20.10.2007

Europeiska unionens officiella tidning

C 247/3

Talan väckt den 13 juli 2007 – Europeiska gemenskapernas kommission mot Republiken Italien

(Mål C-326/07)

(2007/C 247/05)

Rättegångsspråk: italienska

Parter

Sökande: Europeiska gemenskapernas kommission (ombud: L. Pignataro-Nolin och H. Støvlbæk)

Svarande: Republiken Italien

Sökandens yrkanden

Sökanden yrkar att domstolen skall

—

förklara att Republiken Italien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 43 EG och 56 EG genom att inkludera bestämmelser såsom dem i artikel 1.2 i premiärministerdekretet av den 10 juni 2004 i definitionen av kriterierna för de särskilda maktmedlen enligt artikel 2 i lagdekret nr 332 av den 31 maj 1994, i ändrad lydelse omvandlat till lag nr 474 av den 30 juli 1994, ändrad genom artikel 4.227 a-c i finanslag nr 250/2004, och

—	förplikta Republiken Italien att ersätta rättegångskostnaderna.

Grunder och huvudargument

Kommissionen anser att kriterierna i artikel 1.2 i dekretet av den 10 juni 2004 för att utöva de särskilda maktmedel som stadgas i artikel 4.227 a-c i lag nr 350/2004 inte är tillräckligt specifika eller precisa för att investerare från andra medlemsstater skall kunna veta när de särskilda maktmedlen enligt artikel 4.227 a-c i lag nr 350/2004 kommer att utövas.

Dessa särskilda maktmedel består i att kunna motsätta sig att investerare förvärvar en väsentlig andel, motsvarande minst 5 procent av rösterna eller det lägre procenttal som finansministeriet fastställer och att aktieägare som har minst 5 procent av rösterna eller det lägre procenttal som finansministeriet fastställer ingår överenskommelser sinsemellan samt i vetorätt vid beslut om likvidation, företagsöverlåtelse, fusion, delning, flyttning av bolagets säte till utlandet eller ändring av bolagets syfte. Dessa villkor gäller inom alla de sektorer som anges i artikel 4.227 första stycket i lagen (försvar, transporter, telekommunikationer, energikällor och andra offentliga tjänster).

Kommissionen anser därför, mot bakgrund av domstolens rättspraxis (se dom i mål C-463/00, kommissionen mot Spanien, i mål C-483/99, kommissionen mot Frankrike, i mål C-503/99, kommissionen mot Belgien, och i de förenade målen C-282/04 och C-293/04, kommissionen mot Nederländerna), att bestämmelsen i fråga går utöver vad som är nödvändigt för att tillgodose de allmänna intressen som nämns i artikel 1.2 i dekretet av den 10 juni 2004 och strider mot artiklarna 56 EG och 43 EG. Kommissionen anser att inom de reglerade sektorerna, såsom energi-, gas- och telekommunikationssektorn, kan målet att skydda statens vitala intressen uppnås med mindre restriktiva bestämmelser, såsom direktiven 2003/54/EG (1) och 2003/55/EG (2) eller direktiven 2002/21/EG (3), 2002/19/EG (4), 2002/20/EG (5), 2002/22/EG (6) och 2002/58/EG (7). Kommissionen anser att denna lagstiftning skulle säkerställa skyddet för den nationella minimiförsörjningen och att det inte finns något orsakssamband mellan nödvändigheten av att säkra energiförsörjningen, tillhandahållandet av offentliga tjänster och kontrollen av egendomsordningen eller av företagsledning.

(1) EUT L 176, s. 37.

(2) EUT L 176, s. 57.

(3) EGT L 108, s. 33.

(4) EGT L 108, s. 7.

(5) EGT L 108, s. 21.

(6) EGT L 108, s. 51.

(7) EGT L 201, s. 37.