14.4.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 82/18

—

upphäva förstainstansrättens dom (tredje avdelningen) av den 30 november 2008 i mål T-382/04,

—

ogiltigförklara kommissionens beslut av den 17 juni 2004 (REM 19/2002) i vilket det fastslås att den begärda efterskänkningen av importtullar inte var tillåten, och

—

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

Artikel 239 i tullkodexen (1) jämförd med artiklarna 899 – 909 i kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 (2) (tillämpningsförordningen) har åsidosatts och domskälen är bristfälligt motiverade eller snarare otillräckliga.

Prövningen av misstagets karaktär, klagandens yrkeserfarenhet och den noggrannhet som klaganden har utvisat bör sammantaget medföra att efterskänkning medges. Förstainstansrätten baserade felaktigt sin dom på antagandet att den gällande lagstiftningen om indelningen av så kallat rispapper enligt rådets förordning (EEG) nr 2658/87 av den 23 juli 1987 om tulltaxe- och statistiknomenklaturen och om Gemensamma tulltaxan (3) var enkel och okomplicerad. Klaganden delar inte den bedömning av hur rispapper skall indelas som har gjorts av förstainstansrätten, kommissionen och de nederländska tullmyndigheterna. Förstainstansrätten gjorde den felaktiga bedömningen att Heuschen & Schrouff hade en omfattande erfarenhet av import och exportfrågor. Förstainstansrätten betraktade klaganden som en erfaren marknadsaktör som följaktligen kände till de import- och exportregler som gällde. Förstainstansrätten ställde i den överklagade domen alltför höga krav på den noggrannhet som klagandena skulle ha visat och kraven skulle ha varit för höga även om det gällt en erfaren marknadsaktör. Förstainstansrätten har dessutom identifierat bolaget Heuschen & Schrouff med den av klaganden anställde representanten.