23.6.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 140/13


Överklagande ingett den 16 april 2007 av C.A.S. SpA av den dom som förstainstansrätten (femte avdelningen) meddelade den 6 februari 2007 i mål T-23/03, C.A.S. SpA mot Europeiska gemenskapernas kommission

(Mål C-204/07 P)

(2007/C 140/22)

Rättegångsspråk: tyska

Parter

Klagande: C.A.S. SpA (ombud: D. Ehle, Rechtsanwalt)

Övrig part i målet: Europeiska gemenskapernas kommission

Klagandens yrkanden

Klaganden yrkar att domstolen skall

upphäva förstainstansrättens dom av den 6 februari 2007 i mål T-23/03 (1),

bifalla yrkandena i första instans, eller i andra hand återförvisa målet till förstainstansrätten för avgörande,

bifalla yrkandena om åtgärder för processledning som klaganden framställt i skrivelser av den 28 januari 2003, den 4 augusti 2003 och den 11 augusti 2003, samt

förplikta svaranden i första instans att ersätta rättegångskostnaderna.

Grunder och huvudargument

Klaganden har till stöd för överklagandet anfört följande grunder i vilka det görs gällande att den överklagade domen är behäftad med felaktigheter:

Den första överklagandegrunden avser den omständigheten att förstainstansrätten fann att det uteslutande var turkiska myndigheter som hade behörighet att fastställa om de A.TR.1-varucertifikat som ställts ut av dessa myndigheter och som användes vid expeditionen av importerade varor, var ”äkta” eller ”falska” respektive ”riktiga” eller ”oriktiga”. Klaganden anser att den exklusiva behörigheten för exportlandets tullmyndigheter bortfaller i det fall det föreligger tillräckliga och slutgiltiga objektiva belägg för att de behöriga tullmyndigheterna i utförsellandet medverkade till oegentligheter vid utfärdandet (utgivandet av formulär, stämplar och underskrifter) av varucertifikaten samt vid expeditionen av varorna på grundval av dessa varucertifikat. De förklaringar som turkiska myndigheter senare avgett angående varucertifikaten kan inte anse som trovärdiga och i sig ha avgörande betydelse.

Med den andra överklagandegrunden har klaganden kritiserat det sätt som den överklagade domen avfattats på vad gäller en sökandes rätt till insyn i akten och rätt till försvar. Rätten till insyn i akten skall inte endast gälla handlingar som kommissionen efter ett internt beslut och egna uppgifter har lagt till grund för det beslut som ifrågasätts, utan rätten till insyn i akten gäller även för andra hemliga och icke hemliga handlingar som kan vara av betydelse för klagandens talan vad gäller bedömningen av faktiska och rättsliga omständigheter.

I den tredje överklagandegrunden har klaganden anfört att förstainstansrätten ålade klaganden hela bevisbördan för sådana faktiska omständigheter som utgör en ”särskild situation” i den mening som avses i artikel 239 i tullkodexen och artikel 905 i tillämpningsföreskrifterna för tullkodexen. Klaganden anser att bevisbördan flyttas över eller minskar i vissa situationer. Klaganden har inte vid något tillfälle bevisbördan för vissa av klaganden anförda omständigheter i tredjeland (här Turkiet), vilka bäst bör och kan undersökas av kommissionen/OLAF inom ramen för de möjligheter som dessa myndigheter har. Det samma gäller sådana faktiska omständigheter som omfattas av kommissionens verksamhets- och inflytandeområde.

Med den fjärde överklagandegrunden har klaganden gjort gällande att förstainstansrätten även med hänsyn till den fulla bevisbörda som pålagts klaganden i den överklagade domen på ett felaktigt sätt har underlåtit att vidta de åtgärder för processledning som klaganden begärt, särskilt genomförandet av den begärda bevisupptagningen. I stället ansågs den åberopade bevisningen vara irrelevant.

Med den femte överklagandegrunden har klaganden anfört att förstainstansrätten gjorde en oriktig rättslig bedömning och tolkning av de av klaganden åberopade handlingar, faktiska omständigheter och indicier som talade för att turkiska myndigheter hade medverkat till (påstått) ”oäkta” (men i verkligheten ”oriktiga”) A.TR.1-varucertifikat. Förstainstansrättens slutsatser får därvid felaktiga rättsföljder. Dessutom beaktade förstainstansrätten överhuvudtaget inte väsentliga omständigheter som på ett klart sätt anförts av klaganden.

I den sjätte överklagandegrunden har klaganden gjort gällande att förstainstansrätten inte ansåg att den omständigheten att kommissionen inte hade vänt sig till tullkommittén/associeringsrådet innebar att kommissionen handlat felaktigt.

Den sjunde överklagandegrunden består i att förstainstansrätten felbedömde klagandens berättigade intresse av att få det till viss del ifrågasatta kommissionsbeslutet ogiltigförklarat i förhållande till ett visst A.TR.1-varucertifikat.

I den åttonde överklagandegrunden har klaganden gjort gällande förstainstansrätten gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den underlät att företa en konkret skälighets- och riskavvägning. Därigenom missbedömde förstainstansrätten det förhållandet att det även vid ett antagande om att ett A.TR.1-varucertifikat är oäkta, mot bakgrund av de turkiska myndigheternas och kommissionens mycket felaktiga handlande vad gäller förhållandet mellan näringsidkare och förvaltning, är oskäligt att låta klaganden i egenskap av näringsidkare stå hela risken för en skada som den inte skulle ha lidit om förfarandet hade handlagts korrekt.

I den nionde överklagandegrunden har klaganden kritiserat det förhållandet att det med stöd av artikel 220 andra stycket b i tullkodexen och grundval av de åberopade och fastställda faktiska omständigheterna i den överklagade domen inte godtogs att de turkiska tullmyndigheterna aktivt skulle ha medverkat till utfärdandet och användningen av den omtvistade 32 A.TR.1-certifikaten.


(1)  EUT C 82, s. 30.