS-regioner och inom regioner, däribland grundläggande styresfrågor, rättsliga ramar och företagsklimat, institutionernas styrka, graden av finansförmedling samt lokaliseringsfaktorer som transport och infrastruktur, utbildning, tillgång till utbildad arbetskraft och hälsa.

F.

De flesta AVS-ekonomier har infört lagstiftning som ger omfattande garantier och möjligheter för utländska investerare, däribland mindre stränga regler för ägande av mark och fastigheter och valutatransaktioner, varigenom utländska investerare garanteras rätten att hämta hem kapital och vinster.

G.

Många AVS-ekonomier har antagit lagstiftning som tillåter utländska investerare att delta i privatiseringsprogram och erbjuder generösa skatteincitament.

H.

AVS-länderna har ingått 210 bilaterala investeringsavtal med EU:s medlemsstater och ingår allt fler avtal också med andra utvecklingsländer.

I.

Tillgången till ytterligare finansiella resurser, inklusive ett större inflöde av utländska direktinvesteringar och handelsmöjligheter, är av stor betydelse för ekonomisk och social stabilitet samt hållbar utveckling i AVS-länderna.

1.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen anser att det, mot bakgrund av bristen på resurser för att finansiera långsiktig utveckling och den allt mindre sannolikheten för att millenniemålen nås före 2015, har blivit en central del i strategierna för ekonomisk förnyelse att attrahera utländska direktinvesteringar.

2.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen understryker behovet av att hjälpa AVS-länderna att dra till sig större flöden av utländska direktinvesteringar och att överföra lämplig teknik för att förstärka dessa länders utveckling och konkurrenskraft.

3.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen anser att politiken för att dra till sig utländska direktinvesteringar bör revideras och att kostnads/nytta-perspektivet måste beaktas på allvar, inklusive frågan om miljöförstöring samt sociala problem och bidraget till den nationella ekonomins mål för hållbar utveckling.

4.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen bekräftar återigen att AVS-länderna bär huvudansvaret för sin utveckling och att nationellt ägande av utvecklingsinsatsen, inbegripet varaktig makroekonomisk stabilitet och företagsklimat, är av central betydelse.

5.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen understryker den avgörande betydelse som lokaliseringsfaktorer, t.ex. ekonomisk och social infrastruktur, företagsklimat, lokala marknadsförutsättningar, resurstillgång, aktiva initiativ för att främja investeringar samt tillgång till tillgångar, har för att påverka besluten att investera i ett värdland.

6.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen välkomnar den ökade uppmärksamhet som ägnats åt att stärka styrelseskicket och öppenheten för att se till att även de fattiga gynnas.

7.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen understryker att många AVS-länder fortfarande behöver kraftig uppmuntran för att genomföra offentliga investeringar och därigenom åtgärda regionens höga transportkostnader, generellt små marknader, lågproduktiva jordbruk, negativa jordbruksklimat, tunga börda i fråga om sjukdomar och långsamma spridning av utländsk teknik.

8.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen erkänner att de faktorer som driver värdländerna – pullfaktorerna – och regionalt samarbete kan leda till större finansiell stabilitet, bättre politisk samordning, förbättrad infrastrukturplanering och en mer dynamisk industriell utveckling som kan bidra till ett gynnsammare investeringsklimat för såväl inhemska som utländska företag.

9.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar AVS-länderna att successivt förstärka sina respektive initiativ för regional integration och arbetsdelning.

10.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen understryker vidare den avgörande betydelsen av de faktorer som driver hemlandet – pushfaktorerna – däribland marknads- och handelsvillkor, företagsvillkor och inrikespolitik.

11.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar EU:s medlemsstater och Europeiska kommissionen att upprätthålla en hög nivå på övervakning och kontroll av europeiska transnationella företag, särskilt inom känsliga sektorer, med högre krav på företagen att ta ansvar, dela insamlade uppgifter med värdlandets politiska beslutsfattare och utforma disciplinära åtgärder och kompensationssystem när det finns uppenbara bevis för att värdlandets ekonomi lidit skada.

12.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar EU:s medlemsstater att enas om en gemensam ram för marknadsföring av investeringsmöjligheter i AVS-länderna och att uppmuntra en utvidgning av bilaterala investeringsavtal till andra länder än dem som för närvarande främst berörs, dvs. Tyskland, Storbritannien, Belgien, Frankrike och Nederländerna.

13.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar vidare EU:s medlemsstater att snarast enas om en kollektiv ram för innovativa investeringsfrämjande åtgärder, t.ex. konkreta ekonomiska eller andra incitament till medlemsstaternas företag och institutioner för överföring av teknik till AVS-länderna samt skattelättnader till företag som investerar i AVS-länder. Församlingen understryker emellertid att detta inte kan ersätta utvecklingsfinansiering och bättre, mer förutsägbart offentligt utvecklingsbistånd.

14.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen understryker behovet av att analysera sambandet mellan utländska direktinvesteringar och lokala investeringar och behovet av en strukturerad dialog om hur man kan främja kopplingen mellan transnationella och lokala företag, inklusive behovet av att främja den offentlig-privata dialogen för att undanröja de viktigaste hindren för investeringar.

15.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen oroas av bristen på information om de nationella och regionala konsekvenserna av att införa investeringsregler i avtalen om ekonomiskt partnerskap.

16.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar Europeiska kommissionen att informera den en gång om året om andelen utländska direktinvesteringar med ursprung i EU jämfört med utländska direktinvesteringar från andra delar av världen.

17.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen ber enträget Europeiska investeringsbanken att förstärka och förbättra investeringsanslagets effekt för att göra instrumentet till en varaktig resurs för den privata sektorn i AVS-länderna.

18.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen ber även parterna i Cotonouavtalet att ge investeringsanslaget mandat att främja investeringar, framför allt genom att utöver det nuvarande mandatet göra detta anslag till ett instrument för att främja samriskföretag.

19.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen ber enträget Europeiska kommissionen och parterna i Cotonouavtalet att inom ramen för den tionde Europeiska utvecklingsfonden fastställa ett lämpligt finansierat investeringsgarantiorgan för AVS i enlighet med artikel 77.4 i Cotonouavtalet.

20.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen understryker det akuta behovet av att omdefiniera rollen och mandatet för de gemensamma AVS-EG-institutionerna – Centrum för företagsutveckling och Teknikcentrum för jordbruks- och landsbygdssamarbete – i syfte att ge dem riktade investeringsfrämjande mandat med tillhörande extra finansiering.

21.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar Europeiska kommissionen och EU:s medlemsstater att öka det finansiella och tekniska stödet till de nationella och regionala investeringsfrämjande organen (s.k. IPA) inom AVS, samt ge dem ett uttalat mandat för ”yttre investeringar”.

22.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen understryker vikten av att åtgärda de strukturella underskotten i AVS-länderna för att attrahera och behålla inflöden av utländska direktinvesteringar, framför allt inom ramen för samarbetet mellan AVS och EU. Församlingen uppmanar alla parter i Cotonouavtalet att lägga särskild vikt vid att mobilisera resurser för infrastrukturutveckling, sociala och ekonomiska investeringar och gott styre.

23.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen understryker vidare behovet av att se till att det förväntat ökade inflödet av utländska direktinvesteringar till AVS-länderna, särskilt när det gäller naturresurser, ger en balanserad effekt på utvecklingen genom lämpliga politiska åtgärder och institutioner. Församlingen uppmanar AVS-länderna att fullgöra sina utvecklingsåtaganden i detta avseende samt uppmanar det internationella samfundet att stödja denna process.

24.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppdrar åt sina medordförande att vidarebefordra denna resolution till AVS–EG-ministerrådet, Europeiska kommissionen, Världsbanken, Europeiska investeringsbanken och Afrikanska utvecklingsbanken.

—

vid sitt sammanträde i Kigali (Rwanda) den 19–22 november 2007,

—

med beaktande av artikel 17.1 i arbetsordningen,

—

med beaktande av artiklarna 177–181a i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen,

—

med beaktande av Europeiska unionens gemensamma mål enligt ”Europeiskt samförstånd om utveckling” (2),

—

med beaktande av partnerskapavtalet mellan medlemmarna i gruppen av stater i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet, å ena sidan, och Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å andra sidan, undertecknat i Cotonou den 23 juni 2000 (”Cotonouavtalet”) (3) och ändrat i Luxemburg den 25 juni 2005 (4),

—

med beaktande av kommissionens meddelande ”Om snabbare framsteg i strävan att nå millennieutvecklingsmålen – Europeiska unionens bidrag” (5),

—

med beaktande av de offentlig-privata partnerskapens ökande roll i tillhandahållandet av allmännyttiga varor, enligt vad som anges i kommissionens meddelande ”Hälsa och fattigdomsbekämpning i utvecklingsländerna” (6),

—

med beaktande av kommissionens meddelande ”EU:s strategi för att åtgärda bristen på personal inom hälsosektorn i utvecklingsländerna” (7),

—

med beaktande av Världshälsoorganisationens (WHO) World Health Report 2006, ”Working together for health” (8),

—

med beaktande av resolutionen från den 59:e Världshälsoförsamlingen (WHA) om folkhälsa, innovation, nödvändig hälsoforskning och immateriella rättigheter: mot en global strategi och handlingsplan (9) av den 27 maj 2006,

—

med beaktande av Partnerskapet mellan Europa och utvecklingsländerna inom området klinisk prövning (EDCTP),

—

med beaktande av Europeiska gemenskapens sjunde ramprogram för forskning, teknisk utveckling och demonstration (2007–2013) (10), som antogs den 18 december 2006,

—

med beaktande av den gemensamma parlamentariska församlingens resolution av den 19 februari 2004 om fattigdomsrelaterade sjukdomar och reproduktiv hälsa i AVS-länderna i samband med den nionde Europeiska utvecklingsfonden (EUF) (AVS-EG/3640/04) (11),

—

med beaktande av den gemensamma parlamentariska församlingens resolution av den 25 november 2004 om livsmedelsbistånd och livsmedelssäkerhet (AVS-EG/3692/04) (12),

—

med beaktande av Europaparlamentets resolution av den 8 september 2005 om allvarliga och försummade sjukdomar i utvecklingsländer (13),

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för sociala frågor och miljö (AVS-EG/100.083/07), och av följande skäl:

A.

Hälsa är en grundläggande rättighet och en förutsättning för utveckling och ekonomiskt välstånd, och tillgång till sjukvård och läkemedel bör därför stå i centrum för utvecklingspolitiken.

B.

Tillgång till sjukvård är en fråga om global säkerhet och mänskliga rättigheter, eftersom smittsamma sjukdomars uppkomst och återkomst kan orsaka omfattande fattigdom, funktionshinder, dödlighet och instabilitet och eftersom sådana sjukdomar kan spridas snabbt världen över.

C.

Framstegen mot ett uppfyllande av millennieutvecklingsmålen senast vid måldatumet 2015 har inte varit tillräckliga, vilket understryker behovet av ett större engagemang för att uppnå dem.

D.

Varje år dör 27 000 människor på grund av att de inte har tillgång till nödvändiga läkemedel.

E.

Av de 10 miljoner barn som avlider varje år dör 25 procent av sjukdomar som kan förhindras med vacciner.

F.

Varje år är det över 28 miljoner spädbarn som inte får skydd genom vaccinering under sitt första levnadsår.

G.

Utöver de tre viktigaste dödliga sjukdomarna hiv/aids, malaria och tuberkulos finns det många andra sjukdomar som sammanlagt drabbar cirka 1 miljard människor – en sjättedel av världens befolkning.

H.

Dessa försummade sjukdomar inbegriper trypanosomiasis (afrikansk sömnsjuka), buruli ulcer, Chagas sjukdom, denguefeber, maskinfektioner i mage och tarm, spädbarnsdiarré, leishmaniasis (Kala Azar), lepra, elephantiasis lymphangiectatica, onkocerciasis, bilharzia, trakom samt diabetes, psykiska sjukdomar och epilepsi.

I.

På grund av att de nuvarande behandlingarna är begränsade orsakar försummade sjukdomar en stor börda i form av funktionshinder och fattigdom, men de medel som avsätts för forskning om dem är jämförelsevis små, bland annat på EU-nivå.

J.

Forskningen kring läkemedelsutveckling avser i första hand läkemedel som säljs i utvecklade länder och sjukdomar som drabbar den utvecklade delen av världen.

K.

Det behövs mer ”överbryggande” forskning och utveckling som innebär att vetenskaplig kunskap och grundforskning leder till kliniska försök och registrering av nya produkter.

L.

Samtidig tuberkulos och hiv-infektion är ett allvarligt hot, men ändå testas endast 0,5 procent av hiv-patienterna för tuberkulos och 7 procent av tuberkulospatienterna för hiv, vilket visar att det behövs ökat finansiellt stöd, större resurser och ett bättre samarbete mellan sjukdomsspecifika program och tjänster.

M.

Multiresistent tuberkulos är mycket svår att diagnostisera och behandla,

N.

Varumärkesförfalskade läkemedel utgör 6–10 procent av världsmarknaden, och 25 procent av de läkemedel som konsumeras i Afrika förmodas vara varumärkesförfalskade.

O.

Förebyggande åtgärder är det mest effektiva sättet att bekämpa sexuellt överförbara sjukdomar, och tillgång till information och tjänster inom familjeplanering, mödrahälsovård och reproduktiv hälsa spelar en viktig roll för att minska fattigdomen och bekämpa hiv/aids, och vice versa.

P.

Det råder en global brist på cirka 4,3 miljoner hälso- och sjukvårdsanställda, vilket inkluderar ett underskott på 2,4 miljoner läkare, sjuksköterskor och barnmorskor i 57 av världens fattigaste länder, ett problem som är värst på landsbygden.

Q.

Ökad tillgång till utbildning för unga flickor och en högre andel kvinnliga hälso- och sjukvårdsanställda är två faktorer som uppmuntrar kvinnor att utnyttja hälso- och sjukvårdstjänster.

R.

Biståndet har ofta varit alltför kortsiktigt och oförutsägbart för att kunna stödja de långsiktiga löpande kostnaderna inom hälso- och sjukvården. Biståndsinsatser kan vara komplicerade på grund av att ett stort antal internationella organisationer deltar och är inte alltid anpassade till regeringarnas prioriteringar och insatser för kapacitetsuppbyggnad.

S.

Internationella valutafondens och Världsbankens politik kan ibland innebära enorma hinder för fattiga länder i form av alltför stelbenta regler om offentliga utgifter som gör det omöjligt att uppnå millennieutvecklingsmålen för hälsa, vatten och hygien.

1.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar AVS-länderna att anslå 15 procent av de årliga offentliga utgifterna till hälso- och sjukvård (Abujaförklaringen (14)) och EU att uppfylla Europaparlamentets mål att använda 20 procent av de finansiella biståndsåtagandena till hälso- och sjukvård samt utbildning.

2.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen framhåller särskilt att medlemsstaterna måste hålla sitt löfte att ge 0,7 procent av sin nationalinkomst i utländskt bistånd och garantera att sådant bistånd är samordnat, förutsägbart och långsiktigt.

3.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar EU, Internationella valutafonden och Världsbanken att inte tillämpa alltför strikta regler för offentliga utgifter och att inte främja olämpliga marknadsreformer av offentliga tjänster via biståndsvillkor, teknisk rådgivning och handelsavtal.

4.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen anser att hälso- och sjukvård måste bli en betydligt mer framträdande del av landstrategidokumenten (för den tionde Europeiska utvecklingsfonden), strategidokumenten för fattigdomsminskning och de medelfristiga utgiftsramarna samt deras budgetar, och att det bör garanteras att den analys som ligger till grund för dem påverkar inriktningen för arbetet inom hälso- och sjukvårdssektorn.

5.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen betonar vikten av nationellt politiskt ledarskap och ansvar, och uppmanar AVS-ländernas regeringar och kommissionen att se till att det civila samhället samt drabbade och marginaliserade grupper blir delaktiga i politikens utformning och genomförande.

6.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen anser att biståndsåtaganden bör återspegla det generella hälsotillståndet och inte bara ländernas resultat när det gäller hiv/aids, tuberkulos och malaria.

7.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen stöder rekommendationen i 2006 års World Health Report att 50 procent av det internationella utvecklingsbiståndet bör anslås till att stärka hälso- och sjukvårdsystemen, och att återstående 50 procent av dessa medel bör anslås till förstärkning av arbetskraften.

8.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen stöder behovet av att förbättra hälso- och sjukvårdssystemen i AVS-länderna genom att exempelvis förbättra tillgången till viktiga och generiska läkemedel, minska byråkratin genom att effektivisera förvaltningen, öka kostnadseffektiviteten, förbättra effektiviteten genom omorganiserade tjänster och decentraliserade hälso- och sjukvårdssystem och genom att fördela resurser på ett sätt som bättre motsvarar befolkningens behov.

9.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen stöder alla ingripanden som syftar till att öka tillgången till viktiga läkemedel, framför allt för de fattiga och sårbara grupperna i AVS-länderna.

10.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmuntrar till inrättande och förstärkande av nationella regelverk på hälso- och sjukvårdsområdet och kvalitetssäkringssystem som ett sätt att effektivisera planering och övervakning av verksamheten hos offentliga och privata leverantörer av hälso- och sjukvårdstjänster och läkemedel.

11.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen understryker att offentlig-privata partnerskap, offentliga utvecklingspartnerskap och nord-sydliga och syd-sydliga partnerskap kan spela en positiv roll för att förstärka hälso- och sjukvårdssektorn, framför allt i underutvecklade länder och utvecklingsländer.

12.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen betonar att sjukdomsförebyggande åtgärder bör utgöra kärnan i regeringarnas politik genom vaccinationskampanjer, livsmedelssäkerhet (näringslära) och tillhandahållande av rent dricksvatten och goda sanitära förhållanden, kontrollprogram för tobak och alkohol samt kampanjer rörande hygien, säkert sex och utbildning om sunda livsstilar och andra utbildningskampanjer.

13.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen betonar att information och vacciner är det mest kostnadseffektiva sättet att förebygga och kontrollera infektionssjukdomar samt att det finns stort utrymme i utvecklingsländerna för mer omfattande täckning med befintliga vacciner, införande av nya och underutnyttjade vacciner och bättre utformning av vacciner så de bättre passar utvecklingsländerna.

14.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen efterlyser förebyggande åtgärder, bl.a. långtidsverkande nät mot malaria som är behandlade med insektsmedel, avlägsnande av källor med stillastående vatten, utbildning i att känna igen symtom, tuberkulostestning av hiv-patienter och vice versa samt program för sexuell/reproduktiv hälsa och hiv/aids med tillhörande resurser.

15.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmuntrar de läkemedelsföretag som deltar i ansträngningarna att öka tillgången till viktiga och billiga läkemedel i AVS-länderna och att framför allt inrikta sig på försummade sjukdomar.

16.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen anser att infrastruktur och logistikstrukturer för hälso- och sjukvård är nyckeln till förbättrade resultat inom hälso- och sjukvården, vilket också gäller personal, kliniker och sjukhus samt leveranser av och distributionskanaler för läkemedel och vacciner.

17.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen efterlyser förnyade insatser för att återupprätta, bygga upp och förstärka hälso- och sjukvårdssystemen, genom större årliga budgetar och med EU-stöd, för att förbättra tillgången till kvalitetstjänster, diagnostik, vacciner och läkemedel, särskilt för fattiga människor och riskgrupper.

18.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen välkomnar arbetet i globala partnerskap på hälso- och sjukvårdsområdet, såsom GAVI (Global Alliance for Vaccines and Immunisation) och GFATM (Global Fund to Fight AIDS, Tuberculosis and Malaria), för att stödja uppbyggnaden av hälso- och sjukvårdssystem i utvecklingsländerna.

19.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen efterlyser initiativ för snabbare lokal tillgång till lämpliga diagnostiseringsmetoder och säkra, åtkomliga och tillräckliga läkemedel, säkra metoder för insamling av blod och säkra blodlager samt dithörande utbildning, tekniskt bistånd och infrastruktur, bland annat på landsbygden, och betonar vikten av att se till att alla immuniseringsprogram förhindrar återanvändning av medicinsk teknik.

20.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen konstaterar att insamling av tillförlitliga uppgifter och övervakning av nyckelparametrar inom hälso- och sjukvård gör det möjligt att utveckla evidensbaserade strategier som kan vara mer effektiva.

21.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen stöder WHO:s förhandskvalificeringsprogram för utvärdering och tillhandahållande av nya viktiga läkemedel och ökad kapacitetsuppbyggnad.

22.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen välkomnar kommissionens meddelande om EU:s strategi för att åtgärda bristen på personal inom hälsosektorn i utvecklingsländerna och uppmanar till kraftfullare åtgärder på detta område. Församlingen upprepar behovet av att utveckla bättre arbetsförhållanden, utbildning och karriärmöjligheter vårdpersonal samt stimulans till kvarhållande, vänortsarrangemang och utbytesprogram.

23.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar AVS-ländernas regeringar att göra samhället mera jämlikt genom att eftersträva jämställdhet mellan kvinnor och män inom hälsa och utbildning och att stärka kvinnornas sociala status och självständighet genom att fokusera på kvinnor och flickor när man utvecklar mänskliga resurser och karriärmöjligheter inom hälso- och sjukvårdssektorn.

24.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmuntrar EU att utveckla och genomföra EU:s uppförandekod för etisk rekrytering av hälso- och sjukvårdsanställda samt att stödja en global kod för att förhindra ”hjärnflykten” från utvecklingsländer till utvecklade länder. Församlingen anser att EU:s och det internationella biståndet bör garantera långsiktig finansiering av mänskliga resurser som en investering i hälso- och sjukvårdssystem.

25.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen anser att investeringar i vattenförsörjning, hygien och infrastruktur samt ökad medvetenhet om sambanden mellan hälsa, rent vatten, sanitära förhållanden och hygien är avgörande för att bekämpa vattenburna sjukdomar och tillhandahålla hälso- och sjukvårdssystem.

26.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen välkomnar antagandet av Världshälsoförsamlingens resolution om folkhälsa, innovation, nödvändig hälsoforskning och immateriella rättigheter, som banar väg för att definiera behov inom hälsoforskningen och prioriteringar för utvecklingsländerna.

27.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen välkomnar att försummade sjukdomar har tagits med och att överbryggande forskning betonas i EU:s sjunde ramprogram för forskning. Församlingen uppmanar kommissionen att stödja institut som är villiga att samarbeta med offentliga hälso- och sjukvårdsinitiativ med inriktning på dessa sektorer och att garantera att nya läkemedel som blir resultatet av offentligt finansierad forskning förblir tillgängliga för alla.

28.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen påpekar att det ökade politiska engagemanget på EU-nivå och internationellt nu måste kombineras med långsiktigt finansiellt stöd och mer samarbete mellan partnerländerna, den akademiska världen och industrin för att det ska leda till resultat i utvecklingen av nya diagnosverktyg och säkra, effektiva läkemedel.

29.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen erkänner den roll som spelas av Partnerskapet mellan Europa och utvecklingsländerna inom området klinisk prövning (EDCTP) när det gäller att anordna klinisk prövning av nya läkemedel och vacciner som passar lokala kliniska, etiska och sociala villkor i länder med endemiska sjukdomar, och efterlyser en breddning av verksamheten inom EDCTP, så att den även inbegriper andra försummade sjukdomar och övriga faser inom klinisk utveckling (faserna I och IV).

30.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen önskar se fler genusspecifika kliniska försök med läkemedel. Församlingen understryker behovet av att öka medvetenheten bland medicinska forskare om skillnaderna i livsstil och levnadsvillkor för kvinnor och män, så att detta kan beaktas när nya läkemedel och vacciner utvecklas.

31.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen förespråkar en förstärkning av forskning, kliniska prövningar och produktionskapacitet på lokal nivå, inklusive utveckling av regionala och nationella företag som producerar generiska läkemedel i drabbade områden och utveckling av integrerade projekt, från identifiering av nya sjukdomar till utveckling och tillverkning av nya läkemedel, och efterlyser forskning, bland annat inom de operativa systemen och hälso- och sjukvårdssystemen, som syftar till effektivare genomförande av åtgärder och beaktar kulturella frågor gällande läkemedels förskrivning, användning, tillgång, överkomlighet och distribution.

32.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen efterlyser främjande av åtgärder för att förbättra tillgången till och överkomligheten för läkemedel, bland annat stegvisa priser, donationer och rabatter, innovationspriser, skattekrediter, stimulansåtgärder, förbindelser om förhandsköp och förhandsförbindelser om saluföring av vacciner, som innebär att givare ingår särskilda förbindelser om att subventionera köp av vacciner som uppfyller överenskomna standarder, samt överföring av tillverkningsteknik och expertkunskaper till länder med endemiska sjukdomar.

33.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen välkomnar innovativa strategier såsom förhandsförbindelser om saluföring för att påskynda utvecklingen och öka produktionen av läkemedel och vacciner för utvecklingsländerna.

34.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen anser att granskning och registrering av läkemedel bör vara relevanta för prioriteringarna i länder med endemiska sjukdomar, med särskilda förfaranden för bättre utvärdering av nyttoriskförhållandet för läkemedel för försummade sjukdomar.

35.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen anser att offentlig-privata partnerskap för utveckling är en framgångsrik modell för samarbete mellan läkemedelsföretag och offentlig forskning i syfte att utveckla innovativa behandlingar och öka kapaciteten.

36.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen påminner om utvecklingsländernas rättighet att använda de flexibilitetsmekanismer som de har tillgång till enligt avtalet om handelsrelaterade immateriella rättigheter (TRIPS), särskilt inom icke lönsamma områden som inte omfattas av OECD-marknaden, samtidigt som de behåller stimulansåtgärder genom skydd av immateriella rättigheter och behandlar lagstiftningsfrågor rörande registrering och saluföring av läkemedel. Församlingen anser att sådana rättigheter kan vara användbara i tvister om licensieringen av nya läkemedel och immateriella rättigheter med läkemedelsbranschen, där hälsofrågor av dominerande allmänintresse står på spel.

37.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen pekar på att Brasilien nyligen utnyttjade de möjligheter som erbjuds genom TRIPS-avtalet i samband med obligatorisk licensiering av läkemedel och andra frågor som gäller immateriella rättigheter.

38.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen är mycket oroad över att regeringarna i vissa AVS-länder tar ut tullar, importavgifter och skatter på verksamma substanser i läkemedel, färdiga läkemedel och vacciner, något som sedan gör att fattiga stater inte har råd med läkemedel. Församlingen uppmanar kommissionen att undersöka detta och uppmuntra regeringarna att avskaffa sådana skatter.

39.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen betonar betydelsen av att förskriven medicinering följs för att begränsa resistens och efterlyser kortare medicineringsperioder, kombinationer och fasta doser när det är möjligt.

40.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar AVS-länderna och EU att öka insatserna mot varumärkesförfalskade läkemedel genom att stödja effektiv kvalitetskontroll av medicinska produkter och material, öka samarbetet mellan tullen och polisen och arbeta för en internationell konvention som syftar till att kriminalisera produktion och försäljning av varumärkesförfalskade läkemedel.

41.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar AVS-länderna att förpliktiga sig till och påskynda införandet av artemisininbaserad kombinationsterapi (ACT), som anses vara den mest effektiva behandlingen mot malaria. Församlingen uppmanar givarna att finansiera ACT-läkemedel och stödja inköp, förberedande urval och framställning av sådana.

42.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen understryker det gemensamma intresset hos utvecklade länder och utvecklingsländer, till exempel för att bekämpa antimikrob resistens och hitta bättre antivirala läkemedel och vacciner mot influensa. Församlingen framhåller att forskning om försummade sjukdomar kan ge positiva bieffekter för förståelsen av andra sjukdomar. Forskning om vacciner och immunitet kan till exempel förbättra kunskaperna om allergiska sjukdomar som drabbar ett växande antal människor i Europa.

43.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen yrkar på att den globala planen för att stoppa tuberkulos ska genomföras och anser att finns ett trängande behov av nya, snabba diagnostester för tuberkulos, inklusive multiresistent tuberkulos, som lämpar sig för miljöer med begränsade resurser, och yrkar på att åtgärder vidtas för att se till att alla läkemedel mot tuberkulos som håller på att utvecklas testas på patienter med multiresistent tuberkulos.

44.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen anser att gisslet hiv/aids måste hanteras genom allmän tillgång till förebyggande åtgärder, behandling och vård, däribland tillgång till antivirala läkemedel, frivillig rådgivning och testning samt ökade insatser för att utveckla mikrobiocider och vacciner.

45.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar de internationella givarna att stödja WHO och dess preventiva kemoterapeutiska strategi genom att öka tillgången till lämpliga och pålitliga förråd av avmaskningsmedel av hög kvalitet (albendazol, ivermektin, praziquantel) för att förebygga och behandla maskinfektioner och upprätta ett globalt upphandlingssystem.

46.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar AVS-länderna att engagera sig och EU att förstärka vården av personer med psykiska och neurologiska sjukdomar och skador genom att förbättra primärvården och den lokala rehabiliteringen, öka medvetenheten bland allmänheten och de yrkesverksamma samt bekämpa stigmatisering och diskriminering.

47.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen många liv skulle kunna räddas och funktionshindren minskas om tillstånd som diabetes kunde diagnostiseras, hanteras och behandlas effektivare. Särskilt bör tillgången till insulin och läkemedel utökas och specialistnätverk och specialistutbildning inrättas.

48.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar AVS-ländernas regeringar och kommissionen att stödja program för att förebygga och behandla obstetrisk fistel och tillämpa lagar om ålder då äktenskap får ingås, främja allmän tillgång till förlossningsvård och utbildning i reproduktiv hälsa samt social rehabilitering av flickor och kvinnor efter behandling.

49.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppdrar åt sina medordförande att vidarebefordra denna resolution till AVS–EG-ministerrådet, Världshälsoorganisationen WHO, Europeiska kommissionen, Afrikanska unionen, Världsbanken och Internationella valutafonden.

—

vid sitt sammanträde i Kigali (Rwanda) den 19–22 november 2007,

—

med beaktande av artikel 17.2 i arbetsordningen,

—

med beaktande av Cotonouavtalet, särskilt artiklarna 30 (regionalt samarbete) och 32 (miljö och naturresurser) i detta,

—

med beaktande av miljöinitiativet från Nepad (Nytt partnerskap för Afrikas utveckling),

—

med beaktande av beslutet om klimatförändringar och utveckling och beslutet om genomförande av initiativet grön vägg för Sahara, som fattades av Afrikanska unionens församling vid dess sammanträde den 29–30 januari 2007,

—

med beaktande av beslut nr 3 från den 79:e sessionen med AVS ministerråd, som hölls i Gaborone (Botswana) den 4–5 maj 2004, där ministerrådet bekräftar behovet av att integrera åtgärderna mot ökenspridning med frågorna om torrmark för att kunna lösa viktiga problem i samband med hållbar förvaltning såsom torka, skogsskövling och vattenresurser,

—

med beaktande av beslut nr 3/LXXIX/04 från det fjärde toppmötet med AVS-ländernas stats- och regeringschefer i Maputo (Moçambique) den 23-24 juni 2004, där deltagarna understryker den extrema sårbarheten i många av AVS-områdets stater, regioner och befolkningsgrupper för naturkatastrofer och därmed sammanhängande miljöproblem, och uppmuntrar till ett engagemang för att stödja proaktiva initiativ för att bekämpa dessa problem,

—

med beaktande av ordförandeskapets slutsatser från Europeiska rådets möte den 8-9 mars 2007, där man understryker betydelsen av att uppnå det strategiska målet att begränsa den globala medeltemperaturen till högst 2 °C över den förindustriella nivån,

—

med beaktande av överenskommelsen mellan EU, Kanada och Japan vid G8-mötet i Heiligendamm i juni 2007 att minst halvera de globala utsläppen av koldioxid till 2050,

—

med beaktande av rapporterna från FN:s klimatpanel (IPCC), som tilldelades Nobels fredspris 2007, och framför allt den fjärde lägesrapporten från klimatpanelens arbetsgrupp II med rubriken ”Impacts, Adaptation and Vulnerability” (Effekter, anpassning och sårbarhet),

—

med beaktande av rapporten 2005 från millenniegranskningen av ekosystemen med inriktning på användning och förstörelse av många av planetens naturresurser,

—

med beaktande av FN:s ramkonvention om klimatförändring (UNFCCC) och dess Kyotoprotokoll,

—

med beaktande av Agenda 21, Riodeklarationen om miljö och utveckling, och Principförklaringen om hållbar förvaltning av skog, som antogs av över 178 regeringar vid FN:s konferens om miljö och utveckling (UNCED) i Rio de Janeiro (Brasilien) den 3-14 juni 1992 och vars principer kraftfullt bekräftades vid världstoppmötet om hållbar utveckling (WSSD) i Johannesburg (Sydafrika) den 26 augusti–4 september 2002,

—

med beaktande av FN:s konvention om att bekämpa ökenspridningen, som antogs i Paris den 17 juni 1994 och trädde i kraft den 26 december 1996,

—

med beaktande av slutrapporten från världskonferensen om minskning av katastrofrisken (DRR) den 18–22 januari 2005 och framför allt Hyogo-ramen för åtgärder 2005–2015 för uppbyggnad av nationers och samhällens motståndskraft mot katastrofer,

—

med beaktande av FN:s generalförsamlings resolution 57/256 av den 20 december 2002 om översynen av Yokohamastrategin och handlingsplanen för en tryggare värld – riktlinjer för att förebygga, höja beredskapen för samt lindra effekterna av naturkatastrofer, och FN:s internationella möte ”Barbados plus 10” om små östater under utveckling, som hölls i Mauritius i januari 2005,

—

med beaktande av församlingens tidigare resolutioner antagna den 1 april 1999 i Strasbourg om klimatförändringar och små östater, inom ramen för samarbetet mellan AVS och EU (2), den 19 februari 2004 i Addis Abeba om de skador som orsakats av cykloner i Stilla havet, Indiska oceanen och Karibiska havet och behovet av en snabb reaktion på naturkatastrofer (3), den 25 november 2004 i Haag om de skador som orsakats av orkaner i Västindien (4) och den 24 november 2005 i Edinburgh om naturkatastrofers orsaker och konsekvenser (5),

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för sociala frågor och miljö (APP/3802/05), och av följande skäl:

A.

Katastrofer och utarmningen av naturresurser utgör ett allvarligt hot mot fattigdomsbekämpningen och mot möjligheterna att uppnå millennieutvecklingsmålen.

B.

AVS-ländernas bidrag till orsakerna till klimatförändringen är försumbart, medan det är de som drabbas värst av dess konsekvenser. Klimatförändringen kan bromsa takten i framstegen mot en hållbar utveckling, antingen direkt genom ökad exponering för negativa effekter eller indirekt genom en underminering av förmågan att anpassa sig.

C.

Naturkatastrofernas effekter är speciellt skadliga för utvecklingsländerna genom att de motverkar de gynnsamma effekterna av utvecklingssamarbetet, hämmar den fortsatta tillväxten och orsakar allvarliga förluster av biologisk mångfald.

D.

AVS-länderna står inför en avgörande utmaning att effektivt ta itu med de långsiktiga effekterna av naturkatastrofer genom att utveckla och stärka nationella och regionala åtgärder för minskning, återhämtning och ledning i samband med katastrofrisker.

E.

AVS-länderna tillhandahåller ett brett urval olika ekosystemtjänster åt världen i övrigt, utan vederbörlig ersättning.

F.

Nya undersökningar bekräftar att Afrika är en av de kontinenter som är mest sårbara för klimatförändringar eftersom den utsatts för många olika påfrestningar och har liten förmåga till anpassning. År 2020 beräknas mellan 75 och 250 miljoner afrikaner vara drabbade av ökad vattenstress på grund av klimatförändringen. Jordbruksproduktionen, fisket och livsmedelstillgången beräknas också bli mycket problematiska.

G.

Klimatförändringen beräknas år 2050 ha minskat vattenresurserna till en punkt där de inte räcker till för att klara behoven i många små östater, till exempel i Västindien, Indiska oceanen och Stillahavsområdet, som är särskilt sårbara för stigande havsnivåer och naturkatastrofer.

H.

Mot slutet av 2000-talet beräknas stigande havsnivåer påverka lågt liggande kustområden med stora befolkningar, vilket förväntas försvåra översvämningar, stormvågor, erosion och andra kustrisker, påverka de lokala resurserna och turismen samt hota bosättningar och vital infrastruktur.

I.

Påverkan från andra faktorer än klimatet kan öka sårbarheten för klimatförändringar och naturkatastrofer genom att minska motståndskraften och kan också minska förmågan till anpassning och effekterna av förebyggande och lindrande åtgärder, på grund av att resurser måste sättas in för att uppfylla konkurrerande behov.

J.

Få planer för att främja hållbarhet och minska sårbarheten för klimatförändringar och naturkatastrofer har innefattat främjande av anpassningsförmågan.

K.

Minskning av katastrofrisken är i första hand ett nationellt ansvar, och det finns behov av att stärka samarbete och partnerskap på regional och internationell nivå.

L.

Miljöaspekter, katastrofberedskap och förebyggande och lindring av klimatförändringar är inte integrerade i alla EU:s biståndsprogram och tillhörande instrument, trots att de är viktiga för alla länder.

M.

Politik för att främja trygg energiförsörjning och andra lindrande insatser under de kommande decennierna kommer att få stor betydelse för möjligheterna att uppnå lägre stabiliseringsnivåer för utsläppen av växthusgaser.

N.

Finansiella flöden till utvecklingsländerna genom mekanismen för ren utveckling (CDM), Globala miljöfonden (GEF) och utvecklingsstöd för tekniköverföring har hittills varit begränsade och geografiskt ojämnt fördelade.

O.

Att göra utvecklingen mer hållbar genom ändrade utvecklingsvägar kan i hög grad bidra till att lindra klimatförändringens effekter, men genomförandet kan kräva resurser för att ett antal hinder ska kunna övervinnas.

1.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen understryker de hot som naturkatastrofer och klimatförändring innebär för en hållbar utveckling, fattigdomsbekämpning och uppnåendet av millennieutvecklingsmålen. Församlingen understryker också betydelsen av millennieutvecklingsmål 7 om att säkerställa miljöhållbarhet.

2.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen konstaterar att naturkatastrofernas antal och frekvens ökar, att de får en förödande effekt och att fattiga personer är särskilt sårbara i dessa situationer. Församlingen understryker den tilltagande svårigheten att skilja naturliga katastrofer från sådana som orsakats av människan, när riskerna inte bara avgörs av naturliga faror utan också av mänsklig aktivitet och bristande planering.

3.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen understryker att det finns ett behov av effektiva globala reaktioner på problemet med naturkatastrofer i AVS-länderna, där industrialiserade länder bör ta sitt ansvar och ta täten i kampen mot växthusgasernas effekter, som har bidragit till klimatförändringen.

4.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar AVS- och EU-staternas regeringar och parlament att se till att utnyttjandet av naturresurser inte orsakar omfattande ekologiska obalanser. Församlingen konstaterar i det sammanhanget med oro att överdriven trädfällning och illegal avverkning kan leda till ökenspridning och andra klimatförändringar, som bör motverkas genom en ansvarsfull och effektiv skogspolitik, lämpliga återplanteringsplaner och hållbara jordbruksrutiner. Församlingen uppmanar företag som utnyttjar naturresurser att följa miljönormer och gällande bestämmelser.

5.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen noterar konsekvenserna och utmaningarna i samband med klimatförändring, framför allt i form av extrema väderförhållanden och krympande naturresurser, med allvarliga följder för utveckling och säkerhet, såsom ökad sårbarhet, konflikter över naturresurser och katastrofdriven migration. Församlingen understryker därför att minskning av katastrofrisken måste ske genom åtgärder för lindring av och anpassning till klimatförändringen.

6.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen konstaterar att naturkatastrofer kan leda till storskaliga befolkningsrörelser och erkänner att minskning av katastrofrisken visserligen i första hand är ett nationellt ansvar men att det åligger regeringarna i AVS och EU att visa solidaritet med drabbade nationer.

7.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen framhäver Världshälsoorganisationens varningar om den extremt allvarliga hälsofara som den globala uppvärmningen utgör i länderna i syd, framför allt när det gäller malaria och synförmåga, och uppmanar till initiativ till stöd för åtgärder för att förebygga, lindra och hantera dessa försvårade hälsoproblem.

8.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen önskar se en tidsbunden, heltäckande strategi för att integrera strategier för minskning av katastrofrisken, katastrofberedskap och klimatförändring i alla nationella utvecklingsplaner, EU:s utvecklingspolitik och humanitärt bistånd. Församlingen understryker att dessa strategier bör stödja åtgärder från civilsamhället, lokala grupper och myndigheter i en långsiktig ansats för att minska sårbarheten för katastrofer.

9.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar EU:s medlemsstater att hjälpa AVS-länderna att utforma människofokuserade planer för minskning av katastrofrisken, klimatförändring och krisberedskap, som bör innehålla strategier för lindring och anpassning, system för tidig varning, strategier för katastrofberedskap och evakuering, nödsäkerhetszoner, försäkringssystem och finansiering av humanitära resurser för snabb fördelning. Församlingen uppmanar dessutom AVS-länderna att se till att dessa åtgärder blir en nationell och lokal prioritet med stark institutionell bas för genomförandet, med hänsyn till behoven hos sårbara grupper.

10.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar EU att avsätta minst 10 procent i ytterligare finansiering i budgetar för humanitärt bistånd för minskning av katastrofriskerna och att kraftigt öka resurserna för minskning av katastrofrisken och lindring och anpassning i samband med klimatförändring inom budgetarna för utvecklingsstöd, utan att äventyra andra insatser, framför allt på området för grundläggande hälso- och sjukvård och utbildning.

11.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen understryker att AVS-länderna och AVS-regionerna behöver stöd av det internationella samfundet, vilket är nödvändigt för att förbättra deras nationella och regionala katastroflindring, beredskap och system för tidig varning, öka allmänhetens medvetenhet om katastroflindring och prognoser och respons i nödsituationer.

12.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen beklagar den mycket låga nivån på de resurser som avsatts för AVS–EG–mekanismen för naturkatastrofer, trots ökande behov, samtidigt som inrättandet av denna facilitet välkomnas. Församlingen uppmanar EU att avsätta ytterligare resurser till faciliteten under tionde Europeiska utvecklingsfonden och andra rubriker i EU:s budget, för att på ett adekvat sätt kunna hjälpa AVS-länderna och AVS-regionerna att bygga upp kapaciteten för minskning av katastrofrisken och katastrofhjälp, återuppbyggnad och utveckling och med finansiering av förbättrade system för tidig varning och snabbinsatser.

13.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar därför Europeiska kommissionen att fortsätta stödja AVS–EG–mekanismen för naturkatastrofer genom tionde Europeiska utvecklingsfonden, och att ytterligare utvidga mekanismens tillämpningsområde genom att tillhandahålla minst 250 miljoner euro från de resurser som öronmärkts för samarbete inom AVS och att även använda delar av resurserna i den föreslagna ”reserven” för att hjälpa regioner och stater i AVS-området, framför allt de små östaterna, att genomföra ett program för beredskap inför och hantering av naturkatastrofer och långsiktig återuppbyggnad efter naturkatastrofer som omfattar samtliga stater i AVS-området.

14.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen anser att Europeiska utvecklingsfonden behöver tillräckliga medel för att kunna hjälpa utvecklingsländerna med anpassning till och lindring av effekterna av klimatförändringen. Församlingen understryker i detta sammanhang betydelsen av att kapacitetsuppbyggnad, katastrofförebyggande, utbildning, fungerande infrastruktur och tillgång till läkemedel, och pekar på behovet av att bygga upp kapaciteten inom vetenskap, effekt- och anpassningsvärdering, riskprognoser och utveckling av projekt inom mekanismen för ren utveckling.

15.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen understryker behovet av att öka finansieringen till utveckling av relevanta mänskliga resurser för förebyggande, beredskap, lindring och hantering av katastrofer och för anpassning till klimatförändringen, samt för förstärkning av samarbetet syd-syd inom dessa områden.

16.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar Europeiska kommissionen och EU:s medlemsstater att vidta alla nödvändiga åtgärder för att möjliggöra en så snabb mobilisering som möjligt av adekvat finansiellt stöd för katastrofhjälp och humanitärt bistånd.

17.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen understryker behovet av att löpande uppdatera AVS-ländernas miljöprofiler och integrera miljön i landstrategidokument, regionala strategidokument och tematiska program. Församlingen understryker betydelsen av att knyta an till nationella parlament och civilsamhället i denna process.

18.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen anser att utvecklingspolitiken inte kan skiljas från miljöpolitiken och annan politik och uppmanar till en holistisk syn på politiken för hållbar utveckling som integrerar miljödimensionen i AVS-ländernas land- och regionstrategidokument, liksom i samtliga utvecklingsprogram och utvecklingsprojekt.

19.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen önskar att den globala alliansen mot klimatförändring (GCCA) ska bli ett nyckelinstrument för katastrofförebyggande och katastrofberedskap samt anpassning till och lindring av klimatförändringen.

20.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar AVS-ländernas regeringar att utforma preventiva katastrof- och beredskapsplaner som bör omfatta evakueringsstrategier, säkerhetszoner, försäkringssystem och finansiering av humanitära resurser för snabb fördelning.

21.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen understryker behovet av en verkligt global strategi för naturkatastrofer och klimatförändring och uppmanar det internationella samfundet att engagera sig för internationella progressiva lösningar. Församlingen uppmanar därför till inledande av förhandlingar vid FN:s internationella klimatkonferens om ett globalt och heltäckande avtal för perioden efter 2012, som bör bygga på och bredda Kyotoprotokollet.

22.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar de utvecklade länderna att avsätta större resurser till de befintliga finansieringsmekanismerna inom ramen för Kyotoprotokollet och att försöka göra dessa bidrag till ett bindande åtagande.

23.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar till spridning av bästa praxis, tekniköverföring och åtgärder för ökad medvetenhet, i första hand i fråga om markanvändning, byggande i riskområden, säkert byggande och skydd av kritiska anläggningar.

24.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen kräver förbättrat regionalt och internationellt samarbete för att underlätta spridning av informations- och kommunikationsteknik (IKT) och en fortsatt finansiering av lågteknologiska lösningar som radio på landsbygden och avlägsna platser.

25.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar AVS-länderna att komma överens regionalt om förvaltningen av flodbäddar och att vidta samordnade åtgärder för vatten- och fiskeresurser.

26.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen konstaterar att användningen av förnybara energikällor såsom sol-, vind- och biomassaenergi skulle göra AVS-länderna mindre beroende av olja och uppmanar EU och dess medlemsstater att överföra lämplig teknik och tillhandahålla lämplig finansiering. Församlingen uppmanar också Europeiska kommissionen att granska kriterierna för tillgång till resurserna inom energi- och vattenfaciliteterna inom ramen för tionde Europeiska utvecklingsfonden, så de även omfattar miljövänlighet, sårbarhet och ökaraktär.

27.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar AVS- och EU-staterna att fastställa ett bestämt mål för användningen av förnybar energi och anser att förnybar energi bör stå i centrum för AVS–EG:s program för utvecklingssamarbete enligt Cotonouavtalet.

28.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppdrar åt sina medordförande att vidarebefordra denna resolution till AVS–EG-ministerrådet, Europeiska kommissionen, Afrikanska unionen och FN:s generalsekreterare.

—

vid sitt sammanträde i Kigali (Rwanda) den 19–22 november 2007,

—

med beaktande av artikel 17.2 i arbetsordningen,

—

med beaktande av sina tidigare resolutioner om Demokratiska republiken Kongo och området kring de stora sjöarna,

—

med beaktande av FN:s säkerhetsråds resolutioner om situationen i Demokratiska republiken Kongo och månadsrapporterna från FN:s generalsekreterare i ämnet,

—

med beaktande av Europaparlamentets resolution av den 15 december 2004 om situationen i Demokratiska republiken Kongos östra del (2),

—

med beaktande av pakten för säkerhet, stabilitet och utveckling i området kring de stora sjöarna, som undertecknades i Nairobi (Kenya) den 16 december 2006 av stats- och regeringscheferna från länderna i området kring de afrikanska stora sjöarna,

—

med beaktande av den internationella konventionen om barnets rättigheter av den 20 november 1989, som förbjuder att barn deltar i väpnade konflikter,

—

med beaktande av rapporten från den gemensamma parlamentariska AVS-EG-församlingens delegation med uppdrag att övervaka president- och parlamentsvalen som genomfördes i Demokratiska republiken Kongo den 30 juli respektive den 29 oktober 2006,

—

med beaktande av rådets gemensamma åtgärd rörande Europeiska unionens uppdrag att tillhandahålla råd och hjälp i samband med reformeringen av säkerhetssektorn i Demokratiska republiken Kongo,

—

med beaktande av Kimberleyprocessen, som i slutändan syftar till att få stopp på cirkulationen av bloddiamanter och förbättra styrelseformerna i de länder som har rika naturresurser genom kontroll och utförlig redovisning av alla betalningar som görs av företagen och av regeringarnas intäkter från olja, gas och gruvprodukter, och av följande skäl:

A.

De många årens väpnade konflikter har direkt eller indirekt resulterat i 4 miljoner direkta och indirekta offer och lett till att minst 1,5 miljoner människor har fördrivits, varav de flesta är kvinnor och barn, samt till att de socioekonomiska infrastrukturerna i Demokratiska republiken Kongo har förstörts.

B.

Sedan slutet av 2006 har cirka 300 000 personer bosatta i provinsen Norra Kivu tvingats fly sina hem på grund av fientligheterna mellan Demokratiska republiken Kongos reguljära väpnade styrkor och rebellstyrkor som tillhör den avsatte generalen Laurent Nkunda och andra väpnade grupper, vilket gör att det totala antalet fördrivna personer nu uppgår till 800 000.

C.

Det är oerhört oroväckande att våldet ökar, att det förekommer omfattande kränkningar av de mänskliga rättigheterna och att våldtäkter och andra former av sexuellt våld begås mot kvinnor från de östra provinserna i Norra Kivu och Södra Kivu.

D.

Det är mycket oroväckande att de väpnade milisförbandens rekrytering av barnsoldater i östra delen av Demokratiska republiken Kongo fortsätter och ökar.

E.

Den praktiskt taget permanenta osäkerheten i östra delen av Demokratiska republiken Kongo, som gör det omöjligt för humanitära organisationer att dela ut livsmedel och basförnödenheter såsom läkemedel till civilbefolkningen är mycket oroande.

F.

Närvaron av utländska väpnade grupper, bland annat f.d. rwandiska väpnade styrkor (ex-FAR)/Interahamwe (Democratic Forces for the Liberation of Rwanda (FDLR)), som fortsätter att ostraffat begå illdåd som mord, våldtäkt, tortyr och räder, tvingar civilbefolkningen att fly till östra delen av Demokratiska republiken Kongo och till grannländerna, vilket utgör ett hot mot landets säkerhet, stabilitet och utveckling.

G.

Förekomsten av väpnade konflikter och okontrollerade väpnade grupper i området kring de afrikanska stora sjöarna utgör ett allvarligt hot mot fred, stabilitet, demokrati och utveckling i regionen. Detta äventyrar samarbetet mellan staterna i regionen och omintetgör det internationella samfundets ansträngningar att skapa livskraftiga och välmående demokratiska stater i regionen och förbättra levnadsvillkoren för deras respektive befolkningar.

H.

Det är därför nödvändigt att vidta alla åtgärder som behövs för att få ett slut på konflikterna, lösa upp de väpnade grupperna och föregripa alla framtida konflikter för att befästa fred och demokrati samt främja stabilitet och utveckling i regionen till fromma för alla befolkningar i regionen runt de afrikanska stora sjöarna och göra det möjligt för de legitima institutionerna i Demokratiska republiken Kongo att ägna sin energi åt att åter bygga upp landet, som har förstörts av återkommande krig.

I.

Fred och säkerhet, såväl i Demokratiska republiken Kongo som i området kring de afrikanska stora sjöarna, kan endast uppnås om hoten från utländska och nationella väpnade grupper i Demokratiska republiken Kongo upphör och alla paramilitära grupper som härjar i regionen avväpnas fullständigt.

J.

Internationella brottmålsdomstolen (ICC) har undersökt de brott som kan ha begåtts i Demokratiska republiken Kongo sedan 2004.

K.

Åtaganden har gjorts i Kigali den 28 augusti 2007 av parterna vid toppmötet ”Tripartite Plus”, nämligen överbefälhavarna från Demokratiska republiken Kongo, Rwanda, Uganda och Burundi, och den 16 september 2007 av utrikesministrarna från samma länder, i syfte att försöka nå fred genom att neutralisera de väpnade rebellstyrkorna på respektive territorium. Efter mötet i Kinshasa den 3–4 september 2007 mellan utrikesministrarna från Demokratiska republiken Kongo och Rwanda utfärdades en gemensam deklaration.

L.

I den gemensamma kommunikén från Demokratiska republiken Kongos och Rwandas regeringar om en gemensam strategi för att få slut på hoten mot fred och stabilitet i de båda länderna och i regionen runt de afrikanska stora sjöarna, som undertecknades den 9 november 2007 av de båda ländernas utrikesministrar under överinseende av FN och i närvaro av företrädare för Förenta staterna och EU, beskrivs nya framtidsutsikter för fred och samarbete mellan staterna i regionen.

M.

Demokratiska republiken Kongos president Joseph Kabila och Ugandas president Yoweri Museveni träffades i Tanzania i september 2007 för att med stöd av FN upprätta en gemensam militärstyrka för att driva bort rebellerna i Lord's Resistance Army (LRA), som skapar instabilitet i regionen, och också för att inleda gemensam oljeexploatering.

N.

Demokratiska republiken Kongo har ett överflöd av naturrikedomar i form av bland annat mineraler och skog, som måste förvaltas omsorgsfullt och effektivt för att garantera landets ekonomiska och sociala utveckling.

O.

Demokratiska republiken Kongo deltar i EITI (Extractive Industries Transparency Initiative).

P.

Regeringen i Demokratiska republiken Kongo har beslutat att granska gruv- och skogsavtal som undertecknats under krigs- och övergångsperioden.

Q.

Den nya konstitution som antogs den 18 december 2005 av det kongolesiska folket erbjuder den fasta grund som krävs för att börja bygga upp en rättsstat och ett sant demokratiskt samhälle.

R.

De president- och parlamentsval med flera deltagande partier som ägde rum i Demokratiska republiken Kongo den 30 juli respektive den 29 oktober 2006 har gett befolkningen nytt hopp om en era av fred, stabilitet och välstånd efter många års diktatur och krig. För närvarande organiseras kommunalval.

S.

Alla kongolesiska medborgare har rätt till samma skydd av statliga organ, framför allt när det gäller trygghet och säkerhet för personer och egendomar.

T.

Det kongolesiska parlamentet har nyligen antagit en lag om den politiska oppositionens ställning i Demokratiska republiken Kongo för att stärka demokratin och den politiska oppositionens roll i ledningen av landet.

1.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar alla styrkor som deltar i konflikterna i Demokratiska republiken Kongos östra del att respektera de mänskliga rättigheterna och internationell humanitär lagstiftning, upphöra med alla attacker mot civilbefolkningen och släppa fram humanitära organ så de kan hjälpa civilbefolkningen.

2.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen kräver att alla som kränker de mänskliga rättigheterna, begår krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten eller sexuellt våld mot kvinnor eller rekryterar barnsoldater anmäls, identifieras, åtalas och bestraffas i enlighet med nationell och internationell straffrätt.

3.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar regeringen i Demokratiska republiken Kongo och FN:s mission i Demokratiska republiken Kongo (MONUC) att garantera en tillräcklig säkerhet för medlemmar av humanitära organisationer.

4.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar regeringarna i EU- och AVS-länderna, Europeiska rådet, Europeiska kommissionen, FN och Afrikanska unionen (AU) att göra allt som står i deras makt för att tillhandahålla effektivt och adekvat stöd åt befolkningen i Demokratiska republiken Kongos östra del och att bidra till att undvika en humanitär katastrof.

5.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen är allvarligt oroad över situationen för och antalet internt fördrivna personer och flyktingar som fortfarande finns i grannländerna och uppmanar myndigheterna i Demokratiska republiken Kongo och värdländerna att gör allt som står i deras makt för att underlätta ett säkert återvändande för de kongolesiska flyktingarna, framför allt genom att samarbeta till fullo med partner som FN:s världslivsmedelsprogram (WFP) och FN:s flyktingkommissariat (UNHCR).

6.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar Europeiska kommissionen och rådet att tillsammans med icke-statliga organisationer och regeringen i Demokratiska republiken Kongo utarbeta ett humanitärt program för Demokratiska republiken Kongo för att ge den kongolesiska befolkningen ökat och förbättrat medicinskt bistånd.

7.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar Europeiska kommissionen att ge stöd, inklusive finansiellt stöd, till anordnande av en fredskonferens i Kivu, för att göra det möjligt för befolkningen att delta i ansträngningarna att hitta hållbara lösningar.

8.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen noterar de ömsesidiga åtagandena från Burundi, Demokratiska republiken Kongo, Uganda och Rwanda, och framför allt den gemensamma kommuniké som undertecknades av regeringarna i Rwanda och Demokratiska republiken Kongo i Nairobi den 9 november 2007 i syfte att finna en gemensam och varaktig lösning på säkerhetsproblemen i regionen, och berömmer parterna för deras insatser.

9.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar samtliga parter att strikt fullfölja de åtaganden som gjorts och uppmanar FN, EU, AU, partner till de berörda staterna samt gruppen ”Friends of the Great Lakes”, att kraftfullt och aktivt stödja ansträngningarna att genomföra dessa åtaganden och pakten för säkerhet, stabilitet och utveckling i regionen runt de afrikanska stora sjöarna.

10.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar regeringen i Demokratiska republiken Kongo, med stöd av MONUC – vars resurser måste ökas – och i enlighet med punkt 9 b i den gemensamma kommunikén av den 9 november 2007, att skyndsamt inleda militära operationer för att upplösa ex-FAR/Interahamwe, eftersom den är en militär organisation som begår folkmord i Demokratiska republiken Kongo, och att genomföra dessa operationer samtidigt med operationer för att upplösa illegala väpnade grupper i norra och södra Kivu.

11.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen välkomnar den önskan som framfördes av Rwanda och Demokratiska republiken Kongo under mötet med deras respektive utrikesministrar i Kinshasa den 3–4 september 2007 om att normalisera förbindelserna mellan de båda länderna och uppmuntrar dem i denna strävan.

12.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen begär att alla stater som undertecknat pakten om säkerhet, stabilitet och utveckling i området runt de afrikanska stora sjöarna ska ratificera pakten och genomföra den till fullo.

13.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar till insatser på båda nationell och internationell nivå för att förstärka rättsstatsprincipen i Demokratiska republiken Kongo, framför allt när det gäller styrelseskick och säkerhet.

14.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen vädjar om återupprättande av och respekt för statens auktoritet i hela landet, vilket förutsätter att milisgrupperna avväpnas.

15.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar det internationella samfundet, inklusive EU:s medlemsstater och AVS-länderna, att hålla sina löften om samarbete med Demokratiska republiken Kongo och hjälp med att skapa stabilitet i landets östra del.

16.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar FN, EU, AU och Demokratiska republiken Kongos övriga partner att fortsätta stödja ansträngningarna från landets myndigheter att reformera armén, polisen, säkerhetstjänsten och rättssystemet för att återupprätta staten och dess auktoritet, vilka alla är viktiga inslag för att konsolidera fred och säkerhet i landet och även i området runt de afrikanska stora sjöarna.

17.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uttrycker sin tillfredsställelse med inrättandet av demokratiskt valda institutioner i Demokratiska republiken Kongo och uppmanar landets ledare att vidta alla nödvändiga åtgärder för att konsolidera demokratin och säkra deltagande av alla aktiva krafter i den kongolesiska nationen i ledningen av landet på grundval av ett konstitutionellt styrelseskick.

18.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen välkomnar att parlamentet i Demokratiska republiken Kongo har antagit en lag som fastställer den politiska oppositionens status och uppmanar till ett snabbt införande och en framgångsrik tillämpning.

19.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar till stöd från EU och det internationella samfundet för att organisera de lokala och kommunala valen, inledningsvis planerade till 2007, som det sista steget i den kongolesiska valprocessen.

20.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen noterar beslutet att granska de avtal om gruvdrift och skogsbruk som undertecknades under krigs- och övergångsperioden i syfte att omförhandla dem, och uppmanar regeringen i Demokratiska republiken Kongo att införa mekanismer för förvaltning av landets naturresurser med full insyn, så att parlamentet och civilsamhället kan lägga fram förslag i den kongolesiska befolkningens intresse.

21.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen anser att tillträde till, demokratisk kontroll över och rättvis fördelning av landets naturrikedomar till fromma för befolkningen som helhet är nödvändigt för landets hållbara utveckling.

22.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar Europeiska kommissionen och Europeiska unionens råd att stärka sitt nuvarande samarbete med Demokratiska republiken Kongos regering när det gäller kontrollen över utnyttjandet av landets naturresurser.

23.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppdrar åt sina medordförande att vidarebefordra denna resolution till AVS–EG-rådet, Europeiska kommissionen, regeringarna i Demokratiska republiken Kongo och länderna runt de afrikanska stora sjöarna, FN:s generalsekreterare och Afrikanska unionens kommission.